Vill alliansens EU-parlamentariker försvara en politik för social sammanhållning?

Idag skriver jag på DN Debatt om hur regeringen försöker dölja att ökade klyftor leder till fattigdom. Både på hemmaplan och i EU har regeringen agerat för att ändra på definitionen av fattigdom, så att det inte längre har någon relation till inkomstfördelningen.

En intressant dimension av detta, som inte rymdes i artikeln, gäller Europaparlamentets hållning i frågan.

Europaparlamentet är den enda EU-instans som idag håller fast vid EU:s traditionella linje i fattigdomsfrågan. Europaparlamentet slog i en resolution i juni fast att strategin Europa 2020 bör inbegripa tydliga mål för att minska gapet mellan rika och fattiga. Europaparlamentet beslutade också att en relativ fattigdomsdefinition bör gälla i EU även i framtiden. Intressant nog stöddes resolutionen i Europaparlamentet av alla partigrupper, inklusive alliansens svenska europaparlamentariker. Detta öppnar upp för en fortsatt intressant debatt om fattigdomen i Sverige. Är alliansens europaparlamentariker beredda att ta strid med Reinfeldt och Borg, till försvar för social sammanhållning och den europeiska sociala modellen?

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

13 responses to “Vill alliansens EU-parlamentariker försvara en politik för social sammanhållning?

  1. Rudis

    Så om de som tjänar över medianinkomsten får en lönesänkning med 30% allt annat lika så anser du att fattigdomen i Sverige minskat pga denna lönesänkning? En politik som skapar lönesänkningar för en grupp i samhället, utan att någon annan individ eller grupp får höjd lön, leder alltså till minskad fattigdom enligt dig? Sverige ska alltså bli rikare genom att vissa grupper ska tjäna mindre.

    • lenasommestad

      När argumenten tryter är det lätt att trassla in sig. Jag diskuterar inte hur Sverige ska bli rikare och hävdar ingenstans i min artikel att det vore bra om Sveriges välstånd minskar. Det har du hittat på själv. Jag anser att Sverige ska satsa på ökat välstånd och att detta välstånd ska delas av alla medborgare.

      Om de rika sänker sina inkomster så innebär ett relativt fattigdomsmått att fattigdomen minskar. Så är det, och om du läser relevant litteratur i ämnet förstår du varför. De fattiga i USA, till exempel, har många gånger både bil och kylskåp, men likväl lever de stigmatiserade på samhällets botten därför att avståndet är så gigantiskt till den medelklass, som definierar vad ett värdigt liv innebär.

      Men varför reducera frågan om inkomstfördelning till en mekanisk räkneövning? När det gäller samhällets rikedom – eller tillväxten – kan en omfördelning som sänker de rikas inkomster och därmed minskar fattigdomen vara mycket effektfull på längre sikt. Mer jämnt fördelade inkomster, som ger mer till dem med lägst inkomster, leder enligt en omfattande samhällsvetenskaplig forskning till bättre hälsa. Den ökar också utbildningsnivån. Dessa två faktorer, hälsa och utbildning, har en avgörande effekt på den ekonomiska tillväxten. En jämnare inkomstfördelning bidrar också till att samhällen fungerar bättre i en lång rad andra avseenden, som de flesta av oss bedömer som positiva. Samhällen med mer jämlik inkomstfördelning har t.ex. mindre kriminalitet, bättre mental hälsa och högre social tillit människor emellan än samhällen med stora inkomstskillnader. Den generella välfärdsmodell, som finns i Sverige och övriga nordiska länder, är överlägsen andra välfärdsmodeller när det gäller kapacitet att inkludera människor i jobb och när det gäller social rörlighet.

