Våga diskutera penningpolitik!

Få politikområden har på ett så avgörande sätt påverkat svensk samhällsutveckling som penningpolitiken. Det är också få politikområden som har haft större betydelse för socialdemokratins tillbakagång och oförmåga att förnya och utveckla en progressiv politik.

Problemen började växa på allvar i Sverige med 1990-talets ekonomiska kris, som drevs fram av den fatala föreställningen att det är möjligt att kombinera fria kapitalrörelser med en fast växelkurs. Skälet till att den fasta växelkursen försvarades in till katastrofens rand var en politisk önskan att styra Sverige in i eurosamarbetet. Samtidigt övergavs det övergripande målet om full sysselsättning till förmån för ett inflationsmål (en normpolitik). Ansvaret för att säkra inflationsmålet övergick från politikerna till direktionen i en självständig Riksbank.

1990-talskrisen knäckte svensk ekonomi, drev hundratusentals människor ut från arbetsmarknaden och undergrävde kvaliteten i den svenska välfärden. En hel generation barn och ungdomar fick växa upp med besparingar och resursbrist. Här skapades grogrunden för avregleringar och privatiseringsprojekt. Socialdemokratins företrädare blev medansvariga, när de tvingades genomdriva åtstramningarna. Den interna konflikten om EU-medlemskapet och EMU lade samtidigt locket på för en konstruktiv, gemensam diskussion om penningspolitiken och dess betydelse för socialdemokratins politiska projekt.

Idag, i den globala finanskrisens spår, upprepas tragedin i ett antal europeiska länder, där regeringarna på grund av EMU:s tvångströja har tappat de instrument som krävs för att hantera såväl överhettning som ekonomisk nedgång. DN rapporterar idag om en europeisk protestvåg mot nedskärningarna (DN Ekonomi, ”Europeisk protesvåg mot nedskärningar”).

Samtidigt pågår internationellt en intensiv debatt om det globala monetära systemet. Hur ska det reformeras för att förhindra en ny global finanskris? Ser vi en kris för nyliberalismens idé om maximal marknadskonkurrens och minmal statlig intervention i ekonomin? Inom IMF, centrum för det maktpolitiska spelet, pågår kampen om makt och inflytande. Är vi på väg mot en ny global monetär regim?

Jag frågar mig var den svenska socialdemokratin finns i denna debatt. Det finns de som bidrar. Ett exempel är SSU:s t.ex.  tidning Tvärdrag (se t ex nr 3-4 2010). Leif Pagrotsky lyfter nivån med sina krönikor i Göteborgsposten, t.ex. januarikrönikan 2010 Euron bidrar till problem. Men var finns partiets ledning när dessa för framtiden avgörande – och spännande – frågor diskuteras? Det kan vara svårt att diskutera penningpolitik i regeringsställning, då respekten för Riksbankens självständighet kräver försiktighet, men i opposition är läget ett annat.

Jag gissar att konfliktlinjerna kring EMU fortfarande är ett hinder. Men också inom ramen för nuvarande institutionella ordning finns stort utrymme att diskutera politikens innehåll. Det visar inte minst den stimulerande debatt som har initierats av Lars E O Svensson inom ramen för Riksbankens direktion, se dagens artikel i SvD Näringsliv. Som suppleant i Riksbanksfullmäktige har jag på nära håll kunnat följa hur Lars E O Svensson under de senaste åren bidragit till att vitalisera diskussionen om hur Riksbanken bör driva penningpolitiken, inte minst genom att påvisa möjligheterna att i högre grad beakta resursnutnyttjandet, dvs. arbetslösheten. Se till exempel protokollet från det sista sammanträdet. Enligt Lars E O Svensson sätter Riksbanken idag en för hög ränta, en ränta som stryper tillväxt och sysselsättning. Detta är en diskussion som borde engagera socialdemokrater, inte minst mot bakgrund av att en hård åtstramningspolitik från Riksbankens sida bidrog till att driva upp arbetslösheten inför 2006 års val. För detta har Riksbanken kritiserats i en internationell utvärdering, men utan att detta fick någon större uppmärksamhet från svenska socialdemokraters sida.

Det är dags att ta den grundläggande ideologiska debatten om villkoren för full sysselsättning. Våga diskutera penningpolitik!

Annonser

33 kommentarer

Filed under Demokrati, Ekonomi, EU, EMU, euron

33 responses to “Våga diskutera penningpolitik!

