Nej – skolan är inte bara till för individen

Henrik Berggren gör idag ett tänkvärt inlägg i sin kolumn i DN, Skolan: Bara till för individen? Efter en utblick till USA, där kampen mot skolsegregation en gång kodifierades i individens rätt att välja skola, konstaterar Berggren att detta lett till en individualiserad syn på utbildning som rymmer problem. Det segregerade skolsystemet  består. Och nu kan motsvarande problem  möta oss i Sverige, efter att rätten att välja skola har blivit ett överordnat mål för skolpolitiken, kodifierad i skolpengen. Det är en styrka att individen är fri att välja skola,  konstaterar Berggren, men vad händer med integrationen?

Berggren sätter fingret på ett avgörande problem i dagens svenska skolsystem. Därmed sätter han också fingret på en avgörande svaghet i den socialdemokratiska skolpolitiken.

Det fria skolvalet, med ett starkt inslag av vinstdrivande privata skolor, är en frukt av borgerlig politik, men socialdemokratin har i huvudsak accepterat modellen. Därmed har partiet tyvärr också förhindrat en nödvändig analys och debatt av de problem, som en individbaserad skolpolitik kan rymma.

Socialdemokraternas gick i år till val på löften om att säkerställa kvalitet i varje skola oberoende av driftsform. Tillsammans med stödet för vinstdrivande privata skolor visade partiet därmed att man står bakom idén om utbildning som en individuell tjänst.  Socialdemokratin har med andra ord accepterat idén om en skola som, med Berggrens formulering, ”bara är till för individen”. Utbildning är en individuell tjänst som säljs till en individuell konsument. Till yttermera visso har partiet inte gått vidare med den fråga som Berggren lyfter: vad händer med skolsystemet och de olika skolornas kvalitet om det individuella valet ges prioritet i skolpolitiken? Skapar fritt skolval segregation, och om så är fallet, hur kan den brytas?

Det är dags för socialdemokraterna att lyfta frågan om utbildning är en individuell tjänst, som kan säljas i bitar till enskilda konsumenter, eller om utbildning också måste ses som en gemensam nyttighet. Jag menar att starka argument talar för det senare. Undervisning kännetecknas i hög grad av det vi kan kalla för samproduktion, dvs. resultaten i en skola beror inte bara på lärarens och skolans insats utan på de insatser som alla deltagare i processen gör (främst eleverna själva och deras föräldrar). Om elever och föräldrar är olika resursstarka, har det inte bara betydelse för den enskilde eleven utan också för hans eller hennes kamrater. Graden av segregation kan därmed på sikt påverka skolresultaten i skolsystemet  som helhet. På samma sätt är den kunskap och kompetens som en elev tillägnar sig i skolan inte bara en individuell resurs. Det är en resurs för samhället och kommer att ha betydelse för samhällets utveckling. Därför är skolan inte bara till för individen. Det är en grundläggande samhällsinstitution, vars framgång är en både en individuell och en gemensam angelägenhet.

Socialdemokraternas skolpolitik är tyvärr ett exempel på ett generellt problem som idag utmärker partiets politik: en tendens att okritiskt acceptera borgerlighetens utgångspunkter. Borgerligheten har definierat utbildning som en individuell tjänst som kan köpas och säljas på en marknad. Socialdemokraterna accepterar denna definition och kräver bättre kvalitet på utbildningstjänsterna. Henrik Berggrens krönika påminner om den debatt i frågan som nu pågår i USA, där man längre än i Sverige har brottats med problem som segregation och dåliga skolresultat. Låt oss se till att frågan nu analyseras och debatteras också i Sverige. Det krävs mer forskning och uppföljning av hur dagens svenska skolsystem fungerar och det krävs en beredskap till omprövning.

Mer bloggat: Tvärdrag påminner klokt om vad som måste komma först i politiken: ideologin. Mer om ny skollag idag: DN:s ledare, SvD:s ledare. Eva Berglund påminner klokt om det som glöms bort i alliansens skolpolitik: den växande segregationen.

