Svenskt Näringslivs lobbymetoder är ett problem för alla i S

Igår skrev Aftonbladet att Svenskt Näringsliv har haft ett avtal med Prime i syfte att påverka Socialdemokratin inifrån. Målet har varit att ”genom S egna kanaler initiera skapandet av en konkret S-politik för tillväxt”. Se nedan.

Jag är en av många som har regerat skarpt på denna nyhet som är djupt bekymmersam, både för Socialdemokraterna som parti och för den svenska demokratin (En egen samhällsanalys ger styrka). Det som gör situationen extra problematisk är att en lång rad s-debattörer väljer att tona ner nyheten och därmed lägga locket på för en viktig diskussion. Den ståndpunkt som framförs är att varken Svenskt Näringslivs agerande eller Niklas Nordströms och Primes roll i kampanjen är något som bör kritiseras. Lobbying är ett naturligt inslag i det politiska spelet och lobbying av detta slag rymmer inte några problem om bara transparensen blir större. Nyheten ses av vissa som en del i en konspiration (Jan Andersson) eller avfärdas  som en återspegling av gamla strider inom SSU (Folkbladet).

Ett exempel på denna typ av argumentation är Peter Anderssons inlägg En syndabock utanför (S) kan inte rädda skinnet. Peter Andersson har inte ”det minsta kritik” att rikta mot Svenskt Näringsliv. Inte heller konsulterna förtjänar offentliga ”avrättningar”, enligt Peter Andersson. ”Det är en etablerad bransch och den är viktig för de samtal som måste ske i samhällsfrågor. Det finns mycket stor anledning att öppna upp och göra synligt delar av ”lobbyistsverige”, inte minst när det sker på de formella samhällsarenorna. Men att däremot skåpa ut företeelsen är helt enkelt inte min grej.”

Sandro Wennberg för ett liknande resonemang på sin blogg Partistaten, under rubriken Därför behövs öppenhet i pr-branschen: ”Aftonbladet och Makthavare avslöjar idag att en pr-byrå har anlitats av Svenskt Näringsliv för att påverka Socialdemokraterna.En del i bloggosfären tycks vara förvånade att sådant sker. Att pr-byråer anlitas för att förändra politiska beslut. Jag ser inga problem med det. Det kallas för lobbying.”

I denna typ argumentation finns en förfärande naivitet. Jag har själv arbetat som lobbyist i egenskap av VD för branschorganisationen Svensk Fjärrvärme. Jag har då anlitat bl.a. konsultbyrån Prime för att driva frågor av betydelse för Svensk Fjärrvärme i offentlig debatt. Det är för mig självklart att lobbying ingår som en del i det politiska spelet, men det betyder inte att tidigare s-politiker kan bete sig hur som helst i sina olika roller eller att all lobbying är acceptabel. För det första kan ingen som är anställd för att företräda en organisation eller en PR-byrå samtidigt framträda som s-företrädare i den offentliga debatten. För det andra ska lobbying ske med en tydlig avsändare. Att infiltrera en annan organisation i syfte att påverka den inifrån är inte en legitim form av lobbying. Även här finns etiska gränser.

Andersson och Wennberg efterfrågar mer transparens. Problemet är att transparens inte möjlig ifråga om lobbying av det slag som Aftonbladet igår avslöjade, eftersom denna typ av lobbying bara kan fungera om den sker i det fördolda. Det Socialdemokratiska partiet har krävt att partibidrag ska redovisas offentligt, så att det blir klart vilka intressen som stöder vissa partier. Detta är ett krav som det är rimligt att vi kan få se uppfyllt, även om moderaterna stretar emot. Men vem inbillar sig att vi någonsin ska få information om att lobbyister infiltrerar vårt eget parti i syfte att ”genom S egna kanaler initiera skapandet av en konkret S-politik” inom ett för lobbyisten prioriterat område?

Sandro Wennberg hänvisar till USA, där det finns en långt större medvetenhet om lobbying och behovet av öppenhet i pr-branschen än i Sverige. Här har vi något att lära, menar han, vilket jag instämmer i. Men den som blickar mot USA kan också konstatera att öppenheten till trots är och förblir pengar i politiken ett avgörande problem, inte minst för arbetarrörelsen. I USA har arbetarrörelsen aldrig lyckats etablera något eget politiskt parti. Inflytande intimt förknippat med pengar. Öppenheten i pr-branchen har heller inte förhindrat att starka lobbyintressen har ett stort direkt inflytande på den amerikanska politiken. Alla visste att Geroge W. Bush värnade de stora oljeintressena, därför att de stödde honom ekonomiskt. Det förhindrade honom dock inte att med kraft värna deras intressen.

I takt med att penningintressena tar över politiken växer tyvärr både uppgivenhet och cynism. I USA är det en självklarhet att den som har pengar har mer makt i demokratin. Det är självklart att den fattige är maktlös. Peter Andersson och Sandra Wennberg tycks i sina inlägg sträva efter att vi ska tycka att det är lika självklart här hemma. ”Att pr-byråer anlitas för att förändra politiska beslut. Jag ser inga problem med det. Det kallas för lobbying.” (Sandra Wennberg, min kursivering).

Är det inte dags att fundera över vilka samhällsgrupper och vilka värderingar, som Socialdemokratin ska representera? Ända sedan Saltsjöbadsavtalet har det funnits ett gott samarbete till ömsesidig nytta mellan socialdemokratin och näringslivets företrädare. Löntagarna i Sverige har allt att vinna på att svenskt näringsliv är framgångsrikt och kan skapa jobb.  Men detta är någonting helt annat än att låta näringslivets företrädare sätta agendan för partiets egen politik.

Arbetarrörelsens hela historia har handlat om att skapa en självständig plattform för de många arbetare och andra löntagare, som saknar egen ekonomisk makt att påverka samhällsutvecklingen. Genom hårt arbete och små bidrag från hundratusentals och åter hundratusentals enskilda medborgare lyckades svensk arbetarrörelse bygga upp en egna starka samhällsinstitutioner, från fackföreningar och konsumentkooperation till försäkringsbolag, kooperativa bostadsföreningar och konsumentkooperation. Dessa starka organisationer, framsprungna ur arbetarrörelsen,  gav det Socialdemokratiska partiet en unik möjlighet att forma svensk samhällsutveckling till gagn för de många medborgarnas intressen. Det var med denna egna maktbas och ett egen, oberoende samhällsanalys som Socialdemokraterna lyckades skapa ett samhälle präglat av både framgångsrika företag och jämlika livschanser för alla.

Konflikter mellan olika grupperingar i socialdemokratin har alltid funnits, inte minst ifråga om synen på näringslivet . Ett exempel är den klassiska striden om socialisering på 1940-talet, med framträdande socialdemokrater som Gustav Möller och Tage Erlander i motsatta läger (se analysen av Möllers andra agenda). Men vem kan ens föreställa sig att Tage Erlander i debatten med Gustav Möller skulle finansiera sig från Svenska Arbetsgivareföreningen, för att få bättre genomslag för sin ståndpunkt? Oavsett vilken politisk linje som vi som s-företrädare anser vara den rätta måste vi bäras av insikten om att vårt uppdrag är att företräda löntagarna. Ingenting annat är möjligt i arbetarrörelsen.

