Vad hände med icke-våldets politik?

”Själva det faktum att krig är sanktionerat som en naturlig maktutövning för nationer spelar, som jag tror, en ödesdiger roll för att fortbevara vad jag kallar vapen- och våldskulturen och som jag menar i utvidgad utsträckning präglar vår tid.”

Alva Myrdal. Foto: Sveriges radio

Så skrev Alva Myrdal i essän  ”Krig, vapen och vardagsvåld” (1976 ). Jag återvänder då och då till denna text, som med både skärpa och värme synar sambandet mellan det sanktionerade våldet, kriget, och vardagens våld, det förbjudna. Jag läser texten idag igen, när kriget har skördat åter en svensk soldats liv i Afghanistan. Alva Myrdal påminner om den fråga vi inte vill tala om: frågan om hur våld blev till en självklar del av svensk utrikespolitik. Hur gick det till ? Hur blev våra fredsbevarande insatser ute i världen till fredsframtvingande insatser? Hur förvandlades utrikestjänst från sidouppdrag till huvuduppdrag för svensk militär?

Europa  är på väg att förvandlas från globalt ekonomiskt maktcentrum till en ekonomisk periferi – en periferi i en värld präglad av fattigdom och konflikt men också av  hisnande snabb ekonomisk tillväxt. Sällan har Europas politiska stabilitet och erfarenhet varit en mer efterfrågad tillgång, och sällan har det funnits större skäl att främja fredlig konfliktlösning världen över. Men Europa väljer en annan väg: våldets, och Sverige följer efter. Vi vill det goda med det ondas medel. Vi vill skapa demokrati genom militära patruller. Vi vill föra kvinnokampen under NATO:s befäl. Just när Europa är på väg att tappa sin en gång starka maktposition i världen, blir aktiva militära insatser världen över Europas och Sveriges nya strategi.

Visst krävs nytänkande och omprövning av folkrätt och strategier när människor, som i Rwanda, Kongo eller Afghanistan, inte längre  kan skyddas av sin egen regering. Visst har vi ett ansvar att inte passivt se på. Men varför var Europas ledare så snabbt på plats för att möta problemen med ”battle groups”? Varför inte ”peace corps”?

Ett starkt argument för fortsatt truppnärvaro i Afghanistan är att Sverige har ett ansvar för människors situation. Men frågan måste också ställas: varför just i Afghanistan?  Sveriges ansvar för medmänniskor i världen är ju inte mindre i Kongo eller i Gaza. Det är heller inte mindre i fred än i krig – för fredens svält och förtryck skapar också död och förtvivlan. Tusentals och åter tusentals barn världen över dör varje år på grund av fattigdom. Tusentals och åter tusentals kvinnor lever i ofrihet och förtryck.  Tusentals och åter tusentals flyktingar knackar på folkhemmets dörr. Exploatering, naturkatastrofer och klimatförändringar förstör människors hembygd och försörjningsmöjligheter. Varför kan Sverige i denna situation inte hålla fast vid fredens linje genom att stärka den profil som gjort vårt land respekterat: biståndets?.

”Själva det faktum att krig är sanktionerat som en naturlig maktutövning för nationer spelar, som jag tror, en ödesdiger roll”, skrev Alva Myrdal, en av Sveriges ledande förkämpar mot våld och upprustning. Vad hände med hennes politiska linje – icke-våldets politik? Det moderna Sverige har förvisso under decennier varit ett land med ett stort försvar, en stor vapenindustri och en militäragenda – men ändå ett land där våldet som strategi har kritiserats, debatterats och begränsats. Det är dags att stanna upp och reflektera.

Bloggat och skrivet: Aftonbladet,  SvD BrännpunktUlf Bjereld, Martin Moberg.

Tips, tisdag: Ikväll den 18 oktober talar Stellan Andersson,  Jan Prawitz och Maj Britt Theorin om Alva Myrdal och Inga Thorsson som nedrustningspolitiker på ABF Stockholm, kl. 18.00-20.00. På SvD Brännpunkt pläderar Stefan Olsson, FOI, för att de svenska styrkorna ska stanna i Afghanistan. Lasse Bengtsson, Svenska Afghanistankommittén, pläderar istället för civila insatser. Afghanistans befolkning behöver stöd för att kunna klara sig själva (Aftonbladet Debatt).

Annonser

5 kommentarer

Filed under Demokrati

5 responses to “Vad hände med icke-våldets politik?

