Tillväxt: sex punkter för socialdemokratin

En spännande och intensiv politisk debatt har pågått på min blogg under de senaste dagarna, liksom på flera andra bloggar. En fråga som ständigt återkommer gäller den ekonomiska tillväxten. Vissa efterfrågar en mer tillväxtvänlig socialdemokrati. Andra vill problematisera begreppet. Åter andra varnar för att utopiska krav på nolltillväxt ska spridas i partiet. Till sist ställs frågan om det överhuvudtaget finns någon ”antitillväxtfalang” i socialdemokratin. Är det kanske bara en fantasi?

Det viktiga, som jag ser det, är att vi som parti tar ett ytterligare steg, bortom konflikt och förvirrad debatt. Vägen framåt, menar jag, är att vi tillsammans formulerar en egen ekonomisk-politisk strategi. Idag upptäckte jag till min förvåning – bland kommentarer på Erik Laaksos blogg – att jag själv anses vara en person som pläderar för  ”nolltillväxt”. Det gav mig skäl att ställa samma några punkter, som jag ser som möjliga beståndsdelar i ett modernt, socialdemokratiskt välståndsparadigm:

1. Välfärdspolitik är tillväxtpolitik. Modern forskning visar att de starkaste drivkrafterna bakom ekonomisk tillväxt  finns utanför marknaden, främst i form av investeringar i humankapital (t.ex. utbildning, hälsa och social tillit). Detta betyder att skatter som används för investeringar i humankapital är viktig tillväxtpolitik (sådana investeringar betecknas ibland som “produktiv socialpolitik” och utgjorde ett viktigt inslag i socialdemokratisk politik fram till 1960-talet). Detta betyder också att resultatet av den mest väsentliga tillväxtpolitiken, dvs. investeringar i humankapital, inte visar sig i samma ögonblick som investeringarna görs, utan ofta decennier senare. Vi skördar i Sverige idag frukterna av den ambitiösa socialpolitik och utbildningspolitik, som utvecklades i Sverige under efterkrigstiden.
2. Marknadsreformer måste underordnas välfärdspolitiken. Reformer för att skapa effektiva och väl fungerande marknader är också ett  viktigt bidrag till ekonomisk tillväxt, men utan en befolkning med kunskap och erfarenhet, och utan fungerande samhällsinstitutioner, blir denna typ av marknadsreformer ett slag i luften. Detta blir tydligt om vi analyserar ekonomisk utveckling i globalt perspektiv. Ett ekonomiskt uppsving – av det slag som t.ex. Kina just nu genomgår  – föregås alltid av  förändringar i befolkningens livslängd och åldersstruktur, hälsa och utbildningsnivå. Inget land med höga födelsetal, kort livslängd och dålig folkhälsa uppnår hög BNP, oavsett hur väl marknadskonkurrensen värnas. Detta var något som IMF och Världsbanken  bittert fick erfara, när man i nyliberal anda från 1980-talet försökte ålägga fattiga u-länder strama ”strukturrationaliseringsprogram”. För att lägga grunden till ekonomisk tillväxt måste vi med andra ord börja med människorna. När marknadsreformer genomförs får detta heller inte ske på ett sätt, som undergräver den grundläggande tillväxtpolitiken – dvs. satsningar på hälsa och utbildning för hela befolkningen. Detta är klassisk socialdemokratisk politik.
3. Hållbar utveckling ska vara målet för den ekonomiska politiken. Det sedvanliga måttet på ekonomisk tillväxt är BNP. BNP-måttet har länge debatterats och kritiserats, eftersom det bara ger en snäv ögonblicksbild av ett lands välstånd. Det är idag allmänt erkänt att BNP-måttet måste kompletteras och utvecklas.  BNP kan kompletteras med en  lång rad indikatorer – som human development index eller gröna nyckeltal. Kompletterande mått kan också ges genom att vi tar hänsyn till hur kapitalet minskar (t.ex. genom miljöförstöring, sjukdom och bristande underhåll). Som socialdemokrat vill jag plädera för att vi lämnar den snäva diskussionen om tillväxt eller inte tillväxt och istället riktar blicken mot hur vi kan uppnå ett långsiktigt välstånd, som mäts med flera indikatorer. Vi kan kan kalla detta för hållbar utveckling. Även här rör vi oss på klassisk socialdemokratisk mark, från Alva och Gunnar Myrdals analyser av befolkningsfrågan, humankapitalet och den preventiva socialpolitiken fram till Gro Harlem Burndtlands plädering för hållbar utveckling och social rättvisa i Our Common Future (1987).
4. I dagens Sverige är ökad jämlikhet viktigare än ökad tillväxt. En ytterligare socialdemokratisk vinkel på tillväxtfrågan handlar om jämlikhet. Ett av de viktiga budskapen i den aktuella boken Jämlikhetsanden är att flertalet av världens industriländer har uppnått en nivå på BNP, där ytterligare ökning inte längre omsätts i större välfärd– så som välfärd (eller lycka) kan mätas med en rad etablerade indikatorer. Ett av de länder där vi redan har en BNP-nivå, som har slagit i ”glastaket”, är Sverige. Insikten om att vi har nått denna höga nivå på vår BNP gör det angeläget, menar jag, att rikta större uppmärksamhet mot hur tillväxten omsätts i välfärd och lycka, istället för att utgå från att tillväxt i sig alltid är positivt. Tillväxt är ju inte ett mål i sig, utan ett medel.  Också i ljuset av de dramatiska miljöproblem som världen står inför, är det viktigt att diskutera hur vår ekonomiska politik ska utformas inte i första hand för att öka BNP-tillväxten, utan för att återskapa och värna det välstånd vi redan har uppnått.
5. Vi behöver en tillväxtpolitik för ett åldrande samhälle. För många inom socialdemokratin är det svårsmält att överhuvudtaget tala om ”nolltillväxt”. Faktum är dock att Sverige liksom andra europeiska länder mycket väl kan komma att få uppleva nolltillväxt i framtiden, inte för att någon politiker har dragit i tillväxtbromsen utan därför att Europas åldrande befolkning försämrar förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Trots ökad produktivitet i arbetskraften kan tillväxten sacka, helt enkelt därför att en allt mindre andel av befolkningen ingår i arbetskraften. Mot denna bakgrund är det angeläget att vi utvecklar vårt ekonomisk-politiska tänkande bortom en enkel jakt på en “normal BNP-tillväxt” (per capita). Om vi tror att BNP-tillväxten i ett samhälle alltid kan ligga på en viss “normal” nivå så riskerar vi att genomdriva en felaktig politik i jakt på tillväxt, istället för att göra vad vi kan för att anpassa oss till den demografiska situation som vi faktiskt befinner oss i.
6. Tillväxt är inte detsamma som jobb. För oss socialdemokrater är tillväxt viktig som en väg att skapa jobb. Men det är viktigt att minnas att det inte finns något direkt samband mellan hög tillväxt och full sysselsättning. Tillväxt handlar ju inte bara om hur många som jobbar, utan också vilken produktivitet som arbetskraften har. Sverige upplevde  under 90-talet och 00-talet perioder med mycket stark tillväxt. Ändå har det varit svårt att nå de sysselsättningsnivåer, som Sverige hade på 1980-talet. Om vi vill nå full sysselsättning kan det vara viktigare att se på andra delar av den ekonomiska politiken, som penningpolitik och finanspolitik. Sedan 1990-talet är låg inflation ett huvudmål för svensk ekonomisk politik. Fram till 1980-talet var full sysselsättning överordnat inflationsmålet. Ifråga om finanspolitiken är budgetbalans idag ett centralt mål. Detta finns skäl att ompröva, om vi anser att full sysselsättning och  investeringar i framtidens tillväxt är viktigare.

