Kvinnors försämrade villkor kräver en ny jobbpolitik (S)

Hemkommen från en helgresa till Hälsingland läser jag Irene Wennemos* skarpa analys av Mona Sahlins avskedstal. Wennemo konstaterar att de politiska förslag som Sahlin pläderar för inte på något begripligt sätt hänger ihop med de mål om jämlikhet och utveckling som hon säger sig vilja nå. ”Mona Sahlin pekade ut ett antal politiska förändringar som hon påstod sig ha velat göra i socialdemokraternas politik. Men de enda problem som de svarar mot verkar vara socialdemokraternas bristande attraktivitet bland tjänstemän och företagare.”

Tyngden i Wennemos kritik blir uppenbar för var och en som läser Sahlins tal på jakt efter en politik för jämlikhet och utveckling. Sahlin inleder med att hylla jämlikheten: ”Jämlika villkor och små klyftor – det skapar en tillit och trygghet som banar väg för framtidstro och ekonomisk utveckling. Denna insikt är vår särart. Den gör oss unika i svensk politik.” Men hon säger inte någonting om att ojämlikheten under senare år har ökat och att att klyftorna har vuxit. Än mindre presenterar hon några förslag på hur denna utveckling mot ökad ojämlikhet och större klyftor ska kunna vändas.

Det finns flera utvecklingstrender som är djupt oroande, i synnerhet för ett feministiskt parti som vill företräda den arbetande befolkningen. En sådan trend är de växande skillnaderna i inkomster. En annan är den ökande fattigdomen, inte minst bland ensamstående mammor med barn. En tredje är det försämrade villkoren i arbetslivet, i synnerhet för kvinnor.

Låt mig ge några korta fakta om kvinnors villkor i arbetslivet – ett problemområde som idag tyvärr får alltför lite uppmärksamhet i politiken. Läget i arbetslivet idag är inte bara att kvinnor fortfarande bär huvuddelen av ansvaret för det obetalda arbetet i samhället och därmed lever med lägre inkomster och sämre ekonomisk trygghet än män. Allt fler kvinnor upplever också att villkoren i det betalda arbetet försämras. Sedan 1990-talet har till exempel arbetet på obekväm arbetstid ökat kraftigt; bara en tredjedel av de kvinnliga arbetarna i offentlig sektor och privat service har numera sin arbetstid förlagd till dagtid vardagar (Gellerstedt, Trender i arbetsmiljön, LO 2007). Stressen ökar samtidigt. Allt fler jobbar i verksamheter utsatta för upphandlingskonkurrens. Krav på avkastning och effektivitet är höga. För varje år som går är det allt  färre kvinnor som kan ta en kort paus i arbetet. De försämrade villkoren återspeglas i försämrad hälsa. Sten Gellerstedt skriver i sin rapport  Arbete, liv och hälsa – klass och kön (LO 2009) att  andelen kvinnliga arbetare i åldern 45–64 år med svåra besvär ökade från 25 procent till 34 procent mellan 1988 och 2006. Till de besvär som har ökat mycket hör  ängslan, oro och ångest.

Så ser livet ut på arbetsplatserna, samtidigt som arbetslösheten förblir hög, år efter år. Facken försöker strida för  ”det goda arbetet” och ”det hållbara arbetet”, men i samhällsdebatten har dessa frågor sedan länge begravts i tystnad. För löntagarna gäller antingen högt uppskruvad arbetstakt eller inget jobb alls. Är detta ett samhälle vi vill ha? Och om inte – vilken politik kan ändra historiens riktning?

I lördagens tal förklarade Mona Sahlin att detta med livet på arbetsplatserna är något som hon funderar på. ”Förstår vi ens alla gånger hur människor har det? — Att trots all teknik inte kunna ringa ett telefonsamtal på dagtid för att jobbet inte tillåter det, eller att vara sjuksköterska i denna avknoppningarnas gyllene tid och lik förbaskat inte få någon kompetensutveckling?” Men här finns inga förslag till politik – hennes förslag till politik handlar varken om dem som jobbar med orimligt hög arbetstakt eller om dem som inte kan få ett jobb alls, fast de vill ha ett. Hennes förslag till politik riktar sig istället till en annan grupp, den grupp som av borgerligheten lyftes upp som jobbpolitikens huvudproblem i valet 2006: de som ”hellre vill ta bidrag än att arbeta”. Här gav Mona Sahlin klart besked om att det ska bli slut med att leva på bidrag:  1) Målet är att alla som kan jobba ska jobba 2) Det ska alltid löna sig att arbeta 3) A-kassan ska vara en omställningsförsäkring från ett jobb till ett annat – inget annat. 4) Fler jobb går före större ersättningar.

”Ett framgångsrikt parti måste vinna slaget om verklighetsbeskrivningen, och denna beskrivning måste bottna i reellt upplevda problem”, skriver Irene Wennemo i sin analys. I den här bloggen har jag lyft endast ett av många reellt upplevda problem, som skulle kunna bli föremål för en mer offensiv socialdemokratisk politik: stressen och pressen i arbetslivet. Jag anser att kvinnors försämrade villkor i arbetslivet sedan 1990-talet måste beskrivas och mötas med politik, om Socialdemokraterna vill vara ett politiskt parti som på ett trovärdigt sätt värnar om både  jämlikhet och jämställdhet. Det finns inget skäl till att arbetarkvinnors villkor ska försämras år för år i ett land, där nationalinkomsten stadigt växer. Kvinnors försämrade villkor kräver en ny jobbpolitik (S).

* OBS Irene Wennemos länk går till Facebook och fungerar därmed inte för alla.

