När blev 1990-talets politiska paroller till tidlösa värderingar?

I dagens DN presenterar Thomas Östros sin framtidsvision för svensk socialdemokrati. Det är en framtidsvision som väcker flera frågor.

Partiets politik ska grundas på tidlösa värderingar, menar Östros. Till dessa tidlösa värderingar räknar han bland annat  två välkända paroller från 1990-talets politiska debatt: att det ska löna sig att arbeta och att Sverige ska konkurrera med kunskap.

Är detta verkligen tidlösa värderingar!? För mig ligger de tidlösa värderingarna bortom den ekonomiska politiken. Tidlösa värderingar handlar om alla människors lika värde. De handlar om jämlikhet och solidaritet – över gränser. Hur gick det till när 1990-talet tidstypiska paroller blev till tidlösa värderingar för svensk socialdemokrati?

Möjligen bör vi tolka Thomas Östros’ inlägg som ett budskap om vilka värderingar som ska bära just den ekonomiska politiken. Men jag har svårt att se hur Thomas Östros resonerar också ur ett snävare, ekonomiskt perspektiv. Varken ”det ska löna sig att arbeta” eller ”Sverige ska konkurrera med kunskap” är några tidlösa utgångspunkter ens för socialdemokratisk ekonomisk politik. Tvärtom. Den tidlösa ekonomiska värdegrund som jag ser i socialdemokratisk politik, om någon, handlar istället om en hållbar samhällsutveckling. Den svenska välfärdsmodellen är ett tidigt exempel på hur institutioner kan utformas för att värna ekonomisk och social hållbarhet. Modellen kombinerade Keynesiansk politik för full sysselsättning med en preventiv och generell välfärdspolitik.  Till denna tradition har Socialdemokraterna under de senaste decennierna fogat den ekologiska dimensionen, den som Göran Persson benämnde ”det gröna folkhemmet”. Mona Sahlin hade som samhällsbyggnadsminister (2004-2006) ansvaret för att driva hållbar utveckling som ett överordnat mål för den socialdemokratiska regeringens politik. Varför saknas dessa perspektiv så fullständigt i Thomas Östros’ analys?

Thomas Östros har idag en central position som socialdemokraternas ideolog i ekonomisk-politiska frågor. Det ger skäl att närmare granska de värderingar som han anser ska ligga till grund för socialdemokratisk politik: ”att det ska löna sig att arbeta” och att ”Sverige ska konkurrera med kunskap”:

”Det ska löna sig att arbeta” är en paroll som under ett par decennier har varit betydelsefull  i första hand som ett argument för sänkta marginalskatter. Det ska löna sig att arbeta några timmar till. Under senare tid har parollen om att ”det ska löna sig att arbeta” också blivit ett argument för att försämra de sociala försäkringarna. Utgångspunkten är här att man själv väljer att arbeta för lön eller att gå på bidrag. Då ska det vara lönsamt att välja arbete. Sammantaget bygger parollen ”det ska löna sig att arbeta”  på en stark tilltro till ekonomiska incitament, ett ensidigt intresse för lönearbetet och en betoning på arbetet som ett medel att nå ett ekonomiskt mål: pengar.

Men denna syn på lönearbete har inte alltid präglat socialdemokratisk politik och kan därför inte ses som någon ”tidlös värdering”. Perspektiven på arbetet och dess plats i samhällsekonomin har bland tidigare generationers socialdemokrater varit långt bredare och mer insiktsfulla än så.

Faktum är att det historiskt mest utmärkande för svensk socialdemokrati är insikten om att samhällets välstånd inte bara bygger på lönearbete på marknaden, utan också på obetalt hemarbete. Reproduktionens ekonomi är lika viktig som produktionens ekonomi.

Karin Kock, tidig jämställdhetsprofil.

Denna insikt blev ett viktigt argument för socialdemokratins tidiga feminister, som med ekonomiska argument kunde plädera för sociala reformer och ökad jämställdhet. I början av 1970-talet genomfördes i linje med denna tradition en av Sveriges viktigaste ekonomisk-politiska reformer, särbeskattningsreformen. Denna reform gjorde det mindre lönsamt för familjeförsörjare med hemarbetande hustrur att utöka sin arbetstid. Det blev mer lönsamt att ha två löntagare i familjen.

Om det finns något tidlöst i arbetarrörelsens förhållningssätt till arbete, så skulle jag istället tala om arbetets värde. Det budskap som en gång stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var inte att ”det ska löna sig att arbeta”. Det som stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var budskapet om att det är arbetet som skapar samhällets välstånd – och att arbetets frukter därför tillhör dem som arbetar. Det som stärkte en undertryckt och fattig arbetarklass var också budskapet om att det till synes slitsamma arbetet har värden som kan ligga till grund för glädje, gemenskap och självkänsla. Arbetet är inte bara instrumentellt (eller ”lönsamt”). Det har ett egenvärde. I dagens välfärdssamhälle har löntagarna en långt bättre ställning än när arbetarrörelsen tog form, men idén om arbetets värde har inte mist sin kraft. Tillsammans skapar vi välståndet, och arbetet har ett värde utöver den lön som det ger.

