Europas problem är en krympande ekonomi

Europafacket med Wanja Lundby-Wedin i spetsen kräver jobb– inte en svältkur–för Europa (SvD). Lundby-Wedin tillsammans med TCO:s Sture Nordh gör en viktig insats genom att lyfta den allt överskuggande politiska frågan i Europa just nu: de gigantiska budgetåtstramningar som inte bara slår hårt mot Europas löntagare utan också riskerar att knäcka den europeiska ekonomin. Fattigdomen och ojämlikheten växer, samtidigt som de sociala och politiska konflikterna skärps.

Det anmärkningsvärda är att Lundby-Wedin inte får något understöd i sin argumentation av det socialdemokratiska partiet i Sverige, vars ledning tvärtom har valt att elda på kraven om budgetåtstramningar (se t.ex.DN Debatt 7 juni, DN 7 augusti). I ett läge när socialdemokratin har chansen att profilera sig med en alternativ ekonomisk politik väljer partiledningen att ta upp kampen för de nyliberala ekonomiska doktriner, som är på väg att haverera. Och tyvärr präglas systerpartierna i Europa av samma defensiva passivitet.

Det är dags för omprövning och en grundlig diskussion om alternativet till dagens åtstramningspolitik: en stimulanspolitik vägledd av det keynesianska paradigmet. Ett viktigt bidrag ger Professor Robert Skidelsky i Financial Times, där han igår levererade en bitande kritik av åtstramningspolitiken, så som den nu bedrivs i Storbritannien. Skidelsky (som kanske är mest känd för sin biografi över John Maynard Keynes), är djupt bekymrad över brittiska Labours oförmåga att leverera ett bärande, keynesianskt oppositionsalternativ. Skidelsky noterar att åtstramningspolitiken bygger på en grundläggande missuppfattning: föreställningen att ökade statliga utgifter skulle tränga undan privata investeringar, pressa upp räntorna och minska förtroendet för regeringen. Men dessa argument har giltighet bara i en ekonomi med fullt resursutnyttjande, och det problem som Europa brottas med just nu är det motsatta: lågt resursutnyttjande i ekonomin, med recession och arbetslöshet. Det som behövs idag är inte regeringar som stramar åt, utan regeringar som ser till att utnyttja de resurser som idag förslösas. Problemet, kort sagt, är inte att budgetunderskottet ökar. Problemet är att samhällsekonomin krymper.

Varför drivs inte keynesianska argument med större kraft, frågar sig Skidelsky, och han ger själv svaret: brittiska Labour har fullt ut accepterat den för-keynesianska teori som ligger till grund för nedskärningspolitiken. Man lovar att skära lite mindre och lite långsammare, men utan att i grunden ifrågasätta den bristfälliga ekonomiska analys som ligger till grund för åtstramningarna.

Skidelskys kritik är i högsta grad relevant för Sverige. Även här saknas en verklig debatt om inriktningen av den ekonomiska politiken, eftersom socialdemokratins företrädare inte har något alternativ till borgerlighetens för-keynesianska idéer. Bristen på genomtänkt ekonomisk politik är ett intellektuellt lågvattenmärke för socialdemokratisk politik, men det är också ett grundläggande svek mot partiets grundläggande värderingar. Idén att sysselsättning och välstånd kan uppnås genom att alla europeiska regeringar samtidigt stramar åt sina statsbudgetar är ohållbar och borde inte förordas av någon regering, oavsett politisk färg. Men att den förordas av partier som en gång bildades för att försvara löntagarnas intressen, det är sorgligt att bevittna. Sorgligt att bevittna är också att Wanja Lundby-Wedins kamp i Bryssel, en kamp för löntagarna och en kamp för en hållbar ekonomisk politik, förvisas till undanskymd plats i SvD:s näringslivsbilaga, medan medias förstasidor fylls av den i svensk debatt för dagen riktigt väsentliga frågan: att socialdemokraterna förlorar sin ”stjärna” Thomas Bodström, som av Mona Sahlin fick klartecken att åka till USA trots att det var oförenligt med riksdagens regler (DN, SvD, AB). En klar kompass i ledarskapet saknas idag på flera plan i det socialdemokratiska partiet.