Jag är övertygad om att Sverige och Europa har alla förutsättningar att klara ett gott ekonomiskt välstånd även under 2000-talet. Med den höga BNP-nivå som vi redan har är problemet nämligen inte tillväxten i sig.

Det som bekymrar mig är vår förmåga att politiskt hantera de utmaningar, som ligger framför oss. Jag bedömer att vi måste göra betydande insatser, dels för att värna miljön i en värld där alltfler fattiga länder blir rika, och dels för att undvika uppslitande sociala och politiska konflikter i ett Europa, som tappar i tillväxt och ekonomisk makt. Om detta ska lyckas tror jag att det handlar om att byta perspektiv: vi måste i Sverige och Europa se den rikedom som vi har och värna den – istället för att tröstlöst jaga för att vara ”bäst”. Och vi måste som socialdemokrater våga hålla fast vid det uppdrag som är vårt: alla människor lika värde och chans till ett gott liv, i fred och frihet.

Aktuell tillväxtdebatt: I Expressen är Gunnar Wetterbergs utgångspunkt idag den sedvanliga: det viktiga för tillväxten händer på marknaden och handlar om skatter.  De ekonomiska analyserna över året som gått följer samma tematik: marknadens upp- och nedgångar (se t.ex. DN 31/1). Annelie Nordström och Emma Lennartsson har ett långt mer progressivt grepp i Aftonbladet. De pekar på sambandet mellan sociala rättigheter, arbetsmarknad och ekonomi. Veronica Palm och Martin Moberg ger understöd. Maja Nordström reflekterar över tillväxt från Tvärdrags horisont. Ola reflekterar över progressiv näringspolitik.

Vilken verklighetsbild ska bära socialdemokratisk politik?

Debatten om ”Primegate” har ställt frågan på sin spets: Vilken verklighetsbild ska bära socialdemokratisk politik? Vilka samhällsintressen ska socialdemokratin försvara? När partiet möts till kongress i mars kan konflikterna kring dessa frågor inte längre skylas över. Ett parti kan inte fungera om dess företrädare inte ens kan enas om bottenplattan i den egna samhällsanalysen.

En lång rad socialdemokrater har gått in i debatten om ”Primegate” till försvar för Svenskt Näringsliv, Prime och Niklas Nordström. Ett gemensamt tema är att Svenskt Näringsliv står för något gott som Socialdemokraterna bör bejaka istället för att kritisera, nämligen en näringslivsvänlig och tillväxtskapande politik. Ett par exempel:

”Jo, man kan ha synpunkter på hur dessa personer har agerat, men i så fall glöm inte vad som är grunden för det som hänt – nämligen att näringslivet är oroliga över att arbetarrörelsen inte längre har en trovärdig politik för hur de välståndsbringande krafterna ska utvecklas.” (Stig-Björn Ljunggren på Enn Kokks blogg).

”I sak har inte någon som arbetar på Prime påstått något som inte skulle stå i överensstämmelse med socialdemokratsik politik. För det kan väl inte vara så att bara näringslivet och högersossar tycker att tillväxt är viktigt…” (Jan Andersson i blogginlägget Ett beprövat sätt att bedriva konspirationsteori).

Den djupa övertygelse som bär dessa inlägg går inte att ta fel på: Svenskt Näringslivs agenda är också socialdemokratins. Jag är personligen inte förvånad över detta synsätt. I min valanalys  i Arena lyfte jag problemet med att socialdemokratin idag saknar en egen, självständig samhällsanalys. Oavsett hur mycket vi värnar om ett gott näringslivsklimat är det ett problem att partiet  har fastnat i en nyliberal ekonomisk tankemodell av ett slag, som gör högerns program till vårt eget. Men varför är det så självklart för många socialdemokrater att driva just den tillväxtstrategi som förespråkas av Svenskt Näringsliv? Och varför ringer inga varningsklockor när ett organiserat särintresse påstår sig företräda allmänintresset?

Marika Lindgren Åsbrink och Irene Wennemo har på ett föredömligt sätt avfärdat den dolda premiss som bär en stor del av ”Prime-agendan”, nämligen idén om socialdemokratin som tillväxtfientlig och därmed i behov av ”förnyelse”. Men jag menar att problemet är större än så. Stig-Björn Ljunggren och Jan Andersson bidrar inte bara till bilden av socialdemokratin som tillväxtfientlig. De understödjer också en i grunden ohållbar och skarpt ifrågasatt marknadsliberal tillväxtfilosofi, vars huvudsyfte är att främja en expansiv agenda till gagn för enskilda företagarintressen. De är tyvärr i detta så aningslösa att de inte ens tycks ställa sig frågan om allt som är bra för företagen och deras ägare också självklart är bra för  socialdemokraterna och våra väljare. Stig-Björn Ljunggren utgår tvärtom från att Svenskt Näringsliv vill arbetarrörelsens bästa. ”Drygt tjugo procent av det arbetande folket röstar på arbetarepartiet nuförtiden.Detta borde socialdemokraterna oroa sig för, mer än de är förbannade över att svenskt näringsliv vill hjälpa dem att göra något åt det.” (Ljunggrens kommentar på Enn Kokks blogg).

Jag har stor förståelse för att många politiker även inom socialdemokratin kände sig attraherade av de nyliberala ekonomiska teorierna, när de under 1980-talet och 1990-talet lanserades på bred front. Det skedde i en tid då inflation och sackande tillväxt satte gamla ekonomiska paradigm i fråga. Det fanns en längtan efter nya grepp. Men idag, 20 år senare, är det närmast obegripligt hur förenklade nyliberala marknadsmodeller kan uppfattas som ”förnyelse”.

