Monthly Archives: november 2010

Ska S tappa initiativet en gång till?

Skolbarn - bild från Örebro kommun.

Skolbarn - bild från Örebro kommun.

Regeringen har bjudit in till diskussion om friskolorna. Det är bra. Få marknads- och valfrihetsreformer har på ett mer dramatiskt sätt påverkat själva grunden för den svenska samhällsmodellen. I synnerhet det faktum att offentligt finansierade skolor kan drivas med vinst har gjort Sverige till ett unikt paradis för riskkapitalbolag i utbildningsbranschen. Alla varningsklockor borde ringa i ett socialdemokratiskt parti, som har ägnat decennier av hårt arbete åt att bygga upp en gemensam ”bottenskola” av högsta kvalitet för alla barn och ungdomar.

Men partiet har inte bara varit oförmöget att ändra politikens riktning. Trots hård intern debatt blev partilinjen inför valet 2010 ett aktivt stöd för vinster i skolan. Partiet gick i denna fråga till val på en  paroll som måste vara en av de dummaste som någonsin har formulerats av ett socialdemokratiskt parti: ”driftsformen spelar ingen roll”.

Samhällsbyggande handlar just om val av driftsformer och andra institutionella arrangemang. Socialdemokratins historiska framgångar är ett resultat av en sällsynt god förmåga att skapa institutioner som främjar såväl jämlika livschanser som ett i övrigt väl fungerande samhälle – med hög kunskapsnivå, god rättssäkerhet, ett dynamiskt näringsliv och stark social tillit människor emellan. När partiet går till val på att driftsformer inte spelar någon roll har man spelat bort  inte bara sin intellektuella trovärdighet utan också sin chans att ta initiativet i den reformprocess, som nu står för dörren.

Nu leder borgerligheten debatten, också i media. Johannes Åman på DN reser idag krav på en översyn av hela regelverket för friskolan. Han konstaterar att det inte räcker med skarpare kvalitetsgranskning. Också de stora privata koncernernas roll i skolväsendet måste granskas.

Var finns S? Ska Socialdemokraterna tappa initiativet i skolfrågan, en gång till?

Debatten har pågått under en längre tid – men i partiet inför döva öron. Mer om problemen med vinster i utbildning, se t.ex. internationell debatt i Washington Post. Bloggat: Bo Malmberg, Marika Lindgren Åsbrink. Arbetarrörelsens tankesmedja har försökt lyfta frågan, se Vinstvarning.

Annonser

24 kommentarer

Filed under Välfärd

Från Dublin till Cancún: Klimatfrågan kräver en ny ekonomisk politik

Efter ett år av tystnad har media återkommit till klimatfrågan (SvD). Skälet är klimatmötet i Cancún, som startar idag. EU:s klimatkommissionär lovar drygt 7 miljarder euro under tre år som bidrag till de fattiga ländernas klimatinvesteringar. Hon försöker skapa bilden av klimatet som en mycket högt prioriterad fråga för EU (DN Debatt). Hennes budskap kommer dock parallellt med ett annat besked från EU: Irland har nu har fått klartecken för stöd från EU:s krisfond.  Nödlån på 85 miljarder – tio gånger mer än det globala klimatstödet – ska gå till att rädda bankerna på den gröna ön. Det sker i utbyte mot att Irlands regering lovar att driva en sträng besparingspolitik (DN). Tiotusentals irländare protesterar mot att bankerna räddas medan de fattiga får betala. Men åtgärden är nödvändig, noterar DN:s samhällsekonomiske krönikör Johan Schück,  eftersom ”den finansiella smittan måste hejdas innan hela eurosystemet är drabbat”.

I dessa två, parallella händelser – klimatmötet och Irlandskrisen – illustreras en ekonomisk-politisk tragedi, för Europa, och för världen. Klimatkrisen kräver, för att en politisk lösning ska kunna uppnås, att Europa går före med både kraftfullt finansiellt stöd till fattiga länder och med egna investeringar för energiomställning på hemmaplan. Förtroendet måste återskapas för den överenskommelse som ligger till grund för 1992 års klimatkonvention: överenskommelsen att de industrialiserade länderna ska gå före i klimatomställningen och därtill kraftigt öka sitt bistånd (till o,7 procent av BNP). Sveket mot denna överenskommelse är ett avgörande skäl till den förtroendekris vi ser idag. Samtidigt visar Irlandskrisen vad EU idag prioriterar högst: att rädda eurosystemet, bankerna och den egna finansiella stabiliteten. Irlandskrisen visar också  vilket ekonomiskt-politiskt tänkande som dominerar det europeiska projektet: vägen till ekonomisk tillväxt är effektiv marknadskonkurrens, och därför måste marknadernas förtroende sättas högst på den politiska dagordningen. Att rädda marknadernas förtroende för euron eller pundet har långt högre prioritet än att rädda EU:s trovärdighet i klimatpolitiken. Med den utgångspunkten blir det ingen kraftfull biståndspolitik och heller inga rejäla investeringsprogram för klimatomställning på hemmaplan.

