Ny politik kräver nya idéer

Jag tycker om Ardalan Shekarabis ansats i kriskommissionen. Han riktar ljuset mot politikens innehåll. Här finns problemets kärna (DN kommentar).

Kriskommissionen har en stor utmaning framför sig. För socialdemokratin handlar det nu inte bara om att formulera en ny politik för partiet. Det handlar om att utmana det rådande politiska paradigm, som sätter ramarna för vårt sätt att förstå och beskriva politikens uppdrag.

Statsvetaren Peter A. Hall har i spännande analyser jämfört de politiska paradigmen med de vetenskapliga. Precis som det vetenskapliga arbetet under långa tider bedrivs i små, successiva steg (”normalvetenskap”) så bedrivs också politik under långa tider i små, successiva steg, inom ramen för en given politisk referensram.  Men ibland sker inom politiken genomgripande paradigmskiften, då de grundläggande idésystemen sätts i fråga. Det vardagliga politiska rutinarbetet förbyts i idédebatt och politisk strid. Expertis och auktoriteter ifrågasätts. Nya perspektiv, problem och analyser läggs till grund för politiken.

Det nyliberala politiska paradigmet sätter idag snäva gränser för svensk politik. Perspektiven är ständigt desamma: maximera utrymmet för marknaden och marknadsmekanismerna; prioritera ”kostnadseffektivitet” i varje stund och i varje verksamhet.  Men denna inriktning på politiken börjar nu ifrågasättas av allt fler. Man ser  kortsiktiga mål prioriteras framför långsiktiga. Man ser infrastruktur förfalla. Man ser inkomstklyftorna öka och människor pressas av stress och kostnadsjakt. Tiden är mogen för diskussion om de grundläggande idéer, som bär svensk politik.

Kriskommissionens uppgift är att ge partiet klart besked: Socialdemokratin har ett ansvar att driva förnyelsen. För detta krävs kunskap, hårt arbete och en stark medvetenhet om vilka värderingar som partiet vill främja. Ambitionen ska vara att i grunden förändra politikens spelrum. Sverige behöver ett nytt politiskt paradigm.

Annonser

7 kommentarer

Filed under Uncategorized

7 responses to “Ny politik kräver nya idéer

  1. Om man vill vinna många människors förtroende måste man ha en politisk ide och vision som berör folk. Man måste förstås också driva opinion för det som man anser viktigt i samhället.

    De nya moderaterna hade framgång med detta, man adresserade arbetslösheten och utanförskapet, decennier hård NAIRU politik har gjort att folk numer lever i ett samhälle med permanent hög arbetslöshet de senaste 18 åren. Att M i grunden skulle ändra på detta är inte troligt. Den förda politiken berör alla som arbetar för sin försörjning häri landet, förstås inte minst då de som av den förda ekonomiska politiken förvisats till utanförskapet men även förstås de som ska betala/producera det dagliga bröd och tak över huvudet som de som förvisats till utanförskapet av den förda ekonomiska politiken.

    Arbetslösheten bestäms ytterst av den aggregerade efterfrågan. Det är den enskilt viktigaste makroekonomiska faktorn som avgör storleken på arbetslösheten.

    Sedan mitten av 1970-talet hargapet mellan reallöneutvecklingen och produktivitetsökningen vidgats mer och mer, allt färre behövs för att producera vad folk har råd att köpa. Vinsternas andel relativt t.ex. BNP har ökat i samma takt, allt mer har gått till improduktiv finansiell spekulation. Adresseras inte de övergripande makroekonomiska faktorerna som ytterst bestämmer storleken på arbetslösheten blir allt annat inget annat än tomma charader. Att ”interndevalvera” i tron att det skulle skapa mer arbete i landet som de senaste decennierna permanent haft rekordstora exportöverskott saknar all verklighetsförankring.

    Det finns inte minsta tecken på att något av blocken vill adressera detta. Men man kan förstås inte samtidigt använda de makroekonomiska styrmedlen för att hålla uppe arbetslösheten och samtidigt använda den till att sänka arbetslösheten.