Jag anser att det är fullt möjligt att företräda radikala ståndpunkter i t.ex. miljö- och klimatfrågor och samtidigt förespråka en starkt svenskt näringsliv. När Svenskt Näringsliv försöker blanda sig i intern socialdemokratisk diskussion är det inte bara förödande för förtroendet för organisationen Svenskt Näringsliv och de s-aktörer som har valt detta samarbete.  Det är också till stor skada för en öppen och förutsättningslös diskussion mellan företrädare för olika åsikter och politiska strategier inom Socialdemokraterna. Jag är fullt övertygad om att de positioner som betecknas som ”höger” och ”vänster” inom Socialdemokraterna inte alls behöver vara oförenliga, men då krävs att debatten förs i öppen anda och med en vilja att lyssna och ompröva. Inte minst de socialdemokrater som sympatiserar med de ståndpunkter som har drivit av Prime på uppdrag av Svenskt Näringsliv, har all anledning att ta tydligt avstånd från det val av lobbymetod som Aftonbladet nu har gjort allmänt känd. Svenskt Näringslivs lobbymetoder måste tas på allvar av hela S!

Mer om nyheten: Aftonbladet, Aftonbladet Resumé, Dagens Media. Flera bloggare  vill på olika sätt tona ner Aftonbladets nyhet, t.ex. Peter Andersson (se även t.ex. Folkbladet i texten ovan). Bekymrade, liksom jag; Mats Engström (med utmärkt analys), Johan Westerholm, Röda Berget, Mats Engström, Västerbottens Folkblad, Efter arbetetEnn Kock, Bo Widegren, Olas tankar, Nybrittas, HBT-sossen.

Den 19 december – jag uppskattar inläggen från Marika Lindgren Åsbrink och Biospolitikos. Niklas Nordströms eget försök att försvara sig i Aftonbladet illustrerar Marika Lindgren Åsbrinks tes: det handlar i hög grad om att beskriva socialdemokatin som tillväxtfientlig.


Annonser

59 kommentarer

Filed under Demokrati

59 responses to “Svenskt Näringslivs lobbymetoder är ett problem för alla i S

  1. ragnar a

    Det går här också att hänvisa till utvecklingen för Labour, läsg Greg Palasts bok Den bästa demokrati som kan köpas för pengar.

  2. Kan man verkligen säga att ”radikala ståndpunkter i t.ex. miljö- och klimatfrågor” är förenliga med ett ”starkt svenskt näringsliv” som ser ut som det gör idag? I alla fall om man har en ekosocialistisk politik som ledstjärna?

    • lenasommestad

      Ja förstår din reaktion, men jag anser att detta är möjligt, om vi vår ambition är att bygga ett långsiktigt starkt näringsliv – inte ett näringsliv där kortsiktiga vinstintressen ska ges företräde. Historiskt har svenskt näringsliv vuxit sig starkt genom en offentlig politik som värnat hälsa, utbildning, infrastruktur och väl fungerande fackföreningar. Idag krävs en kraftfull omställning till en klimatvänlig ekonomi. Den skulle vinna på en offensiv statlig politik till gagn för denna omställning; med större inslag av t.ex. offentliga investeringar och tydligare miljökrav. Svensk energiintensiv industri måste få stöd för kraftfull omställning till mer energieffektiv produktion och en trygghet i energiförsörjning och prissättning på energi. Som socialdemokrat företräder jag en stegvis reformpolitik som kan samla ett brett stöd, och som samtidigt har en radikal potential att förändra samhället – inom ramen för marknadsekonomin.
      Detta diskuterar jag gärna vidare vid tillfälle!!

      • OK, jag tror jag förstår vad du menar. Jag har tänkt liknande tankar själv. Men jag har mina tvivel om att reformismen längre har mycket livskraft kvar. Den kräver en fungerande motpart som inte finns när det gamla industrikapitalet trängts tillbaka av spekulationskapitalet. Det handlar inte om att stödja längre, utan att bygga egna och oberoende resurser – alldeles som arbetarrörelsen försökte omkring förra sekelskiftet, men som sedan förskringrades av ”arbetarrörelseidkarna”. Jag tvivlar på att ett parti med en kader som i så stor grad kan köpas av yttre intressen klarar av att effektuera en sådan beställning.

      • lenasommestad

        Egna oberoende resurser är viktiga, och i länder där vägen till politiskt inflytande är lång är det ju många som drar slutsatsen att det vettigaste är att lägga det mesta av sin kraft på egna alternativa samhällsexperiment; som kan peka framåt och fungera som exempel. Kooperation, ekologiskt boende, etc. Själv vill jag ändå inte ge upp hoppet om politiskt inflytande och progressiv förändring i den nationella svenska politiken. Men jag måste erkänna att jag idag känner sorg och besvikelse över hur Svenskt Näringslivs lobbying kommenteras av egna partikamrater. Det är som om etik och ideal inte längre har någon plats i politiken. Jag tror att många vill ha det annorlunda.

      • UM

        Jag förstår inte hur du menar, hur skall man kunna förändra ett samhälle radikalt ”inom ramen för marknadsekonomin”? Visar inte den senaste tidens händelser just detta, att det är tvärt om; att marknadsekonomin radikalt förändrar ett samhälle? För grundfrågan är kanske om det är samhället som skall vara ramen för ekonomin eller om ekonomin skall vara ramen för samhället.

      • lenasommestad

        Det finns ett mycket stort utrymme att förändra samhället inom ramen för marknadsekonomin. Det finns också ett stort utrymme att förändra marknadsekonomins sätta att fungera. Socialdemokratins erfarenhet är att marknadsekonomin är en viktig del av ett väl fungerande samhälle, men marknadsekonomin kräver styrning för att fungera till gagn för allmänintresset.
        Vad som är ”radikalt” är en bedömningsfråga, men en jämförelse mellan olika nationella välfärdsmodeller och en jämförelser över tid mellan olika sätt att styra den globala ekonomin och dess institutioner visar att det finns ett stort reformutrymme. Det är detta som jag som reformist vill att vi ska utnyttja.

  3. Henrik Mörth

    Klockren artikel – klok som alltid. Det är verkligen tid, som du skriver, att får en egen samhällsanalys. Det räcker inte med att några få på arbetarrörelsen-tankesmedja sitter och tänker! Det behövs krafttag för att få igång en ideologisk diskussion. En samtal som verkligen behövs.

    Jag blir själv mycket bekymrad över att vissa s-debattörer förringar lobby verksamhet till en intern strid mellan två falanger i partiet dvs höger och vänster. Det är verkligen ett sätt att döda all ideologisk debatt och göra politik barnsligt. Och det kanske är tid för dessa förnekare, och andra som finner värderingar ointressanta att göra något annat. Eller som K. Keilos skrev så träffande om vissa andra i partiet;

    ”Ni har gjort det sämsta valet i modern tid eftersom ni inte kunde läsa samtiden. Flytta på er. Det är inget personligt. Bara flytta på er.”

  4. Arne Carlsson

    Vi har just genomlidit en valrörelse där regeringen har skyllt nedmontering av a-kassa och urlakning av välfärdsprogrammet med den” ekonomiska krisen” utan att oppositionen tog upp striden. I Mona Sahlins famösa eftervalsanalys kan man ana att hon inte såg den ekonomiska krisens orsaker i samma nyliberala agenda som regeringen arbetade efter. Nu är det dags för nästa stora bedrägliga agenda där socialdemokraterna ska lockas att debattera tillväxt på näringslivets villkor och bli bakbundna både i klimatpolitiken och i kritiken av den finanspolitiska utvecklingen i nyliberalismens spår. Orsaken till framgångarna för denna lobbyverksamhet ligger givtvis inte i SN som alltid försökt att dominera debatten med sina pengar och betalda PRbyråer utan i en oklar samhällsanalys. Din slutsats Lena är det viktigaste som sagts i denna debatt: ”En slutsats håller och blir allt viktigare efter detta debacle: att en stark socialdemokrati kräver en stark och självständig samhällsanalys; en bas av kunskap och argument som inte blåser omkull av lobbykampanjer.” En socialdemokrati med en klar samhällsanalys och öppet samarbete med näringslivet är ett framgångsrecept som prövats förr i det här landet.

