Monthly Archives: september 2010

Våga diskutera penningpolitik! (2)

Häromdagen skrev jag om svensk penningpolitik. Få politikområden har haft större betydelse för socialdemokratins tillbakagång och oförmåga att förnya och utveckla en progressiv politik. Ändå är Socialdemokratins ledning helt frånvarande, när de penningpolitiska frågorna nu diskuteras allt hetare, till och med inom Riksbankens direktion. Lars E O Svensson, ledande expert inom det penningpolitiska området, ifrågasätter Riksbankens strategi och analys.

Bland de få s-rösterna i den svenska debatten är Leif Pagrotsky, vice ordförande i Riksbanken. Men det finns andra som debatterar. Leif Pagarotsky tipsade mig idag om Paul Krugmans krönika i New York Times, där denne amerikanske ekonom ger sig in i debatten om den svenska penningpolitiken. Läs och begrunda Paul Krugmans  Unserious Central Bankers.

Lämna en kommentar

Filed under Ekonomi

Våga diskutera penningpolitik!

Få politikområden har på ett så avgörande sätt påverkat svensk samhällsutveckling som penningpolitiken. Det är också få politikområden som har haft större betydelse för socialdemokratins tillbakagång och oförmåga att förnya och utveckla en progressiv politik.

Problemen började växa på allvar i Sverige med 1990-talets ekonomiska kris, som drevs fram av den fatala föreställningen att det är möjligt att kombinera fria kapitalrörelser med en fast växelkurs. Skälet till att den fasta växelkursen försvarades in till katastrofens rand var en politisk önskan att styra Sverige in i eurosamarbetet. Samtidigt övergavs det övergripande målet om full sysselsättning till förmån för ett inflationsmål (en normpolitik). Ansvaret för att säkra inflationsmålet övergick från politikerna till direktionen i en självständig Riksbank.

1990-talskrisen knäckte svensk ekonomi, drev hundratusentals människor ut från arbetsmarknaden och undergrävde kvaliteten i den svenska välfärden. En hel generation barn och ungdomar fick växa upp med besparingar och resursbrist. Här skapades grogrunden för avregleringar och privatiseringsprojekt. Socialdemokratins företrädare blev medansvariga, när de tvingades genomdriva åtstramningarna. Den interna konflikten om EU-medlemskapet och EMU lade samtidigt locket på för en konstruktiv, gemensam diskussion om penningspolitiken och dess betydelse för socialdemokratins politiska projekt.

Idag, i den globala finanskrisens spår, upprepas tragedin i ett antal europeiska länder, där regeringarna på grund av EMU:s tvångströja har tappat de instrument som krävs för att hantera såväl överhettning som ekonomisk nedgång. DN rapporterar idag om en europeisk protestvåg mot nedskärningarna (DN Ekonomi, ”Europeisk protesvåg mot nedskärningar”).

Samtidigt pågår internationellt en intensiv debatt om det globala monetära systemet. Hur ska det reformeras för att förhindra en ny global finanskris? Ser vi en kris för nyliberalismens idé om maximal marknadskonkurrens och minmal statlig intervention i ekonomin? Inom IMF, centrum för det maktpolitiska spelet, pågår kampen om makt och inflytande. Är vi på väg mot en ny global monetär regim?

Jag frågar mig var den svenska socialdemokratin finns i denna debatt. Det finns de som bidrar. Ett exempel är SSU:s t.ex.  tidning Tvärdrag (se t ex nr 3-4 2010). Leif Pagrotsky lyfter nivån med sina krönikor i Göteborgsposten, t.ex. januarikrönikan 2010 Euron bidrar till problem. Men var finns partiets ledning när dessa för framtiden avgörande – och spännande – frågor diskuteras? Det kan vara svårt att diskutera penningpolitik i regeringsställning, då respekten för Riksbankens självständighet kräver försiktighet, men i opposition är läget ett annat.