Mer inlägg om socialdemokratisk ekonomisk politik, Morgan Johansson och Martin Lindblom i LO-tidningen.

Annonser

12 kommentarer

Filed under Ekonomi, EU, EMU, euron

12 responses to “Europas problem är en krympande ekonomi

  1. Hans Åberg

    ”Problemet är att samhällsekonomin krymper.” Nja, det är att göra det lite enkelt för sig. Problemet är att det ekonomiska åtagandet för medborgarna har byggts över tillgångarna. Lever man över sina tillgångar så får man förr eller senare betala för det.
    Ett skäl till att dina partikompisar inte säger nej till budgetåtstramningar kan ha att göra med att de kanske inte tror på alternativen. Länderna i Europa måste komma tillrätta med de strukturella bristerna innan man kan blåsa på.
    mvh/Hans

    • lenasommestad

      Hans, tack för din respons. I detta fall är vid dock djupt oeniga. Det är du som förenklar.
      Resurser för investeringar i utbildning, hälsa, social trygghet, miljö osv. skapas genom att kapaciteten i samhällsekonomin utnyttjas till fullo. Att se till att så sker är poängen med stimulanspolitik. Ekonomin krymper om människor inte har arbete och därmed inte kan bidra till tillväxt och välfärd.
      Du pekar på strukturella brister. Sådana finns i de flesta länder, men hur kommer det sig att ingen talade om strukturella brister i den irländska tigerekonomin, innan den föll samman? Eller om de strukturella bristerna i Spanien? Eller om Tysklands eller Englands svåra strukturella brister? Förklaringen är att den stora strukturella bristen i Europa ligger i penningpolitiken och i de bristfälliga regleringarna av den finansiella ekonomin. Att hävda att den ekonomiska kollapsen beror på medborgarna som därför förr eller senare måste betala, är ett märkligt argument i en situation när det är bankerna – inte medborgarna – som har drivit EU:s medlemsstater mot kollaps.
      Statliga utgifter för medborgarnas välfärd ska i huvudsak ses som investeringar, inte som konsumtion. Europa har inte råd att låta humankapitalet fördärvas. Därför behövs en ekonomisk politik för hållbar tillväxt, inte ett stålbad.

      Det stora problemet idag är inte ”åtagandet för medborgarna” har byggts över tillgångarna.

      • Hans Åberg

        De strukturella bristerna består framför allt i att man skapat pensionssystem och pensionsvillkor som är alltför generösa. Jag skulle vilja säga att det är politikerna som gjort det, inte medborgarna.
        Att säga att det inte funnits någon som invänt är fel. Men det har inte varit politiskt opportunt att ta upp frågan förrän nu när det blivit problem. Nu är det problem, nu är också rätt tid att göra något åt de alltför frikostiga välfärdssystemen. Något vi i Sverige faktiskt gjorde framgångsrikt under din partikamrat Perssons ledning för mer än tio år sedan.
        Sen kan jag hålla med om att den stora utmaningen är att åter få upp farten i ekonomin så att full kapacitet nås. Det inbegriper antagligen ett visst mått av beskärningar i välfärdssystemen så att fler kommer ut på banan. Men det inbegriper antagligen också ett annat synsätt på företagsamhet och företagande så att det blir mer intressant att anställa folk. För varje person som ska anställas så måste det också finnas någon som vill anställa. Här måste det till ett nytt, mer progressivt tänkande än vad både regering och opposition idag förmår generera. En sak jag personligen efterlyser är att förändra den relativa ”kostnaden” mellan arbetad mantimme och arbetad maskintimme. Det är för dyrt med mantimmar idag. Det bör man ändra på.