Man kan tänka annorlunda, men det kräver en synvända i den ekonomiska politiken: från ett ensidigt fokus på marknadskonkurrens och kortsiktig tillväxt till ett fokus på de samhällsekonomiska tillgångarna och det långsiktiga välståndet. Alltfler ser sambandet. En av dem är Martin Wolf, som  i Financial Times 25 november går till storms mot den nedskärningspolitik som nu bedrivs för att återskapa marknadernas förtroende. I sin kolumn driver han tesen att tillgångar är lika viktiga som skulder (”Assets matter just as much as debt”). De stora underskotten i de statliga finanserna är tveklöst ett stort problem, konstaterar Wolf, men målet att balansera statsbudgeten får inte ske till priset av att värdet av en nations tillgångar – som till exempel infrastruktur och kunskap – förstörs:

Yet governments should not sacrifice the future to the pressures of the present. What is the sense of cutting spending today if the result is a poorer country tomorrow? This point turns on its head the refrain that we should at all costs avoid burdening the future with additional debt. We should indeed avoid burdening the future with unproductive debt. Yet productive debt is not a burden, but a blessing.”

Wolfs analys handlar om vikten av att främja en hållbar samhällsutveckling. Långsiktig välstånd kräver att vi riktar blicken mot samhällsekonomins balansräkning: de tillgångar i form av naturresurser, humankapital och infrastruktur som utgör grunden för vårt välstånd. Det kräver att vi inte låter oss förblindas av resultaträkningen: den årliga tillväxt i BNP och de årliga överskott i statsbudgeten, som ger så många poäng i dagens ekonomisk-politiska värld. Om det funnes en större insikt i Europa idag om värdet av att långsiktigt värna samhällets hållbara välstånd, då skulle vi fråga oss vilka fördelar det ger oss att ha banker med frihet att agera på gränslösa marknader – till priset av finansiella kriser som måste betalas med vårt samhälles grundkapital, i form av uteblivet underhåll och uteblivna investeringar i eget naturkapital, humankapital och fysiskt kapital och till priset av uteblivna investeringar i våra globala kollektiva nyttigheter – som en ren atmosfär och ett fungerande klimat. Vi skulle också fråga oss vilka fördelar det ger oss att ha ett gemensamt europeiskt valutasystem – till priset av att finanspolitiska åtstramningar måste tillgripas i land efter land till stor skada för våra tillgångar i form av kunskapskapital, folkhälsa och miljö.

Faktum är att debatten om dessa frågor pågår, bakom kulisserna. Häromåret fick tre ledande ekonomer i uppdrag att ge förslag till hur vi i EU bättre ska kunna bedöma om vi har en hållbar ekonomi. Hur får vi bättre kunskap om samhällets balansräkning i form av naturkapital, humankapital och fysiskt kapital och inte bara dess årliga resultaträkning i form av BNP? Resultatet blev en spännande rapport; Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Progress (Joseph E. Stiglitz, Amartya Sen och Jean-Paul Fitoussi).

Joseph Stiglitz. En av författarna till EU-rapporten om hur vi mäter ekonomiska resultat och sociala framsteg.Bild från infiniteunknown.net

Joseph Stiglitz.En av författarna till EU-rapporten om hur vi mäter ekonomiska resultat och sociala framsteg. Bild från infiniteunknown.net

I denna rapport analyserar Stiglitz, Sen och Fitoussi inte bara hur vi ska kunna bedöma ett samhälles hållbarhet genom att mäta kostnaden i pengar av till exempel miljöförstöring och förslitning av det fysiska kapitalet. Författarna diskuterar också hur vi kan beakta värdet av sådant som överhuvudtaget inte kan mätas i pengar; som livskvalitet. Välstånd handlar ju inte bara om ekonomi, och ekonomisk politik kan därför inte ensidigt inriktas på materiella resurser. Det samhälle vi bygger ska byggas för människor; och människolivet har fler dimensioner än pengar.

Jag tror att det finns många exempel på diskussioner där vi skulle komma längre om vi istället för att tala om tillväxt valde att tala om tillgångar eller långsiktigt välstånd. Ett sådant exempel är ett aktuellt inlägg av Bo Ekman i miljödebatten, Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö (DN 28 november). Ekman skriver bra om att miljöpolitiken för att bli politiskt central måste definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Jag håller med. Men varför argumenterar han sedan för att miljöpolitiken därför måste bli en  ”plånboksfråga” och en tillväxtfråga? Varför inte en fråga om långsiktigt välstånd och livskvalitet?