Som Nils Karlson, VD för Ratio, noterar i DN har den nyliberala samhällsmodellen redan i långa stycken förverkligats i Sverige, till glädje för samhällets mer välbeställda. Jag har i tidigare bloggar och artiklar diskuterat en rad av de problem som uppstår i spåren på detta nyliberala systemskifte – som ökade inkomstskillnader, större barnfattigdom, försämrade villkor i arbetslivet, sämre sociala skyddsnät, sämre skolresultat för de barn som är i störst behov av stöd, ökad risk för korruption och en illa fungerande infrastruktur (aktuellt i dag igen…). Jag har också i många sammanhang påmint om att det förenklade marknadstänkande, som bar den nyliberala politiska vågen, sedan länge har avfärdats av den moderna, empiriska samhällsforskningen. Idén att tillväxt och ekonomiskt välstånd självklart främjas genom lägre skatter, marknadsmodeller i offentlig sektor och maximal frihet för företagare och kapitalägare har helt enkelt inte empiriskt stöd. Tvärtom.

Globalt har vi alla kunnat följa hur finanskrisen markerat ett radikalt perspektivskifte i progressiv debatt. De nyliberala idéer som bar fram ekonomisk utbudspolitik, penningpolitisk normpolitik, EMU-systemet och idén om värdet av fria, oreglerade kapitalmarknader har i de flesta politiska sammanhang mist sin glans och sin attraktionskraft.  Parallellt har klimatkrisen bidragit till en alltmer nyanserad och kritisk samhällsekonomisk analys, med hållbar utveckling i fokus. Detta perspektivskifte drivs av akademiska giganter som Joseph Stiglitz, Amartya Sen och Nicholas Stern. Att Sverige som snart sagt det enda landet i världen inte tycks beröras av dessa nya progressiva perspektiv utan fortfarande i huvudsak domineras av nyliberal tillväxtfilosofi, påhejad av socialdemokratin, är djupt bekymmersamt. Ingen kan förvånas över att Svenskt Näringsliv håller fast vid de teorier, som säger att maximal frihet och mesta möjliga förmåner åt företagarna är bra för den nationella tillväxten och därmed för oss alla. Men varför biter sig så många socialdemokrater fast vid denna idé, som inte bara har visat sig vara felaktig i sak, utan som därtill försvagar löntagarna och undergräver solidaritet och jämlikhet?

Min syn på näringslivsintressen och tillväxt är i huvudsak denna:

Socialdemokratin har liksom alla svenskar ett intresse av ett väl fungerande näringsliv, men politiken för att skapa ett sådant näringsliv är endast delvis i samklang med företagarnas egenintressen. Hälsa, utbildning, väl fungerande samhällsinstitutioner och social tillit är enligt modern forskning avgörande faktorer bakom ekonomisk  tillväxt och nationellt välstånd. En socialdemokratisk tillväxtpolitik kan därför mycket väl stå i motsatsställning till enskilda företags kortsiktiga vinstkrav. Det gäller inte minst de kortsiktiga vinstkrav som driver t.ex. vårdföretag och skolföretag. Socialdemokratin som politisk kraft har därtill ett intresse av ett långsiktigt välstånd, i generationsperspektiv, där tillväxten inte undergräver miljö, hälsa eller social sammanhållning. Dessa mål kan vara – men är inte alltid – gemensamma för socialdemokratin och näringslivet.

Så, än en gång: Vilken verklighetsbild ska bära socialdemokratisk politik? I SvD upprepar Per Gudmundson idag borgerlighetens idé om vad en ”fungerande socialdemokrati” bör vara: ”S måste förnya sig för att komma i takt med väljarna och verkligheten” (dvs. gå mot höger).  Kolumnisten Håkan Boström i DN är än mer rakt på sak när han med en närmast cynisk klarsyn  hävdar att ingenting annat är att vänta än att Socialdemokratin fortsätter att vridas ”in mot mitten”:

Den tysta konsensus som råder bland de etablerade partierna kring skattetryck, budgetregler och fortsatt EU-integration omöjliggör i praktiken visioner om ett radikalt annorlunda samhälle… Politikens berömda innehåll i all ära. Förpackning och karisma blir allt viktigare i ett samhälle där både idealism och given auktoritetstro vittrar bort.”

Förpackning och karisma – samt pengar. Svenskt Näringsliv har (enligt en s-motion i riksdagen 2010) satsat närmare fyra miljarder på opinionsbildning sedan sekelskiftet. Man har systematiskt och ihärdigt drivit sina särintressen, tillsammans med en lång rad andra aktörer – från storföretag till tankesmedjor. Kan denna massiva opinionsbildning kanske förklara att alla partier nu är så märkligt eniga om att en politik för ekonomisk tillväxt är detsamma som näringslivets lobbyagenda? Varför finns det inget parti i Sverige idag som åtar sig den för samhället viktiga uppgiften att granska och ifrågasätta förenklade resonemang och felaktiga teser om vad som gör ett samhälle starkt och framgångsrikt?

Ett antal statsvetare lyfte ett varnande finger redan för tio år sedan, i Demokratiutredningens rapport ”Avkorporativisering och lobbyism – konturerna till en ny politisk modell”. Så här avslutade de sin rapport:

”Vi tror…  att 2000-talets styrelseskick kommer att ställa stora krav på medborgare och politiker eftersom de i allt högre grad konfronteras med välplanerade opinionsbildningskampanjer och andra påverkansförsök. Beslutfattare som aldrig hinner tänka själva får svårt att värja sig mot professionella påtryckare, särskilt om politikerna saknar ideologisk ryggrad som vägledning i viktiga beslutssituationer. Och vänder samtidigt medborgarna politiken ryggen kan lobbyismen bli ett allvarligt demokratiproblem.” (SOU 1999: 121, s 256)

Hur möter dagens socialdemokrater denna utmaning? Vad vill vi med politiken?

Vårens Socialdemokratiska kongress handlar om det svenska socialdemokratiska partiets framtid, men den handlar också om den svenska demokratins framtid. Svensk demokrati har under de senaste decennierna blivit mindre jämlik och mindre öppen. Resursstarka eliter tar allts större plats, och de tycker alltmer likadant. Vill vi ha de så? Eller tror vi att politik fortfarande har kraft att förändra?

Mer skrivet: Magnus Granberg om makten över tanken, Mitt i steget, Enn Kokk, Magnus tankar om vikten av motstånd.

I DN 29 december sällar sig Svante Nycander till de borgerliga debattörer som har synpunkter på vad S bör göra.

Julpaus…

Ingrid Vang Nyman, "Pippi bakar pepparkakor"

Om jag förmår ska jag jag nu under några dagar lämna debattens hetluft på bloggen för skidspåret och julklappsböckerna. Julfriden behövs efter en politiskt uppskakande höst. De sista dagarnas intensiva debatt om ”Primegate” kan följas i kommentarsfälten till mina senaste inlägg.

Uppsala i snöskrud är lika vackert som fjällen. I kylen finns skinkan och en obakad pepparkaksdeg. Härligt!

