Dåliga politiker – eller dåliga institutioner?

Idag skriver media om ett europeiskt valutasystem  i kris. ”Nära döden” är Annika Ström-Melins rubrik på en krönika i DN. ”Euron svajar i skuldstormen” rapporterar SvD.

Ingen observatör förnekar krisens djup och allvar. Tvärtom (SvD). Det som däremot är slående i artiklar och kommentarer är hur sällan som krisen kopplas till valutasystemets själva konstruktion. Som långvarig kritiker av EMU-projektet är jag inte förvånad, men det är ändå märkligt att den skenande krisen inte får fler att rikta blicken mot institutionernas uppenbara brister.

I krönikor och ledarstick återkommer istället uppfattningen att krisen i grunden handlar om dåliga politiker, oförmögna att driva den politik som de finansiella institutionerna kräver. ”Regeringarna har själva skapat eurokrisen”, hävdar Mats Hallgren. ”För enkelt att skylla valutasamarbetets kris på euron”, menar Annika Ström-Melin. Politikerna på Irland har skulden; de borde ha kylt ner marknaden, anser SvD.

Varför denna ovilja att på allvar analysera de institutioner, som sätter politikens ramar?

En omfattande forskning visar att väl fungerande institutioner är en förutsättning för ett väl fungerande samhälle. Hur våra samhällsinstitutioner byggs upp påverkar rättssäkerhet och värderingar, korruptionsrisker och samhällsekonomi. De utgör grunden för politiken och demokratin. Att bygga institutioner som visar sig omöjliga att hantera för politiker i land efter land, är en djupt problematisk strategi. Vi ser nu hur ett gemensamt politiskt problem – det europeiska valutasystemets uppbyggnad – reduceras till personlig politisk skuld och otillräcklighet. Trots att euro-systemet utgör ett stort institutionellt experiment, med kort historia, tycks det inte finnas något genuint intresse av att utvärdera och utveckla regelverken. Istället riktas blicken mot politiker som inte har gjort vad de skulle. Regering efter regering ska skämmas. Sanktionerna ska skärpas.

Sverige, som idag står utanför euron, skulle kunna lyfta blicken. Men Anders Borg väljer motsatt väg. Han sänker den. Borg deltar med påtaglig förtjusning i jakten på syndabockar, istället för att diskutera institutionernas problem. Hans utspel just idag tillhör för övrigt de värsta, och dummaste, i debatten om hur euron ska räddas genom uppläxning av dåliga politiker. Länder med höga skulder ska behandlas som miljöbovar, tycker Borg. Han vill att den europeiska räddningsfond som nu diskuteras ska finansieras enligt miljöpolitisk modell (DN), ”förorenaren ska betala”. Tydligare kan inte den felriktade debatten om skuld och ansvar illustreras.

Det spel som nu pågår i EU rymmer inte bara stora risker för europeisk ekonomi och EU-medborgarnas ekonomiska välfärd. Det rymmer också stora risker för europeisk demokrati. Samtidigt som Europas politiker nu utmålas som inkompetenta och skyldiga till en skenande kris, tvingas många byta lojalitet – från en lojalitet mot medborgarnas intressen och behov till en lojalitet mot valutasystemet. Det kan bli en mycket farlig väg.

Annonser

18 kommentarer

Filed under Uncategorized

18 responses to “Dåliga politiker – eller dåliga institutioner?

  1. Nymnchen

    En liten detalj när det gäller Irlands ekonomi, bara; Irland förde precis den ekonomiska politik som nyliberalerna föresprakade. http://www.leftfootforward.org/2010/11/george-osborne-ireland-shining-example/

    Att kyla av ekonomin skulle innebära att höja skatter, tex, men det är ju exakt det som Borg inte tycker är en bra ide.

    En annan detalj, det är otroligt fult att peka finger at Irland när man samtidigt emotsätter sig de finansiella regleringar (tex FTT) som skulle kunnat dämpa den spekulationsfest som sänkte irländska banker och därmed ocksa irländska skattebetalare.