Mer viktiga synpunkter om Mona Sahlins tal: Bjereld och Fries i AftonbladetNyabrittas, Martin Moberg, Peter Andersson. Även Eric Sundström i Arena ser behovet av en uppdaterad samhällsanalys. Ann-Marie Lindgren gör ett mycket viktigt inlägg i sin veckoanalys, Om S-förnyelsen.

Annonser

27 kommentarer

Filed under Jämställdhet, Välfärd

27 responses to “Kvinnors försämrade villkor kräver en ny jobbpolitik (S)

  1. Det är säkert jag som är illa insatt, men vilka är de konkreta förslagen som skulle minska inkomstklyftorna? Borgarna menar att privatisering av allt som kommer i deras väg skall leda till högre löner i kvinnoyrken, men jag tycker inte att det vi sett hittills är så uppmuntrande.

    Vi har inte politiskt satta löner i Sverige, och då är väl problemet hur man skall kunna påverka löneklyftorna med politiska medel?

    Vi talar ofta om social mobilitet, utbildning för alla och med flera chanser, om klassresor och om lika möjligheter i praktiken, och allt det är jätteviktigt och jättebra. Men hur lika möjligheter vi än har så kommer en allt mer marknadsanpassad lönesättning att skapa grupper som har en efterfrågad kompetens som kan ta ut höga eller till och med mycket höga löner, och andra grupper som inte kan förhandla sig till höga löner, utan som kommer att tvingas jobba för de löner de erbjuds.

    Så, vad är det politiska motdraget? Jag skulle så gärna vilja se det politiska trollspö som skapar en arbetsmarknad med rimliga löneskillnader (för alla är väl överens om vad det är?), men jag har ännu inte sett eller hört talas om det.

    Lena, du säger dig sakna konkreta förslag i Monas tal, och jag måste nog påstå att jag saknar dem i ditt inlägg ovan. Men du som är lite bättre insatt (än de flesta skulle jag tro) du kanske kan peka mig i rätt riktning där jag kan söka efter de konkreta förslagen? För visst måste det väl finnas någon substans bakom allt tal om en radikal jämlikhet (även i utfall) och om mer rättvisa? Det är väl inte bara socialistisk ångest och förhoppningar om att någon annan har svaret som driver oss att kasta etiketter på varandra internt i partiet?

    Jag har skrivit om att det är dags att släppa avundsjukepolitiken och fokusera på det som vi faktiskt kan göra någonting åt, men om det finns idéer om hur man skulle kunna minska löneklyftorna med politiska beslut så är jag beredd att ompröva den ståndpunkten. Den grundar sig i allt väsentligt i en hopplös ”insikt” om att i det fall vi ändå inte har en politik för radikal jämlikhet så finns det ingen anledning att skrämma bort väljare genom att prata i sådana termer. Men om det finns en politik man skulle kunna få majoritet för… ja det vore ju ändå bättre, då skulle den förtvivlade rättvisekämpen inne i mig få ro och ångesten det innebär att välja mellan vad man vill göra och vad man kan göra skulle kunna lösas upp.