Jag gissar att konfliktlinjerna kring EMU fortfarande är ett hinder. Men också inom ramen för nuvarande institutionella ordning finns stort utrymme att diskutera politikens innehåll. Det visar inte minst den stimulerande debatt som har initierats av Lars E O Svensson inom ramen för Riksbankens direktion, se dagens artikel i SvD Näringsliv. Som suppleant i Riksbanksfullmäktige har jag på nära håll kunnat följa hur Lars E O Svensson under de senaste åren bidragit till att vitalisera diskussionen om hur Riksbanken bör driva penningpolitiken, inte minst genom att påvisa möjligheterna att i högre grad beakta resursnutnyttjandet, dvs. arbetslösheten. Se till exempel protokollet från det sista sammanträdet. Enligt Lars E O Svensson sätter Riksbanken idag en för hög ränta, en ränta som stryper tillväxt och sysselsättning. Detta är en diskussion som borde engagera socialdemokrater, inte minst mot bakgrund av att en hård åtstramningspolitik från Riksbankens sida bidrog till att driva upp arbetslösheten inför 2006 års val. För detta har Riksbanken kritiserats i en internationell utvärdering, men utan att detta fick någon större uppmärksamhet från svenska socialdemokraters sida.

Det är dags att ta den grundläggande ideologiska debatten om villkoren för full sysselsättning. Våga diskutera penningpolitik!

33 kommentarer

Filed under Demokrati, Ekonomi, EU, EMU, euron

Dags att ta kommandot över invandringsdebatten

I en aktuell debattartikel på SvT Debatt skriver Ali Esbati klokt om faran med att överge klassdimensionen i politiken till förmån för en ”värderingsbaserad” politisk retorik. Om progressiva debattörer accepterar Sverigedemokraternas debattagenda, riskerar bollen att gå över till motståndarna. Vi ska vägra debattera de frågor som högerpopulister vill tala om, menar Esbati, som invandring, integration eller muslimer. ”Etnifieringen av sociala problem är just den samtida högerpopulismens livsluft.”

Esbati har en poäng, men jag tror att det också behövs kompletterande debattstrategier. Det går inte alltid att undvika högerpopulismens ämnen, och även värderingar måste diskuteras – men vi kan ändra innehållet i diskursen. Inte minst handlar det om att ta debatt om verklighetsbilden.

Alltför sällan utmanas den bild av invandring och integration, som högerpopulismen vill nagla fast: bilden av en i grunden misslyckad integrationspolitik och invandrargrupper i permanent ”utanförskap”. Politiker från höger till vänster bidrar till att ensidigt fokusera på invandring som ett misslyckande och ett samhällsproblem. Men det finns andra fakta. Varför talar vi så lite om dem?

Tabellen nedan är klippt ur Social Rapport 2010. Den visar hur situationen för fyra invandrargrupper förändras under de första tio åren i Sverige. Som nyanlända är en stor andel hushåll beroende av samhällets stöd, men steg för steg etablerar sig de nya medborgarna på arbetsmarknaden och i familjelivet. Flyktingar från Bosnien Hercegovina, till exempel, hade en sysselsättningsgrad på 19 procent år 1996. Tio år senare var sysselsättningen i gruppen nästan 80 procent. På motsvarande sätt ökade gruppen irakier sitt förvärvsdeltagande från 11 procent år 1996 till 57 procent tio år senare.

Vi kan tycka att processen går för långsamt. Vi kan notera att integrationen är mer framgångsrik för vissa invandrargrupper än för andra.  Likväl har denna tabell en historia att berätta, som berättas alltför sällan. Det är dags att ta kommandot över invandringsdebatten.

Social Rapport 2010

Faran med att låta Sverigedemokraterna sätta agendan för debatten lyfts också av Jesper Strömbäck, som kritiserar Paulina Neudings och Johan Lundbergs olycksaliga maning till mer debatt om invandringens problem i SvD.

Tidigare debatt, bl.a. Kajsa Borgnäs i Expressen, Anna-Lena Lodenius och Mats Wingborg i SvD. Klokt bloggat: Fogelqvist, Ulf Bjereld. Från ett liberalt perspektiv, Lennart Nordfors i UNT, som till skillnad från Esbati anser att man bör sätta fokus på värderingarna. Ytterligare inlägg söndag 25 september: Peter Wolodarski i DN och Åsa Petersen i Aftonbladet.