  1. I Leif Pagrotskys artikel finns många kloka iakttagelser. Vår partiledning är väl upptagen av annat just nu, men det finns vid det här laget så många indikationer på att den linje en majoritet socialdemokrater – bland dem du, jag och Leif Pagrotsky – intog i folkomröstningen om EMU inte bara var den segrande utan också den förnuftiga, att det kanske vore dags för allt fler i den dåvarande partiledningsmajoriteten att konstatera, att det nog faktiskt var bra att Sverige hamnade utanför EMU.

    • lenasommestad

      Jag tror som du. Om S tydligt tar ställning för att Sverige bör stå utanför EMU och vågar föra fram en kritisk, konstruktiv analys av dagens problem i Europa kommer det säkert att vålla en kritikstorm från borgerligt håll, men långsiktigt tror jag att partiet skulle partiet stärka sin ställning inte bara i sak utan också i opinionen. Det är en tidsfråga innan problemen i Europa driver fram en bred diskussion om EMU-projektet, och då har S allt att vinna på att ligga främst i debatten.

  2. Eva Berglund

    Bra initiativ att du diskuterar detta. Jag tror att en omsvängning från dagens ny-liberala socialdemokratiska politik (!) till gamle Keynes, vore bra.

  3. pontus

    Vi ska kanske inte overdriva den internationella kritiken mot riksbanken? Sahar skriver Giavazzi och Mishkin i sin rapport:

    ”Our evaluation of monetary policy in Sweden indicates that the Riksbank compares favourably with the best central banks in the world and that monetary performance has greatly improved from what occurred prior to the adoption of inflation targeting under an independent central bank. As a result not only the level and the volatility of inflation were significantly reduced, but the volatility of output has also diminished.”

    Men ocksa, som du sager:

    ”However, in recent years the Riksbank has persistently undershot its inflation target; this has been associated with a loss in output and higher unemployment.”

    Slutsatsen fran dessa forskare ar nog snarare att inflationsmalet och oberoendet har kraftigt gynnat sverige. Pa senare tid har dock Riksbanken agerat aningen konservativt, och darfor finns det visst utrymme for forbattringar.

    • lenasommestad

      Tack Pontus för kommentar. Du har rätt i att Giavazzi och Mishkin också berömmer Riksbanken. De ger både ros och ris. Likväl är kritiken anmärkningsvärt skarp och den rymmer stort politiskt sprängstoff. I en politisk debatt där frågan om arbetslöshetens nivå står i fokus borde effekterna av olika penningpolitiska strategier röna större uppmärksamhet.

      • pontus

        Jag skulle inte pasta att kritiken ar ”anmarkningsvart” stark. Den ar snarare en bisats i anmarkningsvart berom.

        Att penningpolitiken faktiskt paverkar arbetslosheten ar, pa kort sikt, kontroversiellt, men ganska plausibelt (se t.ex. pa denna, mycket korta, presentationen: http://andolfatto.blogspot.com/2010/09/classroom-lesson-phillips-curve.html ). Att penningpolitiken skulle ha inflytanden pa den mer langsikta arbetslosheten (den sk. ”naturliga”) ar daremot mycket tvivelaktigt, bade teoretiskt, men i synnerhet empiriskt. Ungefar av samma anledning som att lander med valutor med manga nollor (som Lire, Pesos etc.) inte har lagre arbetsloshet for det. Inflation ar endast en urvattning av nollornas betydelse och det loser inga strukturella problem.

  4. Pingback: Våga diskutera penningpolitik! (2) « Lena Sommestad

    • Bo Malmberg

      Att Riksbankens politik lett till högre arbetslöshet är en anmärkningsvärt hård kritik. I alla fall om man tycker att arbetslöshet är ett problem. Att en misslyckad penningpolitik kan leda till arbetslöshet är knappast kontroversiellt. Detta bekräftas av att G & M slutsats inte ifrågasatts.

      Den tes som har ifrågasats är den att arbetslöshet inte på lång sikt kan påverka arbetslösheten. T ex fick Akerlof Nobelpriset för ha visat hur en högre inflation kan ge lägre arbetslöshet. Enighet råder det däremot om att en sådan politik har gränser. När inflationen når högre nivåer, över 6-7 %, uppnås inte några ytterligare effekter på arbetslösheten.

  5. pontus

    Bo – Akerlof fick nobelpriset for hans bidrag till assymetrisk information (i.e. ”the market for lemons”). Du kanske tanker pa Edmund Phelps som visade att det inte existerar en ”long-run” Phillips-curve? Ta en titt pa lanken i mitt forra inlagg for att se lite harda bevis over relationen inlation-arbetsloshet. Den ar mycket svag.

    Sa den som tror att ”socialdemokratins tillbakagång och oförmåga att förnya och utveckla en progressiv politik” beror pa for hoga rantor jagar helt klart vaderkvarnar.

