”Sverige tappar i forskning” varnar professor Eric Giertz i SvD. De stora svenska medicin-tekniska företagen utvecklar inte längre ny teknik i Sverige. Ett viktigt skäl enligt Giertz är att innovationer i svensk industri hittills till stor del har byggt på samarbete med kunniga beställare i offentlig sektor. Tillsammans har man utvecklat ny teknik till gagn för såväl företag som samhället i stort. Men idag ser det annorlunda ut. De statliga monopolföretag som var nyckelpartners i processen har avreglerats eller privatiserats. Undantaget är sjukvården, men där saknas det samarbete sjukhus och landsting emellan som skulle göra det offentliga till en effektiv upphandlare och partner, menar Giertz.
Giertz’ utspel är ytterligare ett exempel på hur långtgående avregleringar och privatiseringar i Sverige är på väg att undergräva det näringsliv, som de enligt teorin skulle främja. Att inte ens sjukvårdens aktörer numera utgör kraftfulla partners till näringslivet är ett stort bekymmer, som speglar att också den offentliga sektorns inre organisation nu drivs av marknadsprinciper. Eget resultat, enhet för enhet, premieras framför en långsiktig strategi till gagn för medborgarna och samhällsutvecklingen i stort. På andra områden har problemen länge varit uppenbara. Det gäller inte minst ett av det svenska innovationssystemets klassisk draglok: energisektorn. Där har avreglering och privatiseringar sedan länge slagit undan basen för den tidigare så framgångsrika svenska industriella innovationsmodellen.
Fram till 1990-talet var Vattenfall ett affärsverk med allmänintresset i fokus. Vattenfallsverket spelade då en nyckelroll i utvecklingen av svensk energiteknik, främst genom samarbetet med ASEA (senare ABB). Inom innovationsforskningen brukar samarbetet mellan Vattenfallsverket och ASEA ses som ett av de främsta exemplen på den typiska svenska innovationsmodellen med ”utvecklingspar”. Genom långsiktiga kontrakt på försäljning till Vattenfallsverket kunde privata industriföretag satsa stort på forskning och utveckling, utan krav på kortsiktig avkastning. Resultatet blev världsberömda svenska innovationer. Ett klassiskt exempel är tekniken för starkströmsöverföring . Men ”utvecklingsparen” möjliggjorde inte bara en långsiktighet i forskning och utveckling. De skapade också den systemsyn, som än idag kännetecknar svensk energiteknik.
Idag kan Vattenfall som bolagiserat affärsverk på en avreglerad marknad inte längre jobba i ”utvecklingspar” med sina innovatörer. Svenska Vattenfall har inte heller något tydligt uppdrag att agera som pådrivare för energiinnovationer ens i den egna verksamheten. I bolagsordningen nämns inte forskning och utveckling explicit som en del av företagets verksamhet. I portalparagrafen, som fördes in 2005, sägs att Vattenfall ska ”vara det ledande företaget i omställningen till en ekologiskt och ekonomiskt uthållig svensk energiförsörjning”. Vattenfall har dock – enligt en granskning av Riksrevisionen 2007 – valt at tolka begreppet ”ledande företag” som att man producera mest förnybar energi – inte att man ska ligga i framkant vad gäller forskning och utveckling.
Resultatet har blivit därefter. I ett läge när klimatfrågan och behovet av energiinvesteringar står högst upp på den globala dagordningen (vilket i dagarna uppmärksammas genom klimatmötet i Cancún), då saknas i Sverige ett verkligt effektivt innovationsarbete inom svensk energiteknik.
Förvisso pågår många spännande projekt, men jag vill hävda att det saknas en ny, genomtänkt innovationsmodell som kan ersätta den som Sverige har förlorat. Inom energisektorn agerar idag en lång rad statliga aktörer för att driva på i innovationsarbetet – från Vinnova till Energimyndigheten och Tillväxtverket. Ett flertal aktörer agerar också för att främja export av svensk energiteknik, bland dem Exportrådet och Swentec. Energibolagen ska lockas till innovationer och investeringar genom en rad marknadsbaserade styrmedel, som elcertifikat och utsläppsrätter. Men komplexiteten i denna innovationspolitiska strategi är enorm, liksom transaktionskostnaderna. När det förr räckte med ett ”utvecklingspar” för att skapa världsberömda svenska innovationer kan Sverige idag med hundratals aktörer från små och medelstora företag, statliga myndigheter, konsultbyråer, regionala exportnätverk, kommuner och branschorganisationer inte åstadkomma detsamma.
När ska näringslivet med kraft kräva ett stopp för den avreglering och marknadisering av offentlig sektor, som skapar vinster åt särintressen istället för att främja ett viktigt allmänintresse – en stark svensk innovationsmodell?
För debatt om krisen för den svenska innovationsmodellen, se Ny Teknik. (Notering 4 december: Debatten återupptas i DN, nu med fokus på att den medicinsk-teknologiska industrin lämnar Sverige.
Lena Sommestad 
hos folket
Knut har förstås rätt. När borgarna frigjorde sig på 1700-talet och 1800-talet så innebar detta en explosion av utveckling, de produktiva krafter som hållits tyglade av feodalsamhället fick fritt utlopp.
