Extremliberalismens credo är bra för de odödliga

DN:s ledare I postpandemins tid gör en klok och balanserad analys av svininfluensan och kampen för att hindra dess spridning.  Ledaren riktar också välförtjänst kritik mot centerpartisen Fredrick Federley som  med sitt sedvanliga naiva, extremliberala perspektiv ondgör sig över hur myndigheter ringde i varningsklockor för svininfluensan och framhäver det förment kloka i sitt eget beslut att inte låta vaccinera sig. Här finns en attityd som går långt utöver en viktig och angelägen debatt om hur just denna pandemi hanterades av WHO och andra institutioner och vad vi kan lära.

När en extrem nyliberal som Fredrick Federley ondgör sig över smittskyddsåtgärder och oro för sjukdom och död, kan det vara värt att påminna om varför den extremliberala ideologi, som han själv representerar, en gång sopades bort från Europas karta och förblev i marginalen under mer än hundra år. Det handlar om koleraepidemin i Hamburg.

Under sensommaren 1892 drabbades Hamburg av en svår koleraepidemi. På två månader dog över 10 procent av stadens befolkning – mer än 8000 människor. Koleran drabbade Hamburg hårdare än någon annan stad i Tyskland. I närbelägna Altona inträffade bara ett fåtal dödsfall.

Det katastrofala utfallet i Hamburg visade sig bero på stadens liberala makthavare. Handelsmän hade sedan århundraden tillbaka dominerat Hamburgs politiska liv, och de ville inte veta av några centrala dekret om åtgärder för att stoppa smittspridningen. Sådana åtgärder skulle slå hårt mot den fria handeln och deras affärer. Medan befolkningen i Altona var väl informerade, underkastade sig smittskyddets krav och drack vatten från stadens reningsverk, fortsatte de ovetande invånarna i Hamburg att dricka vatten från floden Elbe. Med liberalismens fana fladdrande i vinden lät stadens styrande oligarki och deras lojala tjänstemän tusentals människor falla offer för koleran.

Koleraepidemin i Hamburg stärkte en insikt som på sikt gjorde Europa starkt: människors totala frihet att fullfölja sina egna intressen måste ibland begränsas, för att värna människors och samhällets överlevnad. Smittsamma epidemier är det mest iögongfallande exemplet, och det är inte att förvåna att Federley som den naive extremliberal han är skryter över hur han undlåter att vaccinera sig eftersom han själv är stark och frisk.

När Federley inte förstår varför han själv i en pandemi behöver tänka ett ögonblick på något annat än sig själv, så kan man naturligtvis inte heller förvänta sig att han förstår varför samhällen också av andra skäl behöver enas om gemensamma insatser för att säkra samhällets överlevnad (och därmed inskränka Federleys maximala frihet). Det gäller barnafödande, till exempel. Eftersom människor inte är odödliga måste varje samhälle se till att man har institutioner som gör det möjligt att föda och uppfostra barn. Förr bestod dessa institutioner av släkt och familj, där kvinnor dömdes till ofrihet och ekonomiskt beroende. Idag har vi i Sverige istället en välfärdsstat, som kräver att alla bidrar till de gemensamma försäkringssystemen. Tack vare detta är både mäns och kvinnors frihet och oberoende långt mycket större än vad det skulle vara i ett land där barnafödandet var en privat ensak. Ensamstående föräldrar kan ha barn. Män tvingas inte vara familjeförsörjare och kvinnor tvingas inte välja bort arbete för att kunna ta hand om sina barn. I förlängningen har sexualitet och samlevnad befriats från de bojor, som det helt privata ansvaret för reproduktions krav en gång ställde.

Det dröjde ungefär 100 år efter koleraepidemin i Hamburg innan den extrema frihetsliberalismen återigen vann anklang – bland naiva och okunniga politiker som Federley, bland ekonomer som har glömt att stoppa in risk för ohälsa, död och smittspridning i sina modeller, och bland högavlönade som självklart attraheras av en samhällsanalys som säger att ojämlikheten och deras egna privilegier är bäst för oss alla.

Låt mig avluta med att citera DN: ”I ett samhälle befriat från större dödlighet i epidemisk smittspridning är det förstås lätt att glömma att vaccinationer, i barnåldern och uppåt, tillhör grunden som vårt välstånd vilar på”. Det är också lätt att glömma, vill jag tillägga, att även välfärdssamhället i övrigt – med dess jämställdhet och välstånd – är ett resultat av en politik där individens frihet balanseras mot ansvar för vår gemensamma överlevnad. Extremliberalismens credo, så som den nu marknadsförs av Federley och centern. är bara bra för de odödliga. För alla oss andra är det bättre att visa solidaritet med varandra.

Lästips: Death in Hamburg: Society and Politics in the Cholera Years, 1830-1910

6 kommentarer

Filed under Hållbar samhällsutveckling, Välfärd

6 responses to “Extremliberalismens credo är bra för de odödliga

  1. Hade det gällt någon annan influensa än den uppgraderade så kallade pandemin svininfluensan hade jag delvis hållit med. Nu gör jag däremot inte det överhuvudtaget.