    • På Akerlofs nobelföreläsning var hans analys av inflationen och arbetslöshet central.

      För länken inflation-arbetslöshet se
      Low-inflation Targeting and Long-run Unemployment, Per Lundborg, Hans Sacklén, Scandinavian Journal of Economics, Volume 108, Issue 3, pages 397–418, October 2006

      Krugman argumenterar för att ett höjt inflationsmål är ett sätt att ge penningpolitiken större effekt nu när det inte går att sänka räntan mer. (The Way Out of the Slump, New York Review of Books, OCTOBER 14, 2010, Paul Krugman and Robin Wells)

      Till yttermera visso, övergången till långinflationspolitiken i Sverige har lett till och sammanfallit med en permanent sänkning av andelen sysselsatta. Att efterfrågepolitik inte påverkar sysselsättningen även på längre sikt är därför en dogm inte ett empiriskt resultat.

  6. pontus

    Bo,

    Jag vet inte om du tittar pa datan i ppt-filen, men den visar valdigt stor tydlighet att om relationen arbetsloshet-inflation existerar sa ar sambandet snarare positivt an negativt. Som svar pa det skickar du en artikel publicerad i en C-journal – citerad ungefar fyra ganger – dar forfattarna anvander en teoretisk modell som tvingar (medelst antaganden) fram en negativ relation. Det ar fullkomligt irrelevant som bevis, och det forstar du nog sjalv.

    Krugman argumenterar for att penningpolitisk stimulans kan ha stark effekt under de forutsattningar USA ar i just nu under radande finanskris. Han argumenterar inte for en permanent hojning av inflationsnivan, utan en tillbaka gang till ursprungliga nivaer nar ekonomin arbetar pa kapacitet.

  7. Nu får du skärpa dig Pontus.

    Den 5 oktober skrev du: ”Att penningpolitiken skulle ha inflytanden pa den mer långsikta arbetslösheten
    (den sk. ”naturliga”) är daremot mycket tvivelaktigt, bade teoretiskt, men i synnerhet empiriskt”.

    A. Jag påpekade att nobelpristagaren Akerlof har visat teorin för detta och att Per Lundborg har visat det empiriskt. Akerlofs teori har du inte kommenterat och Lundborg avfärdar du med att han publicerat i en ”C-journal”. Betyder det att du är en ”C-ekonom” eftersom du bara publicerat i en ”C-journal”?

    Så kan man inte föra en debatt. Om du tycker att Lundborgs artikel inte håller, skriv då en kommentar och få den publicerad i Scand Econ Journal så kan vi fortsätta debatten sedan.

    B. Vad menar du med ”den mer långsiktiga arbetslösheten”. Krugman talar om en arbetslöshet som kan bita sig fast 5 till 10 år. Är detta kort sikt enligt dig? Ja, Krugman talar om ”just nu”. Men att ”just nu” skulle vara ointressant framstår som mycket märkligt. Inte minst om just nu gäller hela 2010-talet.

    C. Jag bad Lena Sommestad lägga in ett diagram över sambandet mellan inflation och andelen sysselsatta i Sverige mellan 1980 och 2009, månadsdata.
    Länk:https://lenasommestad.wordpress.com/2010/10/10/vaga-diskutera-penningpolitik-3/
    Detta visar en bild som ger Lundeborg stöd. Låga inflationstal (under 4 %) har varit förknippade med lägre sysselsättning.
    Däremot ger ökad inflation till nivåer över 6% ingen ökad sysselsättning.
    Vad är nationalekonomernas förklaring till att det ut så här i data?

  8. Pingback: Våga diskutera penningpolitik! (3) « Lena Sommestad

  9. pontus

    Bo,

    Som du kanske vet kan man alltid finna en vetenskaplig artikel som stodjer eller refuterar en hypotes. Det foljer av sannolikheterna for typ 1 och typ 2 fel. Darfor brukar man ofta titta pa sa kallade meta-studier eller vad som slarvigt kallas ”vetenskaplig konsensus”. En svala gor, som bekant, ingen sommar. Lundborgs artikel ar dessutom en direkt applikation av Akerlofs teorier. Dvs. Lundborgs slutsatser ar endast giltiga under Akerlofs antaganden. Saledes kan inte Lundborgs artikel bekrafta Akerlofs teorier, som du forsoker gora gallande.

    Vetenskaplig konsensus inom makroekonomi ar att det finns en relation mellan arbetsloshet och inflation da ekonomin lider av sk. ”excess supply” – dvs. att det potentiella utbudet overstiger efterfragan. Penningpolitiken kan i ett sadant lage stimulera efterfragan och pa sa satt oka produktionen och minska arbetslosheten. Nar val efterfragan matchar det potentialla utbudet sa leder, tyvarr, en expansiv penningpolitik endast till okade priser och loner, eftersom ekonomin helt enkelt har natt sin max-grans. Den arbetsloshet som aterstar ar ofta vad som kallas friktionell eller strukturell, och den far man helt enkelt leva med.