Med en offensiv investeringspolitik – baserad på de insikter som lyfts av bland andra Martin Wolf, Joseph Stiglitz och Amartya Sen – skulle Europa på ett annat sätt än idag kunna hantera de två svåra kriser som idag utgör de största hoten mot framtidens välstånd: den globala klimatkrisen och den djupa sociala och ekonomiska kris, som följer i spåren på den europeiska nedskärningspolitiken. EU skulle kunna framträda med en annorlunda framtidsstrategi och ett annat ledarskap, både i Cancún och i Dublin.

Det är hög tid att vi i den ekonomiska politiken börjar prioritera framtidens reala ekonomiska tillgångar istället för att jaga efter balans i statsfinanserna och kortsiktig tillväxt i ett snävt marknadsperspektiv. Samhällets balansräkning måste sättas före dess resultaträkning. Ekonomins dyrbaraste resurser är människor och miljö. Om vi fördärvar dessa resurser, som utgör basen i samhällsekonomin, har vi fördärvat framtidens välstånd – men också den sammanhållning och det förtroende människor emellan som skapas i en ekonomi, där människan inte är ett medel, utan ett mål.

Svenska politiker kan påverka. Var finns de? Vem vågar höja rösten? Sverige har goda statsfinanser, synnerligen god tillväxt (nya siffror idag) och en fri position utanför euro-zonen. Det förpliktigar.

Mer om krisen: Aftonbladet. Leif Pagrotsky i  Korseld (hela programmet).

Mer om klimatet: Regeringen informerar. Spännande om klimat och hälsa på Lars Weinehalls blogg. Snabbguide i Miljöaktuellt. Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen, bloggar om möjligheterna i Cancún. Klokt om sociala aspekter av Matilda Ernkrans i  Aktuellt i Politiken, ännu bara i pappersupplagan. Matilda följer förhandlingarna i Mexico, se blogg.

Eric Sundström, till sist,  skriver i  Arena om ”Pajkastning i skuggan av Cancún”. ”Pajkastningen” är Sundströms beteckning på den debattartikel som jag själv skrev i DN i förra veckan, och där jag lyfte betydelsen av att vi grundligt diskuterar vilka värderingar som ska bära den ekonomiska politiken (DN). Det är synd att Eric väljer att tolka inlägget som ”en positionering i partiledarfrågan” istället för att försöka förstå innebörden i det jag skriver. Dock är vi båda två helt eniga om vikten av att socialdemokratin förmår binda ihop den ekonomiska politiken med ett grönt perspektiv. Ovanstående blogginlägg är ett försök att göra just detta – även om jag tillåter mig att förnya perspektivet bortom det som anses vara ”ekonomiska fundamenta”.


3 kommentarer

Filed under Ekonomi, EU, EMU, euron, Hållbar samhällsutveckling, Kunskap och demokrati, Miljö, Välfärd

Utveckla ett modernt, lärande parti

Krisen för socialdemokratin handlar om att hitta en ny roll i en ny tid. Framförallt handlar det om att förnya den historiskt starka rollen som lärande parti – i täten för samhällsdebatt och samhällsutveckling.

Historiskt har socialdemokratin varit unik i förmågan att bygga kunskap som grund för politik. Men denna unika förmåga har aldrig varit en intern partiangelägenhet. Som lärande parti har Socialdemokraterna alltid drivits av engagemanget och kunskapen från tusentals sympatisörer i den breda arbetarrörelsen –  i fackförbund och studieförbund, konsumentkooperation och bostadskooperation. Här har samhällsorganisation och samhällsbyggande diskuterats, av medlemmar, experter och utredare. Här har de principiella frågorna ventilerats – om ekonomisk demokrati, arbetets värde och kooperativa principer. Med denna starka bas som grund har partiet med styrka och självkänsla också kunnat ta akademins experter i anspråk. Partiet har lockat intellektuella och engagerade samhällsmedborgare från alla samhällsskikt. Borgerlighetens samhällsbild har utmanats och egna analyser lagts till grund för ett progressivt samhällsprojekt.

Idag har socialdemokratin mist sin förmåga att bygga progressiv och framgångsrik politik i samspel med en bred, lärande arbetarrörelse. Varför? Många pekar på hur folkrörelserna och facket har försvagats, samtidigt som det inte längre är så självklart som tidigare att arbetarrörelsens fackligt / kooperativa organisationer ska vara direkt knutna till det Socialdemokratiska partiet.  Så är det självklart, och det kräver förnyelse.

