Ska Socialdemokraterna bli sist med att ompröva den ekonomiska politiken?

De senaste dagarna har rymt en rad intressanta inspel i den ekonomiska politiken. Utöver Reinfeldts fadäs i debatten om jobbpolitiken, har de bredare finanspolitiska frågorna stått i fokus.

Peter Wolodarski, till exempel, pekar i söndagens DN på de stora politiska riskerna med en hårdför europeisk åtstramningspolitik.

”Trots att krisländerna stramat åt rejält – för att återvinna marknadens förtroende – är räntorna fortsatt höga. Skuldbergen växer och blir allt dyrare att finansiera. Så riskerar de utsatta staterna att dras ned i en ond och självförstärkande spiral av stigande lånekostnader och tilltagande marknadsmisstro.”

Wolodarski refererar till professor Barry Eichengreen (Project Syndicate: Europe on  a cross of gold). Eichengreen diskuterar farorna med en åtstramningspolitik som ”dödar patienten” och diskuterar likheter och skillnader mellan dagens eurokris och 1930-talets depression, som han själv på ett lysande sätt har analyserat i boken The Golden Fetters. 

Eichengreen är dock bara en av många som nu diskuterar eurokrisen ur 1930-talets perspektiv. Ett annat, aktuellt och skarpt inlägg kom ett par dagar efter Wolodarskis krönika; när Marcus Miller och Robert Skidelsky i Financial Times diskuterade hur Keynes skulle ha valt att lösa eurokrisen: How Keynes would solve the eurozone crisis.

Det är utmärkt att Peter Wolodarski slutligen inser att de marknadsliberala ekonomiska recepten har nått vägs ände. Samtidigt är det intressant att notera hur plågsamt det är för en inbiten nyliberal som Wolodarski att erkänna att keynesiansk teori har relevans för modern ekonomisk politik.

Hela det nyliberala projektet har ju gått ut på att tillbakavisa det keynesianska, makroekonomiska perspektivet som förlegat och irrelevant. Således inleder Wolodarski sin plädering för keynesiansk stimulanspolitik med brasklappen att ”Man behöver inte tro på Keynes teorier från 1930-talet för att se både den politiska och ekonomiska faran i en finanspolitik som spär på nedgången.” Gärna keyensianskt inspirerad politik bara man kallar den för något annat…

Wolodarski gör också sitt bästa för att sopa igen spåren av de marknadsliberala idéernas tillkortakommanden genom att påstå att dagens eurokris är en överraskning lika stor som Titanics undergång. ”Om någon skulle ha sagt för fem år sedan att flera länder löper risken att ställa in sina betalningar och lämna eurosamarbetet, hade den personen inte tagits på allvar. Men även det osänkbara kan gå till botten.”

Denna analys av eurokrisen är så skamlös att man häpnar. Den ekonom som Peter Wolodarski refererar till i sin krönika, Barry Eichengreen, är en av de många amerikanska ekonomer som redan när euron skulle införas varnade för de brister och risker som valutaunionen rymde. Lärdomarna från 1930-talet var glasklara, och väl kända. Här hemma i Sverige fördes de fram av en lång  rad ekonomer och ekonom-historiker, bland annat i den utmärkta lilla boken Eurons pris (2003).

Men det viktiga är självklart inte att se bakåt, utan att se framåt. Om centrala opinionsbildare som Wolodarski är beredda att plädera för keynesiansk stimulanspolitik, så länge vi kallar det för något annat, är det ett stort och viktigt steg framåt.

Vi ser nu hur regeringens nyliberalt inspirerade politik möter allt hårdare kritik, eftersom de resultat som teorierna postulerar uteblir. (Se t.ex. Roger Mörtviks kommentar till Finansdepartementets analys av jobbskatteavdraget, samt rapport från Finanspolitiska rådet, med kommentar bl.a. i Dagens Arena och i dagens DN).

Dörrarna står öppna för en radikal omprövning av den ekonomiska politiken. Detta är en stor möjlighet, inte minst för Socialdemokraterna – som dock hittills har haft en mycket låg profil. Medan Francois Hollande i Frankrike vinner val med ett program som lovar en mer expansiv politik för tillväxt, istället för mer förödande åtstramningar, saknas en tydlig socialdemokratisk röst i Sverige.

