Carin Jämtin gav igår besked om att en sådan mer öppen process ska bli regel i framtiden, men hon gav också besked om att den denna gång  blir något helt annat: en kort process med beslut av partistyrelsen. Det beslutet, som har stötts upp av partidistrikten, ställer stora krav, inte minst på den person som kommer att föreslås som partiordförande. Det ställer också mycket stora krav på partiets övriga ledning och partiet som organisation. Många medlemmar känner sig idag trötta och missmodiga. Processen att välja ny ordförande får inte ytterligare rasera tillit och förtroende.

Tre socialdemokrater skriver idag i SvD med förslag om en kort men öppen process med flera kandidater, som alternativ till det förslag om en kort process som nu har lagts av VU. Det är en stark signal om krav på möjligheter att påverka. Den signalen måste fångas upp, även om det inte sker just i den form som artikelförfattarna föreslår.

Centralt för att den fortsatta processen ska lyckas i den form som nu föreslås, som jag bedömer det, är att den nye partiordföranden redan från början har en stark förankring. Det måste också finnas en färdväg framåt där partiet ger medlemmarna en verklig möjlighet att ta beslut om partiordförandeposten på nästa kongress.Den partiledare som nu väljs ska vara en möjlig men inte en självklar långsiktig lösning.

Mest centralt för partiet, både på kort och lång sikt, är att en ny partiordförande lägger sig vinn om att stärka sin legitimitet genom klokt ledarskap och en kontinuerlig dialog med rörelsens många företrädare och medlemmar. Valet att tillsätta en partiledare i en snabb, intern process skapar en uppförsbacke i sig. Den kan bara övervinnas genom att visa medlemmarna att priset var värt att betala. Belöningen måste vara: Partiet fungerar, olika åsiktsriktningar kommer till tals i en öppen och konstruktiv debatt, ny politik formuleras, och medlemmarna känner stolthet över sitt parti. Min bedömning är att VU genom ett klokt beslut kan svetsa samman partiet. Men det är en svår resa, som kommer att kräva hårt arbete för att lyckas.

Frågan om partiordförandens förmåga att vinna förtroende i många olika grupper, inom partiet och inom väljarkåren, är en nyckel till framgång i ett stort parti som Socialdemokraterna. Här finns en utmaning, som ligger bortom den egna personen och den egna erfarenheten. Ingen partiordförande kan i sin egen person representera alla de viktiga väljargrupper och intressen som samlas inom socialdemokratin: unga och äldre, arbetare och tjänstemän, inrikes och utrikes födda, män och kvinnor. Men en enskild företrädare kan bygga ett lag som speglar partiets mångfald och stärker förtroendet. Och detta måste ske på ett mer genomtänkt och tydligt sätt, än vi tidigare har sett.

Som ordförande för S-kvinnor vill jag gärna se en kvinnlig ordförande för Socialdemokraterna, men framförallt vill jag se en ordförande som bygger ett jämställt lag och en ordförande som ser och lyfter kvinnors centrala politiska frågor; från låga löner till familjelivets ojämlika villkor. Socialdemokraterna är av tradition ett parti med många kvinnliga väljare, och ett parti som på ett slagkraftigt sätt har kunnat driva en politik för jämställda livsvillkor. Men på senare tid har partiet tappat på båda fronterna. Det duger inte, när Socialdemokraterna nu ska komma igen.

Den snabba processen väcker berättigad oro bland socialdemokrater, se t.ex. Martin Moberg,  Högbergs tankar och HBT-sossen. Johanna Palmström, Arena, skriver istället klokt om sakfrågor och uppmärksammar den helt centrala politiska frågan om kvinnors arbetsvillkor. Monica Green, bra om varannan herrarnas. Media: rykten om VU:s förslag i DN. Mer ur flödet, saxat från Moberg:  Sydöstran, Gotlands folkblad 1, 2, Dagbladet, Piteå-tidningen, Norrländska socialdemokraten 1, 2, Arbetarbladet, Västerbottens folkblad,Värmlands folkblad, Östran 1, 2, SvD 1, 2, 3, Skånskan,  Expr, 2, 3, SVT 1, 2, 3, 4, 5, Nyhetskanalen, SR 1, 2, 3, GP 1, 2.

Jag tror att vi alla kan hålla med om att Socialdemokraterna ska vara ett modernt parti; modernt i värderingar och arbetssätt, öppet för tidens nya utmaningar och möjligheter. Problemet är att modernisering tycks ha blivit liktydigt med att plädera för mera marknad. Och mera marknad är knappast modernt; tvärtom.

