Debatten om ”Primegate” har ställt frågan på sin spets: Vilken verklighetsbild ska bära socialdemokratisk politik? Vilka samhällsintressen ska socialdemokratin försvara? När partiet möts till kongress i mars kan konflikterna kring dessa frågor inte längre skylas över. Ett parti kan inte fungera om dess företrädare inte ens kan enas om bottenplattan i den egna samhällsanalysen.
En lång rad socialdemokrater har gått in i debatten om ”Primegate” till försvar för Svenskt Näringsliv, Prime och Niklas Nordström. Ett gemensamt tema är att Svenskt Näringsliv står för något gott som Socialdemokraterna bör bejaka istället för att kritisera, nämligen en näringslivsvänlig och tillväxtskapande politik. Ett par exempel:
”Jo, man kan ha synpunkter på hur dessa personer har agerat, men i så fall glöm inte vad som är grunden för det som hänt – nämligen att näringslivet är oroliga över att arbetarrörelsen inte längre har en trovärdig politik för hur de välståndsbringande krafterna ska utvecklas.” (Stig-Björn Ljunggren på Enn Kokks blogg).
”I sak har inte någon som arbetar på Prime påstått något som inte skulle stå i överensstämmelse med socialdemokratsik politik. För det kan väl inte vara så att bara näringslivet och högersossar tycker att tillväxt är viktigt…” (Jan Andersson i blogginlägget Ett beprövat sätt att bedriva konspirationsteori).
Den djupa övertygelse som bär dessa inlägg går inte att ta fel på: Svenskt Näringslivs agenda är också socialdemokratins. Jag är personligen inte förvånad över detta synsätt. I min valanalys i Arena lyfte jag problemet med att socialdemokratin idag saknar en egen, självständig samhällsanalys. Oavsett hur mycket vi värnar om ett gott näringslivsklimat är det ett problem att partiet har fastnat i en nyliberal ekonomisk tankemodell av ett slag, som gör högerns program till vårt eget. Men varför är det så självklart för många socialdemokrater att driva just den tillväxtstrategi som förespråkas av Svenskt Näringsliv? Och varför ringer inga varningsklockor när ett organiserat särintresse påstår sig företräda allmänintresset?
Marika Lindgren Åsbrink och Irene Wennemo har på ett föredömligt sätt avfärdat den dolda premiss som bär en stor del av ”Prime-agendan”, nämligen idén om socialdemokratin som tillväxtfientlig och därmed i behov av ”förnyelse”. Men jag menar att problemet är större än så. Stig-Björn Ljunggren och Jan Andersson bidrar inte bara till bilden av socialdemokratin som tillväxtfientlig. De understödjer också en i grunden ohållbar och skarpt ifrågasatt marknadsliberal tillväxtfilosofi, vars huvudsyfte är att främja en expansiv agenda till gagn för enskilda företagarintressen. De är tyvärr i detta så aningslösa att de inte ens tycks ställa sig frågan om allt som är bra för företagen och deras ägare också självklart är bra för socialdemokraterna och våra väljare. Stig-Björn Ljunggren utgår tvärtom från att Svenskt Näringsliv vill arbetarrörelsens bästa. ”Drygt tjugo procent av det arbetande folket röstar på arbetarepartiet nuförtiden.Detta borde socialdemokraterna oroa sig för, mer än de är förbannade över att svenskt näringsliv vill hjälpa dem att göra något åt det.” (Ljunggrens kommentar på Enn Kokks blogg).
Jag har stor förståelse för att många politiker även inom socialdemokratin kände sig attraherade av de nyliberala ekonomiska teorierna, när de under 1980-talet och 1990-talet lanserades på bred front. Det skedde i en tid då inflation och sackande tillväxt satte gamla ekonomiska paradigm i fråga. Det fanns en längtan efter nya grepp. Men idag, 20 år senare, är det närmast obegripligt hur förenklade nyliberala marknadsmodeller kan uppfattas som ”förnyelse”.
Som Nils Karlson, VD för Ratio, noterar i DN har den nyliberala samhällsmodellen redan i långa stycken förverkligats i Sverige, till glädje för samhällets mer välbeställda. Jag har i tidigare bloggar och artiklar diskuterat en rad av de problem som uppstår i spåren på detta nyliberala systemskifte – som ökade inkomstskillnader, större barnfattigdom, försämrade villkor i arbetslivet, sämre sociala skyddsnät, sämre skolresultat för de barn som är i störst behov av stöd, ökad risk för korruption och en illa fungerande infrastruktur (aktuellt i dag igen…). Jag har också i många sammanhang påmint om att det förenklade marknadstänkande, som bar den nyliberala politiska vågen, sedan länge har avfärdats av den moderna, empiriska samhällsforskningen. Idén att tillväxt och ekonomiskt välstånd självklart främjas genom lägre skatter, marknadsmodeller i offentlig sektor och maximal frihet för företagare och kapitalägare har helt enkelt inte empiriskt stöd. Tvärtom.
Globalt har vi alla kunnat följa hur finanskrisen markerat ett radikalt perspektivskifte i progressiv debatt. De nyliberala idéer som bar fram ekonomisk utbudspolitik, penningpolitisk normpolitik, EMU-systemet och idén om värdet av fria, oreglerade kapitalmarknader har i de flesta politiska sammanhang mist sin glans och sin attraktionskraft. Parallellt har klimatkrisen bidragit till en alltmer nyanserad och kritisk samhällsekonomisk analys, med hållbar utveckling i fokus. Detta perspektivskifte drivs av akademiska giganter som Joseph Stiglitz, Amartya Sen och Nicholas Stern. Att Sverige som snart sagt det enda landet i världen inte tycks beröras av dessa nya progressiva perspektiv utan fortfarande i huvudsak domineras av nyliberal tillväxtfilosofi, påhejad av socialdemokratin, är djupt bekymmersamt. Ingen kan förvånas över att Svenskt Näringsliv håller fast vid de teorier, som säger att maximal frihet och mesta möjliga förmåner åt företagarna är bra för den nationella tillväxten och därmed för oss alla. Men varför biter sig så många socialdemokrater fast vid denna idé, som inte bara har visat sig vara felaktig i sak, utan som därtill försvagar löntagarna och undergräver solidaritet och jämlikhet?
Min syn på näringslivsintressen och tillväxt är i huvudsak denna:
Socialdemokratin har liksom alla svenskar ett intresse av ett väl fungerande näringsliv, men politiken för att skapa ett sådant näringsliv är endast delvis i samklang med företagarnas egenintressen. Hälsa, utbildning, väl fungerande samhällsinstitutioner och social tillit är enligt modern forskning avgörande faktorer bakom ekonomisk tillväxt och nationellt välstånd. En socialdemokratisk tillväxtpolitik kan därför mycket väl stå i motsatsställning till enskilda företags kortsiktiga vinstkrav. Det gäller inte minst de kortsiktiga vinstkrav som driver t.ex. vårdföretag och skolföretag. Socialdemokratin som politisk kraft har därtill ett intresse av ett långsiktigt välstånd, i generationsperspektiv, där tillväxten inte undergräver miljö, hälsa eller social sammanhållning. Dessa mål kan vara – men är inte alltid – gemensamma för socialdemokratin och näringslivet.
Så, än en gång: Vilken verklighetsbild ska bära socialdemokratisk politik? I SvD upprepar Per Gudmundson idag borgerlighetens idé om vad en ”fungerande socialdemokrati” bör vara: ”S måste förnya sig för att komma i takt med väljarna och verkligheten” (dvs. gå mot höger). Kolumnisten Håkan Boström i DN är än mer rakt på sak när han med en närmast cynisk klarsyn hävdar att ingenting annat är att vänta än att Socialdemokratin fortsätter att vridas ”in mot mitten”:
Den tysta konsensus som råder bland de etablerade partierna kring skattetryck, budgetregler och fortsatt EU-integration omöjliggör i praktiken visioner om ett radikalt annorlunda samhälle… Politikens berömda innehåll i all ära. Förpackning och karisma blir allt viktigare i ett samhälle där både idealism och given auktoritetstro vittrar bort.”
Förpackning och karisma – samt pengar. Svenskt Näringsliv har (enligt en s-motion i riksdagen 2010) satsat närmare fyra miljarder på opinionsbildning sedan sekelskiftet. Man har systematiskt och ihärdigt drivit sina särintressen, tillsammans med en lång rad andra aktörer – från storföretag till tankesmedjor. Kan denna massiva opinionsbildning kanske förklara att alla partier nu är så märkligt eniga om att en politik för ekonomisk tillväxt är detsamma som näringslivets lobbyagenda? Varför finns det inget parti i Sverige idag som åtar sig den för samhället viktiga uppgiften att granska och ifrågasätta förenklade resonemang och felaktiga teser om vad som gör ett samhälle starkt och framgångsrikt?
Ett antal statsvetare lyfte ett varnande finger redan för tio år sedan, i Demokratiutredningens rapport ”Avkorporativisering och lobbyism – konturerna till en ny politisk modell”. Så här avslutade de sin rapport:
”Vi tror… att 2000-talets styrelseskick kommer att ställa stora krav på medborgare och politiker eftersom de i allt högre grad konfronteras med välplanerade opinionsbildningskampanjer och andra påverkansförsök. Beslutfattare som aldrig hinner tänka själva får svårt att värja sig mot professionella påtryckare, särskilt om politikerna saknar ideologisk ryggrad som vägledning i viktiga beslutssituationer. Och vänder samtidigt medborgarna politiken ryggen kan lobbyismen bli ett allvarligt demokratiproblem.” (SOU 1999: 121, s 256)
Hur möter dagens socialdemokrater denna utmaning? Vad vill vi med politiken?
Vårens Socialdemokratiska kongress handlar om det svenska socialdemokratiska partiets framtid, men den handlar också om den svenska demokratins framtid. Svensk demokrati har under de senaste decennierna blivit mindre jämlik och mindre öppen. Resursstarka eliter tar allts större plats, och de tycker alltmer likadant. Vill vi ha de så? Eller tror vi att politik fortfarande har kraft att förändra?
Mer skrivet: Magnus Granberg om makten över tanken, Mitt i steget, Enn Kokk, Magnus tankar om vikten av motstånd.
I DN 29 december sällar sig Svante Nycander till de borgerliga debattörer som har synpunkter på vad S bör göra.
Lena Sommestad 
Utmärkt och tankeväckande, igen.
Tack Eva, så roligt att du läser.
Förlåt en liberal yngling, men jag förstår inte vad du pratar om. Om man ska förstå din diskussion måste man först fråga; vad menar du med nationellt välstånd och ekonomisk tillväxt? Det verkar inte vara detsamma som alla andra menar. Dessutom så KAN det väl vara så att det som är bra för företagen också är bra för landet? Man behöver väl inte avfärda det bara för att det kommer från en intresseorganisation. De kan ju faktiskt ha rätt. Dessutom så på mitt företag så är de kortsiktigta vinstmålen alltid förenliga med de långsiktiga. Det finns ingen vettig kapitalist som förstör framtida värden genom att plocka ut för mycket kortsiktigt, där får du nog tänka om.
Tja, i texten så står det ju också att näringslivets idéer KAN vara bra för landet, men inte alltid. Även om ditt företags kortsiktiga vinstmål är förenliga med sitt eget långsiktiga vinstmål behöver inte det betyda att det är förenligt med samhällsekonomiska vinstmål. Ett enkelt exempel (men knappast det enda) handlar om personalhantering. Om någon slits ut i företaget och måste långtidssjukskrivas kan företaget anställa en ny, vilket inte (behöver) innebära en jätteförlust för företaget, men individen är fortfarande långtidssjukskriven vilket är en förlust för samhället. Det finns många kostnader som enskilda företag inte behöver bära (och således inte vill bära då det är en konkurrensnackdel) men som samhället måste bära. Bland annat därför så måste alla partier ha en egen samhällsekonomisk politik och inte endast följa ett särintresse.
Ett företags intresse är sin egen vinst, inte att vara med och bygga det goda samhället, eller för den delen samhällsekonomisk vinst. Ett företag kan gå bra även om sjuktalen, ojämlikheten osv ökar. Det är ett företags uppgift att se till sin egen vinst och det är politikens uppgift att se till samhället. Så, för att tjata, nej, vi kan inte endast fråga Scenskt Näringsliv hur vi borde sköta ekonomin i landet.
I det exempel du tar upp är den rimliga frågan att ställa sig inte hur vi förhindrar att företag har vinstintresse utan varför personen i fråga jobbade kvar på företaget och inte slutade.
Jag tror att det beror på att vi idag har vi ett system där stor del av det ekonomiska skyddsnätet kommer från arbetet och inte från staten. Det du lyfter fram är snarare problematiken med att vi har en stel arbetsmarknad med människor som inte vågar säga upp sig och byta arbete.
Slopa LAS och låt arbetsmarknadens parter bestämma om de regler som gäller på arbetsmarknaden. Avskaffa A-kassan och inför medborgarlön med plattskatt. Då skulle personer våga bytta jobb och sätta sig emot dåliga arbetsförhållanden.
Hej Mikael. Tack för din respons.
Om du inte förstår vad jag skriver om kanske jag har uttryckt mig oklart, men kanske kan det också bero på att det jag skriver om sällan diskuteras överhuvudtaget.
När jag skriver om att hälsa och utbildning är viktigt för tillväxt så menar jag vad de flesta menar med tillväxt, nämligen ökad BNP per capita. Även när vi använder denna klassiska definition av tillväxt så visar analyser av historiska data att kollektiva nyttigheter som hälsa och utbildning en avgörande betydelse för ekonomisk tillväxt. Du kan försöka skapa hur dynamiska, avreglerade marknader du vill, men utan människor med kunskap och hälsa förblir produktiviteten låg och samhället outvecklat.
När jag går vidare och talar om att det för socialdemokratin också är viktigt att se på ” långsiktigt välstånd, i generationsperspektiv” så är det möjligt att även här mäta i BNP per capita, men om vi vill utveckla tillväxtbegreppet bör man hellre mäta välstånd som i form av kapital (”stock” eller ”assets”). Det säger mer om ett samhälles välstånd än årligt ekonomiskt flöde – precis som ditt företags balansräkning säger mer om dess ekonomiska styrka än den årliga resultaträkningen. Arbete med sådana mer utvecklade nationalräkenskaper pågår redan inom EU och inom OECD. När det gäller miljön används sedan länge begreppet ”grön BNP”. I denna inräknas t.ex. depreciering av miljövärden.
Du undrar varför det som är bra för företagen inte också kan vara bra för landet. Jag anser att det som är bra för ett företag också kan vara bra för landet, och om du ser närmare på vad jag har skrivit så säger jag att så kan vara fallet. Men min poäng är att vi inte kan utgå från att företagens intressen är identiska med samhällsintresset eller de socialdemokratiska väljarnas intressen. De kan delvis sammanfalla, men varje krav från näringslivet måste granska och bedömas för sig. Jag tycker absolut inte att krav ska tillbakavisas därför att de kommer från en intresseorganisation. Sådana organisationer kommer många gånger med väl förankrade och genomtänkta förslag. Men jag tycker heller inte att vi ska säga att företagens intressen självklart sammanfallet med samhällets intressen bara därför att företag behövs och är viktiga. Även professionell kunskap, till exempel, är oundgänglig för samhället, men det betyder inte att alla fackliga krav som läkare, lärare eller ingenjörer för fram är bra för samhället som helhet och därför ska tillgodoses.
Du skriver att i ditt företag är de kortsiktiga vinstmålen alltid förenliga med de långsiktiga, eftersom ingen vettig kapitalist förstör framtida värden genom att plocka ut för mycket kortsiktigt. Du har säkert rätt när det gäller ditt företag och många andra (även om undantag finns). Min poäng är en annan: att långsiktig tillväxt för samhällets del är något annat än långsiktigt tillväxt ur företagets perspektiv. Ett samhälle kan utarmas långsiktigt trots att varje företag agerar på det sätt som du säger. Förklaringen till detta kan vara, t.ex., att företag har få anställda och lätt att rekrytera arbetskraft från hela världen, och därmed inte har något stort intresse av att t ex finansiera omfattande socialförsäkringssystem till gagn för familjebildning och därmed reproduktion av samhällets arbetskraft på lång sikt. I en sådan situation är företaget vara långsiktigt hållbart utan att samhället är det. På samma sätt kan ett företag stärka sin egen ekonomiska ställning både kortsiktigt och långsiktigt genom att utgifter för t.ex. miljöskydd hålls nere, om effekterna av denna strategi är av sådan art att det inte drabbar det egna företaget. För ett skogsföretag kan det t.ex. vara långsiktigt klokt att värna om återväxt i den egna skogen men att lägga mindre vikt på att minska utsläpp till luft eller vatten (som inte påverkar miljön lokalt). En stor del av den globala miljöförstöringen är ett resultat av att företag inte tar in priset för miljöskador i sina kalkyler.
Att på detta sätt hävda att företag kan agera på sätt som inte är bra för samhället som helhet även om det är bra för företagen ska inte i första hand ses som en kritik mot företagande, utan poängen är att politiken måste ha ett annat och bredare tillväxtperspektiv än det enskilda företaget. Politikens uppgift är att sätta de ramar som gör det lönsamt och möjligt för de enskilda företagen att agera på ett sätt som skapar en hållbar utveckling inte bara för företagen utan för samhället i dess helhet, t.ex. i miljöfrågor. Men det kan också vara ett partis uppgift att företräda intressen, som på olika sätt står i konflikt med företagarintresset. Löntagare och anställda har ett gemensamt intresse med företagen att dessa ska överleva och lyckas väl, men det finns också motsatta intressen, främst när det gäller överskottets fördelning mellan vinst och löner. Här har politik och intresseorganisationer en roll. I Sverige har vinsternas andel av BNP ökat kraftigt under senare år. Allt mindre av den tillväxt som vi gemensamt skapar går till löntagarna och allt mer till företagare och andra som får del av företagens utdelningar. Som företrädare för Socialdemokraterna ser jag det som mitt partis uppgift att här driva löntagarnas särintresse: dvs. att mer av det överskott som genereras ska tillfalla dem som arbetar mot lön. Jag förväntar mig inte att alla ska driva den frågan men jag tror att det är viktigt att vi alla förstår att det finns BÅDE gemensamma intressen och särintressen i samspelet mellan företagare och löntagare/ statsmakt.
