Krisen för socialdemokratin handlar om att hitta en ny roll i en ny tid. Framförallt handlar det om att förnya den historiskt starka rollen som lärande parti – i täten för samhällsdebatt och samhällsutveckling.
Historiskt har socialdemokratin varit unik i förmågan att bygga kunskap som grund för politik. Men denna unika förmåga har aldrig varit en intern partiangelägenhet. Som lärande parti har Socialdemokraterna alltid drivits av engagemanget och kunskapen från tusentals sympatisörer i den breda arbetarrörelsen – i fackförbund och studieförbund, konsumentkooperation och bostadskooperation. Här har samhällsorganisation och samhällsbyggande diskuterats, av medlemmar, experter och utredare. Här har de principiella frågorna ventilerats – om ekonomisk demokrati, arbetets värde och kooperativa principer. Med denna starka bas som grund har partiet med styrka och självkänsla också kunnat ta akademins experter i anspråk. Partiet har lockat intellektuella och engagerade samhällsmedborgare från alla samhällsskikt. Borgerlighetens samhällsbild har utmanats och egna analyser lagts till grund för ett progressivt samhällsprojekt.
Idag har socialdemokratin mist sin förmåga att bygga progressiv och framgångsrik politik i samspel med en bred, lärande arbetarrörelse. Varför? Många pekar på hur folkrörelserna och facket har försvagats, samtidigt som det inte längre är så självklart som tidigare att arbetarrörelsens fackligt / kooperativa organisationer ska vara direkt knutna till det Socialdemokratiska partiet. Så är det självklart, och det kräver förnyelse.
Men socialdemokratin har under senare tid inte bara mött svårigheter i sitt politiska projekt som lärande parti, utan också stora möjligheter – möjligheter som inte har tagits till vara. Jag vill hävda att det inte är svårare att vara ett lärande parti i täten för samhällsdebatten idag än för femtio år sedan. Snarare tvärtom. Problemet är att partiet idag har en ledning som inte prioriterar kunskap och samhällsanalys som grund för sin politik. Möjligheterna tas inte till vara.
Fackförbund och kooperation i Sverige har förvisso inte längre samma medlemsengagemang som tidigare, men de har förblivit viktiga lärande organisationer, som ständigt tillför samhällsdebatten ny kunskap och nya förslag. I dessa organisationer finns specialkunskap om allt från arbetsmarknad och offentlig sektors organisation till miljövänlig upphandling, samhällsplanering och energismart byggande. Varför tas inte denna kunskap till vara? Varför saknas en progressiv offentlighet där pusselbitarna från de många progressiva aktörerna i svensk samhällsdebatt tas till vara?
En ytterligare möjlighet är ett tätare samspel med de gamla och nya folkrörelser, som aldrig har tillhört arbetarrörelsen men som idag driver progressiv samhällsdebatt i Sverige av stort intresse. En sådan folkrörelse är miljörörelsen. En annan är Svenska Kyrkan. En tredje är solidaritetsrörelsen. Visst deltar socialdemokrater ibland både lokalt och centralt i gemensamma arrangemang med dessa rörelser, men en bärande idé om lärande och kunskapsbyggande tillsammans med den bredare folkrörelsen saknas.
Det hävdas ibland att vi inte längre kan räkna med de bildningsideal och det kunskapsintresse som så starkt drev äldre tiders arbetarrörelse. Jag håller inte med. Om så vore fallet, då skulle Sverige inte vara fyllt av kurser, konferenser, inspirationsdagar och utbildningar. Då skulle inte samhällsdebatten flöda av nya förslag. Överallt gror och spirar kunskapssökande, och kunskapsproduktionen växer. Det genuint nya är att Socialdemokraterna i så hög grad står utanför, intensivt upptagna av dagspolitikens plikter och processer. Fältet lämnas fritt för civilsamhällets många specialiserade aktörer – men framförallt för näringslivets och högerns väl finansierade lobbyister.
