Allmänintresset – sämsta gren för moderaterna

Moderaterna återkommer i dagens DN Debatt till sitt nya retoriska PR-trick: att moderaterna som parti står för allmänintresset. Istället för att göra klart vilken politik man har för att möta de utmaningar som Sverige står för – från åldrande befolkningar till segregation, ökad fattigdom och klimatförändringar, så ägnar man sig åt fortsatt skamlöst PR-byggande i syfte att

1) främja sig från politiken och demokratin och därmed framstå som hela folkets företrädare – lika goda och rättrådiga som den gode, upplyste monarken

2) dölja en hänsynslös politik till gagn för de mest högavlönades särintressen.

När moderaterna påstår att man företräder allmänintresset är den en dans på slak lina utan like. Det är svårt att föreställa sig ett parti som i högre grad sviker allmänintresset – om vi med allmänintresset menar att värna om gemensamma nyttigheter och tillgångar till hela folkets gagn.

På det mest uppenbara planet kan vi notera utförsäljning av folkets tillgångar i syfte att sänka skatterna för de redan välbärgade. Detta är en del av den politik som har skapat ett snabbt växande gap mellan högavlönade och lågavlönade i Sverige. Mellan 2006 och 2008 ökade inkomsterna för den högsta inkomstdecilen med drygt 8 procent (över 33000 kronor). 2006 tjänade de mest välbeställda i Sverige i snitt 404000 kronor om året. 2008 var inkomsten 438000 (siffror från SCB). Samtidigt sänktes inkomsterna för den lägsta decilen med fem procent, från 78000 kronor till 74000 kronor om året.

Värre är att moderaternas ekonomiska politik undergräver hela basen för en långsiktigt hållbar och framgångsrik samhällsutveckling. Det viktigaste för att främja tillväxt i ett samhälle är att värna de kollektiva nyttigheter som utgör basen för tillväxten: kunskap, hälsa och fungerande samhällsinstitutioner. Alla dessa resurser undergrävs av en ekonomisk politik som ökar ojämlikheten och förstör möjligheterna för de sämst ställda att utveckla sina resurser och sin kompetens. En omfattande redovisning av forskningens resultat på detta område finns som bekant i Richard Wilkinssons och Kate Picketts Jämlikhetsanden, där de empiriska resultaten enkelt kan sammanfattas i slutsatsen att jämlika samhällen nästan alltid fungerar bättre än ojämlika.

Slutligen: moderaterna saknas överhuvudtaget en ekonomisk teori och ett språk för att hantera allmänintressen. Borg bygger på enklaste marknadsmodeller, med egenintressen och marknadseffektivitet i fokus. Moderaterna för ingen kvalificerad diskussion om hur olika typer av marknader fungerar eller hur politik bör utformas för att värna kollektiva nyttigheter. Därmed ser de heller inga problem med att slå sönder fungerande samhällsinstitutioner som de svenska kommunerna.

Schlingmanns PR-skicklighet är omvittnad – men frågan är om inte smartheten denna gång spelar honom ett spratt. Allmänintresset är moderaternas sämsta gren. Finns det ingen gräns för politiskt geschäft?

Mer om moderaternas kampanj. Kent Persson (M) manar till ödmjukhet, och hans engagemang känns trovärdigt. Men det skär sig verkligen mot partiledningens hybris – ”det enda arbetarpartiet”. Iakttagaren gör nog rätt diagnos: ”ett svårt fall av hybris förmodligen omöjligt att bota”. Peter Andersson skriver som alltid tänkvärt – bland annat om moderaternas ”uppriktiga fräckhet”. Mer bloggat om Schlingmanns debattartikel och moderaternas kampanj: Abramson och Joakim Hörsing. Kampanjen väcker frågan om partiernas finansiering, se lärorikt inlägg i HBT-sossen, och även Johan Westerholm. Till sist; jag återfann en artikel om moderaternas nyspråk som plötsligt, när det nya programmet lanseras, känns väldigt aktuellt….