Tillit är grunden

Partisekreterare Ibrahim Baylan kommenterar idag Primes hemliga lobbykampanj (Aftonbladet). Han efterlyser öppenhet och föreslår lagstiftning. I den konkreta sakfrågan har han dock ingenting att säga, annat än att han förutsätter ”att alla människor företräder sina egna åsikter, och, när man företräder oss socialdemokrater, våra medlemmar och väljare”. I övrigt manar Baylan till besinning och vill motverka en destruktiv märkning av s-medlemmar i ”höger” eller ”vänster”:

”Hela den här märkningen av folk som än det ena, än det andra är väldigt destruktiv. Jag ser dessutom att det är ganska mycket övertoner. Man måste lugna ner sig och ta ett ansvar.”

Jag är glad att Ibrahim Baylan äntligen ger en kommentar, men innehållet är en besvikelse. Mats Engström har rätt när han konstaterar att  det inte räcker att kräva lagstiftning mot dold lobbying. Den kris vi befinner oss i handlar om det Socialdemokratiska partiet. Socialdemokraterna behöver därför också en egen uppförandekod och skärpta etiska riktlinjer. Men inte heller detta är tillräckligt, menar jag. I den konkreta förtroendekris som vi nu befinner oss i, vill jag se att Ibrahim Baylan mer tydligt avstånd från Niklas Nordströms agerande – lika tydligt som när Arena igår valde att avbryta allt samarbete med Prime. Men något sådant avståndstagande står tyvärr inte att finna i de uttalanden som Baylan har gjort i Aftonbladet. På partiets hemsida hittar jag under förmiddagen heller ingen kommentar.

Baylan ”förutsätter att alla människor företräder sina egna åsikter”. Det är ett uttalande som glider förbi själva kärnproblemet. Debatten om Primes lobbying handlar inte om i vad mån Niklas Nordström ”företräder sina  egna åsikter”. Det gör han säkert. Vad debatten handlar om är att Niklas Nordström har fått betalt för att driva dessa åsikter. Vad debatten handlar om är att han har svikit det förtroende som vi har rätt att ha på honom som en partikamrat. Det är allvarligt och innebär ett försök att undergräva partiets integritet och självständighet. Tillit är grunden för ett fungerande parti.

Istället för att tydligt ta avstånd från Niklas Nordströms och Primes agerande, väljer Baylan att i sitt uttalande rikta kritik mot dem i partiet som är upprörda över det som har hänt. Baylan uppmanar mig och andra som har uppmärksammat Prime-affären  att ”gräva ner stridsyxorna”. Han beskriver vår kritik som ett försök att riva upp en destruktiv debatt mellan höger och vänster i partiet. (”Man måste lugna ner sig och ta ett ansvar”.) Men frågan är vad som är att ta ansvar i ett parti, där tilliten rämnar? Jag menar att tydlighet krävs mot dem som har felat – inte mot dem som kritiserar felsteg. Att partiledningen är tydlig om vilka etiska principer som gäller är viktigt inte minst för att återskapa ett bra och tillitsfullt diskussionsklimat mellan de många olika åsiktsgrupperingar, som alltid kommer att finnas inom Socialdemokratin.

Jag håller med Röda Berget om att det är viktigt att vi så snart som möjligt kan lägga ”Primegate” bakom oss. Men om detta ska vara möjligt krävs ett annat förhållningssätt från partiledningen än vad Ibrahim Baylan idag ger uttryck för. Partisekreteraren, om någon, bör undvika att framställa Prime-affären som en konflikt mellan höger och vänster. Att försöka tillrättavisa mig och andra för att vi skulle visa brist på ansvar och besinning i denna situation är inte någon bra strategi. Jag tror att vi alla är eniga om att partiet nu behöver fokusera på en konstruktiv framtidsdiskussion – men en sådan konstruktiv framtidsdiskussion kräver ärlighet och tillit. Att säkerställa att alla partimedlemmar vill dela ansvaret för detta är, om något, Ibrahim Baylans ansvar.

Mer klokt bloggat och skrivet: Enn Kokk, Eric Sundström, Peter Högberg.

Svenskt Näringslivs lobbymetoder är ett problem för alla i S

Igår skrev Aftonbladet att Svenskt Näringsliv har haft ett avtal med Prime i syfte att påverka Socialdemokratin inifrån. Målet har varit att ”genom S egna kanaler initiera skapandet av en konkret S-politik för tillväxt”. Se nedan.

Jag är en av många som har regerat skarpt på denna nyhet som är djupt bekymmersam, både för Socialdemokraterna som parti och för den svenska demokratin (En egen samhällsanalys ger styrka). Det som gör situationen extra problematisk är att en lång rad s-debattörer väljer att tona ner nyheten och därmed lägga locket på för en viktig diskussion. Den ståndpunkt som framförs är att varken Svenskt Näringslivs agerande eller Niklas Nordströms och Primes roll i kampanjen är något som bör kritiseras. Lobbying är ett naturligt inslag i det politiska spelet och lobbying av detta slag rymmer inte några problem om bara transparensen blir större. Nyheten ses av vissa som en del i en konspiration (Jan Andersson) eller avfärdas  som en återspegling av gamla strider inom SSU (Folkbladet).

Ett exempel på denna typ av argumentation är Peter Anderssons inlägg En syndabock utanför (S) kan inte rädda skinnet. Peter Andersson har inte ”det minsta kritik” att rikta mot Svenskt Näringsliv. Inte heller konsulterna förtjänar offentliga ”avrättningar”, enligt Peter Andersson. ”Det är en etablerad bransch och den är viktig för de samtal som måste ske i samhällsfrågor. Det finns mycket stor anledning att öppna upp och göra synligt delar av ”lobbyistsverige”, inte minst när det sker på de formella samhällsarenorna. Men att däremot skåpa ut företeelsen är helt enkelt inte min grej.”

Sandro Wennberg för ett liknande resonemang på sin blogg Partistaten, under rubriken Därför behövs öppenhet i pr-branschen: ”Aftonbladet och Makthavare avslöjar idag att en pr-byrå har anlitats av Svenskt Näringsliv för att påverka Socialdemokraterna.En del i bloggosfären tycks vara förvånade att sådant sker. Att pr-byråer anlitas för att förändra politiska beslut. Jag ser inga problem med det. Det kallas för lobbying.”

I denna typ argumentation finns en förfärande naivitet. Jag har själv arbetat som lobbyist i egenskap av VD för branschorganisationen Svensk Fjärrvärme. Jag har då anlitat bl.a. konsultbyrån Prime för att driva frågor av betydelse för Svensk Fjärrvärme i offentlig debatt. Det är för mig självklart att lobbying ingår som en del i det politiska spelet, men det betyder inte att tidigare s-politiker kan bete sig hur som helst i sina olika roller eller att all lobbying är acceptabel. För det första kan ingen som är anställd för att företräda en organisation eller en PR-byrå samtidigt framträda som s-företrädare i den offentliga debatten. För det andra ska lobbying ske med en tydlig avsändare. Att infiltrera en annan organisation i syfte att påverka den inifrån är inte en legitim form av lobbying. Även här finns etiska gränser.

