Nya idéer om samhällsekonomin finns, för den som förstår att lyssna

Den finansiella krisen innebär stora utmaningar för såväl det globala som det europeiska monetära systemet. Detsamma gäller klimatkrisen, som har vuxit till en av de viktigaste frågorna på den internationella politiska agendan. Frågan om hur dessa utmaningar ska mötas och hur en ny tillväxtpolitik kan se ut var temat för den tillväxtkonferens, som anordnades av Arena och tyska Friedrich Ebert Stiftung i veckan. DN:s Gunnar Jonsson var där, men att döma av krönikan i dagens DN hade han svårt att förstå de nya och viktiga frågor som restes.

Wolfgang Münchau, Financial Times, lyfte problemet med bristen på koordination i den ekonomiska politiken, i EU och globalt. EU utgör idag en stor sluten ekonomi, där hemmamarknaden har en huvudroll.  Men EU:s medlemsländer agerar fortfarande som om de vore små, öppna ekonomier, hävdar Münchau. Det har allvarliga konsekvenser för den ekonomiska politiken, där det finns en extrem fixering vid global konkurrenskraft och tillväxt genom export, medan vikten av att upprätthålla efterfrågan på hemmamarknaden negligeras. På samma sätt försummar EU att inta rollen som en stor, ansvarig aktör i det globala monetära systemet. I en tid när världsekonomin plågas av stora obalanser måste politiken inriktas mot koordination och samarbete, inte enbart mot egen tillväxt och konkurrenskraft, menar Münchau.

Münchaus analys har stor relevans även för de miljöpolitiska problemen. Eftersom de stora miljöproblemen är globala krävs koordination på gobal nivå, det som brukar kallas för Global Environmental Governance. Men det behövs också en samordning med handelspolitiken och finanspolitiken. Det finns i världen en växande insikt om att långsiktigt välstånd inte bara baseras på väl fungerande varu- och kapitalmarknader utan i än högre grad på kollektiva nyttigheter – som fungerande ekosystem, hälsa, utbildning och social tillit. För att dessa gemensamma resurser inte ska förstöras eller tappa i funktion och värde, krävs regelverk för hur marknadsintressen ska vägas mot kraven på långsiktig hållbarhet. I detta ligger en av vår tids stora utmaningar.

Forskare som har försökt beräkna ett lands välstånd med mer sofistikerade metoder hävdar att så mycket som 80 procent av ett lands välstånd kan bestå av humankapital. Denna siffra refereras i en ny spännande rapport från EU,  Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress, skriven av tre internationellt ledande ekonomer: Joseph E. Stiglietz, Amartya Sen och Jean-Paul Fotoussi. Stiglietz, Sen och Fotoussi pekar på behovet av att mäta välstånd på ett nytt sätt, med fokus på verklig konsumtion och välfärd på hushållsnivå – och med ojämlikheten i fördelning mellan olika hushåll i fokus. Istället för sedvanliga BNP-beräkningar krävs statsfinansiella balansräkningar där förslitning och förstörelse av humankapital och naturkapital måste räknas in. Och lika viktigt som det är att beräkna det värde som skapas på marknaden, lika viktigt är det att beräkna värdet av ekonomiska aktiviteter utanför marknaden, som till exempel barnomsorg och hushållsarbete.

Det intressanta med den nya EU-studien är att den går långt i att analysera hur en ny typ av nationalräkenskaper kan se ut. Man bygger också på en växande mängd utredningar i andra internationella organisationer, som OECD och ECE, där hållbar tillväxt också tilldrar sig ett allt större intresse. En studie som – från miljöns perspektiv – kommer att bidra till ytterligare kunskap  presenterades för bara några dagar sedan på miljötoppmötet om biologisk mångfald i Nagoya i Japan. Studien handlar om värdet av världens biologiska mångfald och har titeln The Economics of Ecosystems and Biological Diversity Report. Här försöker forskarna sätta ett monetärt värde på den natur, som i den vanliga nationalekonomin värderas till noll och vars förödelse därför inte syns i samhällets balansräkning.

Vad vi nu ser, vill jag hävda, är att såväl utvecklingen inom den reala ekonomin som  inom forskarsamhället  är på väg att vrida den ekonomiska debatten mot nya frågor. Just därför var det seminarium som Arena och Friedrich Ebert Stiftung arrangerade så spännande. Framtidens ekonomisk-politiska fråga är hur vi – i Sverige, inom EU och globalt – ska kunna skapa inte bara tillväxt i form av ökad BNP utan en långsiktigt hållbar utveckling, med naturkapitalet och humankapitalet som bas.