”Sverige ska konkurrera med kunskap”. Denna andra paroll, som Thomas Östros lyfter fram som ett tidlöst värde, formulerades på 1990-talet och är starkt präglad av 1990-talets fixering vid ekonomiska värden, global konkurrenskraft och tillväxt genom export. Exportindustrin har  alltid haft stor betydelse i Sverige. Därmed har den  naturligtvis också varit viktig i socialdemokratisk politik. Historiskt har dock intresset för hemmamarknaden varit minst lika stort som intresset för exportmarknaden. Historiskt har det inom socialdemokratin också funnits en stark insikt om att välfärdspolitikens produktion av kollektiva nyttigheter – som hälsa och social trygghet – är en viktig del av tillväxtpolitiken. Man brukar tala om en ”produktiv socialpolitik”. Tillväxtpolitik handlar alltså inte bara om global konkurrenskraft, och välfärdspolitik är inte bara – som i Östros’- analys – en fråga om  ”fördelning”.

1990-talets fixering vid tillväxt och ekonomiska värden kommer till särskilt starkt uttryck i Thomas Östros’ sätt att lyfta fram kunskap som ett instrument i marknadskonkurrensen – inte som en bredare bas för samhällets och människans utveckling.  Ylva Hasselberg, professor i ekonomisk historia i Uppsala, har i kritiska analyser granskat just denna snäva kunskapssyn, som är så typisk för vår tid (se t.ex. boken ”Vem älskar kunskapssamhället?”). I maj i år anordnade Laboremus i Uppsala ett seminarium med Ylva Hasselberg under rubriken ”Ekonomism & lönsamhetskravett hot mot universiteten som centra för utbildning & kultur?” Ylva Hasselberg konstaterade då att universiteten har spelat en nyckelroll i det moderna projektet. De har varit centra för bildning och emancipation och de har utvecklats kunskap bland annat till grund för välfärdsstatens institutioner. Men nu hotas denna nyckelroll, just till följd av den snäva kunskapssyn som Thomas Östros ger uttryck för. Så här skriver Ylva:

”Vi pratar ekonomisk nytta men vi problematiserar sällan för vem och i vems intresse. Vi pratar om universitetens förhållande till staten som om staten vore en merkantilistisk stat, inblandad i en feodalt präglad ekonomisk krigföring mot andra stater. Vilken typ av kunskapsutveckling till mänsklighetens båtnad får vi om all kunskap är ägd och ingen kunskap har betydelse annat än om den kan ställas i ett ekonomiskt intresse? Det är min enkla fråga.”

Jag är glad över att jag inom partiet normalt möter en långt bredare kunskapssyn än den som Thomas Östros ger uttryck för. Inte minst finns ett stort intresse för den breda internationella rörelse som idag arbetar för att stärka utbildning för hållbar utveckling. Unga människor i vår tid behöver kunskap för att hantera de stora utmaningar som mänskligheten tillsammans står inför – främst den globala miljöförstöringen och de allt mer hotfulla klimatförändringarna. Utan fungerande ekosystem och vattenförsörjning finns ingen konkurrenskraft att värna – varken för Sverige eller något annat land.

Till sist: När jag läser Thomas Östros framtidsvision blir jag djupt bekymrad över läget i svensk socialdemokrati. Problemet är inte i första hand att Thomas Östros har en snäv bild av vad som är viktigt i världen och politiken. Vi kommer alla till politiken med olika intressen och erfarenheter. Vi är alla snäva var och en på sitt sätt. Problemet är att Thomas Östros, trots sin dominerande roll i partiet, inte visar något genuint intresse  för andras kunskap och perspektiv.

Jag noterar som tidigare miljöminister att Thomas Östros formulerar en politik för framtidens stora utmaningar, men utan att nämna mänsklighetens största och svåraste utmaning: den globala miljöförstöringen och klimatkrisen. Han nämner en gång klimatkrisen men har bara en enda reflektion: han är orolig för hur Sverige ska klara den elintensiva industrin. Ingenting mer. Inte ett ord om den utmaning som klimatkrisen utgör för mänsklighetens säkerhet och försörjning. Inte ett ord om Sverige kan bidra till en global lösning. Inte heller ett ord om hur Sveriges ekonomi kommer att påverkas av de växande kraven på anpassning till ett varmare klimat. Och var finns idéerna om hur Sverige ska finansiera omställningen till ett energisnålt, hållbart samhälle? Var finns förslagen om en ”Green New Deal”? Om den globala miljökrisen någonsin ska lösas krävs att finansdepartementen leds av politiker som inser problemets räckvidd.

Redan 1972 inledde Olof Palme FN:s miljökonferens i Stockholm, den första någonsin, med följande ord:  ”När det gäller vår miljö finns det ingen individuell framtid, varken för människor eller för nationer. Framtiden är gemensam. I gemenskap måste vi dela den. Tillsammans måste vi skapa den.”

