En annan politik är möjlig! Den finansiella krisen ur kvinnors perspektiv

Idag håller jag ett anförande i New York, i anknytning till årets möte med FN:s Commission on the Status of Women. Sveriges Kvinnolobby anordnar seminariet, tillsammans med Educational International/ Global Unions. Temat är ekonomi; hur säkerställer vi att resurser finns för att stärka jämställdheten och kvinnors ställning, i tider av ekonomisk kris?  ”Follow that money!, Specific and targeted budgets for the empowerment of women”.

Här är mitt tal, som inleder debatten:

Ladies and gentlemen,

Three years ago, at the fiftythird meeting for the Commission on the Status of Women, the impact of the financial crisis on women was on top of the agenda.

It was clear by the time that women were disproportionally affected by the crisis – hit by unemployment, cut-backs in health and education, tightened credit, and growing exposure to poverty and violence.

Today, the topic of the crisis and its impacts is equally important, not least in my own region, Europe, where the financial crisis has been followed by a severe debt crisis.

However, discussions are far less intense.

Therefore, I am pleased that we get the opportunity here, today, to return to some of the issues that were discussed at the 2009 meeting, and that we can also address the important challenges that lie ahead:

-       how to ensure that women’s rights remain on the political agenda, and how to secure financing for gender equality and women’s empowerment in the years to come.

So, what strategies should be chosen in the wake of the global, financial crisis?

First and foremost, of course, it is key to develop existing policy tools such as gender mainstreaming and gender budgeting – approaches that will be discussed, in depth, later in this session.

However, in this introductory speech I will propose that the current situation also demands that we, as advocates of women’s rights, also take part in broader discussions, beyond the mainstreaming approach.

In particular, I think, women’s voices are needed in discussions on the global financial architecture and on the economic ideas that structure the management of the economic crisis.

Such a broader approach is important since the predominant economic paradigm is decisive for what set of policy options that are available, at all, in relation to gender equality and women’s empowerment.

When I look back at the discussions on women and the financial crisis that were held here in New York in 2009, I am struck by the very strong arguments put forward for increasing the financing of women’s empowerment, as a response to the crisis.

The financial crisis was seen as an opportunity to launch new gender policies.

Investments in women and girls were presented as new, key policies for economic growth and economic recovery;  “smart economics”, according to the World Bank.

Or, as noted by the Commission on the Status of Women:

Financing women’s empowerment is key, since investments in women have multiplier effects on productivity, efficiency and sustained economic growth.

In consideration of all these convincing arguments, you could have hoped for a turn of the tide in the art of managing economic crises – away from austerity packages and cut backs on social services such as education and health, and towards more of expansionary policies, in support of long-term employment and social cohesion.

And indeed, we did see a bit of that, but unfortunately, we did see far too little.

Today, in 2012, it is painfully clear that during the years of financial crisis, priority was not given to policies in favor of women or girls.

From the point of view of economics, the idea of investments in people as smart economics was in fact largely neglected; we did not see capital investments – such as employment creation, investments in education, or investments in health.

Instead, following a few attempts to stimulate the economy, in the early phase of the crisis, governments soon put most of their energies into making financial markets work, protecting banks and keeping public budgets deficits down.

We can say that at the end of the day, governments returned to the neo-liberal policies that have had the upper hand in global economic affairs since the 1980s.

Why was this so? And can a change towards more active and gender sensitive governments be expected so develop?

I will try to answer these questions in the following, by discussing, first – in short – the current status of neo-liberalism, in particular with regard to economic growth, and second, by presenting the key ideas of a new, emerging, economic paradigm, that we may call an investment paradigm, or an economic paradigm of sustainable growth.

First: Neo-liberalism – what is the heart of neo-liberalism and what does it mean to women?

In short, neo-liberalism is an economic theory that builds on the idea of efficient markets as drivers of growth.

Politically, this means that markets should be extended and liberalized, with little control, since they are expected to work well and to produce prosperity and wealth, if not harmed by political interventions.