    • Vad menar du med makroekonomiska?

      Traditionellt – sen 1500-talet i Europa och åtminstone sen 1700-talet i Sverige – har ekonomi gått ut på att ”bygga landet”. Att skapa produktiva resurser. Det är först efter ca 1975 som ekonomi har kommit att handla om ”balans”.

      Som Wigforss sa: Det är dårhusmässigt att tro att man sparar genom att låta folk gå arbetslösa. Om det privata näringslivet inte tycker sig kunna investera lönsamt får det offentliga göra det. Det finns massor att investera i för framtiden – ett näraliggande mål är att investera för att komma ur fossilberoendet. Att investera för framtiden är det absolut enda sättet ett land kan spara.

      • Vad menar du med makroekonomiska?

        Skatter och avgifter på allmänna offentliga tjänster och penningpolitik. Detta regalerar köpkraften och den möjliga totala efterfrågan i samhället. Eftersom det offentliga också är en stor arbetsgivare har reallöneutvecklingen i denna sektor inte oväsentlig inverkan.

        Att spä på med offentlig konsumtion som investeringar eller annat är ett utmärkt sätt att stimulera en ekonomi där resurserna är underutnyttjade. Man får något initialt för satsningen, det sk importläckaget är lågt om nu inte det är något problem för oss med våra stora överskott mot utlandet. Det är förmodligen det bästa sättet att stimulera den privata sektorn som är viktig, det är den stora delen av ekonomin. Men ”steriliserar” man, typ ”finansierar”, genom att dra in efterfrågan någon annanstans uteblir förstås stimulans effekten.

  2. Rupert Giles

    Socialdemokratin behöver tydliga mål att sträva mot. Här är några förslag, den första är den viktigaste:

    * Folkmakt. Den är naturligtvis rent instrumentellt nödvändig, ty den är den enda makt som kan ställas mot herremakten. Men den är också grunden för det enda möjliga produktionssättet och samhället. Oavsett hur ärligt uppsåt de hade, såg tidigare samhällsförändrare alltför ofta folkmakten enbart som ett redskap. I grunden hade de inte tålamod med den, ty de visste ju bäst själva vad som borde göras och hur det skulle vara. Med en sådan inställning kan man ta samhällsförändringens första steg, men inte de följande; och vad det blir av en samhällsförändring som aldrig tar mer än det första steget, det har vi fått demonstrerat för oss nog och övernog. Därför folkmakt, i form av nya politiska strukturer (ty självfallet kan folkmakten inte rymmas i den gamla kapitalistiska ordningens institutioner och lagar, som i första hand är till för att försvara herrarna mot den) men framför allt ute i samhället, på basplanet: Självförvaltning i arbetet, både i kommersiella företag och i den gemensamma sektorn, självförvaltning i bostadsområdena. Folkmakten underbyggs av en demokratisk informationsstruktur och dito teknologi.

    * En folkstyrd ekonomi. Den institutionella form för ekonomiskt arbete som kännetecknar det nya produktionssättet är det demokratiskt styrda arbetskooperativet. Detta är inte så exotiskt som det låter. Sverige är idag fullt av ”bolag” och till och med ”aktiebolag” som i själva verket är maskerade arbetskooperativer. De har valt att maskera sig därför att kooperativa arbetsorganisationer – till skillnad från byråkratiska skenkooperativer som KF och ”bondekooperationen” – direkt missgynnas både i lagstiftningen och av herrarna i deras dagliga agerande. Att du har en produktiv idé är visserligen redan i sig diskvalificerande när det gäller att få finansiering, men andas du om att du arbetar på ett demokratiskt sätt tillsammans med några polare, så är det helt kört. Om du däremot kommer inspatserande och leker direktör blir bemötandet faktiskt något bättre. Tyvärr är detta inte hela historien. Aktiebolagslagen och den lagstiftning som kringvärver den har sina egna utvecklingslinjer inbyggda, och börsnissemasken växer till sist fast i det ansikte som bär den. Allt detta måste vi ändra på.