I dag finns en enorm potential uppdämd i stora delar av folket, framförallt arbetarklassen, som inte kommer till nytta p.g.a. att friheten kvävs av nödvändigheten.
Två mål som jag tror är nödvändiga att rikta in sig på för att frigöra de krafter som behövs för att utveckla samhället är…
1: Förkortning av den nödvändiga arbetstiden. Det skulle reducera den stress som paralyserar så många människor och utgör ett hinder för tänkande och kreativitet.
2: Tillökning av demokratin. Jag tror att ju fler människor som får vara med och bestämma, ju bättre blir samhället. Den politiska demokrati är inte bara moraliskt nödvändig utan också effektivare än en despotisk stat, men tyvärr har den politiska demokratin försvagats snarare än stärkt.
På det ekonomiska planet har vi emellertid ingen demokrati alls, där härskar fortfarande maktrelationer som i princip är de samma som på slaveriets tid. Det är ett avgörande hinder för teknisk och idémässig innovation samt mänsklig utveckling. Socialdemokratin bör aktivt sträva efter att öka även den ekonomiska demokratin (vilket också är en förutsättning för att den politiska demokratin ska kunna utvecklas, om man ö.h.t. kan göra en uppdelning mellan ”politik” och ”ekonomi”), man kan börja med den offentliga sektorn.
Vidare så tror jag att Sverige måste frigöra sig från det u-landsmässiga beroendet av råvaruexport och lågteknologi. Trots allt snack om ”geniindustrier” gick förädlingsnivån hos den svenska exporten långsiktigt ner under ett sekel, från mitten av 1800-talet till mitten av 1900-talet, och den har haft svårt att öka sedan dess. Sveriges ekonomiska öde har i modern tid berott, inte av kullager och telefoner utan av de nyckfulla världsmarknadspriserna på pappersmassa och järnmalm. Denna i längden dödsdömda struktur har upprätthållits med hjälp av subventionerad energi, juridiska privilegier och en systematisk politik för att strypa hemmamarknaderna i exportindustriernas intresse. Här krävs en långsiktig demokratisk resursallokering för nyföretagande, innovation och utveckling. Vad som hittills gjorts i denna riktning kan barmhärtigast kännetecknas som rena rökridåer; det är bara att se på resultaten, eller snarare den häpnadsväckande bristen på sådana. Eftersom man systematiskt håller hemmamarknaderna nere, dör också det innovativa nyföretagandet. Men på sikt måste lokal produktion och konsumtion stödja sig på varandra. Ett folk som inte kan tillfredsställa sina egna grundbehov kan inte vänta sig någon framtid.
Tack för intressant ny vinkel på diskussionen. Jag håller med till en del, men inte i allt.
Samarbetet mellan L M Ericsson och svenska och andra länders statliga förvaltningar har också varit oerhört viktigt (för att ta en bransch där jag jobbat). AXE togs fram i samarbete med Televerket och kom dessutom lägligt i en tid när det, som så ofta har hänt, var kris på LME. Och så blev mobiltelefonerna en världsprodukt. Men sedan började det gunga obehagligt, steget från äldre till nyare industriella modeller har varit svårt att genomföra, och samtidigt tog ekonomerna över från ingenjörerna, enkelt uttryckt.
Det är verkligt tunga frågor som Lena tar upp genom att belysa hur viktig den här typen av samarbete har varit för att lyfta Sverige. Det är (eller borde vara) mycket besvärande för naiva marknadsliberaler. Ett problem kan vara att det idag inte verkar finnas så många inom socialdemokratins ledning som är intresserad av att försvara industripolitik, teknisk och vetenskaplig utveckling. Den generation som kunde sådana saker verkar ha pensionerats, och den handfallenhet dagens ledning visade när bilfabrikerna gungade för inte så länge sedan var förskräckande. En del människor hade ideer om snabb utveckling av alternativ produktion exempelvis, men de hade knappast några röster inom den röd-gröna oppositionen. Och jag tvivlar att ett näringsliv som domineras av spekulationskapital kommer att vilja ingripa till förmån för framtidens industrier.
Tack för detta inlägg! Känns bra mycket mer nyanserat än något jag hörde i valrörelsen. Energipolitik är ju en ödesfråga så därför är det viktigt att se vilka mekanismer som driver utvecklingen framåt. Förr sa man att marknaden (genom avregleringar) skulle lösa problemet, men idag finns det större insikt på allt fler nivåer (tycker jag mig se!) att det behövs gott samspel mellan politik och marknad och vetenskap för att tackla vår tids utmaningar. Mer sånt här helt enkelt!
/Simon
Läkemedelsindustrin är ytterligare ett exempel på hur finanskapitalismen har eroderat en viktig bransch. Vi behöver som tidigare utveckla ett samarbete mellan forskning och läkemedelsindustrin som är en högrisksektor där inte kortsiktiga lönsamhetskrav fungerar. Antibiotika-forskning är ett exempel. Offentliga satsningar skulle kunna avhjälpa bristen på initiativ på detta område från näringslivet.
Goda exempel på lönsamma offentligt finansierade läkemedelsproduktion kommer nu istället från Mocambique och Brasilien.
Bra exempel!
Ping: Lördagsläsning v 47 « Jöran Fagerlund
Ping: Knappt Ikea klarar sig utan hjälp | Tidskriften Libertas