Från Dublin till Cancún: Klimatfrågan kräver en ny ekonomisk politik

Efter ett år av tystnad har media återkommit till klimatfrågan (SvD). Skälet är klimatmötet i Cancún, som startar idag. EU:s klimatkommissionär lovar drygt 7 miljarder euro under tre år som bidrag till de fattiga ländernas klimatinvesteringar. Hon försöker skapa bilden av klimatet som en mycket högt prioriterad fråga för EU (DN Debatt). Hennes budskap kommer dock parallellt med ett annat besked från EU: Irland har nu har fått klartecken för stöd från EU:s krisfond.  Nödlån på 85 miljarder – tio gånger mer än det globala klimatstödet – ska gå till att rädda bankerna på den gröna ön. Det sker i utbyte mot att Irlands regering lovar att driva en sträng besparingspolitik (DN). Tiotusentals irländare protesterar mot att bankerna räddas medan de fattiga får betala. Men åtgärden är nödvändig, noterar DN:s samhällsekonomiske krönikör Johan Schück,  eftersom ”den finansiella smittan måste hejdas innan hela eurosystemet är drabbat”.

I dessa två, parallella händelser – klimatmötet och Irlandskrisen – illustreras en ekonomisk-politisk tragedi, för Europa, och för världen. Klimatkrisen kräver, för att en politisk lösning ska kunna uppnås, att Europa går före med både kraftfullt finansiellt stöd till fattiga länder och med egna investeringar för energiomställning på hemmaplan. Förtroendet måste återskapas för den överenskommelse som ligger till grund för 1992 års klimatkonvention: överenskommelsen att de industrialiserade länderna ska gå före i klimatomställningen och därtill kraftigt öka sitt bistånd (till o,7 procent av BNP). Sveket mot denna överenskommelse är ett avgörande skäl till den förtroendekris vi ser idag. Samtidigt visar Irlandskrisen vad EU idag prioriterar högst: att rädda eurosystemet, bankerna och den egna finansiella stabiliteten. Irlandskrisen visar också  vilket ekonomiskt-politiskt tänkande som dominerar det europeiska projektet: vägen till ekonomisk tillväxt är effektiv marknadskonkurrens, och därför måste marknadernas förtroende sättas högst på den politiska dagordningen. Att rädda marknadernas förtroende för euron eller pundet har långt högre prioritet än att rädda EU:s trovärdighet i klimatpolitiken. Med den utgångspunkten blir det ingen kraftfull biståndspolitik och heller inga rejäla investeringsprogram för klimatomställning på hemmaplan.

Man kan tänka annorlunda, men det kräver en synvända i den ekonomiska politiken: från ett ensidigt fokus på marknadskonkurrens och kortsiktig tillväxt till ett fokus på de samhällsekonomiska tillgångarna och det långsiktiga välståndet. Alltfler ser sambandet. En av dem är Martin Wolf, som  i Financial Times 25 november går till storms mot den nedskärningspolitik som nu bedrivs för att återskapa marknadernas förtroende. I sin kolumn driver han tesen att tillgångar är lika viktiga som skulder (”Assets matter just as much as debt”). De stora underskotten i de statliga finanserna är tveklöst ett stort problem, konstaterar Wolf, men målet att balansera statsbudgeten får inte ske till priset av att värdet av en nations tillgångar – som till exempel infrastruktur och kunskap – förstörs:

Yet governments should not sacrifice the future to the pressures of the present. What is the sense of cutting spending today if the result is a poorer country tomorrow? This point turns on its head the refrain that we should at all costs avoid burdening the future with additional debt. We should indeed avoid burdening the future with unproductive debt. Yet productive debt is not a burden, but a blessing.”

Wolfs analys handlar om vikten av att främja en hållbar samhällsutveckling. Långsiktig välstånd kräver att vi riktar blicken mot samhällsekonomins balansräkning: de tillgångar i form av naturresurser, humankapital och infrastruktur som utgör grunden för vårt välstånd. Det kräver att vi inte låter oss förblindas av resultaträkningen: den årliga tillväxt i BNP och de årliga överskott i statsbudgeten, som ger så många poäng i dagens ekonomisk-politiska värld. Om det funnes en större insikt i Europa idag om värdet av att långsiktigt värna samhällets hållbara välstånd, då skulle vi fråga oss vilka fördelar det ger oss att ha banker med frihet att agera på gränslösa marknader – till priset av finansiella kriser som måste betalas med vårt samhälles grundkapital, i form av uteblivet underhåll och uteblivna investeringar i eget naturkapital, humankapital och fysiskt kapital och till priset av uteblivna investeringar i våra globala kollektiva nyttigheter – som en ren atmosfär och ett fungerande klimat. Vi skulle också fråga oss vilka fördelar det ger oss att ha ett gemensamt europeiskt valutasystem – till priset av att finanspolitiska åtstramningar måste tillgripas i land efter land till stor skada för våra tillgångar i form av kunskapskapital, folkhälsa och miljö.

Faktum är att debatten om dessa frågor pågår, bakom kulisserna. Häromåret fick tre ledande ekonomer i uppdrag att ge förslag till hur vi i EU bättre ska kunna bedöma om vi har en hållbar ekonomi. Hur får vi bättre kunskap om samhällets balansräkning i form av naturkapital, humankapital och fysiskt kapital och inte bara dess årliga resultaträkning i form av BNP? Resultatet blev en spännande rapport; Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Progress (Joseph E. Stiglitz, Amartya Sen och Jean-Paul Fitoussi).