Annonser

25 kommentarer

Filed under Demokrati, Välfärd

25 responses to “Allmänintresset – sämsta gren för moderaterna

  1. Adde Henriksson

    Det är en helt obegriplig artikel, vad vill han säga Schlingman. Nu måste Mona skriva en bra artikel! Som handlar om oss i Socialdemokratin och om hur vi vill att staten ska bli. Moderaterna bara snackar goja och de säger egentligen inget. Vi har en jättechans, bara vi kan leverera något någon gång. Jag fattar inte varför inte Mona går ut kraftfullt redan idag, tar bladet från munnen och säger att från nu så slutar vi i Socialdemokraterna att bara kritisera alliansens politik, hon måste prata mer om vad hon vill göra, det måste göras nu! Vi måste få folket att tänka annorlunda. Nu tänker alla på att vi tagit in kommunisterna i båten och jag kan inte säga till min familj eller vänner eller arbetskamrater att rösta på S då, de säger att en röst på oss är en röst på kommunisterna och det vill de inte ha. Då röstar de hellre på andra sidan. Snälla Mona, du måste kasta ut kommunisterna, de sänker oss och sen börja prata politik, så förstår folket att det är vi som är bäst, och att Mona är bäst. Hoppas hoppas hoppas verkligen att vi vinner. Men jag är orolig.

    • lenasommestad

      Tack Adde för inlägget.

      • Mikael

        Hej igen Lena, tack för en rolig dialog.

        Det du säger är att samhället värderar ett utfört arbete på ett annat sätt än marknaden. Och med samhället menar du..? Jag får intrycket att du helst skulle vilja ha en myndighet som värderar var mans arbete utifrån ett samhällsperspektiv. Om marknaden betalar för mycket så tar ni tillbaka ”övervärdet” i skatt, om marknaden betalar för lite tar ni ut lite mindre i skatt. Det säger sig självt att det blir väldigt komplicerat, så den förenkling ni gjort är att säga att inget arbete kan vara värt mer än 35.000 i månaden. Allt över det tar vi tillbaka 59% av. Den enda grupp av arbetare ni tagit ställning till är hushållstjänster, de anser ni uppenbarligen vara totalt värdelösa för samhället.
        Jag har en lite mer okomplicerad bild. Det någon är beredd att betala för utfört arbete = värdet av arbetet. Om en kvinna stannar hemma på dagarna och passar barn eller städar, så betalar faktiskt mannen eller socialen för det. Idag med RUT så kan kvinnan/mannen välja att istället köpa in tjänsten och jobba med nånting annat. Allt arbete bidrar till till samhället med marknadsvärdet. Det behöver inte vara mer komplicerat än så, även om du gärna skulle vilja det.
        Vad gäller ditt svar om strandnära lägen så verkar den gamla sloganen hålla. ”Det vi vill är inte att alla ska ha det lika bra, utan alla ska ha det lika dåligt.” När en resurs inte räcker till alla, så ska ingen få ta del av den.

      • lenasommestad

        Ja, Mikael, du har en okomplicerad bild – alltför okomplicerad.
        Nationalekonomisk teori har utvecklats för att analysera marknader och marknadsvärden. Men allt arbete som utförs i samhället producerar inte marknadsvärden. Kvinnor, t.ex, har historiskt ägnat en stor del av sin arbetstid åt att föda och uppfostra barn. Detta arbete har värderats högt i samhället – men ansvaret för barnen har ändå gjort kvinnor fattiga. De producerar ju värden som inte kan säljas på en marknad. Dagens inkomstfördelning, där kvinnor fortfarande drar en nitlott jämfört med män, har sin grund i den obalanserade fördelningen av ansvaret för barnen.
        Din utgångspunkt är det individuella egenintresset – dvs. det intresse som ligger till grund för den neoklassiska ekonomiska analysen. Du är så fixerad vid egenintresset att du i allemansrätten och strandskyddet, som ger alla tillträde till stränderna, inte kan se annat än förlorad nytta för enskilda intressenter. Jag ser något annat: en resurs i strandzonen som räcker åt alla.