Jag tror att det praktiska problemet kan formuleras så här: Tidigare fick det Socialdemokratiska partiet ständigt stimulans och ny kunskap från de många medlemmar och organisationer, som inte kämpade om partipositioner utan hade andra uppgifter och intressen i samhällsbygget. Men idag är många av dessa medlemmar och organisationer inte längre närvarande i partiarbetet – och partiet har försummat att bygga upp nya kommunikationskanaler för lärande. Kvar har blivit ett parti av politiker som producerar förslag, men utan att grunda dessa förslag i en egen samhällsanalys. Resultatet blir osammanhängande och ointressant.
Den goda nyheten är att vägen till ett annat arbetssätt är fullt framkomlig – och därtill spännande. Ett modernt, lärande socialdemokratiskt parti behöver fortfarande utnyttja den kunskap som fackförbund och kooperation kan bidra med, precis som man alltid tidigare har gjort, men det behövs också en mer utvecklad kommunikation med andra organisationer – som miljörörelse och solidaritetsorganisationer. Den modell som utvecklas måste utgå från kunskap och lärande och ha formen av kommunikation mellan självständiga aktörer. I samma anda måste partiet utveckla sin kommunikation med forskarsamhället.
För att klara denna typ av lärandeprocess, krävs att partiet prioriterar kunskap och idédebatt som en bärande del av partiets verksamhet. Det krävs också att partiet ser medlemmarna som en viktig resurs för lärande och idéutveckling. Var och en som är ute i partiet och diskuterar viktiga samhällsfrågor inser snart att en stor del av samhällets erfarenhet och expertis finns representerad bland partiets medlemmar – men att denna expertis nästan aldrig efterfrågas. Partiet är inriktat på att rekrytera personer som vill göra insatser som förtroendevalda, men det finns få kanaler för den som vill göra en insats i lärande eller kunskapsuppbyggnad. Om partiet lyckas öppna sådana kanaler, är möjligheterna till utveckling mycket stora. I lärandet finns ju inga begränsningar i antalet positioner som kan fördelas – här kan partiet växa i takt med medlemmarnas engagemang.
Finns intresset? Jag är övertygad om att det finns. I mitt eget partidistrikt, Uppsala län, har vi under några år anordnat Framtidsdagar, helt inriktade på att erbjuda medlemmarna i länet inblick i den mest kvalificerade och intressanta debatten på olika områden – från utbildningspolitik till välfärd och infrastruktur. Vi har bjudit in politiker men också forskare och experter. Gensvaret har varit stort och debatterna på en nivå, som ger en föraning om den potential partiet har – om den får möjlighet att utvecklas. Liknande initiativ på andra håll visar på samma sätt ett växande intresse, t.ex. Tankarnas trädgård i Örebro.
Vad som dock behövs om Socialdemokraterna ska bli ett modernt lärande parti som inte bara utvecklas internt, utan också förmår kanalisera lärandeprocessen externt i praktisk politik, är att kunskap och lärande prioriteras långt högre i den centrala partiorganisationen än vad som sker idag. Två-tre personer i Arbetarrörelsens tankesmedja är inte nog, trots de stora insatser som denna Tankesmedja gör för att höja nivån i socialdemokratisk debatt. Det behövs fler personer med kunskap, tid och resurser att erbjuda aktiviteter och kunskapsunderlag av allra högsta kvalitet, inte minst till partiets rådslag. Idédebatt och spännande förslag kan inte växa ur torra jorden. De måste vårdas i tankarnas trädgård.
Mer om läget för socialdemokraterna: DNs ledare, ny opiononsundersökning i DN, Aftonbladet, SvD. Mer bloggat: In your face, Peter Andersson. Fortsatt debatt 27 november: Karl Petersén i DN
Lena Sommestad 
Hej Lena och tack för många kloka tankar!
Problemet är väl att vi som inte kämpade om positioner skrämdes bort. Vi fick så mycket på tafsen av socialdemokratiska maktmänniskor under 70-80-talen att vi förlorade intresset för dialog. Själv minns jag till exempel med fasa alla smutsiga trick som användes under EU-striden, och väl fortfarande används.
Det finns i och för sig mycket spännande sammanhang där såna här kontakter tas numera, inte minst arrangerade av ABF. Det gäller dock att partifolk med maktambitioner hittar en roll som passar här. Den får å ena sidan inte vara dryg. Men den får heller inte vara för mjäkig. Från rörelsernas sida skulle vi nog vilja se partifolkets speciella roll i att se möjliga taktiska steg på kort sikt för att underlätta förverkligande av de mål på lång sikt vi själva är såna experter på att formulera.