Till sist: Som socialdemokrat ser jag näringsliv och företag som en oundgänglig och viktig del av vårt samhälle. Företag ska också drivas med vinst och lönsamhet som ledstjärna; detta är inte fel utan ligger i företagandets uppdrag. Vad jag vänder mig emot är när vi blandar ihop enskilda företagarintressen med samhällsintressen.
I förlängningen tror jag för övrigt att även näringsliv och företag vinner på att möta motstånd, som särintressen. Om vi socialdemokrater vågar stå upp för att t.ex. infrastruktur bör bedrivas med allmänintresset som ledstjärna istället för i form av artificiella marknader till gagn för enskilda vinstdrivande bolag, så kommer alla företag i Sverige som opererar utanför transportsektorn att kunna glädja sig åt en bättre fungerande person- och godstransporter. Om vi inte tillåter vinstdrivande skolföretag att skapa vinst genom ”cherrypicking” och kostnadeffektiva pedagogiska metoder, får näringslivet totalt sett en bättre utbildad arbetskraft. Etc, etc.
Kort sagt: vi behöver fler verklighetsbilder än näringslivets – även om dessa verklighetsbilder i dagens Sverige kan te sig svårbegripliga.
.
Aha, bra där! Det visar sig att sosasr och borgare inte står så långt ifrån varandra ändå, all avill ju ha ett långsiktigt hållbart samhälle med god återväxt i utbildningssystemen. Skillnaden ligger hur vi tar oss dit. Jag är av uppfattningen att tillväxt är bra, i de flesta fall. Vi bortser ett tag från de små imperfektionerna i begreppet. Tillväxt är ingenting annat än produktivitetshöjning, vi lyckas inom ett land producera mer och mer varor och tjänster med samma insats som tidigare. Då vill man ha en LEAN struktur utan fett på samhällskroppen som producerar de varor och tjänster som efterfrågas i världen. Då stiger välståndet. Problemet med socialdemokratin är att de tycker att lite trivsel-hull bara är hälsosamt. Man får intrycket att socialdemokratin är FLUFF dvs det går åt en massa resurser som inte tar oss närmare målet. Avregleringar eller som jag ser det, outsourcing, av samhällsfunktioner bidrar till att höja effektiviteten i många fall. Ibland går det åt pepparn pga felaktiga analyser, då får man gå tillbaka och göra rätt, eller ändra lagar och regler så att det blir rätt. Här brister det ofta i det offentliga, man kan inte erkänna att det blev fel. Så jag kan också rösta på S en vacker dag, för vi vill i stort samma sak, men då krävs en skarpare vision, tydligare mål och en känsla av effektivitet i samhällsadministrationen, och där leder borgarna med hästlängder just nu.
”Då vill man ha en LEAN struktur utan fett på samhällskroppen”, skriver Mikael. Men får man man ta bort hjärnan som till 60 % består av fett. Och här ligger nyliberalismens svaga punkt. Lösningen på alla problem är mera marknad. Inget behov av politiker, forskning och yrkeskompetens för att hitta välfungerande samhällslösningar.
Det samma gäller tillväxten. Den skapas framförallt av nya smarta idéer, tänk elektricitet, läkemedel, IT. Det är långt ifrån självklar vilken typ av blandekonomi som ger högst tillväxt. Västvärlden hade t ex sin snabbaste tillväxten under 50- och 60-talet när det var förbjudet med internationella kapitalrörelser.
Det finns och har funnits alltför många kapitalister som förstör framtida värden genom att plocka ut för mycket kortsiktigt. Dessa får man läsa om i massmedierna med jämna mellanrum.
Ett exempel är Enron Corporation. Ett annat är Lehman Brothers. Det var några av de största som kan följas av ytterligare en hel radda.
Även i Sverige finns alltför många exempel på kapitalister som förstör framtida värden genom att plocka ut för mycket kortsiktigt. Fundera bara lite över de astronomiska bonusprogram som en del ledande företagsledare ”tillerkänner sig”.
Så det är kanske dags att vakna upp nu Mikael, trots att du är liberal och se verkligheten som den är!
Ping: De osannolika moderata framgångarna fortsätter | Kent Persson (m) blogg
Oj oj, vilken tankeväckande text! Jag har aldrig i mitt liv röstat på Socialdemokraterna, men om det som beskrivs här skulle bli S officiella linje, då vete katten om jag inte gör det. Det här landet behöver verkligen – ja, skriker efter! – en politik som värnar nationens och medborgarnas långsiktiga bästa, snarare än kortsiktiga ”bubbelvinster” eller drivande av olika grupperingars särintressen.
Det svåra skulle bli att övertyga folk om att detta var ett ärligt, ideologiskt ställningstagande och inte bara ännu en marknadsföringsstrategi för att locka väljare. S har stött bort så många med sin ryggradslösa politik de senaste decennierna, och byggt upp ett stort misstroendekapital. En förutsättning för att kunna lyckas är att större delen av det gamla gardet karriäropportunister lämnar S ledning.
Se så Lena, ta nu med dig Pagge (en av få bland de äldre som fortfarande har trovärdighet) och ett koppel ungdomar och lansera detta på bred front. Sverige behöver er!
Du sätter fingret på varför ”primegate” dess företrädare och mål är synonymt med s-politik. Social gemenskap är ett lysande exempel på hur tillväxten kan gynnas. – om skolan tar ut avgifter (som de inte får) för ständiga studiebesök i samhället och det kräver av föräldrar ständiga ekonomiska egenavgifter, kan väl den förälder som har pengar knappast bli stimulerad av att vissa elever aldrig kan delta? Det finns massor av exempel som kan påvisa att fördelningspolitiken är kanske den viktigaste parametern för tillväxt. Jag är i allt övertygad om att s, Eu politik är en akilleshäl för vår möjlighet att skapa kollektiv motivation för tillväxt. Jag tror p det sociala protokoll man tidigare
pratat om, även nödvändighet att försvara företagen med en sund konkurrans, vidare har ingen ännu analyserat s utsatta situation inför partikongressen bättre än du Lena.
Tack Krister för din kommentar.
Ifråga om EU finns många problem, men mycket kan också göras inom den europeiska ramen. Det stora problemet är att det europeiska fördraget – till skillnad från den svenska konstitutionen – till stor del reglerar INNEHÅLLET i politiken och inte bara FORMERNA. Eftersom de fastare samarbetsformerna inom EU växte fram under en tid då det liberala tänkandet var starkt, har detta också i hög grad präglat fördragets innehåll. Marknaden och friheterna står över solidariteten och den hållbara utvecklingen…
Ps Ber om ursäkt Primegate är naturligtvis INTE synonymt med den socialdemokratiska viljan och om så vore överväger jag att kräva dess representanters politiska avbön eller lämna s.
Detta var det bästa jag läst på väldigt länge! Måtte detta bli den nya riktningen inom S !
1) Jag har inte sagt att SN:s intressen är identiska med S, utan att näringslivet är oroliga över att socialdemokratin stagnerat och riskerar att bli en bromskloss, de är också oroliga över att Alliansen inte har en hungrig opposition som driver jobbfrågorna, de är oroliga för att blockpolitiken fördärvar möjligheterna till långsiktig uppgörelser.
2) Svenskt Näringsliv tror fortfarande på att socialdemokraterna kan spela en positiv roll i framtiden. Det är dock en åsikt som väljarna inte verkar dela. Detta borde vara värt att fundera över.
3) Nils Karlson (med ett ”s”) har rätt, nyliberalismen har segrat, inget parti över 5 procent hävdar idag annat än att politiken ska vara till för att människor ska kunna förverkliga sig själva. Men, samtidigt kan vi konstatera att den socialdemokratiska välfärdsstaten segrat. Det är ett faktum att dessa två ideologiska trådar vävts samman. En socialdemokrati som motsätter sig valfrihet eller en moderati som motsätter sig välfärdsstaten är död.
4) På gymnasiet, i mitten av sjuttiotalet, gjorde vi grupparbeten i samhällskunskap som problematiserade tillväxtbegreppet. När liknande kommentarer nu torgförs som politiskt nytänkande blir jag fundersam. Går tiden baklänges?
Jag kan inte låta bli att påpeka att din ”förminsknings taktik” ( På Gymnasiet..osv) är inte kul. Bemöt vad folk säger! Härskarteknik är inte fräscht…..
Fortfarande ligger du kvar i samma tänkande, ”positivt” är synonymt med vad SN anser vara bra. Det SN är oroliga för är inte att S ”har stagnerat”. Istället är de rädda för att Socialdemokraterna skulle föra en politik som går emot deras egenintresse. Sverige har varit extremt gynnsamt för folk som vill sko sig på det allmänna de senaste två decennierna, med riskfri statligt subventionerad avkastning i friskolorna, naturliga monopol inom fjärrvärme, subventionerade städtjänster, etc. Samtidigt har arbetsförhållanden försämrats, skolresultaten sjunkit och järnvägen havererat (även om många saker har gått bra också). Det är givetvis ett hot för ett särintresse om deras surt förvärvade lobbyinsatser skulle förstöras på petiga saker som att inga tåg går i tid…
Det är också sensationellt att du som S-märkt debattör kan hävda att nyliberalismens seger skulle bestå i att ”politiken ska vara till för att människor ska kunna förverkliga sig själva”. Det har knappast varit en politisk skiljelinje, men det är mycket tveksamt hur det kan handla om självförverkligande när vi efter två glada nyliberal decennier har färre människor som kan ta ett telefonsamtal på arbetstid, när skillnader mellan rika och fattiga barns skolresultat växer snabbt, och så vidare, och så vidare, och så vidare…
Rätt ska vara rätt Stigbjörn. Niklas Karlson ska förstås stavas med ett ”s”. Nu är det korrigerat.
När det gäller din syn på relationen mellan Svenskt Näringslivs program och socialdemokratins var det budskap från dig som jag citerade att man kan ha synpunkter på hur socialdemokraterna i Prime har agerat men att man inte får glömma ”grunden för det som hänt – nämligen att näringslivet är oroliga över att arbetarrörelsen inte längre har en trovärdig politik för hur de välståndsbringande krafterna ska utvecklas.” Detta tolkar jag som att du anser att Socialdemokraterna har anledning att lyssna på Svenskt Näringsliv och utveckla ”en trovärdig politik”, dvs. en sådan politik som Svenskt Näringsliv efterfrågar. Om detta är en feltolkning får du gärna klargöra vad du egentligen menar. Ska Socialdemokraterna driva en sådan politik som Svenskt Näringsliv efterfrågar eller ej?
När det gäller nyliberalismen finns det enligt min mening inte något enkelt likhetstecken mellan ”valfrihet” enligt marknadsmodell och att människor ska kunna förverkliga sig själva. Här spelar välfärdsstaten en lika viktig roll, inte minst genom att befria individen från ett fullständigt beroende av släkt och familj. Det är viktigt att den borgerliga alliansen bejakar väsentliga delar av välfärdsstaten, men det betyder inte att den som något historiskt faktum kommer att bestå som en generell välfärdsstat av det slag som brukar betecknas som ”en socialdemokratisk välfärdsstat”. Viktiga element är redan på väg att erodera, som det gemensamma skolsystemet och starka, generella trygghetssystem. De selektiva inslagen blir alltmer omfattande.
Till sist: Går tiden idag baklänges? Svaret är nej. på 1970-talet inleddes diskussionen om tillväxtbegreppet. Det innebar bland annat att nya mått lanserades, som komplement till BNP. Stillestånd i det ekonomisk-politiska tänkandet kring tillväxtbegreppet blev däremot resultatet av den nyliberala renässansen med Milton Friedman m fl. När den gamla ekonomisk-liberala skåpmaten från mellankrigstiden fick sin renässans , hamnade fokus återigen på det gamla klassiska BNP-måttet. Enstaka miljöekonomer och andra forskare i de akademiska marginalerna kämpade på, men i motvind. Vad som nu händer, efter den finansiella krisen, är att tilltron till nyliberalismen som ekonomisk teori har fått sig en så rejäl och välförtjänt knäck. Även etablerade ekonomer återknyter till det ekonomisk- politiska nytänkande som präglade 1970-talet och utvecklar begreppen vidare, inte minst genom att skapa fungerande jämförbara, indikatorer som kan användas t.ex. i nationalräkenskaper. Det tycker jag är politiskt nytänkande.
Stig-Björn, om socialdemokraterna ska föra samma politik som moderaterna har partiet knappast något existensberättigande. Då är det väl bättre att vi alla blir nya moderater? Och att Svensk Näringsliv skulle hyra in agenter för att rädda socialdemokraterna. Kanske i en Guillou-deckare. Det ditt resonemang bygger på är idén om nyliberalism med ett mänskligt ansikte som den enda vägen. Socialdemokraterna kan acceptera den enda vägen eller gå under, det är din tes.
Men idén om den enda vägen håller inte. Sverige kan om 20 år vara ett land med större inkomstklyftor och dålig välfärd eller ett land med mindre klyftor och en välfärd i toppklass. Det är om detta striden står och inget pekar på att Svenskt Näringsliv kommer att ta strid mot ökande klyftor.
Inte heller finns det någon absolut väljaropinion som sätter stopp för en offensiv välfärdspolitik. ”Omkring 75 procent kan tänka sig att betala mer i skatt om pengarna går till sjukvård och äldreomsorg, visar en undersökning bland 4 000 svenskar”, enligt SVD Näringsliv. Kommande val kommer socialdemokraterna att kunna vinna när de även på riksplanet ses som det parti som kan garantera kvalitet i välfärden. Här är lösningen inte ännu fler icke-fungerande marknadspåhitt utan istället att ta vara på och utveckla den kompetens som finns hos dem som känner verksamheterna.
Stig-Björn Ljunggren:
Näringslivet har alltid varit oroat av S – tidigare. Det har liksom varit S:s politiska kärna att inte anse att detta ska få bete sig man önskar, inte ska få slita ut människor ohejdat, inte ska få nonchalera arbetsmiljöproblem, inte ska få lägga beslag på hela kakan alldeles själva, inte ska kunna kräva att sjuka ska få dö i armod, inte ska få föra ut hela vinsten till skatteparadien, inte ska slippa ta sitt ansvar för infrastrukturen och samhällets nödvändiga åtaganden etc.
Socialdemokratiska partiet, och fackföreningarna bildades en gång för att bekämpa just den ekonomiska politik som förs idag – igen, för att skapa drägligare levnadsförhållanden för alla, även för dem som arbetade, och det fanns goda skäl för det. Har du inte läst den historien?
Och du kan väl inte på allvar mena att den politik som S fört de senaste 25 åren inte har gynnat storföretagen, SN alltså? Sänkta skatter, frihet att flytta pengar som man önskar, avskaffande av arvskatt, en enveten facklig aktivitet för att hålla nere arbetstagarnas löner mm. Vad är det mer SN vill ha som S inte serverat dem? Slopandet av pensioner, slopandet av socialbidrag för dem som fattiggörs idag? Rätten att köpa in och expropriera vanliga människors ägodelar, eller vad exakt?? SN kan ju knappast ha det bättre än vad S:s politik de senaste 25 åren möjliggjort för dem.
Så berätta Stig-Björn Ljunggren: Vad exakt är det SN vill ha mer, som de anser att S inte redan gett dem? Vad mer vill de att S ska göra för dem och mot de arbetande människorna? Jag brinner av nyfikenhet.
Tack för att du finns lena. Du får mig – och säkert många andra – att tro på att politik kan ge oss ett bättre samhälle. Jag har nyss upptäckt dig och inser därmed att du har en hel del att jobba på vad det gäller personligt varumärkesbyggande, men jag ändå tror och hoppas att du får en av 3-5 ledande poster i de nya socialdemokraterna!
Med den analysen placerar du dej på den visionära nivå som nu krävs för att återupprätta den politiska spelplanen! En bra programförklaring, Lena!
Otroligt bra analys! Tack för det!
”Det finns ingen vettig kapitalist som förstör framtida värden genom att plocka ut för mycket kortsiktigt, där får du nog tänka om.”
De flesta gör nog inte det men om en kostnad kan externaliseras är det kanske en annan sak, det finns förstås även exempel på hur den kortsiktiga ledningsbonusen går före företagets långsiktiga väl. För folkhushållet är det en stor skillnad, kostnader kan vanligen inte externaliseras, folkhushållet kan som Keynes beskrev inte vara stålverksägare på förmiddagen och vindkraftssägare på eftermiddagen, de reala investeringarna är där de är.
”hälsa och utbildning är viktigt för tillväxt så menar jag vad de flesta menar med tillväxt, nämligen ökad BNP per capita. Även när vi använder denna klassiska definition av tillväxt så visar analyser av historiska data att kollektiva nyttigheter som hälsa och utbildning en avgörande betydelse för ekonomisk tillväxt.”
Eftersom all produktion och investeringar endast har ett syfte, att tillfredställa mänskliga behov – konsumtion – är förstås mer och bättre hälsa och utbildning i sig tillväxt. Men konstigt nog verkar vi fortfarande dras med bisarra ekonomiska idéer om sk närande och tärande som om det var någon ekonomisk skillnad på vad som produceras/konsumeras. Mänskliga behov tillfredställs, men det är förstås skillnad, allt är är inte lika bra produktion, privat producerad barnpornografi är nog de flesta överens om inte är lika bra som offentligt producerad äldrevård.
Vilken verklighetsbild? Ett problem hela vänstern drabbats av är att man beskriver framtida tillstånd som om politiken var den enda makten. Som om inte andra krafter påverkar samhällets riktning.
Inte minst de mer idealistiska vänsterföreträdarna har drabbats av detta utan att verka reflektera över det. Från de mer realistiska företrädarna inom vänsterblocken i Europa kan man se politiska idéer och förslag som bygger på en insikt om att politiken inte ensamt styr samhället. Man kan i och för sig fundera på hur medvetna de är över detta? Eller om politiken utformats så av andra skäl? Det finns säker båda varianterna. Låt mig använda vänsterpolitiker för de som står till vänster om (s) och de jag kallar idealister eller utopister inom (s).
