Sök det som förenar – inte det som splittrar

Det finns ögonblick då även vänsterns mest självsäkra debattörer borde stanna upp och läsa på. Se dagens DN Debatt med Nisha Besara m.fl.

Grundorsakerna till dagens globala kris står att finna i den spekulationsekonomi som i nyliberalismens namn har utvecklats på de globala marknaderna. Ökad ojämlikhet är ett avgörande problem. Om detta råder enighet. Krisen bröt ut i USA och det framstår därmed som synnerligen märkligt att, som Besara m fl, påstå att ”en liten medialt röststark grupp vänsterdebattörer” tror att ”krisen orsakas av den gemensamma europeiska valutan”.

Vad jag och andra kritiker av euron hävdar är att det gemensamma europeiska valutasystemet har fördjupat krisen och försvårar dess lösning. Vad värre är: euron fördjupar ojämlikheten och de sociala konflikterna. Det utmärkande för euro-systemet med dess fastlåsning av enskilda länders växelkurser är nämligen att det bara finns en åtgärd att vidta för ett land som har tappat i konkurrenskraft och hamnat i en skuldkris: nedpressning av löner och prisnivåer. För mig som socialdemokrat är det obegripligt varför vänsterdebattörer pläderar för ett penningpolitiskt system vars enda effektiva instrument riktar sig mot löntagarna. Jag delar oron för Europas demokrati och Europas framtid, när vi ser tusentals demonstranter tåga mot det grekiska parlamentet och ropa ”tjuvar” till demokratins valda företrädare. Just därför vill jag inte ha ett penningpolitiskt system som inte tvingar socialdemokratiska regeringar att bedriva en åtstramningspolitik som fördjupar fattigdomen, skärper de sociala konflikterna  och driver fram politisk fundamentalism.

Idén om euron bygger på nyliberal doktrin. Skälet till att Europa ska ha en gemensam valuta är den nyliberala föreställningen att marknadskonkurens är avgörande för ekonomisk tillväxt. Om Besara m.fl. är djupt kritiska till nyliberalismens spekulationsekonomi på den globala nivån borde de rimligen vara kritiska även mot dess europeiska variant: den gemensamma valutan. Jag skulle gärna ha svar på frågan varför nedpressning av löner är ett acceptabelt krispolitiskt instrument som vänstern bör förorda.

Världens ledande ekonomisk-historiska expertis har i skarpa analyser visar varför eurosystemet idag inte fungerar och varför idén om en gemensam valuta i Europa driver vår kontinent allt djupare ner i ekonomisk, social och politisk kris. Dagens debattartikel går inte på någon punkt i svaromål på dessa analyser. Varför inte?

Besara m.fl.  vädjar om sammanhållning inom vänstern. Frågan är då varför de själva söker splittring istället för enighet. En inbördes strid om euron inför valet gynnar bara en kraft: högeralliansen. Vi är i vänstern eniga om att ta strid mot den nyliberala modellens ojämlikhet och spekulationsekonomi. Låt oss då enas i detta. När debatten återupptas ser jag fram emot en mer påläst och saklig argumentation.

Se även Jonas Sjöstedt. Tidigare blogg på temat: Skuldsanering är en farlig medicin. 1 juli droppar det in en ny intressant analys av Paul Krugman. Här finns ytterligare några argument att bita i för dem som tror på euro-samarbete som grund för progressiv politik och nationellt välstånd.

Forcerade beslut ger dåligt resultat

Björn von Sydows artikel om avskaffandet av den obligatoriska värnplikten (Svd Brännpunkt) påminner än en gång om hur alliansregeringen har valt att bedriva reformpolitik: genom snabba och forcerade beslut. God beredning och förankring betyder mindre än tempot i reformerna. Ett annat exempel på denna typ av forcerad reformpolitik är avskaffandet av kårobligatoriet vid universiteten. Studentkårerna slår larm om att omläggningen från obligatorium till frivillighet sker så snabbt att kårernas verksamhet och studentinflytandet vid universiteten hotas.

Alliansregeringens nya sätt att bedriva reformpolitik är djupt problematiskt och står i strid med tidigare svensk politisk tradition  – inom alla partier. Oavsett uppfattning i olika sakfrågor bör vi kunna enas om att politiska beslut ska beredas och förankras med omsorg och kompetens. Forcerade beslut ger dåligt resultat.