I dessa korta rader finns socialdemokratins tidlösa värderingar, i mötet med en för 1970-talet radikalt ny utmaning – den globala miljöförstöringen. Här finns solidariteten, tron på människan och tron på vår kraft att gemensamt forma vår framtid. Låt oss än en gång börja där.

Jag har tidigare skrivit om hur den socialdemokratiska partiledningen har fastnat i 1990-talets världsbild och problemformuleringar, se Arena. Mer om Östros’ artikel: Intervju med Morgan Johansson i SvD, Kriskommissionen positiv till utspel, också i SvD.

Mer bloggat: Som så ofta är jag enig med Martin Moberg. Johan Ingarö konstaterar att Östros genomför borgerlig skattereform, precis den som han själv ”och andra borgerliga kids sa när vi kampanjade i gymnasieskolorna för åtta-tio år sedan” (Johan Ingarö). Se även Annarkia, Marios blogg, Vänsterdebatt, Peter Andersson, Mitt-i-steget, Arbetarrörelsens tankesmedja.

Annonser

45 kommentarer

Filed under Ekonomi, Hållbar samhällsutveckling

45 responses to “När blev 1990-talets politiska paroller till tidlösa värderingar?

  1. Pingback: Både bödlar och offer lider « Ett hjärta RÖTT

    • tja vem tror väl att någon vågar formulera mer handfasta visioner i ett krig som handlar om vem som skall ha makten. framtidsvisioner har diskuterats inom rörelsen läs min blogg idag redan för 30 år sedan av SSU men då partiet avslog allt som skulle kunna ha lett till framtidsvision och verklighet. Tomas Östros är i mina ögon ingen visionär utan en förvaltare av systemet med grundläggande brister i historien och politisk skolning. det delar han tyvärr med många av den sk toppen kanske skall vi uppmana dem att läsa arbetarrörelsens historia både den dåliga och den bra

  2. Henrik Mörth

    Helt suverän artikel! Så klok och insiktsfull!

    Jag tar en tanke i högen som är så rätt, så glömd men ack så viktig för ett bra och hållbart samhälle;

    ”Arbetet är inte bara instrumentellt (eller ”lönsamt”). Det har ett egenvärde.”

  3. Läste Kajsa Bs blogg idag och blev glad. Läste din blogg nu och blev ännu gladare. Heja dig!

  4. Förslagen om en Green New Deal finns ju iaf hos De Gröna. Bra inlägg.

  5. Bra Lena och jag tror att speciellt slutklämmen måste förstås av alla som vill skapa en politik för framtiden. Blicka 20-30 år framåt och frågorna ställer sig själv. För att hantera svaren krävs ett parti som klarar att förstå dem.

  6. Bra artikel!

    Nog en av de bättre i den sk eftervalsanalysen.

    Den nyliberala världsbilden kretsar runt individnivå och missar de stora perspektiven. Arbetslöshet görs till en incitamentsfråga på individnivå och missar helt det väsentliga i de makroekonomiska förutsättningarna som är de viktiga. Dessutom finns det ju ett filosofiskt perspektiv om varför vi organiserar produktionen som vi gör.

    Om det nu finns någon mening med en människa liv torde den inte primärt vara att vissa finansiella saldin ska vara på ett visst sätt.

    Vi kan inte idag förutsäga framtiden och vad som då kommer att vara det viktiga. Har man varit med ett tag har man hört många framtidsprofetior om att vi måste vidta åtgärder nu för att möta en del problem om 10-15 år, oftast ser det inte alls ut som det förutspåddes när de 10-15 åren gått, förutsättningarna har oftast ändrats radikalt. Flexibilitet är en dygd och kunskap för framtiden måste var kunskap för sin egen skull och ha bredd. Hur vi än gör kommer det alltid att komma oförutsedda problem, trösten är att nästan alla problem går att lösa, förr eller senare.

    Sommestad hade nog kunnat bli en bra ordförande för S, vill hon?

  7. Bo

    ja men de sjuka då

  8. Hans Isaksson

    Uppskattar Sommestads principiellt nedgörande kritik av Östros DN-analys igår. När jag läste Östros förstod jag än bättre varför S har tappat 10% under de senaste 2 valen. Och kommer att tappa ytterligare om denna uppfattning skulle bli rådande.

  9. Nebbiolo

    Tack för en underbart artikel och all klarsynthet som du förmedlat – tänk om bara fler delade denna!

    Ett mkt engagerat tal om våra verkliga tidlösa värderingar och pengars värde jämfört med det som verklingen har ett värde (dvs hälsa, lycka, ett socialt fungerande samhälle) hölls av David Korten i direkt anslutning till finanskrisen:

    Tänk om man fick se en svensk politiker hålla detta tal! Observera att talet var riktat till den amerikanska kristenheten och något anpassat till denna publik.

  10. Mycket bra inlägg och jag håller helt med. Väldigt stimulerande att läsa vad du skriver och kanske, trots allt, hopingivande.