Men socialdemokratin har under senare  tid inte bara mött svårigheter i sitt politiska projekt som lärande parti, utan också stora möjligheter – möjligheter som inte har tagits till vara. Jag vill hävda att det inte är svårare att vara ett lärande parti i täten för samhällsdebatten idag än för femtio år sedan. Snarare tvärtom. Problemet är att partiet idag har en ledning som inte prioriterar kunskap och samhällsanalys som grund för sin politik. Möjligheterna tas inte till vara.

Fackförbund och kooperation i Sverige har förvisso inte längre samma medlemsengagemang som tidigare, men de har förblivit viktiga lärande organisationer, som ständigt tillför samhällsdebatten ny kunskap och nya förslag. I dessa organisationer finns specialkunskap om allt från arbetsmarknad och offentlig sektors organisation till miljövänlig upphandling, samhällsplanering och energismart byggande. Varför tas inte denna kunskap till vara? Varför saknas en progressiv offentlighet där pusselbitarna från de många progressiva aktörerna i svensk samhällsdebatt tas till vara?

En ytterligare möjlighet är ett tätare samspel med de gamla och nya folkrörelser, som aldrig har tillhört arbetarrörelsen men som idag driver progressiv samhällsdebatt i Sverige av stort intresse. En sådan folkrörelse är miljörörelsen. En annan är Svenska Kyrkan. En tredje är solidaritetsrörelsen. Visst deltar socialdemokrater ibland både lokalt och centralt i gemensamma arrangemang med dessa rörelser, men en bärande idé om lärande och kunskapsbyggande tillsammans med den bredare folkrörelsen saknas.

Det hävdas ibland att vi inte längre kan räkna med de bildningsideal och det kunskapsintresse som så starkt drev äldre tiders arbetarrörelse. Jag håller inte med. Om så vore fallet, då skulle Sverige inte vara fyllt av kurser, konferenser, inspirationsdagar och utbildningar. Då skulle inte samhällsdebatten flöda av nya förslag. Överallt gror och spirar kunskapssökande, och kunskapsproduktionen växer. Det genuint nya är att Socialdemokraterna i så hög grad står utanför, intensivt upptagna av dagspolitikens plikter och processer. Fältet lämnas fritt för civilsamhällets många specialiserade aktörer – men framförallt för näringslivets och högerns väl finansierade lobbyister.

Jag tror att det praktiska problemet kan formuleras så här: Tidigare fick det Socialdemokratiska partiet ständigt stimulans och ny kunskap från de många medlemmar och organisationer, som inte kämpade om partipositioner utan hade andra uppgifter och intressen i samhällsbygget. Men idag är många av dessa medlemmar och organisationer inte längre närvarande i partiarbetet – och partiet har försummat att bygga upp nya kommunikationskanaler för lärande. Kvar har blivit ett parti av politiker som producerar förslag, men utan att grunda dessa förslag i en egen samhällsanalys. Resultatet blir osammanhängande och ointressant.

Den goda nyheten är att vägen till ett annat arbetssätt är fullt framkomlig – och därtill spännande. Ett modernt, lärande socialdemokratiskt parti behöver fortfarande utnyttja den kunskap som fackförbund och kooperation kan bidra med, precis som man alltid tidigare har gjort, men det behövs också en mer utvecklad kommunikation med andra organisationer – som miljörörelse och solidaritetsorganisationer. Den modell som utvecklas måste utgå från kunskap och lärande och ha formen av kommunikation mellan självständiga aktörer. I samma anda måste partiet utveckla sin kommunikation med forskarsamhället.

För att klara denna typ av lärandeprocess, krävs att partiet prioriterar kunskap och idédebatt som en bärande del av partiets verksamhet. Det krävs också att partiet ser medlemmarna som en viktig resurs för lärande och idéutveckling. Var och en som är ute i partiet och diskuterar viktiga samhällsfrågor inser snart att en stor del av samhällets erfarenhet och expertis finns representerad bland partiets medlemmar – men att denna expertis nästan aldrig efterfrågas. Partiet är inriktat på att rekrytera personer som vill göra insatser som förtroendevalda, men det finns få kanaler för den som vill göra en insats i lärande eller kunskapsuppbyggnad. Om partiet lyckas öppna sådana kanaler, är möjligheterna till utveckling mycket stora. I lärandet finns ju inga begränsningar i antalet positioner som kan fördelas – här kan partiet växa i takt med medlemmarnas engagemang.

Finns intresset? Jag är övertygad om att det finns. I mitt eget partidistrikt, Uppsala län, har vi under några år anordnat Framtidsdagar, helt inriktade på att erbjuda medlemmarna i länet inblick i den mest kvalificerade och intressanta debatten på olika områden – från utbildningspolitik till välfärd och infrastruktur. Vi har bjudit in politiker men också forskare och experter. Gensvaret har varit stort och debatterna på en nivå, som ger en föraning om den potential partiet har – om den får möjlighet att utvecklas. Liknande initiativ på andra håll visar på samma sätt ett växande intresse, t.ex. Tankarnas trädgård i Örebro.