Om detta har jag tidigare skrivit i bl.a. Sydsvenskan och på min blogg.

Allt mer privat, allt mindre offentligt

Roger Mörtvik, TCO, diskuterar på sin blogg hur ojämlik inkomstfördelning kan bidra till att fördjupa den ekonomiska krisen.  Han inspireras av nobelpristagaren Paul Krugman, som varnar för att de senaste 30 årens omfördelning från fattiga till rika kan driva fram en ny depression. Detta är en viktig diskussion, men det finns samtidigt skäl att påminna om att omfördelning från rika till fattiga bara är en del av problemet. Det finns en annan omfördelning som också bör uppmärksammas: omfördelningen från offentlig till privat konsumtion; se figuren ovan för utvecklingen i Sverige. (Det intressanta här är trenden. Sverige har en hög nivå främst p.g.a av att vår välfärdsmodell är medborgarbaserad och skattefinansierad).

Vi lever i dag i en åldrande, kvalificerad kunskapsekonomi, där kraven på vård, service och goda yrkesprestationer är större än någonsin. Ändå minskar för varje år den andel av nationalinkomsten, som satsas på offentlig sektor – t.ex skola, vård, miljö och infrastruktur. Skattetrycket sjunker, dvs. vi lägger allt mindre på gemensamma investeringar. Idag har många familjer råd att köpa avancerad elektronik och åka på chartersemester med sina barn, men i skolan finns inte pengar till böcker eller utflykter.

För mig som historiker och barn av välfärdsstatens 60-tal är allt detta märkligt att se. Hur kommer det sig att vi kunde bygga folkhögskolepalats åt våra barn i början på 1900-talet och moderna, rymliga högstadieskolor under 1960- och 1970-tal, medan nybyggda, ändamålsenliga skolor idag är en sällsynthet? De ständiga besparingarna inom offentlig konsumtion gör våra liv fattigare och vårt samhälle mindre hållbart. Krisen är ett tillfälle till omprövning.

Mer debatt om krisen, se bl.a. DN och Björn Elmbrandt i Dagens Arena. I Grekland fortsätter idag oroligheterna, i krisens spår.

För poängen med gemensam, skattefinansierad välfärd enligt svensk modell, se mitt blogginlägg Gemensam välfärd sparar pengar. Sverige har idag det näst högsta skatteuttaget i EU. Danmark ligger högre. Både Sverige och Danmark har skattefinansierade välfärdsmodeller, baserade på medborgarskap.

Var finns argumenten för en ny samhällsmodell?

Dagens debattartikel i DN tar upp valets viktigaste fråga: den svenska välfärdsmodellen. ”Fortsatta skattesänkningar på välfärdens bekostnad riskerar att bryta sönder den svenska välfärdsmodellen”, skriver Mona Sahlin och Thomas Östros. Det är rätt!

Artikeln  för mina tankar ett steg till, bortom den konflikt mellan välfärd och skatter som utgör den givna dramaturgin för årets valrörelse. Vad valet handlar om är i själva verket något mycket större: framtiden för en samhällsmodell, som har visat sig mer framgångsrik än de flesta.

Alliansens företrädare påstår ofta att man värnar om välfärden och den svenska modellen. Men ökad ojämlikhet, vinstintressen i välfärdssektorn och sänkt standard på de offentliga välfärdstjänsterna innebär de facto att de grundläggande elementen i den svenska samhällsmodellen förändras. Frågan är vad som är alliansens argument för att byta en vinnande  samhällsmodell mot en annan? Frågan riktar jag framförallt till mittenpartierna folkpartiet och centern, som aktivt har bidragit till att bygga upp den svenska modellen, bl.a. genom att driva jämställdhetsfrågan och kraven på social rättvisa för landsbygdens folk.

Som utgångspunkt för att bedöma på vilka punkter alliansen anser sig kunna utveckla den svenska modellen föreslår jag jämförande data över drygt 20 industriländer, som samlats in av  Robert Wilkinsson och Kate Pickett i boken Jämlikhetsanden. Wilkinsson och Pickett jämför en lång rad indikatorer på hälsa och välfärd. Deras sammanfattande index visar att Sverige presterar bäst av alla länder efter Japan när det gäller ohälsa och sociala problem. Denna framgång baseras på god nivå på i stort sett alla variabler som mäts, från social tillit och social mobilitet till användning av illegala droger och barns upplevelse av våld. På flera indikatorer ligger Sverige i topp, till exempel ifråga om social tillit, livslängd och social mobilitet. På andra indikatorer finns utrymme för förbättring, t.ex. ifråga om skolresultat i matematik och läskunnighet, där Sverige hör till de tio bästa.