    Och slutligen, inte kasta sten i glashus när man i efterhand tycker att Irland borde kylt av sin bostadsbubbla. Det ser lika illa eller värre ut i Sverige idag och politikerna ser inga problem.

    Det gar att atgärda och förebygga problemen om man använder beskattning pa ett mycket mer aktivt sätt när man inte har en centralbank – förutsatt att inte en nyliberal syn pa regeringars roll bakbinder politiker.

  2. jimsresearchnotes

    Neoliberalism is neither new nor liberal. It is old fashioned laissez-faire. Ironic, is it not, that Ireland faces a modern version of the potato famine. ”The more things change…”

    It was precisely the 1920s crisis in Germany that led to the Ordoliberal solution being developed – to avoid ”the wild falls of laissez-faire” as Röpke called it.

  3. Det går som de mer seriösa kritikerna sa, systemet kan inte hantera en efterfrågekris som varit nu. Tom Friedman gav euron 10 år och att den skulle kollapsa när det blev verklig kris som nu.

    Systemet i sig bygger upp obalanser. Systemet säger att det ska vara fri rörlighet för kapital och varor, samtidigt begär man att enskilda länder inte ska ha underskott i sina utrikesaffärer. Det finns ingen växelkurs som marknaden eller landet själv kan påverka för att mota import och gynna export för att korrigera obalansen, man kan inte direkt eller indirekt gynna export eller mota import för att undvika obalans, man kan inte göra något åt att den privata sektorn skuldsätter sig hos utländska långivare för att importera. Endast ett medel återstår, att totalt sänka hela landets ekonomi för att mota import och förhoppningsvis gynna export med sk interndevalvering. Hade man inte suttit i eurofällan hade man man kunnat stimulera sin hemma marknad och hålla igång ekonomin på den nu måste man sänka all ekonomi i landet, ren galenskap.

    Man undrar om Borg, Östros, Sahlin, enfaldiga ledarskribenter på fullt allvar tror att t.ex. den svenska 90-tals krisen hade kunnat fixas med budgetbalans, att den berodde på ”oansvarig” offentlig ekonomi. Förstår dom hur stor arbetslöshet och BNP fall vi hade haft om där inte varit ett offentligt underskott som i varje fall till en del motverkat det stora fallet i efterfrågan i privat sektor när denna stod skuldsatt upp över öronen och var tvungen att justera sin balansräknig. Man undrar om de överhuvudtaget förstår någonting.

    Kregel/Parenteau: No Sidestepping the Eurozone Implosion?

    Kregel beskrev bland annat just vad obalanser i handeln mellan euroländerna kan åstadkomma, ungefär vad vi ni ser utspela sig:

    Can EMU Combine Price Stability with Employment and Income Growth?
    J.A. Kregel – 1999
    Abstract
    The convergence criteria that were introduced to allow the creation of a common currency, the EURO, in the European Union appear to sacrifice growth and employment for price stability. Yet, this conflict will have to be resolved if the European project is to succeed. This paper suggests that existing policies, such as export-led growth will be ineffectual, and proposes a method to combine price stability with full employment and potential growth through a central bank policy to stabilise conditions in the labor market via an ”employer” of last resort program.

    Doomed from the start
    Private deleveraging requires fiscal support

  4. Jag tycker den här bloggposten ställer de två stora filosofiska huvudlinjerna mot varandra på ett bra sätt: å ena sidan idealisterna som anser att ideerna kommer först och bestämmer hur folk organiserar sitt liv, å andra sidan materialisterna som anser att ideerna kommer från människornas försök att tolka sin omgivning. Är man idealistisk filosof är det naturligt att hävda att grundfelet är att folk tänker fel. Materialisten skulle hävda att felaktiga ideer skapas ur förhållanden i samhället som inte fungerar bra, men som den tänkande inte har kunnat förstå och bryta sig loss från. Och då kan ju de politiska och ekonomiska eliternas fasthållande vid tvivelaktiga projekt (som hela EU inklusive euron) fungera som ett bra exempel. Hur illa det går vet vi ju inte, men det kan vara så att Europas politiker har surrat fast sig vid masten på ett sjunkande skepp och inte har vett att försöka ta sig loss. (Här skulle kanske materialisten tillägga att eliterna förmodligen är rätt bra betalda för att stå där bundna vid masten, och tycker läget är rätt bra så länge de har näsan över vattenytan åtminstone … medan resten av passagerarna på skutan riskerar att drunkna under däck… .)