Ska Socialdemokraterna bli sist med att ompröva den nyliberala ekonomiska politiken? Var finns viljan att göra skillnad, för jobb, tillväxt och ökad jämlikhet? Socialdemokraterna kan nu framgångsrikt peka på hur regeringens politik har nått vägs ände (SvD Brännpunkt). Men om Borgs teorier inte stämmer krävs inte bara kritik av politiken, utan också kritik av de ekonomisk-teoretiska utgångspunkter som den baseras på.

John Maynard Keynes´ avgörande bidrag till den ekonomiska teorin var att visa på vikten av en aktiv finanspolitik, i lägen när en ekonomi har fastnat i ett alltför lågt resursutnyttjande.  Till skillnad mot vad liberal ekonomisk teori postulerar är marknader inte i grunden effektiva och utbudet skapar inte sin egen efterfrågan. Statsbudgeten kan och bör utnyttjas för att påverka den reala ekonomin. Goda offentliga finanser uppnås inte genom att fixera sig vid budgetregler, utan genom att långsiktigt bygga en produktiv realekonomi som kan reproducera nationens skattebas.

Mer om behovet av en mer expansiv finanspolitik: Jytte Guteland på Newsmill. Mer om eurokrisen, med fokus på Grekland: Hannes Malmberg. Jag vill tacka för Facebook-tips om ytterligare en intrsessant länk, Larry Summers i Financial Times, liksom Paul Krugman i  New York Times .

Mer om statsministerns fadäs och jobbpolitiken: Martin Moberg med referenser. Replik från alliansen.

Några fakta i målet: kärnkraften

Under mina år som miljöminister hade jag ansvar för kärnsäkerheten. I denna roll, och även i min senare roll som VD på Svensk Fjärrvärme, lärde jag mig att uppskatta en av Sveriges främsta energiexperter, Tomas Kåberger.

Tomas Kåberger har i sitt yrkesliv gått från akademisk forskning till näringsliv och offentliga uppdrag. Fram till förra hösten var han generaldirektör för Energimyndigheten. Idag  är han ordförande för stiftelsen   Japan renewable energy foundation.

Få har som Tomas Kåberger kunskap och överblick över såväl Sveriges som världens energiförsörjning. Få har också med en sådan stringens och tyngd gjort klart att kärnkraften är mogen att avskaffas. Jag frågade nyligen Tomas Kåberger om hur han idag ser på situationen för kärnkraften, som en del av det framtida globala energisystemet. Hans korta, sammanfattande lägesbedömning gjorde klart, att fakta i målet är bedövande – kärnkraften saknar framtid:

”Finlands Olkiluoto 3 projekt visar att det är orimligt dyrt och tidskrävande att bygga nytt. Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima visar att man haft fel i säkerhetsanalyserna och att riskkostnaderna är större än man tidigare räknat med.  Tjernobyl och Fukushima visar att kostnaderna för en olycka är så stora att även stora länder inte kan bära dem… Dessutom har ju kostnaderna för vind och solenergi nu sjunkit så att de tillsammans med biokraftvärme ger billigare el än verkliga kärnkraftverk. (Teoretiska, framtida kärnkraftverk är däremot alltid väldigt billiga ända till dess man försöker bygga dem.)”

Det framställs ibland i den svenska debatten som om kärnkraften på andra håll i världen nu är på väg att få en renässans. Så förhåller det sig inte.

Inte bara i Sverige har den förnybara energin nu fått ett verkligt  genombrott. Förhållandena är desamma i världen som helhet. Följande diagram, sammanställda av  Tomas Kåberger, visar några centrala trender. Faktum är att det inte krävs några fler stora utredningar för att göra klart att Sverige och världen har kommit till den punkt, där det är möjligt att genomföra den socialdemokratiska strategin: att fasa ut kärnkraften i takt med att det förnybara vinner mark.

Diagrammen nedan visar 1) att den nya energikapacitet som tillkommer i världen inte är kärnkraft, utan sol och vind; 2) att nyproduktionen i EU inte heller domineras av kärnkraft utan av naturgas, sol och vind; 3) att det finns mer vind än kärnkraft i Kina;  och 4) och 5) att produktionen av både solenergi och vindenergi har fått ett globalt genombrott.

