Är det bristen på verklig solidaritet som knäcker Kristdemokraterna?

Idag lyfter Marika Lindgren-Åsbrink på den röd-gröna bloggen en av valets viktigaste frågor: fattigdomen. Barnfattigdomen ökar. Samtidigt växer klyftorna (se SvD faktakollen). Hur möter regeringen den utmaningen?

Svaret är: regeringen möter ökad fattigdom genom att försöka dölja den. I vår har Försäkringskassan lanserat ett nytt sätt att definiera fattigdom. Denna nya definition minskar fattigdomen i ett slag, utan att några åtgärder behöver vidtas. När Göran Hägglund idag ställde sig i talarstolen i Almedalen, var det med ansvar för en politik som inte bara ökar fattigdomen, utan också förnekar den. Hur kändes det för en politiker som så gärna talar om goda värderingar? Är det bristen på verklig solidaritet som knäcker förtroendet för Kristdemokraterna?

Marika Lindgren-Åsbrink refererar i sitt blogginlägg om barnfattigdomen till EU:s officiella fattigdomsgräns: 60 procent av medianinkomsten. Men frågan är om denna officiella europeiska fattigdomsgräns finns kvar, efter det sista toppmötet i EU. Då drev nämligen Sveriges regering linjen att fattigdomsgränsen skulle bort. Sveriges villkor för att godkänna det fattigdomsmål, som Kommissionen hade föreslagit, var att den gängse och sedan länge etablerade fattigdomsdefinitionen skulle slopas.

Så blev det också. Enligt det  beslut som togs i EU, ska varje land i fortsättningen självt bestämma hur man definierar och mäter fattigdom. Om detta skrev jag och Olle Ludvigsson en artikel i Göteborgsposten den 13 juni. Jag har också bloggat i frågan, se Förändrad statistik ska minska svensk fattigdom och Regeringen slog sönder EU:s fattigdomsmål.

Redan i maj rapporterade DN om att Försäkringskassan var på väg att utarbeta en ny fattigdomsdefinition för Sverige och att denna definition minskar antalet fattiga dramatiskt. Verkligheten kan nu beskrivas som Göran Hägglund (och Anders Borg) vill ha den.

Det är obegripligt att detta försök att frisera verkligheten inte har fått större uppmärksamhet i media. Bra att Marika Lindgren-Åsbrink och Arbetarrörelsens tankesmedja lyfter fattigdomsfrågan. Det är dags!

Göran Hägglund bör för sin del reflektera över varför det är så viktigt för Kristdemokaterna att delta i en regering, vars finansminister har satt ökad ekonomisk ojämlikhet högst på den politiska dagordningen. Varför vill Kristdemokraterna öka fattigdomen? Mina tankar går till en annan Göran – Göran Rosenberg. I mars skrev han en tänkvärd krönika i DN, Behovet av rättvisa.

”Jämlikhet och rättvisa är djupt rotade ideal i vår civilisation, till skillnad från ojämlikhet och orättvisa” konstaterar Rosenberg, och han refererar till profeten Jesaja:   ”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen.”

Har Hägglund glömt sin Jesaja – eller vill han bara inte minnas?

Marika Lindgren-Åsbrink refererar bl.a. till en ny rapport av Jesper Bengtsson  om barnfattigdomen från Arbetarrörelsens tankesmedja. Om sviktande förtroende för Kristdemokraterna, se DN. På pressträff i Almedalen talar Hägglund om vikten av äldrevård och sjukvård, men han undviker att tala om de ökade klyftor och den fattigdom, som skapar ohälsa. På Newsmill nämner han fattigdomen, men utan förslag om hur den ska åtgärdas. Istället varnar han för den röd-gröna ”frihetschocken”. Friheten att vara fattig är det som ska försvaras. Hägglunds tal, se Aftonbladet, SvD, Expressen. Mer bloggat: Dr Cais blogg noterar motsättningarna i den kristdemokratiska ideologin. Varför denna vurm för frihet hos någon som påstår att han inte är liberal?


Annonser

5 kommentarer

Filed under Uncategorized

5 responses to “Är det bristen på verklig solidaritet som knäcker Kristdemokraterna?