    Akerlofs teori bygger pa antagandet att ekonomier utan- eller med lag inflation permanent lider av excess supply. Darfor maste efterfragan permanent stimuleras. Tvartemot Akerlofs antaganden sa ar konsensus att ekonomier, precis som marknader, tenderar att pa sikt gravitera mot jamvikt dar utbud och efterfragan mots. Alltsa leder expansiv penningpolitik endast till hog inflation pa lite langre sikt, och tappar sitt ”bett” nar det kommer till att minska arbetslosheten.

    Sist men inte minst vill jag ocksa understryka att OM jag trodde att arbetslosheten kunde minskas genom ett aningen hogre inflationsmal sa hade jag varit den forsta att stodja en sadan forandring. Men tyvarr tror jag inte att Sveriges arbetsloshet kan ordnas genom en sadan ”quick fix”, utan att vi behover underlatta foretagande och jobb-skapande snarare an att inflatera priser.

  10. Om alla utgår från vetenskaplig konsensus kan vi lägga ned forskningen. På 1980-talet var det ekonomisk konsensus att demografiska faktorer inte har någon betydelse för ekonomisk tillväxt. Idag vet vi att en sjunkande beroendekvot är central för att få till stånd en accelererande tillväxt. Hade vi nöjt oss med den konsensus som rådde hade denna nya kunskap inte kommit tillstånd.

    Det frågan gäller är vilket inflationsmål som är lämpligt. Mycket talar för att 2% är för lågt och Krugman har kommit med ett bra argument. Det kan från tid till annan behövas en negativ realränta för att få upp efterfrågan på rätt nivå. Och en negativ realränta är lättare att åstadkomma med ett inflationsmål på 4% än med ett inflationsmål på 2%. Från 1945 till 1990 var realräntan (räknad som diskonto minus inflation) negativ under 20 år av 45. Efter 1990 har vi inte haft något år med negativ realränta (reporänta – inflation från 1994). Och följden har blivit en sysselsättningsnivå som etablerat sig på en markant lägre nivå än tidigare.

    Men negativ realränta är förstås inget som de med med sparkapital jublar över. Hellre då lite högre arbetslöshet, det ger ju arbetsgivarna en bättre förhandlingsläge.

    Din linje är att man har inget val. Hur förklarar du då att vi hade en lägre arbetslöshet och högre sysselsättning innan låginflationspolitiken sattes på plats?

    Sedan för att räta ut ett missförstånd. Det är inte den högre inflationen som ger högre sysselsättning, även om många makromodeller är riggade på det viset. Det som ger högre sysselsättning är en hög efterfrågan, en högre efterfrågan som skapar viss inflation. I ekonomernas modeller går allting mot en fin jämvikt men det ser vi inte så mycket av i den ekonomiska verkligheten. Och detta var poängen med den keynesianska revolutionen: vi fick en ekonomisk politik baserad på ekonomisk verklighet istället för på ekonomisk jämviktsteori.

  11. pontus

    Bo,

    Du vill fa det att framsta som att rekordaren under efterkrigstiden var den direkt konsekvens av penningpolitiken. Det ar nonsens. Det var snarare tvartom. Sveriges ekonomi gick mycket starkt framat under dessa ar tack vare den starka exporten, inte pa grund av den inhemska efterfragan (som penningpolitiken endast kan paverka). Inflationen under denna tiden ar snarare ett symptom pa overhettningen, och inte som du havdar, det som kausalt skapade den.

    Innan 80-90 talet var arbetslosheten lagre i Europa an vad den var i USA. Bada ekonomierna hade en inflationstakt pa runt/eller over 10%. Man pratade om ”the European unemployment miracle”. Efter oljepris-chockerna och efter 90-tals krisen okade den Europeiska arbetslosheten, medan den Amerikanska sjonk. Och detta verkar ha satt sig nagorlunda permanent. Bade den Europeiska och den Amerikanska inflationen har betett sig nagorlunda liknande, med stora fall under 90-talet. I Europa har det sammanfallit med en hogre arbetsloshet (aven om arbetslosheten okade langt innan inflationen foll), medan USA sag bade en fallande arbetsloshet och inflation.

