Vad hände med EU:s ledarskap i klimatförhandlingarna?

 

Klimatmöte i Tianjin. Bild från UNFCCC.

 

Dagens Arena rapporterar om bråk mellan USA och Kina under de pågående klimatförhandlingarna i Tianjin (Arena, även Guardian och Ekot). Det kaotiska Köpenhamnsmötet med dess hastigt ihopkomna ”Copenhagen Accord” har som förväntat skapat en oklar utgångspunkt för fortsatt diskussion och därmed också oenighet.

Läget är oroande. Men en annan fråga inställer sig också. Var finns initiativen från EU? Och vad vill Sverige?

Det är på många sätt naturligt att USA och Kina nu spelar en huvudroll i klimatförhandlingarna. USA och Kina står för de största utsläppen.USA har slutligen återvänt till reella förhandlingar efter många års time out. Kina stiger in som världens nya ekonomiska stormakt. Men storlek är inte det enda som spelar roll i internationella förhandlingar. Länder och regioner kan också stå för avgörande insatser genom intellektuellt och politiskt ledarskap. Varför ser vi inte EU i denna roll? Vad har hänt med EU:s tidigare kreativitet och ledarskap i klimatförhandlingarna?

Mycket talar för att bristen på initiativ från EU inte bara beror på brist på idéer och förmåga utan också på brist på förtroende. Klimatmötet i Köpenhamn kommer att gå till historien som det tillfälle då EU definitivt började tappa inflytande i internationellt miljösamarbete ,och ansvaret för detta vilar tungt på de ministrar som ledde EU:s arbete: Danmarks Connie Hedegaard (numera klimatkommissionär) och Sveriges Andreas Carlgren. De agerade på ett sätt som fullständigt undergrävde förtroendet för unionen bland många utvecklingsländer. Det hjälper föga att båda inför näsa klimatmöte i Cancún har skrivit debattartiklar som beskriver det katastrofala Köpenhamnsmötet som ett första steg på väg mot framgång (Hedegaard 17 juli och Carlgren 20 juli).

Varken Hedegaard eller Carlgren har heller något hoppingivande att säga om den infekterade relationen till u-länderna. EU har visserligen backat på en väsentlig punkt: nu är man beredd att förhandla om en andra period för Kyotoprotokollet. Vägran att göra detta var en viktig orsak  till sammanbrottet för Köpenhamnsmötet. Men tyvärr kommer denna gest av försoning på tok för sent. USA är hårt uppknutet till ”the Copenhagen Accord”. Samtidigt har finanskrisen allt tydligare visat Kyotoprotokollets brister, inte minst i fråga om utsläppshandeln. Ett nytt protokoll måste designas med större bredd i åtgärderna.

En konstruktiv insats från EU idag bör enligt min uppfattning ligga bortom Kyotoprotokollets komplicerade arkitektur och ensidiga betoning på marknadsmekanismer. Samtidigt bör den ha  fortsatt respekt för den grundidé som bär såväl Klimatkonventionen som Kyotoprotokollet: industriländernas  ansvar att ta ledningen i kampen mot klimatförändringarna. Andreas Carlgren talar sig gärna varm för vikten av att gå före och att samarbeta med u-länder, men varken han eller Connie Hedegaard tycks inse att en framgångsrik dialog kräver något mer: konkreta resultat på hemmaplan och en större respekt för ingångna avtal.

Annonser

3 kommentarer

Filed under EU, EMU, euron, Global utveckling, Hållbar samhällsutveckling, Miljö

3 responses to “Vad hände med EU:s ledarskap i klimatförhandlingarna?

  1. Det är väl närmast skönt om man slipper försök från EU att leda dessa förhandlingar. EUs ståndpunkt har ju alltid varit att eftersom i-länderna har så höga utsläpp får man inte minska dem för snabbt. Dvs att av kvarvarande möjliga brännbara bränslen ska lejonparten brännas av dagens i-länder.
    Det rimliga vore väl annars att de länder som har haft förmånen att bränna fossilbränslen de senaste hundra åren snabbare än de andra landar på de accepterbara 1,5 ton per person och år.

    • lenasommestad

      Tack fr kommentar. Jag r inte riktigt lika pessimistisk som du. Det har funnits en rlig vilja inom EU att n resultat i klimatfrhandlingarna, ven om det ofta sker med stor hnsyn till egna intressen. Det mste vi bygga vidare p, ven om det blir allt svrare.

      • En ärlig vilja att nå resultat, kanske, men i så fall resultatet att man själv tjänar på förhandlingarna.

        Huvudorsaken till att man inte kom överens om något i Köpenhamn var, såvitt jag har förstått, att EU, USA och Japan ställde krav på att få förbruka merparten av tillgängliga fossilbränslen. Vilket Kina och andra nya i-länder inte accepterade. Vilket givetvis EU, USA och Japan borde kunna räkna ut med tårna att de inte skulle.

        Så riktigt ärligt tycker jag inte att det är. Ett ärligt bud vore t.ex. att dela upp tillgänglig framtida förbrukning lika för alla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s