The sphere of government should be limited, including the choice of economic policies.

Government must ensure low inflation and balanced budgets.

What then do neo-liberal policies mean for women?

This topic has been extensively studied, in particular as regards the effects of IMF conditionality policies – a pure variety of neo-liberal policymaking.

Results are also fairly clear, at least as regards impacts of cut backs in the public sector. Policies that cut back on social investments or that commercialize or privatize education and health services adversely affect women.

Over all, it is obvious that neo-liberalism has a male bias, when it argues that the key driver of wealth creation is market competition. In the neo-liberal narrative, economic activities that are not commercialized – such as for example large parts of the caring economy – are put aside as less important. In this way, women’s productive contributions are ignored and marginalized.

Over the years, neo-liberal ideas have been criticized and gradually modified. It is striking, however, how well the over-all design of neo-liberal, economic institutions has been preserved, also after the crisis. Policies in the EU are a case in point. Caught in a sovereign debt crisis, several EU-members in the euro zone are currently pursuing neo-liberal austerity policies, perfectly according to the textbook. Priority is given to the protection of liberalized financial markets, in spite of huge social costs – not least for women and children.

The situation is, in fact, a bit surprising.

In the summer of 2009, the front-page of The Economist showed a standard book of economic theory, melting down.

At this time, leading economists were aso on the defensive, since they had not been able to predict or explain the crisis.

In their models, markets were always efficient and models did not take account of the role of banks or the speculative behavior of investors.

Influential critics, such as Paul Krugman, talked about the return of ‘depression economics’.

At that time, many of us were quite convinced that neo-liberal theories would be rejected and gradually replaced. This, however, did not happen.

Now, the question is, will a transformative moment in economic policy eventually come?

And if so, what is the alternative appraoch?

I believe myself that a transformative moment will come,

And I would argue that there is, in fact, a strong alternative economic paradigm already in the making.

This new approach is the set of policies that builds on ideas of sustainable growth.

These ideas, I am sure, are well known to you. They are present in most UN discussions on social and economic affairs, as for example in discussions on investments in women’s education as “productive” – or “smart economics”.

However, so far, advocates of sustainable investment policies typically present their ideas as a complement to a neo-liberal macro-economic framework, not as an alternative.

Governments are supposed to invest in employment creation, education and health, but these investments should be made within the limited financial space that neo-liberal policies allow. When conflicts arise, as in times of economic crisis, social investment policies are put aside.

In my view, there is a need for a more aggressive approach.

In fact, the economics of sustainable development cannot, forever, be reconciled with neo-liberal macro economics.

What research on sustainable growth has shown is that countries grow rich when they invest in health and education.

Rich countries have low death rates, mature populations and large resources of public goods, such as knowledge and social trust.

This narrative of sustainable growth is, indeed, is very different from the idea that national wealth is created primarily by liberalizing efficient markets.

In fact, sustainable development does sometimes even demand that the free play of market forces be limited – to protect people or the environment.

And if this is so, we simply cannot accept current policy responses to the crisis.

It is not even economically acceptable that the protection of private banks and the freedom of investors on open markets are today given higher priority in the management of economic crises, than women’s employment and health or the educational progress of a society’s children and youth.

As the World Bank once said, investing in girls and women is smart economics – apart from being an obvious matter of justice and fairness.

How do we proceed?

I would argue that not least European women have an important role to play, since the tensions between neo-liberal ideas of market competition and competing ideas of sustainable development have been particularly marked within the EU.

Just like in the UN, ideas of sustainable development have attracted great attention within the EU, and in particular since the turn of the millennium.

This has been important in many areas, such as environmental policy and social policy.

It has also, I would argue, had an impact on discussions on gender equality.

In the EU Lisbon agenda, for example, that was launched in year 2000, ideas of social investment were instrumental in paving the way for more progressive family policies, including parental reforms and expansion of childcare facilities.