Åter till tillväxtseminariet: Dagens sista sista inlägg kom från nestorn i nationalekonomi Assar Lindbeck, som anlände till panelen om miljö utan att ha förberett sig överhuvudtaget och utan att förhålla sig till de teman som konferensen tog upp. Istället valde han att upprepa några punkter där han tycker att socialdemokratin driver en dålig politik, bl.a. ifråga om RUT-avdraget. Det är tråkigt att se hur DN:s Gunnar Jonsson vaknar till liv först när han från Assar Lindbeck får höra just de gamla välkända argument som passar bäst med hans redan förprogrammerade världsbild av vad som är viktigt i den ekonomiska politiken. Det är också sorgligt att han inse att Gunnar Jonsson har så svårt att lyssna att han inte kan förmedla något annat än att ”Lena Sommestad säger nej till allt” vad Assar Lindbeck föreslår.

Det riktigt intressanta på denna konferens var nämligen att jag och Assar Lindbeck i själva verket är helt eniga om en helt grundläggande fråga i den ekonomiska politiken: att investeringar i humankapital, som enligt Stiglietz, Sen och Fatoussi kan svara för så mycket som 80 procent av det nationella välståndet, bör stå i fokus för framtidens ekonomiska politik. Det är med den insikten som vi måste komma tillbaka till frågan om vi har råd med humankapitalet – dvs. människan själv.

Seminariet finns att se på ABF Play,

 

Mer bloggat om Arenas och Friedrich Ebert Stiftungs seminarium: Mats Engström. Radar kommenterar Gunnar Jonssons krönika. Peter Andersson om hur alltfler städer ser välfärden som en investering för framtiden. Hållbar utveckling handlar om att värna människorna – ekonomins mest dyrbara resurs.

Annonser

12 kommentarer

Filed under Uncategorized

12 responses to “Nya idéer om samhällsekonomin finns, för den som förstår att lyssna

  1. 30 år av nyliberal intellektuell ökenvandring sätter förstås sina spår. En ideologisk omvälvning som gjort oss och våra samhällen fattigare med en snäv och enfaldig ekonomisk värderingsmodell.

    The neo-liberal era has successfully imposed a very narrow conception of value in relation to our consideration of human activity and endeavour. We have been bullied into thinking that value equals private profit and that public life has to fit this conception. In doing so we severely diminish the quality of life. …

    Ytterst handlar allt välstånd om mänsklig kunskap. Det enda som har något inneboende värde. Om alla medborgarna ska stå i fokus för samhällets politik är inte en ekonomisk fråga utan en filosofisk.

    Redan i våras kom FN med en rapport som gick emot den gängse IMF/VB och EU modellen om exportledd tillväxt som det allena saliggörandet.

    Trade and Development Report, 2010 – UNCTAD
    ”It is becoming clear that not all countries can rely on exports to boost growth and employment; more than ever they need to give greater attention to strengthening domestic demand … The shift in focus on domestic-demand-led growth is necessary both in developed and emerging-market economies with large current-account surpluses and underutilized production potential in order to prevent the recurrence of imbalances similar to those that contributed to the outbreak of the global financial crisis. But it is also important for many developing countries that have become heavily dependent on external demand for growth and for creating employment for their growing labour force.
    Unemployment is the most pressing social and economic problem of our time, not least because, especially in developing countries, it is closely related to poverty.

    (…)
    … it is important that the macroeconomic policy framework be strengthened to promote sustainable growth and employment creation in both developed and developing countries. Past experience and theoretical considerations suggest that a sustainable growth strategy requires a greater reliance on domestic demand than has been the case in many countries over the past 30 years. In such a strategy, job creation for absorbing surplus labour would result from a virtuous circle of high investment in fixed capital leading to faster productivity growth with corresponding wage increases that enable a steady expansion of domestic demand. Especially for developing countries, this may call for a rethinking of the paradigm of export-led development based on keeping labour costs low. …

  2. Pingback: Sluta ta efter nyliberalt språkbruk « Rebella unga S-kvinnor

  3. Jonny

    Varför skulle EU överhuvudtaget ” inta rollen som en stor, ansvarig aktör i det globala monetära systemet.” ?

    EU är bara ett forum för att administrera vissa mellanstatliga fördrag. Administrationskostnaderna, dvs EUs budget, uppgår till 1% av medlemsländernas BNI.