Andersson och Wennberg efterfrågar mer transparens. Problemet är att transparens inte möjlig ifråga om lobbying av det slag som Aftonbladet igår avslöjade, eftersom denna typ av lobbying bara kan fungera om den sker i det fördolda. Det Socialdemokratiska partiet har krävt att partibidrag ska redovisas offentligt, så att det blir klart vilka intressen som stöder vissa partier. Detta är ett krav som det är rimligt att vi kan få se uppfyllt, även om moderaterna stretar emot. Men vem inbillar sig att vi någonsin ska få information om att lobbyister infiltrerar vårt eget parti i syfte att ”genom S egna kanaler initiera skapandet av en konkret S-politik” inom ett för lobbyisten prioriterat område?

Sandro Wennberg hänvisar till USA, där det finns en långt större medvetenhet om lobbying och behovet av öppenhet i pr-branschen än i Sverige. Här har vi något att lära, menar han, vilket jag instämmer i. Men den som blickar mot USA kan också konstatera att öppenheten till trots är och förblir pengar i politiken ett avgörande problem, inte minst för arbetarrörelsen. I USA har arbetarrörelsen aldrig lyckats etablera något eget politiskt parti. Inflytande intimt förknippat med pengar. Öppenheten i pr-branchen har heller inte förhindrat att starka lobbyintressen har ett stort direkt inflytande på den amerikanska politiken. Alla visste att Geroge W. Bush värnade de stora oljeintressena, därför att de stödde honom ekonomiskt. Det förhindrade honom dock inte att med kraft värna deras intressen.

I takt med att penningintressena tar över politiken växer tyvärr både uppgivenhet och cynism. I USA är det en självklarhet att den som har pengar har mer makt i demokratin. Det är självklart att den fattige är maktlös. Peter Andersson och Sandra Wennberg tycks i sina inlägg sträva efter att vi ska tycka att det är lika självklart här hemma. ”Att pr-byråer anlitas för att förändra politiska beslut. Jag ser inga problem med det. Det kallas för lobbying.” (Sandra Wennberg, min kursivering).

Är det inte dags att fundera över vilka samhällsgrupper och vilka värderingar, som Socialdemokratin ska representera? Ända sedan Saltsjöbadsavtalet har det funnits ett gott samarbete till ömsesidig nytta mellan socialdemokratin och näringslivets företrädare. Löntagarna i Sverige har allt att vinna på att svenskt näringsliv är framgångsrikt och kan skapa jobb.  Men detta är någonting helt annat än att låta näringslivets företrädare sätta agendan för partiets egen politik.

Arbetarrörelsens hela historia har handlat om att skapa en självständig plattform för de många arbetare och andra löntagare, som saknar egen ekonomisk makt att påverka samhällsutvecklingen. Genom hårt arbete och små bidrag från hundratusentals och åter hundratusentals enskilda medborgare lyckades svensk arbetarrörelse bygga upp en egna starka samhällsinstitutioner, från fackföreningar och konsumentkooperation till försäkringsbolag, kooperativa bostadsföreningar och konsumentkooperation. Dessa starka organisationer, framsprungna ur arbetarrörelsen,  gav det Socialdemokratiska partiet en unik möjlighet att forma svensk samhällsutveckling till gagn för de många medborgarnas intressen. Det var med denna egna maktbas och ett egen, oberoende samhällsanalys som Socialdemokraterna lyckades skapa ett samhälle präglat av både framgångsrika företag och jämlika livschanser för alla.

Konflikter mellan olika grupperingar i socialdemokratin har alltid funnits, inte minst ifråga om synen på näringslivet . Ett exempel är den klassiska striden om socialisering på 1940-talet, med framträdande socialdemokrater som Gustav Möller och Tage Erlander i motsatta läger (se analysen av Möllers andra agenda). Men vem kan ens föreställa sig att Tage Erlander i debatten med Gustav Möller skulle finansiera sig från Svenska Arbetsgivareföreningen, för att få bättre genomslag för sin ståndpunkt? Oavsett vilken politisk linje som vi som s-företrädare anser vara den rätta måste vi bäras av insikten om att vårt uppdrag är att företräda löntagarna. Ingenting annat är möjligt i arbetarrörelsen.

Jag anser att det är fullt möjligt att företräda radikala ståndpunkter i t.ex. miljö- och klimatfrågor och samtidigt förespråka en starkt svenskt näringsliv. När Svenskt Näringsliv försöker blanda sig i intern socialdemokratisk diskussion är det inte bara förödande för förtroendet för organisationen Svenskt Näringsliv och de s-aktörer som har valt detta samarbete.  Det är också till stor skada för en öppen och förutsättningslös diskussion mellan företrädare för olika åsikter och politiska strategier inom Socialdemokraterna. Jag är fullt övertygad om att de positioner som betecknas som ”höger” och ”vänster” inom Socialdemokraterna inte alls behöver vara oförenliga, men då krävs att debatten förs i öppen anda och med en vilja att lyssna och ompröva. Inte minst de socialdemokrater som sympatiserar med de ståndpunkter som har drivit av Prime på uppdrag av Svenskt Näringsliv, har all anledning att ta tydligt avstånd från det val av lobbymetod som Aftonbladet nu har gjort allmänt känd. Svenskt Näringslivs lobbymetoder måste tas på allvar av hela S!

Mer om nyheten: Aftonbladet, Aftonbladet,  Resumé, Dagens Media. Flera bloggare  vill på olika sätt tona ner Aftonbladets nyhet, t.ex. Peter Andersson (se även t.ex. Folkbladet i texten ovan). Bekymrade, liksom jag; Mats Engström (med utmärkt analys), Johan Westerholm, Röda Berget, Mats Engström, Västerbottens Folkblad, Efter arbetet, Enn Kock, Bo Widegren, Olas tankar, Nybrittas, HBT-sossen.

Den 19 december – jag uppskattar inläggen från Marika Lindgren Åsbrink och Biospolitikos. Niklas Nordströms eget försök att försvara sig i Aftonbladet illustrerar Marika Lindgren Åsbrinks tes: det handlar i hög grad om att beskriva socialdemokatin som tillväxtfientlig.

En egen samhällsanalys ger styrka

Vid en kopp kaffe, på språng till dagens sammanträde, blir jag uppmärksammad på dagens avslöjande i Aftonbladet, ”Dold plan ska vrida S åt höger” (AB). Svensk Näringsliv finansierar en lobbykampanj via Prime och tidigare s-aktiva, i syfte att göra Socialdemokraterna mer tillväxtvänligt. ”Orsaken är en oro över att klimatdebatten och samarbetet med Miljöpartiet fått S att bli alltmer tillväxtkritiskt. Nu ska utvecklingen vändas.”