  2. nakenkatten

    Ekonomi är ett ämne för alla, och en förändring av ekonomiskt tänkande kräver mångas delaktighet. Bör inte de flesta av oss kunna tala ekonomi med väljarna i nästa valrörelse?

  3. Ekonomi är det ”politiska” fundamentet i alla samhällen i alla tider, ända från att vi var jägare och samlare, då inte minst i områden med årstider absolut en fråga om överlevnad var att hushålla med de tillgängliga resurserna – ekonomi.

    Det märkliga idag här, i EU etc är att ekonomi inte längre är fråga om att hushålla och optimera tillgängliga reala resurser utan en fråga om abstrakta finansiella kolumner i det offentligas bokföring. Medborgarna ingår inte längre i definitionen på landet Sverige, det går ”bra” för Sveriges ekonomin säger man, men det går inte bra för alla arbetslösa och undersysselsatta. Vi förslösar den värdefullaste resurs vi har medborgarna. Numer skulle vi kunna ha 50% arbetslöshet och ”Sveriges” ekonomi vara ”bra” bara abstrakta finansiella kolumner i det offentligas bokföring såg ut på ett visst sätt. Det är ingen omöjlighet, det finns u-länder som klarar detta. Men det är inga bra länder för medborgarna. Med den nyliberala revolution på 80-talet slutade vi leva i samhällen och började leva i förmenta ”ekonomier”.

    Ekonomen Per Gunnar Berglund uttryckte det bra om vad ekonomi egentligen är:

    But who cares about the economy today? Every day, programmes like ”A-Economy” are and ”The Economic Club” are broadcast. But there is no discussion of the economy, only of the finances. Short- and long-term interest rates, budget deficits, equity quotes and whatnot are discussed, but not the economy.

    The ”economy” is not the same thing as the ”finances”. The economy is human activities, the way we create value by using our knowledge and talents. Today’s waste of human resources has no place in the cynical world of finance.

    • Lasse: Så sant! Det fascinerande är att ”alla” var eniga om det här fram till 80-talet eller så. Dessförinnan – från 1200-talet eller så långt tillbaka som något finns dokumenterat – handlade ekonomi för ett land om hur man utvecklar resurserna, skapar stordriftsfördelar, bygger upp en industri, ökar kvaliteten på människors kunskaper och arbetsförmåga, förbättrar synergieffekterna mellan olika arbeten. Inte om bokföring.

      I förbigående kan man konstatera att Europa är den enda plats i världen där man inte gör något av ovanstående idag. Vi ska inte tala om Japan och Kina där industrin medvetet uppmuntras och utvecklas på politisk väg. Men även USA gör det – under förutsättning att det finns militära skäl att göra det. Men i EU är det förbjudet. Där ska marknaden, dvs kortsiktiga finansiella hänsyn, styra. Alltså försummas den produktiva förmågan till förmån för pyramidspel.

      Ett antal franska ekonomer protesterar på http://rwer.wordpress.com/2010/09/28/rwer-issue-54-manifesto-of-the-dismayed-economists/. Personligen tycker jag de också sitter fast i det ensidigt finansinriktade sättet att tänka. Men säkert skulle deras rekommendationer vara bättre än rådande politik. Som Wigforss sa: att tro att man sparar något när människor går arbetslösa är dårhusmässigt.

    • lenasommestad

      Tack för kommentaren och referensen. Just precis här finns problemet.

      • Lena: Finns det någon inom socialdemokratiska partiet (utom du) som inser de här självklarheterna? Namn?