    Kan dessutom tilläga att jag, som varit aktivt intresserad av politik och betraktat mig som socialdemokrat tills alldeles nyligen då jag fick nog av det nyliberala S, har hört det där talet om att ”Det ska löna sig att arbeta” så länge jag kan minnas, från slutet av 50-talet alltså – från Högerpartiet numer Moderaterna. Så det blev ett socialdemokratiskt mantra först efter att S kom tillbaka efter den katastrofala Bildtregeringen 1994 – och fortsatte med samma retorik som de borgerliga och med samma politik, fast i aningen långsammare takt.

    Dags att tänka efter för S. Vad har de flesta som är yngre än 40 upplevt av S-politik? Jo nedskärningar i offentlig sektor, försämringar i skola, vård och omsorg. Utförsäljning av offentligt ägda företag mm, knappast någon jämlikhetspolitik. De unga, som knappt fick läroböcker i skolan ens och som haft det väldigt svårt på arbetsmarknaden sedan S lade om den ekonomiska politiken och började prioritera låg inflation istället för låg arbetslöshet, har alltså bara dåliga erfarenheter av S-politik och har ingen som helst känsla för vad S gjorde för oss 40-talister ex. Vi har känslan och vi vet vad S var, men vi börjar ju inse att vi inte har något parti att rösta på länge, såvida inte en yngre generation tar vid och återtar traditionella socialdemokratiska värden och för en politik i enlighet med dessa.

    • lenasommestad

      Tack för din kommentar! Det som gläder mig mest är att det finns en stor, engagerad och kunnig ung generation i Socialdemokraterna. De kommer att bidra till förändring!

  11. Pingback: Motvallsbloggen » “Huk’ er göbber och kärringer för nu laddar hu’ öm”. Ännu ett huvudlöst utspel av Mona Sahlin

  12. Östros hade många bra utgångspunkter och är en klarsynt man. Politiken måste vara vardagsnära och jag ser ditt inlägg som ett underkännande av vad han skriver. Olyckligt för framtiden om inte du fattar vad det handlar om!
    ”Att det ska löna sig att arbeta” är livsviktigt för framåtskridandet av ett samhälle – det borde även du förstå.

    • lenasommestad

      Tack för ditt inlägg. Självklart är det viktigt för framåtskridandet i ett samhälle att vi lönearbetar. Men det är lika viktigt – och lika vardagsnära – att ge incitament för viktiga insatser utanför lönearbetet, som t.ex. att vi har tid att ta hand om våra barn. Den viktigaste faktorn bakom ett lands ekonomiska välstånd är hälsa – inte skattesystemets utformning.
      Om vi utvecklar diskussionen bortom det som jag tar upp i just denna blogg, krävs också vad lönearbetet beträffar mer än incitament för individen att ”ska löna sig att arbeta”. Det krävs en efterfrågan på arbetskraft och politik för full sysselsättning. Idag har vi en inriktning på penningpolitiken som premierar låg inflation framför full sysselsättning. Så har det varit sedan början på 1990-talet. Vi har idag en självständig Riksbank, men detta är inte något hinder för att denna Riksbank får tydligare uppdraga att också beakta sysselsättningen när man sätter räntan. Detta är dock en diskussion som Thomas Östros väljer att helt gå förbi. Jämviktsarbetslösheten måste enligt hans uppfattning bara accepteras. Min fråga är varför – om det är viktigt att vi lönearbetar?

    • Du menar att Sommestad har fel när hon säger:

      ”Det budskap som en gång stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var inte att ”det ska löna sig att arbeta”. Det som stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var budskapet om att det är arbetet som skapar samhällets välstånd – och att arbetets frukter därför tillhör dem som arbetar.”

      Vilket uttrycker den verkliga meningen med att det ska gengälda sig att anstränga sig för alla. Den betydelse som ”det ska löna sig att arbeta” har i dagens debatt är en helt annan. Den betyder piska för de många där nere och morötter för de få där uppe. Att kalla det för att ”det ska löna sig att arbeta” är förstås att bruka våld på språket men nu är det ju så det blivit att betydelsen förvrängts.

      Men som jag förstått andemeningen i moderatalliansens ideologi är det just den vanställda betydelsen som de anser bäst för samhället. Det blir då lite märkligt när de som anser sig vara ett massrörelseparti för folk i gemen använder uttrycket och som det verkar omfatta samma deformerade betydelse av begreppet.

    • Olof Malmberg

      Solio1:
      Den logiska motsatsen till att det ska ”löna sig att arbeta” är ju att den som inte arbetar, oavsett anledning ska drabbas ekonomiskt. Det är värt att observera att formuleringen inte är ”det ska löna sig att arbeta efter sin förmåga” eller dylikt.