Jag vet inte vilken känsla som är starkast. Är detta möjligt? Vrede, men kanske mest sorg. Att döma av rapporteringen i Aftonbladet har Svenskt Näringsliv agerat på ett sätt som ligger under gränsen för det etiskt acceptabla. Men långt värre är att Niklas Nordström med sitt Prime väljer att svika inte bara sina partikamrater utan också de demokratiska ideal som varje socialdemokrat måste värna.

Jag instämmer med Mats Engströms analys, när han skriver att (S) behöver regler om PR-firmorna. Men (S) behöver också en debatt om hur övertramp av detta slag är möjliga i ett parti, som är skapat för att ge röst åt dem som inte sitter på miljoner i PR-pengar. Det behöver inte vara fel av en socialdemokrat att jobba vare sig i PR-firmor eller i näringslivet, men varje uppdrag kräver en etisk kompass. Demokrati ska inte handla om att tjäna pengar.

En slutsats håller och blir allt viktigare efter detta debacle: att en stark socialdemokrati kräver en stark och självständig samhällsanalys; en bas av kunskap och argument som inte blåser omkull av lobbykampanjer. Jag har tidigare skrivit om att Socialdemokraterna behöver utveckla ett modernt, lärande parti.

Ett hållbart ekonomiskt välstånd kräver omsorg om människor och miljö. Det är socialdemokratins geunint egna, hållbara recept. Jämlikhet kan gå hand i hand med ett dynamiskt näringsliv. Dags att återta initiativet.

Mer bloggat: Martin Moberg, Rebella. m fl.

Efter bomben: det viktigaste – och svåraste

”Den viktigaste – och svåraste – frågan för Europa de närmaste decennierna är hur man löser de ekonomiska och sociala problem som gör att al-Qaida och salafisterna förblir attraktiva för unga muslimer.”

Det säger Jonathan Stevenson, terroristforskare från London i en intervju med Erik Ohlsson (DN pappersupplaga 15 december).

Erik Ohlsson skriver om hur den fundamentalistiska rörelsen salafismen har fått fäste i europeiska och amerikanska storstäder, ”bland muslimska grupper som saknar politiskt inflytande, som är marginaliserade i samhället och överrepresenterade i arbetslöshetsstatistiken”. Han noterar att bara någon procent av världens 1,6 miljarder muslimer delar en fundamentalistisk tolkning av islam, och bland salafister är det långt ifrån alla som förespråkar våld. Terrorism är i grunden och botten inte en fråga om religion. Den växer ur fattigdom, ojämlikhet och maktlöshet; och den sprids därifrån, i vidare cirklar.

Vad gör då Europa och Sverige för att åtgärda de ekonomiska och sociala problem, som gör fundamentalismen attraktiv och våldet till dess språk? Svaret är: alltför lite. Storbritannien, där den svenske självmordsbombaren Taimour Abdulwahabs bodde och mötte den fundamentalistiska rörelsen Hizb-ut-Tahrir, är ett land präglat av ojämlikhet och fattigdom. Skolan är starkt segregerad och den sociala rörligheten är låg, dvs. möjligheterna är små för dem som föds in i fattigdom att utbilda sig och förbättra sin ställning. I denna miljö har muslimsk fundamentalism vuxit till ett samhällsproblem.

Sverige har tidigare varit ett radikalt annorlunda samhälle; med små inkomstskillnader, begränsad fattigdom, hög social rörlighet och en likvärdig skola för alla barn. Men Sverige är på väg att förändras. Trenden är tydlig, menar Daniel Lind, författare till rapporten Hur långt från trädet faller äpplet? Faktorer som tidigare har bidragit till en gynnsam social rörlighet i Sverige är på väg att försvagas. Inkomstskillnaderna ökar och omfördelningen mellan hushåll minskar. Kraven skärps i socialförsäkringarna. Möjligheterna till en andra utbildningschans har blivit mindre.

I dagarna kom också en ny rapport som bör oroa alla som värnar om ett sammanhållet, solidariskt samhälle: PISA-rapporten 2009 (se Skolverket). Rapporten visar att skolresultaten i Sverige försämras och att elevers bakgrund blir allt viktigare för deras skolresultat. Skolverket konstaterar att de försämrade skolresultaten kan förklaras med ökad segregation och individualisering. Skolgrupperna blir alltmer homogena och inslaget av egenarbete ökar.

Särskilt illavarslande är det att resultaten är sämre för pojkar och sämre för barn med utländsk bakgrund (även för barn med utländsk bakgrund som fötts i Sverige).  Pojkar med utländsk bakgrund har i dagen svenska skolsystem alltså en dubbel uppförsbacke. Valfrihetens nya skola har blivit en nitlott för pojkar med utländsk bakgrund och små ekonomiska resurser. Vad betyder det för ett Sverige, som vill främja integration och motverka fundamentalism och våld?

Terrorism och våld har många rötter. Olika omständigheter kan driva en enskild människa över gränsen till ett våldsdåd. Mötet med en fundamentalistisk ideologi kan locka och radikalisera. Vad vi dock vet är att social och ekonomisk miljö kan spela roll som grogrund för fundamentalism. Vad vi också vet är att detta är något som vi själva har makt att påverka. Är det inte nog? Gnistor kan kvävas innan elden sprids och tar fart.

Mer om bombdådet: DN, SvD. Birgitta Ohlsson skriver på Brännpunkt om vikten av att bekämpa extremismen lokalt.

DN Ledare 16 december skriver klokt om att ”Bästa sättet att motverka radikalisering bland muslimer är sannolikt att bemöta dem värdigt, respektera deras religion, ge dem arbete och bekämpa boende- och skolsegregering.” Om hur radikalisering drivs fram, SvD.

Läs gärna också en ögonblicksbild från klassklyftornas England: revolten mot höjda avgifter på universiteten (Dagens konflikt).

Ny chans för klimatpolitiken?

”Dags för EU att lämna FN:s klimaförhandlingar”, skriver Fredrik Reinfeldts klimatrådgivare Joakim Sonnegård idag på DN Debatt. Sonnegård var chef för Fredrik Reinfeldts klimatsekretariat under klimattoppmötet i Köpenhamn. Nu har han på regeringens uppdrag analyserat de politisk-strategiska överväganden som EU står inför i klimatfrågan. Och hans förslag till regeringen är inte bara att EU ska kliva av FN-processen. Han tycker att hela idén om ett juridiskt bindande avtal ska skrinläggas. Istället bör EU enligt Sonnegård öka andra former av klimatsamarbeten. Sådana förhindras, hävdar han, av klimatförhandlingar inom FN: s ram.

Patricia Espinosa, utrikesminister.