    Det räcker dock inte att enbart överlämna företagen till de arbetande i form av arbetskooperativer och sedan låta ”marknadskrafterna” sköta relationerna mellan dem och till det övriga samhället. Det kapitalistiska samhället är ingen marknadsekonomi och det vore en reaktionär fantasi att försöka införa en sådan med konstlade medel. Det skulle dessutom – så länge det varade – dela upp folket i ett A-lag (i kommersiella företag som gav profit), ett B-lag (i företag och inrättningar som inte gjorde det, hur nödvändiga och samhällsekonomiskt lönsamma de än vore) och ett C-lag, ty med en sådan ordning skulle många av oss förbli utanför arbetslivet. Dessutom skulle detta vara en utmärkt grogrund för en kapitalistisk restauration, ty i A-företagen skulle det snabbt utkristallisera sig en klass av kapitalister som exploaterade andras arbete, så som skett till exempel i de israeliska jordbrukskooperativerna. Vad mera är, transfereringsproblemet, frågan om samhällets ekonomiska cirkulation, skulle förbli olöst – ty A-medborgarna skulle på samma sätt som våra nutida penningherrar snabbt inse att de hade en kortsiktig fördel av att motsätta sig överföringar till den gemensamma sektorn. Detta samhälle skulle alltså snart drabbas av samma ekonomiska infarkt som det nuvarande ligger döende i.

    * Planhushållning. Detta om något är ett ord som det gått troll i, eftersom det förknippas med stalinismens auktoritära kommandoekonomier, drivna i en liten privilegierad klass’ intresse. Det ska dock påpekas att kapitalisterna själva och deras anställda företagsledare är entusiastiska planhushållare i sina egna företag och koncerner. När man hör på vilket sätt marknadsmullorna tar ordet ‘planhushållning’ i munnen, kan man ju också göra det experiment som brukar avslöja de enklare demagogiska klyschorna, nämligen att fråga sig vad som är den motsats som mullorna väl då önskar sig. Smaka på den: Planlös hushållning. Det låter väl förtroendeingivande? Jaså inte? Nå, vi kan ju erkänna att fast man inom den svenska finansvärlden gjort ett aktningsvärt försök att omsätta detta slagord i praktiken, tycks resultatet inte ha blivit det bästa. Förresten – är inte termen ‘planhushållning’ tautologisk, en tårta på tårta? Förutsätter inte själva ordet ‘hushållning’ någon form av ordning och planmässighet? Nåväl, låt oss då säga hushållning kort och gott!

    Ty detta är ju vad vi vill: ett förnuftigt hushållande med de gemensamma produktiva resurserna. De skall satsas på uthållig produktion och utveckling i allas intresse, inte på fnoskiga spekulationsäventyr avsedda att hjälpa A lura skjortan av B. Detta har självfallet ingenting gemensamt med den sovjetiska nomenklaturans utplundring av landets ekonomi, bedriven i skydd av KGB. Att göra den sammankopplingen är ett billigt taskspelartrick som går hem så länge vi, dess publik, reagerar med rumpan i stället för hjärnan. Detta innebär också att att planeringen på sikt måste flyttas från den virtuella till den reella ekonomins sfär, vara realplanering i stället för penningplanering. Ty i den virtuella ekonomins skenvärld ser vi inte skillnaden mellan falska och verkliga värden, mellan spekulativa Monopol-pengar och faktiska tillgångar. Och självfallet är en hushållning värd namnet en öppen och demokratisk process, inte en ekonomisk despotism, höljd i ett mörker som döljer dess verkliga förutsättningar och avsikter – så som fallet är med penningherrarnas egen planhushållning.