    Tittar man inom Europa sa kan man enkelt se att lander som Sverige, Tyskland, Danmark och Holland har haft liknande inflationsmonster (och liknande det i USA), men valdigt olika arbetsloshet. Tyskland och Sverige har okat kraftigt under 90-talet och med liten forbattring. Tyskland har dock under den senaste krisen klarat sig mycket bra tack vare en del strukturella reformer i mitten av 2000-talet. Danmark och Holland har istallet haft en arbetsloshet som mer liknar USA och flukturerar kring valdigt laga nivaer.

    Vad som ar uppenbart ar att olika lander beter sig olika med avseende pa arbetsloshet, och dessa skillnader later sig inte enkelt forklaras med skillnader penningpolitik. Varfor tror du sjalv att Sverige skiljer sig sa kraftigt fran t.ex. Danmark?

    Det ar att gora det valdigt enkelt for sig att tro att om bara Riksbanken sanker rantan sa kommer allt att ordna sig. Det ar just denna overtro pa expansiv penningpolitik och laga rantor som till stor del skapade den krisen vi har idag, och aven den krisen som drabbade Sverige under 90-talet. Laga rantor inflaterar inte bara priser pa varor, utan ocksa priser pa tillgangar och i synnerhet pa fastigheter. Laga rantor ar som bensin pa finansiella bubblor, och idag vandrar vi i ruinerna som blev kvar av den senaste. Om jag forstar dig ratt sa vill du ha mer av samma, som om det inte finns en morgondag. En ganska oansvarig politik enligt mig.

    Data pa inflation: http://tinyurl.com/33ddme5

    Data pa arbetsloshet i Europa: http://tinyurl.com/2368yab

    och data pa arbetsloshet i USA: http://tinyurl.com/2e5lekt

  12. pontus

    Bo – Dessutom vill jag garna veta exakt vilka ”makromodeller som är riggade sa att inflation ger högre sysselsättning” i motsats till sjalva efterfragan? Jag kanner inte till nagra. Men du kanske bara ville raljera lite utan nagon tackning for vad du sager?

  13. Jag tror det är dags att avsluta denna debatt.

    Du började med att skriva:

    ”Att penningpolitiken skulle ha inflytanden pa den mer långsikta arbetslösheten (den sk. ”naturliga”) är daremot mycket tvivelaktigt, bade teoretiskt, men i synnerhet empiriskt”

    Jag har anfört Akerlof, Lundborg, Krugman, arbetslöshetssiffror och inflation 1980-2009, plus realräntor 1945-1990 jämfört med 1990-2009 men du godkänner inget av dessa argument. Så det vi kan konstatera är att vi ser på saken olika. Eftersom din teori säger att ett penningpolitiskt skifte inte kan påverkar sysselsättningen så känns det meningslöst att ta fler exempel. Min slutsats är att du är dogmatisk och då är det ingen mening med debatt. Jag får väl sluta som en god Popperian: Vilken typ av empirisk evidens skulle kunna få dig att erkänna att jag har rätt?

  14. Riggade makromodeller:

    Jag har inte tillgång mina text books men jag hittade Bengt Assarssons lecture notes på nätet:
    http://www.bassarsson.com/Notes%20lecture%201.pdf

    I sin beskrivning av Friedman/Phelps model skriver han:
    ”A positive demand increases the general price level (since prices are flexible in this model) but Pe < P such that the workers are fooled and supply too much labor". D v s den ökande sysselsättningen är beroende av att priserna påverkas. Assarsson kanske har fel, men då är det bättre att du diskuterar med honom än med mig.

  15. pontus

    Bo,

    Lat oss gora nagra saker klart har. Krugman har aldrig pastatt att ett hogre inflationsmal ger en permanent hogre sysselsattning. Det ar ren forvanskning att pasta detta. Lundborg i sin tur anvander Akerlofs argument, sa vad som aterstar ar alltsa endast Akerlof. Gott sa.

    Och aterigen, jag vet inte om du har tittat pa den Amerikanska datan, men den stodjer knappast din hypotes. Hur forklarar du det? Eller ar din hypotes att den langsiktiga avvagningen mellan inflation och arbetsloshet ar ett unikt Svenskt fenomen? Hur forklarar du att Danmark inte har haft nagon som helst Phillips-kurva? Eller Holland? Eller Tyskland? (ja, jag har kollat. det kan du enkelt gora sjalv har: http://www.indexmundi.com)

    Och jag vet inte riktigt om jag tycker att Bengt Assarsons lecture notes for grundutbildningen skall betraktas som konklusivt bevis for hur ekonomer ”riggar” sina modeller. Dessutom sa beskriver han endast AD-AS modellen som ar Hicks tolkning av din favoritekonoms favoritteori: Keynes General Theory. Sa det ar kanske Keynes du ska anklaga for att rigga sina modeller?