För att vara lite mer precis så låter många vänsterpolitiker som om att bara de får makten kommer de att ordna samhället på ett bestämt sätt. Inte sällan, eller snarar alltid, handlar dessa förslag om stora omfördelningar mellan människor, stor kontroll över näringslivet och klara idéer om hur samällets institutioner ska agera.
I ett samhälle där politiken är total och avgör alla frågor skulle man möjligen kunna prova detta(igen). Men inte ens då har politiken all makt. Politiken kommer inte åt alla människors tankar, idéer och drömmar. Dessa människor kan bära både konstruktiva eller destruktiva idéer. Men lik full bär de dem oavsett vad politiken tycker. De agerar också utifrån dem. Självklart lite baserat på konsekvenserna av sitt handlande. I ett totalitärt samhälle med stor kontroll agerar man givetvis mindre baserat på sina egna funderingar än i ett öppet och demokratiskt samhälle.
En politisk vänsterrörelse som inte erkänner politikens begränsningar kommer bli svaret skyldig. Antingen på varför man inte är mer visionär och genomgripande i sin berättelse eller varför man i maktställning inte genomför en mer progressiv politik.
Så svaret på vilken verklighetsbild en politisk rörelse ska ha bör börja i en förklaring om politikens möjligheter. För många inom vänsterröresler är detta dock svårt. Det upplevs som att underkänna politikens möjligheter och att samtidigt acceptera kapitalets makt. Men frågan går längre än så. Även om man i teorin kan tygla kapitalet, vilket är olyckligt om det går för långt, finns allt annat kvar att tygla. Och bara rent diktatoriska rörelser vill gå så långt. På lång sikt kan man med opinionsbildning och små steg i politiska beslut gå långt. Men troligen inte hur långt som helst.
Alltså borde det finnas ett utrymme för en verklighetsbeskrivning som berättar om politiken som en kraft, en kraft bland flera. Och den kraften ska användas till att sträva mot vissa mål. Målen kanske dock inte kommer att uppnås då dessa önskningar kommer att brytas mot andra intressen och idéer. Det är absolut inte önskvärt eller lämpligt att sätta extrema mål för att man tror att man på så sätt kommer längre så som det ibland kan fungera i företag och organisationer. Målen ska vara realistiska och trovärdiga. När man kommit så långt finns en realistisk möjlighet att skapa en trovärdig berättelse som håller både i opposition och i regeringsställning.
Finns det då inte utrymme eller behov av mer utopiska förslag och berättelser? Svaret på den frågan är säkert ja. Men i det moderna samhället får inte det ta överhanden om man har en seriös tanke om att vinna regeringsmakten. Man kan ha utopiska berättelser i bakgrunden. Tankar om ett samhälle som man i och för sig inte i nuläget tror är möjligt. Men som visar på en riktning. Tar man utopin som huvudberättelse så omöjliggör man sig som politisk kraft.
Vill man inte ta i fråga om politikens möjligheter återstå bara två alternativ. Det ena är att utforma politiken på ett pragmatiskt och reformistiskt sätt. Ett sätt som står i stor överensstämmelse med medborgarnas förväntningar. På några punkter kan politiken ta täten men inte i för många frågor då man i ett sådan läge lämnar medborgarna efter sig.
Det andra alternativet är att utforma en politik som är utopisk. Den kan ofta charma de redan frälsta och ibland även medborgarna. Skulle man få makten på ett sådant program ställs man inför den gigantiska frågan om man ska regera baserat på utopin. Har man gått till val på en utopi och inte väljer att regera utifrån den så lär man få ett besvärligt besked av väljarna vid nästa val.
Svårt att se relevansen i ditt inlägg, Mikael. Lenas verklighetsbild är varken utopisk eller lämnar medborgarna efter sig. Jag får intrycket att du på välkänt Prime-manér försöker manipulera hennes ståndpunkter till något orealistiskt. Du bemöter ju inte vad Lena säger utan drar det ut till en orimlighet.
Kaj: Tänk tanken att jag varken är kritisk eller berömmande till blogginlägget. Tänk om världen inte är svart eller vit. Tänk om jag fick en tanke när jag lästa vad Lena skrivit som jag ville dela med mig av. Tänk.
Att koppla ihop mig med Prime bara för jag skriver ett inlägg som kanske inte passar din tanke gör att jag är glad att jag skrev mina rader. Men för att vara tydlig önskar jag inte på något sätt kopplas till Prime eller andra organisationer.
Tack för din kommentar. Din diskussion handlar till en stor del om frågor bortom de som jag tar upp i bloggen, men du landar, som jag uppfattar det, i slutsatser som ligger ganska nära mina resonemang.
Några reflektioner:
Verklighetsbilder handlar inte bara om den politiska berättelsen. Den handlar också om vår vetenskapliga bild av hur samhället fungerar, till exempel teori och empiri om ekonomi, människa och sociala relationer. Eftersom samhällsvetenskapen ständigt utvecklas och olika teoretiska och empiriska perspektiv kan ge stöd åt olika politiska krav, kommer politiken alltid att vara nära kopplad till vetenskapen. Det ställer stora krav på både politiker och forskare.
Jag hör till dem som tror på stegvis reformpolitik – pragmatism och reformism. I Karl Poppers efterföljd ser jag stora faror med utopiska politiska program. Förtroende måste byggas steg för steg, och reformer måste också prövas och utvärderas steg för steg.
Men modellen med stegvis reformpolitik innebär ju å andra sidan inte att vi inte ska ha höga ambitioner och ideal. Ojämlika och osolidariska samhällen vilar i regel på en utbredd uppfattning om att någon annan värld inte är möjlig. Om vi stegvis lyckas bygga institutioner som stärker människors frihet, livskvalitet och möjligheter, då förändrar vi samtidigt attityder och värderingar kring vad som är möjligt att uträtta.
Den välfärdsstat som vi har haft i Sverige uppfattas av många som närmast utopisk både i sin praktik och i sina ambitioner. Likväl har den fungerat.
Till sist: En förutsättning för framgångsrik progressiv politik är en väl fungerande demokrati, präglad av jämlikhet och öppenhet, och byggd på respekt för kunskap och rättssäkerhet. Ett mer rättvist, civiliserat samhälle kan bara uppnås genom samarbete. Orättvisa är enklare att uppnå än rättvisa.
@Mikael
Du ser spöken där de inte finns. Och bortser (medvetet?) från de som finns.
Jag tror vänstern är extremt medveten att politiken inte kan göra allt. Att det är starka kvartalskapitalistiska krafter som inte vill se inskränkningar i sina egenintressen av politiken.
Men bara därför kan ju inte en S-politik resignera o bara putsa till de värsta orättvisorna. Utopier är utopier därför att de är vägen till målet inte målet i sig.
Politiken/demokratin måste åtminstone få ta den plats den kan. För det gemensamma. Inte som det finns kraftiga tendenser till nu. Mot det gemensamma o för de starkaste särintressena som tex SN.
Hörru Mörth, det där med att yra om härskarteknik är en usel härskarteknik. Vad jag säger är ingen förminskning, utan ett konstaterande. Vi har hört det förut. Och i stort alla som talar om tillväxt är medveten om problemen.
Hööru Ljungan. Du möter inte i sak frågan utan yrar om att du i kolt-åldern redan hade koll på ”tillväxt” mm dvs alla alla andra är inte äldre än 17! Klassisk förminskning av den andres argumentet och inte ett sak-förhållande.Möt i sakfrågan och du slipper problemet. Jag gissar på att du kan bättre….
Ping: Fredrik Reinfeldt 72 procent « Under den lugna korkeken
I sin kommentar raljerar Stig-Björn Ljunggren om gymnasiala tillväxtdiskussioner på 1970-talet och undrar om tiden går baklänges. Det torde kanske inte skada att återknyta till den tidens institutionella ekonomiska analyser som gjordes av till exempel Gunnar Myrdal. Se kapitlet Institutionell ekonom i Örjan Appelqvists och min bok ”Gunnar Myrdal – Vägvisare” (Norstedts 1998), s. 332-365. Eng. övers. The Essential Gunnar Myrdal (New York och London, 2005) s. 217-244.
Tack för att du påminner om Myrdal-boken! Jag visste inte att den har kommit i engelskspråkig upplaga.
Jag tror att det borgerliga etablissemanget och svenskt näringsliv är rädda, rädda för att genomarbetad s-märkt analys och samtidskritik av det slag som Lena modigt framför ska få fäste inom arbetarrörelsen, rädda för att den vanmakt och ilska som delas av allt fler marginaliserade medborgare skall kanaliseras och mobiliseras, rädda för att någon ska börja skava den konsultpolerade ytan på de nya moderaterna så att de åter måste stå till svars för dess hårda kärna av otidsenligt och reaktionärt tankegods.
Jag har med intresse följt debatten efter Prime-affären främst av ett skäl, nämligen den nästan lite kusliga omständigheten att Expressen, Svd, Dn och Sydsvenskan samfällt tiger som muren. Jag tycker illa om konspirationsteorier men kan inte bli kvitt känslan av att de i detta sammanhang gör en nyhetsprioritering som inte alls liknar den man vant sig vid att de gör. Varför?
Jag har sett publicistiska mönster under valets slutspurt och jag har sett dem under höstens valanalys. Det är som om ett antal sanningar ska hamras fast utifrån en given agenda samtidigt som ett antal problem ska hållas utanför mediabruset. Ett tydligt exempel;
– Per T Ohlsson är normalt sett en initierad och tankeväckande skribent för Sydsvenskan. Under hösten skriver han ett antal artiklar enligt fixt mönster som utmynnar i att S bör akta sig för att flirta med vänstern (se t.ex 101212). Hans historiska bevisföring är ytlig, på gränsen till felaktig. Mycket olikt honom. Mer än en gång refererar han till den taffliga (och tydligen av Prime initierade) ”Ohly=sänke för S”-undersökningen. Varför Per? Du kan ju så oändligt mycket bättre. . .
Jag ogillar som sagt konspirationsteorier och vill inte tro att det föreligger någon nu heller. Det finns dock en tydlig agenda för hur den offentliga dagordningen ska se ut, och som följs slaviskt av alla de som har offentligt utrymme, alla från Niklas Nordström och Prime, över svenskt näringsliv, den borgerliga alliansen och borgerliga pressen, över det S-märkta etablissemanget.
Det som gör Lena till en ovanlig sosse och som troligen ger henne kraft att uttrycka en analys som skiljer sig (eg. tar sin utgångspunkt i S partiprogram), är att hon har en civil karriär och ett liv vid sidan om den professionaliserade och avlönade politiken. Det senare förklarar troligen också det tillstånd av total handligsförlamning som S hamnat i.
Ping: Kom igen Lena! | Actionfilosofen
Fantastiskt inlägg Lena – det är just denna sortens beskrivningar som svensk politik behöver. Den fördummar inte, och är inte heller överdrivet teoretisk, jag tycker att du visar på att man kan föra en vettig debatt i öppna forum. Frågan är väl, tror du att (s) kan driva och bära upp den här sortens retorik framöver? Är det praktiskt möjligt?
Tack för din respons.
Kan S bära upp denna politik? Jag kastas just nu mellan hopp och förtvivlan. Ju mer jag läser om den allt starkare lobbyismen och de politiska eliternas makt, desto svårare och tyngre känns det.
Ändå är jag hoppfull. Inte kan det vara mer omöjligt att rucka den svenska skutan åter mot mer av solidaritet och långsiktighet, än det än gång var att avskaffa det tusenåriga privilegiesamhället?
Det som jag tror blir ett stöd, på sikt, är att den europeiska och globala debatten utvecklas bort från den förenklade marknadsagendan. Miljörörelsen är ett viktigt stöd här, liksom solidaritetsrörelsen och andra organisationer i det civila samhället. Det finns också många forskare som kan komma ut på banan, om politiker vill lyssna. Och yrkesutövare och professoionella av alla slag – i kommuner och landsting, myndigheter och företag – har både kunskap och vilja att bygga ett bra samhälle.
Kanske är det mobilisering som behövs? Inte kan vi bara ge upp och med DN:s Håkan Boström slå oss till ro med att den konsensus som råder i praktiken omöjliggör visioner om ett radikalt annorlunda samhälle… ?
Hej igen och tack för ditt svar!
Jag tror, precis som du, att det är just i miljörörelsen och den växande solidaritetsrörelsen som man kan ska hämta den drivkraften som behövs för en mobilisering.
Min reflektion är dock den, apropå att du hänvisade till Karl Popper och synen på delreformer kontra utopiska bilder, att vi måste formulera en tydlig ”provisorisk utopi” ändå som går att kommunicera på ett bra sätt.
Jag skrev om våra ”provisoriska utopier” på http://www.visionerna.se/visioner/257
och jag skulle vilja säga att du om någon borde kunna vara med och lyfta upp berättelsen om ”det gröna folkhemmet” igen, som just en sådan provisorisk utopi. Ska man göra det så måste, tror jag, en tydlig del av berättelsen vara just det du pratar om här. En grundläggande formulering av de problem som vi känner och ser med den nyliberalt inspirerade ekonomin och ”new public management” tillsammans med de visioner och idéer som finns hos de som är engagerade i miljörörelsen. Och, skulle jag säga, även om det är svårare att definiera, piratrörelsen.
Om partiets framtida ledning skulle ha kraften att leda en sådan process, där man verkligen lyssnar till vad medlemmarna tycker och upplever så tror jag att vi kan formulera en framgångsrik ”provisorisk utopi”, som jag skriver där:
‘Mot bakgrund av allt detta så måste en ny socialdemokratiska provisorisk utopi formuleras, exempelvis en där det ”gröna folkhemmet” verkligen får en så stark innebörd som namnet förtjänar, och där det moderna, fria informationssamhället blir en kraft för ökad demokratisering, knutet till vår gamla provisoriska utopi om ekonomisk demokratisering och ökad jämställdhet.’
Nå, hur som:
Återigen, tack för en efterlängtad, bra debatt!
Pratade inte redan Wigforss om provisoriska utopier 🙂
Dessutom är jag övertygad om att Moderaterna m fl har en helt annan provisorisk utopi bortom jobbskatteavdraget som heter Nattväktarstat, lönedifferentiering o platt skatt.
Som stödjande kommentar till Christoffer.
Nu är de väl inte bara Lena och en radda prime-fientliga sossar som funderar om tillväxtbegreppet, även på Världsbanken gör man det:
Beyond Economic Growth
An Introduction to Sustainable Development
The completely revised and expanded second edition of Beyond Economic Growth book is available in two online versions:
“Although they reflect the average incomes in a country, GNP per capita and GDP per capita have numerous limitations when it comes to measuring people’s actual well-being. They do not show how equitably a country’s income is distributed. They do not account for pollution, environmental degradation, and resource depletion. They do not register unpaid work done within the family and community, or work done in the shadow (gray) economy. And they attach equal importance to ”goods” (such as medicines) and ”bads” (cigarettes, chemical weapons) while ignoring the value of leisure and human freedom.”
Världsbanken har även beräkningar där man försökt sig på att göra balansräkningar för olika länder.
Det är förstås alltid svåra saker att värdera sådana här saker, inte ens saker som olika sorters naturtillgångar är lätt att få en objektiv värdering av. Sådan här saker kan förstås värderas (och användas) olika av olika intressen. Men inte heller BNP är ett speciellt precist mått, det är ju inte så att det rasslar in en radda exakta siffror hos SCB som sen adderas. Det är indexuppräkningar, statistiska undersökningar mm som sammanställs och resultatet har knappast decimalprecision. Att marknaden som spekulerar i vad andra på marknaden tror kan få hicka av tiondelars förändring är en sak men politiker och journalister borde veta bättre.
Det skull helt klart behövas en bredare ekonomisk debatt än den som ytterst styrs av SN som oftast mest handlar om några få saker som de tror är till fördel för dem. Även näringslivet här i landet har inte i alla stycken gemensamma intressen, exportindustrins intressen är inte de samma som de som verkar på hemmamarknaden. De senare har behöver medborgare med köpkraft som kan köpa deras tjänster och varor, det ligger i deras intresse att folk tjänar bra. Företagen på hemmamarknaden och inte minst små och medelstora får mycket verbalt stöd från många håll men i praktiken blir det inte så mycket varken från politiker eller SN där exportindustrin är de som har makten.
Intressant. En vettig socialdemokrat, en sällsynt syn nu för tiden.
S problem förefaller mig tämligen avgrundsdjupt, och långt större än det här. I mina ögon har man tappat bort fundamenten för den egna politiken och har tyvärr drivit en politik som varit väldigt skadlig för d0m sociala grunderna i samhället, vilket drivit människor i armarna på M och nyliberalismen.
Det borde vara uppenbart vid det här laget att det inte räcker med att eka mantra om solidaritet och rättvisa, man måste titta på vad för saker som driver människor att agera på det viset och försöka stärka dom. Jag tror dock att dagens S inte kan överleva en sådan rannsakning, utan att det är nödvändigt att det skapas ett nytt parti.
Låt oss först konstatera att jag och Lena inte skiljer oss åt när det gäller uppfattningen att det behövs tillväxt. Jag tror inte skillnaden är så stor när det gäller vilken slags tillväxt det handlar om heller. Knappt om vägen dit är så avgörande stor – det handlar om staten och kapitalet i samverkan.
Däremot anser jag inte att kritiken mot tillväxtbegreppet är så märkvärdig, någon refererade här till Världsbankens djupa funderingar och den påminner mig starkt om de gymnasiala grupparbetet på 70-talet. Hade jag vetat att vi på Vasaskolan låg så i framkant hade jag gått på docenturen på en gång.
Kritstrecket går inte här, utan mot den grupp som ibland dyker upp och som tror att miljökrisen nu ger politikerna (staten) rätten att helt ta kommandot och i skuggan av den stora kometen stänga Bauhaus, höja skatterna och bidragen samt inrätta den lågproduktiva hembygdsfascistsiska gemenskapen. En maktinsats med änglakörer som jag gärna undviker. Kritstrecket går inte vid Sommestad därvidlag, utan vid Boschmanerna för att tala med Strindberg.
Jag är inte ens säker på att vi skiljer oss i synen på nyliberalismen. Den är död för att den har segrat. Kraven på valfrihet, alternativa producenter, transparens, konkurrens, budgetdiciplin, etc har genomförts och ingen vill så vitt jag vet offentligt kandidera i socialdemokratin och samtidigt förbjuda friskolor, upphandling eller återinföra valutarestriktionerna.