    * Stopp för fria kapitalrörelser och en ekonomisk vanhävdslag. Detta är punkter som egentligen hör hemma under föregående rubrik, men de är akut nödvändiga försvarsåtgärder i ett övergångsskede. Att övergå från virtuell ekonomi till reell är inte gjort i en handvändning. Medan det sker måste vi se till att herrarna och deras ombud inte med en knapptryckning lägger hela Sverige för fäfot, som påtryckningsmedel eller som repressalie för att vi störtat deras diktatur. Men i grund är det ju så att herrarnas ekonomiska makt vilar på en konvention som vi fäaktigt accepterar men som på intet vis är inbyggd i världsordningen, nämligen att deras virtuella ettor och nollor (eller för den delen papperslappar med påtryckta siffror) utan vidare motsvaras av realvärden vilka de fritt kan förfoga över. Så var det så länge de satt på högar av en reell penningvara, som var eftertraktad alldeles oavsett sin monetära funktion, nämligen ädelmetall. Redan värdetecknet av papper, och än mer den virtuella världens funny money, har sitt värde endast per konvention. Det har värde endast så länge någon är villig att ge dig en reell nyttighet i utbyte. I äldre tid hade man helt enkelt inte möjlighet att hantera information uppdelad på reella kategorier (”varuslag” och olika slags arbete) utan tvangs räkna om allting i en abstrakt normalvärdeskategori, pengar. Så är det inte längre; vi kan idag hantera en reell hushållning, och de möjligheterna har penningherrarna själva satt i våra händer.

    Men vanhävdslagen är ett första steg i denna riktning. Det spelar egentligen ingen större roll om finansnissarna skickar det virtuella kapitalet till månens baksida, så länge de inte förstör det reella. Förr – när folkets försörjning fortfarande ansågs vara ett väsentligt statsintresse – kunde åkerjord läggas under offentlig förvaltning om den uppenbart vansköttes, ”låg i vanhävd”. Detsamma måste gälla företag. Det ska inte gå vare sig att systematiskt plundra ett företag och köra det i konkurs medan de som arbetar i det står hjälplösa bredvid och ser på, eller att bara stänga portarna en morgon och förklara att ”företaget” flyttat till Bortre Regnuanaland. Det ska vi sätta P för. Då kan vi till sist säga till de oförskämda små gloparna: Jaså, det passar inte här? Res till Ryssland då!

    * Frigörelse från det u-landsmässiga beroendet av råvaruexport och lågteknologi. Trots allt snack om ”geniindustrier” gick förädlingsnivån hos den svenska exporten långsiktigt ner under ett sekel, från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet, och den har haft svårt att öka sedan dess. Sveriges ekonomiska öde har i modern tid berott, inte av kullager och telefoner utan av de nyckfulla världsmarknadspriserna på pappersmassa och järnmalm. Denna i längden dödsdömda struktur har upprätthållits med hjälp av subventionerad energi, juridiska privilegier och en systematisk politik för att strypa hemmamarknaderna i exportindustriernas intresse. Här krävs en långsiktig demokratisk resursallokering för nyföretagande, innovation och utveckling. Vad som hittills gjorts i denna riktning kan barmhärtigast kännetecknas som rena rökridåer; det är bara att se på resultaten, eller snarare den häpnadsväckande bristen på sådana. Eftersom man systematiskt håller hemmamarknaderna nere, dör också det innovativa nyföretagandet. Men på sikt måste lokal produktion och konsumtion stödja sig på varandra. Ett folk som inte kan tillfredsställa sina egna grundbehov kan inte vänta sig någon framtid.

    * Regional balans. Idag ligger glesbygder med typiska avfolkningsproblem på föga mer än pendlaravstånd från våra få större befolkningscentra. I Skåne är över hälften av befolkningen koncentrerad till ett av landskapets fyra hörn. Hur det ser ut i resten av Sverige behöver jag knappast orda om. Obalansen leder till sociala och ekonomiska problem, till oekonomiska transporter och miljöförstöring. Botemedlet är varken politiskt eller teknologiskt. Det är i sista hand en demokratisk teknologipolitik.