  16. pontus

    Och Bo, du undrar vilken typ av bevis jag kraver for att ”erkanna att du har ratt”. En bra borjan hade ju varit en signifikant negativ historisk relation mellan arbetsloshet och inflation hos den stora majoriteten av OECD:s medlemmar. Men nu ar det ju inte sa.

    • Hårda bud Pontus!

      Jag antog din utmaning, men det tog någon dag att få tid att ta fram data.
      OECD har data om andelen sysselsatta i åldern 15-65 från 1960 och framåt.. Ingen kan säga att detta är en oviktig variabel. ”Arbetslinjen” t ex syftar ju till att få fler i arbete. Andelen sysselsatta ligger också nära begreppet bred arbetslöshet.

      Hög andel sysselsatta kan ses som en indikator på högt efterfrågetryck och bör därför vara samvariera med inflation.

      Jag har tagit bort länder som haft hyperinflation (>30 %) och tittar på employment rate för män.

      Ser vi till vilken medelinflation ett land haft och vilken genomsnittsnivå de haft på andelen sysselsatta så finns det här inget samband, möjligen ett negativt. Har man en dåligt fungerande arbetsmarknad med t ex mycket ohälsa så skulle detta kunna bidra till inflation eftersom produktionsförmågan är låg jämfört med efterfrågan.

      Men detta är ju knappast det vi diskuterar. Frågan är ju vad som händer när man går till eller från en inflationsnivå nära noll. Vill vi studera hur detta påverkar sysselsättningen i ett land finns det argument för att vi ska titta på hur sysselsättningsandelen förändras jämfört med medelnivån vid olika inflationsnivåer.

      Man kan göra detta på två sätt. Genom att använda en fixed effektmodell eller genom att beräkna sysselsättningsandelen som avvikelse från medelvärdet.

      I båda fallen blir resultatet att sysselsättningsandelen påverkas negativt av en lägre inflation. D v s samma mönster som vi har sett i Sverige.

      Hur ska du ta dig ur denna knipa Pontus?

      Obs att detta är resultatet av en preliminär analys av data.

      • pontus

        Eh, vilken knipa? Du berattar ju precis sjalv att det inte finns nagon som helst relation (eller eventuell en negativ relation) mellan medelinflation och sysselsattning. Precis vad jag har havdat. Att du sedan finner en positiv relation mellan inflation och arbetsloshet nar du tittar pa forandring i inflation inom ett land ar inte sa konstigt — din metod plockar utmarkt upp all kortsiktig relation som finns. Nagot som jag aldrig har motsatt mig.

      • pontus

        En fotnot: om medelinflation ar okorrelerat med sysselsattningsgrad, sa skapar ”fixed effects” ingen bias och ar alltsa onodigt att kontrollera for. Jag misstanker ocksa att om du hade hittat den positiva effekt du sa hart letar efter, hade du knappast brytt dig om att tolka ett sant resultat som en bias, sa som du gor nu.

      • Nej, du har fel. Mycket av inflationstaktens variation är långsiktig och denna långsiktiga variation är positivt korrelerad med sysselsättningsgraden.

        Detta visas av om man istället för årlig inflation använder 10-åriga genomsnitt.

      • Fixed effekt eller inte.
        Det vi diskuterar är effekten av en ändrad inflationsnivå i ett land. Självklart år det då mer relevant att att studera hur sysselsättningsnivån förändrats när man ändrat inflationsnivån i ett land än att jämföra sysselsättningsnivå inflation mellan länder eftersom båda kan påverkas av andra faktorer t ex hälsa. Fixed effekt kontroll är därför relevant.

      • pontus

        Faktaspark – Det dar var inte mycket till fakta. Mest pastaenden faktiskt. Men jag hade garna sett data pa det har; hur paverkar 5-,20-,30-ariga medelvarden pa inflationen sysselsattningen? Personligen tror jag att det ar avtagande ju langre horisonten ar, nagot som Bo – utan att veta om det verkar det som – har bekraftat.

        Bo – Hur paverkar halsa inflation? Aldrig hort om ett sadant samband. Och okar det eller minskar det inflationen? Nagot battre exempel maste det val finnas?

        Men anda, faktum kvarstar, att om du tittar pa medelinflation och sysselsattning i OECD sa finns det ett negativt samband. Om vi tittar pa forandringar i inflation och sysselsattning sa verkar sambandet bli positivt.

        Detta ar identiskt med NAIRU-teorin, som jag forsvarar. Jag forstar inte hur du anser att det ar ett argument mot denna teorin. Och jag forstar verkligen inte vilken ”knipa” jag ar i nar all data du har hitills tittat pa stodjer min tes!