  1. Uggla

    Intressant inlägg…
    Men jag undrar ”fattigdom, som skapar ohälsa”. Vad är den korrekta definitionen på fattigdom där det, utan att generalisera, utanför den gränsen inte ”skapar ohälsa”? Eftersom du anser att det är fel nivå som man flyttar gränsen till nu.
    Varför skapas det ohälsa av att befinna sig i inkomstnivån mellan den nya definitionen av fattigdom och den tidigare? Vilken typ av ohälsa är det som skapas? Det är elakt uttryckt men är det i grunden något annat än avundsjuka och girighet över att inte ha något som någon annan har? (Vilket jag i så fall kan förstå, men inte sympatisera med.) Det är inte dyrt att motionera, springa kunde man innan det fanns pengar. Det är inte dyrare att laga nyttig mat än onyttig. Det är inte dyrt att förkovra sig i litteratur, biblioteken är helt OK. Osv…
    De som har det svårt på riktigt måste få stöd, må de leva i Sverige eller utanför, må de vara rika eller fattiga. Det handlar inte bara om pengar.
    Har man det svårt bara för att andra har det bättre? Det är det du säger om du säger att fattiga har det svårt och du tycker att man man är fattig om man har högst 60% av medianinkomsten.
    Har man inte råd med viktiga saker, mediciner och sjukvård till exempel, så är det det som är problemet som måste lösas, inte att andra tjänar mer.

    I debatten tycks politiker (oavsett färg) ha en ganska girig attityd till vad välfärd handlar om.

    • lenasommestad

      Tack för din kommentar.
      Den kokar ner till en enda skarp fråga: spelar det någon roll hur den egna inkomstnivån förhåller sig till andras?
      Ja, det gör det. Jag skulle vilja utveckla svaret så här:

      Självklart är fattigdom inte något helt relativt begrepp. Det finns en absolut fattigdomsnivå som handlar om att ha mat nog att överleva, kläder nog för att inte frysa, etc. Men så snart vi kommer över den nivån (och det sker snart även i fattiga samhällen) finns det alltid en social komponent i fattigdomen. Man brukar tala om en standard eller levnadsnivå som uppfattas som rimlig eller anständig i ett samhälle. De som lever på en inkomstnivå långt under denna nivå uppfattar sig själva som fattiga och betraktas också av andra som fattiga och annorlunda.

      Fattigdom innebär alltså att ha lägre materiell standard. Men än mer allvarligt är kanske att det innebär att man också stängs ute från sociala aktiviteter och sociala relationer. Idag diskuteras ganska ofta frågan om barn som inte har råd att åka på skolutflykt eller delta i en idrott. Dessa barn är naturligtvis inte fattiga i den mening som ett barn i Kenya kan vara fattigt, men de är fattiga såtillvida att de är uteslutna från sociala aktiviteter och relationer. De blir outsiders och kan inte delta i samhällslivet som andra. Just när det gäller barn finns det goda skäl att hävda att det är orättfärdigt att barn, som inte har valt sina föräldrar, ska förnekas livschanser som erbjuds andra. Det är ett viktigt skäl till att föräldrars standard inte bara kan diskuteras i relation till vad dessa föräldrar själva är värda eller förtjänar. Deras inkomster formar barnens livschanser.

      Självklart är det i någon mån godtyckligt om man ska säga att den är fattig som lever på 60 procent av medianinkomsten, eller kanske 50 eller 70. Dock har EU sedan lång tid tillbaka använt 60 procent av medianen som officiell definition av fattigdom. Insikten om att fattigdom i rikare samhällen måste kopplas till den relativa inkomsten växte fram inom forskningen för många decennier sedan. En av de mest kända företrädarna för denna forskningsinriktning är nobelpristagare Amartya Sen.

      Vad är det då som är nytt? Ja det som nu föreslås i EU är att begreppet fattigdom inte alls ska knytas till vad andra människor i samhället tjänar, dvs. att vi ska lämna det fattigdomsbegrepp som är etablerat i forskningen sedan decennier tillbaka. Istället ska vi försöka avgöra vad som utgör en abosolut gräns för fattigdom. Hur stor skillnaden blir mellan de olika definitionerna beror på hur de i detalj utformas, men Föräkringskassan noterade att den modell som man själva föreslår, och som bygger på den s k Riksnormen, innebär att antalet fattiga blir betydlig färre än om vi använder en relativ fattigdomsdefinition.