Annonser

15 kommentarer

Filed under Kunskap och demokrati, Välfärd

15 responses to “Nej – skolan är inte bara till för individen

  1. Henrik Mörth

    Du skriver så oerhört bra och klart. Var sjuk i helgen och roade mig då med att läsa igenom mycket av eftervalsdebatten efter S usla val. Började skriva lite själv och det blev en text. En text jag inte vet vad jag ska göra av. Men det är en kommentar till det du skriver om; Det individualiserade samhället och dess problem:

    Som en helt vanlig och mycket passiv medlem i socialdemokraterna läser jag vad som skrivs efter detta usla valresultat. Som en vanlig medlem som inte känner någon i partiet eller på något sätt har varit med och skapat den politik som nu förts ställer jag mig självklart frågan; varför det ser ut som det gör? Varför har socialdemokraterna blivit så irrelevanta för många väljare? Visst, det kan vara lite magstarkt att säga irrelevanta när 30,6 % av befolkningen har röstat på dem, men partiet känns idag hela tiden på defensiven. Varför blev det så? Jag har inga svar men en del funderingar.

    Vad som har gått fel i partiet har redan så många skrivit om, så det hoppar jag över. Jag vill lyfta fram andra tankar kring socialdemokratins framtid. Inte blicka bakåt utan framåt. Inte se fel, utan försöka se det som behöver förändras. Helt klart, som alla påpekar, saknar Socialdemokratin en berättelse.

    En fråga, som för mig växer mer och mer, är; Varför behöver vi ett välfärdssamhälle? Vad är Poängen? Att jag ska få ihop vardagspusslet? Eller finns det något annan orsak? Jag gör det enkelt för mig och håller mig kvar i Sverige, men det är min övertygelse att flera länder passar in på det jag vill beskriva. Vad är det Per-Albin säger i sitt berömda folkhemstal från 1928? Han säger följande; ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

    Vad jag ser i hans tal är inte en utopi, utan ett projekt. Ett projekt som ville skapa frihet, välstånd, jämlikhet och rättvisa. Det moderna välfärdssamhället uppstod ur ruinerna av två krig och en lång depression. Människor som hade direkt erfarenhet av krig, fattigdom mm förstod nödvändigheten av ett bra välfärdssamhälle. Välfärdssamhället växte fram pga att folk ville ha det, dvs det var ett socialt projekt. Det var inte ett påbud uppifrån utan något alla ville ha och förstod. Det unika med det svenska välfärdssamhället är att projektet är trippelt. Det skapar frihet för individen, lugn och välstånd i samhället och faktiskt även fred. Välfärdssamhället är i grunden ett socialt projekt. Och kanske är det moderna välfärdsprojektet också ett fredsprojekt?

    Det som har inträffat är, att idag är det få som vet hur ett krig känns. Hur fattigdom slår mot självkänslan. Böcker som Folke Fridells beskrivningar av fabrikssamhället, känns mycket avlägsna. Välfärdssamhället är inte längre ett socialt projekt utan något som löser problem i mitt privata liv. Jag är en kund, med skattepengar. Hur får vi tillbaka välfärdssamhället som ett socialt projekt? Ett projekt som pekar framåt?

    Jag trodde att miljöproblematiken skulle skapa en känsla av att välfärdssamhället är något vi behöver, inte för att lösa mina privata problem, utan just som ett socialt projekt. Att lösa miljöproblem tillsammans. Nu blev det inte så och det kommer nog inte bli så heller. Idag känns det som om vi inte förstår miljöproblematiken utan ser det mer som ett tekniskt problem. För många är miljöproblematiken lika obegriplig som bakterier var för Semmelwiess läkarstudenter. Det som vi inte drabbas av, har vi uppenbarligen svårt att förstå. Det ligger ingen värdering i det, utan det är så vi människor fungerar. När vi väl förstår, har vi en enastående förmåga att arbeta tillsammans – vi alla har inte drabbats av atombomber men vi har sett effekten av bomber i Japan. Vi förstår.

    Idag är jag kund i välfärdssamhället. En kund med ”nöjd kund-garanti”. Tycker jag inte om skolan så kan jag byta. Klarar inte lokaltrafiken av att köra tunnelbanan, får jag ersättning. Sjukhusen måste operera inom en viss tid. Listan kan säkert växa och bli lång. Men som med alla garantier, gäller det finstilta och garantin gäller, som vi alla vet, inte för evigt. Det finns en bortre gräns. Jag har en garanti av staten att jag ska få gå i skolan som barn. Men garantin gäller bara om jag är helt ”normal”. Om jag på något sätt avviker, kommer det finstilta in i bilden. För att få mer hjälp i skolan kräver det finstilta någon form av diagnos som förklarar varför jag inte klarar en normal skolgång – tänk alla deskriptiva diagnoser med bokstäver, typ ADHD. När jag väl fått en diagnos så får jag hjälp eller skickas till en särskola. Jag säger inte att det alltid är fel med sådana lösningar, men det kanske inte är så mycket fel på Lisa? Lisa kanske bara är människa med ordinära problem? Men, vanliga problem finns inte med i garantin – tänk skilsmässor, dödsfall, depression hemma, lite skoltrött, tonåring, kär osv…Om jag nu inte äger en diagnos så gäller inte garantin! Då ligger felet bortom garantin. Jag får en chans från staten, inte två. Garantin har nått sin bortre gräns.