Due to greater knowledge of sustainable economics, attention in the EU has also turned more towards social dimensions of growth and prosperity.

Social cohesion, for example, has become an important goal.

I would say that this growing interest in the social dimension has decreased, somewhat, the male bias of EU economic policies.

To sum up, I think that it is now time for European women to make their voices heard.

When an ever deeper economic crisis in the euro zone now threatens progress already made in the empowerment of European women,

Policy makers must finally choose what strategies of growth they want to give priority.

Should people come first or should markets come first?

Decisions taken by European policymakers on this matter, will influence discussions on women’s role in development, worldwide.

I would also argue that it is time for women to strengthen cooperation with political allies that share an interest in more sustainable policies in times of economic crisis.

Environmentalists, for example, are just as eager to fight for more sustainable economic policies as are feminists.

Finally, I am convinced that policies for sustainable development constitute an important platform for women in our endeavor to mobilize financial resources and to widen the scope for women’s empowerment.

In contrast to neo-liberal market policies, economic policies for sustainable development put women’s issues at the top of the political agenda.

From this platform of sustainable economics, further feminist claims can – and should – be made.

Thank you.

6 kommentarer

Filed under Jämställdhet

6 responses to “En annan politik är möjlig! Den finansiella krisen ur kvinnors perspektiv

  1. Solveig Abrahamsson

    MYCKET bra tal!
    Människor måste ju prioriteras före marknad!
    Vi måste satsa på varandra – och på 6-timmars arbetsdag
    för att också hinna med andlighet, politik o annat :)

    Ditt tal är automatiskt översatt av Google – här under:

    Mina damer och herrar

    För tre år sedan, vid fiftythird möte för kommissionen om kvinnors ställning, var effekten av den finansiella krisen på kvinnor på toppen av dagordningen.

    Det var tydligt i samband med att kvinnor oproportionerligt påverkades av krisen – drabbas av arbetslöshet åt nedskärningar i hälsa och utbildning, krediter, och växande exponering till fattigdom och våld.

    Idag är ämnet för krisen och dess konsekvenser lika viktigt, inte minst i min egen region, Europa, där den finansiella krisen har följts av en allvarlig skuldkris.

    Men diskussioner är långt mindre intensiv.

    Därför är jag glad över att vi får möjlighet här i dag att återvända till några av de frågor som diskuterades på 2009 mötet och att vi också kan ta itu med de viktiga utmaningar som ligger framför oss:

    – Hur man kan säkerställa att kvinnors rättigheter kvar på den politiska dagordningen, och hur säkra finansieringen för jämställdhet och kvinnors egenmakt i de kommande åren.

    Så, vilka strategier bör väljas i kölvattnet av den globala, finansiella krisen?

    Först och främst, naturligtvis, är det nyckeln till att utveckla befintliga politiska verktyg som integrering av ett jämställdhetsperspektiv och genusbudgetering – metoder som kommer att diskuteras på djupet, senare i den här sessionen.

    I detta inledande anförande jag kommer att föreslå att den nuvarande situationen kräver också att vi, som förespråkare för kvinnors rättigheter, deltar också i bredare diskussioner, bortom mainstreaming.

    Framför allt tror jag, är kvinnors röster behövs i diskussioner om den globala finansiella strukturen och de ekonomiska idéer som struktur hanteringen av den ekonomiska krisen.

    En sådan bredare ansats är viktig eftersom den dominerande ekonomiska paradigmet är avgörande för vad som av politiska alternativ som finns, överhuvudtaget, i förhållande till jämställdhet och kvinnors egenmakt.

    När jag ser tillbaka på de diskussioner om kvinnor och den finansiella krisen som hölls här i New York 2009, slås jag av de mycket starka argument som framförts för att öka finansieringen av kvinnors egenmakt, som ett svar på krisen.

    Den finansiella krisen sågs som en möjlighet att lansera nya jämställdhetspolitiken.