  5. Nebbiolo

    ECB som är en av de institutioner som du tar upp i din artikel har som huvudmål att:

    ”…upprätthålla prisstabilitet”.

    http://www.ecb.int/ecb/orga/tasks/html/index.sv.html

    Ingen kan väl tycka att dessa system klarat detta så särdeles bra med tanke på de enorma prisstegringar som skett på invånarnas avgjort största kapitalinvesteringar, dvs hus och boende. Detta gäller givetvis inte bara Irland utan även Spanien, Sverige och ett antal länder därtill.

    En utmärkt artikel om eurosamarbetets inbyggda problem (som förutsågs av bla Milton Friedman):

    http://workforall.net/The-Euro-Chronicle-of-the-Currency-Crisis-Milton-Friedman-foretold.html

  6. Om riksbanken enbart ska hålla koll på inflationen och bankerna får sköta kreditgivningen utan begränsning så är väl i grunden politikerna maktlösa. När svenska banker förbrukade den svenska likviditeten på osäkra lån i baltikum och skattkistan fick agera som borgensförbindelse för lånen kunde väl vi ha hamnat i samma situation som Irland om den inte hade varit så välfylld? Hur går det nästa gång kan man undra och är det verkligen meningsfullt att ha ett system där vi hela tiden måste spara för att klara kruser.

    • Nebbiolo

      Som tur är bor vi i en relativt fungerande demokrati, därför kan vi återta kontrollen över de institutioner vi släppte kontrollen av på 80- och 90-talen.

      Som Stiglitz (nobelpristagare i ekonomi) så väl förklarar (särskilt i sin bok ”Freefall” som starkt rekommenderas) så finns ett fundamentalt problem i de incitament som bankerna haft under en tid: De har vetat att oavsett vilken risk de tar så går skattebetalarna in och betalar om det går snett medans hela vinsten av de höga risker som faller väl ut, under de goda åren, hamnar som bonusar till ledning, höga chefer och som utdelningar till ägarna. Varför skulle de inte chansa när incitamenten är såpass snedvridna?

  7. Nymnchen

    Arne,
    Man kan fortfarande använda beskattning som specifikt och kraftfullt styrmedel. Det negativa är väl att det inte verkar speciellt snabbt, sa man far vara ute i god tid. Och det är ju väldigt impopulärt.
    Exempelvis skulle man kunnat börja för flera ar sedan med att kyla av bostadsmarknaden genom att ta bort uppskovet pa vinstskatten helt och hallet och att ta bort avdragsrätten för kapitalunderskott (räntan).

    • Problemet är att vi använder bostadsbubblan för att hålla igång ekonomin här i landet, det kompenserar den allmänt åtstramande finanspolitiken.

      BKN hade en rapport som sa att mer än 60 % av bostadskrediterna sen år 2000 har gått till annat än köp av bostad, Riksbanken uppskattar att hushållen ökat sin disponibla inkomst med 3 % per år de senaste åren med lån, förmodligen primärt bostadskrediter. Hade inte detta varit hade vi haft högre arbetslöshet om nu inte det offentliga minskat sin ”sparsamhet” låtit folk behålla mer av sina inkomster.

      Att i detta läge med bankgarantier och den europeiska banksektorn i gungning spä på ökningen av bostadskrediter med fastighetsskattesänkning verkar inte helt genomtänkt, men man vann ju valet. Det är nästan lite absurt hur just den grupp som också är de största förmånstagarna när det gäller jobbskatteavdrag också får påspädning med rot och rut subvention från samhället. Samtidigt stramas det åt för att ”finansiera” detta hos de som är svagare grupper och som vanligen konsumerar hela sin disponibla inkomst.