    • Mikael

      Angående pengar eller procent vill jag bara presentera en klassiker.. :

      10 glada personer går ut för att äta middag tillsammans. Notan blir 1000 kr. Notan delas på samma sätt som skatt betalas:
      .
      – De första fyra (de fattigaste) betalar ingenting
      – Den 5:e betalar 10 kr
      – Den 6:e betalar 30 kr
      – Den 7:e 70 kr
      – Den 8:e 120 kr
      – Den 9:e 180 kr
      – Den 10:e personen (den rikaste) betalar 590 kr
      .
      De 10 personerna äter middag på restaurangen varje dag och är nöjda med uppgörelsen om 1000 kr. En dag säger restaurangägaren:
      – ”Ni är trogna kunder så jag lämnar 200 kr rabatt på era middagar i fortsättningen”.
      .
      En middag för 10 personer kostar nu endast 800 kr och det är nu det händer grejer. Man vill fortfarande betala middagen såsom skatter betalas..
      De första 4 påverkas inte. De får fortsätta äta gratis. Men hur ska de andra 6 göra? Hur ska de dela upp rabatten på 200 kr så att alla får sin del? De inser att 200 kr delat med 6 blir 33,33 kr. Drar de bort beloppet från varje persons andel får den 5:e och 6:e personen betalt för att äta.
      .
      Restaurangägaren föreslår att i rättvisans namn är det bättre att reducera varje persons nota proportionellt. Han räknar ut de belopp varje person skall betala. Resultatet blir att även den 5:e personen får äta gratis.
      Den 6:e får betala 20 kr, den 7:e betalar 50 kr, den 8:e 90 kr, den 9:e 120 kr och den 10:e personen betalar 520 kr istället för tidigare 590 kr.
      .
      Alla får ett lägre pris än tidigare och nu får 5 personer äta gratis. Utanför restaurangen börjar de jämföra vad de sparat…
      – Jag sparar bara en tia av rabattens 200 kr, börjar den 6:e personen. Han pekar på den 10:e och säger:
      – Men han sparar 70 kr!
      .
      – Precis, jag tjänar bara en tia och det är orättvist att han får sju gånger så mycket som jag, säger den 5:e personen.
      .
      – Det är sant! Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara får 20? De rika ska alltid ha det lite bättre, gormar den 7:e personen.
      .
      – Vänta ett tag! Skriker de 4 första som äter gratis varje dag.
      – Vi får ingenting. Det här systemet utnyttjar de fattiga!
      .
      De 9 personerna skäller som hundar på den 10:e och kallar honom för allt möjligt och anklagar honom för att suga blodet ur de fattiga.
      .
      Nästa kväll kommer inte den 10:e personen till middagen. Skönt tycker de andra 9 och sätter sig ner för att äta. När notan sedan landar på bordet upptäcker de något väldigt märkligt: Det fattas 520 Kr…

      • lenasommestad

        Tack för inlägget.
        Det du bortser ifrån i ditt restaurangexempel är den i utgångspunkten givna inkomstfördelningen. Man kan inte diskutera vad som är rättvist inne på restaurangen utan att analysera världen utanför.
        Hur har personernas tjänat ihop sina pengar? Om alla arbetar under dagen och tillsammans skapar samhällets välstånd, varför får en av dem så mycket mer än alla andra?
        I den ekonomiska teorin tas inkomstfördelningen för given. Det gäller inte i politiken, som har det normativa uppdraget.

      • Mikael

        Hej Lena, det var ett intressant svar.

        Inkomstfördelningen tas för given. Ja det gör den och vet du varför? För att i Sverige finns det bara en viss mängd resurser. Det blir en fördelningsfråga. Det finns bara ett visst antal hus med sjöutsikt nära stan, men alla jag känner skulle vilja ha ett sånt hus. Om alla människor tjänar exakt lika mycket, vem ska få bo i de husen? Som vänstersosse antar jag att du tycker att ledarna inom ”Partiet” ska få dem, eller i alla fall att ni ska få bestämma vem som ska ha dem. Det kommer då bli era gamla trotjänare och syskon och bekanta som får dem. Det kommer myglas och fuskas för att få ett av husen, och ska barnen få bo kvar där när gammelsossen dött?