Min fråga till folkpartiet och centerns företrädare är följande: På vilka punkter kommer det svenska samhället att fungera bättre när alliansens reformer är fullt ut genomförda? Kommer det svenska samhället att rankas högre ifråga om välfärd och hälsa när ojämlikheten i inkomst blir större och de privata företagens rättigheter på ”välfärdsmarknaden” stärkts på kommunernas bekostnad? Hur bedömer ni att den sociala mobiliteten kommer att påverkas? Livslängden? Den mentala hälsan?

Dagens generation svenskar lever med det ovärderliga privilegiet att ha ärvt ett väl fungerande samhälle. Det finns tveklöst utrymme för att förbättra och utveckla detta samhälle, med olika ideologiska förtecken. Men det finns än mer utrymme att förstöra och riva ner det som tidigare generationer byggt upp. Valet 2010 handlar om att förhindra detta, innan det är för sent.

Bloggar om debattartikeln: Se även Viktor Tullgren, Högbergs tankar, Martin Mobergs blogg och Johan Westerholm.

Tappar Sverige kontroll över kärnavfallet?

Rolf Gustavsson levererar en svidande kritik mot centerns demagogi i kärnkraftsfrågan. Viktigast är informationen om att Kommissionen till hösten kommer med förslag om att harmonisera reglerna för hantering av radioaktivt avfall.

Som miljöminister var det för mig högt prioriterat att säkerställa svensk kontroll över frågan om förvaring av kärnkraftens avfall. Ömsesidigt ansvar skulle i värsta fall kunna betyda att Sverige, som har hunnit betydligt längre än de flesta andra europeiska länder när det gäller slutförvaring av avfall, blir tvingat att ta emot kärnkraftsavfall även från andra länder i EU. Vi skulle också i värsta fall kunna tvingas till harmonisering ifråga om tekniken för avfallsförvaring.  Detta är är knappast något som svenska folket såg framför sig när beslutet togs om inträde i EU.

Skälet till att Sverige har hunnit längre än de flesta andra länder när det gäller slutförvaring av kärnavfall är en politik präglad av öppenhet. Sverige har utvecklat en egen modell för avfallsförvaring.  Avfallet har hanterats inte bara som en teknisk fråga utan också som en fråga om demokrati och etik. En drivande person bakom detta var Camilla Odhnoff, mångårig ordförande i KASAM, Statens råd för kärnavfallsfrågor. Berörda kommuner och deras medborgare liksom forskare och miljöorganisationer har varit aktiva aktörer. Detta står i skarp kontrast till det hemlighetsmakeri som har präglat processen i t.ex. Tyskland.

Så länge Sverige har haft som politik att fasa ut kärnkraften har vi också haft goda argument för att  inte behöva dras in i storskaliga EU-samarbeten på kärnkraftens område. Det har varit en självklarhet att vi ska kunna bedriva en egen politik, med demokrati och respekt för berörda lokalsamhällen i fokus.

Om Sverige i framtiden skulle tvingas ta emot avfall utifrån vore det inte bara djupt olyckligt ur säkerhetssynpunkt. Det vore också ett stort bakslag för den demokratiskt förankrade kärnavfallspolitik som Sverige har utvecklat under mer än 20 år.

Debatten om kärnavfallets förvaring har bitvis varit hård i Sverige, med skarp kritik inte minst från miljösidan. Jag är dock övertygad om att den debatt som har varit kommer att ses som en västanfläkt mot vad vi kommer att möta, om EU skulle försöka pracka på oss en gemensam kärnavfallspolitik. Förhoppningsvis kommer EU-kommissionen att avhålla sig från denna typ av förslag, men det finns skäl att känna oro. EU blir alltmer kärnkraftsvänligt, inte minst på grund av att vänstern och de gröna tappat makten i Tyskland. Vad en offensiv europeisk kärnkraftspolitik skulle kunna innebära illustreras av de storskaliga planer som föreslås av Kommissionens egna experter.

Slutfacit över centerns spagat i kärnkraftsfrågan kan komma att bli förödande. .