Partifolket är experter på institutionella hinder – så mycket ibland att de inte ser något annat. Att klart se hindren men inte låta dem ta överhanden skulle kanske kunna vara deras roll i en dialog.
Du ger ett viktigt perspektiv.
Hur för man dialog mellan politiker/partiaktiva och folkrörelser med respekt för varandras olika roller?
Själv frågar jag mig också – som partiaktiv – hur vi som politiker bäst ska hantera de kompromisser och de maktspel som politiken alltid rymmer, utan att förlora människors förtroende. Det är lätt att stå utanför; svårare att med agera innanför. Jag önskar ofta att en bråkdel av alla drivande entusiaster i det civila samhället kom in i partierna. Det skulle göra skillnad.
Själv tog det mig mer än tio år efter kärnkraftsomröstningen 1980 innan jag gick in i det socialdemokratiska partiet…
Linje 2 kanske var en framgångsrik kompromiss politiskt för ett parti ställt inför det dramatiska alternativet att avbryta en kärnkraftsutbyggnad som just börjat, men den kostade en förmögenhet i förtroende hos en stor generation progressiva unga.
Var Linje 2 en politisk kompromiss för att hamna på rätt sida (dvs bägge) i folkomröstningen eller var det också en fråga om ett parti där för eller emot var något som delade partiet? För det var väl under S regim som planerna för ena av världens största kärnkraftsutbyggnader drogs upp?
Jag skulle ha önskat mig, då under 70-80-talen, lite mer av den attityd som t.ex. Roosevelt intog. Jag tror det var Edgar Snow som berättade om en uppvaktning. När uppvaktningen hade lagt fram sin syn på saken sa Roosevelt: ”Jag håller med er. Men jag kommer inte att orka stå emot dem som tycker motsatsen om ni inte håller trycket uppe. Gör det”.
Alltså ett ärligt kommunicerande av villkoren i maktspelet istället för ”Håll käften, vi vet bäst”, som allt för ofta har varit socialdemokraternas attityd.
Senast i EU-frågan.
Jag tycker att du har rätt i detta. I många fall finns det goda och sakliga argument för en viss politik, men det hjälper inte hur goda argumenten är om du inte har ett opinionsstöd som hjälper dig att genomdriva den politik som argumenten talar för. Just därför måste forskare och experter lära sig att fungera inom ramen för demokratin, genom kommunikation och argument – inte med en föreställning om att det räcker att tala om hur det ligger till och sedan sucka över att politikerna inte ”levererar”.
Det räcker inte med att prata och ha goda ideer. Det måste finnas en ledning som är inställd på att goda ideer skall bli politik, som faktiskt måste vara beredd att ta risken att sätta igång saker som kan bli till breda rörelser som man inte kan kontrollera fullt ut. När positiva medlemmar säger en sak, men sedan klubbas ner eller tigs ihjäl av en partiledning med andra prioriteringar (det tycks vara en lång tradition av det inom socialdemokraterna) kan man inte vänta sig att välviljan underifrån skall vara i all evighet. Den senaste valrörelsens egendomligheter och uppgörelsen om Afghanistan senare är bara två poster på en mycket längre lista. EU, stödet till euron, kärnkraften, fientlighet mot solidaritetsrörelser, de mörka sidorna av inrikesspionage och hemliga militärsamarbeten utåt, alla dessa S-märkta som blev marknadsliberaler och/eller slog klackarna i taket på närmsta stadshotell … det är många tår som det trampats på under årens lopp!
Detta gäller inte bara S utan också V och förmodligen i viss mån Miljöpartiet. Det sitter ledningar och ”gör politik”, och frågar man någon gång ut i det som återstår av ”rörelsen” lyssnar man bara till ekot av sina egna frågor. Och då är det faktiskt ett hälsotecken att en massa människor vänder ryggen till. Alliansen vann för att man kunde entusiasmera kärntrupper som var medvetna om att den tänker göra det som den säger sig vilja göra. S har i princip sagt att man i stort sett tänker göra det som Alliansen tänker göra, och som Alliansen ursäktat med att ”jamen det har ju socialdemokraterna gjort tidigare själva”. S vinner inga riksdagsval på den linjen, men tänker man göra upp med den (och de politiker som företrätt den)? – Det verkar tvivelaktigt.
