Gästblogg: Varför behöver vi ett välfärdssamhälle?

Debattens vågor går fortsatt höga om regeringens illa genomförda sjukförsäkringsreform  (se t.ex. dagens SvD). Socialdemokratins kritik har varit hård och rättvis.  Men kanske är det dags för socialdemokratin att diskutera välfärdspolitiken ur ett mer principiellt och ideologiskt perspektiv. Häromdagen fick jag följande tänkvärda inlägg från Henrik Mörth, partimedlem i S, om socialdemokratins kris och vägen framåt. Det är värt en egen bloggsida:

”Som en helt vanlig och mycket passiv medlem i socialdemokraterna läser jag vad som skrivs efter detta usla valresultat. Som en vanlig medlem som inte känner någon i partiet eller på något sätt har varit med och skapat den politik som nu förts ställer jag mig självklart frågan; varför det ser ut som det gör? Varför har socialdemokraterna blivit så irrelevanta för många väljare? Visst, det kan vara lite magstarkt att säga irrelevanta när 30,6 % av befolkningen har röstat på dem, men partiet känns idag hela tiden på defensiven. Varför blev det så? Jag har inga svar men en del funderingar.

Vad som har gått fel i partiet har redan så många skrivit om, så det hoppar jag över. Jag vill lyfta fram andra tankar kring socialdemokratins framtid. Inte blicka bakåt utan framåt. Inte se fel, utan försöka se det som behöver förändras. Helt klart, som alla påpekar, saknar Socialdemokratin en berättelse.

En fråga, som för mig växer mer och mer, är; Varför behöver vi ett välfärdssamhälle? Vad är Poängen? Att jag ska få ihop vardagspusslet? Eller finns det något annan orsak? Jag gör det enkelt för mig och håller mig kvar i Sverige, men det är min övertygelse att flera länder passar in på det jag vill beskriva. Vad är det Per-Albin säger i sitt berömda folkhemstal från 1928? Han säger följande; ”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

Vad jag ser i hans tal är inte en utopi, utan ett projekt. Ett projekt som ville skapa frihet, välstånd, jämlikhet och rättvisa. Det moderna välfärdssamhället uppstod ur ruinerna av två krig och en lång depression. Människor som hade direkt erfarenhet av krig, fattigdom mm förstod nödvändigheten av ett bra välfärdssamhälle. Välfärdssamhället växte fram pga att folk ville ha det, dvs det var ett socialt projekt. Det var inte ett påbud uppifrån utan något alla ville ha och förstod. Det unika med det svenska välfärdssamhället är att projektet är trippelt. Det skapar frihet för individen, lugn och välstånd i samhället och faktiskt även fred. Välfärdssamhället är i grunden ett socialt projekt. Och kanske är det moderna välfärdsprojektet också ett fredsprojekt?

Det som har inträffat är, att idag är det få som vet hur ett krig känns. Hur fattigdom slår mot självkänslan. Böcker som Folke Fridells beskrivningar av fabrikssamhället, känns mycket avlägsna. Välfärdssamhället är inte längre ett socialt projekt utan något som löser problem i mitt privata liv. Jag är en kund, med skattepengar. Hur får vi tillbaka välfärdssamhället som ett socialt projekt? Ett projekt som pekar framåt?

Jag trodde att miljöproblematiken skulle skapa en känsla av att välfärdssamhället är något vi behöver, inte för att lösa mina privata problem, utan just som ett socialt projekt. Att lösa miljöproblem tillsammans. Nu blev det inte så och det kommer nog inte bli så heller. Idag känns det som om vi inte förstår miljöproblematiken utan ser det mer som ett tekniskt problem. För många är miljöproblematiken lika obegriplig som bakterier var för Semmelwiess läkarstudenter. Det som vi inte drabbas av, har vi uppenbarligen svårt att förstå. Det ligger ingen värdering i det, utan det är så vi människor fungerar. När vi väl förstår, har vi en enastående förmåga att arbeta tillsammans – vi alla har inte drabbats av atombomber men vi har sett effekten av bomber i Japan. Vi förstår.