13 kommentarer

Filed under Uncategorized

Trovärdig solidaritet måste omfatta alla

Sverige står inför globala utmaningar som kräver långsiktigt ansvar och solidaritet bortom den egna plånboken. Miljön är en sådan utmaning. Den kräver solidaritet med framtida generationer och samarbete över gränser. Global fattigdomsbekämpning är en annan. Flyktingströmmar och global arbetsmigration är en tredje.

Ett problem med den borgerliga regeringens politik är att man säger sig vilja möta de globala utmaningar som Sverige står inför, samtidigt som man systematiskt undergräver solidariteten inom vårt eget samhälle. Man bejakar global solidaritet – men inte solidaritet på hemmaplan.

Arbetslösheten förblir skyhög. Sjuka tvingas ut på arbetsmarknaden. Barnfattigdomen ökar. Allt fler svenskar hänvisas till socialbidrag. Det är dags att ställa frågan hur Sveriges allt fler arbetslösa och socialbidragstagare ska kunna känna solidaritet över tid och rum, om de själva inte bemöts med solidaritet och respekt på hemmaplan?

Vi upplever nu hur Sverige polariseras – ekonomiskt, regionalt och politiskt. Klyftorna vidgas mellan olika inkomstgrupper. Avståndet växer mellan stad och land. Politiskt manifesteras nu den växande polariseringen genom Sverigedemokraternas debut som riksdagsparti.

Drivkrafterna bakom SD:s växande framgång ska inte förenklas. Det är ett invandrarfientligt parti med högerprofil. Väljare har gått till SD från både höger och vänster (Här hämtade SD väljare). Men det är också påtagligt att arbetslöshet och växande klyftor i samhället spelar roll. De medborgare som har drabbats hårdast av ekonomisk kris och brist på effektiv jobbpolitik visar stort intresse för Sverigedemokraternas invandrarfientliga politik. Det gäller bland annat arbetslösa medborgare (se diagram från VALU nedan).

Det finns också en tydlig skiljelinje mellan stad och land i stödet för Sverigedemokraterna. Det illustreras nedan med en karta över Sverigedemokraternas röstandel i min hemkommun Uppsala.

Sverigedemokraternas resultat i valet, Uppsala kommun

Trovärdig solidaritet måste omfatta alla. För att kunna bedriva en bra invandringspolitik, måste vi se till att alla medborgare bemöts med respekt och tror på sin egen framtid. Här vilar ansvaret tungt på oss alla.

Diskussion och rapportering om Sverigedemokraterna fortsätter idag i bl.a. i Expressen och DN. Tidigare bl.a. DN Debatt. Kajsa Borgnäs bidrar skarpt i Expressen. Se också Björn Elmbrandt och Ali Esbati.

.

3 kommentarer

Filed under Demokrati, Välfärd

Partiet behöver ledarskap, sakkunskap och bättre personliga nätverk

Socialdemokraterna tillsätter en kriskommission (DN, SvD, DI). Det gläder mig att kloka personer har fått ansvar för analysen. Samtidigt fortsätter eftervalsdebatten.

Partiet behöver en ny partikultur och en ny självbild, skriver t.ex. Peter Weiderud i dagens DN, och han har rätt. Socialdemokraternas problem handlar i hög grad om partikultur. Samtidigt vill jag själv formulera mig tydligare. Vad innebär en ny partikultur och hur kan den främjas?

Jag ser två områden som behöver utvecklas i den centrala partiledningens sätt att arbeta. Det första området är ledarskapet. Det andra området gäller sakkunskap och personliga nätverk.

Låt mig exemplifiera.

Ledarskap. Det största strategiska misstaget under mandatperioden var lanseringen av samarbetet mellan Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Denna lansering misslyckades på grund av bristen på dialog och förankring inom partiet.

Jens Stoltenberg, partiledare för det norska Arbejderpartiet, har berättat hur han besökte varenda arbetarekommun i hela Norge för att säkra medlemmarnas stöd för en koalition mellan Arbeiderpartiet, Sosialistisk venstreparti och Senterpartiet. Hans koalition blev efter denna omsorgsfulla process en framgång.