    Jag tror att det är just kundbegreppet som måste bytas ut. Vi måste byta bort den där liberala människan. Den där mannen, för det är alltid en man, som är frisk och alltid kan arbeta. Den där kunden som alltid är kompetent och vet sina rättigheter. För det är ju så, att den där kunden inte finns i verkligheten. Verklighetens människa är en sårbar och socialt utsatt individ. Sårbar för både fysiska och psykiska sjukdomar. Utsatt för arbetslöshet, usel arbetsmiljö, långa resvägar till arbetet, tidsbrist, oförutsedda förändringar mm. Stress är verkligen vår tids problematik som skapar så mycket problem. Stress som är så förödande för hälsan. Stress för att inte duga. Stress för att bo fel. Stress för att inte ha tid. Stress för att inte ha pengar. Stress för att inte ha ett jobb. I ett kundanpassat välfärdssystem suddas sociala konflikter ut – ja, stress är sociala konflikter. Alla kan skapa sin egen framtid. Allt handlar enbart om dig och din förmåga. Den utsatta människan finns inte. Den sårbara människan, sådana vi är, försvinner bort. Ja, kanske förträngs bort in i patologins värld. Den sociala ordningen ska övervakas av kundtjänst!

    Ytterst få av oss skulle klara ett liv utan fungerande samhälleliga strukturer. Och det är just sambandet mellan samhällets struktur och min vardag som blir mer tydligt om man byter ut kundbegreppet och ser välfärdssamhället som ett socialt projekt. För ett välfärdssamhälle där skola, vård, omsorg, sjukförsäkringar, a-kassa osv fungerar, genererar lugn och därmed kan jag ägna mig åt annat än oro mig om framtiden. Min personliga frihet ökar. Min kreativa lust ökar och livet får en mening. I ett kundanpassat välfärdssamhälle blir pengarna vägen till frihet. Men pengar är bara en del av friheten och för de flesta av oss enbart en dröm som finns på lotto. Ett kundanpassat välfärdssamhälle är i grunden inget välfärdssamhälle utan ett fiktivt val-samhälle som skapar skillnader och därmed ökar klyftor i samhället. Det var ju just att få bort dessa klyftor som var Per-Albins sociala projekt. Ett samhälle som behandlar människor efter deras behov, inte efter deras plånbok. Ett projekt som skapar tillit mellan människor och tillit till samhället. För det är så, att utan tillit finns ingenting! Och tillit är något som uppkommer i jämlika samhällen. Samhällen där det finns möjligheter att utveckla sina liv. I val-samhällen börjar tilliten att krackelera och fler känner sig som förlorare. – jag valde fel yrke, skolan till barnen är det verkligen den bästa osv. Val är bra men låt inte livsval bli likställda med vilken platt-tv jag ska köpa! Livsvalen får aldrig bli irreversibla. Och är det något vi behöver för att lösa de enorma framtidsproblemen vi står inför, är det just tillit. Hur ska vi annars kunna hantera miljöproblemen? Om vi känner tillit kanske vi också kan ta in och förstå miljöproblemen och upphöra att vara läkarstudenter i 1800-talets Wien. Tyvärr har socialdemokratin deltagit i att skapa detta val-samhälle och det måste vi sluta med.

    En människa i ett välfärdssamhälle, med all dess komplexitet är aldrig en kostnad utan en tillgång. I ett välfärdssamhälle där människan står i centrum får hon fler chanser än en. Det finns ingen bortre gräns. Skolan är t.o.m öppen för den som fyllt femtio. Det är aldrig försent.

    Däremot är det oerhört viktigt att Socialdemokratin inte blir nostalgisk och försöker återskapa någon Tage Erlander-värld. Problemen är nya och lösningarna likaså. Men det ska vara den sårbara och socialt utsatta människan i centrum. Inte den kompetenta, kroppslösa, köpstarke mannen.