    • lenasommestad

      Tack för ett intressant inlägg.
      Vägen mot minskade inkomstklyftor handlar om ett batteri av åtgärder för att stärka löntagarnas ställning på arbetsmarknaden, minska risker för inkomstbortfall genom bra försäkringar och medvetet arbeta med politiska åtgärder – ekonomiska och andra – för att de sämst ställda ska inte ska sjunka för lågt och att de privilegierade inte ska tillåtas lägga beslag på en alltför stor del av kakan. Det kan handla om allt från att stärka arbetsrätten till att erbjuda dagisplatser och möjligheten att få en bostad.
      Under de första decennierna efter kriget stärktes löntagarnas ställning i Sverige och inkomstklyftorna minskade. Från 1980-talets slut har utvecklingen vänt, mot ökade skillnader. Löntagarnas ande l av BNP minskar. Arbetsvillkoren har försämrats och ohälsan ökat. Några åtgärder för att minska klyftorna skulle kunna vara;
      1) Återgå till att prioritera full sysselsättning som mål för den ekonomiska politiken framför låg inflation. Med full sysselsättning stärks löntagarnas ställning i relation till arbetsgivarna. Detta är mycket tydligt om vi följer t.ex. löneandelens utveckling av BNP efter det andra världskriget. Inflationsmål istället för mål om full sysselsättning infördes i Sverige i början av 1990t-talet. Idag ligger golvet för arbetslöshten någonstans kring 6 procent, dvs. det är omöjligt att uppnå full sysselsättning. Löneandelen av BNP är också lägre idag än på 1970- och 1980-talet. Alltmer av Sveriges inkomster till kapitalägarna och allt mindre till löntagarna.
      Idag har vi en självständig Riksbank som bestämmer räntenivån, med 2 procents inflation som mål. Här menar jag att det skulle finnas möjlighet att ge sysselsättningen en större tyngd, genom att ge Riksbanken i explicit uppdrag att inte bara se på inflationen utan också på arbetslösheten. Ett sådant uppdrag har den amerikanska Federal Reserve. Det bör också vara möjligt att diskutera nivån på inflationsmålet. 2 procent är ett lågt mål och Riksbanken har därtill under vissa perioder hamnat under 2-procent-målet. Då pressas arbetslösheten upp.
      2) Skattepolitiken är självklart viktig. När alliansen tog över makten 2006 ledde detta till att den tiondel av befolkningen som hade lägst realinkomst tappade ytterligare i disponibel inkomst. Den tiondel svenska hushåll som tjänade minst år 2006 hade 78 000 kronor om året. Två år senare hade deras disponibla inkomst sjunkit till 74 000 kronor. Samtidigt ökade den rikaste decilen sin inkomst från 404 000 kronor till 438 000 kronor om året, bl.a. genom jobbskatteavdrag, ROT-avdrag och RUT-avdrag – skattesänkningar och skatteförmånder som gick de fattigaste bidragshushållen förbi. En annan skatt som är betydelsefull ur fördelningssynpunkt är fastighetsskatten. Mycket kritik har riktats mot denna skatt men ur fördelningssynpunkt har den stora fördelar.
      3) Lönepolitik i offentlig sektor är ytterligare en viktig faktor. Lönenivåerna för många av de sämst betalda – i synnerhet kvinnor – bestäms politiskt i offentlig sektor. I offentlig sektor har det under senare år blivit allt vanligare att använda marknadsincitament, vilket driver fram löneskillnader i syfte att premiera dem som presterar bäst. Bonussystem och privatiseringar har drivit upp högstalönerna till skyhöga nivåer jämfört med vad som rådde när t.ex. dagens statliga bolag var affärsverk. Samtidigt har ständiga krav på besparingar och effektiviseringar lett till att utrymmet för rejäla, generella lönehöjningar i offentliga låglöneyrken har varit små.
      4) Värderingar spelar roll för vad vi anser vara rimligt. Under senare år har vi i Sverige utvecklat ett synsätt på löneskillnader som skiljer sig ganska markant från vad som rådde i Sverige t.ex. på 1980-talet. Det anses idag legitimt och rättvist att vissa positioner ska belönas långt utöver normallönerna. Detta kopplas till en föreställning om att tillväxt och framsteg i samhället beror på en elitgrupp, ”entreprenörerna”, som pga sin stora betydelse ska ges stora privilegier. Mycket talar dock för att hela denna elitistiska idé om hur ekonomisk tillväxt skapas, och den glorifieringen av entreprenörerna som odlas, saknar hållbar grund i vetenskaplig empiri. Vad forskningen visar är istället att tillväxt och välstånd främjas av faktorer som hälsa och utbildning, dvs. drivkrafter som gynnas av en mer jämlik fördelning. Vi borde som socialdemokrater tala inte bara om entreprenörernas betydelse utan också om t.ex. lärares och sjukvårdsbiträdens betydelse. Att lyfta människors kompetens i offentligheten är också, på sitt sätt, ett verktyg för att stärka löntagarna i deras kamp för en mer rättvis fördelning av bruttonationalprodukten mellan kapital och arbete och mellan olika löntagargrupper.
      Till sist: Visst är detta svårt att motverka växande löneklyftor, men politiska möjligheter finns. Själv tror jag dock på en rejäl diskussion INNAN åtgärder vidtas. Det behövs för att hitta rätt åtgärder och för att alla ska ha en chans att delta i dessa viktiga diskussioner.
      Att vara avundsjuk på andra är ofta ingen bra livsstrategi, men tyvärr lever vi i ett land där avundsjukan som känsla kan bli alltmer begriplig – för varje år som går. Vi ska komma ihåg att uttryck som ”den svenska avundsjukan” har varit slagträn i en historisk debatt, där tidigare privilegierade klasser med stor motvilja fick uppleva hur den tidigare underklassen, svenska arbetare och lägre tjänstemän, fick lönenivåer, som gjorde det omöjligt för dem själva att få tag i allt från statare och pigor till billiga hembiträden. Att löntagare ska få en starkare ställning i samhället är inte något som alla önskar…

      • Tack för ett utförligt svar! Kul när någon tar sig tid att läsa det man skriver!

        1) Inflation vs. Arbetslöshet. En evig och klurig fråga som kräver större kunskaper i nationalekonomi än de jag kan stoltsera med (och då har jag ändå en oavslutad D-uppsats någonstans…). Jag tror inte att det finns en ratt på riksbanken med en skala för inflation och en för arbetslöshet och sedan kan man ställa in den som man vill. Men å andra sidan är det väl rimligt bevisat att det finns en ganska start koppling mellan de två storheterna. Eftersom arbetslöshet är en mänsklig tragedi, ett resursslöseri för samhället och framdrivare av ”dåliga jobb” (med låg lön och stor otrygghet) så är det värt att diskutera om en låg inflation verkligen är så värdefull, och vad man i så fall skall mena med låg inflation.

        2) En fungerande välfärd för alla medborgare kostar mycket pengar. Eftersom vi vill ha en sådan välfärd, och eftersom vi vill att den skall vara solidariskt finansierad, så måste vi ta ut ganska mycket skatter (mest i världen). Detta skall vi också göra. Eftersom vi tror på att man bidrar efter bärkraft skall de som tjänar bäst och konsumerar mest också betala mest. Detta tror jag att tillräckligt stora delar av medelklassen (vilka de nu är…) köper. MEN vi måste sluta ens antyda att vi beskattar rika och högavlönade för att vi tycker det är orättvist att de är just rika och högavlönade. Det är detta som skapar bilden av ett avundjukeparti. Vi skall ta ut skatt för att vi behöver pengarna till bra saker, inte för att utjämna löneskillnader. (Att det sedan får den effekten är ingenting jag gråter över, men det kan vi tänka i smyg).

        3) Jag blir omåttligt irriterad när statliga verk och myndigheter är lönedrivande för sjukt höga direktörslöner. Man skall betala för att få bra kompetens, men man skall inte försöka visa sig värdig medlemskap i de stora killarnas gäng genom att erbjuda högre löner än vad som behövs för att få rätt folk på rätt plats. Dessutom är det ju inte alltid man är så imponerad av diverse generaldirektörer, och att då betala hundratusentals kronor i månaden för medelmåttor, det är ju sorgligt.