Men socialdemokratin har också segrat, därför är den död som förändrande kraft. Den måste laddas om. Det håller Alliansen (moderaterna) på med, på sitt sätt, medan ursossarna springer varandra på strupen.
Nyliberalismen och välfärdsstaten har bägge segrat, vi är självförverkligande individer tack vare, inte trots, välfärdsstaten. Detta irriterar de riktiga liberalerna, som vill avskaffa staten. Och broderskapskommunistsossarna som vill att allt ska flyta ihop till en stor andlig gemenskap kring solidaritetsidéer om att individen ska underkasta sig kollektivet.
Kajsa Borgnäs gjorde en mycket insiktsfull kommentar kring detta på en debatt vi närvarade på, när hon konstaterade att den nya individualismen (eller kritiken mot den stora tunga svårstyrda myndighetsdstaten) var nära att fångas upp av självförvaltarna inom socialdemokratin, men att det hamnade på hälleberget. Om jag tolkade henne rätt har hon förstått att vägen därmed lämnades öppen för Satsa-På-Dig-Självliberalererna att odla folks längtan efter mer personligt utrymme. Just så tror jag det var. Socialdemokraterna var fångade av intressegrupper som skydde förändringen. Och fick senare göra en så häftig reträtt att stora delar av rörelsen blev kvar i 1900-talsvärlden.
Jag är ingen Ny Gemenskapare, där skiljer vi oss åt Lena, men vi är överens om att den fantastiska utveckling som skett de senaste tjugo- trettio åren är mest av godo, ellerhur?
Några övriga korta kommentarer:
Myrdal läser jag gärna, glöm inte sätta upp hans bok om hur välfärdsstaten kunde avvecklas till förmån för ett medborgarstyre, Planhushållning i välfärdsstaten (?) kom 1960 eller 61 och är häftigt förträngd i den svenska debatten. Sossarna är på väg att förverliga JS Mills utopi, var budskapet…..
Och Lena, Niklas heter Nils, men om du ändrar en gång till så skriv Petter Niklas, det förtjänar han.
Bo: Jag tror inte att socialdemokratin ska definiera sig utifrån moderaterna, och att om moderaterna säger att jorden är rund så ska en riktig sosse säga att den är platt. Jag är inte bekymrad över klyftorna i samhället och gråter inte blod om Kamprad skulle flytta hem med miljarderna (och öka klyftorna), utan jag är mer intresserad av om människor som har det minst bra har möjlighet att få det bättre eller inte. Socialism är för mig att vanligt folk får en ärlig chans.
Kerstin: Du har helt rätt, socialdemokratin har gjort en hel del för att svenskt näringsliv ska fortsätta utvecklas, men en del frågor har funnits kvar, exempelvis viljan att integrera ytterligare med EU, skatter (värnskatt, förmögenhetsskatt, 3:12regler etc) och energifrågan. Framförallt är det, tror jag, oförmågan att sätta ner foten som oroat. Därmed skapas långsiktig osäkerhet. Som ökar med Alliansens försök att ligga mittut. Om du anser, Kerstin, att framtiden ligger i att bryta den svenska samförståndsmodellen så skriv det, hymla inte.
Hannes: SN är oroliga för att S har stagnerat, och därmed kommer också Alliansen att stagnera, de är oroliga därför att socialdemokratin länge var en pålitlig kraft som utvecklade svenskt näringsliv, som också lyckades ställa om när förutsättningarna för den klassiska svenska modellen förändrades, vilket skapade en ny plattform för avtalsförhandlingarna exempelvis. Men sen blev det för mycket kaffe och mazzarin, prat och prat, men lite gjort, det var bland annat under Sahlin och Rosengrens tid på närings, och näringslivet började tröttna, så kom Alliansen som en chock för alla, inkl SN. I början var de inte helt glada. Jag såg själv minen på ledande SN-företrädare när de fick beskedet om att Anders Borg blivit finansminister. De hade nog nästan hellre sett Wigforss på posten… tror fortfarande de är lite mulna även om det går bra (just nu).
Slutligen. Diskussionen om lobbyism är intressant dels därför att den är lite senkommen och tafflig i sin okunskap, dels därför att den är nödvändig om vi ska förstå vilket samhälle vi är på väg in i.
Här tror jag de flesta behöver läsa på lite mer innan de tycker en massa. Vi lever i ett propagandasamhälle. Det är ju en sak att vara arg på Prime och andra, en annan sak att förklara hur vi i en publikdemokrati, när folkrörelserna sjunktit undan, ska ordna länken mellan folket och de förtroendevalda….lite mer konkreta förslag och mindre gnäll vore klädsamt. Och att politiken i Stockholm byggs på en massa nätverkande och kotterier är inget nytt, vi känner det åtmionstone sedan Hattar & Mössor.
Men verkligheten utanför tullarna är ofta annorlunda. Där är, exemelvis, fullt av projekt som handlar om att utveckla näringslivet där politiker av alla kulörer deltar parallellt med statens tjänare och företagarna. Där är samarbete kring tillväxt inget konstigt. Det borde det inte vara i rikspolitiken heller.
Stigbjörn, du ”tror inte att socialdemokratin ska definiera sig utifrån moderaterna”, men man ställer sig frågan om vad i de nya moderaternas politik som du inte ställer upp på? Ditt svar visar att du nu som tidigare tror på den enda vägen.
”Kraven på valfrihet, alternativa producenter, transparens, konkurrens, budgetdiciplin, etc har genomförts”. Ja, men som ett fullskaligt experiment som nu i stora stycken visar sig inte fungera. Den nya uppgiften är att reformera detta experiment, inte med ett storskaligt systemskifte utan genom att bit för bit gå igenom bygget och slänga ut de delar som inte fungerar.
Du bejakar också inkomstklyftor och missar därmed att stora inkomstklyftor är en central orsak till bristande social rörlighet. När man läser dina inlägg känns det som om du inte tar så seriöst på det senaste decenniets forskning och debatt om inkomstklyftor, ohälsa, skolresultat, socialpolitik, finansiell stabilitet m m. Det är bara genom att blunda för den diskussionen som det är möjligt för dig att framhärda i tron på att det bara finns en enda väg.
Men Stig-Björn Ljunggren:
SN har ju redan brutit samförståndsandan och kräver nu att allting ska göras i enlighet med storföretagens villkor. Det som händer nu kallar jag inte samförstånd utan maktfullkomlighet från SN:s sida, och USA:s (som tydligen är med och bestämmer hur svensk lag ska se ut).
Och S har inte segrat sig till döds, man har lagt sig platt – blivit totalt överkört och och dött. Det gjorde partiet redan i mitten av 80-talet men väljarna insåg inte att de röstade på ett lik, förrän nu.
Sedan, nej, jag köper inte det där om SN:s oro. Det handlar om något betydligt värre, om SN:s försök att dominera totalt och köpa all politik, precis som storkapitalet gör i USA. De flesta någotsånär bildade amerikaner ser det numer som självklart att USA är en rent korporativ stat och att det inte spelar någon roll vilka de röstar på för alla politiker är köpta. Detta börjar vi alltså se alltmer av även i Sverige nu. Det är på den vägen SN är, att börja köpa all politik och ta risken ur demokratin på det sättet, dvs avskaffa den i praktiken.
Återigen lite omedveten härskarteknik när du påstår att vi alla är överens om dina åsikter. Nej, du kan inte få mig att tycka att du och Lena har alls samma åsikter o
varken socialdemokratins eller nyliberalismens död, o inte heller tillväxtbegreppet.
Och är det några som just nu skapar lågproduktiva marknader nu så är det väl borgarna??
FAS3, eviga Visstidare som inte får kompetensutveckling likväl bemanningsföretag som i praktiken gör att privat arbetsförmedling är införd där arbetstagare o arbetsförmedlare dessutom utgör konfiktytorna arbete o kapital utan den neutrala tredje samhällsparten.
Trots mitt långa inlägg glömde jag en sak:
Svenskt Näringsliv är inte ett (1) särintresse utan består av många olika krafter som ofta drar åt ett håll. Men till skillnad från socialdemokraterna så bedriver de sin interna debatt internt. Och framförallt, Svenskt Näringsliv är inte detsamma som det svenska näringslivet. Ibland har faktiskt S kunnat utnyttja detta faktum. Men det var på den tiden de framstod som en framtidskraft.
Inbillar mig inte för ett ögonblick att SN är alla företag. Har fullt klart för mig att SN är de stora elefanternas organisation. Inbillar mig inte heller att alla företag har samma intressen. Men de mindre har inte mycket annat att göra än att dansa efter de storas pipa.
Jodå Stig-Björn socialdemokratin kan åter bli en framtidskraft med hjälp sådana som Lena Sommestad. Då slipper vi progressiva socialdemokrater att endast läsa och lyssna på bakåtsträvare som du.
Jag måste faktiskt säga att du tar upp frågan på ett alldeles lysande sätt!
Jag tycker Stig-Björn Ljunggren sammanfattade saken ganska bra, när han skriver att problemet är att endast 20% av ”arbetarna” röstar på S och Svenskt näringsliv vill göra nåt åt det!
Hoppas att partiet får en ledare som också inser det!
Tror ni verkligen att SN är oroliga för få ”arbetare” röstar (S)?
Jag tror att dom bara försöker se till att vrida (S) åt höger. Då spelar det ju ingen roll vem som vinner nästa val.
Ping: Skräcködlan slår till…. « PeoWagstrom's Weblog
Tack Lena. Men hur sprider man praktiskt sånna här tankar i sin arbetarkommun…
Har lite funderingar kring:
”Det finns ingen vettig kapitalist som förstör framtida värden genom att plocka ut för mycket kortsiktigt, där får du nog tänka om.”
Det känns som om vi pratar om ”Läkare utan gränser” eller någon annan organisation med höga ideal. Vi skall nog inte hoppas på att företag i allmänhet bryr sig om så mycket mer än sin ganska kortsiktiga vinst.
Hej Sol. Du underskattar kapitalister. För att förstå dem måste du lära dig vad som är värde. Värdet på ett företag är lite förenklat summan av de framtida vinsterna. Om de framtida vinsterna är noll så är företagets värde noll. Alltså bygger alla företagsägare och aktieägare för framtiden.
En annan sak som många socialister glömmer är att ”pengar försvinner inte”. Om nån plockar ut vinster nu, så gör man ju något med dem, man köper saker, tjänster för dem eller investerar i något projekt där man förväntar sig större framtida vinster. Pengarna flyttas bara – med ett liberalt synsätt så allokeras resurserna om till en effektivare struktur. Ur ett Sverigeperspektiv så försvinner alltså inte välståndet bara för att någon ”plockar ut vinster”, så länge pengarna stannar i Sverige. Med detta resonemang var det ju rätt synd att sossarna drev Kamprad, Rausing mfl ut ur landet.
Hej Mikael. Jag underskattar kanske kapitalister genom att jag inte tror att företag styrs av ”en upplyst kapitalist” utan att verkligheten är mer komplex än så och att stora bolag styrs av många olika roller. Och personerna i dessa roller har inte all kunskap och tar inte alltid beslut som är optimala. Det är dessutom inte säkert att ett optimalt beslut för personen är optimalt för organisationen. Ägarna är dessutom ofta anonyma fonder som precis som du säger lätt flyttar sina pengar till ett mer lönande projekt. Många snabba kortsiktiga vinster är ju bättre för alla företags/aktie-ägare än en långsam långsiktig. Alltså finns det inget som garanterar att alla ägare bygger för framtiden utan snarare tvärtom.
Naturligtvis finns vackra undantag med företag som har ägare och operativ ledning som identifierar sig med bolaget och ser långsiktigt. Men att tro att alla bolag drivs på det sättet tycker jag är lite naivt.
Värdet på ett börsbolag är vad vi tror att alla andra tror att alla andra tror att alla andra tror att värdet är. Att det inte är någon exakt vetenskap ser vi ju på hur volatila kurserna är.
Visst allokeras resurser om. Men att tro att resurserna automatiskt skulle hamna där dom skapar en effektiv struktur verkar återigen lite för bra för att vara sant. De offentligt finansierade privatskolorna är ju ett spännande exempel. Om det offentliga driver en skola så kan det offentliga ha kontroll på att resurserna används för att uppfylla de mål som det offentliga har med skolan. Ett riskkapitalbolag som äger en skola driver naturligtvis skolan för att tjäna pengar. En och annan vanlig rektor som tar över sin skola ser nog också möjligheten till att snabbt tjäna summor som är helt andra än de man kan tjäna på en normal lön. För att maximera sin vinst så gäller det ju att leverera precis så mycket som kan mätas och kontrolleras och inte mer. Vinsten kan man sen använda till att bygga ett slott i Thailand eller vad som faller ägaren på läppen för tillfället. Att pengarna skulle hamna där dom gör störst nytta för landet Sverige eller kommunen som bekostade skolan måste ju ses som ganska osannolikt. Att det sen inte är så svårt att få pengar över när man driver en skola med helt givna ramar – fulla klasser – utvalda elever – är ju en annan fråga. Men det är ju det som riskkapitalbolagen upptäckt och gått in så starkt i svensk skola.
Hej igen Sol, svar på nedanstående inlägg.
Naturligtvis finns det alla sorters företagare, men jag väljer att tro att de flesta är långsiktiga, bla eftersom jag känner många. Du får tro vad du vill.
När det kommer till outsourcing av skolan så har du helt rätt! Det gäller att producera exakt det som kan mätas och kontrolleras. Det är det som är det fina med outsourcing. Staten sätter upp mål för vad som ska uppnås och hur mycket det får kosta. Då kan det inte bli dyrare eller sämre. Tänk såhär, hur kommer det sig att skolan går med vinst? Jo förmodligen för att kommunen erbjuder privatskolan samma pengar som det kostade att driva skolan i kommunal regi. Uppenbarligen var man ineffektiv i kommunal regi isåfall! Året efter kommer nya krav från kommunen när man ser hur det gick, kanske sänker man utbetalningen per elev när man såg att skolan uppenbarligen kunde leverera till en billigare peng. Eller så höjer man kraven. Enkelt. Det kan ju aldrig vara privatskolans fel att politikerna inte lyckas ställa rätt krav eller sätta rätt pris på en utbildning?
Hej Mikael.
När jag pratade om att man bara skall leverera det som kan mätas och kontrolleras så menade jag att det är omöjligt att mäta och kontrollera en verksamhet som en skola. Det skulle gå åt lika minst lika mycket resurser som att driva själva skolan. Så en lika bra skola skulle kosta dubbelt så mycket. En peng till skolan och lika mycket till att formulera krav och kontrollera att dessa krav uppfylls. Och det är företagets plikt – eftersom dom skall tjäna så mycket pengar som möjligt – att leverera så lite skola och så dålig skola som möjligt men ändå klara de mätpunkter som definierats.
Samma problematik har ju många privata bolag som outsourcar komplicerad verksamhet men där blir ju bara skadan att bolaget inte går så bra som det kunde gjort – det påverkar inte en massa barns rätt till utbildning.
Ditt resonemang fungerar säker om man utvecklar enklare saker än människor. Att specificera krav på en spik och beställa ett antal fungerar säkert bra. Men att försöka se om 500 elever utvecklats efter sina behov till demokratiska medborgare är ju lite knepigare.
Därför tycker jag det är mycket mer ”lean” att det offentliga driver en så bra skola som möjligt utan ”waste” i form av detaljkrav, detaljkontroll, underleverans och vinster till riskkapitalbolag.
”Jag är ingen Ny Gemenskapare, där skiljer vi oss åt Lena, men vi är överens om att den fantastiska utveckling som skett de senaste tjugo- trettio åren är mest av godo, ellerhur?”
Återigen intressant. Den ”fantastiska utveckling” som skett består i praktiken bland annat av ökad social utslagning, en dramatiskt ökad brottslighet, en katastrofal försämring av ungdomars psykiska hälsa, ett socialt kapital i fritt fall och ett generellt kallare och hårdare samhälle. Det mesta av det är lätt tillgängligt i statistik. Lever ni politiker i en sån bubbla att ni inte alls vet vad som händer i samhället?
Tack, i den bilden av veerkligheten känner jag igen mig. Men som bekant finns det inte bara en bild av verkligheten.
Samhällsförändring är naturligtvis något väldigt komplext med många dimensioner, men läser man tillräckligt med statistik och forskning om tillståndet i landet så framträder en rätt skrämmande bild. En bild som få verkar våga beröra… Jag tycker man borde höra riktiga humanister uttrycka ångest över vad som håller på att ske, men i stället är det tyst…
Underbart att läsa din blogg Lena. Du har både idéer och kunskap. Med sådana företrädare finns hopp för Socialdemokratin.
Gert Karlsson
Bo: Den enda vägen är något som pratades om på 90-talet, det gick åt helvete, en av konsekvenserna var, efter att moderaterna straffats rejält av väljarna några gånger, att de ”nya moderaterna” skapades. Med insikten om att det INTE finns en enda väg.
Tvärtom visar moderaterna att välfärdsstaten kan bearbetas på olika sätt, att det går att utnyttja framtidens fönster. För den som vågar. Och den slutsatsen är det många som drar i den socialdemokratiska eftervalsdebatten, och här tror jag insikten finns hos alla flanker och falanger i partiet.
Däremot tror jag inte att det går att fördöma det som hänt de senaste årtioendena, det är inget misslyckat experiment, i vart fall inte för Sveriges del, vi har en välskött ekonomi, belönas för detta, och det är tack vare Borg (som upplevde den enda vägens nederlag och lärde sig en läxa) och Persson som fick röja upp. Med fler.
Jag tror inte vi ska bryta staven över partiets insatser utan istället, innan vi går vidare, vara stolta över insatserna som gjordes, trots högerns handfallenhet och vänsterns vrövel.
Slutligen. Jag tror mer på principen om invidens supremati än direktiv om att forskning ska vara vägledande för hur männskor ska inordnas i höga vederbörandes utopisktreligiösa ideer.