    Anledningen till att jag inte håller med är för att det är oansvarigt att vaccinera sig med oprövade mediciner, något som dessutom är lagstadgat att all medicin måste vara innan den får ges till befolkningen.

    Din jämförelse med Hamburg och dess Koleraepedemi haltar grovt med tanke på att Svininfluensan inte ens kom upp till vanlig influensa status när det gäller dödsoffer eller spridningsgrad och det finns inga belägg för att klassningen pandemi ens hade en skälig grund innan personen ansvarig för WHO ändrade klassificeringen i lagom tid till Svininfluensans intåg i media världen över.

    Att visa solidaritet mot dina medmänniskor betyder inte att du ska bli dum i huvudet och blint stoppa i dig vad tusan myndigheter och läkemedelsindustrin säger och i fallet med Svininfluensan var det väldigt mycket som var oklart, inte minst när det gällde vaccineringens effekter och sammansättning som var olika i olika länder av någon anledning.

    Att välja att inte vaccinera sig är ett val liksom många andra och med tanke på hur vaccinationer världen över får allt mindre effekt och allt värre bieffekter är det en svår sits man hamnar i som ansvarsfull individ. Å ena sidan vill man hindra smittspridning och andra sidan vill man inte bli gravt handikappad eller då på grund av en risk som man kanske aldrig utsätts för.

    Om det nu skulle visa sig att den oprövade medicinen du och många andra har stoppat i er kommer att utveckla långsiktig biverkningar och i framtiden döda tiotusentals människor eller orsaka grova missbildningar, tycker du fortfarande att det var ett solidariskt beslut? Ska mina efterföljande få lida på grund av er blinda tro att staten vet bäst?

    Det du pratar om är inte en sakfråga som går att dela in i svart eller vitt och inte heller i ideologier eller politiska färger. Det är ett personligt val och ska för alltid vara så för varken du eller jag vet vilka effekter en ”solidarisk” handling får i framtiden eller vilken handling som är den solidariskt rätta.

    • lenasommestad

      Tack för att du nyanserar diskussionen, även om jag på vissa punkter ser saken annorlunda.
      Hur svininfluensan hanterades av WHO, vaccin som användes etc. är en stor diskussion i sig, och den visar vikten av att noga utvärdera och granska globalt inflytelserika institutioner av detta slag. Det krävs också att etiska dilemman av den typ som du tar upp diskuteras noggrant innan en pandemi är på väg och skapar rädsla, stress och panikbeslut. Om en influensa bryter ut kan vi därtill förvänta oss än svårare etiska dilemman i avvägning mellan individens integritet och frihet och risken för fortsatt smittspridning.
      Jag tror inte att vi blint och kritiklöst ska tro att staten alltid vet bäst. Men det är inte heller så att den expertis, som ska arbeta för allmänintresset i statens eller många nationers tjänst – alltid har fel. Det är som du säger en avvägning. Min poäng är att det i dagsläget, när pandemier är ovanliga just därför att de bekämpas framgångsrikt, är det lätt att övervärdera risken för vaccinering och undervärdera risken för att farlig smitta faktiskt kommer att spridas. Och i det senare fallet kan både du själv och andra drabbas.
      Jag håller med dig om att smittspridning är en fråga som inte enkelt kan delas in i svart eller vitt, även om jag avsiktligt spetsade till i min blogg föra att lyfta en verklighet som vi alldeles för ofta glömmer bort.
      Däremot håller jag inte med om att frågan inte har med politik eller ideologier att göra. Jag ser den som både en politisk och en personlig fråga, och en mycket svår sådan. Minskad kontroll, vilket kan förknippas med liberal ideologi, är tveklöst förenat med en ökad risk för smittspridning.Den öppna europeiska marknaden har till exempel ökat risken för spridning av salmonella, som före EU-inträdet var under kontroll i Sverige. Exakt hur risker för smittspridning ska vägas mot värdet av minskad kontroll är till syvende och sist en värderingsfråga, men insikten om konflikten måste finnas.
      Till sist: När vi diskuterar problemen med vaccinering tycker jag att vi bör komma ihåg att hoten mot individens frihet och integritet växer sig ännu större och får en helt annan karaktär om en pandemi verkligen bryter ut. Då kommer krav som informationsplikt, isolering etc.

      • Ett sansat och väl formulerat svar, det är jag inte bortskämd med🙂

        Det som gjorde Svininfluensan så svår att ta beslut om var att barnen fördes fram som dom som drabbades om man inte vaccinerade sig och när ens barn är hotade så försvinner logiken väldigt snabbt och man gör nästan vad som helst för att skydda dom.

        Jag vidhåller fortfarande att beslutet om att vaccinera sig är ett beslut som inte har något med politik eller ideologier, däremot så är informationen man gör valet baserat på väldigt beroende av framförallt politiken och hur media väljer att vinkla den. Där har våra politiker ett väldigt stort ansvar och dom misslyckades med den hanteringen när Svininfluensan var på tapeten.

        När det gäller hot mot individens frihet i samband med sjukdom så är det inget hot för mig utan jag gör allt jag kan för att undvika att smitta andra, även om jag måste isoleras och kanske dö i ensamhet.