Sonnegårds artikel är beklämmande, inte minst i ljuset av att Mexiko med utrikesminister Patricia Espinosa i spetsen idag har visat att det är fullt möjligt att föra en konstruktiv dialog inom FN – även när motsättningarna är stora och läget i sak förtvivlat. En uppgörelse har mot alla odds uppnåtts i Cancún (Världen E24, DN, SvD). Uppgörelsen möttes av bolivianska protester och är långt  ifrån vad som krävs (IPCC 2009, Ekobloggen). Inget beslut finns om ett bindande nytt avtal, trots att klimatförändringarna kräver omedelbara och kraftfulla åtgärder. Men grunden är ändå lagd för fortsatt dialog, efter förra årets katastrofala sammanbrott för FN-processen. Och detta är viktigt – inte bara för att säkerställa fortsatt samarbete mellan Nord och Syd i klimatfrågan utan också för att hantera alla de andra problem och konflikter som är knutna till klimatfrågan, som ojämlikhet, fattigdom, migration, energisäkerhet och miljöförstöring.

Men för Joakim Sonnegård finns inga sådana vidare politiska perspektiv på klimatfrågan. Han tycks betrakta den enbart som ett ekonomiskt och tekniskt problem. I sin DN-artikel idag har han således ingenting alls att säga om den största stötestenen i de globala klimatförhandlingarna: förtroendekrisen mellan länderna i Nord och länderna i Syd. Hans tycks överhuvudtaget inte reflektera över hur andra länder och aktörer ser på klimatproblemet och vilka idéer som de kan ha till en lösning. Utgångspunkten för Sonnegård är istället ett snävt ekonomiskt, Europa-centrerat  sysätt. EU vet bäst hur det globala klimatproblemet ska lösas och om alla andra bara kunde begripa att EU har rätt så skulle enighet kunna nås.

Den som läser Sonnegårds artikel kan knappast förvånas över att klimatmötet i Köpenhamn förra året slutade i konflikt och förhandlingskollaps, med Sonnergård i en nyckelroll inom det svenska EU-ordförandeskapet  (om Köpenhamnsmötet har jag tidigare skrivit i SvD). En framgångsrik förhandling kräver förmåga att lyssna och en förmåga att utveckla förslag, som kan accepteras av andra parter – med motsatta ståndpunkter och intressen. Det handlar inte om att envist övertyga andra om att man själv ha ”rätt”.

Det är också märkligt att som Sonnegård hävda att kraftfulla, konkreta insatser för att minska klimatutsläppen förhindras av FN-förhandlingarna. EU har som en av världens rikaste regioner ännu inte gjort en bråkdel av de insatser som kan göras på hemmaplan för att bygga förtroende och framgång i FN:s klimatförhandlingar, och sådana insatser hindras inte av FN – de kan börja imorgon dag. FN sätter heller inga hinder för EU att utveckla de andra klimatsamarbeten, som redan är på gång. Sonnegård menar att EU genom att lämna FN ”paradoxalt nog” kan ge impuls till ökat samarbete. Själv tror jag att den attityd som Sonnergård har mot världens tillväxtländer och u-länder är ett fundamentalt hinder för samarbete, oavsett form. För att nå framåt måste EU börja lyssna på de förslag som världens utvecklingsländer för fram, istället för att ensidigt och envist hålla fast vid de egna förslagen. Det duger inte att lämna FN ryggen, så snart de fattiga länderna får en starkare röst. Är det Sonnergårds idé att samma taktik ska utnyttjas i alla sammanhang där EU inte lyckas få genomslag för sina förslag? Då har vi snart en värld där FN har spelat ut sin roll och länder utan ekonomisk och militär styrka förlorar sin plats i det multi-laterala samtalet.

Min bestämda uppfattning är att Sverige och EU kan spela en långt mer konstruktiv roll i FN:s klimatförhandlingar. Vad det handlar om är att släppa sin ständiga fixering vid Kina och USA och istället gå före med de klimatsatsningar som är möjliga på hemmaplan. En sådan strategi kommer långsiktigt att stärka–snarare än försvaga– EU:s ekonomiska välstånd. Om detta har jag skrivit i min artikel Klimatet kräver en ny ekonomisk politik. Viktigast av allt, som jag ser det, är att Joakim Sonnegård och alla hans kolleger  runt om i Europa förmår tänka bortom dagens prismodell för klimatpolitiken, dvs. idén att allt kan lösas bara vi har ett pris på CO2. Vad som nu krävs är att Europa också bygger om städer och infrastruktur; i grunden, och detta kan inte bara ske via prissignaler.  En kraftfull investeringspolitik för både klimat och välfärd kan förnya Europas städer och föra klimatpolitiken bortom de ekonomiska modellernas värld.

SVT:s Jens Ergon konstaterar i dagens rapport från Cancún att det troligen är världens utvecklingsländer som  har kompromissat mest för att rädda hela FN-processen (SVT). Patricia Espinosa, utrikesminister i Mexiko,  hyllas samtidigt för sitt ledarskap och sin förmåga att lyhört formulera ett slutdokument som tillgodoser många intressen. När ska Sverige och Europa visa samma förmåga till ledarskap?

Kompromissdokumentet i Cancún slår fast att den rika världens utsläppsminskningar fortfarande är helt otillräckliga. De rika länderna uppmanas att skärpa sina utsläppsmål. Min bestämda uppfattning är att vårt jobb, som svenskar och européer, är att börja här –  i insikten om att de rika länderna har uppdraget  att gå först i omställningen till ett hållbart, klimatsmart samhälle. Detta uppdrag är historiskt, och det är grundat i det enkla faktum att de rika länderna också gick först in i industri- och konsumtionssamhället. Vi måste sluta trilska, när planeten står på spel.

Jag hoppas att Andreas Carlgren och Fredrik Reinfeldt efter mötet i Cancún nu väljer att se möjligheter i FN:s klimatförhandlingar, inte bara hinder. Vägen framåt kan inte vara att i konfrontatorisk stil lämna FN:s klimatförhandlingar. Mexiko har gett exempel på hur grön diplomati kan bedrivas – med en ny chans för klimatpolitiken.

Se också Marita Ulvskog på Newsmill. DN, DN:s ledarsida är också tveksam till Sonnegårds strategi. Mer bloggat: Svensson om klimatförhandlingarna och Wikileaks, Matilda Ernkrans, Olas tankar. Mer om hur Sverige kan göra skillnad: Jens Holm, Erik Lysén m fl.

Den hållbara staden; från Inhabitat.com

Ge de unga chansen att lyfta S

Socialdemokraterna saknar ledarskap. Krisen värker ut i en stor tomhet, efter Mona Sahlins tal. Men i denna tomhet finns inga skäl att förtvivla. Grunden finns för en förnyelse – men en annan förnyelse än den defensiva anpassningsstrategi som under de sista åren har präglat svensk socialdemokrati. Och den processen har redan börjat, i det unga S. Här ser jag den kraft och det engagemang som behövs för att lyfta socialdemokratin. Här ser jag framtidens politiker, burna av ett starkt kunskapsintresse och starka värderingar.

