Förändrad statistik ska minska svensk fattigdom

Kommer den svenska regeringen att stoppa ett fattigdomsmål i EU? På EU-toppmötet i veckan ställs frågan på sin spets. Om detta skriver jag och Olle Ludvigsson i dag en debattartikel i Göteborgsposten. Regeringen har under fyra år bedrivit en systematisk politik för ökade klyftor i Sverige. Nu har striden flyttat till EU-nivå.

En viktig pusselbit i regeringens politik för ökad ojämlikhet handlar om att frisera statistik. Genom att ta kontroll över hur verkligheten beskrivs vinner regeringen många politiska poäng. Ifråga om fattigdom hävdar man inför EU-toppmötet att fattigdom ska definieras och mätas på ett nytt sätt. Syftet är att dölja att den egna politiken för ökad ojämlikhet också är en politik för ökad fattigdom.

Det etablerade fattigdomsmåttet i EU säger att den som är fattig har en inkomst som är lägre än 60 procent av medianinkomsten. Detta fattigdomsmått är nära knutet till samhällets inkomstfördelning, dvs. graden av ojämlikhet. Om inkomsterna ökar i samhället men stora grupper släpar efter, då ökar fattigdomen.

EU:s fattigdomsmått är väl förankrat i vetenskaplig litteratur. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av utarmning. Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder i ett visst samhälle. Fattigdom består också i att inte kunna ha normala sociala relationer till andra människor.

I EU har detta sätt att se på fattigdom gällt sedan 1984. Då beslutade Europeiska rådet att definiera fattiga människor som

…those persons, families and groups of persons whose resources (material, cultural and social) are so limited as to exclude them from the minimum acceptable way of life in the Member State to which they belong.

Vad fattigdom är har alltså Europas länder länge varit eniga om. Tills nu.

Inför toppmötet i juni 2010 har Sverige nämligen inte bara sagt nej till fattigdomsmålet. Den svenska regeringen ifrågasätter själva den etablerade definition av fattigdom, som har väglett europeisk socialpolitik sedan 1984. Regeringen vill att EU:s fattigdomsmål ska tas bort eller ersättas ett mål som är annorlunda formulerat, eftersom ett fattigdomsmål som inbegriper jämlikhet är oförenligt med regeringens ambition att öka ojämlikheten i samhället.

Till stöd för regeringens nya linje har Försäkringskassan under våren utarbetat ett nytt fattigdomsmått som skulle kunna ersätta det gängse mått som används i EU. Utgångspunkten för detta arbete har varit idén att fattigdom bör relateras till en absolut nivå på låg standard, utan koppling till inkomstnivån i samhället. Det har beslutats att detta mått på låg standard hädanefter ska redovisas parallellt med EU:s gängse fattigdomsmått.

Det nyformulerade svenska fattigdomsmåttet uppfyller på ett elegant sätt regeringens mål: att dölja växande ojämlikhet och fattigdom i Sverige. Med det gängse EU-måttet har fattigdomen i Sverige ökat under senare år, från 9 procent år 2004 till 13 procent år 2008. Men med det nya måttet, däremot, har fattigdomen istället minskat något. Simsalabim så gick trenden åt rätt håll…

Jag menar att regeringens sätt att trixa med statistik bara kan sammanfattas i ett enda ord: oacceptabelt. Hittills har regeringen lyckligtvis inte kunnat övertyga Försäkringskassan om att helt slopa det EU:s gängse fattigdomsmått till förmån för regeringens nya. Men målet är tveklöst att helt sopa undan det etablerade fattigdomsmått, som knyter fattigdom till ojämlikhet.

Nästa anhalt blir EU-toppmötet. Om regeringen där inte helt lyckas stoppa fattigdomsmålet, så kommer man att göra allt för att formulera om det. Hur det görs återstår att se. Man kan föreslå ett mål som liknar Försäkringskassans, eller också något helt annat. Vid toppmötet i mars föreslog Reinfeldt att fattigdomsmålet skulle ersättas med ett mål om att minska de grupper som står längst bort från arbetsmarknaden. Ett mål, med andra ord, som är centralt i moderat politik men som saknar förankring i tidigare socialpolitisk tradition.

Klart är att huvudmålet för regeringen inför veckans toppmöte är att värna den nya svenska arbetsmarknadspolitiken. Den svenska regeringen vill inte veta av någon nitisk EU-kommission, som i framtiden påminner Sverige om att fattigdomen ska minska – inte öka. Låga löner är regeringens jobbrecept. Ökad ojämlikhet ska värnas till varje pris.

I försvaret av sin politik har regeringen redan gått så långt att man definierar fattigdomspolitiken som ett nationellt intresse. Ett fattigdomsmål ”riskerar att bli ett intrång i ländernas suveränitet” hävdade Reinfeldt vid EU-toppmötet i mars. Intressant nog hävdar Kommissionens ordförande Juan Manuel Barroso med skärpa motsatsen. EU har legal rätt att sätta ett fattigdomsmål. Detta är ett stöd för ländernas (förmodade) strävan efter social sammanhållning.

Självkan jag bara önska att Sverige går mot nederlag vid veckans toppmöte. Vägen från att vara europeiskt föredöme i socialpolitiken till att bli en bromskloss kan gå förfärande snabbt.

Annonser

1 kommentar

Filed under Demokrati, Hållbar samhällsutveckling

One response to “Förändrad statistik ska minska svensk fattigdom

  1. Pingback: Okunnigt DN om fattigdomen! « Lena Sommestad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s