        Jag som liberal tycker att man ska förtjäna att få bo där, utan anknytning till partitillhörighet, eller familj, helt beroende på vad man åstadkommit, eller presterat, i samhällets namn. Dvs hur mycket pengar man tjänat. Det skapar en rättvis fördelning av samhällets resurser som jag tror 90% av Sveriges befolkning ställer upp på.

      • lenasommestad

        Hej Mikael.

        Varifrån har du fått idén att alla ska tjäna lika mycket? Eller att ett parti ska dela ut mark till partifunktionärer? Om du tror att socialdemokraterna i Sverige, som sedan 1920-talet har kämpat mot kommunism och diktatur, står för den typen av åsikter hamnar vi snett i debatten. Jag diskuterar demokratier i marknadsekonomier. Skiljelinjen oss emellan är att du har uppfattningen att inkomsfördelningen som den idag ser ut på något oproblematiskt sätt avspeglar vad enskilda personer har presterat, individuellt. (Det är oklart vad du menar med att någon presterar ”I samhällets namn”?) Jag delar inte den uppfattningen, som bygger på en förenklad ekonomisk analys. Jag tror att det också är viktigt att komma ihåg att det kan finnas olika sätt att fördela tillgångar. Demokratiska beslut, där var och en har en röst, kan i vissa sammanhang vara att föredra framför fördelning genom marknadsmekanismer.

        Jag lyfter det faktum att vi alla producerar och förtjänar våra inkomster i en större samhällsekonomi, där de intäkter som du själv får inte bara avspeglar vad du själv har presterat utan också, till exempel, hur samhället värderar olika uppgifter. Vilka uppgifter som betalas och hur de betalas är inte självklart. Historiskt har till exempel kvinnors arbete med att uppfostra barn överhuvudtaget inte värderats med monetär utdelning. Avgörande för vilka resurser du förfogar över är också vilka tillgångar som du själv har med dig in på på marknaden, till exempel genom din familjebakgrund eller genom det medborgarskap som du har. Växer du upp i Sverige har du en utbildning i bagaget, finansierad gemensamt över skattsedeln. Växer du upp i krigets Somalia har du inte den tillgången. Det gör skillnad för möjligheterna på marknaden.

        Vad strandtomter beträffar är detta en tillgång som jag anser bör värnas i högre grad än idag för alla medborgares tillträde, inom ramen för strandskyddet och allemansrätten. Du hävdar att det bara finns en viss mängd resurser, och detta är naturligtvis i någon mening sant. Nationalekonomin i dessa moderna form handlar också om fördelning av knappa resurser. Men genom att t ex öppna stränder för allas tillträde hanterar vi resursen på ett annat sätt, än om vi säljer stranden meter för meter. Det är bl a denna typ av frågeställningar som frågor om allmänintresset handlar om. I strandzonen finns starka allmänintressen att värna, bland annat den biologiska mångfalden.

        Jag inser att du ser dessa resonemang som egendomliga, och du hittar inget bättre sätt att hantera min argumentation än att förknippa mig totalitära idéer. Mer felaktigt kan det inte bli. Din argumentation illustrerar tyvärr det problem som jag diskuterade i mitt blogginägg – att moderaterna säger företeräda allmänintresset utan att ens kunna diskutera vad det innebär att företräda allmänintresset i en modern demokrati.

  2. Pingback: Högbergs tankar: Ett nedbrutet Sverige växer sakta fram

  3. Stina

    Vi är ju jättejättesnälla ju. Och dom(Alliansen) andra är ju jätte, jättedumma!