Den marknadsliberala modell som under senare år har blivit ett dominerande paradigm, i världen och i all synnerhet i Sverige, är i stort sett detsamma som rådde under 1920-talet. Effekterna är också i stort sett desamma.

Stor frihet för kapitalets rörlighet har skapat global ekonomisk obalans och finansiella kriser. Inom eurozonen gäller anpassning genom intern devalvering, med svåra sociala konsekvenser. Större utrymme för marknaden har drivit fram en växande ojämlikhet, världen över. I Sverige ökar klyftorna mellan kvinnor och män. Krav på budgetbalans går före effektiv efterfrågepolitik. Det är tjugo år sedan Sverige hade full sysselsättning.

Om vi som socialdemokrater vill ha modernisering, kan det inte vara modernisering som skapar ojämlikhet, arbetslöshet och social kris. Det måste vara en modernisering som sätter gränser för marknaden och som värnar social jämlikhet: en modernisering för en hållbar och rättvis samhällsutveckling.

Jag kom nyss hem från minneshögtiden för Fadime Sahindal, i Uppsala. Tal, teater och musik. Politisk samling kring invigningen av Fadimes plats, vid den vackra Fyrisån. Det ska bli en plats till minne av alla unga män och kvinnor som drabbas av  våld och förtryck i hederns namn. Jag tänker på de viktiga värden, som så många av oss kämpar för i politiken. Alla kvinnors frihet att  forma sitt eget liv. Alla människors lika värde.

Medan minnesstunden pågick, höll Håkan Juholt sitt avskedstal i Oskarshamn. Nu går partiet in i ett nytt skede, med större utmaningar än någonsin tidigare.

Det är en svår stund för partiet. Jag vill ge två kommentarer, en som S-kvinnors ordförande, och en mer personlig reflektion.

För drygt tre månader sedan, fredagen den 14 oktober, hade S-kvinnors nya förbundsstyrelse möte på Sveavägen 68. Det skedde under belägring av ett stort antal journalister, som väntade på besked från partiets VU som sammanträdde på våningen ovanför.

S-kvinnors styrelse diskuterade den kris som då hade uppkommit i samband med kritik med partiordförandens hyresersättning, men styrelsen enades om att S-kvinnors viktigaste, gemensamma uppdrag inte vara att diskutera ordförandefrågan utan att bidra till att återskapa förtroende för Socialdemokraterna. ”Som S-kvinnor kan vi spela en viktig roll, inte minst genom att vinna ökat stöd för en progressiv jämställdhetspolitik.”

Detta beslut har därefter varit en riktlinje för S-kvinnor. Förbundet har haft fokus på S-kvinnors viktiga politiska frågor: kvinnofrid, familjepolitik, och kvinnors arbetsvillkor. Vi har strävat efter att utveckla S-kvinnor som organisation. Vi har försökt lyfta jämställdhetsfrågorna i den politiska debatten. S-kvinnor har som sidoorganisation inte tagit position i partiets kris. Däremot vill S-kvinnor kunna vara en konstruktiv kraft i arbetet framåt.

Till sist en personlig kommentar:

Håkan Juholt har under sin tid som partiledare lagt om kursen i flera socialdemokratiska profilfrågor. Han har gjort det med kraft och på ett sätt som jag själv har pläderat för på denna blogg. Ett viktigt exempel är avregleringarna i välfärden.

Jag är övertygad om att Håkan Juholt genom sitt mod att ompröva partiets politik har gjort en viktig insats som kommer att ha betydelse i partiets fortsatta idédebatt.

Jag är också övertygad om att Socialdemokraterna som parti har alla förutsättningar att  i konstruktiv idédebatt enas om nya, välgrundade positioner i välfärdspolitiken – liksom inom många andra politikområden.

Men viktigast av allt är nu att tillsammans värna partiets sammanhållning och våra gemensamma mål:  en politik för jämlikhet, jämställdhet, framsteg och frihet.

Budet om Fadimes död i januari år 2002 har för alltid etsat sig fast i minnet.

Tragedin var så djup att politikens svek blev förfärande tydligt. Efter mordet på Fadime var det inte längre möjligt för samhället att blunda för hedersrelaterat våld, med det förtryck och den förföljelse som Fadime själv hade vittnat om.