Ord och inga visor. Själv tror jag på klarspråk men jag tror också på att vi måste kunna se det som växer och bär. Det socialdemokratiska partiet rymmer förvisso mycket besvikelse men också mycket kraft. Som gäst i partiets ledning såg jag inte bara strategiska drag och kompromisser att ifrågasätta utan också massor med hårt arbete, höga ambitioner och vilja, som det sällan talas om. Vi lever också i en värld där demokratin och politiken ständigt utmålas i mörka färger.
—
Om vi skulle välja att bara se de negativa sidorna – som ju förvisso finns och är en viktig förklaring till partiets bakslag – och om partiets medlemmar mot bakgrund av detta skulle tycka att allt är hopplöst och att man lika gärna kan strunta i alltihop – varför skulle då några människor någonstans i alla världens långt mer korrupta och förfallna stater någonsin ha skäl att försöka göra världen bättre? Får vi inte också den politik vi förtjänar?
Hej Lena, tack än en gång för ett välformulerat och analytiskt blogginlägg. Jag gillade särskilt uttrycker ”tankarnas trädgård”, tänk vad det säger mycket!
Tack Margareta – jag tycker också om det uttrycket, och vattenkannan. Alla som talar på seminarierna får en egen!
Ping: Ett paradigmskifte i svensk politik. | Kent Persson (m) blogg
Ping: Ibland behöver politiken bloggosfären « Under den lugna korkeken
Ping: Att redan finnas « Under den lugna korkeken
Ping: Sanningen om samhället – 2010-11-26 EM
En njutbar text, Lena Sommestad. Den öppnar upp en glimt av ett framtidsscenario där ett socialdemokratisk parti kan få spela en roll. Vi måste givetvis förstå vår historia , men också se de folkrörelser som finns idag, sprugna inte ur socialdemokratins klassiska mark , men ur en klassisk folkrörelseidé, att världen kan förändras och det är folk som ska göra det.
Lena, mycket kloka tankar. Jag tror att ett problem också är professionaliseringen av politiken som gör att många, liksom jag själv gjorde i många år, livnär sig på politiken.
Det gör det svårt för en del personer i ledande positioner att gå in och ut ur den reguljära arbetsmarknaden. Och då tappar många den näring som behövs för att kunna fylla på partiet med idéer utifrån. Inom S är det numera till och med vattentäta skott mellan facket och partiet. Jag tror att S måste öppna sina kanaler på bred front; mot civilsamhället, de små företagarna, akademin, kulturen osv.
Partiet tappar självdistansen när allt för många blir proffspolitiker. Då skulle man ju kunna tänka sig att samma problem skulle uppstå i andra partier. Men många andra partier har byggt upp friare vägar in och ut ur partiet. De borgerliga tänker exempelvis mer utanför boxen när de rekryterar och nätverkar.
Jag gillar för övrigt när du skriver ”som gäst i partiets ledning”. Tänk om fler i partiet såg på förtroendeuppdrag på det viset!
Ping: Lördagsläsning v 47 « Jöran Fagerlund
Slutklämmen i Lenas inlägg är så viktig att den förtjänar en separat debatt (den råkar beröra en av mina verkliga käpphästar): ”Två-tre personer i Arbetarrörelsens tankesmedja är inte nog… . Det behövs fler personer med kunskap, tid och resurser att erbjuda aktiviteter och kunskapsunderlag av allra högsta kvalitet, inte minst till partiets rådslag.”