  4. pontus

    Ar inte det har aningen ohederligt, Lena? Forst och framst sa har faktiskt (s) ocksa salt ut hela eller delar en ansenlig mangd tidigare statligt agda foretag (bland annat Nordbanken, Televerket, Svenska Lagerhusaktiebolaget AB, Pharmacia & Upjohn, och Enator). Och detta med ditt goda minne! Dessutom har Alliansen som uttryckligt syfte att anvanda dessa pengarna till att betala av Sveriges statsskuld. Inte, som du pastar, for ”att sänka skatterna för de redan välbärgade” — vilket faktiskt ar ett riktigt barnslig analys.

    • Lars A

      Men Pontus faktum är väl att Högeralliansen sänkt skatterna för höginkomstagarna. Vilka pengar som går hit eller dit är ointressant.

      • HC

        Inkomstskatterna har sänkts mest för låg och medelinkomsttagarna.
        Förmögenhetsskatten har tagits bort.

        Förstår inte vad det skulle vara för fel att låta vanligt folk behålla mer av det som de tjänar in via arbete? Förstår inte heller varför ihopsamlad förmögenhet skulle vara någon annans än den som samlat ihop den?

      • lenasommestad

        I procent av lönen är jobbskatteavdraget störst för låg- och medelinomsttagare. I reda pengar är det störst för dem med en inkomst över 28000 kronor per månad. Eftersom vi handlar för pengar och inte för procent är det pengarna som verkligen har betydelse för människors levnadsstandard. Jobbskatteavdraget gör att inkomsttagare i högre inkomstskikt drar ifrån. De bredare effekterna av regeringens skattepolitik kan avläsas i SCB:s inkomststatistik. Sedan 2006 har den fattigaste decilen minskat sina inkomster med fem procent, från 78000 kronor per år till 74000 kronor per år. Den högsta decilen har ökat sina inkomster med drygt åtta procent, från 404000 kronor till 438000 kronor.
        Man kan se på skatt på olika sätt. Min utgångspunkt är att vårt samhälle inte fungerar utan att vi tillsammans finansierar gemensamma verksamheter – lika lite som en familj kan fungera utan att vi finansierar inte bara den egna maten och kläderna utan också det vardagsrum eller den trädgård som vi tillsammans använder. Vi behöver också system för att hantera familjebildning, kostnader för utbildning och annan skolning av nya generationer, omsorg om de gamla, osv. Därtill krävs finansiering av risk. Dessa typer av verksamheter kan finansieras med olika ambitionsnivå och finansieringsmodeller. Sverige har hög skatt dels därför att vi har en medborgarbaserad modell, dels därför att vi har hög ambition bl.a. när det gäller att lyfta risk och säkerställa att alla barn får en god uppväxt. De skattefinaniserade välfärds- och försäkringssystemen är synnerligen kostnadseffektiva och besparar oss alla stora onödiga utgifter. Detta kan avläsas både på kostnadssidan (t ex vårdutgifter) och på resultatsidan (livslängd, hälsa, barnadödlighet, osv.). Sverige har en beskattningsmodell med viss progressivitet, idag dock begränsad. Kraven på de medborgare som har störst resurser under senare år också lättat bl.a.genom att förmögenhetsskatten har tagits bort.
        Trots en extremt gynnsam inkomstutveckling anser många, liksom du, att varje beskattning är orättfärdig. Varför är inte det bästa att alla får behålla maximalt av det man tjänar för privat bruk? Varför ska andra lägga beslag på det som jag själv har tjänat ihop och har rätt till?
        Mitt svar är att det kan finnas goda skäl att lägga mer på gemensam konsumtion och gemensamma investeringar än på privat konsumtion, i syfte att långsiktigt värna grundläggande resurser som miljö, hälsa och kompetens. Sjukvård kan vara viktigare än fler prylar, precis som vi ibland väljer att lägga pengar på det gemensamma vardagsrummet istället för på egna skor.
        Det är heller inte självklart att betrakta alla egna inkomster och förmögenheter som något som jag själv ensam har förtjänat. Ingen kan driva företag utan fungerande infrastruktur. Ingen kan anställa personal om det inte finns skolor och universitet som utbildar dem. Kvaliteten på det som du själv producerar och effektiviteten i ditt jobb beror på kvaliteten i samhällets institutioner och nivån på vad andra producerar – från bilverkstäder till mat och utbildning. Samhällets bäst avlönade tycker mycket om att beskriva sig själva som en elit vars extraordinära begåvning och kapacitet gör dem självklart förtjänta av inkomster som är fyra, sex eller åtta gånger högre än vad de sämst betalda tjänar. En viss ödmjukhet kan vara på plats. Ett samhälle presterar bättre om vi inser att vår egen framgång också beror på att vi har förmåga att värdera de gemensamma samhällsinstitutionerna och våra medmänniskors insatser.