Se även Mats Engströms blogg.

Varför är stimulanspolitik inte slöseripolitik?

Frågan om budgetpolitikens inriktning har stått  högst på dagordningen vid G20-mötet i Toronto. USA:s finansminister Timothy Geithner och Brasiliens finansminister Guido Mantega hör till dem som kritiserar Europas starka fokus på skuldsanering (DN, SvD).  De menar att fortsatt stimulans krävs för att värna efterfrågan och tillväxt. Före mötet framfördes liknande kritik av  bl.a. IMF:s chef Dominique Strauss Kahn (Financial Times G20-bilaga 25 juni). Kahn konstaterade att samfälld åtstramningspolitik kan leda till att 60 miljoner miljoner fler människor i världen blir arbetslösa. Övergång till åtstramningar behövs men får inte hämma tillväxten (se även  TCO-tidningen 23 juni).

När socialdemokratiska debattörer lyfter dessa frågor här hemma (t.ex. SvD 25 juni), bemöts vi med hånfulla kommentarer från högerdebattörerna (t.ex. Gustav Andersson, Norah4you och Den hälsosamme ekonomisten)  Att peka på behovet av efterfrågestimulans i en djup ekonomisk kris är enligt moderaterna ett uttryck för att socialdemokrater som vanligt är ansvarslösa och slösaktiga (se även Gunnar Hökmark). Men högerns debattörer är dåligt pålästa. Stimulanspolitik är inte slöseripolitik!

En bok som gör detta isande klart är nobelpristagaren Paul Krugmans ”Return to Depression Economics”. Men varför inte också gå direkt till originalet och ägna en sommartimme åt att läsa Keynes’ egen pedagogiska beskrivning av sin krispolitik i essän ”The Means to Prosperity” (1933, den återfinns i ”Essays in Persuasion”, Keynes samlade verk nionde bandet).

Keynes essä visar att hans politik inte ”…bygger på överskott i goda tider som satsas i dåliga tider”, som Gustav Andersson hävdar på sin blogg.  Keynes föreslår förvisso att budgeten ska balanseras på lång sikt, men budgetbalansering är inte poängen med teorin. Poängen är att underbalansering av en budget i ett recessionsläge ökar aktiviteten i ekonomin och därmed skapar en högre nationalinkomst och högre skatteinkomster än om budgeten ligger fast eller stramas åt. Keynes beskriver hur detta går till genom att en ursprunglig stimulans skapar en positiv spiral av konsumtion och investeringar (multiplikatoreffekt). Slutresultatet kan bli betydligt bättre offentliga finanser än om man stramar åt och driver ner ekonomin i en negativ spiral av minskad efterfrågan. En statsbudget är inte som budgeten i en hushållsekonomi, där pengar läggs på hög i goda tider för att användas i dåliga.

Keynes’ stora insats var att han visade att det finns olika makroekonomiska situationer som kräver olika typ av penning- och finanspolitik. Den föreställning som fanns före den stora depressionen, och som även många moderna ekonomer har, är att utbud på marknaden alltid har en efterfrågan. Kort sagt: marknader fungerar. Keynes visade att detta var ett felaktigt antagande. Det finns lägen när ekonomin fastar under fullt kapacitetsutnyttjande, så att sparandet under en längre tid överstiger investeringarna. Detta är ett läge med otillräcklig efterfrågan – en efterfrågekris.

Det väsentliga i dagens läge är att enas om vilken typ av kris som vi befinner oss i. Om det är en efterfrågekris krävs  stimulans, men detta betyder inte att all stimulanspolitik är av godo. Ett stort problem, som jag ser det, är att stimulanspolitiken under den nu pågående krisen i så liten utsträckning har handlat om stöd till reala investeringar. Miljarder i likviditet har östs över marknaderna för att förhindra kollaps i de finansiella systemen, medan offentliga investeringar i t.ex. infrastruktur – som hade gett medborgarna tydlig återbäring på satsade pengar  – har haft en mycket begränsad omfattning. Det gäller inte minst Europa och i allra högsta grad Sverige, medan t.ex. Kina och USA har varit mer offensiva (se min blogg om spännande amerikanska initiativ).