    Investeringar i kvinnor och flickor presenterades som nya, viktiga politikområden för ekonomisk tillväxt och ekonomisk återhämtning, ”smarta ekonomi”, enligt Världsbanken.

    Eller, som nämnts av kommissionen för kvinnors ställning:

    Finansiering kvinnors egenmakt är nyckeln, eftersom investeringar i kvinnor har multiplikatoreffekt på produktivitet, effektivitet och hållbar ekonomisk tillväxt.

    Med hänsyn till alla dessa övertygande argument, kan du hoppats på en tur strömmen i konsten att hantera ekonomiska kriser – från åtstramningspaket och skär ryggen på sociala tjänster såsom utbildning och hälsa, och mot mer expansiv politik i stöd för långsiktig sysselsättning och social sammanhållning.

    Och faktiskt, gjorde vi se lite av det, men tyvärr såg vi alldeles för lite.

    Idag, år 2012, är det smärtsamt tydligt att under åren av ekonomisk kris, fick prioritering inte ges till politik till förmån för kvinnor eller flickor.

    Ur ett ekonomiskt, tanken på investeringar i människor som smarta ekonomi var i själva verket i hög grad försummat, vi har inte sett kapitalinvesteringar – såsom sysselsättning, investeringar i utbildning, eller investeringar i hälsa.

    Istället, efter några försök att stimulera ekonomin, i den tidiga fasen av krisen satte regeringarna snart merparten av sin energi till att göra finansiella marknader fungerar, skydda banker och hålla offentliga budgetar underskott ner.

    Vi kan säga att vid slutet av dagen återvände regeringar att de nyliberala politik som har haft övertaget i globala ekonomiska frågor sedan 1980-talet.

    Varför var det så? Och kan en förändring mot mer aktiva och genus känsliga regeringar förväntas så utvecklas?

    Jag ska försöka att besvara dessa frågor i det följande, genom att diskutera, först – kort sagt – den aktuella statusen för neo-liberalism, i synnerhet när det gäller ekonomisk tillväxt, och för det andra genom att presentera de viktigaste idéerna i en ny, framväxande, ekonomiska paradigm, att vi kan kalla en investering paradigm, eller en ekonomisk paradigm för hållbar tillväxt.

    Första: Neo-liberalism – vad är kärnan i nyliberalismen och vad betyder det för kvinnor?

    Kort sagt är nyliberalismen en ekonomisk teori som bygger på idén om effektiva marknader som drivkrafter för tillväxt.

    Politiskt innebär det att marknaderna bör utvidgas och liberaliseras, med liten kontroll, eftersom de förväntas fungera bra och att producera välstånd och rikedom, om den inte skadas av politiska insatser.

    Kretsen av regeringen bör begränsas, bland annat valet av den ekonomiska politiken.

    Regeringen måste se till låg inflation och balanserade budgetar.

    Vad är då inte nyliberal politik innebär för kvinnor?

    Detta ämne har studerats, särskilt när det gäller effekterna av IMF: s villkorlighet politik – en ren utbud av neo-liberala politik.

    Resultaten är också ganska tydlig, åtminstone när det gäller effekterna av nedskärningar inom den offentliga sektorn. Politik som skär ned på sociala investeringar, eller att kommersialisera eller privatisera utbildning och hälsovård påverka kvinnor.

    Över allt, är det uppenbart att neo-liberalismen har en manlig bias, då det hävdar att den viktigaste drivkraften för att skapa välstånd är konkurrens på marknaden. I den nyliberala berättande, ekonomisk verksamhet som inte är kommersiellt – som till exempel stora delar av den vårdande ekonomin – läggs åt sidan som mindre viktiga. På detta sätt är kvinnors produktiva insatser ignoreras och marginaliseras.