Det är klart att de sista 20 åren är ett misslyckande. Det räcker med att nämna skolresultaten och att miljöproblem ökar och inte minskar! Men det som kanske gör mig mest intresserad av det Stig skriver, är hans trohet mot den sk. tredjevägen dvs ”Blairismen/nya moderaterna. Det känns lite gammalt att tro att lite mix av nyliberalismen och och välfärdsstat ska ge ”historiens slut” och därmed lösa de problem som ligger framför oss. Stigs bild av självförverkligande/individens supremati/nyliberal frihet har mycket gemensamt med hippie- rörelsen som åker till Goa och läser Måsen för att landa hos G. Gecko. Socialdemokratisk frihet och självförverkligande är inte lika spännande. Det är ett långsamt och trist arbete att bygga skolor, bostäder, skapa arbete osv så att människor får en chans att förverkliga sig själva – visst är det roligare att att provsmaka whiskey? Samhälleliga strukturer är en nödvändighet för att frihet ska bli till för alla. Den friheten är idag hotad, då 10-12 tusen barn går ut skolan varje år utan betyg och ingen hjälp finns i sikte – jobb finns inte, komvux finns inte osv.
Den egalitära individualismen skall vara en grundpelare i allt S-tänkande. Där ligger framtiden, inte i 90-talet…….
Stigbjörn, jag noterar att du inte svarar på min fråga ”man ställer sig frågan om vad i de nya moderaternas politik som du inte ställer upp på”?
Och visst har det varit ett experiment. Ta t ex skolan. Du hävdar att det viktiga för dig är att ”människor som har det minst bra har möjlighet att få det bättre”.
Har du sett den senaste PISA? Skillnader i prestation mellan skolor ökar, det går allt sämre för de med svag social bakgrund. Samtidigt faller resultaten generellt, trots att konkurrensen ökat kraftigt. Den ökade konkurrensen borde, enligt beräkningar som presenterades av Finansdepartementet 2001, ha fört Sverige till toppen av kunskapsligan. Men istället har vi rasat. Kan man kalla detta för ett lyckat experiment?
Tänk sedan SJ, här är ju till och med Adelsohn uppgiven. Budgetstyrningen av Akademiska sjukhuset är ju en succé. Och detta elände kan inte socialdemokraterna effektivt kritisera om de inte erkänner att allt inte var rätt tänkt.
Dock ska du ha tack för att du klargjort din syn på nyttan av forskning, nämligen att det handlar om hur ”männskor ska inordnas i höga vederbörandes utopisktreligiösa ideer”. Frågan är hur du med denna kunskapsyn ska ha något att bidra med när det gäller att skapa ett samhälle där ”människor som har det minst bra har möjlighet att få det bättre”. Vill man nå dit krävs det kunskaper om vad som fungerar och vad som inte fungerar. Det räcker inte att vifta med principer.
Väl så Lena Sommestad, men jag står fortfarande kvar med frågan vilken verklighetsbild en framtida socialdemokrati skall grundas på. Du beskriver en mängd ”inte-n” men inga ”borde-n”, ”kunde-n” och ”måste-n”. Så för mig känns din fråga obesvarad. För det här är själva kruxet, att fånga en verklighetsbild som medborgarna kan känna igen sig i. Vi behöver en bild som beskriver människans position; var och hur gestaltas min frihet, jämlikhet och solidaritet i det liv jag lever.
Ja Anders, i denna blogg besvaras inte allt, utgångspunkten är Primegate och frågan om hur vi som socialdemokrater förhåller oss till den verklighetsbild som Svenskt Näringsliv har. Om jag så här på uppstuds ska respondera på din stora fråga, så tänker jag i natt så här:
Om vi vill att människor ska ha frihet att förverkliga sina livsprojekt, då är det människors livschanser och resurser vi måste värna om. Jämlikheten, alla människors lika värde, och varje människas chans att skapa sitt eget liv – det är utgångspunkten. Den berättelsen måste återskapas, gång på gång.
En styrka i den svenska välfärdsmodellen har varit ett starkt fokus på livsprojektet. Livets stationer, från barndom till ålderdom, förenar oss. Här finns en gemensam grund att stå på. Vi är alla människor, som vill skapa våra liv.
Idéerna är enkla: Barnen som ett gemensamt samhällsansvar; alla barns rätt till en god uppväxt och goda livschanser. Möjlighet till utbildning. Någonstans att bo. Att kunna bilda familj. Att kunna försörja sig som förälder. Att få stöd i vård och omsorg om sina gamla. Hela detta projekt skapar stort individuellt livsutrymme, men det är också ett projekt med ett starkt normativt inslag: vi är beroende av varandra i samhället och ansvariga för varandra. Kvinnoperspektivet har stort utrymme. Det är ju kvinnor som i nästan varje samhälle har huvudansvar för familjelivets olika steg; barnafödandet, uppfostran, reproduktionen, omsorgen.
Utöver välfärden och livsprojektet tror jag att det är viktigt att vi har en större vision för framtiden, för de stora frågorna om fattigdomen, miljön, planeten. Det stora uppdrag som vi har som människor är att leva tillsammans, i en civilisation, där individualism och gemenskap balanseras. Vi har kommit långt i världen idag i fråga om vilka värderingar som ska råda – inom FN har vi beslutat om mänskliga rättigheter, millenniemål, hållbar utveckling. Även om den verkliga världen ser helt annorlunda ut – med kvinnoförtryck, svält, krig och svek så har vi ändå enats om hur det borde vara; grunden för ett värdigt liv i ett samhälle som vi kan kalla civiliserat.
Min egen framtidsvision handlar om hur vi kan stärka dessa värderingar – på hemmaplan, och tillsammans med andra. Och här har varje generation sin egen uppgift. Uppgiften för vår generation, som jag ser det, är att klara ytterligare tre decennier av stark befolkningstillväxt och miljöförstöring, ändrad maktbalans i världen och ökade motsättningar, utan att tappa vår tro på förnuft, solidaritet och demokrati. Utmaningen är att inse att vunna segrar måste vinnas igen och att framtiden går att påverka.
Ping: Idéer för en nyvaknad socialdemokrati at Magnus tankar
Vi blir alltfler intresserade ”outsiders”, personer utanför Socialdemokraterna som inser att utan en stark och fungerande opposition, med en statsminister som tydligen uppnått ”Koreastatus” i popularitetssiffror, så blir politiken ungefär lika spännande och dynamisk som en fotbollsmatch med bara ett lag på planen.
Jag tror väldigt mycket finns också finns att hämta i historien och har haft stort utbyte av Henrik Berggrens Palmebiografi ”Underbara dagar framför oss”. Jag tror också det är viktigt att olika ”falanger” kan prata med varann, hitta kompromisser och konsensus. Att ingen sida rakt av ”vinner”. Just detta inre partiliv handlar Berggrens bok ju i hög grad om.
Om det har jag bloggat här:
http://www.paulronge.se/vem-krympte-socialdemokratin
Jag vill ge dig en eloge Lena för att du så konsekvent och modigt för en idédebatt kring din kandidatur. God fortsättning!
Tack Paul, jag har just läst ditt blogginlägg om vikten av en god intern debatt, och om att nå kompromisser och konsensus. Det gjorde starkt intryck på mig, och du uttrycker dig fint: ”Man ska vara rädda om varann. Det gäller både i partier och i familjer.”
Hur skapas en god dialog i ett parti?
Förtroende är viktigt, tror jag. Om vi vet att vi delar värderingar, då kan vi gräla om vägen och verktygen.
Kunskap är också viktigt. Om vi är oense om nästan allt kan det vara bra att börja med att enas om några fakta. Hur ser verkligheten ut?
Vi måste också tänka på att vi är människor, som berörs av ton och attityd. Det är så lätt att bli hårdare och tuffare i debatter än man från början hade tänkt. Ibland kanske det behövs, men alltför elaka ord gär sällan nytta. Skarpa argument med vänliga ord är bättre.
Till sist: precis som du skriver blir det farligt, om intern debatt bara blir en fråga om att vinna eller förlora. Om möjligt bör vi se våra ideologiska debatter som ett gemensamt projekt – ett projekt för att komma framåt. Om vi visar respekt för andras uppfattningar och försöker förstå hur andra resonerar, går det lättare. Ibland står man inte så långt ifrån varandra som man tror.
Så kan man fundera över hur det borde vara. I praktiken är det ända alltid svårt! De frågor som just nu är uppe till debatt rör själva nerven i socialdemokratisk politik: hur ska partiet förhålla sig till samarbete med arbetsgivare och näringsliv? Hur viktig är jämlikhet? Vilka grupper i samhället ska vi företräda – och vad betyder det? Allt är inte socialdemokrati, som jag uppfattar vår värdegrund. Detta måste vi också prata om.
Åh, vad du är klok, Lena. Hoppas valberedningen upptäcker det också!
(Och i dessa tider där folk häcklar loss i kommentarsfälten bör jag kanske påpeka att jag inte är det minsta sarkastisk).
Tack Henrik!
Tack Lena. Skönt med dina knivskarpa lägesbeskrivningar. Det finns nog fortfarande hopp för Hjalmar Brantings barn. Som grön fd kommunpolitiker i en illande röd kommun vill jag inte se att både s och v fortsätter att glida allt längre bort från solidaritetstänkande och en fördelningspolitisk rättvisepolitik med gröna förtecken. Man blir så trött på alla dessa Den okritiska tillväxtens nyfrälsta profeter.
Tack Jan Erik!
Jag tror att både röda och gröna politiker behövs och att vi bidrar med olika perspektiv.
Socialdemokrater har ofta en kraftfull – ibland alltför kraftfull – tillväxtagenda. Men socialdemokrater har också ideologiskt starkt förankrade bidrag till miljöpolitiken, inte minst en insikt om jämlikhetens betydelse för en hållbar utveckling och en lång erfarenhet av att sätta gränser för marknaden…
Jag ser miljöpolitiken som en möjlighet att stärka en progressiv politisk agenda, inte bara inom det röd-gröna blocket utan i Sverige i stort.
Man kan ju observera att Stig-Björn jobbar på Public Affairs byrån Grayling där hans uppdrag bland annat verkar inkludera eftervalsanalys.
http://se.grayling.com/en-gb/Nyheter/2010-09-20/Grayling-bjuder-in-till-eftervalsanalys/
Hej Lena
Tack för ett mycket välskrivet inlägg. Din blogg är det mest spännande som händer på S-fronten, när det gäller idéutveckling, utan tvekan. Jag instämmer för övrigt i din beskrivning av det marknadsliberala idéernas intåg i socialdemokratin. Det skedde redan på 80-talet. Jag har alltid varit förundrad över detta eftersom ”nyliberalism” är ett skällsord inom S. Men det var S självt som öppnade dörren för detta. Det kan man inte skylla ”organiserade särintressen” på. Socialdemokrater är väl inte mer lättlurade än andra?
Det som har skett sedan 90-talet på välfärdsområdet är att kommunernas och landstingens monopol på att producera välfärdstjänster öppnats för privata företagare. Därtill har telemonopolet och radio- och TV-monopolet avskaffats. Inget har blivit sämre av detta. Idag har vi möjlighet att se på mer än två TV-kanaler och sändningarna slutar inte kl 22. Vårdkvalitet och tillgänglighet till vård har blivit bättre.
Allt i detta ganska omfattande paket av avregleringar och ökat inslag av privat företagsamhet har inte blivit bra. Det är exempelvis fortfarande ingen ordning på energimarknaden. Den allmänna inriktningen har dock skapat ett friare samhälle och ökad kvalitet i välfärden. Bortsett från 90-talskrisen har också tillväxttakten legat på en OK nivå. Vi har inte heller trasat sönder vår miljö, utan har tvärtom under samma epok börjat med sådant som källsortering, vilket inte alls fanns när jag var liten.
Saldot över ”den nyliberala epoken” är därför inte alls så mörkt. Kanske är det därför många socialdemokrater inte heller är så avståndstagande till marknadslösningar som de var förr. Det finns inget bevis för att marknadslösningar genomgående är sämre än offentliga monopollösningar.
Jag tror ni i S gör er en otjänst i att kalla saker och ting för ”nyliberalism” hela tiden. Vi som gillar privat företagsamhet och tror att marknaden ofta löser gemensamma problem bättre än politiker använder aldrig det ordet. Vi kallar visserligen er sossar för ”planekonomer” ibland när vi blir trötta på debatterna i landstingsfullmäktige, men vi tror ju ändå inte att det är sovjetisk planekonomi ni vill ha. Ert hat mot ”nyliberalismen” målar världen i svart-vitt.
Men i slutändan spelar inga etiketter någon roll. Det var aldrig någon väljare som under valrörelsen kom och diskuterade nyliberalismens allmänna inflytande med mig. De vill veta vad man kunde göra för att bli av med vårdköer och få bättre lärare i skolan. Idédebatt på hög nivå är kul, men utan koppling till väljarnas direkta frågor kommer man ingenstans som politiker.
Tack Stefan för din respons och intressanta reflektioner.
Något som jag tror vore viktigt för oss alla, oavsett politiskt parti, är en beskrivning av dagens Sverige och de senaste 25 årens utveckling. Vad har egentligen hänt? Vad är framsteg? Vad är bakslag?
Du ger en nyanserad bild med både framsteg och problem.
Själv ser jag också både framsteg och problem, men jag ser inte samma sak som du. Jag ser långt fler problem, och framförallt ser jag att de flesta positiva framstegen gäller de mer privilegierade – inte alla svenskar.
Jag ser inte en generellt förbättrad kvalitet i välfärden. Jag ser sämre resultat i den svenska skolan. Jag ser mer ohälsa och sämre villkor i arbetslivet. Jag ser mer ångest och oro. Jag ser infrastruktur i förfall.
Jag skulle kunna fortsätta, men min poäng är att vi behöver bli eniga om hur Sverige ser ut, om vi ska kunna bygga en bra framtid – också över blockgränserna. Ju mer olikt Sverige blir, mellan stad och land och mellan samhällsklasser, desto mer otillräckligt blir det för oss alla att bygga endast på egna erfarenheter.
En gemensam beskrivning av Sverige sedan ungefär 1980-83 föreslår jag. Bråket om förskolan Pysslingen i min gamla hemkommun Sollentuna ser jag som ett slags startpunkt för när M (Sollentuna är ju M-styrt sedan länge), började få genomslag för sina idéer om privat företagande i välfärden.
En fråga som jag särskilt skulle vilja se beskriven är inkomstklyftor plus BNP/capita-utvecklingen. Men då i ett mycket längre perspektiv än 20-25 år. Ett bra startår här skulle kanske vara 1918, dvs. hela den demokratiska epoken. Fast du har säkert redan koll på dessa siffror?
Det är vanligt att sossar av slentrian klagar på ökade klyftor, men det brukar vara si och så med beläggen för detta. Det går ju alltid att hitta en tidsserie som passar en själv.
Hej!
Tack Lena för ett av de mera tänkvärda inläggen om socialdemokratins kris. Efter ett uppehåll från partipolitiken på tio år var jag på väg att engagera mig i partiet igen, men tappade lusten efter Mona Sahlins förvirrade linjetal.
Men det är några frågor jag tror vi behöver fundera på: Klassisk socialdemokratisk politik bygger på samförstånd mellan arbete och kapital – ”Saltsjöbadsanda”. Men i dagens globaliserade samhälle är näringslivet inte beroende av den nationella arbetskraften på samma sätt som tidigare. Det går alltid att välja att outsourca både FoU och produktion till ett annat land om arbetarrörelsen börjar kräva för mycket. Därmed faller grunden för klasskompromissen. Hur ska socialdemokratin agera i en globaliserad värld?
En annan fråga är hur vi ska hantera de stora socialförsäkringssystemen som är grunden i välfärden. Från början var försäkringskassor och arbetslöshetskassor drivna av arbetarrörelsen. Sedan satte (S) likhetstecken mellan staten och arbetarrörelsen och gjorde de tidigare fristående kassorna helt beroende av staten. Problemet med det är uppenbar. Förstatligandet av viktiga samhällsfunktioner gjorde fackföreningsrörelsen delvis överflödig och förutsatte dessutom att staten för evigt skulle vara socialdemokratiskt styrd. Högern har alltid ett mycket lättare arbete än vänstern – det går alltid lättare att montera ner trygghetssystem än att bygga upp dem. Entropins lagar gäller även för välfärdsstaten som system. Det räcker att högern vinner ett val för att trygghetssystem som tagit decennier att bygga upp sak raseras. Särskilt när förändringarna sker med samma brutalitet som kännetecknat reformerna inom sjukförsäkringssystemen. Kanske var det ett historiskt misstag att låta staten ta över viktiga trygghetssystem? Finns det någon möjlighet för arbetarrörelsen att ta tillbaka initiativet och bygga upp nya kollektivt ägda trygghetssystem?
Du sätter fingret på de riktigt svåra frågorna.
När det gäller globaliseringen har villkoren för ”klasskompromissen” i grunden förändrats. Dock glömmer vi ofta att formerna för globaliseringsprocessen så som den ser ut i vår tid inte bara är ett resultat av demografisk, ekonomisk, industriell och teknisk utveckling utan en följd av politiska beslut. Det globala monetära systemet byggde från 1946 till 1971 på valutor med fasta växelkurser, knutna till dollarn och guldet, och företagen kunde inte fritt flytta kapital från land till land. Så förblev det in på 1980-talet, även om systemet stegvis löstes upp. Modellens hela syfte var att skapa ett monetärt system som främjade handel och samarbete utan att hota enskilda nationers möjlighet att driva en politik för full sysselsättning. Efterkrigstidens svenska socialdemokrati levde alltså i en värld, där progressiva politiker hade skapat ett ramverk som främjade arbetarnas ställning i relation till kapitalets.
I dagens globala ekonomi är det tvärtom. Med 1980- och 1990-talets avregleringar och övergång till fria globala kapitalrörelser har företagens stärkt sin ställning. Finanskraschen visade med all önskvärd tydlighet att dagens modell rymmer stora risker, men hittills har kraven på finansmarknadernas aktörer skärpts endast marginellt.
Jag skriver om denna historiska utveckling som svar på din fråga om globalisering inte därför att jag menar att Sverige på egen hand skulle kunna förändra detta globala, liberala ramverk, men för att påminna om att ”globaliseringen” faktiskt kan tämjas i långt högre grad än vad som just nu sker. Detta innebär, menar jag, att vi som svenska socialdemokrater bör ha en uppfattning om hur vi själva anser att ett globalt monetärt system ska se ut. En dag står förändringen för dörren, och då bör vi göra vad vi kan för att påverka.