Vad som dock behövs om Socialdemokraterna ska bli ett modernt lärande parti som inte bara utvecklas internt, utan också förmår kanalisera lärandeprocessen externt i praktisk politik,  är att kunskap och lärande prioriteras långt högre i den centrala partiorganisationen än vad som sker idag. Två-tre personer i Arbetarrörelsens tankesmedja är inte nog, trots de stora insatser som denna Tankesmedja gör för att höja nivån i socialdemokratisk debatt. Det behövs fler personer med kunskap, tid och resurser att erbjuda aktiviteter och kunskapsunderlag av allra högsta kvalitet, inte minst till partiets rådslag. Idédebatt och spännande förslag kan inte växa ur torra jorden. De måste vårdas i tankarnas trädgård.

Mer om läget för socialdemokraterna: DNs ledare, ny opiononsundersökning i DN, Aftonbladet, SvD. Mer bloggat: In your face, Peter Andersson. Fortsatt debatt 27 november: Karl Petersén i DN


34 kommentarer

Filed under Kunskap och demokrati

Var finns den nya svenska innovationsmodellen?

”Sverige tappar i forskning” varnar professor Eric Giertz i SvD. De stora svenska medicin-tekniska företagen utvecklar inte längre ny teknik i Sverige. Ett viktigt skäl enligt Giertz är att innovationer i svensk industri hittills till stor del har byggt på samarbete med kunniga beställare i offentlig sektor. Tillsammans har man utvecklat ny teknik till gagn för såväl företag som samhället i stort. Men idag ser det annorlunda ut. De statliga monopolföretag som var nyckelpartners i processen har avreglerats eller privatiserats. Undantaget är sjukvården, men där saknas det samarbete sjukhus och landsting emellan som skulle göra det offentliga till en effektiv upphandlare och partner, menar Giertz.

Giertz’ utspel är ytterligare ett exempel på hur långtgående avregleringar och privatiseringar i Sverige är på väg att undergräva det näringsliv, som de enligt teorin skulle främja. Att inte ens sjukvårdens aktörer numera utgör kraftfulla partners till näringslivet är ett stort bekymmer, som speglar att också den offentliga sektorns inre organisation nu drivs av marknadsprinciper. Eget resultat, enhet för enhet, premieras framför en långsiktig strategi till gagn för medborgarna och samhällsutvecklingen i stort. På andra områden har problemen länge varit uppenbara. Det gäller inte minst ett av det svenska innovationssystemets klassisk draglok: energisektorn. Där har avreglering och privatiseringar sedan länge slagit undan basen för den tidigare så framgångsrika svenska industriella innovationsmodellen.

Fram till 1990-talet var Vattenfall ett affärsverk med allmänintresset i fokus. Vattenfallsverket spelade då en nyckelroll i utvecklingen av svensk energiteknik, främst genom samarbetet med ASEA (senare ABB). Inom innovationsforskningen brukar samarbetet mellan Vattenfallsverket och ASEA ses som ett av de främsta exemplen på den typiska svenska innovationsmodellen med ”utvecklingspar”.  Genom långsiktiga kontrakt på försäljning till Vattenfallsverket kunde privata industriföretag satsa stort på forskning och utveckling, utan krav på kortsiktig avkastning. Resultatet blev världsberömda svenska innovationer. Ett klassiskt exempel är tekniken för starkströmsöverföring . Men ”utvecklingsparen” möjliggjorde inte bara en långsiktighet i forskning och utveckling. De skapade också den systemsyn, som än idag kännetecknar svensk energiteknik.

Idag kan Vattenfall som bolagiserat affärsverk på en avreglerad marknad inte längre jobba i ”utvecklingspar” med sina innovatörer. Svenska Vattenfall har inte heller något tydligt uppdrag att agera som pådrivare för energiinnovationer ens i den egna verksamheten.  I bolagsordningen nämns inte forskning och utveckling explicit som en del av företagets verksamhet. I portalparagrafen, som fördes in 2005, sägs att Vattenfall ska ”vara det ledande företaget i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning”. Vattenfall har dock – enligt en granskning av Riksrevisionen 2007 – valt at tolka begreppet ”ledande företag” som att man producera mest förnybar energi – inte att man ska ligga i framkant vad gäller forskning och utveckling.