Idag är jag kund i välfärdssamhället. En kund med ”nöjd kund-garanti”. Tycker jag inte om skolan så kan jag byta. Klarar inte lokaltrafiken av att köra tunnelbanan, får jag ersättning. Sjukhusen måste operera inom en viss tid. Listan kan säkert växa och bli lång. Men som med alla garantier, gäller det finstilta och garantin gäller, som vi alla vet, inte för evigt. Det finns en bortre gräns. Jag har en garanti av staten att jag ska få gå i skolan som barn. Men garantin gäller bara om jag är helt ”normal”. Om jag på något sätt avviker, kommer det finstilta in i bilden. För att få mer hjälp i skolan kräver det finstilta någon form av diagnos som förklarar varför jag inte klarar en normal skolgång – tänk alla deskriptiva diagnoser med bokstäver, typ ADHD. När jag väl fått en diagnos så får jag hjälp eller skickas till en särskola. Jag säger inte att det alltid är fel med sådana lösningar, men det kanske inte är så mycket fel på Lisa? Lisa kanske bara är människa med ordinära problem? Men, vanliga problem finns inte med i garantin – tänk skilsmässor, dödsfall, depression hemma, lite skoltrött, tonåring, kär osv…Om jag nu inte äger en diagnos så gäller inte garantin! Då ligger felet bortom garantin. Jag får en chans från staten, inte två. Garantin har nått sin bortre gräns.

Jag tror att det är just kundbegreppet som måste bytas ut. Vi måste byta bort den där liberala människan. Den där mannen, för det är alltid en man, som är frisk och alltid kan arbeta. Den där kunden som alltid är kompetent och vet sina rättigheter. För det är ju så, att den där kunden inte finns i verkligheten. Verklighetens människa är en sårbar och socialt utsatt individ. Sårbar för både fysiska och psykiska sjukdomar. Utsatt för arbetslöshet, usel arbetsmiljö, långa resvägar till arbetet, tidsbrist, oförutsedda förändringar mm. Stress är verkligen vår tids problematik som skapar så mycket problem. Stress som är så förödande för hälsan. Stress för att inte duga. Stress för att bo fel. Stress för att inte ha tid. Stress för att inte ha pengar. Stress för att inte ha ett jobb. I ett kundanpassat välfärdssystem suddas sociala konflikter ut – ja, stress är sociala konflikter. Alla kan skapa sin egen framtid. Allt handlar enbart om dig och din förmåga. Den utsatta människan finns inte. Den sårbara människan, sådana vi är, försvinner bort. Ja, kanske förträngs bort in i patologins värld. Den sociala ordningen ska övervakas av kundtjänst!

Ytterst få av oss skulle klara ett liv utan fungerande samhälleliga strukturer. Och det är just sambandet mellan samhällets struktur och min vardag som blir mer tydligt om man byter ut kundbegreppet och ser välfärdssamhället som ett socialt projekt. För ett välfärdssamhälle där skola, vård, omsorg, sjukförsäkringar, a-kassa osv fungerar, genererar lugn och därmed kan jag ägna mig åt annat än oro mig om framtiden. Min personliga frihet ökar. Min kreativa lust ökar och livet får en mening. I ett kundanpassat välfärdssamhälle blir pengarna vägen till frihet. Men pengar är bara en del av friheten och för de flesta av oss enbart en dröm som finns på lotto. Ett kundanpassat välfärdssamhälle är i grunden inget välfärdssamhälle utan ett fiktivt val-samhälle som skapar skillnader och därmed ökar klyftor i samhället. Det var ju just att få bort dessa klyftor som var Per-Albins sociala projekt. Ett samhälle som behandlar människor efter deras behov, inte efter deras plånbok. Ett projekt som skapar tillit mellan människor och tillit till samhället. För det är så, att utan tillit finns ingenting! Och tillit är något som uppkommer i jämlika samhällen. Samhällen där det finns möjligheter att utveckla sina liv. I val-samhällen börjar tilliten att krackelera och fler känner sig som förlorare. – jag valde fel yrke, skolan till barnen är det verkligen den bästa osv. Val är bra men låt inte livsval bli likställda med vilken platt-tv jag ska köpa! Livsvalen får aldrig bli irreversibla. Och är det något vi behöver för att lösa de enorma framtidsproblemen vi står inför, är det just tillit. Hur ska vi annars kunna hantera miljöproblemen? Om vi känner tillit kanske vi också kan ta in och förstå miljöproblemen och upphöra att vara läkarstudenter i 1800-talets Wien. Tyvärr har socialdemokratin deltagit i att skapa detta val-samhälle och det måste vi sluta med.

En människa i ett välfärdssamhälle, med all dess komplexitet är aldrig en kostnad utan en tillgång. I ett välfärdssamhälle där människan står i centrum får hon fler chanser än en. Det finns ingen bortre gräns. Skolan är t.o.m öppen för den som fyllt femtio. Det är aldrig försent.

Däremot är det oerhört viktigt att Socialdemokratin inte blir nostalgisk och försöker återskapa någon Tage Erlander-värld. Problemen är nya och lösningarna likaså. Men det ska vara den sårbara och socialt utsatta människan i centrum. Inte den kompetenta, kroppslösa, köpstarke mannen.