    Under årens lopp har neo-liberala idéer kritiserats och gradvis ändras. Det är slående, men hur väl den samlade utformningen av neo-liberala, ekonomiska institutioner har bevarats, även efter krisen. Politik inom EU är ett typexempel. Fångad i en suverän skuldkris är flera EU-medlemmar i euroområdet bedriver för närvarande nyliberal åtstramningspolitik, perfekt enligt läroboken. Prioritet ges till skyddet av liberaliserade finansiella marknaderna, trots stora sociala kostnader – inte minst för kvinnor och barn.

    Situationen är i själva verket lite förvånande.

    Sommaren 2009 visade den främre sidan av The Economist en standard bok ekonomisk teori, smältning.

    Vid denna tid var ledande ekonomer ASO på defensiven, eftersom de inte hade kunnat förutse eller förklara krisen.

    I sina modeller var marknader alltid effektivt och modeller inte tar hänsyn till den roll som banker eller den spekulativa beteende investerare.

    Inflytelserika kritiker som Paul Krugman talade om återlämnande av ”depression ekonomi”.

    På den tiden var många av oss ganska övertygad om att nyliberala teorier skulle avvisas och gradvis ersättas. Detta är dock inte hända.

    Nu är frågan, kommer en omvälvande ögonblick i den ekonomiska politiken kommer så småningom?

    Och i så fall, vad är alternativet appraoch?

    Jag tror själv att en omvälvande ögonblick kommer,

    Och jag skulle vilja påstå att det i själva verket ett starkt alternativ ekonomiskt paradigm som redan i vardande.

    Detta nya tillvägagångssätt är den uppsättning av den politik som bygger på idéer om hållbar tillväxt.

    Dessa idéer, jag är säker på, är välkända för dig. De finns i de flesta FN: s diskussioner om sociala och ekonomiska frågor, som till exempel i diskussioner om investeringar i kvinnors utbildning som ”produktiva” – eller ”smarta ekonomi”.

    Men hittills förespråkare för en hållbar investeringspolicy presentera vanligtvis sina idéer som ett komplement till en nyliberal makro-ekonomisk ram, inte som ett alternativ.

    Regeringar ska investera i skapandet av arbetstillfällen, utbildning och hälsa, men dessa investeringar bör göras inom det begränsade ekonomiska utrymme som nyliberal politik tillåter. När konflikter uppstår, som i tider av ekonomisk kris, de sociala investeringspolicy åt sidan.

    Enligt min mening finns det ett behov av en mer aggressiv strategi.

    I själva verket kan de ekonomiska för hållbar utveckling inte alltid, vara förenligt med nyliberala makroekonomi.

    Vilken forskning om hållbar tillväxt har visat är att länderna växer rika när de investerar i hälsa och utbildning.

    Rika länder har låga dödstal, mogna befolkning och stora resurser kollektiva nyttigheter, såsom kunskap och social tillit.

    Denna berättelse om en hållbar tillväxt, ja, är väldigt annorlunda från idén att den nationella välståndet skapas främst genom att liberalisera effektiva marknader.

    I själva verket hållbar utveckling ibland kräva att de fria marknadskrafterna begränsas – att skydda människor och miljö.

    Och om det är så, vi helt enkelt inte kan acceptera nuvarande politiska svar på krisen.

    Det är inte ens ekonomiskt acceptabelt att skyddet av privata banker och den fria investerare på öppna marknader dag ges högre prioritet i förvaltningen av ekonomiska kriser, än kvinnors sysselsättning och hälsa eller den pedagogiska utvecklingen av en samhällets barn och ungdomar.

    Som Världsbanken en gång sa, att investera i flickor och kvinnor är smarta ekonomi – förutom att vara en självklar fråga om rättvisa och rättvisa.

    Hur går vi?

    Jag skulle vilja hävda att det inte minst europeiska kvinnor har en viktig roll att spela, eftersom spänningarna mellan neo-liberala idéer konkurrens och konkurrerande idéer för en hållbar utveckling har varit särskilt markant inom EU.

    Precis som i FN, har idéer om en hållbar utveckling väckte stor uppmärksamhet inom EU och i synnerhet sedan millennieskiftet.