      Ojämlikhet är tveklöst dåligt för dem, som kommer sämst ut i inkomstfördelningen. Att ojämlikhet dessutom har en lång rad negativa effekter för samhället i stort är självklart svårt att erkänna för liberala försvarare för ett ojämlikt samhälle, som du tycks vara,, men resultaten är otvetydiga för den som går bakom förenklade teorier och studerar vad den empiriska samhällsforskningen har att berätta. Det som förvånar mig är att du Rudis och andra så hängivet vill försvara ett mer ojämlikt samhälle med ständigt ökade inkomstklyftor. Det fanns en gång en politisk rörelse som hette socialliberalism. Den präglades, liksom socialdemokratin, av en insikt om politik inte kan reduceras till egenintressen. Jag hoppas att den får en renässans.
      Läs gärna mer om relativ fattigdom på bloggen Storstad, http://storstad.wordpress.com/2010/07/24/varfor-relativ-fattigdom/#comment-1848.

  2. Pingback: Varför relativ fattigdom? « Storstad

  3. Pingback: Peter Andersson - med rätt att tycka....: Varför frågan om fattigdom kan bli alliansens fall på valdagen

  4. Rudis

    Så ett fattigdomsmått som är konstruerat så att fattigdomen kan minska genom att en grupp i samhället får det sämre utan att någon annan får det bättre tycker du är ett bra mått?

    Själv anser jag att ett minimikrav på ett bra fattigdomsmått är att fattigdomen inte ska kunna minska pga att inkomsterna minskar för en viss grupp i samhället. Mitt mått skulle alltså vara konstruerat så att någon måste ha fått det bättre utan att någon annan fått det sämre (Paretokriteriet) alternativt så att vinnarna kan kompensera förlorarna men att man totalt vunnit (Kaldor-Hickskriteriet). Men det mått som du förespråkar uppfyller ju inget av dessa kriterier, utan där kan man få ett minskat mått på fattigdom pga att en grupp fått det sämre allt annat lika. Detta är för mig orimligt.

    • lenasommestad

      Jag menar att det är ett stort misstag att tro att socialpolitik kan reduceras till neoklassiska teorem, som Paretorkriteriet eller Kaldor-Hicks effektivitet. Neoklassisk ekonomi, inklusive välfärdsekonomiska modeller, avser en begränsad dimension av samhället: marknader under perfekt konkurrens. Sådana marknader är i realiteten få och en stor del av livet ligger utanför marknaden. Nyliberaler diskuterar politik som om det vore en fråga om ekonomisk modellering, men politiken rymmer också etiska och moraliska spörsmål som inte kan reduceras till ekonomiska modeller.
      Vad Pareto-optimalitet beträffar kan en ekonomi vara Pareto-optimal med snart sagt vilken initial inkomstfördelning som helst. Med Amartya Sens ord: ”A state can be Pareto optimal with some people in extreme misery and others rolling in luxury, so long as the miserable cannot be made better off without cutting into the luxury of the rich.” (Sen, On Ethics and Economics, s. 32).
      Kaldor-Hicks effektivitet kan vara ett mer användbart begrepp men som du vet är cost-benefit analyser svåra att genomföra i praktiken, när olika individuella nyttor ska vägas mot varandra.. I grunden rymmer Kaldor-Hicks effektiviteten samma problem som Pareto-optimaliteten: den utgår från att ett ”effektivt” marknadsutfall också är ett gott utfall, utan att beakta vad som kan uppfattas som moraliskt rätt eller rättvist. Här saknas den etiska dimension som krävs i varje mänskligt samhälle. Alla behov är inte lika angelägna. Kostnad och nytta måste vägas mot annat än individuell nytta. Med Sens exempel: Det är mer angeläget att tillgodose de fattigas skriande behov än att tillgodose behoven hos dem som redan lever i överflöd.
      Nyliberal ekonomisk teori kan vara användbar där den hör hemma, men i politiken har den framförallt utnyttjats som ett kraftfullt verktyg i kampen för en mer orättvis värld.

      • Erik

        Jag är inte så hemma på vad nyliberal politik ska vara. Ju mer jag lär mig, ju mer blir jag övertygad om att det bara är ett skällsord för sådant som vänstern tror att vissa andra kanske står för.