      Om man ska strama åt bostadsbubblan får man kompensera det konsumtionsbortfallet om inte arbetslösheten ska öka ännu mer.

      • Nymnchen

        Jag håller hel med om att det man tar in ska användas på ett smart sätt som håller ekonomin igång. Att direkt anställa i offentlig sektor är det mest kostnadseffektiva sättet vi vet för att sänka arbetslöshet. Ett sätt att öka konsumtion för de som har det sämst (och alltså, som du skriver konsumerar sin inkomst) är att öka grundavdraget.
        Jag vill stämma in i kören som sjunger om att öka skatten på kapital (och bostäder) och minska skatten på arbete.

        För folk kan inte fortsätta att belåna sig för konsumtion – av väldigt många olika skäl.

  8. Olof Malmberg

    Euron får nog betraktas som ett utslag av den politiskt möjliga vägen att skapa en Europeisk Superfederation.
    Att det går åt pipan rent ekonomiskt är en naturlig konsekvens av att man infört en gemensam valuta innan man har infört:
    – En gemensam finanspolitik
    – En äkta arbetsmarknadsrörlighet i unionen, framförallt ett gemensamt arbetsmarknadsspråk, vilket måste bli engelska. Inte ens i den förhållandevis globala finanssektorn är det lätt att jobba i Frankfurt om man inte pratar tyska. Norden är EU:s undantag i att engelska fungerar.

    Att införa en gemensam valuta innan EU ens har ETT arbetsspråk är ju trams om man inte ser valutan som ett sätt att bakvägen tvinga fram en statsbildning. Att ECB saknar en stark statsbildning som fundament och styr av kompromisser, ”trovärdighetskomplex” och motsättningar mellan medlemsländer har blivit plågsamt tydligt i ECB:s extremt svaga hantering av krisen.
    Trots att krisen originerade ur det amerikanska och i viss mån engelska finansiella systemet så ser det nu ut som att det är Euro-området som kommer att bli det största offret, bland annat på grund av att BoE och FED tillskillnad från ECB kan agera flexibelt och kraftfullt mot deflationshot genom QE och att monetarisera statsskulden (vilket ECB är förbjudet att göra – vilken av medlemländernas statsskuld liksom…).

    Min känsla är dessutom att ECB för penningpolitik för inflationsmålet i Tyskland, där dom andra ankorna får guppa med.
    Problemet är att Tyskland har för låga relativa priser jämfört med sina olyckssystrar i det havererade EMU-projektet. Alternativet är således att inflatera upp Tyskland med riktigt lös penningpolitik= 0 % inflation i Grekland, 10% i Tyskland, alternativt att deflatera övriga länder med 2 % inflation i Tyskland och -8% i PIIGS. ECB har valt det senare, då tyskarna inte accepterar att dom ska få något annat än korrekt ränta, och inflation, för sig själva. Deflationspolitik är en fantastiskt grogrund för konflikter vilket man ser på såväl gatorna i Aten som i tonen medlemsstater emellan.

    Allt detta drar ett löjets skimmer över påståenden om att EMU skulle vara ett ”fredsprojekt”; har någon sedan andra världskriget sett ett Tyskland som är så aggressivt som för tillfället (vilket bejublas av många svenska debattörer, som du observerat). Många andra EMU-länder är inkompetenta, ja rentav underlägsna grisar(PIGS), och borde sättas under tvångsförvaltning av EMU:s ansvarstagande
    ekonomiska herrefolk, Tyskarna!
    Själv står jag mer än gärna kvar på perrongen när det tåget går, för att återanvända en slogan från EMU-valrörelsen….