För att bygga förtroende, inåt och utåt, krävs bättre analys och mer dialog kring de avgörande strategiska vägvalen. En kriskommission måste gå på djupet med den kultur av toppstyrning och bristande kommunikation som allt för ofta präglar Socialdemokraterna – alla höga ambitioner till trots.

Sakkunskap och personliga nätverk. Partiets ledning står idag vid sidan av den innovativa, intellektuella samhällsdebatten. SSU och S-studenter tar viktiga initiativ, men partiledningen är passiv.

Ett skäl till passiviteten kan vara att partiledningen idag saknar sakkunskap och relevanta personliga nätverk för att på ett kvalificerat sätt kunna analysera samhällsproblemen och utveckla nya, politiska strategier. Man arbetar alltför isolerat. Den kunskap och de förslag som utvecklas och debatteras utanför partiet tas inte till vara.

Miljöpolitiken är ett exempel. Partiet satsar inte på att rekrytera någon kvalificerad miljöpolitisk expertis och satsar inte heller på att utveckla nätverken med miljöforskare och miljörörelse. Därmed har man svårt att följa idédebatten. Samtidigt saknas i partiledningen en förmåga att sätta miljöpolitiken i ett större, idépolitiskt sammanhang. Göran Persson gjorde en pionjärinsats när han i slutet av 1990-talet lanserade sin keynesianskt inspirerade strategi för det gröna folkhemmet. Men den strategin har inte utvecklats, trots att vi under de senaste åren har haft en intensiv internationell debatt kring keynesianska strategier för en Green New Deal, i finanskrisens spår. Partiets miljöpolitiska program rymmer höga mål och ett batteri av åtgärder men ingen analys eller idé som kan profilera partiet och väcka intresse.

Jag menar att socialdemokraterna måste öppna upp för större mångfald och en bredare rekrytering, om partiet ska bli intressant för väljarna och spännande för medlemmarna. Det behövs fler personer med erfarenhet från arbetslivet utanför politiken och från andra organisationer än det Socialdemokratiska partiet.

Utmaningarna är många: främlingsfientlighet, en åldrande befolkning, skärpt internationell konkurrens,  växande miljöproblem. Partiet har inte längre råd att trampa på i gamla hjulspår. Ska kriskommissionen denna gång leda längre än till ytliga rådslag i en oförändrad maktstruktur?

Mer bloggat: eftervalsdebatt. Se också Marta Axners ledare i Broderskap och Erik Pellings blogg, Carl Tham och Storstad. Carl Tham kommer med ett av de viktigaste råden: ta vara på partiets unga och deras kompetens. Bra av Katrin Kielos, Aftonbladet.

10 kommentarer

Filed under Demokrati

Mot det okända

Dagen efter ett katastrofval flyr jag politiken in i forskningens värld. Programmet Mistra SWECIA har årligt möte i Smygehuk. Det handlar om klimatpåverkan och klimatanpassning. Vågorna slår in över Skånes stränder. Regnet piskar. Mitt i all dysterhet minns jag en valrörelse fylld av glädje. Politik är också att orka kämpa vidare, när vinden blåser.

Det okända ligger framför mig, på flera plan. I den stora politiken. I mitt eget liv. Socialdemokraterna förlorar den riksdagsplats i Uppsala län, som jag har siktat emot. Nu får livet ta en annan vändning. Ett hopp ut i det okända.

I telefon från Köpenhamn får jag råd av Eva, min luttrade tvillingsyster. När den reaktionära politiken tar över – som i Danmark, och nu också i Sverige – då gäller det att förverkliga visionerna i mindre skala, manar hon. Det gäller att hålla lågan brinnande. Idén om gemensamma mål, bortom egenintresset.

Någonstans, djupt inom mig, känner jag ett stort lugn.

Läs också Marika Lindgren Åsbrink.

3 kommentarer

Filed under Demokrati

Lena Sommestad till riksdagen 2010

Jag vill tacka medarbetare och supporters i min kampanj för allt arbete, all glädje och alla kloka råd under kampanjen. Nu gäller det!

I riksdagen vill jag:

– främja en kunskapsbaserad reformpolitik,

– ta strid för miljön och den generella välfärdspolitiken,

– värna alla människors lika värde och en långsiktig tillväxtpolitik.

2 kommentarer

Filed under Kunskap och demokrati