Mitt tack till Tomas Kåberger för fakta i målet.

Mer bloggat om lördagsintervjun: Martin Moberg, Högbergs tankar, Peter Andersson, SvD, Aftonbladet, DN. Mer läsvärt Mitt i steget.

Sverige bör ta ansvar genom en mer expansiv ekonomisk politik

Häromdagen skrev jag på min blogg om att finansminister Anders Borg bör ta ansvar för Europas ekonomi genom en mer expansiv ekonomisk politik (här).

Jag noterar idag att Dagens Nyheters ekonomijournalist Johan Schück är av samma uppfattning. I sin krönika skriver han om vikten av att Tyskland tar ansvar för Europas ekonomi genom en mer expansiv politik, och att Sverige har samma ansvar:

”Sverige till hör också de länder som har utrymme att göra mer, i likhet med Tyskland. Vi har ett stort handelsöverskott mot omvärlden och dessutom ett offentligt överskott som snart kommer att överträffa det uppsatta målet. Det ger oss unika möjligheter att expandera, när stora delar av Europa är i kris”. (”Tyskland ska bli draglok åt de skuldtyngda länderna”, DN 11 maj).

Anders Borg har hemma i Sverige på ett anmärkningsvärt sätt hyllats för en åtstramningspolitik, som är både onödig och ansvarslös. Det är välkommet att svenska ekonomiskribenter äntligen börjar granska baksidan av Borgs åtstramningspolitik, som även Socialdemokraterna tyvärr i långa stycken har ställt sig bakom.

Sverige är ett land som idag har en unikt låg statsskuld, samtidigt som både privata och offentliga investeringar ligger på historiskt låga nivåer. Massarbetslösheten biter sig fast. I detta läge krävs en ekonomisk politik, som tar sikte på fullt resursutnyttjande i ekonomin.

Begreppet ”ansvarsfull ekonomisk politik” har i Sverige blivit liktydigt med goda statsfinanser. Men goda statsfinanser är bara en del av en ekonomiskt ansvarsfull politik, och goda statsfinanser räcker inte långt, om samhällets kapitalstock minskar och produktionsförmågan sjunker.

Det är dags att ta ansvar genom en mer expansiv politik – både för Europas och för Sveriges skull.

Mer om läget: DN ledare,  EU klarar sig utan Grekland (DI). Anders Borg själv håller envist fast vid att åtstramningspolitiken är den rätta vägen; Greklands ska räddas med privatiseringar och avregleringar (SvD). De spanska bankerna oroar honom dock… (SvD).

Borgs politik förvärrar eurokrisen

Efter det ödesmättade grekiska valet lyfts nu äntligen – även i Sverige – den fråga som länge diskuterats internationellt: att den europeiska åtstramningspolitiken driver in oss i fördjupad kris och recession. I dagens SvD refereras tunga ekonomer som efterfrågar en mer expansiv politik från länder som Tyskland och Sverige (”Tunga ekonomer dömer ut åtstramningar”).

Om ett valutasystem som EMU överhuvudtaget ska fungera, måste neddragningarna i krisländerna balanseras genom en mer expansiv politik i de länder, som har ett finanspolitiskt utrymme. Viktigast är självklart att Tyskland, Europas ekonomiska stormakt, lägger om kurs. Men samma krav på en mer ansvarsfull, expansiv politik som kan ställas på Tyskland, måste också ställas på Sverige.

Till skillnad från de flesta andra länder i Europa har Sverige en solid finansiell situation, med en statsskuld som sjunker ner mot 30 procent. I detta läge väljer dock finansminister Anders Borg att istället för att stimulera efterfrågan, aktivt bidra till den europeiska recessionen genom en ansvarslöst stram politik. Borg hör också till dem som inom EU aktivt har understött den förödande åtstramningspolitik, som nu hotar den sociala och politiska stabiliteten i Europa.

Det mest märkliga är att den svenska åtstramningspolitiken under lång tid har applåderats som ansvarsfull. Hur ska en gemensam europeisk marknad fungera, om alla länder stramar åt samtidigt?