      Mig vetterligen har det aldrig varit en tidlös socialdemokratisk värdering att den som INTE KAN arbeta ska drabbas ekonomiskt.
      Att den som utan eget vållande blir oförmögen till arbete ska ha full kompensation är också värderingen bakom svensk skadeståndsrätt (skadeståndslagen 5:1 p.2). Denna princip baseras t ex trafikförsäkringssystemet på, där den som inte arbetar på grund av trafikskada får full ersättning för inkomstförlust.
      (detta gäller även om man själv vållat sin skada, t ex genom hastighetsöverträdelse. Sådan generositet är en smula överdriven då man dessutom riskerar andras hälsa genom agerandet, vilket tillskillnad från ofrivilligt arbetsoförmåga är något som borde straffas ekonomiskt)

      Att tillämpa ersättningsmodeller enligt skadeståndsrättsliga principer, där den arbetsoförmögna är utan eget vållande, ser jag inte på något sätt hur det skulle hota ”framåtskridandet av ett samhälle”. Om så är fallet bör vi omgående revidera skadeståndslagen och förbjuda försäkringar som ger full ersättning vid arbetsoförmåga.

  13. Nebbiolo

    Att löna sig att arbeta är i sig ganska meningslöst, det finns så många exempel på där det är rent kontraproduktivt, tex att arbeta hårt för att smutsa ner våra vatten, generera utsläpp, generera lån till dem som inte kan betala, skapa spekulaionsbubblor. Det som skall löna sig är att generera riktig välfärd, dvs lycka, hälsa och lång livslängd hos människor, ökad artrikedom och förbättrad miljö, dvs jobba för att våra barn och barnbarn skall få en bättre värld – om man arbetar med detta, ja då skall det löna sig!

  14. Anna Westerlund

    Kan bara konstatera att det är här är en plats där det sker en eftervalsanalys med en ideologisk och historisk förankring. Utan att framtiden glöms bort. Allt verkar vara så ”pr” inriktat inom partiet att själva kärnan om varför och vad vi vill glömts bort. Jag saknar denna debatt inom rörelsen. Eller ens insikten om att den fattas…

  15. gunilla jönsson

    Hittade din blogg via tips på Jonas Sjöstedts blogg.
    En mycket saklig, klok och välgrundad analys. Instämmer till fullo. Jag anser att partiledningen inom S helt tappat bort den ideologiska kompassen och kontakten med medborgarna. Svårsmält också att man helt tappade bort idén om det Gröna folkhemmet, och överlämnade helt miljöfrågorna till miljöpartiet. Obegripligt.
    Du Lena inger hopp om framtidens politik inom s

  16. Jan Hagberg

    Man kan inte säga annat än att Thomas Östros arbetar hårt på ett nytt socialdemokratiskt valnederlag 2014. Det är lika självklart, varför Anders Borg välkomnar detta skatteutspel från Östros som att många bland partiets sympatisörer (kvarvarande eller tidigare, alltså bland dem som redan tröttnat) bara kan förtvivla.

    Konsekvent fortsätter Östros på det spår som han drog upp tillsammans med Mona Sahlin i artikeln ”Europa behöver en ny och stramare stabilitetspakt” på DN Debatt den 7 juni i somras. Hårdare tag var receptet, när Europa står på randen till en arbetslöshetskatastrof! Inte ett ord om hur sysselsättningsproblemen ska redas ut i det nuvarande faktiska ekonomiska krisläget, varken för Sveriges del eller på en övergripande internationell nivå, efter den tillfälliga lättnad som skett genom överflyttning av skulderna en masse från banksektorn till staterna själva efter finansmarknadernas störtdykning hösten 2008. Inte ett ord om hur de finansiella marknaderna ska hållas stången – eller har han bara kapitulerat redan.

    Om Östros vore den oomstridde ledaren för partiets ekonomiska politik skulle han möjligtvis kunna gå ut på det sätt som han gjort men nu ser det hela mer ut som ett försök till en platsansökan (i en allianskoalition?), alltså en ansökan med för många klara brister för att han ska få kunna fortsätta inom (s). Inte heller tycks han hålla sig med rådgivare som kan moderera hans föreställningar, eller koppla hans förslag på ekonomisk politik till de större linjerna i partiets historia som Lena Sommestad redan pekat på. Östros alster borde aldrig ha lämnat seminarierummet. Tondövheten tycks i varje fall vara fullständig.

    Tänk när Ernst Wigforss i en valpamflett inför valet 1932 ironiserade över föreställningen: ”Vi är för fattiga för att kunna arbeta. Och ju fattigare vi blir, desto mindre har vi råd att arbeta.” Då vann Wigforss över ”förnyare” i Östros anda. Sådana fanns i ”parti och minut” också då, inte minst bland ekonomer. Men i stället kunde den långvariga socialdemokratiska framgångsepoken börja, till båtnad för de många människorna.

    Läget i världsekonomin som den bedöms från Kinas största kreditvärderingsinstitut framkommer på nedanstående länk

    http://www.dagongcredit.com/dagongweb/uf/USARatingReport.pdf

    uttolkad som att USA går mot ett ekonomiskt sammanbrott (se det sänkta kreditbetyget). I och för sig ett tema i Economist nästan varje vecka, så det borde inte vara någon nyhet. Vore mer intressant att höra vad socialdemokraterna tänker ta för hjälp att uppfinna motmedel, om till exempel en av Sveriges stora exportmarknader rasar, samtidigt med att alla nedskärningar ska realiseras i Europa.