    Som politiskt projekt kan nog EMU således leda till att dunkla målsättningar uppnås. Som ekonomiskt projekt är och förblir EMU-vansinne, även om jag precis som Paul Krugman inte riktigt förväntade mig att det skulle bli fullt så illa som det faktiskt blev:

    ”Anyway, I’ve always been a mild euroskeptic — I’m one of the American economists that Jonung and Drea, in a spectacularly ill-timed piece, mock for their doubts about EMU. My concerns were always just what they are now: fears that the lack of fiscal and labor market integration would lead to very nasty adjustment problems. I just never dreamed how bad it would get.”

    http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/02/15/euroskeptic-me/

    • Olof Malmberg

      Sen har jag en stilla undrar om var alla som förespråkade finanspolitik som ett fullgott substitut till penningpolitik under EMU-kampanjen är nu?
      Finanspolitik innebär nämligen i detta läge att det behövs mycket högre underskott i övriga länder, då ECB vägrar föra penningpolitik annat än för tyska behov. Finanspolitiksförespråkarna bland EMU-vännerna verkar dock lysa med sin fråvaro….

    • Olof Malmberg

      Sen har jag en stilla undran om var alla som förespråkade finanspolitik som ett fullgott substitut till penningpolitik under EMU-kampanjen är nu?
      Finanspolitik innebär nämligen i detta läge att det behövs mycket högre underskott i övriga länder, då ECB vägrar föra penningpolitik annat än för tyska behov. Finanspolitiksförespråkarna bland EMU-vännerna verkar dock lysa med sin frånvaro i denna skolboksexempelkris i EMU.

  9. En Olof Malmberg hade en giftig kommentar på Sommestads blog:

    Allt detta drar ett löjets skimmer över påståenden om att EMU skulle vara ett ”fredsprojekt”; har någon sedan andra världskriget sett ett Tyskland som är så aggressivt som för tillfället (vilket bejublas av många svenska debattörer, som du observerat). Många andra EMU-länder är inkompetenta, ja rentav underlägsna grisar(PIGS), och borde sättas under tvångsförvaltning av EMU:s ansvarstagande ekonomiska herrefolk, Tyskarna!

  10. Nebbiolo

    Jag är egentligen väldigt trött på alla dessa EKONOMISKA samarbeten och institutioner, då de flesta av oss inser att de egentligen enbart är till för att gagna den globala storfinansens rovdrift på människor och natur.

    Margeret Thatcher myntade ”There is no alternative” (TINA) men detta var bara ett politiskt utspel för att undvika kritisk granskning och ifrågasättande av de nyliberala idéer som bland annat fortfarande färgar EU och dess institutioner. Visst finns det alternativ och som tur är så lever vi i Europa ännu i demokratier – vi kan få precis de institutioner som vi medborgare önskar…men vi måste kämpa för det…för det kommer inte gratis!

    EMU är döende och snart knakar säkert även själva EU i fogarna.

    Jag går tom så långt att den ekonomiska globaliseringen har stora problem just nu. Förhoppningsvis inte den delen som handlar om delande av kunskap, demokrati, miljötänkande, försoning och fred, jämlikhet, respekt mellan kulturer och ödesfrågan nummer ett som handlar om hur vi, på den lilla biosfären vi kallar jorden (som svävar så ensam i världsrymden), skall hantera klimatet och begränsade resurser. Det är den andra, den ekonomiska, som lett till den ena finanskrisen efter den andra under decennier nu, Indonesien, Thailand, Japan, Sverige, Mexiko, Argentina, USA, Grekland, Irland… Dessa kriser har inte skapats av människor i den reella ekonomin som föds, går i skola, blir hantverkare, skapar företag, arbetar och handlar, blir sjuka, får åldringsvård och till slut dör…utan de är alla skapade av finansiella institutioner och avsaknad av regleringar (som ser till att just dessa institutioner inte riskerar samhällsekonomin och människors väl och ve).

    När vi i Sverige tex slår oss för bröstet för att vi lyckats med tillväxt utan klimatpåverkan då missar vi några små detaljer: vi har exporterat tillverkningsindustri, dvs rovdrift på miljö och människor till utvecklingsländer medans vi importerat arbetslöshet…och fortfarande konsumerar vi långt över vad som är hållbart.

    Vi behöver inte små förändringar i marginalen byggda på ett ekonomiskt system som kör oss rätt över kanten – vi behöver ett radikalt annorlunda samhälle som respekterar såväl människor som natur och som vi med gott samvete kan lämna över till barn och barnbarn!

  11. Pingback: Lördagsläsning v 46 « Jöran Fagerlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s