Problemet i grunden är naturligtvis att den europeiska valutaunionen är felkonstruerad, genom att förhindra enskilda länder att anpassa sig till försämrad produktivitet genom växelkursen. Den enda vägen framåt för länder som Greklandoch Spanien är idag ”intern devalvering”; en socialt och politiskt plågsam och – i en demokrati – i många fall omöjligt process.

Det minsta man kan begära i dagsläget är att en euroförespråkare som Anders Borg driver den politik som krävs för att inte ytterligare fördjupa krisen: lägg om till en mer expansiv ekonomisk politik.

Att Europa till sist skulle hamna i den svåra situation som vi nu befinner oss i kunde förutses, med den historiska kunskap vi har om valutasystem av eurons typ. Leif Pagrotsky uttrycker det kort och koncist i dagens DN (Detta är uppenbart en systemkris): ”Det hemska är att det här visste man innan, men man valde att blunda.”

Daniell Swedin på Aftonbladet  pekar på de stora risker som åtstramningspolitiken rymmer. DN:s ledare på onsdagen  biter sig fast i uppfattningen att det inte finns några alternativ till dagens åtstramningspolitik. Mer bloggat och skrivet: Danne Nordling, Grekiska vänstern vill riva upp avtalet, Allt mer kaotriskt i Grekland, Ekonomer vill förbereda grekisk euro exit.

Allt större samsyn om en mer jämställd föräldraförsäkring

Centerkvinnorna har på sin förbundsstämma i helgen tagit beslut om en ny familjepolitik (se här). En glädjande nyhet är att även Centerkvinnorna nu  föreslår att ytterligare en månad viks åt vardera föräldern i föräldraförsäkringen. Det betyder att alla de politiska kvinnoförbunden nu vill se minst tre månader vikta åt vardera föräldern (Det gäller även KD-kvinnorna, se SvD).

Så här motiverar Centerkvinnorna sitt beslut:

För att värna om barnets anknytningsmöjligheter till bägge föräldrar ökar antalet icke-överlåtningsbara dagar från dagens 60 till 90 dagar – i princip en extra ”pappa-månad.” Detta då forskning och statistik tydligt visar att det gynnar samtliga individer inom familjer – barnen, kvinnorna, och männen. Det är också den reform som visat haft störst positiv effekt på att öka ett jämställt uttag, och därmed även jämställdhet i samhället.

Centerkvinnornas beslut om att man vill vika tre månader åt vardera föräldern i föräldraförsäkringen är ett litet, men principiellt mycket viktigt steg. Det visar på en allt större samsyn över partigränserna om vikten av att i högre grad än idag individualisera föräldraförsäkringen.

När mäns uttag efter nästan 40 år med en formellt jämställd föräldraförsäkring fortfarande inte är högre än 23 procent, krävs kraftfulla politiska initiativ. Borgerlighetens försök att ersätta en mer individualiserad föräldraförsäkring med jämställdhetsbonus har visat sig vara en återvändsgränd. Det är glädjande att kvinnor över alla partigränser nu ser vikten av att tänka om, och att tänka nytt.

Det är viktigt att vi diskuterar familjepolitiken! Centerkvinnornas nya program, som innehåller en rad delförslag, kan på ett positivt sätt bidra till debatten om dessa viktiga frågor.

Mer om Centerkvinnornas förbundsstämma här.

Pragmatism krävs – även från högern

Peter Wolodarski är en av Sveriges mest inflytelserika opinionsbildare. Med DN som plattform har han stor makt att sätta bilden av hur Sveriges historia och nutid ska beskrivas och tolkas.

I dagens krönika, ”Lärdomar från två förlorade decennier”, gör han sitt bästa för att  beskriva radikal, socialdemokratisk kritik mot nyliberala reformer som ett historiskt brott mot en klok och pragmatisk socialdemokratisk politik. Det faktum att även partiets nestor Ingvar Carlsson idag är kritisk mot det marknadsliberala systemskiftet viftar Wolodarski bort som ”tröttsam debattretorik”. ”Intressantare”, enligt Wolodarski, är att luta sig tillbaka mot vad Ingvar Carlsson sa i en intervjubok för för tre år sedan – då Carlsson var mer självkritisk mot den egna politiken. Bättre enligt Wolodarski är självklart också att luta sig mot Kjell-Olof Feldt, idag en av de främsta företrädarna för vinstintressen i välfärden.