    * Rättssamhälle. Till och med i jämförelse med andra kapitalistiska stater i Västeuropa är garantierna för mänskliga och medborgerliga rättigheter påfallande svaga i Sverige. Det finns normalt inga sanktioner mot dem som bryter mot dem, som till exempel i USA, och de flesta av dem kan avskaffas genom en enkel votering i riksdagen. Rättsapparaten och polismakten har befogenheter som väcker förvåning i utlandet. Höga byråkrater och politiker betraktar lagen som en skitsak som inte berör deras verksamhet. Till och med inom dess ytterst tänjbara ram är utrymmet för administrativt godtycke och rättsövergrepp utomordentligt stort. Mockningen i detta stinkande augiasstall börjar lämpligen med en både reellt och formellt bindande rättighetsförklaring, följd av upprättandet av en folklig kontroll över ordnings- och försvarsorganen. En rättegångsbalk värdig ett civiliserat samhälle ersätter den nuvarande. Säkerhetspolisen, denna landsförrädiska liga genom vilken utländska statsterrorister systematiskt sprider desinformation, desorganisation och övergrepp i det svenska samhället, förintas restlöst och dess återupprättande förbjuds i grundlagen.

    * Demokratisk utbildning. Utbildning är en samhällelig investering i kompetensutveckling, inte som moderaterna föreställer sig, en inrättning förmedelst vilken man skiljer fint folk från sämre. Det räcker inte att bara åter öppna högskolorna för alla och avskaffa segregationen mellan ”riktiga” gymnasier och förvaringsinrättningar för överflödig underklass. Dessutom måste det till en pedagogisk reform från förskolan och uppåt, en som bygger på respekt för eleven som medborgare och människa och som sätter hennes utveckling i centrum. Vad händer i ett samhälle där medborgarna inte från första klass fått lära sig att de är korkade och omöjliga och där de inte utsätts för systematisk ”hjälplösisering”? Det vore intressant att se. Vilka intellektuella och moraliska resurser förstörs inte varje dag i våra klassrum och skolkorridorer!

    * Ett självständigt Sverige. Sist och slutligen kommer vi alltid fram till detta: En demokratisering av Sverige har inte större chans att klara sig än en snöboll i helvetet så länge vi är bundna till de genomkorrumperade och auktoritära maktstrukturerna i EU. Då har vi hela den samlade, institutionaliserade fascismen i Europa att tampas med, ”påven, Metternich och Guizot” för att citera Manifestet. På viss sikt är naturligtvis EU bara en hallucination i en sjuk hjärna; det kommer att gå samma väg som Brezjnevs Sovjetunion. Man har kedjat oss till ett kadaver. Men upplösningsprocessen kommer sannolikt inte att bli muntrare i det senare fallet än i det förra, så ju snabbare vi kommer loss, desto bättre.

  3. Henrik Mörth

    Att se politik som ”paradigm”/ referensram är helt klart spännande. Och att politiken idag har så korta tidsperspektiv är ett stort problem. Jag brukar ofta tänka på politik som olika tidslinjer. Idag dominerar det extremt korta tidslinjer. Ett år i taget resten är ”reformambitioner om så ekonomin tillåter”. Kan det bli kortare?

    Vi måste få längre tidslinjer i den politiska debatten. Tidslinjer som sträcker sig över våra liv och längre än så – miljön kommer kräva mycket långa tidslinjer. Det kanske är ett tecken att ”normal-politiken” håller på att ”gå sönder” och ett nytt paradigm är på väg! Politiken går så fort att få minns vad som sas för en månad sedan. Det kanske är så att snart kanske inte ”referensramen” håller ihop . Bara det inte blir dystopins referensram utan hoppets…..

  4. ”Kriskommissionens uppgift är att ge partiet klart besked: Socialdemokratin har ett ansvar att driva förnyelsen. För detta krävs kunskap, hårt arbete och en stark medvetenhet om vilka värderingar som partiet vill främja. Ambitionen ska vara att i grunden förändra politikens spelrum. Sverige behöver ett nytt politiskt paradigm.”

    Jo… – Lena Sommerstad – och mitt svar på det blir kontinuerlig direkt demokrati.

  5. Pingback: Peter Andersson - med rätt att tycka....: Den politiska förnyelsens dilemma och frågan om förtroende

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s