Joseph Stiglitz. En av författarna till EU-rapporten om hur vi mäter ekonomiska resultat och sociala framsteg.Bild från infiniteunknown.net

Joseph Stiglitz.En av författarna till EU-rapporten om hur vi mäter ekonomiska resultat och sociala framsteg. Bild från infiniteunknown.net

I denna rapport analyserar Stiglitz, Sen och Fitoussi inte bara hur vi ska kunna bedöma ett samhälles hållbarhet genom att mäta kostnaden i pengar av till exempel miljöförstöring och förslitning av det fysiska kapitalet. Författarna diskuterar också hur vi kan beakta värdet av sådant som överhuvudtaget inte kan mätas i pengar; som livskvalitet. Välstånd handlar ju inte bara om ekonomi, och ekonomisk politik kan därför inte ensidigt inriktas på materiella resurser. Det samhälle vi bygger ska byggas för människor; och människolivet har fler dimensioner än pengar.

Jag tror att det finns många exempel på diskussioner där vi skulle komma längre om vi istället för att tala om tillväxt valde att tala om tillgångar eller långsiktigt välstånd. Ett sådant exempel är ett aktuellt inlägg av Bo Ekman i miljödebatten, Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö (DN 28 november). Ekman skriver bra om att miljöpolitiken för att bli politiskt central måste definieras i termer av människors grundläggande livsvillkor: jobb, ekonomi, hälsa, familj, säkerhet. Jag håller med. Men varför argumenterar han sedan för att miljöpolitiken därför måste bli en  ”plånboksfråga” och en tillväxtfråga? Varför inte en fråga om långsiktigt välstånd och livskvalitet?

Med en offensiv investeringspolitik – baserad på de insikter som lyfts av bland andra Martin Wolf, Joseph Stiglitz och Amartya Sen – skulle Europa på ett annat sätt än idag kunna hantera de två svåra kriser som idag utgör de största hoten mot framtidens välstånd: den globala klimatkrisen och den djupa sociala och ekonomiska kris, som följer i spåren på den europeiska nedskärningspolitiken. EU skulle kunna framträda med en annorlunda framtidsstrategi och ett annat ledarskap, både i Cancún och i Dublin.

Det är hög tid att vi i den ekonomiska politiken börjar prioritera framtidens reala ekonomiska tillgångar istället för att jaga efter balans i statsfinanserna och kortsiktig tillväxt i ett snävt marknadsperspektiv. Samhällets balansräkning måste sättas före dess resultaträkning. Ekonomins dyrbaraste resurser är människor och miljö. Om vi fördärvar dessa resurser, som utgör basen i samhällsekonomin, har vi fördärvat framtidens välstånd – men också den sammanhållning och det förtroende människor emellan som skapas i en ekonomi, där människan inte är ett medel, utan ett mål.

Svenska politiker kan påverka. Var finns de? Vem vågar höja rösten? Sverige har goda statsfinanser, synnerligen god tillväxt (nya siffror idag) och en fri position utanför euro-zonen. Det förpliktigar.

Mer om krisen: Aftonbladet. Leif Pagrotsky i  Korseld (hela programmet).

Mer om klimatet: Regeringen informerar. Spännande om klimat och hälsa på Lars Weinehalls blogg. Snabbguide i Miljöaktuellt. Svante Axelsson, Naturskyddsföreningen, bloggar om möjligheterna i Cancún. Klokt om sociala aspekter av Matilda Ernkrans i  Aktuellt i Politiken, ännu bara i pappersupplagan. Matilda följer förhandlingarna i Mexico, se blogg.

Eric Sundström, till sist,  skriver i  Arena om ”Pajkastning i skuggan av Cancún”. ”Pajkastningen” är Sundströms beteckning på den debattartikel som jag själv skrev i DN i förra veckan, och där jag lyfte betydelsen av att vi grundligt diskuterar vilka värderingar som ska bära den ekonomiska politiken (DN). Det är synd att Eric väljer att tolka inlägget som ”en positionering i partiledarfrågan” istället för att försöka förstå innebörden i det jag skriver. Dock är vi båda två helt eniga om vikten av att socialdemokratin förmår binda ihop den ekonomiska politiken med ett grönt perspektiv. Ovanstående blogginlägg är ett försök att göra just detta – även om jag tillåter mig att förnya perspektivet bortom det som anses vara ”ekonomiska fundamenta”.


Annonser

3 kommentarer

Filed under Ekonomi, EU, EMU, euron, Hållbar samhällsutveckling, Kunskap och demokrati, Miljö, Välfärd

3 responses to “Från Dublin till Cancún: Klimatfrågan kräver en ny ekonomisk politik

  1. Teckentydaren – http://teckentydaren.blogspot.com/2010/11/har-taget-gatt-nu.html – pekar på att Ernst Wigforss återigen möter ett internationellt intresse.

    För övrigt finns det en hel egen kultur bland ekonomer som kallar sig ”Real Economics” som resonerar ungefär som Wolf. Dvs att det är produktionsförmågan som räknas, inte bokföringen. De brukar träffas på http://www.paecon.net/. http://www.othercanon.org/ är ett annat tillhåll. De är tyvärr långt från makten, längre än Keynes när han skrev sin desperata ”The economic consequences of the peace” efter första världskriget. Vad som skulle behövas är att politiker i första ledet började hänvisa till dem.

  2. Pingback: En gemensam lösning på klimatkrisen och EMU-krisen är möjlig « Jöran Fagerlund

  3. Pingback: Lördagsläsning v 48 « Jöran Fagerlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s