  5. Pingback: Den som idrottssupporter vore « Görans tankar och bagateller

  6. Mikael Edlund

    Håller helt med dig Lena!

    ”En slutsats håller och blir allt viktigare efter detta debacle: att en stark socialdemokrati kräver en stark och självständig samhällsanalys; en bas av kunskap och argument som inte blåser omkull av lobbykampanjer.”

    Om vi vet vad vi vill och varför så får vi både väljarens respekt och röst, och i slutet får vi självrespekt som gör oss Socialdemokrater till ett samhällsbärande parti igen.

  7. Dordi Westerlund

    Platon, ochkanske även Sokrates, avskydde retorikerna. Därför att retorik handlar om ”konsten att övertyga”. Det handlar inte om (att söka) sanningen.

    Det gäller också PR av olika slag: Det är som motsatsen till forskning och vetenskap. Och personligen tror jag på vetenskapen: Hur ska vi annars skapa oss en uppfattning om verkligheten? Gud? PR-konsulter?

    Alla (som har råd), socialdemokraterna också, kan förstås välja att använda olika PR-strategier för att övertyga väljare och andra. Det kanske är effektivt? Men vad kommer att hända i längden? Kommer det som kallas tillit/trust i samhället (nivån av tillit är hög i Sverige) att hålla för ständiga PR-kampanjer? Eller kommer det att bli som i vissa länder, där man inte litar på politiker. Eller på varandra. Jag tror att det som har hänt var skadligt. Det är svårt att undgå att fråga sig: Vem kan man lita på?

  8. Pingback: (M)ona, arenahögern och det korrupta (S)taffaget « Nemokrati

  9. Pingback: Lördagsläsning v 50 « Jöran Fagerlund

  10. Pingback: ”Erosionen av eurozonen” « Nemokrati

  11. Pingback: (S)e upp för sängkamrater med en dold agenda « Röda Berget

  12. Pingback: Moraliska gränsen mellan lobbyister och politiker « Under den lugna korkeken

  13. har kommenterat på min blogg i detta, som också får stå som svar här.

    /peter

    Lena
    Återkommer nog med svar i inlägg men du feltolkar. Min grundläggande invändning handlar om tidsanvändning och engagemang och berör det vi (menar helhetsbilden som jag har ) lagt tid och kraft på ända från efter valdagen i stället för att mejsla ut framtidspolitik, med utgångspunkt från grundvärderingar. . Ska vi komma upp behöver vi prata partiets framtid. Att relatvit få bidrag sker i sakpolitik och ideologi (inte från mina medlemmar i solna o huddinge: på lokal nivå är politiken i fokus) är illavarslande. När jag då ser bilden av ett mycket stort engagemang i ex denna ”affär” blir jag oro för framtiden.

    Jag har i inläggen skrivet några saker bland annat.
    – Man måste få veta om det är partiets egna tankar som någon föredrar eller om tankarna har ett syfte att möta en annan parts intressen.
    – Det är förstås helt oacceptabelt om partiet i formella former presenterar underlag med de syften som Aftonbladet redovisar som något ”objektivt
    – Jag tycker inte att det är den som försöker påverka eller ens de konsulter som får betalt för detta som är huvudansvariga för hur vi som sossar eller det socialdemokratiska partiet ANVÄNDER materialet. Om det är insålt till partiet som ett objektivt ,skrivet av medlemmar så är det en sak. Då gäller nedanstående punkt. Men om vi köper in tjänster av något konsultbolag (kan diskuteras om så ska vara fallet) så är det en märklig debatt om det visar sig att vi blir förbannade på att de har andra kunder, som i det här fallet SN.
    .- När det gäller effekter av det för enskilda är det enligt min mening inte så mycket att diskutera. Om personer uppträder som S-medlemmar men gör det utifrån en agenda som de i yrkesrollen har fått betalt för av Svenskt näringsliv, är det tack och adjö. Finns inte så mycket att tveka om där.

    – möjligen en tanke till som nog låg i det första inläggets andemening. Att någon ”stygg kraft utanför” är ansvarig – INTE vi själva. Om vi ser till att internt använda material eller personer som har andra syften menar jag att det är fegt att inte erkänna att det är vårt eget ansvar. Sker det DOLT kan det förstås vara svårt att veta. Men i det här fallet har nog arragemang och annat ordnads med stor medvetenhet om att vi har engagerat personer från ex konsultföretag. OM vi mentalt när vi lyssnar bara ser ”partimedlemmar” med allmän klokskap gör vi fel. Det är VÅRT ansvar. Ibland har det inte tagits och då ska det kritiseras.

    Däremot har jag skrivit att jag både tycker att organisationer och PR-konsulter måste ha sin rätt att försöka påverka beslut och politikens inriktning. Men tror att du delar den synen så där behöver vi inte ”gnabbas”. Det är viktigt i en demokrati att det finns en politisk debatt som också kan vara i form av påverkan av partier och politiker. Där kräver jag ökad öppenhet.

    Du skriver tyvärr helt fel att jag skulle trivialisera etik och ärlighet. Nej, menar jag. Jag lyfter fram att både konsulteriet och politiken är en förtroendeverksamhet och faller etiken och ärligheten så faller också förtroendet. Jag har, helt rätt, inte några problem med att enskilda sossar i sitt professionella yrkesliv är PR-konsulter. Jag har heller inte problem med att de i detta yrkesliv företräder ex Svenskt näringsliv. Det finns liksom ingen anledning för mig att döma ut av det skälet. Men om steget blir att lyfta in yrkesrollen i medlemskapet och skriva ”partipapper” som utgår från en beställningslista från en kund på jobbet (SN), då ser jag exakt samma problem som du och andra som har engagerat sig i debatten. Kanske med ett undantag om att det inte är så mycket att snacka om.

    Däremot tycker jag ex att Mats Engströms förslag att kongressen bör ta riktlinjer är v iktig. Och det hänger ihop med en av mina huvudteser: Det är inte en annan organisation eller konsulter i allmänhet som vi som parti har anledning att debattera. VI har ett ansvar för det socialdemokratiska partiets förhållningssätt till ex externa konsulter och lobbyister. DÄR har vi ansvaret att reda ut relationer. Och för att upprepa och förtydliga:

    Du skriver att jag inte skulle ha kritik mot ” de medlemmar som i hemliga avtal låter sig finansieras av utomstående lobbyister för att ”genom S egna kanaler” påverka partiets politik” Där har jag samma invändningar som du. Sen vete tusan om jag kallar det korruption men där är nog beteckningen underordnad….