    Att bara fundera över arbetskraftsutbudet när efterfrågan viker katastrofalt, borde vara närmast tabubelagt. Eller ska Östros – och hela Sverige – som strutsen fortsätta att stå med huvudet djupt nedborrat i sanden?

  17. Mycket klokt och intressant även för en vänsterpartist. Jag hoppas verkligen att S tar till sig dina tankar. Det behövs för att vi ska kunna bygga ett solidariskt uthålligt jämlikt samhälle. Det som moderaterna och övriga borgerliga partier nedmonterar i snabb takt.

  18. ”Det måste löna sig att arbeta” är en gammal folkpartiparoll från Bertil Ohlins tid. Den förekom på Folkpartiets valaffischer i valet 1950.

    • lenasommestad

      Tack Enn för den upplysningen!

    • Enn Kokk:
      Där ser man, minnet sviker. Men jag tycker mig ändå ha hört samtliga borgerliga partier yttra denna egentligen fullkomligt meningslösa sats, som egentligen betydde: De rikare ska inte betala mer i skatt, procentuellt, än de med lägre inkomster, dvs: Det ska löna sig att tjäna mer.

  19. Pingback: Sanningen om samhället – 2010-11-13 EM

  20. Nebbiolo

    Om S skall kunna finas kvar som ett av de samhällsbärande partierna så måste de också stå på samhällets sida mot storföretagens rovdrift på människor och miljö samt gagna det småskaliga och ekologiskt och socialt hållbara samhället. Dvs S måste mkt tydligare ta avstånd från sitt tidigare stöd till storfinans och storskalighet i allmänhet och fokusera mkt mer på det lokala, verkliga samhället där verkliga människor utbyter produkter, tjänster, arbete och produkter i den verkliga ekonomin. Underströmningarna i samhället i denna riktning blir allt starkare och om S skall vara med och ta detta till vara så måste man hänga på tåget nu i stället för hänga kvar på det nyliberala spår som kör på med full fart över kanten just nu…

  21. Dordi Westerlund

    Angående artikeln av Thomas Östros och hans idéer och språkbruk:

    Det finns en förklaring till varför socialdemokratiska och borgerliga ekonomer tycker ungefär likadant: De har samma utbildning.

    Handelshögskolan i Stockholm har t ex utbildat en finansminister för högern och en för vänstern, Ann Wibble och Erik Åsbrink.

    De upprepar med andra ord vad de lärt sig. Jag har själv studerat ekonomi. Jag känner igen i det mesta, jag vet inte om jag har hört något nytt. Har ni? Och var ska det nya komma ifrån i så fall?

    • lenasommestad

      Det finns en spännande utveckling också inom nationalekonomin, även om nytänkandet sällan märks i grundkurserna, är jag rädd. Det finns också en stor forskning inom andra discipliner – som sociologi, ekonomisk historia, kulturgeografi, demografi och statskunskap – där ekonomernas sanningar ifrågasätts. Problemet i dag är att den enklaste nationalekonomiska modellerna får styra politiken, och att andra experter än ekonomer duckar i periferin. Vi behöver en debatt om ekonomi som inte utgår från budget och diagram utan från människor i verkliga livet!

      • Dordi Westerlund

        Tack Lena för att du bemödar dig om att besvara så många inlägg!

        ”Problemet i dag är att den enklaste nationalekonomiska modellerna får styra politiken, och att andra experter än ekonomer duckar i periferin.”

        Jag ska försöka att skriva kort. Jag tror att:

        Ekonomerna har ”tagit monopol” på ekonomin. Alltså: Som om sociologer m.fl. inte hade något där att göra (vilket de har, ”ekonomi” är ett stort ämne).

        Hur blev det så här? Hur gick det till? Och framför allt: Varför fortsätter ekonomernas dominans i (den ”ekonomiska”) politiken? VARFÖR HÅLLER SIG (ELLER HÅLLS?) ANDRA EXPERTER I PERIFERIN?

        Dels detta: Nationalekonomin är (delvis p.g.a. sitt modellbyggande) mer isolerad från andra samhällsvetenskaper än t.ex. företagsekonomin. Och: Om ekonomerna och ekonomstudenterna inte studerar andra ämnen – som sociologi, statsvetenskap eller varför inte filosofi, eller mer (än en kort obligatorisk kurs) ekonomisk historia – varifrån ska de då få impulsen att kritisera nationalekonomin? Varifrån ska de få verktygen? Det finns förstås forskare som kritiserar nationalekonomin inifrån, med nationalekonomiska modeller etc. vilket säkert får större genomslag inom ämnet. Men kunskaperna inom andra discipliner behöver tas tillvara och kan leda till nytänkande.