        Kan du forklara hur din metod undviker att plocka upp kortsiktig variation? Kan du forklara pa vilket satt vi borde anta att landspecifika nivaer pa arbetsloheten korrelerar med landspecifika nivaer pa inflationen sa att ett ”egentligt” positivt samband visar sig som negativt?

    • Hannes

      Hej Pontus,

      Jag har läst debatten och vad det verkar handlar det om huruvida en måttlig höjning av inflationsmålet ,ej över 6-7 %, skulle kunna ha en varaktig effekt på sysselsättningen/arbetslösheten (variabelvalet verkar variera mellan debattörerna).

      Du hävdar att ”penningpolitiken skulle ha inflytanden pa den mer langsikta arbetslosheten (den sk. ”naturliga”) ar daremot mycket tvivelaktigt, bade teoretiskt, men i synnerhet empiriskt. ”

      I beg to differ.

      Problemet som har uppkommit i krisen är att räntan har kommit till zero-lower bound; den önskade nominella räntan är negativ. Detta har mycket negativa konsekvenser för sysselsättning och arbetslöshet. Knappast kontroversiellt.

      Ett något högre inflationsmål skulle minska risken för att denna typ av situationer skulle uppkomma. En högre inflation innebär att för varje givet BNP-gap är inflationen högre. Detta innebär att för varje givet BNP-gap är spännvidden av realräntor som kan uppnås störr, givet begränsningen att den nominella räntan måste vara icke-negativ.

      Ett högre inflationsmål leder således till att vi en mindre proportion av tiden behöver ha kolliderat med zero bound.

      Leder detta till högre varaktig sysselsättning/lägre varaktig arbetslöshet?

      Ja, av två anledningar:

      1. Om vi definierar varaktig arbetslöshet som medelvärdet av arbetslösheten över tid kommer de lägre topparna bidra till en lägre varaktig arbetslöshet.

      2. Effekten finns även kvar om man, som jag antar att du önskar, väljer att definiera den varaktiga arbetslösheten som den icke-inflationsdrivande arbetslöshetsnivån, eller den naturliga om man väljer ett mer värdeladdat ord.

      De perioder då den nominella räntan faller ned till noll kommer att leda till höga arbetslöshetsnivåer. Hysteresisteorier när det gäller arbetslöshet drivs inte bara av Akerlof, den drivs även av C-ekonomer som Blanchard och Summers (1986, 1084 citeringar, 1989, 332 citeringar) och mer på hemmaplan av Gottfries och Horn (1987, 108 citeringar).

      Debatten är mycket livlig fortfarande, en sökning på

      hysteresis unemployment

      på Scholar ger ca 2000 träffar på artiklar sedan 2005. Det är INTE utanför mainstream som du hävdar.

      Om man då accepterar att zero lower bound existerar, att ett högre inflationsmål minskar risken att nå det, att detta minskar toppen i arbetslösheten, att arbetslösheten idag kan påverka NAIRU i framtiden, ja, då har man nått den enligt dig orimliga slutsatsen i ett antal enkla steg.

      Det du kallar för tvivelaktigt empiriskt får du sedan referera till; aggregerade mätningar kan ha svårt att upptäcka signalerna från de effekter jag har lagt ut ovan, då de härrör från situationer med begränsad penningpolitik.

      Mvh,
      Hannes

      • pontus

        Hannes,

        Det var en konstig analys. Om vi t.ex. alltid satter den nominella rantan till noll sa har vi en sju-helvetes inflation och noll rorelsefrihet.

        Hur kan en permanent lagre nominell ranta – som ju ar narmre zero-bound – minska sannolikheten att vi stoter mot zero-bound gransen ar helt klart beyond me.

        Det dar var nog inte helt genomtankt.

  17. Hannes

    Pontus,

    Tack för ditt svar. Jag tror inte min analys är konstig, utan att du blandar ihop den långsiktiga och kortsiktiga relationen mellan ränta, inflation och inflationsmål.

    Ditt inlägg bygger implicit på att ett inflationsmål går ut på att man väljer ett nominellt räntemål, och att inflationen blir konsekvensen. Det andra stycket verkar också antyda att det skulle finnas ett negativt samband: ju högre inflationsmål man har desto lägre nominell ränta.

    Jag tror inte man ska se det såhär, och att ingen poltik ska definieras som att man ”alltid sätter räntan på nivå x”. Problemet är att ett räntemål i sig är en omöjlighet. Låser man fast räntan under den naturliga räntan kommer inflationen att rusa iväg utan övre gräns, då varje successiv ökning av inflationen gör realräntan ännu lägre, och penningpolitiken än mer expansiv.