        Det stora feltänket i offentlig verksamhet är dock privatiseringar och avregleringar. Vi ställer upp höga kvar på oss själva (kommuner och landsting) som arbetsgivare med heltider, omöjligt att säga upp personal som inte sköter sig osv. Sedan ”konkurrensutsätter” vi oss mot privata aktörer som får lov att vara hur dåliga arbetsgivare som helst. Jag tror att vi måste hitta ett sätt att komma till rätta med detta. Vi måste tvinga privata alternativ att också vara goda arbetsgivare (genom regler i upphandlingar och annat), och vi måste försöka ta tillbaka driften av offentligt finansierad verksamhet genom att lära oss bli lika effektiva där den effektiviteten är önskad. Jag tror också att detta är en viktig faktor för att lägga ett golv för lönespridningen. Offentligt finansierad verksamhet får aldrig gå före och pressa de lägsta lönerna nedåt (och då dessutom ofta för kvinnor).

        4) Jag är själv en så kallad entreprenör, och jag skrattar åt Maud Olofssons maniska företagarkramande. Hon är så ute och cyklar. Företagande i sig är helt värdelöst, ett mått på ingenting. Här ryms de som tvingas skaffa F-skattesedel för att deras arbetsgivare skall slippa vara just det och i stället bli uppdragsgivare. Inga försäkringar, ingen arbetsrätt ingenting blir kvar, och antagligen ingen som hjälper den stackars ”företagaren” att skaffa sig alla de försäkringar hon tidigare hade via sitt kollektivavtal. Här finns de som är egna företagare som ett sätt att utnyttja en kompetensbrist på marknaden, och själv glupskt slicka i sig de pengar som annars skulle gått till säljare, chefer, lokaler och de som inte har lika lätt att få uppdrag. Detta kombinerat med förmånliga skatteregler som sänker den faktiska skatten för höginkomsttagare med åtskilliga procentenheter om man tar ut sin ersättning som omsättning istället för lön. Dessa två grupper spänner upp löneklyftan i var sin riktning utan att skapa minsta värde för samhället.

        Sedan finns det såklart det företagandet som faktiskt skapar jobb och välfärd. Uppfinningar som kan bli framtidens exportintäkter, serviceföretag som ser och fyller ett framväxande behov, företagande som skapar nya jobb åt entreprenören själv och helst även åt andra. Här skall vi underlätta och uppmuntra. Men jag tror inte alltid att uppmuntran här ligger i möjligheten att snabbt bli rik, utan i överskådliga regler, hjälp att komma in i systemen från skattemyndigheter och kanske kommunen, möjlighet att komma åt riskkapital då banken inte orkar förstå vad man håller på med. Här kan socialdemokraterna bli mycket bättre. Men varning för de typerna av företagande som inte skapar något samhällsvärde över huvud taget!

        Jag menar inte att det inte finns själ att vara ”avundsjuk” även om man skall undvika det ordet. Jag menar att man skall trycka på att välavlönade skall vara med att betala eftersom vi behöver pengarna till bra saker, snarare än att låta dem förstå att vi egentligen inte tycker att det skulle finnas höga löner och att det är därför vi vill ta deras pengar. I praktiken ingen skillnad (vi tar ju pengarna i båda fallen) men jag tror att socialistsnacket skrämmer bort röster vi annars kunde fått och som vi behöver om vi vill föra någon politik alls!

        Oj, långt igen, ledsen för det…

  2. Länken till Irene Wennemo ger detta resultatet:

    ”The page you requested cannot be displayed right now. It may be temporarily unavailable, the link you clicked on may have expired, or you may not have permission to view this page.”

    Facebook är nog bra på många sätt men det har sina brister som publicering av artiklar och bloggposter som förväntas nå ut till alla och envar.

    • lenasommestad

      Länken snirklar sig in på Facebook, det kan vara förklaringen. Jag uppdaterar när Irene Wennemo har publicerat sin krönika.

  3. Pingback: S har bitit sig själva i svansen « Ett hjärta RÖTT

  4. Lasse Karlsson

    hoppas det går att ordna så att länken till Irene Wennemos artikel fungerar,

    jag vill också tipsa om Dan iel Suhonens kommentar till Mona Sahlins tal, finns bl a i Östran.se under rubriken ”Färdplan för marginalisering”
    http://www.ostran.se/opinion/faerdplan_foer_marginalisering

    • Suhonen har nog en poäng.

      Vilken väg ordinerar Sahlin? En total kapitulation inför Reinfeldts politik. Väljarna har valt och nu skall socialdemokratin anpassa sig.

      Vilket gör att man kommer att tänka på en annan känd socialdemokrats omdöme inför valet av Sahlin till partiledare.

      Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap.

      • Sixten Andréasson

        Hörde lördagsintervjun i P1 med Morgan Johansson. Han förklarade bra att förslagen om skattesänkning för pensionärerna och fastighetsskatt blev sänken för S. Det var inte förslagen i sig utan att de inte ingick i en offensiv om ekonomin.
        Innan tyckte jag det var löjligt skylla förlusten på dessa två förslag. Som själv pensionär att skatten självklart borde sänkas. Att den avgift som kommit istf fastighetsskatt om 1-2 år blir högre för mig och att de stora fastigheterna får lika hög avgift.
        Morgan sa att det var bättre att ta upp hela pensionsfrågan.
        Han var mycket för offensiv politik, ifrågasatte utgiftstaket och pekade på hetsen och stressen för de som jobbar, inte bara för kvinnorna som Lena S. Alliansens lösning med RUT är ingen lösning.
        Själv tycker jag att 6-timmarsdag borde tas upp igen. Och V:s tidigare förslag om anställning av 200 0000 i offentlig sektor – inte på en gång men under fyra år.
        Arbetslösheten kommer annars att stanna för gott inte bara under lågkonjunktur. Det behövs radikala åtgärder som 6-timmars dag och fler i offentlig sektor för dem som tagits bort.
        Tre fjärdedelar av svenskarna är ju beredda till högre skatt.

