Månadsarkiv: juli 2010

EU tappar kraft i klimatpolitiken

Mitt i sommarhettan och förnyad diskussion om klimatet försöker EU-kommissionären Connie Hedegaard i utspel på DN Debatt (lördag 15/7) ta initiativ inför det kommande klimattoppmötet i Cancún. Det är positivt att se hennes ambition, men tyvärr är utspelet också ett tecken på Hedegaards och EU:s allt svagare position i klimatförhandlingarna.

Connie Hedegaard är som tidigare dansk miljöminister starkt förknippad klimathaveriet i Köpenhamn. Både Danmark  och EU (med Sverige som ordförande) fick där hård kritik för en misslyckad och förfelad förhandlingsstrategi (jag har tidigare skrivit om detta i SvD; se också kritiken från FN mot Danmark). Fiaskot i Köpenhamn ger Connie Hedegaard en tuff uppförsbacke till Cancún, men värre är att hon har så lite nytt och intressant att säga. Hon försöker gå u-länderna till mötes genom att visa beredskap att acceptera en fortsättning på Kyotoprotokollet, men i sak är förhandlingspositionen densamma som i Köpenhamn. Nannan Lundin fångar problemet på pricken i sin blogg: ”EU är nu beredda att öka målet till utsläppningsminskningen fram till 2020 till 30 procent, OM även de andra större ekonomierna i världen är beredda att dra sitt strå;  och EU är öppna inför möjligheten att förlänga Kyotoprotokollet med en andra period, OM de övriga stora utsläppsländerna tar på sig att minska sin del av de globala utsläppen…” Hedegaard upprepar den retorik som knäckte Köpenhamnsmötet – utan att ens diskutera hur samsyn med utvecklingsländerna ska kunna uppnås mer framgångsrik i Cancún än i Köpenhamn.

Jag ser två problem i EU:s klimatpolitik just nu. Det första problemet är att klimatpolitiken leds av högerregeringar, som den danska och den svenska. Det är regeringar som talar vitt och brett om sitt intresse för klimatfrågan, men som i sak gör allt för att minimera sitt eget ansvar på hemmaplan. Högern vill driva klimatpolitik utan hänsyn till social och global rättvisa. Det är en strategi dömd att misslyckas.

Det andra problemet i EU:s klimatpolitik är bristen på analys och nytänkande. Kyotoprotokollet, liksom EU:s klimatpolitik, bygger på nyliberalismens ekonomiska modell. Klimatet ska bekämpas i första hand genom handel med finansiella instrument på globala marknader. Privata företag ska spela huvudrollen. Klimatomställning ska gå hand i hand med avreglering av energimarknaderna. Idag blir det allt tydligare att denna modell är otillräcklig – när finansmarknaderna kollapsar, de privata företagen slutar investera och avregleringar blockerar smarta systemlösningar i energisektorn – men EU biter sig fast i samma argument. Inte ens under de senaste årens djupa ekonomiska kris har EU förmått förnya klimatpolitiken, t.ex. med en Green New Deal som skulle ha kunnat ge regeringarna en mer direkt och offensiv roll.

Kan Connie Hedegaard bryta ny mark? Jag är tveksam. Connie Hedegaard är trots höga ambitioner starkt präglad av sin konservativa grundsyn, inte minst i relationen till utvecklingsländerna. Dessutom har hon i EU fått en liten, isolerad portfölj, sedan klimatfrågan bröts loss från miljökommissionärens större ansvarsområde. Under min tid som miljöminister lärde jag känna Connie Hedegaard som en tuff , skicklig politiker med stark vilja, men också som en politiker som ibland brast i lyhördhet och förhandlingstaktik.

Jag önskar henne lycka till, för klimatets skull, och för EU:s framtida möjligheter att påverka världen i denna viktiga fråga. Initiativ nyligen från några av EU:s större länder ger lite hopp om stöd för hennes ambitioner (Se Aftonbladet, som rapporterar om initiativ från Tyskland, Frankrike och Storbritannien). Men verkliga framsteg kräver ett annat EU än högerns – ett EU som inser sitt ansvar på hemmaplan och som förmår föra en konstruktiv dialog med världens nya stormakter. Vår egen chans att göra skillnad kommer i valet i september.