Wolodarski citerar Feldt, som varnar för att ”den interna S-striden om vinster i välfärdssektorn kan utvecklas till ett problem som blir lika svårt att hantera för partiet som en gång löntagarfonderna”. Han upprepar borgerlighetens favoritberättelse om 1970- och 1980-talet som ”förlorade decennier” och drar paralleller till socialdemokratin under 1950-talet och 1960-talet, då partiet var pragmatiskt och ”inte var ute efter att bekämpa det privata näringslivet.” Detta, påminner Wolodarski, var en tid då ”kompromisser och samarbete var framgångsfaktorn, inte konfrontation. Politiken riktades mot den växande medelklassen. Så lyckades man från Per Albin Hanssons dagar samla stora delar av valmanskåren bakom sig.”

Wolodarskis har alldeles rätt i ett faktum: Socialdemokratin lyckades under lång tid driva en politik både i samförstånd med svenskt näringsliv. Man gjorde det också på ett sätt, som var till gagn för de breda löntagargrupperna, från arbetare till tjänstemän. Framgångsdecennierna på 1950- och 1960-talet var inte bara en framgångsperiod för näringslivet. Det var en framgångstid för det som då kallades ”det starka samhället”. Den tidigare djupt segregerade svenska skolan fördes samman i en integrerad enhetsskola, där alla barn fick en chans till god utbildning. Investeringar styrdes till bostadsbyggande och infrastruktur. Starka socialförsäkringssystem garanterade social trygghet. Full sysselsättning rådde. Sverige drev en aktiv arbetsmarknadspolitik som saknade motstycke i Europa. När Sverige under 1970- och 1980-talet som första land i världen tvingades hantera en kraftigt växande, äldre befolkning, möttes detta med en imponerande satsning på väl fungerande äldreomsorg och äldreservice, i kombination med utbyggnad av barnomsorg och fritidshem.

När Wolodarski försöker placera oss som ifrågasätter vinster i välfärden, eller i övrigt kritiserar den extrema liberalisering som genomförts i svensk offentlig sektor, som radikaler som inte hör hemma i en tradition av socialdemokratisk pragmatism, då driver han helt enkelt en tes som saknar all rimlighet.

Jag vill hävda att det förhåller sig precis tvärtom. Att motsätta sig vinster i välfärden är just ett uttryck för den klokhet och pragmatism, som alltid har utmärkt socialdemokratin. Idén att offentligfinansierad skola ska drivas med vinst är en högerradikalism som saknar motstycke i Norden och Europa. Vinster i skolan är inte tillåtna i Norge, inte i Finland, och inte i Danmark. Att skolor ska drivas utan vinst är en självklarhet för brittiska tories och tyska CDU. Inga framstående engelska eller amerikanska universitet drivs med vinst. Till och med i USA är skolor utan vinst det normala. Försöket med amerikanska ”charter schools”, som drivs med vinst, har utsatts för massiv kritik.

När Wolodarski med hänvisning till Kjell-Olof Feldt försöker skapa bilden av att de som idag ifrågasätter vinster i välfärden driver en radikalisering av socialdemokratisk politik av samma art som löntagarfonderna, saknar han också trovärdighet. Löntagarfonderna var verkligen radikala förslag, som följde på den genomgripande radikalisering av svensk politisk debatt som präglade 1970-talet. Detta är inte alls fallet med kritiken mot vinstintressena i välfärden, och i synnerhet inte kritiken mot vinstintressen i skolan.

Som hård kritiker av vinster i skolan anser jag att Socialdemokraterna ska förbli ett pragmatiskt parti, som bygger sin politik på kunskap, och som värnar en politik för ett framgångsrikt näringsliv och hållbart nationellt välstånd. Men Socialdemokraterna ska också vara ett parti, som värnar jämlikhet och alla människors lika värde; och ett parti som företräder löntagares och konsumenters intressen. I Sverige har utvecklingen under de senaste 20 åren gått åt fel håll på flera av de områden som är centrala för socialdemokratin. Ojämlikheten har ökat. Barnfattigdomen växer och barns livschanser blir alltmer olika. Skolan i Sverige är inte längre likvärdig och resultaten sjunker. Vi är på väg tillbaka till den segregerade och ojämlika skola, som Socialdemokraterna under decennier kämpade för att förändra. Veckans rapport från Skolverket klargör problemet.