Resultatet har blivit därefter. I ett läge när klimatfrågan och behovet av energiinvesteringar står högst upp på den globala dagordningen (vilket i dagarna uppmärksammas genom klimatmötet i Cancún), då saknas i Sverige ett verkligt effektivt innovationsarbete inom svensk energiteknik.

Förvisso pågår många spännande projekt, men jag vill hävda att det saknas en ny, genomtänkt innovationsmodell som kan ersätta den som Sverige har förlorat. Inom energisektorn agerar idag en lång rad statliga aktörer för att driva på i innovationsarbetet – från Vinnova till Energimyndigheten och Tillväxtverket. Ett flertal aktörer agerar också för att främja export av svensk energiteknik, bland dem Exportrådet och Swentec. Energibolagen ska lockas till innovationer och investeringar genom en rad marknadsbaserade styrmedel, som elcertifikat och utsläppsrätter. Men komplexiteten i denna innovationspolitiska strategi är enorm, liksom transaktionskostnaderna. När det förr räckte med ett ”utvecklingspar” för att skapa världsberömda svenska innovationer kan Sverige idag med hundratals aktörer från små och medelstora företag, statliga myndigheter, konsultbyråer, regionala exportnätverk, kommuner och branschorganisationer inte åstadkomma detsamma.

När ska näringslivet med kraft kräva ett stopp för den avreglering och marknadisering av offentlig sektor, som skapar vinster åt särintressen istället för att främja ett viktigt allmänintresse – en stark svensk innovationsmodell?

För debatt om krisen för den svenska innovationsmodellen, se Ny Teknik. (Notering 4 december: Debatten återupptas i DN, nu med fokus på att den medicinsk-teknologiska industrin lämnar Sverige.


9 kommentarer

Filed under Uncategorized

Irlands största kris: de unga lämnar

Illustrated London News, December 22, 1849

Illustrated London News, December 22, 1849

En gång – på 1840-talet – var det en verklig farsot, potatispesten, som slog Irlands ekonomi sönder och samman. Bilden med den svältande mamman och hennes barn är en välkänd illustration av den förödande irländska svälten. Hon återfinns också på andra sidan Atlanten, bland annat som staty i Boston dit många av de svältande irländarna den gången flydde. Emigration blev lösningen på Irlands problem.

Idag står Irland igen på ruinens brant och flyttlassen packas. Men farsoten är en annan och denna gång mänskligt skapad: det illa utformade europeiska valutasystemet. Krisen för ”den keltiska tigern” blev en  överhettad ekonomi, framdriven av en gemensam europeisk penningpolitik som inte var avpassad till Irlands ekonomiska förutsättningar.

Paul Lynam, student i Dublin, säger att den största förtjänsten med  ”den keltiska tigern” var att unga som ville stanna kunde hitta ett jobb (SvD). Den som tittar närmare på Irlands befolkningsstruktur förstår att Lynam talar om något som är viktigt inte bara för ungdomarna själva, utan för landets framtid. Irland är ett av få länder i Europa med en ung, växande befolkning. Diagrammet nedan visar åldersstrukturen på Irland vid fyra tillfällen -från 1990 och med en prognos till 2020.

Här ser vi att Irland ända fram till sekelskiftet 2000 var ett land som dominerades av barn och unga, men att de största årskullarna på Irland just nu befinner sig i åldrarna mellan 20 och 40 år. Detta är ett unikt gynnsamt läge för att skapa en stark ekonomisk tillväxt och befästa den position som utvecklad nation, som  Irland har uppnått under det senaste decenniet . Ekonomer brukar beteckna denna fas i ett lands ekonomiska historia som en ”demografisk gåva”. Den arbetsföra befolkningen är stor medan antalet barn och äldre, som ska försörjas, är litet.

Problemet för Irland är alltså inte att landet saknar potential för ekonomisk tillväxt. Tvärtom. De realekonomiska förutsättningarna för välstånd på Irland är mycket goda. Problemet för Irland är att landet valde att gå in i den europeiska valutaunionen, som domineras av länder som befinner sig i ett helt annat skede i sin ekonomiska utveckling. De flesta länder i Europa har inte långre någon ”demografisk gåva” att inkassera; tvärtom. Europa Europa domineras av åldrande befolkningar. Läget är ännu gott, men på sikt ökar försörjningsbördan. Diagrammet nedan visar Tyskland.

Kontrasten mot Irland är markant. I Tyskland är de största generationerna 20 år äldre än i Irland, mellan 40 och 60 år. Det skapar ett helt annat samhälle – och andra förutsättningar för ekonomin. Irland domineras av unga vuxna med stora konsumtionsbehov, på jakt efter bostad. Tyskland domineras av medelålders, på väg mot pension. Irland hade behövt en annan penningpolitik än Tyskland när överhettningen slog till i denna ungdomliga ekonomi – men den balansgången klarade inte ECB. Länderna var för olika, och Irland för svagt för att få sina intressen tillgodosedda.