Mer aktuellt om klimatpolitiken: Karin Svensson Smith i Miljöaktuellt. Mer om Connie Hedegaard på Europaportalen.

1 kommentar

Under Hållbar samhällsutveckling, Miljö

Konsten att slå sönder en fungerande välfärdsmodell

Regeringens experiment med sjukförsäkringen har blivit ett fiasko, rapporterar SvD. Det förvånar inte. Under ledning av Andes Borg är alliansen på väg att slå sönder den svenska välfärdsmodellen. Frågan är återigen: vad är det i den svenska modellen som motiverar dessa radikala och slarvigt genomförda reformer?

Sverige har en av världens bäst fungerande välfärdsstater. En viktig förklaring är att välfärdspolitiken är generell, dvs. den omfattar alla medborgare. Den är också jämställd, dvs. män och kvinnor har samma rättigheter och skyldigheter som medborgare. Även barn betraktas i första hand som medborgare med egna rättigheter. I jämförelse med andra välfärdsmodellen har den svenska också traditionellt haft ett stort inslag av preventiva åtgärder,  dvs. den syftar till att förebygga ofärd istället för att lappa och laga efteråt (”prepare instead of repair”).

Jämförande forskning bekräftar gång på gång den svenska modellens goda resultat. Sverige rankas bland de bästa länderna i världen på indikatorer som livslängd, mental hälsa, social tillit och social mobilitet. Sysselsättningsgraden ligger högt, tack vare hög kvinnlig förvärvsfrekvens och jämförelsevis sen pensionsålder (särskilt i europeisk jämförelse). Samtidigt är Sverige ett samhälle där välfärden är billig, eftersom medborgarmodellen kostnadseffektiv. De totala välfärdsutgifterna är inte stärre i Sverige än i USA, om vi slår samman vad som betalas privat respektive över skatten.

Alliansregeringen, och moderaterna i synnerhet, har ägnat år av intensiv marknadsföring åt att lansera bilden av Sverige som ett illa fungerande land som kräver radikala reformer. Det faktum att de flesta svenskar uppskattar välfärdsstaten har man bemött med fluffliga löften om att bevara ”välfärdens kärna”.  Men moderaterna bevarar ingen kärna i välfärdsmodellen – de slår sönder dess bärande fundament, steg för steg. Den moderata eliten vet vad den vill: lägre skatter för de mest privilegierade, till priset av ett sämre fungerande välfärdssamhälle. Om mittenpartierna, som en gång bidrog till att bygga upp den svenska modellen, kan bara en sak sägas: de begriper förmodligen inte vad de gör.

4 kommentarer

Under Ekonomi, Hållbar samhällsutveckling, Välfärd

Okunnigt, SvD!

Dagens ledare i SvD är ett okunnigt försök att driva hem tesen att ”utanförskapet” är ett resultat av socialdemokratisk politik och den svenska välfärdsmodellen. Skribenten drar slutsatser som inte har grund i de fakta som presenteras. Är det ett snedsteg i sommarhettan eller har SvD:s ledarredaktion helt tappat sin intellektuella skärpa?

Skribenten inleder med att lyfta fram en viktig och intressant studie av den finska sociologen Miia Bask. Bask har undersökt det som i internationell forskning benämns risken för social utestängning (social exclusion). Studien gäller Sverige mellan 1979 och 2003. Miia Bask visar att risken för social utestängning varierar mellan olika grupper och att utvecklingen för dessa grupper har gått åt olika håll sedan 1979. Risken för social utestängning har ökat för ensamstående föräldrar, och det också finns svaga tecken på att den har ökat för invandrare. Den har däremot minskat för par med barn. Det finns svag indikation på att den även minskat för män. Basks huvudslutsats är att ojämlikheten har ökat.

SvD gör en stor sak av det faktum att ”utanförskap” existerade redan 1979. ”Utanförskapet” är alltså ett arv från Socialdemokraterna! Om detta finns bara en sak att säga: självklart! Ingen har någonsin hävdat att problem med social utestängning inte skulle ha funnits i Sverige under 1980-talet eller 1990-talet. Men det intressanta ur politisk synvinkel är inte att social utestängning existerade i Sverige på 1980-talet och 1990-talet, liksom det existerar i alla samhällen. Det intressanta är vilken omfattning problemet med social utestängning har haft i jämförelse med andra länder. Har den politik som förts i Sverige under socialdemokratiska regeringar varit effektiv eller ej?