Låt oss gå bort från det kundrelaterade val-samhället och åter se välfärdssamhället som ett socialt projekt. Då får vi också en berättelse om varför vi behöver ett välfärdssamhälle!”

Annonser

4 kommentarer

Filed under Demokrati, Välfärd

4 responses to “Gästblogg: Varför behöver vi ett välfärdssamhälle?

  1. Pingback: Tweets that mention Gästblogg: Varför behöver vi ett välfärdssamhälle? « Lena Sommestad -- Topsy.com

  2. Pingback: Peter Andersson - med rätt att tycka....: En eftervalsdebatt som leder framåt är inte ett rosornas krig

  3. Anders Romelsjö

    Lena Sommerstad tar upp centrala frågor i sitt inlägg. Hon citerar Per-Albin Hansson och vill tolka han inlägg som ett projekt och nämner att hon hade hoppats att människor tillsammans skulle lösa miljöproblemen som ett socialt projkt. Per-Albins projekt har knappast förverkligats i Sverige eller i andra länder. Vi ser ökade ekonomiska skillnader inom länder (även Sverige som LS tidigare påpekat.) I USA ligger reallönerna för arbetande likgger på ungefär samma nivå som för 40 år, och har försämrats för stora grupper; (olika siffror finns för olika mått och tidsperioder i officiell statistik). Dock missar LS huvudfrågan enligt min åsikt. Vi har ett ekonomiskt system som främjar ekonomiska skillnader, arbetslöshet och motverkar möjligheten till att lösa gemensamma frågor för mänskligheten. Kapitalismen har förvisso i vissa avseenden varit framgångsrik. Men dess fundament -strävan efter ökad vinst för de olika företagen motverkar sysselsättning, lönehöjningar, informationsutbyte (tänk så mycket som skulle vinnas på informationsutbyte mellan läkemedelsföretag (är forskande läkare) och andra företag mm. Den främjar girighet på individ- och även gruppnivå (bonussystem t.ex). Vi ser misslyckandena i klimatfrågan: Konkurrens i st f samarbete om gemensamma resurser och framtid. Bl.a Nobelpristagaren i ekonomi Joe Stiglitz, f.d. chef för Clintons ekonomiska rådgivare och f.d. vice Världsbankschef har i olika böcker också konkret påvisat hur rika länder i förhandlingar och överenskommelser med fattigare på ett orättvist sätt främjar sina egna intressen. Och hur är det med demokratin inom företag och beslutsfattande inom vår gemensamma ekonomi.
    Wilkinson & Pickett har efter många års forskning påvisat samband mellan graden av ekonomisk ojämlikhet och ojämlikhet i hälsa och sociala förhållanden (boken Välfärdsanden), medan bl.a Marmot m.fl i sin WHO-rapport påvisar klara samband mellan dålig individuell ekonomi och ökad dödlighet och sämre hälsa längre fram.
    Nej, fram för ett mänskligare, mer rättvist demokratiskt ekonomiskt system i stället för ett system där ökat vinstintresse hos enskilda står i centrum, och utan medborgerligt inflytande! Kan tänka mig att Per-Albin skulle instämma om han såg läget 82 år efter sitt tal, eller…?

    Anders Romelsjö, socialmedicinare, professor

  4. Henrik Mörth

    Hej Anders,

    Tack för dina synpunkter. På många sätt delar jag dina åsikter. Välfärdssamhället infördes aldrig fullt ut. Och jag tycker som du att det behövs en annan ekonomisk ordning. Författare som du nämner, Wilkinson-Picket och Marmot, har skrivit böcker jag läst. Böcker som jag har tagit till mig.

    Jag menar, att om vi byter ut kunden och sätter dit den sårbara och utsatta människan så får vi en annan ekonomi – det blir ”automatiskt” så då målet i samhället förändras. Det är inte längre konkurrens mellan autonoma individer/grupper som är målet i samhället, utan målet blir istället att ta hand om vår sårbarhet och utsatthet som endast kan lösas via samarbete.

    Vidare är det viktigt att se välfärdssamhället inte som en utopi utan som ett projekt som alltid måste erövras. Välfärdssamhället är ett socialt projekt som ska främja; frihet, rättvisa och jämlikhet för alla.

    Om vi sätter den sårbara och utsatta människan i centrum kan det vara möjligt att få det du skriver;

    ”Nej, fram för ett mänskligare, mer rättvist demokratiskt ekonomiskt system i stället för ett system där ökat vinstintresse hos enskilda står i centrum, och utan medborgerligt inflytande! Kan tänka mig att Per-Albin skulle instämma om han såg läget 82 år efter sitt tal, eller…?”

    Och jag är övertygad om att Per-Albin skulle ha tyckt detsamma.

    Mvh

    Henrik Mörth
    Gästbloggare hos Lena….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s