    • lenasommestad

      EU-länderna utgör tillsammans, med sina nationella ekonomier, en av de stora aktörerna i den globala ekonomin. Globalt finns det just nu ett antal stora valutor, varav euron är en. Just nu är det djup kris och samtidigt stor obalans mellan flera stora valutor, främst Kina (som har stora överskott) mot utlandet och USA (som har underskott). Jag refererar Münchau, som noterar att de europeiska länderna har varit vana att agera som små aktörer och då är den naturliga strategin att försöka ta sig ur kriser och depressioner genom exportöverskott. Men alla regioner i världen kan inte samtidigt ta sig ur krisen genom överskott.När EMU-området har blivit en så stor aktör globalt måste Europa tillsammans med övriga stora aktörer ta ansvar för balansen i världsekonomin, dvs även efterfrågan.

      • Problemet med EU är att det har skrivit in den nyliberala samhällsförståelsen i stadgarna. Den ”fria konkurrensen” är grunden, allt annat är undantag som måste motiveras tjugo gånger om för att eventuellt tillåtas. Och hur ska en organisation med en sådan skevhet över huvud taget kunna användas till något vettigt?

        Som Samir Amin har visat är det t.o.m. förbjudet med industripolitik inom EU, till skillnad från alla andra i-länder. ”Marknaden” ska styra. Hade Maastrichtfördraget (eller det nuvarande) varit i kraft på 80-talet hade t.ex. Airbus varit förbjudet, bara för att ta ett exempel.

  4. Wolfgang Münchau, Financial Times … Men EU:s medlemsländer agerar fortfarande som om de vore små, öppna ekonomier, hävdar Münchau. Det har allvarliga konsekvenser för den ekonomiska politiken, där det finns en extrem fixering vid global konkurrenskraft och tillväxt genom export, medan vikten av att upprätthålla efterfrågan på hemmamarknaden negligeras.

    Varför säger han ”EU:s medlemsländer”, den fd världsbanks bossen Martin Wolf på FT brukar inte ha några problem med att explicit peka ut Tyskland som den stora ”boven” det här sammanhanget. En del andra finns förstås också men Tyskland är den stora elefanten. Räknat per capita torde nog Sverige vara ”bäst i klassen” när det gäller ”beggar thy neighbour” politik med valuta trixande och ”interndevalverande”.

    • lenasommestad

      Precis som du skriver är ju exportöverskotten stora i vissa medlemsländer, inte minst i Sverige, som sällan ifrågasätts på denna punkt just därför att vi är små. Münchaus poäng är att idén om de positiva överskotten förenar EU:s medlemsländer och att detta synsätt också kännetecknar unionens gemensamma politik.
      Du undrar varför han säger ”EU:s medlemsländer”. Det var mitt referat, och det må vara osagt om jag gjorde honom full rättvisa! Nu har jag lagt in en länk till en inspelning av seminariet på bloggen, så där kan du själv se om du är intresserad. Säkert fanns det nyanser som jag missade i detta: om Tyskland nämndes explicit lade jag inte på minnet.

  5. Redan Adam Smith förstod detta, han sa: ”the wealth of a nation rests within its people”.

  6. Eller om man ska citera Erik Reinert:

    ”Fysikmetaforerna (som styr nyklassisk ekonomi, min anm) är mycket kraftfulla och ger exakta svar, som att alla löner i världen blir lika när vi får frihandel (faktorprisutjämning). Problemet är att fysikmetaforerna inte klarar att hantera kvalitativa olikheter som skapar olikheter i inkomst. Oavsett hur hög utbildning man ger en diskare kommer lönen inte att stiga till en aktiemäklares lön. Det enda sätt en diskare kan höja lönen på är att byta yrke. Utan att byta yrke har diskaren specialiserat sig på att vara relativt fattig. Att också nationer kan specialisera sig på att vara fattiga är obegripligt för ekonomer som arbetar med fysikmetaforerna, eftersom det inte finns skillnader mellan ekonomiska aktiviteter i deras värld. De godtar därför inte att fattiga nationer försöker manövrera sig in i ekonomiska aktiviteter som kan öka deras lönenivå, så som alla rika länder i sin tur har gjort. Fysikmodellerna är heller inte i stånd att hantera inovationer; att det sker något kvalitativt nytt i världen. De får heller inte med sig samhällets synergieffekter och leder naturligt nog till Margaret Thatchers uttalande: ”There is no such thing as society”.

  7. PS Här kan man se en skojig tablå med kontraster mellan neoklassisk ekonomi och ”verklighetsbaserad” ekonomi: http://www.othercanon.org/papers/organisation.html

  8. Pingback: Framtiden är gemensam « strötankar och sentenser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s