  5. Pingback: Det offentliga och kvinnors arbetsvillkor.. « Lotta Olsson (m) Blogg

  6. Om man tror man kan överge klasskamp och fixa jämlikhet kommer man att missa målet grovt. Olika demografiska gruppers tillkortakommanden och svaga ställning är en del i det större mönstret. Lika lite som lösningen finns på individnivå finns lösningen på orättvisorna hos enskilda demografiska grupper.

    Under +30 år av oerhört framgångsrik klasskamp av de få har vi nu sen minst 18 år permanent massarbetslöshet och stor undersysselsättning. Det har kraftfullt förskjutit maktförhållandena i samhället. Ändrar man inte på den nya maktbalansen kan man slå knut på sig själv för att försöka öka jämställdheten hos olika demografiska grupper det kommer ändå inte att lyckas.

    Hur ska Sahlin kunna ha annan föreställning om arbetslinje än den moderata när även dagens fackföreningsekonomer har precis samma grundsyn om den förmenta ekonomiska teorin som Borg och Östros. Precis samma förkeynesianska nonsens som extrapolerar microekonomi till förment macroekonomi. Samma individualisering av arbetslösheten, det är på individnivå problemet finns och ska lösas. Man är lite mer ”humana” än borgskolan och förfäktar kompetenshöjning istället för incitamentspiskan på sjuka och arbetslösa även om Mona i linjetalet verkar öka tilltron till incitamentspiskan. Som om arbetslösheten uppstått bitit sig fast på grund av friktioner i matchning, rent nonsens. Man omfattar samma syn p sk offentliga överskott, detta nonsens om att man skulle kunna avstå konsumtion i dag och samla på hög för att ha tillgodo i framtiden. För att inte tala ten bisarra soppa kokad på en spik som sk ”Ricardian equivalence” jämvikt är och att man svär sin trohet till NAIRU eller sk jämviktsarbetslöshet.

    Inte ens den notoriska representanten för den globala bankkartellen — IMF – är så stelbenta i sin nyliberal dogmatism, de kommer av och till med forskningsrapporter som tar seriösa makroekonomiska grepp på problemen som nu nyligen:

    Inequality, Leverage and Crises
    Michael Kumhof and Romain Rancière

    Förvisso med förbehåll:
    This Working Paper should not be reported as representing the views of the IMF. The views expressed in this Working Paper are those of the author(s) and do not necessarily represent those of the IMF or IMF policy.

    Abstract:
    The paper studies how high leverage and crises can arise as a result of changes in the income distribution. Empirically, the periods 1920-1929 and 1983-2008 both exhibited a large increase in the income share of the rich, a large increase in leverage for the remainder, and an eventual financial and real crisis. The paper presents a theoretical model where these features arise endogenously as a result of a shift in bargaining powers over incomes. A financial crisis can reduce leverage if it is very large and not accompanied by a real contraction. But restoration of the lower income group’s bargaining power is more effective.

    Alltså ljusår från nonsens om friktioner och matchning på arbetsmarknaden som orsak till den situation som uppstått. De är förstås inte först med med att ta ett makroekonomiskt grepp på vad som hänt under de senaste decennierna. Bl.a. den gode Ravi Batra har ju haft sin käpphäst om att det är ohållbart att ha produktivitetsökning och låta i stort sett hela vinsten av detta gå till de få medan den aggregerade inkomstnivån stå stilla eller stagnera som trenden i OECD varit under den här tiden. Förvisso har försök gjorts att överbrygga gapet med att folk ska låna till konsumtionen. Det torde nu ha kommit till vägs ände. Om det än så länge fortsätter här med att Borg likt företrädarna sparar medan hushållen skuldsätter sig allt mer genom uttag ur ”bostadssparbössan”.

    • lenasommestad

      Tack för en mycket intressant länk till IMF-rapporten ”Inquality, Leverage and Crises”. Det är spännande att se hur krisanalysen utvecklas; förhoppningsvis ska det så småningom leda till ett nytt tänkande också i politiken…

  7. Jag befarar att den väg som Sommestad och Suhonen verkar föreslå, där man inte gör någonting åt att moderaterna lyckades etablera sig som det nya arbetarpartiet och samtidigt beskriva S som ett bidragsparti, leder till en lång golgatavanding likt labours på 80-talet. Även om det är en plågsam insikt så måste S attrahera stora grupper ur medelklassen. Det är viktigare att lyssna på de som inte röstade på S i förra valet än att lyssna inåt mot ”rörelsen”.

    En ny partiledare, som jag ser det, behöver framförallt 1) ha rimligt hög bildningsnivå i samhälleliga och inte minst ekonomiska frågor, 2) inse ungefär vad som krävs för att vinna tillbaka en tillräckligt stor andel av medelklassen för att vinna ett val, och 3) vara medialt skicklig och tv-mässig.

    Många kandidater som det speklerats om har en eller ibland två av ovanstående egenskaper. När det gäller kombinationen ser jag egentligen bara att Leif Pagrotsky har alla delarna, men han brukar inte nämnas som någon större favorit… Och inte är han ung eller kvinna heller.