Själv mötte jag frågan om hedersvåld för första gången i min roll som forskare, under sent 1990-tal. Jag drev ett forskningsprogram om kvinnors ställning i framtidens svenska samhälle. Då blev jag kontaktad av rättssociologen Astrid Schlytter, som tidigt riktade ljuset mot hederskulturens problem.

Astrid Schlytter fick mig att förstå att forskning om kvinnors framtid i Sverige inte längre kunde blunda för frågor om hederskultur och värderingskonflikter. Svenska feminister måste tänka om. Hon ställde de viktiga frågorna. ”Vem tar den utsatta flickans parti?” ”Vilket ansvar har politiken?” Schlytters kritik mot 1990-talets svenska politik var chockerande skarp. Politiken hade inte bara försummat att ta unga, utsatta kvinnors parti. Den hade gått ut på att osynliggöra deras utsatthet.

Idag är läget ett annat. Insikten om hedersrelaterat våld och förtryck har vuxit, bland politiker och forskare. Fler vill försvara unga kvinnors rätt till ett eget liv.

Men mycket återstår att göra.

En stor utmaning handlar om att stärka skyddet mot barnäktenskap och tvångsäktenskap. Trots att svensk lag i princip gör klart att äktenskap ska ingås av fri vilja från 18 års ålder, drivs många unga in i ofrivilliga äktenskap. Skärpt lagstiftning krävs. Samhället måste stå på de ungas sida.

En annan utmaning handlar om att försvara den starka, generella välfärdspolitiken.

Kvinnors frihetskamp, genom historien, har handlat om att skapa ett eget handlingsutrymme, i relation till familj och släkt. Därför är det oroväckande att den generella svenska välfärdspolitiken inte längre lika tydligt som tidigare värnar individens rätt till social trygghet och personlig autonomi. Allt mer ansvar för försörjning och välfärd skjuts över på familjen. Det drabbar alla kvinnor, men allra mest de kvinnor som är i störst behov av samhällets stöd.

Många kvinnor som går emot hedersförtryckets påbud om hur kvinnor ska vara och leva tvingas att välja mellan sin frihet och sin familj. Det är i grunden ett omöjligt val. Att bli förskjuten från sin familj är ett trauma i sig. Då krävs socialt stöd så att ett fängelse inom familjen inte bara byts ut mot ett annat fängelse: fattigdom och isolering. Den som tvingas bryta helt med familj och släkt för att fly undan hot måste få chansen att bygga en ny framtid.

Vi ska aldrig glömma Fadimes öde och hennes kamp för ett eget liv i frihet och värdighet. Vi ska heller aldrig glömma alla de kvinnor som i tystnad lever ett liv utan frihet under hedersrelaterat förtryck, och inte heller alla de kvinnor som kämpar för rätten att få vara sin egen.

Vi ska aldrig glömma, därför att kampen berör själva kärnan i varje människas liv: längtan efter att växa och utvecklas, med de drömmar och förmågor som vi alla bär inom oss.

Vi ska aldrig glömma Fadime, och aldrig glömma att demokrati och gemensamt ansvar behövs för att värna kvinnors rättigheter och kvinnors frihet.

Denna text finns också som gästblogg på Fadimedagens egen blogg, med mer information om minneshögtider kring 1-årsminnet av Fadimes död.

Europakten är tänkt att bli lösningen på eurons kris. Därmed  fördjupar den alla de problem, som gör att euro-zonen redan idag fungerar så illa – ekonomiskt och socialt. Skuldkrisen växer, fattigdomen och ojämlikheten tilltar.

Men även de som är positiva till euron borde tänka sig för innan de förordar en snabb svensk anslutning. Europakten förhandlas nu fram i högt tempo, och i ett läge av skarp inbördes konflikt mellan Europas länder. Det är inte någon bra utgångspunkt. Väl fungerande ekonomiska institutioner måste byggas med omsorg. Det tar tid.

Eurozonens länder må känna sig tvingade att agera snabbt, trots de risker detta innebär. För Sverige, som inte tillhör eurozonen, finns det inga som skäl att binda upp sig i regelverk som skapats i panik.

Samtliga regeringspartier utom Kristdemokraterna lägger stor kraft på att profilera en till synes radikal politik i värderingsfrågor. Det gäller HBT-frågor, men också jämställdhet. Därmed bör de också ställas till svars, när politiken i praktiken går tvärs emot den progressiva agenda som man säger sig försvara.

Folkpartiet har under decennier varit borgerlighetens radikala röst i värderingsfrågor. Hur många gånger kan Folkpartiet backa för Kristdemokraterna, utan att tappa all trovärdighet som progressivt parti? Om Folkpartiet verkligen månar om lika rättigheter, varför är det just dessa frågor som ständigt kompromissas bort?