      • lenasommestad

        Hej Jan.
        I somras skrev jag en artikel på detta tema i SvD tillsammans med EU-parlamentarikerna Marita Ulvskog, Olle Ludvigsson och Göran Färm (alla S). Den artikeln (och andra tillsammans med parlamentarikerna) finns under fliken Artiklar och debatt här på min blogg. Länk till SvD-artikeln:
        http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/besparingar-dalig-krismedicin_4913489.svd
        Det finns som du vet bland många socialdemokrater en kritisk inställning till det europeiska monetära systemet (EMU). EMU har fördjupat den europeiska krisen och tvingar nu fram massiva åtstramningar. Det är ett monetärt system av förkeynesiansk modell (jfr guldmyntfoten). Socialdemokratiska EU-kritiker har kritiserat åtstramningarna genom sin ordförande Anna Hedh: ”EMU tvingar fram kraftiga åtstramningar i djupaste lågkonjunktur som inskränker Europas folks möjligheter att välja politisk väg. När den socialdemokratiska regeringen i Grekland tvingas till nedmontering av välfärden, synliggörs hur EMU har begränsat demokratin, säger Anna Hedh. ”
        Internt i Sverige är det partidistriktet i Skåne som tydligast har markerat mot en stram budgetpolitik. Se t.ex. http://www.svd.se/nyheter/politik/valet2010/tungt-s-distrikt-utmanar-sahlin_2300767.svd
        Här berättas om hur Skånedistriketet ifrågasätter utgiftstaket och det enprocentiga överskottsmålet i de offentliga finanserna. Man ifrågasätter också penningpolitiken: Riksbankens inflationsmål bör kompletteras med ett sysselsättningsmål.
        Det finns säkert fler exempel som inte dyker upp i mitt huvud just nu.

  4. Ytterst är ”budgettak” en demokratisk fråga om hur stor andel av de reala resurser som finns tillgängliga som ska konsumeras/produceras via det offentliga. Men det borde då också vara tydligare vad det handlar om och finnas bättre sätt att demokratiskt bestämma detta än med stelbenta budgettak. Debatten bör då handla om just detta hur stor andel av ekonomin det ska vara fråga om. Man kan inte ena stunden prata sig varm för offentlig välfärd och sen i nästa föra en politik som inte tillåter den offentliga delen åtminstone följa den allmänna tillväxten.

    Överskottsmål är rent och skärt hokus pokus och ovetenskapligt nonsens. En nation kan inte spara i sin egen valuta, allra minst som man har en sk fiat-valuta, iden är fullständigt befängd. Vi kunde också se hur lite mer ekonomiskt bildade borgare omedelbart efter att det blivit borgerlig regim också påpekade att det var onödigt. Att man inte sagt något tidigare beror förmodligen på att de varit rädda för att en vänsterregim skulle satsa detta på det offentliga.

    Det kan förstås finnas skäl att dra in köpkraft genom sk överbeskattning om det finns risk för överhettning och inflation, att bromsa den ekonomiska aktiviteten, men inte för att ”spara” i sin egen valuta.

    Inga budgetregler i världen hade kunnat förhindra att det offentliga fått stora underskott under 90-tals krisen. Det var privat sektors överskuldsättning och justering av detta som orsakade de stora offentliga underskotten, alternativet hade varit ett rekordstortfall i BNP (betydligt större än det var) och tvåsiffriga arbetslöshetssiffror på u-landsnivå. Det verkar som många fått orsak och verkan helt bakvänt när det gäller 90-tals krisen, man kan diskutera hur krisen sköttes, men att det blev underskott berodde inte på att man inte hade ordning och reda i de offentliga finanserna. De offentliga underkotten var symptomen på krisen inte själva krisen.

    De som klamrar sig fast vid budgetreglerna verkar på fullt allvar tro att det var de offentliga underskotten som orsakade krisen och med ”ordning och reda” ska en liknande kris kunna motverkas. Dessa verkar också övertygande om att innevarandekris i EU beror på att man inte haft ”ordning och reda” i de offentliga finanserna. Privat sektor är den största delen och den dominerande delen i nationens ekonomi, att den är sund och frisk är helt avgörande för folkhushållets ekonomiska välbefinnande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s