De unga S är en rörelse fylld av intellektuell och politisk aktivitet. Här finns Arbetarrörelsens forskarnätverk och Wigforssakademin. Här finns inspirerande  tidningar och tidskrifter som Tvärdrag, Frihet och Libertas. Unga socialdemokrater syns och hörs också i debatten utanför partiet, till exempel i tidskriften Fronesis. År 2009 gav ett 20-tal unga ut boken Snart går vi utan er, där de påminde om ett viktigt faktum: När arbetarrörelsens pionjärer bildade det Socialdemokratiska partiet, i april 1889, var det knappt 30 år gamla. Arbetarrörelsen var, när den föddes, en ungdomens rörelse, en rörelse där de unga fick utrymme och möjlighet att forma sin framtid. Nog finns det skäl att lyssna på dem som idag är är lika unga, drivande och kloka som Branting, Danielsson och Sterky var när de bildade partiet?

Här finns många som kan bidra på olika positioner och med olika uppdrag – som Marika Lindgren-Åsbrink, Kajsa Borgnäs, Daniel Suhonen, Magnus Wennerhag (tidskriften Fronesis), Maja Nordström…. Ge de unga chansen att lyfta S!

Mer skrivet: Karine Kielos i Aftonbladet. Leif Pagotsky, GP.

Kvinnors försämrade villkor kräver en ny jobbpolitik (S)

Hemkommen från en helgresa till Hälsingland läser jag Irene Wennemos* skarpa analys av Mona Sahlins avskedstal. Wennemo konstaterar att de politiska förslag som Sahlin pläderar för inte på något begripligt sätt hänger ihop med de mål om jämlikhet och utveckling som hon säger sig vilja nå. ”Mona Sahlin pekade ut ett antal politiska förändringar som hon påstod sig ha velat göra i socialdemokraternas politik. Men de enda problem som de svarar mot verkar vara socialdemokraternas bristande attraktivitet bland tjänstemän och företagare.”

Tyngden i Wennemos kritik blir uppenbar för var och en som läser Sahlins tal på jakt efter en politik för jämlikhet och utveckling. Sahlin inleder med att hylla jämlikheten: ”Jämlika villkor och små klyftor – det skapar en tillit och trygghet som banar väg för framtidstro och ekonomisk utveckling. Denna insikt är vår särart. Den gör oss unika i svensk politik.” Men hon säger inte någonting om att ojämlikheten under senare år har ökat och att att klyftorna har vuxit. Än mindre presenterar hon några förslag på hur denna utveckling mot ökad ojämlikhet och större klyftor ska kunna vändas.

Det finns flera utvecklingstrender som är djupt oroande, i synnerhet för ett feministiskt parti som vill företräda den arbetande befolkningen. En sådan trend är de växande skillnaderna i inkomster. En annan är den ökande fattigdomen, inte minst bland ensamstående mammor med barn. En tredje är det försämrade villkoren i arbetslivet, i synnerhet för kvinnor.

Låt mig ge några korta fakta om kvinnors villkor i arbetslivet – ett problemområde som idag tyvärr får alltför lite uppmärksamhet i politiken. Läget i arbetslivet idag är inte bara att kvinnor fortfarande bär huvuddelen av ansvaret för det obetalda arbetet i samhället och därmed lever med lägre inkomster och sämre ekonomisk trygghet än män. Allt fler kvinnor upplever också att villkoren i det betalda arbetet försämras. Sedan 1990-talet har till exempel arbetet på obekväm arbetstid ökat kraftigt; bara en tredjedel av de kvinnliga arbetarna i offentlig sektor och privat service har numera sin arbetstid förlagd till dagtid vardagar (Gellerstedt, Trender i arbetsmiljön, LO 2007). Stressen ökar samtidigt. Allt fler jobbar i verksamheter utsatta för upphandlingskonkurrens. Krav på avkastning och effektivitet är höga. För varje år som går är det allt  färre kvinnor som kan ta en kort paus i arbetet. De försämrade villkoren återspeglas i försämrad hälsa. Sten Gellerstedt skriver i sin rapport  Arbete, liv och hälsa – klass och kön (LO 2009) att  andelen kvinnliga arbetare i åldern 45–64 år med svåra besvär ökade från 25 procent till 34 procent mellan 1988 och 2006. Till de besvär som har ökat mycket hör  ängslan, oro och ångest.

Så ser livet ut på arbetsplatserna, samtidigt som arbetslösheten förblir hög, år efter år. Facken försöker strida för  ”det goda arbetet” och ”det hållbara arbetet”, men i samhällsdebatten har dessa frågor sedan länge begravts i tystnad. För löntagarna gäller antingen högt uppskruvad arbetstakt eller inget jobb alls. Är detta ett samhälle vi vill ha? Och om inte – vilken politik kan ändra historiens riktning?

I lördagens tal förklarade Mona Sahlin att detta med livet på arbetsplatserna är något som hon funderar på. ”Förstår vi ens alla gånger hur människor har det? — Att trots all teknik inte kunna ringa ett telefonsamtal på dagtid för att jobbet inte tillåter det, eller att vara sjuksköterska i denna avknoppningarnas gyllene tid och lik förbaskat inte få någon kompetensutveckling?” Men här finns inga förslag till politik – hennes förslag till politik handlar varken om dem som jobbar med orimligt hög arbetstakt eller om dem som inte kan få ett jobb alls, fast de vill ha ett. Hennes förslag till politik riktar sig istället till en annan grupp, den grupp som av borgerligheten lyftes upp som jobbpolitikens huvudproblem i valet 2006: de som ”hellre vill ta bidrag än att arbeta”. Här gav Mona Sahlin klart besked om att det ska bli slut med att leva på bidrag:  1) Målet är att alla som kan jobba ska jobba 2) Det ska alltid löna sig att arbeta 3) A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat. 4) Fler jobb går före större ersättningar.

”Ett framgångsrikt parti måste vinna slaget om verklighetsbeskrivningen, och denna beskrivning måste bottna i reellt upplevda problem”, skriver Irene Wennemo i sin analys. I den här bloggen har jag lyft endast ett av många reellt upplevda problem, som skulle kunna bli föremål för en mer offensiv socialdemokratisk politik: stressen och pressen i arbetslivet. Jag anser att kvinnors försämrade villkor i arbetslivet sedan 1990-talet måste beskrivas och mötas med politik, om Socialdemokraterna vill vara ett politiskt parti som på ett trovärdigt sätt värnar om både  jämlikhet och jämställdhet. Det finns inget skäl till att arbetarkvinnors villkor ska försämras år för år i ett land, där nationalinkomsten stadigt växer. Kvinnors försämrade villkor kräver en ny jobbpolitik (S).

* OBS Irene Wennemos länk går till Facebook och fungerar därmed inte för alla.

Mer viktiga synpunkter om Mona Sahlins tal: Bjereld och Fries i Aftonbladet, Nyabrittas, Martin Moberg, Peter Andersson. Även Eric Sundström i Arena ser behovet av en uppdaterad samhällsanalys. Ann-Marie Lindgren gör ett mycket viktigt inlägg i sin veckoanalys, Om S-förnyelsen.