      Jag hänvisar i min blogg till tidigare bloggar där jag utvecklat diskussionen lite mer. En bra sammanfattning finns i tidningen Framtider; Björn Halleröd, Vem är fattig i Sverige? (nr 1/2010).

  2. Pisal

    Kan bara ge en kort kommentar om hur det är att leva som ”fattig”. det innebär att jag inte kan ge mitt barn respengar till sin kamrat i grannorten, eller till bio som klasskamraterna går på. jag kan inte köpa en pizza, bara för att jag är för trött/sjuk/har för ont för att laga mat, utan får då äta kall mat istället.
    Jag måste planera in i minsta detalj hur och är jag ska ta ut mina mediciner så att de dyraste medicinerna inte behöver tas ut förrän jag kommit upp en bit i högkostnadsskyddet. Misslyckas jag – får jag avstå medicinen eller låna eftersom jag lever exakt på existensminimum och då slås medicinkostnaden ut per månad, även om jag behöver köpa medicin upp till högkostnadsskydd vid ett tillfälle. Att ta 1800:- till medicn innebär att mer än två tredjedelar av matpengarna är borta denna månad.
    Detta är mina exempel på att vara fattig.
    Jag är rik som har familj och anhörig som ställer upp. jag har en bra läkare och sjukgymnast, dvs ett gott socialt nätverk. men varje kostnad utöver norm måste det till en ansökan till en myndighet för att få beviljat extra stöd. Hur många arbetande behöver ansöka om t ex pengar för att kunna flytta? Besöka tandläkaren? eller som jag skrev tidigare: Hämta ut medicin? Med all sannolikhet skulle jag då få nej, då medicinkostnade är inräknad/månad och det innebär att jag varje månad av den lilla summa jag redan har under ett år ska spara 900 till vård, 1800 till medicin samt 1400 till resor. Samtidigt; har jag detta på ett konto tar kronofogden dessa – jag har ju sparade medel….moment 22

    • lenasommestad

      Tack för ditt inlägg. Jag hoppas att många läser och inser vad detta innebär.

      • Pisal

        Det hoppas jag också. tyvärr tycks det som om vi som lever utanför, dvs inte yrkesarbetar, inte heller har rätt till en anständig levnadsnivå. Som exempel: Vår 20-åriga son arbetar med att köra lastbil. han får ut mer per månad efter skatt än vad jag och maken får ut tillsammans! Och det är en skillnad i tusenlappar.
        Som sjuka förväntas vi inte behöva pengar. det är vad jag ser. Tyvärr kan jar inte arbeta. min kropp säger ifrån. Vi har under många år försökt försörja oss själva trots sjukdom, skilsmässor och en konkurs! Nu är vi sk evighetsgäldenärer, dvs varje månad tas ALLT överskott som löneutmätning, och som jag skrev i förra inlägget. Sparar jag av dessa pengar, tas de nästa månad för då har jag utmätningsbart kapital. Även socialtjänsten räknar på samma sätt om man försöker sätta undan av det lilla man får i försörjningsstöd så minskas nästkommande månads stöd med detta belopp!
        Genom hårt arbete håller vi nu på att räta upp vår ekonomi, men det kräver att vi lever med inga marginaler alls. det talas om 2000:- i oväntad utgift. Vi klarar inte en utgift på 200:- som vi inte vet om.
        Tack vare vänner och anhöriga som inte är på obestånd klarar vi oss ändå. På så sätt behöver jag inte välja allt för mycket mellan att betla räkningarna eller ha mat på bordet! Utan deras stöd dkulle kylskåpet eka lika tomt som plånboken.
        Var finns då min valfrihet? handla på lågprisbutik? Nej, har inte råd med färdtjänsten dit. Kan bara handla dit jag kan gå…osv. I sak efter sak ser det lika ut.
        Detta är för mig att vara fattig ekonomiskt. det r att vara beroende av andras välvilja för att kunna äta eller kunna åka någonstans.’
        Som Du skrev Lena så hoppas även jag att fler tar tills sig denna bild. jag är långt ifrån ensam och dt finns måna, många fler som lever under än mider omständigheter än vad maken och jag gör. Vi når ju iallafall upp till ”norm”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s