    • lenasommestad

      Svar 1: Den borgerliga regeringen har som principiell utgångspunkt att statliga företag ska säljas ut därför att staten inte ska driva företag. I detta principiella privatiseringsprogram saknas all diskussion om vilken typ av varor, tjänster eller verksamheter som utifrån en bredare konsekvensanalys kan vara viktiga att styra eller kontrollera utifrån allmän synpunkt. Detta är en grundläggande skillnad mellan socialdemokraterna och moderaterna när det gäller försäljning av statliga företag.
      Moderaterna anser därtill att även annan offentlig verksamhet som sjukhus eller skolor bör säljas ut till privata intressenter (enligt Täbymodell). Även i denna typ av privatiseringsprojekt saknas en diskussion om allmänintresse kontra privata vinstintresse, t.ex. med utgångspunkt från vilka verksamheter som producerar kollektiva nyttigheter.
      Punkt 2. Om avbetalningar till statsskulden görs med de intäkter som skapas genom engångsinkomster från försäljning av bolag ökar självklart utrymmet för skattesänkningar. På samma sätt kan poster i driftsbudgeten klaras med engångsinkomster från försäljning av statens tillgångar. Problemet för en regering som driver ekonomisk politik på detta sätt är att statens tillgångar inte varar oändligt. En dag måste utgifter bekostas med löpande intäkter.
      Jag håller med dig om att en lägre statsskuld kan vara ett viktigt gemensamt mål, men nu tycks ju inte avbetalning av statsskulden vara den högst prioriterade frågan för regeringen. Om så vore fallet skulle inte skattesänkningarna fortsätta medan statsskulden tillåts öka. Regeringen hävdar att permanenta skattesänkningar är en bra stimulanspolitik. Inför detta sätter till och med EU-kommissionen frågetecken. Breda skattesänkningar är inte den mest effektiva stimulanspolitiken – men denna åtgärd är prioritet nummer ett för en regering som sätter sina kärnväljares egenintressen högst.

  5. Pingback: Så hanterar vi borgarklubbens falska val II: Mer bidrag eller fler jobb « Rebella unga S-kvinnor

  6. pontus

    Lena,

    Ok, sa om de ocksa gav heroinmissbrukare fri tillgang till rena kanyler, sa kan man med samma argument havda att ”regeringen saljer ut gemensamma foretag for att ge pengarna till knarkhandlare”? Jepp, genomarligt.

    Sen sa tycker du Sverige har ”begransad” progressivitet i skattesystemet. Kan du ge nagot exempel pa ett Europeiskt land med hogre progressivitet som vi borde imitera? Med hogre skattetryck generellt?

    Sen haller jag med dig att gemensam sjukvard ar viktigt. Men jag vet inte om den ar sa framgangsrik; vi ar ju, trots allt, Europas sjukaste folk.

    • lenasommestad

      Om jag minns rätt är Danmark det land som har högst skattenivå.
      Dock borde vi akta oss för att endast diskutera skattenivå. Det riktigt intressanta är vad vi som personer och hushåll betalar för gemensam välfärd och vad vi får ut.
      Hög skattenivå finns i de nordiska länderna inte bara på grund av höga ambitioner i välfärden utan därför att dessa har en medborgarbaserad välfärdsmodell. Det har jag skrivit om tidigare. Enskilda och hushåll betalar i andra länder motsvarande välfärd i andra former, till exempel i form av försäkringar. Det gör det inte självklart billigare. Tvärtom betecknas de medborgarbaserade systemen av hög kostnadseffektivitet.
      Risken finns att en fixering vid skattenivån driver fram alltför långtgående besparingar i t ex sjukvården.