När detta är sagt tror jag att strategin – på kort sikt – ändå är att i den globala konkurrensen stärka Sverige som centrum för kvalificerad produktion genom att bygga ett väl fungerande samhälle och genom att satsa kraftfullt på människors hälsa, utbildning, etc. Visst kan företag flytta över hela världen och duktiga människor finns överallt, men redan idag vet vi att en av Sveriges attraktion handlar just om värden knutna till välutbildad arbetskraft, god miljö, social trygghet, etc.
Något som jag också tror är viktigt är att inse att vårt välstånd inte bara bygger på export. En stor del av vår samhällsekonomi består av hemmamarknad – i Sverige och i Europa. Den bygger också på tjänster, privata och offentliga. Om vi bygger ett samhälle med en hyggligt jämn inkomstfördelning, då skapar vi också goda förutsättningar för efterfrågan och jobbskapande på hemmaplan. Det finns i dagens Sverige och Europa en nästan merkantil fixering vid exportöverskott. Här bör vi tänka nytt. Inte minst i Europa krävs nu en stimulanspolitik för att skapa jobb och inhemsk efterfrågan (istället för nedskärningar, förfall och kris).
När det gäller socialförsäkringarna för du ett mycket intressant resonemang om att återföra makt till kollektiven. Kanske är det en möjlighet. Samtidigt vet vi att en styrka i de breda, statligt organiserade socialförsäkringarna har varit att de är medborgarbaserade. Därmed har de inte bara omfattat lönearbetare utan även t.ex. gifta hemarbetande kvinnor. Detta har haft stor betydelse för sammanhållningen i samhället och det har skapat en mer effektiv omfördelning än i system baserade på korporationer av olika slag. Vad skulle hända med dem som inte tillhör t.ex. fackliga kollektiv, om försäkringarna återförs dit?
När det gäller de försäkringar som redan nu sköts av facket, arbetslöshetsförsäkringarna, har ju staten delfinansierat. Svagheten i detta visade sig, när alliansregeringen försämrade villkoren och differentierade…
Jag är inte alls någon expert på detta men jag tycker att det är intressant att fundera över nya kollektivt ägda trygghetssystem.
Christian, jag tror att du kommit till en kärnfråga när det gäller socialdemokratins framtid. Att återföra välfärdsförsäkringarna till kollektiven är ett måste, men en mycket känslig fråga för en rörelse swom satsat hela sin politiska prestige i bygget av ”den starka staten”. Vågar någon vända en så stor sten?
Att i dag tala om en medlemsstyrd a-kassa när de rödgrönas förslag skulle finansiera 90% med statliga medel är ju en illusion. A-kassan har visat upp samma brutalitet i hanteringen av sina försäkringstagare som någonsin Försäkringskassan.
Tack för en intressant text!
Jag är principiellt skeptisk till det nyliberala projektet. Dilemmat är emellertid att jag även har mycket otalt med välfärdsstatsprojektet. Ett praktiskt sådant är att varje gång jag och min familj varit i kontakt med staten för att ta del av välfärdsstatens förmåner (a-kassa, föräldraförsäkring, etc.) så har det fungerat mycket, mycket dåligt. Inte för att reglerna varit otydliga, utan för att vi inte jobbat 8-5 fem dagar i veckan de senaste åren, och därför inte ”passar in” i systemets mallar. Det skapar med tiden viss irritation och uppgivenhet, och jag kommer att föredra det nyliberala projektet, rent samhällspolitiskt, eftersom det inte ”lägger sig i” så mycket utan ger större frihet.
Mitt intryck – men här är jag öppen för att jag har fel – är att det postmoderna samhället är mer komplext än vad den moderna välfärdsstaten kan hantera.
Du har en viktig poäng. Den klassiska socialdemokratiska välfärdsmodellen har byggt på idén om fast lönearbete. Jag har själv haft bekymmer med detta och minns att jag som ung var mycket upprörd över systemet; inte minst det faktum att ingen vettig föräldrapenning utgick till den som inte först hade haft jobb länge nog. Studier var inte tillräckligt. Senare har jag förstått poängen med arbetskravet, men jag tror liksom du att det är mycket viktigt att vi hittar former som är mer flexibla.
I själva verket borde vi i Sverige ha god förutsättningar att utforma en sådan mer flexibel modell. Sverige är ett land som har en generell välfärdspolitik, dvs. en politik där du har sociala rättigheter på grundval av ditt medborgarskap. Det skiljer sig från t.ex. Tyskland (korporativ välfärdsstat) där sociala rättigheter är knutna direkt till ditt arbete. Där har tjänstemän och arbetare olika försäkringssystem och kvinnor och barn knyts i regel till mannens försäkringssystem. Det svenska medborgarbaserade systemet skiljer sig också från mer marknadsbaserade amerikanska välfärdssystemet, där i stort sett all välfärd bygger på privata försäkringar, även dessa i regel knutna till ditt arbete. Det svenska generella välfärdssystemet är alltså – i jämförelse – trots allt ganska svagt knutet till arbetsmarknaden, och i Sverige skulle det därför kunna vara ganska enkelt att t.ex. knyta medborgarlön till medborgarskapet eller att lätta på arbetskraven i försäkringarna. Haken här är inte välfärdsstatsmodellen utan haken (i synnerhet nu) är att många politikeer strävar efter att istället skärpa inträdeskrav och villkor. Missunnsamheten breder ut sig. Detta är mycket bekymmersamt, eftersom forskning visar att generösa trygghetssystem är effektiva i den meningen att de t.ex. bidrar till mindre fattigdom och hjälper människor som vill att återvända till arbetsmarknaden. Bra och generösa system är helt enkelt samhällsekonomiskt effektiva, till gagn för oss alla.
Jag undrar om du verkligen menar att du föredrar en liberal välfärdsstat? Den liberala välfärdsmodellen i dess utpräglade form, som i USA, är i grunden en modell där social trygghet handlar om egna pengar. Där finns oerhört små frihetsgrader för alla utom de som lyckas allra bäst. Det gäller inte minst kvinnor. Ett oplanerat barn kan i ett land utan generella trygghetssystem vara skillnaden mellan yrkesliv och fattigdom. Att varje kvinna, med eller utan barn, kan leva ett självständigt liv med frihet och egen försörjning är för mig en av de stora framgångarna för den svenska välfärdspolitiken.
Det här är ju fantastiskt! Nu börjar du alltså diskutera generell grundtrygghet och medborgarlön också! Lena, om du och dina tankar inte får rejält med utrymme i det nya S, grunda då ett nytt parti. Din politiska vision får bara inte tappas bort igen, Sverige behöver den.
Här är en fix och färdig version av medborgarlön du kan utgå från. Varsågod, du får den av mig! 🙂
http://svenskavisioner.wordpress.com/2010/06/14/en-medborgarlon-som-faktiskt-fungerar/
Tack för ditt förslag, men generell grundtrygghet är något som jag inte förordar (även om jag ovan diskuterade möjligheten av medborgarlön).
Jag menar att det inkomstrelaterade socialförsäkringarna är en grundbult i välfärden, om vi även i fortsättningen vill ha ett generellt välfärdssystem. Och det vill jag ha, eftersom ett sådant system har visat sig vara helt överlägset när det gäller omfördelning till dem i samhället som har det svårt. Med en grundtrygghetsmodell riskerar vi att få ett samhälle där de mer välbeställda ordnar sina egna försäkringar och därmed radikalt försvagar hela trygghetssystemet.
Det jag dock – liksom du – tror att vi måste titta på är behovsprövningen. Idén med den svenska välfärdsmodellen är att ytterst få ska komma ifråga för behövsprövade bidrag. Så är det dock inte idag, inte minst på grund av ökad restriktivitet i socialförsäktingssystemen i övrigt ökar antalet socialbidragstagare. Detta är helt fel utveckling och nytänkande kan behövas.
Förslaget jag länkade till innehåller även en komponent av inkomstgrundad försäkring. Hur stor den ska vara går naturligtvis att diskutera, men det finns definitivt ett behov av en sådan. Att vid sjukdom eller arbetslöshet tvingas gå från full lön direkt ned till bara medborgarlön vore en alltför stor ekonomisk smäll, det förtjänar inte att kallas trygghet.
Däremot anser jag att den inkomstgrundade ersättningen ska vara ett tidsbegränsat omställningsstöd, helt enkelt därför att det inte är ekonomiskt hållbart med något annat. Det är där medborgarlönen kommer in. Man ska veta att även om inkomstersättningen trappas ned och så småningom upphör så finns grundtryggheten alltid där, villkorslöst. Ingen ska behöva oroa sig för att helt stå utan, eller för att bli i princip livegen gentemot de sociala myndigheternas krav och ifrågasättanden, så som det ser ut i dag.
Hej igen. Mitt svar var kanske för kortfattat. Jag observerade din komponent av inkomstgrundad försäkring och uppskattade det. Likväl visar erfarenheten att det är av mycket stor betydelse hur den inkomstrelaterade komponenten ser ut. Om det är ett slags tilläggsförsäkring som man väljer själv öppnar det likväl upp för att de mer välbeställda väljer egna försäkringslösningar, där de som har liten risk går tillsammans med andra som har liten risk. Om så sker tappar vi hela den viktiga omfördelande effekt som vi idag har i de svenska socialförsäkringarna. Resultatet av detta kan bli att den medborgarlön eller grundtrygghet som ligger i botten likväl blir stigmatiserande, och vad värre är; risken är att det stora flertalet medborgare på längre sikt inte vill stötta en rimlig nivå på denna grundförsäkring överhuvudtaget eftersom de själva har ordnat bättre försäkringsskydd än så.
Det är möjligt att du i den modell som du har föreslagit har inslag som kan motverka en utveckling av det slag som jag skisserar, men det är oerhört viktigt att beakta risken. Annars kan vi tappa själva poängen i det system vi har idag, nämligen att i stort sett hela befolkningen är inkluderade i samma system och att vi inom detta system får en effektiv omfördelning, som minimerar behovet av riktade stöd till dem som har lägst disponibel inkomst och högst risk.
Stort tack för att du tar dig till så utförliga svar! Jag borde väl inte älta detta vidare, den här diskussionen är ju mer av ett stickspår. Men eftersom den inkomstrelaterade komponenten i mitt förslag är obligatorisk, finansierad av delar av arbetsgivaravgiften, dvs pengar som arbetstagaren aldrig ser eller upplever som sina, så förstår jag inte riktigt din invändning. Är problemet att det står var och en fritt att köpa sig en högre trygghetsgrad med egna pengar? Jag har svårt att se att det skulle vara rimligt att förbjuda det. Och att det erbjuds möjlighet att göra detta inom samma system innebär bara att dessa extrapengar då ger lite mer trygghet även till alla andra, i och med att systemet får en större total pott att fördela. (Finansieringen bygger ju på att flertalet inte kommer att behöva ta ut lika mycket pengar som betalats in för deras räkning.)
Olof: Det är riktigt att jag gjort eftervalsanalys på Grayling, så också för ett tiotal andra aktörer, sossar, studenter, direktörer, etc vad är det du försöker säga?
Bo: Jag ogillar en hel del av det moderaterna står för, men det är inte det som saken handlar om utan att du, utan att blinka, ursprungligen uttrycker dig som att du menar att inverterad moderatpolitik a priori är det rätta.
Christian: Du har en viktig poäng. Jag hatar sossar som inte fattat skillnaden på ”samhället” och ”staten”.
Generellt: Jag anser alltså att världen blivit bättre, PISA eller inte, kolla det fantastiska medium vi nu använder!, life science, värderingsförskjutningen mot frihet, hela den ”inre resan” som människorna nu genomför, etc, och jag anser också att de som gillar utvecklingen och ser fram emot vad som finns runt hörnet, och är beredda att experimentera, har mer att skaffa tillsammans med varandra oavsett parti än de har att göra med alla gnällspikar, små bittra figurer som dryper av ressentiment, den där sortens småandlig vänster som alltid ska sjunga med änglarna och alltid är såååå duktiga på kritik, men totalt handfallna när det gäller alternativen (såvitt det inte är skatten för någon annan som ska höjas).
Och lyssna nu, jag uppfattar INTE Lena som en sådan person, eller jag VET att hon inte är en sådan, däremot så märker jag att hon fått en svans som jag tror det vore klokt att skära av om socialdemokratin ska finns kvar som en moderniserande rörelse och häva sig ur konservatismens träsk där allt var bättre förr.
Stigbjörn, tycker man att moderaternas politik är den bästa att då bör man går med i det partiet. Att göra om socialdemokraterna till ett nytt moderatparti fyller inget syfte. Eller tycker du att partier ska vara etniska? Är man född sosse är man sosse för alltid. Att socialdemokraterna ska sitta vid makten är inget egenvärde. Ska man söka regeringsmakten är det för att man har ett annat program än regeringen eller för att man kan genomföra programmet på ett bättre sätt än den sittande regeringen. Men det kanske inte är din syn på politiken? Man kanske ska söka makten bara för att få mer välbetalda konsultknäck efter några år i kanslihuset?
Att invertera moderatpolitiken är förstås inte heller någon bra ide. Däremot att hitta den nuvarande politikens svaga punkter, framförallt i relation till traditionella socialdemokratiska intressegrupper. Kom gärna med i den debatten, för hittills har jag inte sett några förslag från dig i den riktningen.
Andra halvan av din kommentar är mycket märklig, och dina resonemang hänger dåligt ihop. Du säger dig värna om ”människor som har det minst bra” men när jag pekar på att denna grupp fått försämrade livschanser börjar du yra om att internet är bra. Du hävdar att du är anhängare av en moderniserande rörelse, men när jag påpekar att du verkar vara dåligt beläst när det gäller ny forskning dräper du till med att tror mer på individens överhöghet än på forskning. Det är inte modernism.
Nej, du plöjer på i din enda väg utstakad av ditt förlag Timbro och har bara invektiv om hängbröst att slänga till den som säger emot. Sorgligt, Stig-Björn, sorgligt.
PS. Det vore bra att du klart redovisade för vilka intressen som för närvarande betalar dig för att du ska bistå med: Strategisk rådgivning och planering, Omvärlds- och scenarieanalys, Kartläggning av aktörer, opinionsläge, drivkrafter, risker och möjligheter, Budskapsformulering, Positionering i samhällsdebatten, Lobbying, Personliga möten med beslutsfattare på olika nivåer i syfte att påverka ett beslut, Opininonsbildande kampanjer, Handlingsplaner för att identifiera befintliga eller skapa egna scener, Bygga allianser, Krisinventering, -beredskap och –hantering (se Graylings hemsida). Det måste väl vara ett renlighetskrav i en debatt som denna att man anger på vems avlöningslista man står?
Stig- Björn skriver
”Och lyssna nu, jag uppfattar INTE Lena som en sådan person, eller jag VET att hon inte är en sådan, däremot så märker jag att hon fått en svans som jag tror det vore klokt att skära av om socialdemokratin ska finns kvar som en moderniserande rörelse och häva sig ur konservatismens träsk där allt var bättre förr.”
Hur snurrigt som helst. Om Lena inte är nostalgisk hur skulle då vi som gillar det hon skriver vara det? Är vi inte läskunniga? Ingen är nostalgisk. Nya tider kräver nya lösningar! Lena har skrivit flera gånger om vikten att S ska ha en egen samhällsanalys. Och det är ur den analysen som politiken ska formas!
Intressant, jag har skrivit om det i Le Parisien…
Jag anser att S har fjärmat sig fràn sina rötter, dà ska du veta att jag satt med i HBT-sossarnas styrelse förr… Nu är jag med i Parti Socialiste, men engagerar mig mest i den franska teatern…
Jag skriver en bok om det kyliga Sverige, med ett visst hopp…
Jag har en helt annan syn pà Sverige idag dà jag bor i Frankrike, särskilt pà S, mitt gamla parti…
Det som jag stàr för, det som jag delar med Palme, det finner jag inte i dagens socialdemokratiska parti. Jag personligen anser att S har förlorat sina rötter. Arbetarna màste fà en stark rörelse inom politiken igen…
Men det som stör mig mest hos Svenskar är hur de skyller pà andra, men inte ser sina egna misstag… Det gäller alla svenska partier…
Ja, det finns mycket som jag hàlla med dig om, men sen anser jag att Svensken behöver lära sig att höja sin röst à la française ! Det behövs emellanàt!
Om Socialdemokraterna skulle stå för det som Lena Sommestad för fram har de min röst.
Det känns befriande att äntligen efter alla dessa år få höra en ledande socialdemokrat som inte förförts eller betalts av näringslivet och nyliberalismen.
Lena Sommestad står för något och kan sakligt verifiera sina ställningstaganden. Gud vad trött jag är på politik som teater – bli åter ett parti som öppet och ärligt leder idédebatten på vetenskaplig och klart redovisad idéell grund!
Bo: ta du gärna avstånd från utvecklingen de senaste decennierna och bryt staven över såväl S som samtiden. Säg att det bar bättre förr. Och be en stilla bön att det är det som ska hjälpa socialdemokratiska idéer runt hörnet!
Sen verkar du hävda att den som yttrar sig här först ska redovisa sina inkomstkällor. Lite märkligt, men visst, de senaste 20 åren har jag i huvudsak försörjt mig som egen företagare i medie- och konsultvärlden. Det är också därför jag försvarar marknadsekonomin, eftersom den ger frihet. Jag har ett femtiotal olika aktörer som betalar mig i snitt, från den lilla kommunen i norr till det kosmodemoniska bolaget i Tjockhult.
Och själv, vilken pröjsar ditt uppehälle? Och bestämmer därmed dina åsikter?
Stig-Björn, att kritiskt studera samtiden är det enda sättet att hitta vägar till en bättre framtid. Du blundar för sprickorna för att det du inte är beredd att sätta din förutbestämda uppfattning på prov.
Det som är intressant är vilka uppdragsgivare du har idag, som självständig konsult och via Graylings. Vidare vilka agendor du har betalt för att driva.