    Peter

    • lenasommestad

      Tack Peter för ditt utförliga svar.
      Vi tycks vara eniga om att det är ett bekymmer om en person i egenskap av s-företrädare driver en agenda som han eller hon har fått betalt för att driva av en utomstående part (du skriver: ”Om personer uppträder som S-medlemmar men gör det utifrån en agenda som de i yrkesrollen har fått betalt för av Svenskt näringsliv, är det tack och adjö. Finns inte så mycket att tveka om där.”) Du skriver också att det är ett problem om någon väljer att ” lyfta in yrkesrollen i medlemskapet och skriva ”partipapper” som utgår från en beställningslista från en kund på jobbet (SN)” .
      Nu är det ju just detta som har hänt och därmed bör du vara djupt kritisk, precis som jag. Ändå skriver du att du inte tycker att detta är ”så mycket att snacka om.”
      Varför är det inte ”så mycket att snacka om?”
      Du skriver att du tycker att det viktigaste skälet till att vi ska sluta diskutera den här frågan är att det är mycket viktigare att diskutera framtidens socialdemokratiska politik. Jag är enig med dig om att framtidens politik är det viktigaste att diskutera, men problemet är ju att denna debatt om framtidens politik inte kan föras på rimliga villkor, när det visar sig att vissa förslag, åsikter och tolkningar har sponsrats med miljoner kronor från en utomstående part. Vissa deltagare i diskussionen har helt enkelt fått betalt för att medverka med vissa förutbestämda inlägg, och genom sina stora ekonomiska resurser kan de synas och höras mer än alla andra. Vi behöver inte tvista om ord, men om detta uppträdande under falsk flagg inte ska betecknas som brist på ärlighet – när är då detta ord överhuvudtaget tillämpligt?
      När det gäller att socialdemokrater arbetar som pr-konsulter tycker jag som du att vi inte bör ha någon fördömande attityd. Många tidigare socialdemokrater gör ett gott jobb inom detta område. Däremot utgår jag från att socialdemokrater som åtar sig uppdrag har egna etiska gränser för vilka uppdrag man åtar sig. För mig är detta självklart. Värderingar bär vi med oss.
      Till sist: Jag instämmer med dig om att vi i partiet har ett stort eget ansvar för hur debatten förs. Mitt viktigaste budskap i diskussionen om Prime-affären har varit att Socialdemokraterna måste stärka den egna kapaciteten för samhällsanalys och idédebatt. I detta hoppas jag att vi är eniga.

  14. Pingback: Om SAP-härvan från bloggen Pelaseyed: « VÄNSTERPARTIET I GISLAVED OCH GNOSJÖ

  15. Pingback: Tillväxten och solkigheten « Storstad

  16. Pingback: Privat äganderätt vs. demokrati « Rebella unga S-kvinnor

  17. Socialdemokratin behöver en blomstrande marknadsekonomi (kapitalism) för att själv blomstra. Efter millennieskiftet hade vi åtta år av casinoekonomi som genererade arbete. Att priset för detta var en låne- och skuldbaserad konsumtion kombinerat med finanskapitalets derivathandel, var det inte många som hade synpunkter på. Det gick ju som tåget i ekonomin!

    Arbetarrörelsens Tankesmedja är en intressant skapelse. Den ska ta fram strategiska framtidsplaner. Dess ordförande är förre metallbasen Göran Johnsson. Själv plockar han ut cirka 1,3 miljoner i styrelsearvoden från diverse företag och banker. Och jag gissar att han har ett visst intresse av att banker och företag har bra tillväxt och går relativt skadeslösa i händelse av finansiell framtida kollaps. Intresset ljuger sällan har det visat sig.

    • lenasommestad

      Socialdemokraterna har sedan 1930-talet haft strategin att driva en politik för jämlikhet och rättvisa inom ramen för marknadsekonomin och ett växande välstånd. Tillväxt har varit viktigt för att skapa jobb och välfärd, men tillväxt har historiskt alltid analyserats ur löntagarnas perspektiv. Dess syfte är inte maximal vinst åt kapitalägarna utan hälsa, välfärd och livskvalitet för medborgarna. Det dröjde innan socialdemokratin tog till sig den tillväxtkritik som ryms i miljörörelsen, men så sker idag och det är ett självklart steg för en rörelse som inte är intresserad av tillväxt för att maximera vinst utan för att skapa välstånd och välfärd.
      Det finns alltid utrymme för debatt och kritik när det gäller vad i den kapitalistiska marknadsekonomin som ska accepteras och i vilka krav som ska ställas på arbetarrörelsens företrädare. Jag tycker att den debatten ska fortsätta men delar inte ditt bittra och kritiska tonläge.
      Du kallar 00-talets tillväxt för ”casinoekonomi” och menar att den inte har ifrågasatts. Det känner jag inte igen. Jag själv och många med mig har varit aktiva i diskussionen om EMU, som är intimt knuten till den normpolitik som utgör ramen för den överhettning och de finansiella bubblor och kriser som präglar dagens globala marknadsekonomi. Det har också under många år pågått en diskussion om villkoren för ett hållbart ekonomiskt välstånd, mätt i resurser (stock) snarare än i löpande BNP. Också denna diskussion ifrågasätter formerna för dagens globala marknadsekonomi.

      Jag menar att socialdemokratin historiskt alltid haft en egen idé om ekonomisk tillväxt; en idé som går långt utöver näringslivets strävan efter vinst. Man kan ha olika uppfattning om bärkraften i denna idé, men själv är jag övertygad om att socialdemokratin har en chans att åter spela en viktig roll i en progressiv politik till gagn för allmänintresset och löntagarna. Men skärpning behövs.

  18. Det ligger en del i det som du skriver Lena. Framförallt i fråga om transparens. Men jag håller inte med om din syn på pr-företagens och lobbyingens mekanismer. Detta utvecklar i mitt senaste blogginlägg, som ett slags svar på ditt inlägg.

    • lenasommestad

      Tack Sandro för ditt svar. Jag har replikerat på din blogg. Mitt svar följer också här:
      Tack Sandro för respons på mina tidigare inlägg i frågan. Det gläder mig att vi båda ser möjligheter i att stärka partiets egen opinionsbildande makt. Samverkan mot detta mål är viktigt.

      Några kommentarer när det gäller pr-byråers makt idag:
      Du pekar på vikten av ökad öppenhet från pr-byråer om vilka uppdragsgivare de har. Här är vi självklart eniga. Men jag tycker att du glider undan det centrala problemet i Prime-affären. Här är det inte bara en pr-byrå som i en kraftfull kampanj företräder en dold part: Svenskt Näringsliv. Det är också personer som framträder i egenskap av socialdemokrater utan att göra klart att de finansieras av Svenskt Näringsliv och med ett särskilt kontrakt har åtagit sig att driva en viss politiska linje. De får betalt för att utnyttja sina kanaler i partiet, dvs. de utnyttjar det förtroende som vi andra har för dem som partikamrater i syfte att tillgodose en utomstående part. Denna omständighet gör hela denna affär till något radikalt annorlunda än sedvanlig lobbying från olika samhällsaktörer gentemot t.ex. riksdagsledamöter. Som jag tidigare har konstaterat är det i ett fall som detta knappast möjligt att kräva öppenhet. Det går helt enkelt inte att vara öppen med ett kontrakt av det slag som Prime har slutit med Svenskt Näringsliv, eftersom det saknar legitimitet.

      Min andra kommentar gäller vad som utgör ”kärnan i den representativa demokratin”. Du skriver: ”Att vara folkvald innebär att ha kontakter med det svenska samhällslivet. Att uppvakta andra och låta sig uppvaktas. Att inspirera andra och låta sig bli inspirerad. Det är den representativa demokratins kärna.” Jag håller med om att politikerns har en viktig roll som handlar om att lyssna till samhällets alla olika intressenter för att därigenom kunna fatta bra och välgrundade beslut. Men för en partiföreträdare för socialdemokraterna handlar det också om att minnas vilka väljare som man själv företräder, dvs. vilka intressen och värderingar som man är satt att företräda. Debatten kring Prime-affären visar att många socialdemokrater tycks anse att det är lika viktigt att tillgodose företagarnas intressen som att företräda löntagarna. Att utvidga marknadens utrymme på bekostnad av allmänintresset är lika legitimt som att försvara jämlikhet och demokrati. Man kan jobba för Svenskt Näringsliv lika gärna som man jobbar för en löntagarorganisation. Allt går an. Problemet med denna inställning är att Socialdemokraterna med detta synsätt mister sin roll och sitt berättigande. Självklart ska socialdemokrater värna om ekonomiskt välstånd och jobb, men det är inte detsamma som att tillgodose företagarnas vinstintressen.