    • lenasommestad

      Tack Olof för ditt inlägg.
      Jag tror som du att det självklart är viktigt att S kan attrahera stora grupper i samhället, men för att attrahera stora grupper i medelklassen finns det andra vägar än att ta över en i grunden borgerlig politik som ökar segregering och sociala klyftor. Bland många i partiets ledning tycks det idag finnas en idé om att medelklassen ska lockas genom en korrekt kalibrerad skattepolitik, som ger de välavlönade egen vinning på politiken. Jag tror att vi bör lita till våra egna värderingar och en solidarisk samhällsmodell. Det bär även för medelklassen. Mona Sahlin sa i sitt tal att vi inte kan tala till en minoritet (bidragstagare) och tro att vi ska få stöd från en majoritet (de arbetande). Jag tror att detta är fel tänkt. En bra politik med väl fungerande socialförsäkringar är inte en politik riktad till de som behöver försäkringarna utan en politik riktad till hela samhället. Poängen med generösa försäkringar är bl.a. att sådana har visat sig leda till hög sysselsättningsgrad (dvs. lågt ”utanförskap” med moderat terminologi). Systemen gynnar oss alla. såväl arbetande som icke-arbetande.
      Jag tror som du att det som krävs för att fler väljare ska vilja stötta socialdemokratin är företrädare som förstår löntagares villkor (såväl arbetare som tjänstemän och akademiker) och som kan vinna förtroende genom kompetens. God kompetens och hög trovärdighet är särskilt viktigt att värna om för oss socialdemokrater, eftersom vi har höga ambitioner för offentlig sektor. Om människor ska vilja betala skatt, då måste de lita på sina företrädare. Skälet till att vi i Sverige har lyckats genomföra så många viktiga och långtgående reformer, är att politiken har fungerat och att reformerna har genomförts med kunskap och dialog som grund. Leif skulle vara en ypperlig företrädare för partiet i dessa avseenden. (Jag har också för fram honom som en bra kandidat till partiledarposten, se https://lenasommestad.wordpress.com/2010/11/16/att-tanka-nytt-och-tanka-i-team/)
      Till sist: den marknadsbaserade politik som regeringsalliansen har drivit under senare år, och som Socialdemokraterna tyvärr bejakar istället för att utveckla alternativ, det är inte alls någon politik som enligt min uppfattning självklart skulle tilltala ”medelklassen”. En stor del av den utbildade medelklassen arbetar i offentlig sektor eller företräder på andra positioner allmänintressen snarare än vinstintressen. Många bärs av professionell etik och professionella värderingar – fjärran från de marknadsmodeller och kommersialiserade incitamentssystem som nu undergräver såväl vård som järnväg och andra delar av offentlig verksamhet i Sverige. Socialdemokratin ska inte tävla med moderaterna om att ge medelklassen ekonomiska privilegier eller genom att göra välfärden till en marknadsmöjlighet för entreprenörer och riskkapitalister. Socialdemokraterna ska stå upp för en samhällsmodell baserad på social rättvisa, en vl fungerande demokrati och ansvar för det gemensamma bästa. Om dessa värderingar inte bär till valseger 2014, så ska vi kämpa för att stärka dessa värderingar – inte överge dem.

  8. Pingback: Sanningen om samhället – 2010-12-07 FM

  9. Medelklassaren är inte en solitär, denne kan även ha barn som påverkas av av hög ungdomsarbetslöshet mm, även medelklassaren har föräldrar som är beroende av väl fungerande offentligt finansierad vård och äldreomsorg. Medelklassaren kan även ha släktingar och kanske t.o.m. vänner som inte är lika lyckligt lottade som medelklassaren själv. Medelklassaren existerar inte i ett vakuum utan i ett socialt sammanhang.

    fundamentet i problematiken är och förblir den politiskt skapade höga arbetslösheten vi haft sen 18 år, permanent hög arbetslöshet och undersysselsättning kommer inte utan sociala konsekvenser för samhället. Det har gjort att alla utom ett litet fåtal har fått ett fattigare samhälle än det behövt vara.

    Vad som är medialt skickligt och tv-mässigt är inte givet hur dessa egenskaper ser ut. Inte ens de som borde var experter kan förutsäga vilka som kommer att gå hem i tv-sofforna. Frågan är om det ens ska vara något viktigt kriterium som på minsta sätt får överskugga andra kriterier, jag tror man kan missa målet rejält om man fokuserar för mycket på vad man ”tror” går hem i stugorna.

    Få skulle nog ha tippat Bert Karlsson som tv-mässig och en hit i tv-sofforna. En ”gnällig” östgöte som knappast är en bildskön svärmorsdröm. Att Maria Wetterstrand vann popularitet i valrörelsen tror jag inte främst hade med medial skicklighet eller tv-mässighet utan att hon förmedlade genuint uppriktigt engagemang för sin sak, hon trodde sitt budskap. Vilket som det verkar inte alla partiledarna gjorde.

    Visst är det underhållande med folk som är slängda i käften och som kan leverera ”oneliners” på stående fot som vinner publiken men jag tror att den svenske väljaren tar politiken allvarligare än så. Nämnda egenskaper är inte nödvändigtvis synonymt med att personen är klok och förståndig. ”Jobbet” som söks är statsminister här i landet och inte program eller lekledare i TV som är slängd i käften.

    Trovärdighet och genuint engagemang för hela landets välfärd är fundamentalt, sådant märker folk. Klart att personen måste lära sig att hantera medie/tv dramaturgin, men det borde normalbegåvade klara. Den unge och relativt orutinerade Jimmy Åkesson har klarat lär sig detta och hanterar mediesituationerna allt bättre, tyvärr får man nog säga.

  10. Pingback: Snor från sd | Eric Rosén | Nyheter24

  11. Tack för svar Lena! Jag håller med om mycket, kanske det mesta, av vad du skriver, och inte minst att väljare från medelklassen (och andra, för den delen) inte enbart röstar baserat på egen materiell vinning och att de grundläggande värderingarna är centrala. Låt mig ändå fokusera på områden där jag ser meningsskiljaktigheter:

    Först en semantisk fråga, jag anser inte att det är riktigt konstruktivt att kalla den ekonomiska politik som Östros förespråkar för borgerlig, även om man naturligtvis inte behöver hålla med honom i sakfrågorna.