En gång i tiden kunde två personer (Marx och Engels) täcka stora delar av vetenskapernas utveckling och sätta in olika rön i ett större sammanhang på ett sätt som fortfarande är läsbart. Det går inte idag. Vi har den tragiska situationen att det som skulle vara socialistisk arbetarrörelse har backat från de flesta vetenskapliga (och andra) ambitioner, samtidigt som det ser ut som olika specialvetenskaper kan förse rörelsen med mängder av goda argument gentemot det nuvarande borgerliga eländet. Då räcker det inte med några få intresserade socialdemokrater och vänsterpartister i Arbetarrörelsens tankesmedja eller CMS, då behövs mycket kvalificerat folk. Dels sådana med specialkunskaper, dels sådana som kan foga samman pusselbitar från olika områden. Hård vetenskap och popularisering utan förflackning i nära förening. Men till det krävs en hel del resurser, och de resurserna har de f.d. socialistiska partierna i stort sett slösat bort. Kan man tänka sig en omdisponering igen, mindre till ”arbetarrörelseidkare” och mer till ”vetenskaplig socialism”? Ett ”arbetarrörelsens vetenskapliga och tekniska utredningsinstitut” kanske? Om man med hårda data kan säga att ”vi har vetenskaplig uppbackning för vad vid säger” borde det i sig vara en rejäl förstärkning av vänsterpositionen.
För att ta en grupp av ämnen: Inom områden som neurovetenskap, ekonomi, informationsteknologi och antropologi händer mycket intressant. Rönen tror jag delvis överlappar varandra och borde kunna användas politiskt i argumentationen för ett mer sympatiskt samhälle eftersom de bland annat maler sönder delar av den borgerliga uppfattningen om hur människan fungerar – men vem skall göra sammanfattningen och formulera om den till politiska program?
I första hand bör forskare med vänsterinriktning vara intresserade av att delta i projekt av den här typen. Men om man resonerar från en annan synvinkel så misstänker jag att många forskare helt enkelt är intresserade av att forska, att ta reda på grejor, och ger man dem frågor som verkar intressanta kommer de att tända till och kan komma att ge goda bidrag, vare sig de är vänster eller inte. Vänstern skulle ju kunna profilera sig som kraften för kunskap och framtid (vilket knappast är fallet just nu) och därmed åter bli den rörelse som bidrar till ett hyfsad morgondag för oss alla. Och så kan högern gå ner sig i flummerier. – Ursäkta, det här blir lite långt, men jag känner mig ganska engagerad och frustrerad vad det gäller detta ämne!
Jag tror du har helt rätt i att många forskare och andra experter inom olika områden kommer att vilja bidra, om det är någon om frågar. Som arbetarrörelsen behöver vi inte själva stå för all kunskapsproduktion och alla analyser, men vi måste ha människor som har förmåga att fråga och lyssna och lägga ny kunskap som grund för intern idédebatt och politiska förslag.
Ping: Ullmans spya – personvalskampanjer i sin prydo « Röda Berget
Men hur är det med den politiska agitationen mellan valen och den demokratifest vi upplevde i höstas?
Här i Angered stod en medlem i (S) och tjôtade och sålde lotter och diskuterade. Han skrev ofta insändare i saligt avsomnade Arbetet. Hans namn är Kurt Johansson.
Ping: Allmänt tillgängliga nyttovaror kommer att bli exklusiva dyrbarheter? Det som skattepengar sått ska nu skördas av enskilda (stora) företag och personer? « reflektioner och speglingar II…
Ping: Tweets that mention Utveckla ett modernt, lärande parti « Lena Sommestad -- Topsy.com
Det finns en annan sida av det här också. Visst finns det för lite vetenskap i politiken. Men å andra sidan finns det ofta för mycket politik i vetenskapen. Forskning blir lätt vinklad till att bara försöka bekräfta och ge legitimitet åt en redan fastslagen ståndpunkt. Genusforskning är ett bra exempel på en helt sönderpolitiserad gren av vetenskapen. Och ofta försöker även marknadskrafterna styra forskningen, ibland med stor framgång. Där är till exempel kostråden ett bra exempel.
Med andra ord, visst vore det bra med mer vetenskaplighet i politiken. Men i den strävan gäller det att se upp så att man inte spänner kärran framför hästen!
Det du tar upp är naturligtvis en helt central fråga. Vetenskapen kommer alltid att ha stor relevans för politiken och detta kräver en ständigt diskussion i vetenskapssamhället om vilka krav som ska uppfyllas för att ett resultat ska anses vara vetenskapligt belagt men också en ständig vaksamhet när det gäller kvaliteten på de resultat som publiceras. Detta är svåra frågor, inte minst när det i vetenskapssamhället råder strid om hur de grundläggande kraven på vetenskaplighets ska se ut.