      Till sist: Sverige har sedan ett 20-tal år tillbaka valt att överge en tidigare modell med stark representation av olika intressen i samhällsinstitutionerna liksom en modell med djuplodande offentliga utredningar som grund för beslut. Självklart är det mycket som har förändrats sedan 1980-talet, men det finns inga skäl varför inte reformer kan genomföras för att stärka beredningen av politiska beslut till gagn för t.ex. ekonomiskt svagare grupper i samhället. PR-byråernas och lobbyisternas roll och inflytande varierar, från ett land till ett annat, beroende på de politiska institutionernas utformning. Som socialdemokrater ska vi inte ducka inför pengarnas ökade makt i svensk politik. Låt oss istället utgå från att utvecklingen går att påverka.

    • lenasommestad

      Tack Sandro för svar.
      Vi är eniga om en del men har klart olika uppfattning i vissa frågor, i synnerhet när det gäller Socialdemokratins politiska uppdrag. Jag svarar på din blogg , http://www.partistaten.se/2010/12/nagra-ord-om-tillvaxsten.html#disqus_thread.

  19. Pingback: adventskalendern :: Lobbar för sossarnas död :: December :: 2010

  20. ao

    Näringslivets intresse är att avveckla all anställningstrygghet och få ner lönerna till överlevnadsnivå, ta bort sociala skyddnät så folk antingen får svälta eller ta underbetalda skitjobb medan de tar ut astronomiska vinster och fallskärmar.

    Problemet är knappast begränsat till sverige med alla dessa moderater och nyliberaler som poserar som socialdemokrater.

    ”European Round Table of Industrialsists today brings together around 45 chief executives and chairmen of major multinational companies of European parentage, covering a wide range of industrial sectors. Individuals join at the personal invitation of existing Members, which confers on ERT membership a personal rather than corporate character.”
    http://www.ert.be/members_a_to_z.aspx

    Det är denna typ av exklusiva klubbar som har kapat det som vi en gång kallade demokrati och smörjer alla karriärhungriga ”socialdemokrater” som gladeligen låter sig mutas.

    http://www.ert.be/key_messages.aspx

    Vad vi har är ”democracy deficit” där opinionen och den offentliga dedatten manipuleras av betalda ”experter” från tankesmedjor och dagstidningar som bara är lakejer till rikemansklubbarna.

    Svenskar i allmänhet verkar dock för godtrogna för att fatta detta och för rädda om sitt eget för att göra något åt det om de nu skulle lyckas slita sig från melodifestivalen och sportnytt för att syna maktstrukturerna i det här samhället.

    Därför är en demokratisk och fungerande vänsterrörelse helt avgörande som motpol till de multinationella intressena.

    Som det ser ut nu är socialdemokraterna ett parti bestående av populister som ändrar åsikt efter varje opinionsundersökning, näringslivs lekejer, karriärpolitiker utan ideologi och korrupta ”starka män”.

  21. Olof Malmberg

    Detta är enligt min syn en del av den katastrof EU och EMU har inneburit för det socialdemokratiska partiet. Detta har inte bara skett i form av intern splittring och i viss mån det omöjliggörandet den socialdemokratiska samhällsmodellen som EU:s konstitutionella nyliberalism, övervakad av jurister bortom all möjlighet till ansvarsutkrävande har inneburit.

    Det har även skett genom att det var genom EU och EMU omröstningarna som det blev legitimt för socialdemokrater att ta värvning som legoknektar i näringslivets välfinansierade armé för ett konstitutionellt nyliberalt Europa (EMU bör här ses som ett första instrumentellt verktyg – den verkliga effekten kommer nu när EU ska tvinga ”syndabockarna”(de länder som drabbades av en totalt missanpassad penningpolitik) till ”strukturåtgärder” för att ”rädda Euron”. Högern i Sverige måste onekligen fått mersmak den totalt vansinniga penningpolitiken i början av 90-talet som totalt kraschade svensk ekonomi, och därmed öppnade ett sällan skådat utrymme för ”strukturella reformer”.)

    EMU kampanjen är både skrämmande och hoppingivande på denna punkt. Den är skrämmande hur några välriktade 100 miljoner på att hyra en armé av legoknektar så totalt kan komma att påverka den allmänna debatten och verklighetsbilden. Det var som det ytterst välgrundade tvivel mot EMU som hördes från kvalificerade ekonomer på andra sidan atlanten inte fanns.
    Det hoppingivande är att en bred folkrörelse som har stöd av en bra analys, i kombination med en sund skepsis i de breda folklagren till motiven bakom den massiva lobbykampanjen, klarade att vinna slaget. Därför är Sverige idag inte en lydrepublik till Frankfurt och inte heller en del av det Europa som genomgår den ekonomiska och statsfinansiella härdsmälta, som i viss mån kunde förutsetts redan när EMU sjösattes, även om kanske inte ens skeptikerna förutsåg fullt hur illa det skulle bli. Citat av nobelpristagaren Krugman:

    ”Anyway, I’ve always been a mild euroskeptic — I’m one of the American economists that Jonung and Drea, in a spectacularly ill-timed piece, mock for their doubts about EMU. My concerns were always just what they are now: fears that the lack of fiscal and labor market integration would lead to very nasty adjustment problems. I just never dreamed how bad it would get.”

    http://krugman.blogs.nytimes.com/2010/02/15/euroskeptic-me/

    Erfarenheterna från EMU-kampanjen är tämligen klara. En folkrörelse med en korrekt och stark analys från väl pålästa ledande företrädare, understödd av en grundläggande skepsis mot den verklighetsbild lobbyisterna försöker köpa, har goda möjligheter att nå framgång trots svaga finansiella resurser.
    Ja till EMU – debaclet är också viktigt att framhäva som exempel på varför en grundläggande skepsis mot Svenskt Näringslivs härar av lobbande legoknektar är högst relevant. Hade vi lyssnat på dem 2003, i stället för ideellt arbetande och väl pålästa debattörer, hade vi också brunnit i EMU-helvetet nu. Men ack vilken chans att avskaffa LAS det hade erbjudit!

  22. Frågan är om det inte har utvecklats så här illa för att den verkliga folkmakten inom S är så svag? Och att detta ytterst har sin rot i att folkrörelsen underordnades statsmakten redan på 30-talet.

    Arbetarrörelsen hade väl inget val än att ta över regeringsmakten 1932 – alla andra krafter var oförmögna att få slut på den tidens kasinoekonomi och lägga grunden för seriös produktion. Men man betalade ett högt pris, bland annat att allt självständigt folkrörelseinitiativ måste underordnas regerandets krav. Så småningom urartade detta till en systemkonformism som få kunde känna sig hemma i, såvida man inte hade personliga minnen av 30-talets misär. Jag minns det här tydligt, jag hörde själv till den generation som politiserades runt 1970. Jag lockades inte av sektvänstern men lika lite av socialdemokraterna som jag identifierade med staten. Så jag gick med i miljörörelsen.

    Och i takt med att den äldre generationen dog undan skapades därför väldigt mycket plats för karriärister och lobbyister. Det var ju ingalunda kapitalet som mest kraftfullt företrädde kommersialiseringen av den offentliga sektorn, till exempel, det var statliga socialdemokrater typ Ulf Dahlsten.

