Fel refererat om ojämlik vård, Gudmundson

I dagens SvD hävdar ledarskribenten Per Gudmundson att Sverige i jämförelse med andra länder är  ett land där den fattige får sämre vård än den rike (”Ge den fattige samma vård som den rike”).  Av 21 granskade OECD-länder ”hamnar Sverige i bottenskiktet när det gäller jämlik sjukvård” enligt Gudmundson. Det är bra att Gudmundson visar intresse för jämlikhet och de problem med jämlik tillgång till vård som finns i det svenska sjukvårdssystemet. Däremot är det illa att hans referat av OECD-rapporten är felaktig och missvisande. Det finns ingen grund i rapporten för påståendet att Sverige ligger i bottenskiktet ifråga om ”jämlik sjukvård”.Var och en som vill bilda sig en egen uppfattning om vad rapporten säger kan själv läsa den (Income-Related Inequality in 21 OECD-countries, 2004).

Rapporten handlar inte om ojämlikhet i vården som helhet. Den handlar om en aspekt av ojämlikhet i vård: skillnader i tillgång till läkare (equity in physician utilisation). Detta är en viktig och synnerligen intressant aspekt men kan självklart inte ligga till grund för slutsatsen att Sverige ligger i bottenskiktet i fråga om ”jämlik sjukvård”.

Ifråga om tillgång till läkare är en första observation att studien är illa vald av Gudmundson för att bedöma svensk sjukvård. I denna studie saknas data för Sverige hela fem av de tio indikatorer som studien omfattar – däribland viktiga indikatorer som tillgång till specialistläkare .

Det viktiga resultat som Gudmundson har fastnat för är att Sverige enligt OECD-studien ligger på femte plats när det gäller ojämlikhet i tillgång till läkare (the degree of pro-rich inequity in doctor use ), efter USA, Mexico, Finland och Portugal. (Det kan noteras att USA och Mexico enligt OECDS utmärker sig i ojämlikhet genom atstora befolkningsgrupper inte har tillgång till sjukvård alls). I OECD_resultatet för pro-rich inequity in doctor use finns tveklöst skäl att fråga sig vad som förklarar Sveriges dåliga utfall. Gudmundsons argument saknar dock både tyngd och konsekvens.

Gudmundson är snabb att döma ut det svenska sjukvårdssystemet och förorda mer privata inslag och ”anta” att borgerlig politik efter 2006 har förbättrat situationen genom att bryta upp den ”planekonomiska monopolsituation” som enligt Gudmundson gjort vården till en bristvara. Men det land som ifråga om jämlikhet i tillgång till läkare är ligger högst enligt OECD är ett annat land med allmän sjukvård för alla – Danmark. Ett annat land med offentligt organiserad vård ligger fyra: Storbritannien. Kanske är det något annat som förklarar skillnaderna? Att mer privat sjukvård skulle vara bra för jämlikheten motsägs också av andra resultat i studien. Ifråga om tillgång till specialistläkare, till exempel, är ojämlikheten störst i Portugal, Finland, Irland och Italien, där – påpekar OECD –
privata försäkringar spelar roll för möjligheten att få tillträde till specialistläkare.

Hur stort är problemet med tillträde till läkare i Sverige? Här krävs fler studier och analyser än den OECD-undersökning, som Gudmundson refererar till. Studien saknar inte bara data för Sverige på viktiga punkter. I de avancerade statistiska analyser som görs är osäkerheterna stora, vilket framgår av att standardfelen är betydande för de flesta länder (se tabeller och diagram längst bak i rapporten).

Osäkerheten i resultat är särskilt stort för Sverige ifråga om läkarbesök (dvs. det resultat som Gudmundson refererar till).  Detta framgår av figur 2.1. Det betyder att utfallet för Sverige t.ex. inte är signifikant skilt från Nederländernas, som Gudmundson använder som exempel på ett land med en framgångsrik sjukvårdsmodell. Om detta hade varit en opinionsundersökning hade formuleringen lytt som följer” ”Ojämlikheten i tillgång till läkare är större i Sverige än i Nederländerna, men skillnaden är inte statistiskt signifikant.”

Det som gläder mig mycket är att Per Gudmundson lägger stor vikt vid att ojämlikhet i tillträde till sjukvård ska bekämpas. Låt oss ha detta till ledstjärna i  fortsatt utvärdering av svensk sjukvård. I en sådan analys skulle jag personligen vara nyfiken på vad det betyder för tillträde till läkare att vi i Sverige har ett slags ”gate keeping” funktion i tillträde till specialistvård. Detta är en modell som utmärker Sverige och som har varit viktig för att skapa en mycket kostnadseffektiv vård.

Jag är också enig med Per Gudmundson om att  större resurser krävs för vården. Ett annat utmärkande drag för Sverige är nämligen att vi lägger en låg andel av vår nationalinkomst på sjukvård. Borgerligheten har i hög grad bidragit till detta  genom ständiga anklagelser om att Sverige har en orimligt hög skattenivå och en skattesänkarpolitik som urgröper resurserna för såväl förebyggande vård som sjukvård. I ett land där sjukvård finansieras över skattsedeln och inte med försäkringar, är det givet att skattenivån måste bli högre. Dock kan givetvis även ett allmänt sjukvårdssystem  finansieras med andra modeller. Om vi kan enas om att vården ska vara jämlik, kan nog lösningar hittas för finansieringsmodeller.

Ytterligare reflektioner om varför vård kan bli ojämlik hos Peter Andersson. Alltid rött alltid rätt påminner om vårdvalet som knappast har skapat jämlikhet. Peter Soilander skriver klokt om alkohol och narkotika – även om jag inte instämmer i hans analys av privat vård.

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s