        Jag skrev det korta inlägget ovan därför att många skribenter, inte bara här, verkar förbryllade över att vissa socialdemokratiska ekonomer låter som nyliberala ekonomer. Utifrån mina erfarenheter som ekonomstudent är jag inte förvånad. Studier formar människor. De flesta går inte heller vidare till forskningsstudier. Det som lärs ut på grundnivåerna får genomslag. Och där lärs ”de enklaste nationalekonomiska modellerna ut”.

        Detta är en stor diskussion som kanske inte ska föras här i kommentarsfältet, men ändå.

        Jag hoppas att du kommer att skriva mer om detta i framtiden! Jag tror att det är centralt för politiken.

  22. Alex

    Ekonomin har blivit för abstrakt, närmast mystisk.

    Penninghushållningen uppstod en gång av nödvändighet, förr eftersom man då inte hade möjlighet att hantera information uppdelad på reella kategorier (”varuslag” och olika slags arbete) utan tvangs räkna om allting i en abstrakt normalvärdeskategori, pengar. Sedan dess har ekonomin blivit än mer abstrakt, i dag är det siffror på en datorskärm och värdena i den virtuella ekonomin är många, många gånger större än värdena i den reella. Det innebär mycket makt i händerna på finanskapitalet och mycket lite makt i händerna på demokratiskt valda företrädare, som sällan kan göra speciellt mycket.

    Penningpolitik och finanspolitik är i dag kraftigt försvagade redskap. Vilka signaler en regering via sin budget skickar till den reella ekonomin (finanspolitik) eller hur många metallbitar eller papperslappar med påtryckta värden den fabricerar (penningpolitik) gör inte mycket från eller till. När den spär på köpkraften och därmed ökar penningherrarnas inkomster, då drar dessa inte heller den slutsatsen att de bör investera dem i ökad produktionskapacitet, anställa mer folk och köpa mer råvaror. De drar slutsatsen att de har fått mer pengar att spekulera med. Och eftersom regeringarna inte kan eller inte anser sig kunna tvinga dem att investera pengarna på ett produktivt sätt, är herrarnas slutsats helt korrekt.

    Monetära räkenskaper döljer det faktum att vad en regerings ekonomiska politik innebär är att fördela samhällets arbetskraft. Pengar är slöjan bakom vilken den verkliga arbetskraftsallokeringen äger rum. I dag kan vi hantera en reell hushållning, baserad på olika sorters varuslag och arbete. Det borde vi också sakta men säkert sträva mot.

    Sverige skulle till exempel kunna låsa kronans värde i termer av den genomsnittliga i produkten nedlagda arbetstid i timmar som en arbetstimme kan köpa. Det finns väletablerade tekniker baserade på input-output-tabeller över nationalräkenskaper med hjälp av vilka penningvärdet i termer av arbetstid kan beräknas.
    Som komplement bör tabeller upprättas som visar produktionen i termer av utsläpp av koldioxid.

    Alltså, vi ska sträva efter att göra ekonomin tydlig och hanterbar. Istället för att de verkliga insatserna och kostnaderna ska döljas bakom marknadspriser så ska de framträda så klart och tydligt som möjligt.

    Jag tror att detta är en nödvändig förutsättning för att kunna klara av vår tids stora utmaningar som miljökris, arbetslöshet, fattigdom osv.

    • lenasommestad

      Tack Alex för din kommentar.
      Själv är jag tveksam till försök att precisera sådant som hur mycket arbetstid eller koldioxid som finns i en produkt. Jag har inte sett de beräkningar du hänvisar till men historisk erfarenhet visar på stora problem. Däremot tror jag att vi måste fortsätta att jobba med våra nationalräkenskaper för att få en bättre bild av hur vårt välstånd ser ut, inte minst ur ett hållbarhetsperspektiv. Också här har ju arbetet börjat.

  23. sociofoben

    Jag anser ju att Östros går Moderaternas ärende i och med att hans säger så. Dessa tankar passar inte in i Socialdemokratiska partiets värderingar.
    För det skapar bara större klyftor mellan de som har ett jobb eller de som kan jobba rättare sagt, och de som är sjuka och utan ersättning från försäkringskassan och de arbetslösa samt pensionärerna. Massor av arbetslösa slungas in i nya arbetsmarknadsåtgärder med slavlöner, och företagarna som tar emot ALI och JUG personal får bidrag av staten och som slipper att betala arbetsgivaravgifter, slipper betala lön till den anställde i 3 års tid samt får ta del av hela vinsten som denne JUGare producerar. Vansinne!
    Själv är jag sjuk med en psykisk sjukdom som inte ens anses som att vara en sjukdom ens hos försäkringskassan, men likväl så kan jag inte få ett jobb då jag är för farlig att ha på en arbetsplats.
    Försäkringskassan har skrivit i min journal att jag har ett funktionshinder pga detta och min arbetsförmåga är noll men ändå är jag inte sjuk enligt dom.
    Jag vill se lite mer jävlar anamma från oppositionen men det verkar som om ni alla stödjer regeringens reformer inom dessa områden.
    Vi är nu massor som är utförsäkrade och ännu fler som det inte talas ett ord om och det är vi som försäkringskassan har tagit bort SGI för och som inte ens får ansöka om ersättning. Inte undra på att folk tar sina liv!
    Nej jag vill se att Socialdemokratin slår ett slag för oss fattiga i Sverige, ta tillbaks den ideologi som partiet är uppbyggt på. Gör Sverige till en välfärdsstat för alla, inte bara för de som redan har det förspänt.