    Erik Berg skriver om liknande erfarenheter från tjugo år senare, se http://approximationer.blogspot.com/2010/12/nar-slemmet-tar-over.html

    Frågan är då vad man gör åt detta. Är det inte t.ex. nödvändigt att sluta underordna sig regerandets krav? Borgerligheten skulle aldrig drömma om att sätta sina ledare i regeringen, varför ska vi? Är det inte tid att inse att det inte går att kompromissa förrän man har gjort väldigt klart för sig vad man vill, och ta strid för detta? Och är det inte också nödvändigt att göra klart från seriösa socialdemokrater att man inte längre klarar av att agera yrkesmässiga folktribuner som tar hand om våra intressen utan att vi behöver göra något själva. Dvs avskaffa ”servicedemokratin” som jag tror Tingsten kallade det för.

    Alltså: Gärna en socialdemokratisk regering, men först en ordentlig folkrörelse. Vild, rabiat och ohyfsad, som den var mellan 1890 och 1930.

    • lenasommestad

      Din analys inspirerar och sätter vår situation idag i ett tydlig och klargörande historiskt perspektiv. Jag instämmer i mycket av det du skriver, inte minst när det gäller de problem som ansvar för regeringsmakten kan föra med sig för en levande folkrörelse. Liksom du kände jag också som ung ett starkt främlingskap inför ett socialdemokrati, som var mer taktisk än ideologisk. Jag sökte mig till solidaritetsrörelsen och Linje 3. Jag tror faktiskt att vi båda utgör exempel på hur en hel, progressiv generation vände arbetarrörelsen ryggen. Kanske började utförsbacken redan här?
      Samtidigt menar jag att vi inte får underskatta de stora reformer och samhällsförändringar som socialdemokratin har kunnat genomföra med regeringsmakten som verktyg. Det är inte så enkelt, tror jag, som att vi kan återgå till att fokusera enbart på folkrörelsen. Pensioner, socialförsäkringar, barnbidrag, särbeskattning och utbildningsreformer har skapat radikalt nya möjligheter för flera generationer svenskar, och inte minst kvinnor. Det spelar roll!! Jag har ägnar många år av mitt liv åt jämförande socialpolitisk forskning, och min slutsats är att makten över politiken är ett oundgänglig verktyg om vi vill driva samhället mot större solidaritet och rättvisa.

      Du ser med viss längtan (?) tillbaka på perioden 1890-1930, med den ”vilda, rabiata och ohyfsade folkrörelse” som då med engagemang och kunnighet drev den progressiva agendan. Men jag menar att vi inte får glömma att detta var en period av skriande fattigdom, diktatorisk makt för arbetsgivarna, och vilda strejker utan resultat. Jag är långt mer positiv till perioden 1960-1985, trots att partiet då hade stelnat. Människornas liv var så så mycket bättre och kvinnors frihet så mycket större.

      Men visst är det svårt. I den process som makt och framsteg skapar finns på något sätt en evig utmaning; ju bättre det socialdemokratiska partiet lyckas, desto fler tar framstegen för givna och desto svårare blir det att hålla folkrörelsens eldar brinnande. Och till sist kan man hamna i den situation där vi nu är: med ett parti som tappar alltmer av kontakten med sin historia och sitt uppdrag.

      Idag, på 2010-talet, är vi på väg tillbaka till en arbetsmarknad präglad av utsatthet och maktlöshet – inte olikt 1920-talet. Villkoren i arbetslivet försämras, tryggheten försvagas. I Europa dominerar hårdför penningpolitik framför välfärdspolitiken. Jag är helt enig med dig att vi för att vända denna utveckling behöver en stark folkrörelse, men denna folkrörelse behöver också ett parti med makt att sätta ramverken för ökad rättvisa. Offensiv på två fronter…

      • Jag tror du hårdrar. Jag säger inte att regeringsmakt är värdelöst. Jag säger bara att man borde ha samma förhållningssätt till den som borgerskapet har. Man behåller sin huvudsakliga styrka på annat håll. Man offrar inte allt för att rädda en regering. Då har man inte ens räddat regeringen.

        Det hade inte blivit några socialdemokratiska regeringar alls utan starka självständiga folkrörelser. Partier och regeringar har ingen egen makt annat än som representanter. Felet med S idag är att det de antas representera knappast finns som en levande kraft. Därför blir det som det blir; det fylls av lobbyister och karriärister. Väck arbetarrörelsen till liv – åtminstone så mycket som i Norge – så kanske lite av det spiller över på socialdemokratiska partiet också.

      • lenasommestad

        Jag tror att vi i grunden är eniga. Och just nu måste folkrörelsen komma först. Utan den har vi inte något parti. Tack!

  23. ao

    Och om man nu ska genomföra så kraftiga nyliberala reformer som vi ser i grekland och spanien kommer det naturligtvis att leda till lika kraftiga och våldsamma protester hos de medborgare som inte somnat i soffan framför ”vem vill bli miljonär”.

    Då är terrorism väldigt användbart som argument för att införa STASI övervakning när det egentligen är våldsamma protester från informerade medborgare som vill återinföra demokrati som hotar plutokraterna.

  24. ao

    Jag tror problemet är psykologiskt – makt korrumperar! Och det gäller inte minst vänsterrörelsen som man kan se otaliga exempel på runt världen.

    Så länge man slåss mot makten för medborgliga rättigheter och drägliga levnadsförhållande är det inga problem. Men när makten är vunnen lockas en uppsjö opportunister och karriärister till toppen av pyramiden, och för dessa är att nå makten i sig mycket viktigare än några moraliska spörsmål om rättvisa och jämlikhet.

    ”Solidaritet” är bara ett ord utan substans man ger PR byrån i uppdrag att skriva på valafficherna.

    • Nej, problemet är inte makten, problemet är brist på motmakt. Läs gärna vad Håvard Nilsen skriver – särskilt slutklämmen: http://www.respublica.no/Artikler/Droemmen-om-den-fullkomne-demon

      ”Orwells dystre verden er i overveiende grad befolket av mennesker som ikke vil utfordre autoriteter, og ikke løpe noen personlig risiko for å gjøre samfunnet bedre. Makten har lett spillerom, fordi det ikke finnes noen fellesskap som er sterke nok til å utfordre makten, det finnes ingen motmakt.” och
      ”De er alle isolerte, og derfor våger de ikke annet enn å følge alle tegn som makten anviser. Det er av denne grunn folkelige demokratiske bevegelser er avgjørende for å sikre et fritt samfunn: for sikre en motmakt til makten.

      • ao

        Motmakt förutsätter att det finns någon att ta fighten med – om man har absolut makt finns ingen motståndare och man är som en magnet för fega opportunister.

        Så jag ser det du säger som en bekräftelse på det jag sa tidigare;

        ”Så länge man slåss mot makten för medborgliga rättigheter och drägliga levnadsförhållande är det inga problem.”

        Och med makten menar jag dessa odemokratiska rikemansklubbar som ger hemliga partibidrag, finansierar nyliberala tankesmedjor, mutar ”experter” och ”forskare” och tydligen har lyckats infiltrera S från topp till botten.

        En rejäl fight är precis det som behövs!

  25. ao

    Frågan medelklassen får ställa sig är vad som är viktigast – ett nytt kök eller demokrati?