Själv är jag ansvarig för följande kontrakt: Riksbankens Jubileumsfond, ”Läsa Landskap”; Vetenskapsrådet, ”Det svenska skolsystemets nya geografi”; Innovationsbron, ”Bildanalys med WICS”; samt Riksbyggen, ”Underlag för områdesplanering”. Därtill har jag en professorstjänst vid Stockholms universitet och ett 10% förordnande vid Institutet för Framtidsstudier. Inget av de kontrakt jag jobbar med kräver att jag ägnar mig åt politiskt budskapsformulering, lobbying, personliga möten med beslutsfattare på olika nivåer i syfte att påverka ett beslut eller liknande. Kontrakten är offentliga handlingar.
Ok, jag har lagt korten på bordet. Nu är det din tur.
Jag noterar också att du ännu inte gett något svar på varför socialdemokraterna ska byta till en nymoderat politik.
Likaså passar du på frågan om man kan vara modernist och samtidigt som du underkänna att forskning har en viktig roll att spela i samhällsutvecklingen.
Och när jag ber dig om konkreta förslag så passar du och beskyller mig för nostalgi. Det är väl snarast du som nostalgiskt försvarar det fina 90- och 00-talet och som nu oroas för en socialdemokratisk förnyelse som befriar sig från Timbro-tänket.
Blev riktigt glad over det har blogginlagget. Har just läst ut boken ”Jämlikhetsanden” och när man läser den förstar man verkligen att tillväxt inte är nummer ett för ett bra samhälle.
Vem kunde trott det, att socialdemokratin har sin egen Dr Pangloss, inget kunde varit annorlunda, allt är skapat till det bästa i den bästa av alla tänkbara världar. Det finns bara ett irritationsmoment, bittra småandliga vänstertyper som dryper av avund mot de illustra som lever i den bästa av världar.
Fler borde komma till samma slutsats som Candide:
”… kom jag till den slutsatsen att jag var lika klok själv och inte behövde hjälp av någon annan för att förbli okunnig.”
Bo: Forskningen är viktig, men om du tror att du exempelvis med hänvisning till PISA-undersökningarna kan förmå folk att återgå till den kommunala enhetsskolans gamla hederliga lunk, kanske spetsat med lite mängdlära (forskningsrobust när det infördes), så tror jag du har fel. Människor förväntar sig idag en flexibel offentlig sektor som bistår dem i deras livsprojekt. De står inte längre med mössan i hand. Skolan är (för att fortsätta exemplet) något de förväntar sig ska vara till för dem, inte för staten.
Och det individuella självförverkligandeprojektet är här för att stanna, liksom välfärdsstaten. Den som vill verka politiskt får försöka anpassa sig efter det ramverket såvitt man inte nöjer sig med en sidoposition i politiken.
Så till det där med moderaterna. När de nya moderaterna tar över den socialdemokratiska modellen och gör arbetslinjen till sin, när de rent bokstavligt börjar plagiera socialdemokratiska texter, när de anstränger sig till det yttersta för att bli ett slags New Labour, när de sätter igång med ett nytt politiskt förnyelseprojekt på temat ”arbetarpolitik utan socialism” och dessutom får väljarnas bifall till detta – då rekommenderar du att det centrala ska vara att de klassiska socialdemokraterna gör sitt yttersta för att inte likna sin egen kopia – och jag begriper inte finessen med det?
Ska orginalet bekämpa sin egen kopia?
Slutligen. Folk som finansierar sin överlevnad av staten, vill de inte väldigt ofta att den staten ska ha mer inflytande över samhällslivet?
I mina ögon är moderaternas ”arbetslinje” bara ett smart namn på ”öka klyftorna”, ”Dom som inte har jobb är troligtvis lata och har det för bra” och jag ser inte att detta på något sätt skulle ha fört moderaterna till vänster i den praktiska politiken. Däremot har dom målat sin högerpolitik med rödnyanserade nyord som ”arbetslinje”. Moderaterna har förstått att deras retorik inte kan avslöja deras politik utan måste kläs i ord som är positivt laddade för många. Men det är fascinerande att så många S-debatörer bara sväljer betet. Hur kan man utan någon större debatt få säga att man driver någon slags ”arbetslinje” när man inte har någon industripolitik alls och en arbetsmarknadspolitik med en 3:e fas där nya företag skapas med enda affärside att tjäna pengar på att hålla folk sysselsatta med trams?
https://dagboksblogglena.wordpress.com/2010/08/11/jug-och-fas-3/
http://svtplay.se/v/1965513/ostnytt/fa_far_jobb_efter_fas_3?sb,k103419,1,f,-1
http://www.jobbfabriken.se/
Appropå ”Den upplyste kapitalisten” så tror inte jag att jobbfabriken startats av någon annan anledning än att ganska kortsiktigt mjölka staten på pengar så länge dessa regler finns. Bara ett exempel på att alla företag inte alls skapas för något långsiktigt värdeskapande. Pengarna rullar in så länge reglerna är som dom är och sen får man hitta på nått annat. Några miljoner lär ju ägarna kunna stoppa undan innan festen är över.
Jag väntar fortfarande på din redovisning av uppdragsgivare. Jag har levererat vad du bad om, nu är det din tur. Problemet med den politiske konsultens näringsfång är att det sker i det fördolda. När jag uttalar mig är det klart redovisat vem som står för min försörjning. När du uppträder i media som (s)-märkt mörkar du på vems lönelista du står. Samtidigt säljer den byrå där du jobbar ”opinionsbildande kampanjer”. Det stinker Stig-Björn, come clean.
Om PISA. Tidigare skrev du att du är ”intresserad av om människor som har det minst bra har möjlighet att få det bättre eller inte. Socialism är för mig att vanligt folk får en ärlig chans”. Men nu ger du upp om detta ideal.
Nu säger du att ”Den som vill verka politiskt får försöka anpassa sig efter det ramverket såvitt man inte nöjer sig med en sidoposition i politiken”. Om detta ramverk som du framställer som för evigt givet leder till att de som har minst berövas sina möjligheter så säger du: OK, det är bara att acceptera. Det viktiga är ju att man inte befinner sig i en marginell position. Det otäcka med denna inställning, i kombination med att du är betald av vi-vet-inte-vilka, är att du predikar att vi ska ge upp om jämlikhetsidealen för att slå vakt om vad, skolföretag som vinstmaximerar?
Och tycker du plötsligt att forskning är viktigt igen, nyss utmålade du forskning som ett led i att ”männskor ska inordnas i höga vederbörandes utopisktreligiösa ideer”. Men det är bra att du nu backar från detta. Men det betyder också att du inte längre kan nöjda dig med att titta på politiska trender. Demokrati handlar om att människor genom gemensamma beslut själva kan delta i utformandet av sin gemensamma framtid. Människan är inte en ö. Tvärtom så förutsätter själförverkligandeprojektet ett samhället. Samhällsforskningens uppgift är, som jag ser det, att ge en bas för demokratiska beslut om hur samhället på bästa sätt kan stötta själförverkligandeprojektet. Om du menar allvar med att du är ”intresserad av om människor som har det minst bra har möjlighet att få det bättre eller inte” så borde du ge dig i kast med den nya forskning som belyser hur t ex det svenska skolsystemet behöver förändras för att nå detta mål. Har du inte denna kunskap är ditt konstaterande att loppet är kört inget värt.
Om moderaterna. Fundera på följande hypotetiska exempel. Det finns två läskedrycker: Pepsi och Cola. En konsult övertygar Cola att om de lägger sig lite närmare Pepsi i smaken så kommer försäljngsandelen att öka. Sagt och gjort. Cola receptet görs om så nu smakar Cola nästan precis som Pepsi. Pepsi ser nu sin chans. De gör några små förändringar i sitt varumärke, mera rött, mindre blått. De tar också bort lite av den bitterhet som tidigare utmärkt Pepsi. Sedan startar de marknadsföringen, Vi är den nya Colan, ”Pepsi Cola”. Och konsumenterna jublar. Dryckerna smakar ju likadant men Pepsis marknadsföring är bättre.
Vad ska Cola göra? Bli ännu mer som Pepsi är Stig-Björns förslag, han har ju själv varit med och drivit på i ”Låt Cola bli som Pepsi kampanjen”. Nej, säger Sommestad. Fundera istället på vad det var som gjorde orginal-Colan populär. Skapa sedan en ny Cola, inte genom att gå tillbaka till den gamla varianten (den var lite sötsliskig) utan genom att utgå från det som var styrkan i Cola konceptet. Genom att utgå från styrkan i Cola konceptet kommer vi att kunna vinna tillbaka många av våra tidigare kunder (som ju egentligen inte gillar Pepsi). Ock dessutom får ju konsumenterna med att välja på. Det måste till och med Stig-Björn gilla.
Lasse: Det fanns många alternativ då, det finns alternativ nu, politik är viktigt därför att det handlar om att göra vägval. Men det räcker inte med att kritisera det förgångna och drömma visioner, du måste också ta ställning, för eller emot skattehöjningar, för eller emot friskolor, för eller emot RUT-avdrag.
Även här visar du på snäva perspektiv när du väljer tre dagsaktuella frågeställningar, och tar avstamp i den politiska debatten istället för de politiska frågeställningarna. Varför inte ”för eller emot centralprov i skolorna”, ”för eller emot att slå ihop trafikverket med SJ igen”, eller liknande. Ärligt talat, vem bryr sig om rut? Och för eller emot skattehöjningar är en fråga som ska besvaras först efter man analyserat merginalnyttan av mer skatter, samt en diskussion vad vi vill att det offentliga ska stå för. För eller emot friskolor är en formulering människor vill ha som vill få förändringar att verka dramatiska, när det är tydligt att det finns en rad förändringar inom systemet som går att göra, utan att för den skull vilja stänga alla friskolor imorgon.
Jag förstår att du är intresserad av andra politiska frågor också, men det är belysande att när du slänger ut dig tre exempel så anammar du fullständigt den agenda som högern har satt i socialdemokraternas frånvaro, medan du inte diskuterar pockande samhällsfrågor som skolans ojämlikhet, infrastrukturens haveri, försämrade arbetsförhållanden, etc.
Om man betraktar till exempel moderaternas förändring, eller folkpartiets övertagande av skolfrågan, började det med att identifiera problem. Att direkt avkräva svar i frågor som är centrala i den politiska debatten, snarare än centrala i den verklighet folk lever i, gör att man riskerar att bara debattera frågor som en djupare samhällsanalys visar vara perifera.
Mörth: Lena tar sin utgångspunkt bl a i Nils Karlsons artikel och konstaterar med honom att den svenska modellen förändrats, och precis som Karlson säger hon att socialdemokraterna saknar en förståelse, en egen analys, av vad som egentligen hänt. Där är vi tre överens.
Men ur detta ska vi inte dra slutsatsen att allt som hänt de senaste decennierna är skit, snarare att det blev som det blev kanske just därför att socialdemokraterna inte riktigt begrep vad de höll på mer än att de räddade Sveriges ekonomi samtidigt som de bjöd väljarna vad de önskade.
Jag tror, till skillnad från andra här i diskussionen, att socialdemokratin inte infekterades mer av nyliberalismen än av sextioåttatänkande (som på många sätt var väldigt likartat, individualism, kritik mot ”storhet”, etc), utan lika mycket påverkades ”nerifrån” av väljarnas krav på förnyelse och flexibilitet, service och tillmötesgående. Det blev NATURLIGT att ställa krav på det offentliga. Folk slutade böja sig för auktoriteter. Vi fick ett Carpe Diem i Folkhemmet, och ve den som inte förstod detta!
Det är intressant att du fortfarande inte förstår poängen i debatten. Du framställer det som att antingen är man ”emot” de senaste 20 åren eller så är man ”för” de senaste 20 åren. Problemet är att du behandlar perioden som ett paket: är man emot att friskolor riskfritt ska kunna göra hundramiljontals kronor i vinster i ett system där betygssystemet gör genuin konkurrens omöjlig, då är man emot internet och människors ”inre resor”.
Att du har detta nymarxistiska synsätt bevisas av att du gång efter annan enbart försöker tolka tidens tecken snarare än att analysera vad som är bra och vad som är dåligt i politiken. Att klaga på någon reform de senaste tjugo åren är att längta efter kreditregleringar, även fast du själv borde inse att det vore sensationellt om det inte fanns något politikområde att ändra på.
Kan du inte istället försöka vara med i en konstruktiv debatt? Du säger att du bryr dig om människor som har det svårt och att alla ska ha lika förutsättningar. På många punkter går Sverige i fel riktning på det här området, när bakgrund får mer genomslag på skolresultat än tidigare. Finns det några reformer man kan göra som bevarar ett stort mått av valfrihet men som minskar segregationen och förbättrar skolresultaten för som de som har det svårast? Jag hoppas att så inte är fallet, men det känns som att du faktiskt skiter i den frågeställningen, och är mer bekymrad för att den som pratar om dåliga PISA-resultat är en bitter tragisk människa som vill förbjuda TV3. Är det inte dags att få dina prioriteringar klara?
Ljungan. Allt som har hänt är inte dåligt! Ett samhälle innehåller många tårtbitar och alla smakar inte illa. Vad det handlar om är riktningen i samhället. Det är bra att folk kan välja skola men illa att fler och fler går ut skolan med icke godkänd – listan kan bli lång. Jag tror precis som du att samhället behövdes bryta upp och valfriheten öka – ställa krav på det offentliga. Däremot tror jag inte, som du, att S inte visste vad de gjorde på 90-talet utan man slog in på den ”tredje vägen” för den kändes rätt. Den ”tredje vägen” blev S analys av sin samtid – tredje vägen är inte ny-liberalism men innehåller väldigt mycket tankegods som är snarlika. Det är ”tredje vägen” analysen av samhället som har gått in i kaklet! För mig är detta just kärnan vad som har gått fel. Själva grunden i S-tänk är att tycka om tillväxt men ta hand om den negativa sidan. Välja skola är bra men det finns problem som måste åtgärdas. Det är den tredje vägen, att ”strunta” i baksidan och visa på att problemet är individuellt – visst det kan vara så att Persson ville ta hand om baksidan men hade inte råd pga statsfinanserna, det har jag ingen aning om. För tar inte S hand om baksidan av tillväxt mm, så förlorar S sin legitimitet – därför måste miljö-tänket in i S. För även de som inte lyckas i skolan, går under av stress på arbetet, inte orkar lyfta tant Agda, har också rätt till ”Carpe Diem”!
S måste ha en egen samhällsanalys utifrån sina egna värderingar och inte koka soppa för att vinna val! Riktningen i samhället går idag mot fel håll – K. Borgnäs skriver en mycket bra artikel i nya Tiden; ”Vart tog samhället vägen”.
Där såg jag något som jag tänkt länge – att man måste ta ansvar för den teori man väljer att använda, och kontra de bieffekter man vet att den kommer att ha.
Här önskar jag mig en socialdemokrati som vet MER om kapitalismen, inte mindre. Ju mindre de vet desto mindre vet de hur de kan använda den, eller inte använda den, eller få de fördelar den skulle få i en viss situation med andra medel. Felet jag upplever att socialdemokratin haft är att i och med de inte vetat tillräckligt har de bara blivit en blek motvilllig kopia av Moderaterna i stället för att använda marknaden på sitt eget sätt, och dessutom kunna kritisera Moderaterna på ett relevant och skarpt sätt när de använder den på fel sätt – vilket händer gång på gång.
På samma sätt måste man samtidigt veta vad poängen är också med vänsterteorin. Som ingenjör fattar jag att man måste ha koll på alla olika teorier, och veta vilken som är bäst att använda för att lösa ett visst problem, och vilka villkoren är för att det ska funka. Och om man gör fel får man allt fan ta ansvar för att ändra sig tills det blir rätt.
Ping: Erik Laakso | På Uppstuds » Tillväxt, välfärd och ett grönt folkhem
Den ”svenska modellen” har sina brister, tyvärr tyvärr…
Gott slut – och Gott Nytt År !
önskar Josef
Har upplivad följt den idépolitiska debatt som likt en pandoras ask har vällt fram till följd av Lenas tankar om tillväxt, och delar Ronges känsla av det är som att ”…låta den friska luften strömma in i ett unket sammanträdesrum.” Noterar att Stig-Björn Ljunggren deltar flitigt och att han inte vill ge ett klart svar på om han i sammanhanget är avlönad för att driva viss agenda, och det kan kanske kvitta vilket. Hans envetna vakthållning mot en framfantiserad antitillväxtfalang ger dock ett lite komiskt intryck. Hans inlägg får mig att tänka på en gammal sketch av Monty Phyton, . Den är fortfarande väldigt rolig.
Liten kommentar på bloggen.
Jag har observerat den här debatten ett bra tag nu, och äntligen så förstår jag var någonstans Stig-Björn verkar gå vilse. Svaret finns i meningen nedan:
”det räcker inte med att kritisera det förgångna och drömma visioner, du måste också ta ställning, för eller emot skattehöjningar, för eller emot friskolor, för eller emot RUT-avdrag.”
Stig-Björn har helt rätt i att som politiker måste vi ta ställning i olika sakfrågor. Problemet är bara, vilka frågor är det vi väljer att ta ställning kring, vilka konfliktlinjer väljer vi att betona? Stig-Björn prata om RUT-avdrag, friskolor och skatter. För mig blir det helt absurt. Är frågan om hushållsnära tjänster den fråga som ska fungera som den stora ideologiska skiljelinjen i Sverige? Denna skitfråga som inte ens berör mer än några procent av svenskarna.
Stig-Björn är fast i 90-talets konfliktlinjer, och ser inte den förändring som redan sker. Diskussionen om den personliga integriteten, de växande miljö och resurskriserna, forskning som visar (tvärtemot vad Stig-Björn tycker) att klassklyftor är ett problem i sig självt, för stor inkomstspridning är problematiskt även om de fattigaste inte svälter ihjäl.
Om socialdemokraterna ska ha någon chans så måste nya konfliktlinjer öppnas upp, där moderaterna inte har arbetat in ett förtroende. Det ger dessutom möjligheter för den förnyelse som detta fastfrusna parti så väl behöver. Jag hoppas att ni tar den chansen.
/Anders Schröder
Miljöpartist
Jag tror att du har alldeles rätt.