Svaret  är att den svenska socialdemokratiska – eller skandinaviska – välfärdsmodellen utmärks just av att den bättre än andra välfärdsmodeller (liberala och konservativa) har lyckats inkludera en stor del av befolkningen i arbetskraften. Därmed minimeras den sociala utestängningen. En av Europas ledande välfärdsstatsforskare, Gøsta Esping-Andersen, skriver så här om den skandinaviska välfärdsmodellen, med dess fokus på jämställdhet och jämlikhet:

…[It] is undoubtely well placed to activate the full potential of women’s new role. Since it is also effective in mobilizing the more vulnerable such s single parents with small children, older workers, or people with disabilities, it manages to maximize inclusion and minimize exclusion. Along with Belgium,  the Nordic countries are among the few OECD countries able to minimize both aged and child poverty.” (Why We Need a Ne Welfare State, 2002, s. 14).

Det faktum att den svenska – eller skandinaviska välfärdsmodellen – har visat sig överlägsen andra välfärdspolitiska modeller när det gäller att motverka social utestängning betyder inte att allt är bra som det är. Som Miia Bask visar har t.ex. situationen för ensamstående mödrar försämrats. Ingen kan heller vara nöjd så länge stora grupper står utanför arbetsmarknaden på grund av t.ex. utländsk bakgrund eller funktionshinder. Mycket återstår att göra!

Vad som dock står klart är att SvD ger prov på stor okunnighet när man i svepande ordalag förkunnar att Miia Basks studie visar på välfärdsstatens svaga resultat. Om SvD vill bygga på forskning i sin politiska analys, krävs mer än att ögna igenom en enstaka artikel. Det krävs att man lär sig vad som faktiskt utmärker den svenska modellen i jämförande perspektiv och vad som därmed kan vinnas eller förloras genom alliansens pågående reformpolitik.

Socialdemokrater hävdar att den politik som alliansregeringen driver kommer att förvärra problemet med social utestängning snarare än att lindra det. Grunden för denna tes är att alliansregeringens politik inriktas mot att pressa inkomsterna för dem som redan har det sämst ställt.  Både ojämlikheten och fattigdomen ökar. Alliansregeringen driver därtill i dagsläget en krispolitik, som nonchalerar den höga arbetslösheten. Man håller fast vid en missriktad utbudspolitik, trots att den uppenbart inte fungerar.

Själv menar jag att det allvarligaste med alliansregeringens politik är att den slår hårt på barnen, som alltid tidigare stått i fokus för svensk välfärdspolitik. Barnfattigdomen ökar nu kraftigt i Sverige (se t.ex. Marika Lindgren). Att på detta sätt låta barnen bära krisens bördor är ett svek utan like mot dem som behöver välfärdsstaten allra bäst. Social utestängning är en process, som nästan alltid tar sin början i en resursfattig barndom. Låt mig av sluta med att åter citera Gøsta Esping-Andersen, vars idéer idag väger tungt i det  europeiska socialpolitiska samarbetet:

”Probably all wold concur that social exclusion occurs when citizens are trapped in inferior life chances. If this is indeed the core issue, then it is essential that we focus our lens on childhood and family welfare.” (s. 30)

En regering som säger sig vilja minska utanförskapet, kan inte svika barnen. Åtminstone i detta borde vi kunna enas om över den politiska blockgränsen.

Se mer klokt skrivet: Peter Andersson.

SvD:s inlägg väcker självklart förtjusning hos andra moderater, som Christer Sörliden. Frågan är vilka förbättringar ifråga om ”utanförskapet” som Sörliden kan påvisa under de sista fyra åren?

Lämna en kommentar

Under Välfärd

Ledande frågor stora problemet (2)

Det gläder mig att Gustav Fridolin idag i DN tar upp det problem som jag bloggade om häromdagen: enkätundersökningar med ledande frågor (Ledande frågor stora problemet). Inför valet kommer media att peppras med pressmeddelanden, där olika företag och organisationer redovisar resultaten av sina egna enkäter och opinionsundersökningar. Beredskap inför detta kan bidra till en mindre snedvriden debatt.