    Detta har varit viktigt på många områden, exempelvis miljöpolitiken och socialpolitiken.

    Det har också, vill jag hävda, hade en inverkan på diskussionerna om jämställdhet.

    I EU Lissabonagendan till exempel, var som lanserades år 2000 var idéer om sociala investeringar bidragit till att bana väg för mer progressiva familjepolitiken, inklusive föräldrarnas reformer och expansion av barnomsorg.

    På grund av ökad kunskap om hållbar ekonomi, uppmärksamhet i EU har också vänt mer mot sociala dimensionerna av tillväxt och välstånd.

    Social sammanhållning, till exempel, har blivit ett viktigt mål.

    Jag skulle säga att denna växande intresset för den sociala dimensionen har minskat något, den manliga förspänning EU: s ekonomiska politik.

    Sammanfattningsvis tycker jag att det är dags för europeiska kvinnor att göra sina röster hörda.

    När en allt djupare ekonomisk kris i euroområdet nu hotar de framsteg som redan gjorts i egenmakt europeiska kvinnor,

    Beslutsfattarna måste äntligen välja vilka strategier tillväxt de vill prioritera.

    Om människor kommer först eller ska marknaden komma först?

    Beslut som fattas av europeiska beslutsfattarna i denna fråga, kommer att påverka diskussionerna om kvinnors roll i utvecklingen över hela världen.

    Jag vill också hävda att det är dags för kvinnor att stärka samarbetet med politiska allierade som delar ett intresse för en mer hållbar politik i tider av ekonomisk kris.

    Miljöaktivister, till exempel, är lika ivriga att kämpa för mer hållbar ekonomisk politik som är feminister.

    Slutligen är jag övertygad om att politiken för hållbar utveckling utgör en viktig plattform för kvinnor i vår strävan att mobilisera finansiella resurser och att öka möjligheterna för kvinnors egenmakt.

    I motsats till nyliberal marknadspolitik, satte den ekonomiska politiken för hållbar utveckling kvinnofrågor högst upp på den politiska dagordningen.

    Från denna plattform hållbar ekonomi, ytterligare feministiska påståenden kan – och bör – göras.

    Tack.

  2. Lena Fredriksson

    Snälla, en översättning till svenska önskas!

    • lenasommestad

      Hej Lena,
      Solveig Abrahamsson har i en tidigare kommentar gjort en google-översättning, jag hoppas att detta kan vara till hjälp. Mvh Lena

  3. Solveig Abrahamsson

    Jag håller dock med Lena Fredriksson om att din egen översättning på svenska önskas, under den hoppingivande rubriken: ”En annan politik är möjlig! Den finansiella krisen ur kvinnors perspektiv”, därför att Googles översättningen är dålig, även om innehållet i din text är bra.
    Jag önskar därför också på samma rubrik (!) att du gör ytterligare ett FÖRKORTAT inlägg på svenska, som vi kan använda oss av, och där du hänvisar till din engelska version under, precis som du brukar hänvisa till inlägg i ex. Aftonbladet. Är det möjligt?
    De angelägna argument du framför kan vi andra då lättare använda oss av, i våra argument ex på Facebook.
    Mvh från Solveig Abrahamsson

  4. Pingback: Feminismen och Kvinnodagen i Uppsala 2012 « PEPPRAT RÖDGRÖNT

  5. Caroline Tholander

    Eftersom du tycks ha insett, att det är fasthållandet vid den nyliberala nationalekonomins ideologiska idévärld, som torde medföra att man, vare sig man säger sig vilja en förändring eller inte, inte kan få någon väl-
    färdsstat tillbaka under de förutsättningarna, så vore det bra, om du kunde öppna upp för en ordentlig ekonomisk diskussion! För att det ska vara möjligt, hoppas jag att du kan ordna med översättning (från kvinnoförbundet) då du kanske har svårt att själv hinna med! .

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s