    Låser man fast räntan över den naturliga räntan kommer deflationen att rusa iväg utan gräns, då varje successiv ökning av deflationen ökar realräntan än mer, och gör penningpolitiken än mer åtstramande.

    Att se ett inflationsmål som en one-to-one correspondence med en räntenivå är alltså helt klart fel uppfattning.

    En stabil, steady-state, penningpolitik måste istället ses som att den reala räntan är lika med en money-neutral, naturlig ränta (med vissa variationer på grund av det tillfälliga produktionsgapet). Då steady-state definieras av en viss nivå på den REALA räntan, är steady-state NOMINELL ränta ÖKANDE med inflationen.

    För att förstå situationen måste man därför inse att inflationen ceteris paribus ökar med sänkt ränta, men att ett höginflations-steady-state är förknippat med högre nominell ränta än ett låginflations-steady-state.

    När man tänker efter är det dock inte så orimligt. Hur skulle en höjning av inflationsmålet fungera?

    Låt oss anta att vi har ett jämviktsläge med
    Naturlig ränta 2%
    Inflation 2%
    Nominell ränta 4%

    Om vi nu ska höja inflationsmålet kan vi antingen ha en rational expectationish modell. Riksbanken säger att inflationsmålet nu är 4%, förväntad reell ränta går ner till 0%, Riksbanken höjer nominella räntan till 6% och vi har återigen en reell ränta i nivå med den naturliga räntan.

    Om vi har att folk inte litar på dem får de FÖRST sänka räntan, säg till 0%. Då sticker inflationen iväg (på ett accelererande sätt p g a relationerna vi talade om ovan). När förväntningarna etablerar sig kring 4% kan man höja räntan tillbaks OVANFÖR den initiala nominella räntan till ett nytt jämviktsläge.

    Slutsats, givet en money-neutral natural real interest rate, är steady-states med hög inflation karaktäriserade av högre nominella räntor än de med låg inflation.

    På kort sikt leder sänkt ränta till högre inflation.

    Ergo: Höjt, trovärdigt inflationsmål HÖJER steady-state nominella räntan.

    p.s. om du kollar historiskt har korrelationen mellan nominell ränta och inflation nog varit mycket starkt, om vi ska ta med empiri även i vår diskussion.

    p.s.2 Vad anser du om artikeln nedan? Vilken analys bygger han på om min analys är konstig?

    http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704337004575059542325748142.html

    ”At a 4% inflation rate, Mr. Blanchard says, short-term interest rates in placid economies likely would be around 6% to 7%, giving central bankers far more room to cut rates before they get near zero, after which it is nearly impossible to cut short-term rates further.”

  18. pontus

    Hannes,

    Jag maste nog faktiskt andra mig har och saga att mitt tidigare inlagg inte var sarskilt begavat. Det later rimligt att en hogre inflation minskar sannolikheten att na ZLB. Jag tror ocksa att hysteresis existerar, men knappast att arbetslosheten har en sk. unit-root (dvs. inte paverkar NAIRU).

    Sen sa ar givetvis fragan om detta ar kvantitativt viktigt. Sverige, har tillexempel aldrig har haft nollranta och fragan ar naturligtvis da om inflationen ar grunden for den mer langsiktiga arbetslosheten. Glom inte att den har diskussionen grundar sig i om det ar riksbankens penningpolitik som genererat storleken pa svensk arbetsloshet (eller utanforskap) de senaste 10-15 aren, eller om det ar strukturella problem (skattekilar, hoga minimiloner for unga, enorma sjukskrivningstal etc.). Jag tror att det ar det senare, och jag tror inte ditt argument har sarskilt mycket bett har.

  19. k2

    Uppenbarligen är penningpolitiken fel ute. Varför inte helt enkelt förbjuda privatbankerna att expandera kredit genom att införa 100% reservkrav, införliva Riksbanken som en underavdelning till Finansdepartementet och låta staten skapa alla pengar. Genom att produktivt spendera ut nya pengar i cirkulation kan staten minska behovet av skattemedel för att finansiera sina utgifter och dessutom skulle statsskulden snart vara ett minne blott. Detsamma gäller konjunkturcyklerna. Penningmängden skulle inte behöva expandera för att uppehålla ekonomin och därmed skulle vi inte behöva konstant tillväxt. Inflation undviks genom att staten spenderar de nya pengarna på samhällsnyttiga saker som vi alla behöver och som sätter outnyttjade resurser i arbete, t ex infrastruktur.

    På detta sätt skulle vi på kort tid kunna ställa om Sverige till hållbar energiproduktion, bygga ut järnvägen och mycket mer. Samtidigt skulle vi minska arbetslösheten markant… som ren bonus.

    http://www.webofdebt.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s