Det är ingenting att förvånas över att olika särintressen gör sitt bästa för att lyfta sina frågor. Jag har själv som tidigare VD för en branschorganisation, Svensk Fjärrvärme, haft som uppgift att arbeta just med detta. Det som däremot borde förvåna oss är att media så villigt rapporterar resultaten utan en ordentlig granskning av avsändare och budskap. Var finns den kritiska granskning som vi har rätt att förvänta?

Jag vill se en hårdare granskning av de aktörer som vill påverka opinionen, som Shell, men hårdare  granskning krävs också av de många PR-byråer som bistår i att designa och marknadsföra denna typ av undersökningar.  Om hårt vinklade enkäter med ledande frågor passerar obemärkt i media, kan PR-byråerna vinna stor framgång med denna produkt.Om hårt vinklade enkäter däremot drabbas av kritik och bakslag, slår det inte bara tillbaka mot de aktörer som vill nå ut med ett budskap utan också mot de PR-byråer som nonchalerar god metodik i utformningen av sina enkäter.

I vetenskapliga sammanhang finns högt ställda krav på hur en enkät ska utformas. Vi kan inte förvänta oss att PR-byråer lever upp till dessa krav, men hårdare granskning kan bidra till att även PR-byråer höjer sin nivå. Det är inte självklart att den politiska debatten ska bli en marknad där vilka trick som helst är tillåtna.

4 kommentarer

Under Kunskap och demokrati

Ledande frågor stora problemet

Frågan om opinionsundersökningar  väcker engagemang bland bloggarna. Själv är jag mer upprörd över de vinklade enkäter jag får som riksdagskandidat än över mängden vanliga opinionsundersökningar.

Som riksdagskandidat förväntas jag besvara tiotals enkäter, betalda av olika särintressen. Frågorna i dessa enkäter är ibland ställda på ett så vinklat och ledande sätt att de inte går att besvara. Ofta är de också så detaljerade att enskilda riksdagskandidater omöjligt kan besitta de kunskaper som krävs för att besvara dem på ett initierat sätt.

Vad sägs till exempel om denna fråga, som jag nyligen fick från en lobbyist med intresse för djurens rättigheter: ”Anser du  att vår nuvarande fåruppfödning, där lammen föds på våren och får vara ute, inte bör få ersättas av en hårt avlad, snabbväxande ras med lammfödslar året om och en övergång till inomhusuppfödning?” Finns det något tvivel om vilket svar som önskas? Och var finns utrymmet för alternativa uppfattningar om såväl inomhusuppfödning som nya fårraser?

Även professionella PR-byråer saknar ibland den noggrannhet i hantverket som jag skulle önska. Ett exempel är Westanders stora valenkät på webben, som samlade frågor från 13 företag och organisationer. Den var tekniskt konstruerad på så sätt att varje fråga måste besvaras, hur illa den än var formulerad. Här tvingades jag således som riksdagskandidat att välja mellan att antingen säga nej till att vara med i hela enkätundersökningen med 13 organisationer och företag, eller att fylla i några svarsalternativ vars formuleringar jag inte kunde acceptera. Företrädare för Westanders förstod min kritik men hänvisade till den tekniska lösningen på webb-enkäten och möjligheten att lämna kommentarer. Det är inte acceptabelt!

För den som vill se vad riksdagskandidater tycker i olika frågor rekommenderar jag enkäter sammanställda av oberoende aktörer, som t.ex. SVT:s och SR:s valpejl. Där är frågorna visserligen ganska detaljerade, men raka och rimliga.

Debatten idag, se SvD, Expressens opinionsblogg, Proffstyckarna, HBT-sossen, Rasmus Lenefors, Kent Persson m fl.

3 kommentarer

Under Uncategorized

Varifrån kommer Borgs siffror?

Idag uttalar sig finansminister Anders Borg med sedvanlig självsäkerhet på DN Debatt. Jag påminns om att till och med Peter Wolodarski börjar tröttna på Borgs retoriska finesser. Borg ”får se upp så att framgången inte stiger honom åt huvudet” konstaterade Wolodarski efter att ha sett finansministern uppträda på seminarium i Visby, se  SVTPlay.)