  7. Tina

    Jag tror inte att en politikerelit som du tillhör är bättre skickad att använda de pengar som människor med sitt arbete skapar än de själva är.
    Det är uppenbart att paniken sprider sig bland dem som sedan Myrdals tid sett sig som mänsklighetens absoluta och yttersta topp.
    Det är många mandat som kommer att förloras i år dock…
    Och under nästa mandatperiod upphör den fackligtpolitiska samverkan, detta ickedemokratiska missfoster.

    • lenasommestad

      Man kan se demokratin på olika sätt. Politiker har tidsbegränsade uppdrag och sitter inte kvar länge än de har väljarnas förtroende. De kan inte ”använda” pengar på andra sätt än vad väljarna ger dem mandat till. Politiker på nationell nivå är förvisso en elit, och sådana finns i varje samhälle. Frågan är vilket elit du vill ha och vilket inflytande du vill ge dem som saknar de penningresurser som ger makt och inflytande utanför politiken. En fördel med demokratin är att varje medborgare har en röst. Att andra inskränker på din handlingsfrihet kommer du aldrig ifrån.
      Utgångspunkten för mitt politiska engagemang är alla människors lika värde, inte någon hybris om min egen person. Varje samhälle måste organiseras och styras enligt någon modell. Jag intresserar mig för att det sker på ett sätt som gör det möjligt för alla människor att bilda familj och klara livskriser som arbetslöshet och sjukdom, och jag är övertygad om att också våra egna löner och vår egen välfärd på sikt påverkas positivt om vi satsar också på det gemensamma.
      Hur man ser på detta är självklart också en värderingsfråga och i valet får vi alla ge uttryck för detta.

  8. Shanman

    Ang jobbskatteavdraget: Vi antar att ett samhälle har två inkomstklasser, låginkomsttagare och höginkomsttagare. Låginkomsttagarna tjänar 20 000 kr och betalar 4000 kr i skatt (20%). Höginkomsttagarna tjänar 100 000 kr och betalar 50 000 kr i skatt (50%). I samhället finns två partier, ett högerparti och ett vänsterparti. Högerpartiet vill ha mindre offentlig sektor och därmed lägre skatter och vänsterpartiet större offentlig sektor och därmed högre skatter. Vi antar vidare att partierna vinner vartannat val och då förändrar skatterna enligt deras ideologi. Om detta skulle ske på det sätt du förespråkar, dvs. mest i kronor för låginkomsttagare kan man anta att högerpartiet vid valvinst sänker skatten för låginkomsttagare med 2000 kr medan skatten för höginkomsttagare sänks med 1000 kr. Vid nästa val vinner vänsterpartiet och följer också ditt sätt att se på skatteförändringar, dvs. i absoluta tal. Skatten höjs följaktligen med 2000 kr för höginkomsttagare och med 1000 kr för låginkomsttagare. Som du märker skulle det efter ett antal val leda till att skatten för låginkomsttagare blir noll medan skatten för höginkomsttagare blir 100 000 kr (100%).

    Förstår du utifrån ovanstående resonemang hur orimligt det är att överhuvudtaget analysera skatteförändringar i absoluta tal? Jag har full respekt för din politiska inriktning men jag har väldigt svårt för vänsterpolitiker som kan med att inför svenska folket säga att alliansen sänker skatten mest för höginkomsttagare.

  9. Pingback: Pengar finns inte i USA till den förment hejdlöst slösaktiga välfärdstaten, men däremot till magiskt-tänkande-program som att ’bygga starka familjer’… « reflektioner och speglingar II…

  10. Pingback: Ett nedbrutet Sverige växer sakta fram | Högbergs Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s