Moderaterna och Centerpartiet är traditionellt värdekonservativa partier, som på sistone har försökt ömsa skinn. Inte minst de ”Nya Moderaterna” ska vara moderna ifråga om såväl HBT-frågor som jämställdhet. Men hur trovärdigt blir dessa partiers försök att  lämna värdekonservatismen bakom sig, om de i skarpa lägen ständigt ger sitt stöd till Kristdemokraterna? Frågorna är tydligen inte viktigare än att man gång på gång kan säga en sak, men göra en annan.

Värderingsfrågorna är en akilleshäl för borgerligheten. Hur många gånger kan Folkpartiet backa? HBT-frågorna sätter frågan om mänskliga rättigheter i fokus. Vårdnadsbidrag och barnomsorgspeng borde upplevas som ett slag i ansiktet för liberaler, som tidigare har gått i främsta ledet för ett jämställt samhälle.

Skrivet och bloggat, kritik från opposition och RFSL: Rödgrön press mot sterilisering, Kör över KD och stå upp för transpersoners mänskliga rättigheter, Varför inte köra över KD om tvångssteriliseringarna? Jag har tidigare kritiserat Folkpartiets för deras brist på offensiv vilja i värderingsfrågorna: ”Dagens folkpartister saknar socialt patos” (GP).

Mer debatt om tvångssteriliseringarna: Sterilisering ett juridiskt krav inte ett medicinskt, Regeringen har kohandlat bort mitt människovärde, Konservativ förvirring om sterilisering, Frågan om sterilisering komplex vid könsbyte, Tvångssterilisering hör inte hemma i ett modernt samhälle, Landstingen måste reagera mot tvångssteriliseringarna.

Utgångspunkten för denna debatt är att tre borgerliga kvinnoförbund (Liberalernas, Centerns och Kristdemokraternas) vill slippa den politiska debatten om kvotering. Enligt Bonnie Bernström, Gunilla Hjelm och Maria Fälth behövs inte någon lagstiftning om kvotering för att skapa jämställdhet i näringslivet (Kvotering inte nödvändig för att öka jämställdheten).

Som feminist tycker jag att det är hoppfullt att se hur de borgerliga kvinnornas ängsliga försök att undvika frågan om kvotering möter motstånd, också i deras egna partiled. Tre ledamöter i Centerns partistyrelse kritiserar sitt eget kvinnoförbund för en konservativ jämställdhetspolitik (Håll dörren öppen för kvotering). De tre kvinnoförbundens utspel ger fritt spelrum för Moderaternas partiledning att ta initiativ i kvoteringsfrågan, noterar de (allt medan Moderatkvinnorna tiger i debatten).

Forskaren och revisorn vid Riksrevisionen Jesper Sundewall går också i polemik mot de borgerliga kvinnornas konservatism. Företrädarna för de tre borgerliga kvinnoförbunden missar målet totalt, menar han. Deras förslag till åtgärder som kan ersätta kvotering framstår som ”tafatta försök” som inte på allvar kan öka jämställdheten i näringslivet (Kvoteringslag väntar om inte näringslivet tar ansvar för jämställdheten).

Jag tycker att den uppblossande debatten om kvotering är intressant ur jämställdhetspolitiskt perspektiv, på två sätt.

För det första är den ett av många exempel på splittring och konflikt i borgerlighetens jämställdhetspolitik. Partierna är oeniga internt, och de fyra partierna kan inte heller samlas kring en gemensam regeringslinje. Utspelen spretar åt flera håll.

För det andra är det märkligt att se hur de  de borgerliga kvinnoförbunden duckar i debatten.  De visar en påtaglig ovilja att tänka radikalt i sin viktigaste fråga: jämställdheten mellan kvinnor och män.

Om de borgerliga politiska kvinnoförbunden väljer att bromsa effektiva åtgärder för att öka jämställdheten istället för att aktivt pröva deras bärkraft, då måste frågan ställas vilken roll som de vill spela i den politiska debatten. Rollen som bromskloss finns det redan många i borgerligheten som gör anspråk på.

Numera tycks det vara en självklarhet att styra genom ekonomiska incitament. Så utformas politiken.

Men historiskt har samhällen byggt på att många människor, i många situationer, inte alls handlar efter egenintresse.  Samhällsliv kan bygga på andra principer. Det är vanligt att resonera i termer av olika principer, som ska balanseras mot varandra. Egenintresset är en, solidaritet eller omsorg en annan.