    Jag ser också ett problem med att fastna i en dikotomi där man antingen förespråkar rättvisa (och högre och mer proggressiva skatter) eller mer effektiva incitamentsstrukturer (med lägre och mindre progressiva skatter), eftersom det väl ändå är uppenbart att det handlar om avvägningar. D v s oavsett hur mycket man prioriterar rättvisa så finns det nivåer som leder till orimliga incitamentsseffekter, och oavsett hur mycket vikt man lägger vis incitamentseffekter så finns det nivåer (i alla fall för en socialdemokrat) där rättviseeffekterna av skatterna blir orimliga. (Och nej, det betyder inte alls att mer rättvisa alltid är förknippad med incitamentsproblem, men tyvärr hänger de som jag ser det ofta ihop.)

    När det gäller fördelningsfrågorna så måste man också fundera på var man får mest valuta för en mer utvecklad fördelningspolitik. Personligen tror jag att utbildningsområdet, särskilt på lägre nivåer, ligger bra till. Även i socialdemokratiskt styrda kommuner som Göteborg så får barn uppvuxna i fattigare och invandrartätare stadsdelar en sämra undervisningskvalitet än barn uppvuxna i rikare stadsdelar, när det snarare borde vara tvärtom. Det sorgliga är att det dessutom sker nästan helt utan offentlig debatt.

    När det gäller Sahlins tal håller jag i allt väsentligt med henne. S måste tala både till arbetare och bidragstagare. Jag tolkar inte alls hennes tal som att man bara skall tala till arbetarna.

    Vad gäller ”marknadsbaserade politik ” tycker jag att S förutsättningslöst måste bedöma fördelar och nackdelar från fall till fall, och inte fastna i för mycket dogmatik. Om privata entreprenörer kan leda till bättre service till lägre kostnad utan att ojämlikheten ökar ser jag inget problem med det.

    Men det måsta alltså utredas ordentligt i varje enskilt fall. Detta förutsätter naturligtvis bl a att man tar del om den omfattande forskning som finns på området, som visar på både problem och möjligheter med avregleringar, och mönster där de förra tenderar att dominera de senare och vice versa.

    Här ser jag ett viktigt område för S i framtiden: Man behöver fler välutbildade nördar som följer forskningen ordentligt och därmed aktivt kan använda sig av den i debatten. Tyvärr vann alliansen, med Borg i spetsen, även denna gren i valrörelsen, till ganska stor del beroende på svagt motstånd.

    (Länken till ditt stöd för Pagrotsky funkade tyvärr inte för mig.)

    • lenasommestad

      Tack för din respons.
      Några korta reflektioner: Visst är det viktigt att på ett nyanserat sätt bedöma vilken grad av progressivitet som är rimlig i ett skattesystem och hur detta ska utformas. Min poäng är att det också är viktigt att gå bortom diskussionen om rättvisa kontra incitament. Denna diskussion rymmer i regel ett antagande om att det finns en motsättning mellan vad som är rättvist och vad som är ekonomiskt effektivt och tillväxtfrämjande; för mycket rättvisa minskar incitamenten för arbete, företagande etc. Men om tillväxt och ett väl fungerande samhälle är beroende av andra faktorer – som hälsa, kompetensnivå, social tillit etc. – så är det inte alls så självklart hur olika utformning av skattesystemet slår. Det beror vad skatteinkomsterna används till. Därtill kommer att människor i det verkliga livet inte fungerar så systematiskt på just ekonomiska incitament som den ekonomiska teorin förutsätter.
      Jag håller helt med dig om utbildningen som ett nyckelområde.
      När det gäller hur Mona Sahlin ska tolkas kan vi ha olika uppfattning. Min poäng är att hela diskussionen om att vända sig till en minoritet eller till en majoritet låser fast tanken vid att vi vänder oss till olika grupper för att möta dessa gruppers intressen. Jag tror att det är idén om samhällsbygget som måste lyftas i första hand, och de problem som vi ska lösa. Den generella välfärdspolitikens stora styrka är att utgångspunkten är medborgarna och det som förenar dem. Jag tror att vi i sak är eniga här!
      När det gäller privata alternativ är det givetvis viktigt att bedöma vad som fungerar från fall till fall, men det är också viktigt att greppa de grundläggande egenskaper som kännetecknar en marknadslösning och när marknadslösningar är lämpliga överhuvudtaget. Marknadslösningar kan inte heller bara utvärderas utifrån kvalitet eller resultat i den enskilda verksamheten. Man måste också titta på systemeffekter, på kort och lång sikt. Sverige är unikt i världen när det gäller att tillämpa marknadsmodeller och ekonomiska styrmedel inom komplex allmännyttig verksamhet. Resultatet av detta har blivit allvarliga systemfel inom en lång rad verksamheter, av det enkla skälet att ekonomisk styrning inte fungerar för de komplexa målbilder som gäller inom t.ex. skola eller vård. Men allt detta tror jag att vi kommer att kunna diskutera med mycket större framgång med ordentliga analyser och utredningar som grund. Också i detta är vi ju helt eniga — det behövs en kompetenshöjning om Borg ska kunna få en match.

  12. Lasse, helt enig om att ”medelklassaren” existerar i ett socialt sammanhang etc., och också att man bör vara försiktig när det gäller tv-mässighet, vilket som du påpekar det finns mycket erfarenheter av, där Yngve Holmberg som moderatledare väl är det oftast diskuterade exemplet från svensk politik.

    Jag tror dock inte det är så lätt att lära sig detta för alla (själv skulle jag t ex haft mycket svårt att bli bra på detta), och tråkigt nog tror jag det är en faktor som ändå måste beaktas. TV-mässighet handlar dock inte bara om att vara slängd i käften och att kunna ”leverera one-liners” utan även om att kunna förmedla ett genuint engagemang.

    Tyvärr även enig om Åkesson.