Det djupt tragiska i denna ekonomiska kris är att Irland nu är på väg att förlora sin stora rikedom – sina ungdomar. Denna ungdomsgeneration har krävt stora resurser under många år att försörja, uppfostra och utbilda. Ingenting är så resurskrävande för ett land som att föra stora ungdomsgenerationer in i vuxenlivet.

Aldrig mer kommer Irland att ha ett sådant gyllene läge som man har just nu, realekonomiskt. Den demografiska gåvan ligger färdig att inlösas. Skördetiden står för dörren.

Förhoppningsvis finns i Irland en ungdomens kraft, som ändå får landet genom krisen. Men eurons blöta filt gör färden svår. Många av de unga som hade kunnat bidra med sin kunskap och kompetens, de lämnar nu den gröna ön.

I Svenska Dagbladet ser jag att Rolf Gustavsson glädjande nog i sin analys av den irländska krisen äntligen börjar reagera mot tendensen att ständigt skuldbelägga de drabbade (”Populism lägga hela skulden på enskilda länders regeringar”). Likväl faller även han tillbaka på tanken att Irland i grunden har sig självt att skylla: (”Till stor del kan det till och med vara moraliskt befogat att lägga skulden för den grekiska krisen på grekerna och för den irländska på irländarna…”. SvD).

Euro-krisen är en ekonomisk kris, men det är också i högsta grad en intellektuell och politisk kris. Jag menar att det är och förblir oförsvarligt att sjösätta ett valutasystem, som saknar förutsättningar att fungera. När ska misstaget äntligen erkännas? Ju fortare det sker, desto större förutsättningar har Europa att hantera den svåra kris som vi nu befinner oss i.

Mer om eurokrisen: ett par artiklar i Dagens Nyheter: DN, DN. Aftonbladet tar upp den historiska tråden. Jag har fått frågor om akademiska lästips. Här finns t.ex. en artikel av David Boom och David Canning om den keltiska tigern, ”Contraception and the Celtic Tiger”. Den handlar främst om tillväxten. Om samspelet demografi och penningpolitik skrev jag själv en artikel för ett antal år sedan, vars principiella innebörd fortfarande håller trots att vi då inte visste något om Irland: ”Inflation och arbetslöshet. Lärdomar från mellankrigstiden.

Mer om Irland 25 november:Gustav Fridolin i SvD pekar på problemen med euron, De svaga drabbas hårdast (SvD).

Mer den 26 november: Paul Krugmans bitska kommentar i New York Times.

15 kommentarer

Filed under EU, EMU, euron

S-kvinnor har en poäng

S-kvinnor vill ha en feminist till ny partiordförande för Socialdemokraterna och en plats i valberedningen (DN). Frågan har vållat debatt (Olas tankar,  Genusnytt). Varje socialdemokrat borde väl ändå också vara feminist?

Så borde det vara – och likväl har S-kvinnor en viktig poäng. Sverige är inte jämställt, trots att vårt land har nått längre än de flesta. Så här ser mäns och kvinnors inkomster ut idag, över livet (blå linje män, lila linje kvinnor):

Diagrammet, med preliminära data, kommer från ett pågående forskningsprojek vid Institutet för Framtidsstudier.*  Det visar hur kvinnors större ansvar för det obetalda hemarbetet leder till lägre löneinkomster. Trots decennier av jämställdhetspolitik, ser män och kvinnors liv  fortfarande mycket olika ut.

Den ojämlika fördelningen av betalt och obetalt arbete är en av de viktigaste dimensionerna i samhällsekonomin. Här finns kärnan till kvinnors ekonomiska underordning. Ändå nämns den sällan. Detta får konsekvenser för politiken. När det obetalda hemarbetet inte syns och diskuteras, då osynliggörs också kvinnors villkor. Om jämställdheten ska betyda något i dagens socialdemokrati, så måste den också ge tydligare resultat i politiken. S-kvinnor har här en viktig flank att försvara!

*  Daniel Hallberg, Thomas Lindh and Jovan Žamac, Intergenerational transfers for men and women in Sweden 2003: A first look at flows in the formal sectors (Institutet för Framtidsstudier).

2 kommentarer

Filed under Uncategorized

Vi behöver institutioner som värnar allmänintresset

”Det krävs en förändrad attityd”. Så skriver upprörda läsare efter att ha tagit del av DNs rapporter om brister i demensvården av äldre (DN). Lika upprörd är Ilija Baltjan, som i samma tidning kritiserar upphandlingen av dyr och dålig sjukhusmat i Stockholm. SvD rapporterar om en annan kris: köpcentra i Stockholm som förfaller efter försäljning till det brittiska fastighetsbolaget Boultbee. Försäljningen har lett till tomma butikslokaler, vanskötta förortstorg och rekordmånga mål och tvister.

