Skuldsanering är en farlig medicin

Den sociala oron tilltar i Europa, i spåren på dramatiska nedskärningar. Grekiska oroligheter har följts av spanska.

I Europa är kraven samstämmiga på hårdare tag. I USA, där jag nu befinner mig, har debatten ett annat lyft. Paul Krugman varnar för nedskärningar som inte leder till bättre statsfinanser utan bara en förvärrad kris. Barry Eichengreen diskuterar med befriande skärpa det illa fungerande europeiska valutasystemet och möjliga vägar ut ur återvändsgränden.

Eichengreens beska medicin är särskilt tänkvärd för socialdemokrater, som ska bedöma euro-projektet. I ett Europa där arbetskraften inte är lika rörlig som i USA finns bara en väg för länder och regioner som tappar i konkurrenskraft, enligt EIchengreen: lägre löner. Om de nationella förhandlingssystemen på arbetsmarknaden  är ett hinder ska EU-kommissionen kräva att de ändras  (”Europe’s Historic Gamble.” Project Syndicate, 15 May 2010).

I den svenska debatten framhålls ofta saneringen av statsfinanserna under 1990-talet som ett föredöme. Andra länder borde kunna prestera detsamma! Men jämförelsen haltar, eftersom Sverige genomförde sin skuldsanering med rörlig växelkurs. Under hela perioden som återhämtningen skedde var den svenska kronan lågt värderad – mellan 20 och 25 procent lägre än i början av 1990-talet. Tack vare detta kunde nedskärningar på hemmaplan kompenseras av utlandets efterfrågan på svenska varor och tjänster.

Under 2000-talet har ökande budgetöverskott och ökande bytesbalansöverskott gått hand i hand. Det betyder att svensk budgetpolitik hållit tillbaka inhemsk efterfrågan men att den totala efterfrågan har stimulerats av en hög utländsk nettoefterfrågan.

Utvecklingen av bytesbalans och budgetöverskott (finansiellt netto) framgår av grafen nedan. (Data från SCB.s Nationalräkenskaper och Finansräkenskaper.)

Sverige hade alltså långt mer gynnsamma förutsättningar för att hantera 1990-talets skuldkris än vad länderna i euro-zonen har idag. Den samfällda skuldsanering som nu är på väg inte bara inom Europa utan även utanför är ett stålbad som riskerar att förvärra krisen istället för att lösa den. Madmen in Authority sammanfattar Paul Krugman i New York Times.

Vi bör också minnas att den så ofta prisade nedskärningspolitiken i Sverige under 1990-talet hade ett högt pris. Priset för nedskärningarna sammanfattas kort och rakt på sak i serien Lättläst: Välfärd på 1990-talet som refererar resultaten från Kommittén Välfärdsbokslut (2001). Så här lät det då:

Så här blev det för människor:

Många människor fick det bra igen när Sveriges ekonomi blev bättre i slutet av 1990-talet. Många människor fick också bättre arbeten med bättre lön.

Det gäller mest för människor som är 40 år eller äldre. Alla som hade jobb fick högre lön. De som redan hade hög lön fick mest. De som jobbade i kommunerna och landstingen fick mindre än de andra.

Men det är fortfarande fler som är arbetslösa än det var i början av 1990-talet.

I slutet av 1990-talet hade fler människor fått problem med ofärd. Fler yngre människor hade problem med sin hälsa. Många fler säger att de är oroliga och ängsliga. Det gäller speciellt yngre människor. Många hade varit arbetslösa länge. Många människor hade stressiga arbeten. Det blev svårare att få ett arbete för dem som har kort utbildning.

Nu har fler än tidigare vikariat och andra tillfälliga arbeten. Fler har svårt att få pengarna att räcka. Många har  inga sparade pengar att ta fram när de behöver.

I början av 1990-talet fanns det skillnader mellan kvinnor och män och mellan arbetare och tjänstemän. Kvinnor och arbetare var fattigare och mer sjuka än män och tjänstemän. Denna skillnad fanns kvar i slutet av 1990-talet.

Slutsatsen är att skuldsanering kan vara en farlig medicin. Med rörlig växelkurs kunde Sverige genomföra en skuldsanering utan att arbetslösheten växte. Ändå blev effekterna på välfärden stora. Många människor i Sverige är fortfarande märkta av 1990-talets kris. Hur stora effekterna av den kommande stora skuldsaneringen i Europa kommer att bli på välfärden, kan ingen idag veta. Men allt talar för att priset blir långt högre än i Sverige.

Det som nu behövs inom europeisk socialdemokrati är en konstruktiv diskussion om hur viktigt det är att slå vakt om valutaunionen, i ljuset av de mänskliga kostnader som det kommer att föra med sig.

Läs mer om EMU, Tony Johansson på Facebook.

Annonser

1 kommentar

Filed under EU, EMU, euron, Hållbar samhällsutveckling, Kunskap och demokrati

One response to “Skuldsanering är en farlig medicin

  1. Camilla Nilsson

    Intressant läsning om skuldsanering! Jag är inte ekonomiskt bevandrad, men är tacksam att läsa informativa texter, som får en att lyfta blicken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s