Det mest allvarliga, som jag ser det, är att krisen inte har utnyttjats till investeringar i grön omställning – en Green New Deal. I Europa har de offentliga investeringarna gått till elledningar och gasledningar istället för till investeringar i en långsiktigt mer klimatvänlig infrastruktur. Så mycket mer hade kunnat göras! När krisen började var förhoppningarna stora om att kampen mot finanskris och klimatkris skulle kunna förenas. Om detta talade på den tiden även svenska ministrar vackert – inför det som man trodde skulle bli en svensk PR-triumf på klimatmötet i Köpenhamn (förslagen presenterade bl.a. av FN:s miljöorgan UNEP, se Green Jobs). Nu är detta glömt. Ministrar i den svenska regeringen talar knappast längre om klimatpolitik. PR-fördelarna har förklingat. Anders Borg, som hade kunnat göra en insats för att förena krisbekämpning med kampen mot klimatförändringarna, har valt att istället glänsa som åtstramningshök. Lite sommarläsning om krisbekämpning i historiskt perspektiv skulle inte skada.

Debatten fortsätter: DI refererar Paul Krugman. Aftonbladet rapporterar om uppgörelsen.

Sommarläsning…

Hälsa och utbildning är grunden för tillväxt

På midsommarafton skriver jag  om  besparingar som en farlig krismedicin på SvD Brännpunkt tillsammans med Martia Ulvskog, Göran Färm och  Olle Ludvigsson. Samma tema återkommer nu i Aftonbladets ledare.

Vi pekar på risken för en nedåtgående spiral när alla länder sparar samtidigt. Det är en klassiskt insikt från tidigare kriser med vikande efterfrågan. Men vi lyfter också en annan sida av den ekonomiska dynamiken: den risk det innebär att skära i offentlig sektor och därmed minska investeringarna i hälsa, utbildning och miljö.

En växande internationell forskning visar att nyliberalismens fokus på marknadskonkurrens som nyckeln till ekonomisk tillväxt är förenklad och felaktig. Fungerande marknadskonkurrens och handel är förvisso av stor betydelse för att skapa effektivitet och driv i ekonomin, men grunden för långsiktig ekonomisk tillväxt är inte marknadskonkurrens utan de resurser som ett samhälle förfogar över, främst i form av kompetenta människor. Hälsa och utbildning är nyckelfaktorer, men tillväxten påverkas också av befolkningens sammansättning, främst åldersstrukturen. Länder med en mycket stor andel barn har generellt låga inkomster och svag ekonomisk utveckling (som i södra Afrika, där andelen barn och unga är över 40%). Tillväxten avtar också i länder och regioner som åldras, som Europa idag.

Om vi vill värna en långsiktigt konkurrenskraftig och hållbar samhällsekonomi, kan vi inte spara på ekonomins mest värdefulla resurs: människors kunskap och hälsa. Vi kan inte heller undlåta att investera kraftfullt i en hållbar miljö. Ekosystemen och atmosfären är grunden för vår civiliation. Det är dags att satsa på en hållbar ekonomi!

För debatt i frågan, se Norah4you’s Weblog och Gustav Andersson, med kommentarer. Bloggarna liksom kommentarerna till vår artikel visar att det tyvårr finns många förenklade och felaktiga uppfattningar om keynesiansk politik. Den beskrivs som en väg mot slöseri och ännu större budgetunderskott. Det finns skäl att påminna om att poängen med keynesiansk politik är att underbalansering av budgeten i en efterfrågekris leder till en positiv spiral i samhällsekonomin. Keynes talade om multiplikatoreffekter, när en ursprunglig efterfrågestimulans vidarebefordras genom att skapa efterfrågan och jobb i andra sektorer. Slutresultatet blir högre nationalinkomst och högre skatteinkomster. J. M. Keynes har själv beskrivit dynamiken i en ypperlig essä, ”Means to Prosperity” (1933).  För ytterligare perspektiv på farorna med åtstramningar, se specialbilaga om Toronto-mötet i Financial Times 25 juni, DN, och SvD (1) och SvD (2).

Vad saknas oss?

En ny opinionsundersökning som en kall fläkt i sommarmorgonen. Vad saknas oss?

På kort sikt: Ännu mera mod, glädje, vilja! En gammal melodi från kvinnokampen ringer i mitt öra: ”Vi är många. Vi är hälften! Av alla människor i stan, av alla här i landet!”

På lång sikt: En tydligare, egen bild av världen och framtiden. Sedan 1980-talet har de nyliberala ekonomerna dominerat debatten, i världen och här hemma. Deras förklaringar och budskap bärs fram av starka organisationer, som IMF och OECD.