  1. Elin

    Kloka ord Lena!
    Tack för att du delar med dig av tankar, kunskap och erfarenhet. Det berikar mig!
    Vänliga hälsningar från Värmland

  2. Göte

    – Det moderna Sverige har förvisso under decennier varit ett land med ett stort försvar, en stor vapenindustri och en militäragenda – men ändå ett land där våldet som strategi har kritiserats, debatterats och begränsats. Det är dags att stanna upp och reflektera.

    Den enda anledning till varför sverige har kunnat köra med begränsat våld är för vi låtit andra länder göra smutsjobbet åt oss. Det finns krafter där fred inte kan resoneras fram utan måste tvingas fram. Detta lämnar ett stort lidande efter sig, men det är ändå till det bättre då man oftast besparar framtida generationer stort lidande.

    Icke-våld låter fint, men vad hjälper det när motståndarna inte tror på det. Afghanistan förtjänar bättre, förstör inte det för dem.

    • lenasommestad

      Det finns förvisso situationer när utvecklingen har gått så långt att våld kan vara oundvikligt, men läget i Afghanistan är knappast sådant. Idag skriver Svenska Afghanistan-kommitténs informations-samordnare Lasse Bengtsson om vikten av att satsa på civila insatser i Afghanistan istället för militära. Samhället måste byggas upp och afghanerna få stöd att ta ansvar för sitt eget land. ”En säker förlossning kostar 35 svenska kronor. En elev i en skola kostar 373 kronor om året. Det blir många säkra förlossningar– och många nya läskunniga barn med framtidstro – för samma kostnad som en enda soldat.” Hela artikeln på : http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article7980113.ab

  3. Lennart Emilsson

    Lägg ner Sveriges krigsmakt..

    För ca 50 år sedan, var det en livlig debatt i lilla Sverige om vi skulle skaffa oss kärnvapen.
    Förespråkarna tycket att vi måste ha det i avskräckande syfte, kanske kan man förstå deras rädsla, vi hade ju haft kriget in på våra knutar för inte så länge sedan. Men så här med facit i hand, var det bra att motståndarna i regeringen, Östen Undén, Gunnar Sträng och Ulla Lindström, segrade. Förnuftet segrade.

    Nu tycker jag att det är hög tid för nästa fråga, som alla bör ställa sig.

    Vad tror ni skulle hända om vi lade ner alla regementen, skrotade alla stridsvagnar, jasplan och annan krigsutrustning? Slutade tillverka vapen och annan krigsmateriel? Förbjöd alla vapnen i samhället?

    Skulle kanske våra grannländer, Danmark, Norge eller Finland anfalla oss? Det tror väl inte någon, eller hur. Skulle Ryssland eller USA börja med utpressning mot oss? Nej inte mer in vad dom gör idag.
    De som trots allt behöver vapen, en del poliser och jägare skulle efter sträng kontroll och utbildning tilldelas vapen efter behov. Vapnen skall vara personliga och vapenlicenserna skall vara tidsbegränsade och omprövas, bara de som måste ha och som vi kan lita på skulle få ha vapen.
    De människor som skulle bli arbetslösa borde kunna ges arbete inom skolan, vården och omsorgen eller att konstruera och tillverka miljövänliga bilar, tåg och flygplan mm. Omskola människor till att ta hand om varandra och vår natur, istället för det motsatta.
    Allt våld i samhället skulle motarbetas på alla sätt. Sverige skulle bli ett samhälle som drivs enligt pacifistiska idéer man kan göra motstånd på annat sätt än att slåss.
    Sverige skulle bli ett föregångsland igen och få andra folk och makthavare att tänka efter.
    VI skulle sprida ett pacifistiskt “virus”. Du och jag skulle vaknar på morgonen med ett renare samvete.
    Man måste kunna stödja andra länder och folk med annat än vapen och militär. Exportera istället utbildning, sjukvård och omsorg. Där behövs både utrustning och människor.
    Jag skulle vara stolt över att bo i Sverige, ett litet land med modiga klarsynta ledare.

    • lenasommestad

      Tack Lennart. Jag tror som du att det är viktigt att våga tänka radikalt i dessa frågor. Politiken är ibland som en djup plogfåra, som det är svårt att ta sig upp ur. Att våld ännu accepteras som ett legitimt medel i mellanmänskliga relationer är en förfärande historisk kvarleva. Första steget mot en förändring är att åtminstone tydligt våga stå upp för icke-våldets princip.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s