Retoriken kan dock uthärdas. Värre är att Anders Borg presenterar felaktiga siffror, som passerar utan granskning. Anders Borg påstår till exempel att Sverige har legat i EU-toppen ifråga om stimulansåtgärder under 2009-2010. Stimulanserna har legat på över 4 procent av BNP enligt Borg, med källa EU-kommissionen (se Borgs presentation, som kan hämtas ner från SNS Visbyseminarium).

Frågan är varifrån dessa siffror kommer? Den som granskar EU-kommissionens egna siffror, i Economic Crisis in Europe: Causes, Consequences and Responses noterar att Sveriges stimulans år 2009 låg på under 1,5 procent av BNP och år 2010 på under 1 procent av BNP. Hur kan detta addera till över fyra? Sverige har heller inte legat i topp i Europa, som Borg hävdar. 2009 låg Sverige på femte plats, efter bl.a. Tyskland, Storbritannien och Spanien. 2010 låg Sverige på en sjundeplats.

Redan 2009 påpekade Peeter-Jaan Kask i LO-tidningen att regeringens påståenden om stimulanspolitiken inte stämmer. Kask citerade arbetsmarknadsminister Littorin och hans tal om ”den mest expansiva finanspolitiken i hela Europa”.

Var finns ekonomijournalisterna? Hur länge ska de låta sig förföras av Borgs felaktigheter? Anders Borg har hittills kunnat spela första fiolen i regeringen, oemotsagd. Det är bara att hoppas på att journalisterna – efter Littorin-debaclet i Almedalen – börjar rikta blickarna mot det väsentliga: innehållet i regeringens politik. Det är dags att ställa finansministern till svars: varifrån kommer Borgs siffror? Bortom Borgs dimridåer lurar den verkliga förtroendekrisen.

Aftonbladet konstaterar idag att Littorins avgång kan leda till en ny roll för Anders Borg, som hittills har kunnat överlåta de obekväma delarna av regeringens arbetsmarknadspolitik till Littorin. Samtidigt sjunker förtroendet för statsministern. Mer bloggat om seminariet i Almedalen: Nemokrati.

5 kommentarer

Under Ekonomi

Morgon i Bohuslän

Jag ser mot Västerhavets blåa himmel

från trappan på mitt bohusländska hus

och tänker på hur politikens vimmel

blir blekt i sommarns klara morgonljus.

Jag tänker på att  politikens strid

den har som mål en morgon som den här,

att sitta på sin trappa hemmavid

och vara lycklig med den dag som är.

Jag tittar ner på jämlikhetens strand

där alla människor får gå i land.

2 kommentarer

Under Uncategorized

Pressad Carlgren höjer insatsen

I måndags fick miljöminister Andreas Carlgren Greenwash-priset av Miljöförbundet Jordens Vänner. Greenwashing är beteckningen på bedräglig och missvisande grön marknadsföring. Carlgren fick priset för sitt sätt att försvara Förbifart Stockholm som en miljöinsats.

Men Carlgrens greenwashing i fallet Förbifart Stockholm är ingen isolerad företeelse. Tvärtom. Dagens artikel på SvD är ett belysande exempel. Hårt pressad av  miljörörelsen höjer Carlgren insatsen med en stenhård attack mot Miljöpartiet, och indirekt den tidigare socialdemokratiska regeringen. Hans budskap är i korthet att alliansregeringen är enastående och överlägsen på alla miljöpolitiska områden. Greenwashing kombineras med en systematisk svartmålning av  alliansens motståndare.

Var och en som läst någon av de oberoende analyser som har gjorts av regeringens politik, till exempel Naturskyddsföreningens vitbok om naturvårdspolitiken, inser att Carlgren bedriver en greenwashing som är näst intill skamlös. Till skillnad från t.ex. Maria Wetterstrand och andra kritiker, väljer Carlgren också en hård konfrontationsretorik . Wetterstrand ger i SvD regeringen beröm på de punkter där den förtjänar beröm, t.ex. ifråga om förbudet mot fosfater i tvättmedel och ökade resurser till energiforskningen. Andreas Carlgren, däremot, ger inte på någon punkt ett erkännande till någon annan än sig själv.