Under senare år har den nyliberala världsbilden fått många törnar. Den har mjukats upp och gjorts mer acceptabel. Men i grunden fortsätter den att dominera – och socialdemokratin har inte lyckats lyfta en egen, alternativ världsbild. Vi utmanar inte tydligt nog nyliberalismens bärande ramverk: idén att marknadskonkurrens skapar tillväxt och välfärd. Vi utmanar inte påståenden om att vissa människor – som entreprenörerna – är viktigare för samhällets framsteg än alla vi andra.

Här finns en utmaning, för valrörelsen och för åren som kommer. Tillväxt och välfärd är ett samlat resultat av många människors insatser! Nyckeln till hållbar tillväxt är investeringar i människor och miljö, främst hälsa och utbildning. Dags att våga ta strid om världsbilden!

Opinonsundersökning i DN

En stor seger för Ship to Gaza

En grupp hängivna fredsaktivister har lyckats där statschefer och FN-diplomater har stått passiva eller maktlösa. De har pressat Israel att lätta på blockaden mot Gaza. Det är stort. Det påminner om vad en folkrörelse kan uträtta, över gränser. Nu agerar fler. Svenska Hamnarbetareförbundet inleder blockad mot israeliska fartyg i svenska hamnar (DN 21 juni).

Stor heder åt alla er som kämpat i rörelsen Ship to Gaza – på torget i Uppsala vecka efter vecka och i många andra städer och länder.

Mer om reaktionen internationellt i New York Times. I debatt och bloggarna bl a  Görel Sävborg-Lundgren, Otto Keyser, Höbergs Tankar och Kultur-Sörens blogg.

Den 27 juni har Ulf Bjereld ett viktigt inlägg i frågan, se hans blogg.

Skapa ungdomsjobb för kultur och natur

Sådana här skyltar hittar man ju nu lite här och där i USA. De påminner om att USA möter krisen på ett sätt som Sverige inte gör –   med stora offentliga investeringar. De federala programmen  handlar om jobb och omställning till en grön ekonomi (en Green New Deal). Men de handlar också om att ge unga en chans. Skylten ovan kommer från en nationalpark utanför Boston, där ungdomar deltar i stora renoveringsjobb tillsammans med  yrkesmän och studenter. Idén är inte bara att de ska få jobb. Idén är att de ska ges utrymme att lära och utvecklas  och att de ska inspireras till intresse för natur och kultur. Programmens mål är att skapa  hopp och optimism.

Sättet att presentera de här offentliga programmen känns ovant och inspirerande. Det påminner mig om Roosevelts New Deal. Också den gången rymde krisprogrammet något mer än att få ekonomin att rulla och familjer att överleva. Den rymde också stora kulturprojekt. Den rymde ett radikalt program för att stärka solidaritet och sammanhållning i ett land sönderslitet av marknad och profitjakt. Kanske har vi som socialdemokrater något att lära? Kan vi också i vår jobbpolitik ge unga en chans att bidra till kultur- och naturvårdspolitiken – med ungdomslag  i nationalparker och på muséer? Kan ungdomar få chans att dokumentera sitt liv och sin generation – så som 1930-talets kulturarbetare i USA gav krisen ett ansikte? Kan vi se krisen som en möjlighet att stärka kunskap och engagemang för natur och miljö, kultur och historia? Kan krisen lyfta intresset för gemensamma samhällsprojekt?

Jag funderar över om högerns ständiga tal om ”riktiga” jobb har påverkat oss så att vi tycker att det är mer ”på riktigt” om ungdomar får hjälp att hitta jobb i privat sektor än om de jobbar i den offentliga.  Varför talar vi så sällan om de unika kvalitéer som jobben i offentlig sektor har?  Eller om den upplevelse det kan vara att som ung inte bara ha ett jobb utan att också få bidra till något gemensamt?

Jag föreslår ett program för ungdomsjobb som  utvecklar ungas intresse och engagemang för kultur och natur, ett program som gör krisen till en möjlighet att stärka andra värden än ekonomisk effektivitet. Här har vi en möjlighet att driva aktivt statlig politik. En Green New Deal för miljön, men också en New Deal för kulturen. En pusselbit till i vårt röd-gröna program för att ge unga chansen!