I vissa samhällen associeras egenintresset med manlighet. I USA, till exempel, har detta varit tydligt. Där talar man om de separata manliga och kvinnliga samhällssfärerna, separate spheres. Den manliga samhällssfären förknippades historiskt med marknad, offentlighet, profit och egenintresse. Den kvinnliga sfären, däremot, förknippades med hem och civilsamhälle, omsorg och osjälviskt handlande. Idag är dessa idéer om separata sfärer inte längre lika starka, men spåren finns kvar i den politiska kulturen.

I Skandinavien har uppdelningen i manligt och kvinnligt inte varit lika tydlig som i USA, men den finns, också här. Den norska forskaren Hanne Haavind myntade en gång begreppet omsorgsrationalitet, för att beskriva hur i synnerhet kvinnor har handlat efter en annan logik än egenintressets. Kvinnor, som historiskt har haft samhällsansvaret för liv och död, uppfostran, hälsa och omsorg, agerar inte alltid som de borde,  enligt marknadslogiken. De presterar utan att få ekonomisk belöning.

Egenintressets logik kan också beskrivas som marknadens logik i kontrast till demokratins eller offentlighetens logik. Beslutsfattare i det offentliga ska enligt idén om god samhällsstyrning agera enligt förutsägbara och transparenta regelverk – inte efter egenintresse. På liknande sätt ska professioner som lärare i sina handlingar enligt traditionen styras av yrkesetik – inte av egenintresse. Vårdens och omsorgens många yrkesgrupper står i skärningspunkten mellan ekonomistyrning och omsorgsrationalitet.

Det märkliga med den politiska kulturen i Sverige idag är att idén om egenintresset som handlingsprincip tycks ha sprängt alla gränser. Egenintresset anses vara den rimliga utgångspunkten för människors handlande inte bara på marknaden utan också i offentligt finansierade verksamheter, inklusive omsorg och utbildning. Möjligen kvarstår en liten oas i det privata hemmet, där det anses självklart att omsorgsrationalitet ska råda – åtminstone för mammor. (Moderskärleken är ju ovillkorlig, liksom det jobb som den för med sig. För pappor är det dock inte riktigt lika självklart. För att pappor ska vilja vara hemma lika mycket som mammor utbetalas numera en bonus – en jämställdhetsbonus…)

Saila Quicklund har nu svarat på sin blogg. Tyvärr är det ett svar som går runt min fråga. Nedan följer mitt svar till Saila (som tyvärr inte kan publiceras på hennes egen blogg som inte tillåter kommentarer):

Tack Saila Quicklund för en snabb respons.
Det är bra att vi är eniga om att tillsvidareanställningar ska vara huvudregeln på svensk arbetsmarknad.
Vad jag saknar i ditt inlägg är dock ett rakt svar på min fråga om hur regeringen har valt att hantera lagstiftningen kring visstidsanställningar. Jag noterade i mitt blogginlägg att regeringen redan i mars år 2010 fick en formell underrättelse från EU-kommissionen, med innebörden att det i Sverige inte finns något effektivt skydd mot upprepade tidsbegränsade anställningar. Sverige bryter därmed mot EU:s direktiv om visstidsarbete. Men regeringen har valt att inte följa denna underrättelse. Varför?
Om Moderaterna vill att tillsvidareanställningar ska vara huvudregel på svensk arbetsmarknad, då bör väl Sverige leva upp till de krav som EU ställer på lagstiftningen?
Du skriver vidare att en visstidsanställning kan vara en viktig bro in på arbetsmarknaden. Men varför ska unga kvinnor så mycket oftare än unga män behöva utnyttja denna otrygga bro?
Bland unga kvinnor (16-24 år) är 59 procent visstidsanställda, mot 47 procent av de unga männen (enligt LO, Anställningsformer, 2011).
Du skriver att det är en prioriterad fråga för alliansen att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Hur kan ni då acceptera att unga kvinnor inte har samma chans till tillsvidareanställning som unga män?

Det är sedan länge väl känt att visstidsanställningar är ett problem som framförallt drabbar ungdomar och kvinnor. Kvinnors dominans bland de visstidsanställda framgår tydligt av bifogat diagram,  från SCB:s jämställdhetsstatistik. Kvinnor har vikariat i högre utsträckning än män och kvinnor kallas i högre utsträckning än män vid behov.

Varför är då kvinnor så ofta visstidsanställda?