Som politiker har jag själv under många år pläderat för en saklig och kunskapsbaserad politik. Jag konstaterar dock, efter att ha följt Carlgren i debatten under de senaste åren, att sakliga argument inte tycks bita. Nästan oavsett vilka fakta och vilka argument som presenteras driver Carlgren linjen att regeringens beslut är de bästa för miljön och att den egna politiken är ”exceptionellt framgångsrik”. Denna morgon väljer jag därför att inte punkt för punkt gå i saklig polemik med Carlgren om hans ”13 rätt i miljöpolitiken”. Låt oss istället granska den retoriska berättelse som bär upp regeringens miljöpolitik.

1. När Andreas Carlgren klev in på Miljödepartementet hade ingenting uträttats. Andreas Carlgren upprepar ständigt hur han kommer in som miljöminister till ett Miljödepartement där allt återstår att göra. Ett favoritelement i denna berättelse är havsmiljöpolitiken, där formuleringen lyder, som i dagens SvD: ”När jag blev minister fanns inga spårbara budgetmedel för Östersjön”. Detta är ett helt innehållslöst argument, eftersom det inte spelar någon roll annat än ur PR-synpunkt om budgetmedel för Östersjön ligger på ett konto som heter Havsmiljö eller någon annanstans. Den tidigare regeringen satsade miljarder på Östersjön och havsmiljön. Jag tycker det är utmärkt att Andreas Carlgren har fortsatt dessa satsningar men jag beklagar att han gör budgetposterna till huvudpoängen – inte innehållet i politiken.

2. Alliansregeringen har gjort mer och kommit längre än den förra regeringen. Andreas Carlgrens berättelse har som huvudpoäng att jämföra sig med föregående regering, nedvärdera eller förneka dess resultat och lyfta varje beslut där nuvarande regering har gått ett steg längre. Retoriken är ofta effektiv, men som Maria Wetterstrand påpekar i sin artikel om Reinfeldts kolsvarta miljöbokslut har varje mandatperiod under de senaste 25 åren inneburit stegvisa förstärkningar av miljöpolitiken. Så bör det vara, eftersom varje regering bygger vidare på vad den tidigare regeringen har gjort. Det anmärkningsvärda med alliansregeringen är inte att man på några punkter, som t.ex. förbudet mot fosfater i tvättmedel, har kommit längre än den förra regeringen. Det anmärkningsvärda är att man på så många områden har gått bakåt, t.ex. genom att försvaga miljöbalken, försvaga strandskyddet, avskaffa skatten på handelsgödsel, och backa i kemikaliepolitiken, t.ex. genom att åter tillåta det bromerade flamskyddsmedlet dekaBDE.

3. Alliansregeringen är exceptionellt framgångsrik och ingen annan har någon trovärdighet. Regeringens miljöpolitik har ifrågasatts inte bara av miljörörelsen utan också av forskare och myndigheter. Andreas Carlgrens svar på detta har varit att höja tonläget när det gäller hans egen förträfflighet och att svartmåla andra aktörer med allt hårdare ord. Dagens artikel är typisk. Miljöpartiet är det parti i Sverige som har i särklass högst trovärdighet för sin miljöpolitik bland väljarna. Detta är ett förtroende som de enligt min uppfattning förtjänar efter att i åratal konsekvent och kunnigt ha fört svensk miljöpolitik framåt. I Carlgrens ögon är de dock inte vatten värda. ”Tomma tunnor skramlar mest”.

De flesta av oss är inte vana vid att politiker agerar med en sådan hård och missledande argumentation som Andreas Carlgren, och han har därför under lång tid  vunnit ganska gott genomslag för bilden av sig själv som osedvanligt framgångsrik.

För den som har tröttnat på Carlgrens retorik och vill veta något av vad som hände före Carlgrens tillträde kan det vara värt att påminna om att Sverige år 2006 låg tvåa i världen på den rankning som kallas för Environmental Performance Index (idag är vi fyra). För en nyanserad bedömning av tidigare miljöpolitik rekommenderar jag OECD:s utvärdering 2004. Sammanfattningen berömmer Sverige framförallt för en unikt effektiv miljölagstiftning, framgångsrika ekonomiska styrmedel (bl.a.den gröna skatteväxlingen) och ett starkt internationellt ledarskap i kemikaliepolitiken. Samtidigt levererades fyrtio rekommendationer på möjliga förbättringar. Ingen politik är perfekt och varje regeringen kan uträtta mer i miljöpolitiken!