Min uppfattning är att empirisk prövning är central. Inom samhällsvetenskap och humaniora finns dock en stark tradition av starkt teoristyrd forskning, där de teoretiska utsagorna tenderar att förväxlas med utsagor om hur verkligheten ser ut. Nationalekonomin är ett exempel; alltför ofta antas det att teorier t.ex. om effektiv konkurrens är giltiga för den verkliga ekonomin, trots att de bygger på förenklade antaganden. Ett problem av liknande slag har funnits inom kvinnoforskningen; om än med utgångspunkt från en helt annan teoritradition. Kvinnors underordning har uppfattats som något som alltid gäller, med utgångspunkt från teorier om genussystem eller könsmaktsordning. Men den här typen av teorier kan inte tas för givna som giltiga i alla situationer och i alla tider; deras relevans måste prövas.
Sen tror jag att vi kanske alltid kommer att diskutera kring att forskning är ”politiserad”. Ingen forskning är helt neutral; den rymmer val av perspektiv, studieobjekt, begrepp etc. som påverkar analys och resultat. Det viktiga är då att dels vara medveten om detta, dels att iaktta de grundläggande vetenskapliga reglerna.Gunnar Myrdal skrev en gång mycket klokt om detta i en bok om värdepremisser i vetenskapen. Forskare kan inte komma fram till vilka resultat som helst.
Ett färskt exempel på sammanblandning av vetenskap och politik: Skolinspektionen kritiserar en skola för att deras läroböcker i kemi(!) inte har tillräckligt fokus på genus och etnicitetsfrågor.
Det dilemma du berör är valet mellan att lyssna på rörelsen eller ta makten.
Rörelsen, som inte längre finns i form av en bred folkrörelse med ett inflöde av allt som är intressant och viktiga influenser, utgör inte längre en bas för en lärande organisation, som du skriver.
Pratet om gräsrötter och öppna processer blir därmed ett större problem än maktambitiösa manövrar från partiledningen.
Ty risken finns att socialdemokratin bedriver politik med utgångspunkten från en decimerad medlemskår, som drabbats av SSU-fraktionistsjukan, att S väljer medlemmarna snarare än sina väljare, eller t.o.m. före detta väljare…..
Det där om tänk-tankar är helt rätt, det har vi tjatat om i trettio år, föga har hänt, patienten är terapiresistent?
När det gäller terapin behövs väl en sjukdomsinsikt?!
Ifråga om medlemmarna som problem är jag inte helt enig med dig. För det första är jag inte säker på idén att medlemmarna skiljer sig så mycket från vanliga väljare att detta blir ett oöverstigligt problem. (A propos att du skriver: ”Ty risken finns att socialdemokratin bedriver politik med utgångspunkten från en decimerad medlemskår, som drabbats av SSU-fraktionistsjukan, att S väljer medlemmarna snarare än sina väljare, eller t.o.m. före detta väljare…..)
Denna tes drevs ju även av Sanna Rayman i dagens SvD, ”Gräsrotens askungefot”, men den stämmer enligt min uppfattning bara om du väljer att fokusera på de medlemmar som är funktionärer eller på annat sätt är så aktiva att de kan anses utgöra partiets kärna. Då kanske intressen skilda från vanliga väljare utvecklas. Men åtminstone socialdemokraterna har fortfarande ett betydande antal medlemmar som har sin vardag i livet utanför partiet och inte alls behöver vara radikalt annorlunda mot sina väljare. Därtill har de en god utblick i den värld där normalväljaren befinner sig.
Om det nu ändå skulle vara så att medlemmarna, som Sanna Rayman hävdar, vill åsiktsmaximera istället för att röstmaximera genom att ta hänsyn till normalväljare kanske det inte heller alltid är av ondo – se på Miljöpartiet som förvisso korrigerat kursen med partiledningen som drivande kraft, t.ex. i EU-frågan, men som inte desto mindre har nått mycket av sina framgångar just på grund av trovärdighet mot sina egna idéer – dvs. ”åsiktsmaximering”.
Till sist: Att öppna för debatt enligt det förslag som jag driver i mitt blogginlägg om ett lärande parti betyder inte bara att öppna mot medlemmar och ”gräsrötter”. Min poäng är att öppna upp för en kvalificerad diskussion där den kunskap och den erfarenhet som finns i samhället utanför partiet tas till vara; i synnerhet den kunskap som är av intresse för utveckling av en progressiv politik. Mycket av denna kunskap bärs av expertis av olika slag.