    Anders

    • lenasommestad

      Tack Anders. Den ekonomiska politiken till trots tycker jag att socialdemokraterna tog tydlig ställning ifråga om socialförsäkringarna. Men mer kan göras och argumenten utvecklas. Det viktiga tror jag är att lyfta både värderingar och ekonomi och visa hur de hör ihop. I grunden måste våra relationer bäras av värderingar, men det som är så underbart och spännande i samhällsbygget är ju att solidariteten har visat sig mer lönsam för folkflertalet än egoismen.
      Jag önskar dig lycka till trots den tuffa verklighet du brottas med. Jag hoppas också att alliansen oss medborgare emellan återigen ska kunna upprättas – över inkomstgränserna. Just därför är det så viktigt att vi inte dras med i borgerlighetens retorik, som kan låta så självklar på ytan men som i grunden handlar om att gynna de redan privilegierade.

  24. Pingback: Efter Sahlin « Fogelqvist

  25. Bra Lena!
    Din kritik av det ”snöpta” ekonomistiska perspektivet delar jag helt och fullt. Om vi inte lyckas med att politiskt hantera de globala utmaningar vi står inför, så spelar paroller som löna sig att arbeta eller att konkurrera med kunskap ingen som helst roll. Det korta perspektivet räcker inte, och ibland, som i dina exempel, är det kontraproduktivt. Fortsätt argumentera – någon gång måste det ge resultat!
    Mvh från Kaj Andersson (som sett, hört och träffat dej i flera olika sammanhang).

  26. Heja Lena!

    Kloka tankar som ger hopp om att det finns bra kandidater till partiledarposten 🙂

    Att främja inre värderingar på bekostnad av värderingar som har att göra med arbete för ekonomisk framgång (i betydelsen mer pengar i plånkan) är en avgörande fråga för en politik som är både socialt och ekologiskt hållbar.

    Vill gärna tipsa om WWF UK:s fantastiska rapport Common Causes som handlar om just detta och hur man kommunicerar detta.

    George Monbiot skriver om den här:
    http://klimataktion.se/node/1351

    och citerar Labours nya ledare Ed Miliband som verkar ha greppat detta: han ”vill förändra vårt samhälle så att gemenskap och familj, inte bara arbete, värderas” och att han ”vill förändra utrikespolitiken så att den alltid baseras på värderingar, inte bara allianser… Vi måste göra oss av med gammalt tänkande och stå upp för dem som tror på att det finns mer i livet än resultaträkningen.”

    • lenasommestad

      Tack David för en spännande länk. Jag tror att det som George Monbiot skriver är oerhört viktigt: att våga stå upp för sina värderingar och att inse att de institutioner som vi skapar också formar våra värderingar. Vi kan inte kämpa för solidaritet med institutioner som ständigt stärker egenintresset.

      Men just därför att institutionerna är så viktiga är också politiken viktig – där fattas ju besluten om många av de institutioner som präglar våra liv.
      Som tidigare politiker har jag bara en invändning mot analysen: jag tror inte alls att alla politiker bara strävar efter yttre framgång.
      Så här skriver Monbiot: ”De som är framgångsrika politiker är, per definition, människor som prioriterar yttre värderingar. Deras ärelystnad får gå före sinnesfrid, familjeliv, vänskap – och även kärleken människor emellan.” Om vi beskriver politiker på det sättet kommer vi heller aldrig få några andra politiker än strebrar. Jag skulle säga att strebrar kan finnas i politiken; men de kan också finnas inom civilsamhällets många organisationer. Vi är alla människor som slits mellan olika värderingar och ideal. Också inom politiken bör vi bygga institutioner, som främjar mer idealism och solidaritet.

  27. En mycket välskriven och bra artikel, med logiska poänger. Jag skall be att få länka och hänvisa till denna i framtida inlägg på min blogg.

    MvH

    • lenasommestad

      Tack för vänliga ord, jag är förstås bara glad om du vill föra mina tankar vidare. Tack också för att jag nu har hittat vägen till din blogg!

  28. Ronnie

    Fick tips om din blogg från min tidning Gotlands Tidningar (Folkblad), där du får beröm. Jag kan bara hålla med. Det är den här debatten vi ska föra. Arbetets värde contra det ska löna sig att arbeta.
    Ett långsiktigt arbete i vårt penningfixerade samhälle.

  29. Pingback: Så kan (S) rädda världen « Vrakgods & Strandfynd

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s