Dagens högerregering bedriver en ekonomiskt ansvarslös politik. Man håller statsbudgeten i balans, men under denna yta av ansvarsfyllt ledarskap undergrävs Sveriges långsiktiga välstånd. Medan privatkonsumtionen bland de högst avlönade tillåts öka i snabb takt, ligger investeringarna  i bostäder och infrastruktur på historiskt låga nivåer, och skattepengar avsedda för utbildning och sjukvård försnillas i smarta skatteupplägg. Allt fler barn växer upp i fattigdom. Skolresultaten sjunker. Ojämlikheten i hälsa växer. Detta är en situation som inte har någon likhet med det pragmatiska 1960-talet, då landets resurser satsades på gemensamma framsteg.

Pragmatism och samarbetsanda är goda egenskaper – men det krävs inte bara att socialdemokrater är pragmatiska och samarbetsinriktade. Dessa goda egenskaper bör också avkrävas högern och näringslivet. Den egoism, kortsiktighet och ansvarslöshet som idag präglar högern och delar av svenskt näringsliv är inte acceptabel. De välfärdsföretag som gör vinster på att undergräva en likvärdig, svensk skola och som undergräver förtroendet för den generella välfärdspolitiken har överskridit gränsen för vad den framgångsrika svenska samhällsmodellen tål. En av Socialdemokraternas viktigaste uppgifter inför valet 2014 är att göra klart hur man på ett klokt och ansvarsfullt sätt kan vända den kommers med skattemedel och den privatisering av det det offentliga uppdraget, som riskerar att knäcka inte bara förtroendet för arbetarrörelsen utan också förtroendet för politiken och demokratin.

Mer bloggat om dagens nyliberala samhälle: LO-bloggen, Riksdagsledamot emeritus, Kjell Rautio, Ingemars nya blogg.

Feminism på första maj

Morgonbris - S-kvinnors tidning 1:a maj

Idag skiner solen och jag gläder mig över att jämställdheten lyftes högt på första maj. Så här lät det på Götaplatsen i Göteborg, när Stefan Löfven talade:

”Vägen framåt är jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi behöver en feministisk politik som ser till att inte hälften av alla medborgare, hälften av alla entreprenörer, hälften av alla genier hålls tillbaka. Sverige kan bara gå framåt om kvinnor och män får ta samma plats i arbetslivet och på ledande poster.

Det är inte bara politik, det är matematik. Jämställdhet är dels det rättvisa, men också det ekonomiskt smarta. Jämställdheten är därför vägen framåt både för Sverige och för världen.”

Magdalena Andersson i Malmö gjorde klart att partikongressens beslut om att tredela föräldraförsäkringen ligger fast och att detta är ett bra beslut (Sydsvenskan). Ett välkommet och tydligt klargörande!

I Landskrona inledde Magdalena  med att lyfta den tragedi som inträffade för en vecka sedan, då en 19-årig kvinna mördades efter att under lång tid levt under hedersrelaterade hot. Denna tragedi är en förfärande påminnelse om att långt mer måste göras i Sverige för att stävja hoten mot unga kvinnor, som hotas av hedersrelaterat våld och förtryck. Alla människors lika värde, och alla kvinnors frihet måste försvaras.

Idag har Magdalena Andersson presenterat Socialdemokraternas budgetmotion. Jämställdheten är inte huvudtema, men många av förslagen är viktiga för kvinnor – både unga och äldre. Det gäller till exempel förslag om ungdomskontrakt, vuxenutbildning och utbildningsvikariat. (Om budgetmotionen, se t ex SvD).

Budgetmotionen pekar också på ett mycket allvarligt problem på svensk arbetsmarknad. Skillnaden i förvärvsfrekvens mellan män och kvinnor har ökat och biter sig nu fast på en nivå kring fyra procentenheter. Det är ett grundskott för en välfärdsmodell, som bygger på att både män och kvinnor har ett förvärvsarbete. Allt fler kvinnor står utanför arbetsmarknaden. Förvärvsfrekvensen bland kvinnor med utländsk bakgrund är idag endast 50 procent. Här finns mycket att uträtta för en socialdemokratisk regering.