Ja, det krävs en förändrad attityd – men hur kan vi förklara den attityd som har lett fram till alla dessa missförhållanden i välfärd och offentliga miljöer? Jag tycker att vi alltför ofta fokuserar på de enskilda problemen och alltför sällan ställer frågor om den logik och de styrsystem som tenderar att återskapa samma slags problem  – gång på gång.

I Sverige har synen på demokrati och politisk styrning förändrats radikalt sedan 1990-talet. Idag står ekonomin i fokus. Marknadsprinciper anses legitima i alla typer av verksamheter – från skola och barnomsorg till sjukvård och samhällsbyggande. Resultatet har inte bara blivit vinstdrivande bolag i välfärdens kärnverksamheter. Det vi ser är också offentligt driven skola, vård och omsorg där ekonomisk effektivitet och budgetmål får större uppmärksamhet än verksamheternas innehåll. Att hålla budget är målet – medan innehållet reduceras till ”kvalitetssäkring” och ”kvalitetsgarantier”. Idén är att politiker ständigt ska ha fokus på att pressa kostnader, till skattebetalarnas nytta, samtidigt som krav riktas mot personalen att leverera mer volym och bättre kvalitet för pengarna. Parallellt begränsas demokratins räckvidd, genom att företagens rätt att agera på marknaden ges företräde framför kommuners rätt att bestämma vilka typen av verksamhet de vill bedriva. Så pressas kommunala förvaltningar och allmännyttiga kommunala bolag tillbaka av nationella koncerner inom t.ex. vård, avfallshantering och energiproduktion. Kommunernas kaféer och gym ses som illegitim konkurrens och blir en fråga för Konkurrensverket.

Hur hamnade vi här? Uppsvinget för nyliberalismens ekonomiska teorier i kombination med 1990-talets ekonomiska kris är en viktig bakgrund. Under 1990-talet växte intresset för de nyliberala ekonomiska teorierna, som förespråkade större utrymme för marknaden till gagn för ekonomisk tillväxt och dynamik. Samtidigt innebar den svåra statsfinansiella krisen att det blev nödvändigt för politiker på alla nivåer att sätta budgetramarna först. Nyliberalismens nya styrinstrument, ”new public management”, passade som hand i handske. Men sedan 1990-talet har bristerna i den nyliberala ekonomiska teorin blivit alltmer uppenbara, liksom begränsningarna i  konceptet ”new public management”. Statsfinansiell kris råder inte längre. Nu finns det tid att tänka annorlunda – och vi bör tänka annorlunda. Dagens svenska modell är närmast extrem, om vi ser till historisk tradition och politiska styrningsmodeller i andra europeiska länder.

En bärande idé i de västerländska samhällenas moderna historia är att skilja mellan marknadssfären och den offentliga sfären. Medan marknadssfären drivs av vinstintressen – och därmed särintressen, ska den offentliga sfären präglas av allmänintresse och rättssäkerhet. Historiskt har hög kvalitet i vård, omsorg och skola säkerställts genom professionernas egna etiska riktlinjer och genom en politisk styrning med fokus på verksamhetens innehåll. Att klara budget och ekonomi har varit en restriktion – inte ett huvudmål.

Hur vi utformar samhällets institutioner påverkar både attityder och värderingar. De brister vi idag ser i skola, äldreomsorg, sjukvård och offentliga miljöer är som jag ser det ett resultat av att vi låter marknadsprinciper råda i verksamheter där marknadsprinciper inte hör hemma. Förfallet i Stockholms köpcentra är ett exempel på hur detta inte bara drabbar enskilda medborgare utan slår hårt på företrädare för det näringsliv, som den långtgående tillämpningen av marknadsprinciper i offentligheten var tänkt att främja.

Om vi verkligen vill främja ett väl fungerande näringsliv i Sverige, och om vi också vill främja hög kvalitet i offentliga verksamheter, god myndighetsutövning och lika behandling av alla medborgare, då bör vi säkerställa att verksamheter av allmänintresse  – som t.ex infrastruktur, utbildning, sjukvård och offentliga miljöer –  inte ägs av bolag som, i linje med den självklara logik som ska styra privat verksamhet, sätter egna vinstintressen för allmänintresset. Vi bör också se till att offentliga aktörer inte drivs in i styrsystem där de tvingas att ständigt sätta ekonomiska mål före verksamheternas mål. Vi måste kort sagt bygga institutioner och styrsystem som är utformade för att värna allmänintresset.


29 kommentarer

Filed under Uncategorized