Andreas Carlgren har haft stora nytta av tidigare regeringars höga ambitioner i miljöpolitiken när han har rest världen runt som miljöminister och marknadsfört svenska resultat och insatser. Jag väntar med intresse på den dag när något av detta också ska ges ett värde också i hans retorik på hemmaplan.

Mer bloggat, bl.a. Gustav Andersson, miljölandstingsråd (C). Gustav Andersson och jag är eniga om en sak: att Andreas Carlgren skriver i vredesmod. Däremot är jag inte, som Gustav Andersson, förvånad över varför centerns framgångsrika miljöpolitik inte uppskattas. Svaret är som ovan visats att den inte är så framgångsrik som Andreas Carlgren ständigt påstår. Några positiva miljöpolitiska resultat för centern kan inte väga uppväga bakslagen. Detta är något att fundera över även för Christian Ottosson, som tycker att centern har en skarp miljöpolitik. I Almedalen går Miljöpartiet idag vidare med egna och röd-gröna förslag för framtiden. De gör rätt i att helt nonchalera Carlgrens attacker från marginalen.

3 kommentarer

Under Miljö

Är det bristen på verklig solidaritet som knäcker Kristdemokraterna?

Idag lyfter Marika Lindgren-Åsbrink på den röd-gröna bloggen en av valets viktigaste frågor: fattigdomen. Barnfattigdomen ökar. Samtidigt växer klyftorna (se SvD faktakollen). Hur möter regeringen den utmaningen?

Svaret är: regeringen möter ökad fattigdom genom att försöka dölja den. I vår har Försäkringskassan lanserat ett nytt sätt att definiera fattigdom. Denna nya definition minskar fattigdomen i ett slag, utan att några åtgärder behöver vidtas. När Göran Hägglund idag ställde sig i talarstolen i Almedalen, var det med ansvar för en politik som inte bara ökar fattigdomen, utan också förnekar den. Hur kändes det för en politiker som så gärna talar om goda värderingar? Är det bristen på verklig solidaritet som knäcker förtroendet för Kristdemokraterna?

Marika Lindgren-Åsbrink refererar i sitt blogginlägg om barnfattigdomen till EU:s officiella fattigdomsgräns: 60 procent av medianinkomsten. Men frågan är om denna officiella europeiska fattigdomsgräns finns kvar, efter det sista toppmötet i EU. Då drev nämligen Sveriges regering linjen att fattigdomsgränsen skulle bort. Sveriges villkor för att godkänna det fattigdomsmål, som Kommissionen hade föreslagit, var att den gängse och sedan länge etablerade fattigdomsdefinitionen skulle slopas.

Så blev det också. Enligt det  beslut som togs i EU, ska varje land i fortsättningen självt bestämma hur man definierar och mäter fattigdom. Om detta skrev jag och Olle Ludvigsson en artikel i Göteborgsposten den 13 juni. Jag har också bloggat i frågan, se Förändrad statistik ska minska svensk fattigdom och Regeringen slog sönder EU:s fattigdomsmål.

Redan i maj rapporterade DN om att Försäkringskassan var på väg att utarbeta en ny fattigdomsdefinition för Sverige och att denna definition minskar antalet fattiga dramatiskt. Verkligheten kan nu beskrivas som Göran Hägglund (och Anders Borg) vill ha den.

Det är obegripligt att detta försök att frisera verkligheten inte har fått större uppmärksamhet i media. Bra att Marika Lindgren-Åsbrink och Arbetarrörelsens tankesmedja lyfter fattigdomsfrågan. Det är dags!

Göran Hägglund bör för sin del reflektera över varför det är så viktigt för Kristdemokaterna att delta i en regering, vars finansminister har satt ökad ekonomisk ojämlikhet högst på den politiska dagordningen. Varför vill Kristdemokraterna öka fattigdomen? Mina tankar går till en annan Göran – Göran Rosenberg. I mars skrev han en tänkvärd krönika i DN, Behovet av rättvisa.