        Jag vet dock vad liberalen Hayek skriver i frågan, och som fd fysiker kan jag åtminstone se att det stämmer det med resten av vad vi vet om naturen. Samhället är ett mångkropparsproblem som är nästan helt självorganiserat. Informationen är aldrig perfekt någonstans, men det finns oändligt mycket mer information i ute samhället än i huvudet på politiker, hur många och hur välorganiserade de än är. Detta innebär inte att utopia finns någonstans eller kan uppnås. Dock kan man med enkla exempel visa att varje gång en politiker går in och ska styra skapas ett okänt antal problem på andra ställen. Vissa av första ordningens problem kan man modellera, resten upptäcker man (kanske) senare.

        Om du tror att samhällets sammanhållning hotas av att folk for organisera sig själva, istället för de ska organiseras genom att man tar skatt från alla och ”i demokratisk ordning” ger bidrag till alla så misstar du dig grovt. Kommun, landsting och stat är för stora organisationer för att detta ska fungera. Här i Frankrike där jag bor har man drivit ett liknande expriment i ungefär 5 sekel. Tocqueville, L’ancien régime et la révolution rekommenderas varmt.

        Du menar säkert väl, men jag antar att det är högre levnadsstandard för de fattiga du vill ha (hur man än väljer att definiera dem), mindre slit för de gamla, och ett bättre Sverige för alla.

        Eller vill du hellre att inkomstklyftorna ska minska, även om halva befolkningen blir fattigare på kuppen?

        Som ekonomisk historiker så vet du nog att ”de fattiga” över ett liv till mycket liten utsträckning är samma personer? I alla falla i kapitalistiska länder, dvs de enda rika länder som finns. Man är fattig när man är student, rikare när man fått jobb, fattigare när man har barn, och sedan som rikast efter 45 när karriären tagit fart. Vill du att alla ska ha samma levnadsstandard när de är 25 som när de är 40, 50 eller 60? Någon sorts incitament måste väl även du tro på?

      • Rudis

        Jag håller med om Sens exempel, att det är mer angeläget att tillgodose de fattigas skriande behov än att tillgodose behoven hos dem som redan lever i överflöd.

        Men det är just det som är problemet med relativa mått på fattigdom. Om de över medianlönen fått en lönesänkning allt annat lika så har detta inget att göra med att tillgodose de fattigas skriande behov, men trots detta så skulle det relativa måttet på fattigdom då visa att fattigdomen minskat. Detta till skillnad från ett absolut mått på fattigdom som endast minskar om de fattigas skriande behov faktiskt tillgodoses.

        Så åter till min fråga: Tycker du att det är ett bra sätt att mäta fattigdom om måttet på fattigdom kan minska genom att en grupp i samhället fått det sämre allt annat lika?

  5. Pingback: Olika värderingar. « PeoWagstrom’s Weblog

  6. Kommenterar det relativa fattigdomsbegreppet på min blogg.

  7. August

    ”Med Sens exempel: Det är mer angeläget att tillgodose de fattigas skriande behov än att tillgodose behoven hos dem som redan lever i överflöd.”

    Det sker redan idag,Sverige kontra valfritt afrikanskt land. Anledningen till att vi inte tvingas leva på 2200kr/månad och resten ges till resten av världen är för att alla skulle inse att de var förslavade och påtvingade en skuld som aldrig skulle gå att avbetala och som de inte hade orsakat från första början. Samma sak gäller i Sverige, de fattiga är fattiga på grund av deras val. Där har du moralen och rättvisan som en fri marknad påvisar,dvs en där människans negativa rättigheter upprätthålls på.
    Din socialistiska teori är full av motsägelser,tex altruism som resulterar i människans förespråkande av icke-liv.
    Solidaritet kan endast ske av fri vilja inte påtvingad vilket motsäger din handlingsmöjlighet som socialist,nämligen omfördelningsvåldet via staten.

  8. Pingback: Apropå självuppfyllande profetior: ”På det hela taget” en ganska suspekt ”förtroendemätning” « Nemokrati

  9. Pingback: Att bekämpa hemlösheten och fattigdomen är ett politiskt huvuduppdrag « Kent Persson (m) blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s