    Nytt kök vinner som det ser ut nu…

  26. Ulrika

    Lena! Tack för din uppfriskande blogg och raka åsikter. Det är på tiden att någon i fotfolket sätter ner foten någon gång. Är så ofantligt trött på att höra partiföreträdare mjäka med, eller släta över med ett: ”Jag skulle ju inte ha gjort så!” , (som ex. när Ylva Johansson diskuterade riskkapitalbolag och skolor i TV). Önskar att det vore någon i partitoppen som kunde bränna av några kanonsalvor så det rök , och man kunde vara lugn i väntan på att snart kommer frisk luft! Önskar att du satt där.

  27. ”Plantera idéer” – det handlar om korruption. Jag anser att de socialdemokrater som varit inblandade ska uteslutas ur partiet. Det borde också bli ageranden mot Svenskt näringsliv – detta är en Watergateskandal av större mått än den ursprungliga watergateskandalen. Valresultatet är kraftigt manipulerat genom att man inte vetat vem som är avsändaren – dvs Svenskt Näringsliv. Väljarna har blivit förda bakom ljuset, vilket inte minst bevisas av att den stora partisympatiundersökningen som SCB genomförde, med 9 000 respondenter för första gången inte avspeglade valresultatet. Dessutom skulle det framgått mycket tydligare vem som äger och driver opinionsinstituten, t ex att Demoskop är Kreab-ägt och vilken nära personanknytning det finns mellan de ägarna och personer inom M.
    Svenskt Näringsliv och M är lika intimt förbundna som LO och S.
    När då Svenskt Näringsliv köper avgörande inflytande i S, och detta inte uttalas, ja, det är helt enkelt korruption.
    Och ett land där oppositionen är manipulerad och utraderad på detta sätt är inte längre en demokrati. En demokrati förutsätter verklig opposition. Det har inte längre Sverige. Vi är inte en demokrati och regeringen har nyss också beslutat om förhandsgranskning av nationell tv och radio i strid mot grundlagen. Det är en diktatur.

  28. Pingback: Svenskt näringsliv, Moderaterna och ”tillväxtpolitiken” « Nemokrati

  29. Pingback: SKANDALE I DET SVENSKE SOSIALDEMOKRATIET « Nyheter for aktivister

  30. Pingback: Dagens rekommenderade länk – Marika Lindgren Åsbrink « Nemokrati

  31. Lena, det är inte bara så att Svenskt Näringslivs lobbymetoder är ett problem för alla i S. Lobbying är ett problem för politiken som helhet. Framför allt därför att den ger ett övertag åt de rika och mäktiga med stora resurser, medan de maktlösa och fattiga inte kan komma till tals och påverka på tillnärmelseis samma villkor. Men vårt parti har inte bara accepterat den tilltagande lobbyingen, nu har dessutom tongivande kretsar börjat tillämpa den.

    • lenasommestad

      Jag är ense med dig Herman.
      Jag konstaterar också att avslöjandet om Svenskt Näringslivs interna agenda inte har genererat någon debatt om hur näringslivet med sina resurser kan påverka den politiska agendan i stort. Hur bedriver t.e. Svenskt Näringsliv sin påverkan mot andra partier? Det vore en fråga som åtminstone någon journalist borde ställa sig.

  32. Pingback: Höger om! « Hållplats Hådén

  33. Inga-Lisa Sangregorio

    Naturligtvis håller jag med dig om det mesta, men när du skriver att ”vårt uppdrag är att företräda löntagarna” undrar jag om du inte blandar samman partiets roll med fackföreningsrörelsens. Ett parti måste väl rimligtvis ha ett bredare uppdrag än att ”företräda löntagarna”.

    • lenasommestad

      Inga-Lisa, du har naturligtvis rätt i att ett parti har ett bredare uppdrag än att enbart företräda löntagare. Fackföreningsrörelsen är den part som företräder löntagare som part.

      Likväl har varje parti sin egen relation till olika parter i samhället, och Socialdemokraterna bildades en gång som ett komplement till fackföreningsrörelsen. Skälet var att arbetarenas – eller löntagarans – intressen också kräver politiska insatser inom en lång rad områden utanför fackföreningsrörelsens domän, från utbildningspolitik till lagstiftning om arbetsmiljö och sociala trygghetssystem. Insatser på dessa områden kommer en lång rad andra grupper än de rena löntagarna till del, men gemensamt för de grupper som främjas är att de utgör medborgargrupper utan egna stora finansiella resurser att själva finansiera t.ex. sjukvård och utbildning eller att själva hantera risker i livet som sjukdom och olyckor.
      I ett samhälle där företagarna sätter agendan utformas huvuddelen av samhällets institutioner på ett annat sätt. USA är här det mest välkända exemplet. Här saknas inte bara starka institutioner som värnar de medborgare, som saknar finansiella resurser. Rätten att överhuvudtaget driva dessa grupper rättigheter är begränsade, t.ex. genom en starkt kringskuren fackföreningsrörelse.

      Att jag lyfter löntagarna särskilt i mina inlägg om ”Primegate” har förstås att göra med att denna affär handlar om socialdemokratins relation till till Svenskt Näringsliv, som arbetsgivarpart, och här menar jag att ett parti som Socialdemokraterna tveklöst har ett uppdrag att företräda löntagare framför företagare, i den utsträckning som de olika partsintressena står i motsatsställning till varandra. Varför behövs annars Socialdemokraterna?

      Det finns självklart frågor där näringslivets intressen sammanfaller med allmänintressen och även löntagarintressen. Ett väl fungerande privat näringsliv som skapar jobb är något som samhället som helhet har glädje av, dvs. det kan ses som ett allmänintresse. Jag tror också att det framgår ganska klart att socialdemokratin alltid har värnat om både en fungerande marknadsekonomi och ett fungerande näringsliv och att jag själv tycker att detta är en viktigt uppgift. Men näringslivet måste också organiseras så att de ökade inkomster som genereras inte i växande utsträckning tas om hand enbart av aktieägare och chefer utan också kommer de bredare grupperna anställda till del. Företagen måste drivas på ett sätt som inte bara ger kortsiktiga vinster utan också långsiktigt stärker den svenska samhällsekonomin och den svenska resursbasen. Och detta måste ske i former som inte skapar miljöförstöring, stress och ohälsa. Här finns skäl för ett parti som företrädare löntagare och andra grupper utan stora egna finansiella resurser att agera politiskt och våga ta strid mot företagarintressena som särintressen.

      Vad som har inträffat under senare år och som är djupt problematiskt är att Svenskt Näringsliv och andra partsintressen på näringslivssidan framgångsrikt har lyckats skapa en bild av att företagarnas särintressen i stort sett ALLTID sammanfaller med allmänintresset. Denna argumentation har fått även socialdemokrater att stödja krav som t.ex. att privata vinstdrivande företag ska få större utrymme att växa inom områden som tidigare drevs gemensamt på grundval av självkostnadsprinciper (som fjärrvärme och skola), och att det är rätt och riktigt att vinstandelen i samhället stadigt växer på löneandelens bekostnad.

      Jag vill hävda att det stora problemet idag – inte bara i Sverige utan också i EU och i USA – är att politiker aningslöst just har tillgodosett kortsiktiga vinstintressen i näringslivet istället för att värna en långsiktigt hållbar ekonomisk tillväxt. Detta har inte bara resulterat i en global finansiell krasch. Resultatet är också blivit en kraftigt ökad ekonomisk ojämlikhet och kraftigt eftersatta investeringar i hela den offentliga sektorn. En intressant analys av detta, ur amerikanskt perspektiv, ger nobelpristagaren Joseph Stiglitz i en aktuell krönika, ”Alternatives to austerity”.