Man kan se politik på olika sätt – som primärt ett maktspel eller som primärt en form av samhällsbyggande. Jag vill betona det senare. Politik handlar förvisso om makt, men politik har också ett innehåll.
Det är en balansgång, den som betalar vill förstås ha ett ord med i laget men det är förstås bäst om inte frihet och kreativiteten och chanserna till verkliga framsteg och genombrott kvävs. Men det är förstås inte bra om forskning och vetenskap används för att legitimera uppdragsgivarens ståndpunkt, det är ju inte helt ovanligt inte minst inom samhällsvetenskaper, konsensus har en tendens att anpassa sig till det som ger forskningsanslag. Naturvetenskapen har ett bättre kontrollsystem.
Men det är inte minst med den förmenta marknadsanpassningen som det blivit mer krav på ”resultat” som ska ge pekuniär avkastning. Sådant som misslyckas och blev en återvändsgränd förhånas och förlöjligas. Har för mig att det var Nils Bohr som sa att på en bra ide går det minst hundra dåliga, när det inte finns utrymme att misslyckas stryps kreativiteten.
Det är liknande med den övergripande skillnaden mellan marknaden och offentlig verksamhet, på marknaden är misslyckande graden stor olika idéer går i konkurs hela tiden, bara ett mindre antal företag som startas överlever en längre tid. Här finns utrymme att misslyckas hade inte det funnits hade det nog funnits betydligt färre framgångsrika företag. I offentliga verksamheter är det betydligt mer påpassat och det finns inte samma utrymme att ta ut svängarna. Det bästa är att haen blandnig det finns verksamheter där vi vill ha en större stabilitet. När det gäller offentliga verksamheter är det förstås inte entydigt, det behövs möjlighet till demokratiskt ansvarsutkrävande, som vi kunnat se med iden om de sk självständiga centralbankerna som kapitalt misslyckats med sitt uppdrag att hålla ordning på banker och det finansiella, de har misslyckats så kapitalt att de klarat av att köra hela världsekonomi i diket.
Tack för din tänkvärda kommentar.
Jag tror själv att det finns en riktig tanke i den modell för offentlig verksamhet som innebär att denna inte på samma sätt som privata företag ska vara riskbaserad (och därmed kunna utmynna i misslyckanden). De flesta offentliga verksamheter är ju offentliga just därför att de ska tillgodose allmänintressen och präglas av rättssäkerhet. Å andra sidan behöver ju detta inte betyda att kontrollinstanserna ska kräva all kreativitet och alla försök att pröva nytt.
När det gäller forskning – som en speciell form av offentlig verksamhet – krävs dock i allra högsta grad utrymme för att ”misslyckas”. Forskningen går ju ut på att skapa en kumulativ kunskap, där resultat som falsifierar hypoteser har en avgörande betydelse för de gemensamma framstegen. Jag ser problem i den resultatfixering och ständiga mätning av publiceringar och resultat som kännetecknar dagens forskning. Den kan leda alldeles fel, och det gäller inte bara inom samhällsvetenskapen utan också i hög grad inom naturvetenskapen. Forskningsfusk – som är ett större problem inom naturvetenskap än inom samhällsvetenskap såvitt jag har förstått – kan bli resultatet av en intensiv tävlan i en stenhård internationell konkurrens, där frestelsen att svika de professionella idealen och reglerna blir övermäktig i jakten på erkännande och berömmelse.
Styrsystemen inom forskningen ger än en gång skäl att fråga när och och var som det är ändamålsenligt och klokt att spetsa till den incitamentsstruktur som ligger i konkurrens och egeninstresse…
Ping: Carl Bildt och högerpopulismen eller Det Ensidigt myntade tolkningsföreträdet och PIIGS-länderna | Nemokrati
Ping: Erik Laakso | På Uppstuds » Lena Sommestad som ny partiledare?
Ping: Så kan (S) rädda världen « Vrakgods & Strandfynd
Ping: Socialdemokratins förnyelse finns i rörelsen « strötankar och sentenser