    Låt oss gå bort från det kundrelaterade val-samhället och åter se välfärdssamhället som ett socialt projekt. Då får vi också en berättelse om varför vi behöver ett välfärdssamhälle!

    • lenasommestad

      Varmt tack för ditt kloka och välformulerade inlägg. Kanske jag får lyfta det till ett blogginlägg från dig?

      • Henrik Mörth

        Tack! Det får du gärna göra. Jag känner mig mycket stolt och hedrad om du gör det! 🙂

        Henrik

      • Henrik Mörth

        Hej Igen,

        Nu har det gått ett dygn och jag har hämtat mig efter chocken. Det du skrev; ”Varmt tack för ditt kloka och välformulerade inlägg. Kanske jag får lyfta det till ett blogginlägg från dig?” gjorde mig helt stum! Att det kommer ifrån dig, med din enorma akademiska och politiska erfarenhet, är stort. Väldigt stort – jag har mer eller mindre gått på moln det sista dygnet.

        Det jag skrev är ju tankar jag har haft länge och du har gett mig blodad tand att fortsätta att utveckla tankar omkring sårbarhet, utsatthet och beroende. Ännu en gång ett stort tack!!!!

        Henrik

      • lenasommestad

        Vi behöver många som bidrar till att beskriva hur vårt samhälle ser ut, och vad vi vill med politiken. Idag lägger jag din text som en gästblogg. Hälsar Lena

  2. Kommenterade huvudledaren i DN på grund av att de inte tar upp det som kommer att bli ett jätteproblem för eleverna och deras föräldrar i framtiden

    http://begrundatoplitat.blogspot.com/2010/10/aldersrelaterade-betyg-och-okad.html

    Skolverket har redan utvärderat de sjunkande resultaten i svensk skola och funnit att de inte minst har att göra med den allt tilltagande segregationen.

    http://www.skolverket.se/sb/d/3544/a/19255

    MVH

    – Eva

  3. Erik

    Anledningen att S okritiskt accepterar borgerlighetens utgångspunkter är kanske samma anledning som att de steg för steg accepterar borgerlighetens reformer efter de genomförts. Borgerligheten visar sig ha rätt.

    S var hårda motståndare till friskolor men de finns nu, funkar bra och föräldrar gillar dem. Då är det svårt att hårdnackat försvara den tidigare felaktiga idén om one-size-fits-all kommunala skolor utan påverkan eller valfrihet.

    Den kollektivistiska tiden är över. Folk är individer och gör man skolan bättre för individer så blir det en bättre skola.

    • lenasommestad

      Tack för kommentar. Tyvärr glider du undan själva problemet. Att valfrihet är något positivt är det inte någon som ifrågasätter. Däremot ställer jag frågan hur vi agerar om valfrihet för individen innebär stora nackdelar för det gemensamma skolsystemet, t.ex. i form av högre kostnader och sämre resultat. Den ”kollektivistiska tiden” må vara över, men samhället är fortfarande ett gemensamt projekt, och individens skolgång finansieras gemensamt.

  4. Anders Romelsjö

    Utmärkt inlägg. En sammanhållen skola med fokus på kunskap, folkbildning och betyg fanns tidigare under socialdemokratins långa period vid regeringsmakten från 1930-talet fram till 1976 och även senare. En sådan skolpolitk är till gagn inte minst för de som kommer från studieovana miljöer. Den ”flumskola” som sedan utvecklades, med lägre krav bl.a, har banat vägen dels för en relativ försämring av svenska skolbarns insatser vid jämförande internationella tester, och dels för privatskolor. Hur är kopplingen mellan vinstintressen och betygskrav i sådana skolor -se där en känslig fråga.

    Anders Romelsjö, som avnjöt gamla tidens folkskola med betyg från klass 1 -hur kunde vi 40-talister klara oss?

  5. Vilket betyg ska 40-talisterna få?
    Vi börjar nu få facit på vad de gjort med samhället de ärvde. 40-talisten kan man säga började ta över som makthavare i samhället under 1980-talet.

    Är det i stort ett bättre eller sämre samhälle än det som de ärvde?

  6. Skoldebatten behöver en omstart där fakta accepteras och inte sopas under mattan! Främst bör divergensprincipen och individualiseringsfrågan stå i centrum för en seriös diskussion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s