  34. Pingback: Sosselobbyisterna –”kapitalets betalda hemliga agenter” | Mullvaden

  35. UM

    Hej!
Jag vill tacka för ditt svar, men jag tycker inte att du svarade på frågan:
Är det ekonomin som skall vara ramen för samhället eller samhället som skall vara ramen för ekonomin? Så länge man inte bestämmer sig för den saken tror jag att det blir det svårt att komma tillrätta med ekonomins problem. Genom att ha en sorts tilltro till marknaden riskerar man att frånhända sig de verktyg som krävs för att den skall fungera och så länge det är marknaden som definierar hur den skall fungera riskerar bristerna att öka. Jag tror att en av vår tids stora problem är tilltron till en ideologi i form av en sorts system skall lösa alla problem. Det fanns en icke namngiven tjeckisk intellektuell och dissident som under kommunisttiden uttryckte något som jag tycker är aktuellt idag: ”Det finns inget mera fruktansvärt än en enda idé genomförd till punkt och pricka.”

    • lenasommestad

      Hej UM.
      Jag anser att samhället ska vara ramen för ekonomin; eller med en annan formulering: varje samhällsekonomi, bortom möjligtvis den enklaste formen av självhushållning, kräver institutioner som måste utformas av berörd grupp/ medborgare/ eller styrande. Det finns idéer om självreglerande marknader, som genom den osynliga handen skapar effektivitet och god fördelning, men alla som har ägnat sig åt marknadsekonomi i praktiken vet att även ”fria marknader” behöver god reglering och väl utformade institutioner för att fungera. Det som jag själv tycker saknas i samhällsdebatten idag är en god medvetenhet om att marknadsinstitutionerna som vi idag har inte är för evigt givna, utan måste granskas, utvärderas och diskuteras. Detta gäller också de stora, systembärande institutionerna, som t.ex. de penningpolitiska systemen. Det är inte säkert att en ekonomisk institution som har fungerat väl under en viss historisk period fungerar väl också under annan. Dagens nyliberala marknadsinstitutioner (med t.ex. fri rörlighet för kapital) har vuxit fram globalt under de senaste 20 åren. De har alltså inte fungerat under särskilt lång tid och mycket tyder på att det finns betydande problem i dagens institutionella arkitektur.
      Detta för över till din andra punkt: faran med tilltro till fixa modeller eller systemlösningar. Här är jag helt enig med dig. Det ligger en stor fara i att tro att en viss typ av princip, systemlösning eller modell ska lösa alla slags problem. Som samhällsforskare kan vi genom empirisk analys skapa teorier om hur samhället fungerar, och därmed kanske hitta modeller som fungerar i flera sammanhang, men många samhällsteorier är inte empiriskt baserade utan i långa stycken teoretiska konstruktioner. Då blir det problem. Ett exempel på detta är marxismens politiska tradition, som har rymt t.ex. teoretiska idéer om samhällets funktionssätt i form av bas och överbyggnad och om samhällsutvecklingen som en förutbestämd stadieprocess. Idag är det dock inte marxistisk teori som är bekymret, utan vissa typer av nationalekonomiskt teori- och modellbyggande. De nyliberala ekonomiska teorier som idag har fått ett så starkt genomslag i politiken baseras på en lång rad antaganden, som inte alls står i överensstämmelse med hur den verkliga världen fungerar. Ett exempel på detta är att det i regel antas att produktion inte har skalfördelar, dvs. att produktiviteten inte påverkas av produktionsanläggningens eller företagets storlek. I den verkliga världen är dock skalfördelar, som alla vet, en helt avgörande egenskap för varje produktionsprocess och marknad.
      Idag domineras politiken av det som jag vill kalla en marknadsnorm. Det betyder att en i grunden teoretisk och normativ idé om den effektiva marknaden ligger till grund för tolkning, organisation och styrning av snart sagt alla samhällslivets områden. Ett exempel är offentlig förvaltning, som före 1990-talet bars upp av principer om byråkratisk organisation och professionell kompetens men som idag i hög grad styrs av marknadsprinciper. Ett annat exempel är skolan, där enskilda skolor idag ska konkurrera med varandra på en marknad, där elever väljer med artificiella pengar (skolcheckar).
      Jag anser att ekonomiska modeller genom marknadsnormens genomslag har fått ett oproportionerligt inflytande över områden och frågeställningar, som de bara delvis är lämpade för. Ett exempel är arbetsmarknadspolitiken, som styrs av marknadsnormens enkla modell för hur rationellt fungerande människor ska styras med ekonomiska incitament. Sociologer, psykologer och andra experter skulle kunna bidra med t.ex. kunskap om vad som händer med en människans sociala relationer, psyke och hälsa när han eller hon blir föremål för den typ av incitament som den ekonomiska teorin rekommenderar. Denna typ av expertis har dock idag en mycket begränsad påverkan på politikens utformning.

      • Bravo! Här, precis här, har vi pudelns kärna. Det frågas ibland hur socialdemokratin ska kunna hitta relevans i folks vardag igen. Det hävdas att partiet inte längre driver några frågor som berör människors dagliga liv och som diskuteras runt middagsbordet och vid kaffeautomaterna. I min erfarenhet finns det, när det väl diskuteras politik ute bland ”vanligt folk”, en mycket stor frustration och vanmakt över att precis allt styrs av ekonomer nu för tiden.

        Omorganiseringar på jobbet varje år, som inte åstadkommer några faktiska förbättringar eller besparingar utan snarare tvärtom, och som gör arbetsmiljön till ett elände, men som görs ändå, bara för att anpassa sig till de senaste modeflugorna hos ekonomerna. Mer och mer outsourcing till låglöneländer, med resultat att kompetensen försvinner, kvaliteten sjunker och företagets långsiktiga utsikter blir sämre, men det ser bra ut i kvartalsrapporten. ”Rationaliseringar” i offentlig sektor som gör att läkare och poliser sitter och fyller i blanketter istället för att göra sitt jobb, med resultat att patienten får vänta längre för kortare tid hos läkaren och det inte syns till några poliser på gatorna; allt för att ekonomerna har ”sparat” på den administrativa personalen. Stängning av vårdcentraler för att ”spara”, bara för att ett år senare, när det upptäckts att behovet var större än väntat, öppna en ny likadan vårdcentral ett kvarter bort, med massor av allmänna medel slösade i onödan i flytten. Försummat underhåll av landets infrastruktur, för att underhåll inte tillför några nya värden i kvartalsekonomiska termer. Avreglering av samhällskritiska funktioner för att konkurrens sänker priserna – med resultat att en liten handfull stora aktörer skaffar sig oligopol och istället höjer priserna, samtidigt som deras kortsiktiga tänkande drar ner kvaliteten och minskar beredskapen mot oförutsedda störningar.

        Ett parti som på allvar tar strid mot kvartalsekonomins diktatur, och som kan erbjuda ett trovärdigt och kunskapsbaserat alternativ snarare än flum (hej, V och MP!), kan locka hur många väljare som helst. (Därmed självklart inte sagt att det behövs ett storebrorparti av gammal S-modell som vill gå in och detaljstyra allt i samhället. Men det behöver föras fram alternativ, föras en diskussion om att marknaden likväl som politiken har begränsningar, att ingendera sidan får bli allenarådande.)

        Hört vid fikabordet:
        Vad är tio ekonomer på botten av Nybroviken?
        – En god början!

  36. Pingback: Sverige ingen föregångsland längre | Motvalls Malmö

  37. Pingback: Råd till radikala rörelser « Hållplats Hådén

  38. Pingback: Ska Prime och Svenskt näringsliv styra Luleå kommun? | En humanist i arbetslivet

  39. Pingback: Medlemmen | Högbergs Tankar

  40. Pingback: Genom höger och vänster kan utveckling ske | Högbergs Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s