        Däremot så kommer jag aldrig att acceptera ett tvång där jag måste vaccinera mig med saker som inte är testat eller där innehållet kan skada mig fysiskt eller mentalt. Där måste jag alltid få välja om jag vill ta den risken eller försöka låta min kropp bekämpa dom virus eller bakterier som sjukdomen består av.

        Det viktigaste är istället att mitt beslut inte ska påverka andra och då måste jag även ta mitt ansvar och se till att om jag blir sjuk så ska jag isolera mig själv och innan dess stärka mitt immunförsvar så bra jag bara kan och se till att hålla mig informerad om vad sjukdomen innebär och hur jag kan undvika eller minska risken för att bli drabbad.

        När det gällde svininfluensan så var informationen otydlig och varje dag kom fler uppgifter om vaccinet som pekade på att vaccinet kanske inte ens var verksamt och att det fanns många bieffekter, några så allvarliga att själva influensan i sig var lindrig i jämförelse.

        När en medicin följs av sådana uppgifter och jag inte kan se några tecken på att influensan skulle vara farligare än en vanlig influensa så anser jag att jag har all rätt att neka till att ta vaccinet.

        Det problem som vi har nu är att dom senaste så kallade pandemierna alla visat sig vara överdrivna är att allt fler börjar se läkemedelsindustrierna bakom varje hot och dom fantasisummor som dessa företag tjänar på att vi blir skrämda. Det urholkar faran med pandemier och vi riskerar att allt fler blir passiva när en riktig pandemi faktiskt drabbar oss.

        Minskad kontroll innebär ingen skillnad i hur vi hanterar en pandemi, det som skiljer är att vi är så vana att andra tar beslut åt oss att vi blir handlingsförlamade när vi ombeds tänka själva. Det är priset av kontroll och det är lika förödande när den kontrollen utnyttjas för företags vinning.

        Tänk dig situationen i Hamburg om ett företag hade ett botemedel mot spanska sjukan, eller iallafall något som gjorde sjukdomen mindre farlig. Hur lång tid tror du det hade gått innan en stad hade mystiskt drabbats av spanska sjukan så att det företaget fick sälja sin medicin?

        Tänk nu vidare om Tysklands regering/kungahus fick en procent av den försäljningen…det är skrämmande att tänka på, iallafall för mig.

  2. peter adler

    Hej Lena, den berömda pendeln kan ju som bekant svänga för långt åt båda hållen. Men du stärker knappast din argumentation genom att använda ordet ”extrem” sju gånger i din bloggpost. Det är bättre att argumentera i sak än att upprepa negativa etiketter. Och i sak, huruvida det är libertarianskt att dricka vatten direkt ur en stadsflod under en kolera-epidemi, vill jag möjligen ifrågasätta, men jag sakna tillräcklig historisk kunskap om detta fall för att uttala mej säkert. mvh.

    • lenasommestad

      Hej Peter.
      Det är naturligtvis aldrig bra att upprepa sig!
      Min avsikt med att markera tydligt kring ”extremliberalism” denna gång var dock inte att elda på argumentationen, även om det kanske framstår så, utan snarast att göra tydligt att min tillspetsade kritik inte avser liberalism i någon bred mening utan de fall när den liberala frihetstanken drivs för långt.
      När det gäller vad som är libertarianskt eller ej har det förstås ingenting att göra med vilket vatten man väljer att dricka utan med vilket förhållningssätt som människor har till begränsningar i marknaden och den individuella friheten. Här finns inga enkla gränser. Den berömda pendeln kan, som du skriver, svänga för långt åt båda hållen. Tydliga gränser för offentlig makt är en grund i en demokratisk rättsstat.
      Även idag är dock frågan om den fria handeln kontra hälsan aktuell. Den kommer ofta upp i EU-sammanhang, till exempel i diskussioner om i vad mån miljö- och hälsohänsyn ifråga om vissa produkter ska gå före den öppna marknaden krav på fri rörlighet för produkter.

  3. KM

    Det är förstås svårt att veta i förväg hur en sådan här sak utvecklas, och huruvida Sveriges agerande var korrekt eller inte är inte helt lätt att besvara.

    Givet dagens kunskap, ex post, verkar det som ”kostnaden per räddat liv” blev kring 100 miljoner kronor (även om det bara bygger på simuleringar/antaganden om vaccinets effekt). Det är en hög kostnad per räddat liv, när vi samtidigt vet att politiker och tjänstemän i många andra fall och sektorer säger sig inte ha råd att genomdriva livräddande åtgärder med kostnad per räddat liv som är avsevärt lägre än detta. Det finns många åtgärder som ”ligger och väntar” på att genomföras i under olika myndigheter med kostnad per räddat liv kring 1-10 miljoner kronor (alltså en bråkdel av det vi skjutsade ut på vaccineringarna).

    Så med den kunskap vi har idag, jo, vi hade kunnat rädda många fler liv om vi hade använt skattepengarna till andra livräddande åtgärder istället. Men, huruvida beslutet var korrekt ex ante är dock en annan (mycket svår) fråga att besvara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s