Det enkla svaret är att kvinnor överlag har en svagare koppling till arbetsmarknaden än män och ett sämre förhandlingsläge gentemot arbetsgivarna.

Kvinnors svagare koppling till arbetsmarknaden har historiskt sin förklaring i att kvinnor i högre grad än män har tagit ansvar för hem och familj. Under första hälften av 1900-talet betraktades män  som primära familjeförsörjare, medan kvinnors förvärvsinkomster ansågs vara komplementära.

I dagens Sverige, där jämställdhet mellan könen är norm, är det få som hävdar att män ska ha mer betalt eller tryggare anställningar därför att det är män. Problemet är att traditioner och normer i praktiken består på arbetsmarknaden, de moderna idéerna om jämställdhet till trots.

Detta beror delvis på att kvinnor fortfarande tar mer ansvar för hem och familj än män. Kvinnor tar till exempel ut 80 procent av föräldraledigheten, trots att lagstiftningen ger utrymme för en helt jämlik fördelning, och många kvinnor med barn jobbar deltid.

Men kvinnors svagare ställning på arbetsmarknaden är inte bara ett problem för de kvinnor som själva väljer att prioritera hem och familj. Det är ett problem som drabbar alla kvinnor på arbetsmarknaden – och ett problem som i sig bidrar till att konservera traditionella familjemönster.

När unga kvinnor utan barn inte kan få heltidsjobb och inte kan få fast anställning, medan unga män får bådadera, då ligger det nära till hands att mamma stannar hemma längre än pappa när det blir dags att bilda familj. Deltidsjobb och temporära anställningar riskerar att bli följeslagare för livet.

Det ligger också nära till hands att både män och kvinnor börjar betrakta kvinnors svagare koppling till arbetsmarknaden som något självklart och naturligt – något att leva med och anpassa sig till. Den risker är stor inte minst i dagens arbetsmarknadsläge, när unga har svårt att överhuvudtaget  få jobb, när arbetslösheten är hög och när de tillfälliga jobben har blivit allt vanligare.

Vad bör göras?

Om unga kvinnor ska ha en chans att etablera sig på arbetsmarknaden, då krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik som stärker löntagarnas förhandlingsläge i allmänhet och värnar kvinnors möjlighet till försörjning i synnerhet. Den politik som bedrivs av dagens borgerliga regering sviker de visstidsanställda kvinnorna på båda dessa punkter.

Permanent hög arbetslöshet, en arbetsmarknad där hela branscher bygger på deltidsjobb, och ett svagt legalt skydd för de visstidsanställda – allt detta bidrar till att kvinnor tvingas acceptera orimliga anställningsvillkor.  Företagarnas intresse av flexibel arbetskraft främjas på bekostnad av kvinnors ekonomiska oberoende och sociala trygghet.

Ett stort ansvar vilar på den borgerliga regeringen.

När det gäller regler för visstidsanställning driver regeringen en linje som ignorerar krav från såväl fackliga organisationer som EU-kommissionen (se TCO).

I mars 2010 fick regeringen en formell underrättelse från EU-kommissionen, med innebörden att det i Sverige inte finns något effektivt skydd mot upprepade tidsbegränsade anställningar och att Sverige därmed bryter mot EU:s direktiv om visstidsarbete. Denna formella underrättelse har regeringen valt att inte följa. Detta är ett svek mot svenska löntagare, men framförallt ett svek mot Sveriges visstidsanställda kvinnor.

Moderaterna har under senare tid gjort sitt bästa för att framställa partiets som jämställdhetens försvarare (SvD: ”En mer jämställd jul med M och alliansen”). Vad har Moderatkvinnornas ordförande Saila Quicklund att säga om sveket mot de visstidsanställda?

S-kvinnor kräver en skärpt politik för att främja kvinnor ställning på svensk arbetsmarknad; krav som nu också drivs med kraft av det socialdemokratiska partiet.

Socialdemokraterna aviserade i den senaste höstbudgeten att en socialdemokratisk regering kommer att införa ett tak för allmänna visstidsanställning. Socialdemokraterna kommer också att lagstifta om rätt till heltid – en viktig fråga för tusentals kvinnor som idag förnekas ett heltidsjobb.

Kvinnor ska ha samma rätt som män att forma samhället och sina egna liv. Om detta ska bli möjligt måste vi våga utmana traditioner och normer på en arbetsmarknad, där kvinnor fortfarande har rollen som en andra klassens arbetskraft.