  13. Dordi Westerlund

    Bara 22% av de som arbetar röstade på socialdemokraterna, har Mona Sahlin m.fl. upprepat många gånger vid det här laget, och Mona Sahlin har tillagt att socialdemokraterna ska vara ett parti för arbetande (snarare än ”arbetare”?), inte ett parti för ”bidragstagare”. Men analysen behöver, och kan, fördjupas.

    Marie Demker har vridit och vänt på valstatistiken, läs hennes intressanta analys. Bland annat konstaterar hon att socialdemokraterna förlorat väljare också bland de arbetslösa sedan förra valet. Och förvärvsarbetande är överrepresenterade både hos vänsterpartiet och miljöpartiet. Sambanden är inte så enkla som Mona Sahlin m.fl. upprepar gång på gång. Varför stannar Mona Sahlin i denna förenklade analys?

    http://vanstrastranden.wordpress.com/2010/11/24/socialdemokratins-kris-igen-ar-det-inte-en-ideologisk-fraga/

    Jag undrar också: Vad tycker de som inte röstade överhuvudtaget? De försvinner i valanalyserna, eftersom de inte ens dök upp i vallokalen. Är det inte ett stort (större?) problem att det finns runt 17% som inte röstar överhuvudtaget? Och är inte till exempel deras röster lika mycket värda att satsa på, egentligen? En person, en röst.

  14. Enig om att mer analys behövs Dordi. Dock, trots att S gått tillbaka inom nästan alla grupper så framgår ju ändå av Denkers siffror (Valu 2010) att S bara fick 22% av de förvärvsarbetandes röster medan man trots allt fick 39% av de arbetslösas.

    När det gäller valdeltagandet ligger ju Sverige mycket högt bland demokratier och jag undrar om det är realistiskt att nå så mycket högre.

    • Dordi Westerlund

      Är alla röster verkligen lika mycket värda?

      Eller är vissa gruppers röster intressantare att vinna? I valurnan är en persons röst lika mycket värd som en annans, men på andra områden är det inte så: Ekonomisk makt (köpkraft), inflytande (problemformulerings-privilegier, tillgång till media t.ex.), m.m.

      Därför kan det vara intressantare att vinna vissa grupper än andra. Grupper med makt. Och kanske också grupper man kan och vill identifiera sig med?

      Valdeltagandet steg i senaste valen, i riksdagen var det bara 15,4% som inte röstade, men i kommunal-och lanstingsfullmäktige var det 18, 4 respektive 19% som inte röstade. Vi har haft ett mycket högre valdeltagande i Sverige. Vet vi varför det sjunkit? Och kan det fortsätta sjunka? Och hur lågt i så fall, till USA:s nivåer; rekordhögt valdeltagande senaste valet med runt 60%? Varför är det så tyst om detta? Är dessa (tysta) röster inte lika viktiga?

  15. Barbro Hartvig

    WOW. Du kan beskriva samhället – och dess utveckling – tack vare din intellektualitet. Det är intellektualitet som saknats i partitoppen. Det räcker inte att vara trendkänslig och slängd i käften. Självklart måste vi beskriva arbetslivet så att väljarna känner igen sig. Reformism är att ändra nuvarande förhållande till det bättre. Reformism är inte politiska dagdrömmar. Jag tror att det vanligaste uttrycket i mediasamtal i Sverige är
    – Jag känner …
    Tänk om vi igen kunde få höra/läsa uttrycket
    – Jag tänker …
    Pagrotsky skriver idag i GP bl.a. om att välutbildade människor vill ha stor valfrihet. Marknadsekonomier kräver ett stort utbud och kallar det valfrihet. Människor vill ffa ha god kvalitet i de tjänster samhället erbjuder.
    Att sondera och välja skola för sina barn när de är 1,5 år är för mig rena vansinnet. Vi borde kanske istället använda skolsystemet i integrerande syfte och bussa barn så att andra generationens invandrare lär sig svenska – inte minst av sina klasskamrater? Jag tror inte att någon diskrimineringslag , hur omfattande den än är, kan förhindra att de förra annars kommer att missgynnas och inte bli tagna på allvar i arbetslivet. Ju lägre socioekonomisk grupp – ju fler och större fördomar florerar. Det gäller för allt ”avvikande” – exempelvis psykisk sjd.
    Språket är vårt viktigaste arbetsredskap. Kan vi återerövra den frågan?

  16. Det skulle vara illa för S om full sysselsättning var dåligt för S, då har man nog hamnat lite fel. Men det är lite svårt att veta säkert vad Sahlin menar när hon bekymrar sig om detta, ska de i utanförskapet missgynnas på de arbetandes bekostnad eller vad menar hon. Är det en fördel eller nackdel för de med arbete om det finns många i utanförskap.

    Att 100 % går och röstar är nog lite utopiskt. Under nästan två decennier från mitten av 60-talet till mitten av 80-talet låg det runt 90 %, borgarna vinner faktiskt när det är toppnoteringar, 91 var den senaste toppnoteringen efter den tidigare nämnda perioden. Från relativa bottennoteringar 1998 och 2002 har borgarna vunnit i en uppåtgående trend när det gäller valdeltagandet. 2002 var en rejäl uppryckning för S relativt sett. Hur många av arbetande som röstade på S 2002 vet jag inte men det var då vi hade det lägsta årsmedel i arbetslöshet de senaste 18 åren.

    Efter Erlander har S toppnoteringar varit 1982, 1994, 2002. Man kanske skulle fundera på vad det var som fick folk att sätta stor tilltro till S dessa gånger. Vad gjorde att opinionsmätningarna direkt gick i topp efter valet och låg stadigt på en mycket stark nivå fram till hösten 2008. S hade en stabil hög nivå från 1936 – 1988 som låg med marginal över 40 %. 1991 var första gången under 40 % sen 1932.

  17. Pingback: Lördagsläsning v 49 « Jöran Fagerlund

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s