”Jämlikhet och rättvisa är djupt rotade ideal i vår civilisation, till skillnad från ojämlikhet och orättvisa” konstaterar Rosenberg, och han refererar till profeten Jesaja:   ”Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen.”

Har Hägglund glömt sin Jesaja – eller vill han bara inte minnas?

Marika Lindgren-Åsbrink refererar bl.a. till en ny rapport av Jesper Bengtsson  om barnfattigdomen från Arbetarrörelsens tankesmedja. Om sviktande förtroende för Kristdemokraterna, se DN. På pressträff i Almedalen talar Hägglund om vikten av äldrevård och sjukvård, men han undviker att tala om de ökade klyftor och den fattigdom, som skapar ohälsa. På Newsmill nämner han fattigdomen, men utan förslag om hur den ska åtgärdas. Istället varnar han för den röd-gröna ”frihetschocken”. Friheten att vara fattig är det som ska försvaras. Hägglunds tal, se Aftonbladet, SvD, Expressen. Mer bloggat: Dr Cais blogg noterar motsättningarna i den kristdemokratiska ideologin. Varför denna vurm för frihet hos någon som påstår att han inte är liberal?


5 kommentarer

Under Uncategorized

Monas poäng: idéerna i fokus

Budskapet i dagens SvD och DN är att vi befinner oss i en typisk svensk valrörelse – en valrörelse som handlar om att båda blocken lovar nya miljarder till välfärden. Detta är ett budskap som missar poängen. Det bärande budskapet i Mona Sahlins tal i Almedalen är inte mera pengar till välfärden, i en tävling om att erbjuda mest i kronor och ören. Det bärande budskapet är idén om välfärdssamhället: ett samhälle som fungerar väl därför att det är jämlikt, därför att det fördelar risker, och därför att det behandlar alla medborgare med samma omtanke och respekt. Mona Sahlin lyckades bättre än någonsin tidigare beskriva varför en solidarisk välfärdsmodell är värd att kämpa för.

Det gladde mig särskilt att Mona Sahlin lyfte riskspridning som en viktig dimension av den solidariska svenska välfärdsmodellen. Hon gjorde det genom att sätta prislappar på sådant vi alla känner igen; ett år i skolan, en förlossning, en operation. Det var lysande. Nästa gång skulle jag önska att hon också ännu tydligare markerade att riskspridning också är poängen med våra socialförsäkringar. Moderaterna har satt i system att tala om socialförsäkringar som ”bidrag”, och de tycker inte att dessa ”bidrag” hör hemma i ”välfärdens kärna”. Men bra socialförsäkringar är basen i varje väl fungerande välfärdsmodell.

Det som särskilt utmärker den svenska samhällsmodellen och har gjort den så framgångsrik är att socialförsäkringarna, liksom sjukvården, bygger på medborgarskap (och inte knyts till jobb, t.ex.). Medborgarskapsmodellen är viktig inte minst för kvinnor och barn. I många andra välfärdsstater är det vanligt att kvinnor jobbar heltid hemma och då är deras sociala trygghet helt knuten till mannens försäkring. Detsamma gäller barnen. I en medborgarmodell behandlas vi alla lika. Det är något som är värt att kämpa för!

Mona Sahlins tal i Almedalen kan bli en vändpunkt i valrörelsen. Idén bakom välfärdsstaten, idén om solidaritet och riskspridning, är en idé som berör och engagerar. Den rymmer både starka känslor och intellektuell lyskraft. Jag ser fram emot en valrörelse som handlar om välfärden, och en valrörelsen som sätter fokus på idéerna och principerna, snarare än prislappen. Om vi förstår varför en solidarisk välfärdsmodell behövs, då kommer vi också att vilja finansiera den.

Mer om Monas tal, t.ex. Aftonbladet som skriver om en ledare som trivs, DN om Mona och ödesvalet, GP om en säker Mona, SvD om att Mona Sahlin knyter an till rötterna. Mer bloggat: Mats Engström och Mitt i steget.  Katarina  Nyberg Finn skriver med största känslan, med citat från Monas fina inledningsrader. Stor enighet om att detta var ett bra, visionärt och ideologiskt tal!

Lämna en kommentar

Under Välfärd