Två stora utmaningar för framtiden är miljö- och klimatproblemen samt ojämlikheten mellan människor. Lena kombinerar dessa bägge perspektiv på ett utmärkt sätt. En socialdemokrati värd namnet måste ständigt ha dessa perspektiv i fokus.
Mycket tänkvärt! Utan väl förankrad värdegrund och riktlinjer blir S bara njaaa – sägare utan några egna visioner. Jag tror inte på oändlig tillväxt. … och inte heller blind tro på marknadens krafter. Marknaden ser bara till kortsiktiga vinster, där inte ens vinster räcker utan det gäller endast att sträva efter växande vinster….
Var och ens bästa är allas bästa, men det förutsätter dock att alla inte kan få allt då kakan är inte oändlig. Så länge vi tror på marknadens ständig tillväxt tror vi får svårt att känna uppriktig empati för den svaga och mindre lottade. Vi kan inte fortsätta att lyxkonsumera i all oändlighet samtidigt som alla ska få det bättre. Vem ska då stå för”skitgörat” utan vettig lön…. och så länge vi som enskilda individer och som samhälle kan blunda för detta för att kunna köpa billigt, lika länge tror jag tyvärr att vi får vänta på att empatin får fotfäste i oss och i samhället på riktigt…
”du måste också ta ställning, för eller emot skattehöjningar, för eller emot friskolor, för eller emot RUT-avdrag.”
Jo folk verkar ju göra det, ta ställning i dessa frågor om det nu var menat som en generalisering av de som kritiserar dagen politik. Själv har jag naturligtvis mängder med åsikter om detta.
Skattehöjningar har inget egenvärde, i princip bör inte folkhushållet överbeskattas om det inte är för att strama åt ekonomin och bromsa inflation. Överskottsmål är närmast befängt i ett fiat-monetärt system även om det draperats i ett konvertibelt systems attribut.
Friskolor handlar förstås ytterst om hur de resurser som tilldelas utbildningen av vår framtid används i ett system där vi gemensamt avsätter dessa resurser för att alla ska få möjlighet till likvärdig utbildning. Någon marknad handlar det inte om när det ytterst är en köpare. Det har förvånat mig att typ S och V helt lämnat detta till vinstdrivande verksamheter och inte studerat de olika former av sk icke-vinstdrivanden organisationsformer som finns i andra länder. Om man ska ha privat verksamhet som opererar med det offentliga som enda kund hade det varit något att titta på. Vanligen innebär det inget som helst hinder för att de som driver sådant också tjänar utmärkt om verksamheten går bra.
Riktade generella subventioner som Rut och Rot gör skattebelastningen asymmetrisk, skatterna ska vara lika och folk ska få konsumera vad de vill, politiken ska inte hålla på med sådana ”socialistiska” detaljstyrande ingrepp i marknaden. Om man ska göra ingrepp så bör det vara att hindra oönskat beteende som är skadligt för samhället, typ alkoholskatter eetc. Man kan förstås även tänka sig att man gör typ Rot insatser som det var tidigare, dvs för att dämpa en konjunkturnedgång i byggsektorn eller något annan sektor men då som en temporär åtgärd. Men är skattebelastningen för hög för att ekonomin ska fungera utan för hög arbetslöshet bör det vara generella sänkningar och helst med låglöneprofil så det dämpar den snedfördelning mellan löntagare och kapital som varit de senaste +30 åren och lett oss in i det senaste århundradets största internationella kris.
Det märkliga i denna långa kommentarstråd är att arbetslösheten som stort problem är satt på undantag. Det var ju trots allt så att M-alliansen kunde slå S 2006 från vänster med arbetslöshet, utanförskap och illusioner om att man var för förment full sysselsättning. S har knappast hämtat hem någon trovärdighet i dessa frågor som oppositionsparti. Landet har haft permanenthög arbetslöshet de senaste 18 åren, med en mindre svacka 2001 och 2002 (S senaste ”rekordval”) förvisso med hjälp av sk kunskapslyft som lyfte folk ur arbetslösheten till ”skolbänken” men utan synbart resultat för minskad arbetslöshet efter detta. Alla frågor om socialförsäkringar är förstås beroende av denna fråga, LAS och arbetslöshetsförsäkringar blir närmast en icke fråga om arbetslösheten är låg, samma för de flesta andra socialförsäkringar. Även frågan om allmän kompetens hos arbetskraften minskar, när det är riktigt illa tro man att man får bättre hamburgervändare om de är högskoleutbildade, vad som förstås inte kan ersättas är verklig specialistkompetens inom olika områden.
Bra poäng om arbetslösheten. Vi har diskuterat den tidigare på denna blogg . Se t ex:
https://lenasommestad.wordpress.com/2010/09/27/vaga-diskutera-penningpolitik/
https://lenasommestad.wordpress.com/2010/10/10/vaga-diskutera-penningpolitik-3/
En omläggning av den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken i mer keynesiansk riktning sker dock inte i en handvändning. Men det är viktigt att öppna upp för en mer förutsättningslös diskussion, t ex om hur inflationsmålet ska se ut i framtiden om vi vill ha full sysselsättning.
Lena: Jag håller naturligtvis med om att det bästa är breda statligt administrerade försäkringar som täcker alla och möjliggör omfördelning av resurser mellan olika inkomstgrupper. Problemet är bara att sådana förutsätter en socialdemokratiskt hegemoni. I annat fall kommer de raseras i perioder av borgerligt maktinnehav. Då är det kanske dags att fundera över vilka lösningar som är de näst bästa, men robusta nog att överleva även borgerliga regeringar.
För mig är den debatt som förs av Stig-Björn, Nicklas Nordström m.fl. svårbegriplig, både av taktiska och av principiella skäl. Dels hävdar man att tanken på välfärdsstaten segrat även hos moderaterna. På vilken grund då? Retoriskt lever möjligtvis tanken på välfärdsstaten, men i praktisk politik agerar regeringen betydligt mera nyliberalt konsekvent än regeringen Bildt gjorde på 90-talet. Att minska skatterna med 100 miljarder kostar! – och de som får betala är inte den välsituerade medelklassen (som jag själv och Stig-Björn tillhör). Samtidigt knakar det nyliberala projektet (som Stig-Björn beskriver som ett frihetsprojekt!) betänkligt i fogarna. De avreglerade valutmarknaderna och EMU-projektet har fört oss till avgrundens rand. (De som röstade för EMU anmodas att skriva ”Asymetrisk chock” 100 gånger på svarta tavlan. Läs Krugmans utmärkta blogg i NY-times för mera information om EMU).
Taktiskt förstår jag inte heller vilken väg som Stig-Björn, Norstöm och Andersson förespråkar. Jag kan inte se någon annan möjlig väg för (S) att nå makten utan i samverkan med V och Mp. Jag kan i alla fall inte se några tecken på att Alliansen håller på att spricka och öppnar sig för samverkan åt vänster. Jag har svårt att se att det skulle ske inom överskådlig tid. Inte heller tror jag att en S-märkt minoritetsregering är tänkbar. Anden är ute ur flaskan och jag tror inte att vare sig V eller Mp skulle acceptera att stå utanför regeringen.
OK Stig-Björn Ljunggren:
Socialdemokraterna bildades en gång för att den låt-gå-politik som man förde då skapade ett förfärligt armod bland vanligt folk. Så småningom lyckades man, tillsammans med liberalerna, att få igenom allmän rösträtt i Sverige.
Och – en av S ursprungliga idéer var folkbildning, att förklara för människor hur saker och ting låg till och vad de kunde vinna på en solidarisk socialdemokratisk politik. Man startade studiecirklar, man agiterade, man upplyste. Man hade en ideologi och ville genomföra den. Hade dessa de första socialdemokraterna resonerat som du, då hade de sagt sig att vi måste bli som de borgerliga, för annars får vi inga röster, för titta, de har ju flest röster i valen. Så resonerade de inte, de kämpade vidare – för vad de trodde på och för sin ideologiska linje, och vann till slut folks förtroende.
Men vad gör man nu? Struntar i att informera, låter bli att förklara vad man vill och vad som händer och riktar bara in sig på att få röster nog att få regera, och regerar så likadant som högern, för de vann ju det förra valet.
Att ha en ideologi innebär att man kämpar mot ett bestämt mål, allmän välfärd och jämlikhet (ex) och då gör man det oavsett, och blir människor lurade av propaganda att röstar mot sina verkliga intressen, då kämpar man på, försöker förklara, försöker informera och vinna dem för den egna ideologin. Man lägger sig inte platt inför den politiska motståndaren, som i det här fallet ljuger sig blå – och försöker vinna röster på det.
Man skaffar sig inte ett så skumt politiskt bagage att man inte kan informera korrekt för att man då målar in sig i ett hörn och sedan står där utan att komma loss.
Man kan lura mängder av människor med hjälp av propaganda, men man kan också vinna massor med människor med ärlighet och upplysning.
Så mitt råd:
Börja om – skaffa, eller helst rehabilitera ideologin, och kämpa för idealen, på ett hederligt sätt. Mängder av undersökningar, både i USA och i Sverige, visar att de flesta vill ha ett socialdemokratiskt välfärdssamhälle. Att de sedan inte röstar för socialdemokraterna – ja Stig- Björn Ljunggren, vad tror du det beror på?
Kerstin, jag håller verkligen med dig!
I tider som dessa, då egennyttan brer ut sig på solidaritetens bekostnad, är det viktigare än någonsin att socialdemokratin står upp för sina klassiska ideal. Precis som Kerstin tar upp i sin kommentar, handlar det om ett aktivt folkrörelsearbete där man tar strid för det som man tror på. En socialdemokrati som resonerar som ett slags företag och bara ser till kortsiktig röstmaximering, har mist sitt existensberättigande.
Tron på att moderaterna har tagit över socialdemokratins klassiska agenda är en chimär. De genomför endast sin egen skattesänkningspolitik, de splittrar det svenska folket i ”närande” och ”tärande”, de talar om ”samhällsbärare” i kontrast till ”utanförskapet”. Med en utstuderad retorik slår de blå dunster i människors ögon. Det är livsfarligt när socialdemokrater, som Stig-Björn Lundgren, Mona Sahlin och alltför många andra socialdemokrater låter sig förföras av denna borgerlighetens politik.
Nu är det upp till bevis. Behövs socialdemokratin i framtidens Sverige? Eller tänker man bli ett socialmoderat parti och infoga sig i det borgerliga blocket? Min åsikt är att framtidens stora utmaningar på jämlikhetens och miljö- och klimatpolitikens område, är alldeles för viktiga för mänskligheten för att spelas bort av en ryggradslös socialdemokrati som har tappat bort såväl kartan som kompassen.
Lena Sommestad är en god orienterare i den politiska terrängen. Hon har en god uppfattning om hur kartan ser ut samt, inte minst viktigt, en mycket bra kompass till sitt förfogande. En sådan person är precis vad socialdemokratin behöver.
Intressanta tankar!
Lena Källman:
Jag håller med dig vad gäller Lena Sommestad, som skriver förnuftigt och som jag fått den största respekt för. Jag hoppas att hon inte är helt ensam inom S att ha förnuft.
Så Lena Sommestad – tack för att du finns och för vad di skriver. Du gör mig så glad, mitt i allt elände.
Ping: Sverige ingen föregångsland längre | Motvalls Malmö
Först ett senkommet svar om mina uppdrag på Grayling, jag gör omvärldsanalys och fungerar som politiskt bollplank. Typ ”hur ser framtiden ut för branschen x” eller ”vad tycker socialdemokraterna egentligen om frågan y”. Eller ”varför gick valet som det gjorde?”. Jag är dessutom moderator på uppdrag av företagets kunder.
Självfallet är jag inte betald för att driva vissa debatter.
Jag är egentligen en slags journalist som får betalt för att berätta hur landet ligger, en slags kartritare. Inget mer märkvärdigt än så.
Sedan tror jag det går att lägga ut texten som en del gör över hur förskräckligt allting är, att ”egennyttan” breder ut sig (och folk inte längre underkastar sig samhällets Jante-normer), att moderaterna lurat skjortan av folket (folk är dumskallar och borde gå studiecirklar), att ideologin behöver rehabiliteras (det var bättre förr), vi behöver inte ta ställning i politiska frågor som vi inte valt själva (men har för den skull inget konkret att komma med på något annat område heller), om forskningen visar att klyftor uppfattas som ett problem ska det stå i centrum (och inte det klassiska konceptet att hjälpa dem som har det sämst ställt till ett bättre liv), etc.
Dock håller jag med om Mörths slutkläm, om att socialdemokratin måste skaffa sig en egen plattform. Det räcker inte med att vilja ha makten, det måste finnas en ideologisk vilja också, utöver att bevara (eller för den delen, gå tillbaka till den gamla goda tiden).
Men plattformen kan inte bygga på det som sägas här. Det här är för mig en kvasivänsters nostalgiska ressentiment, ett sanslöst gnällande som jagar Det Andra i form av svenskt näringsliv med samma blinda patos som Sverigedemokraterna jagar islamister. Det är mycket mycket kritik, men få konkreta förslag.
Och som jag tidigare skrivit, det är en svans som Lena Sommestad inte förtjänar. Det gör att det ideologiskt inducerade industriella projekt som kan anas i hennes skriverier drunknar i det traditionalistiska vrövlet. Det vore synd!
Mycket av det som sagts här – och på annat håll i den socialdemokratiska eftervalsdebatten – kokar ner till en politisk linje som vill kapa banden med de senaste decenniernas socialdemokrati, den som har tagit samhällsansvar, gjort upp med sjuttiotalets överdrifter, som förkunnat att politik inte bara är att vilja utan också att kunna, och därefter välja, och som försökt hitta vägen till en moderniserad socialdemokrati som vänder sig till den urbana, välutbildade, konsumistiska, narcissistiska, politiskt intresserade, solidariska, Allt-om-Matläsande medelklassen, nu ska exkommuniceras och en ny era, falskt framställd som den ”normala” socialdemokratin, inledas.
I två valrörelser har socialdemokratin uppträtt som om de vänt det arbetande Sverige. Medan moderaterna har gjort kraftiga framstötar för att vinna deras förtroende.
Så nu är det dags för vägval. Ska moderaterna få nöjet att organisera det arbetande Sverige i tillväxtens och välfärdens namn, medan socialdemokraterna nöjer sig med att ta resten, i välfärdens (och den annorlunda tillväxtens) namn?
Den sista frågan till er som klagar över socialdemokratins utveckling på senare årtionden, och som hyllar det förgångna:
Var Per Albin Hanssons folkhem en vänsteridé?
Fö bloggar jag själv om socialdemokratin på http://www.ljunggren.com
Bra att du svarar om Graylings. ”Opininonsbildande kampanjer” är en tjänst som Graylings erbjuder enligt sin hemsida, men du är alltså inte med i den delen av verksamheten. Bra också att du genom att skriva ”självfallet är jag inte betald för att driva vissa debatter” faktiskt tar avstånd från Niklas Nordströms uppgörelse med SN. I den uppgörelsen tog Prime på sig just att driva debatter. Som konsult har du här ett ansvar att driva etikfrågorna i branschen. För dig är det självklart. Men hur ser det ut med dina kollegor? Vilka etiska organ och etiska diskussioner har ni i branschen?
Men dina argument börjar nu gå i cirkel. Du har inte svarat på frågan varför det behövs en socialdemokratisk kopia av nymoderaterna. Du hävdar nu igen att du står på de svagastes sida men du struntar i att de svagaste har tagit stryk i det skolsystem som valfriheten skapat.
Ett stort hål i din analys är också att du framställer de senaste två decenniernas socialdemokratiska politik som en framgångssaga, trots att den lett till partiet reducerats till ett 20%-parti. Om man som du är en utpräglad marknadsliberal kanske man kan se det som hänt som en framgångssaga: SAP har reducerats till ett 25% parti och är svårt att politiskt skilja från nymoderaterna. Om du lyckas slå vakt om denna situation finns det inte mycket som kan hota dina marknadsliberala visioner. Men det kan inte övertyga oss som inte är marknadsliberaler om att vi lever i den bästa av världar. Och det konstiga är att du blir panikslagen av att man överhuvudtaget vill ta upp marknadsliberalismen till diskussion. Det är denna inställning som gör dig till reaktionär. Tänk på det när du börjar slänga invektiv mot dem som inte delar din uppfattning.
Till slut en kommentar till din yviga historieskrivning: ”S har gjort upp med sjuttiotalets överdrifter”. Att 1970-talet innebar en radikal omläggning av socialdemokratisk politik är en del av SAF, högerns, och din kollega Hans Bergströms historieskrivning. Det bevis som anförs för att 1970-talspolitiken är att Sveriges ekonomiska tillväxt då dämpades. Om man då använder den cirkulära förklaringsmodellen God tillväxt = God politik så måste ju politiken ha varit dålig eftersom tillväxten blev dålig.
Problemet med denna teori är att den inte stämmer. Berättelsen om hur dåliga reformer ledde till dålig tillväxt är en bra saga men den saknar ett tydligt empiriskt stöd. Sant är istället att Sverige under 1970-och 1980-talet drabbades av en ålderschock. Från 1974 till 1997 var Sverige enligt FN den land som hade den högsta andelen äldre (över 65 år). De senaste årens ekonomiska forskning har entydigt visat att en högre andel äldre leder till en dämpning av de ekonomiska tillväxten. Någon mer avancerad teori om varför den svenska tillväxten dämpades efter 1970 behövs alltså inte. Åldrandet räcker som förklaring.
Därför, om det är så att ditt fördömande av ”traditionell” socialdemokrati bygger på antagandet att dålig politik efter 1970 ledde till dålig tillväxt, då är det dags att tänka om nu eftersom detta är en sanning som inte längre gäller.
Stig- Björn Ljunggren:
Ett bra icke-svar.
”gjort upp med sjuttiotalets överdrifter”
Exakt vad detta var kan man fråga sig, var det det av M och SN ständigt saknade topplaceringen i den sk välfärdsligan, köpkraftsjusterad BNP per capita?
Ping: Fokus » Öppet mål för socialdemokratin
Stig-Björn skriver
”Och som jag tidigare skrivit, det är en svans som Lena Sommestad inte förtjänar. Det gör att det ideologiskt inducerade industriella projekt som kan anas i hennes skriverier drunknar i det traditionalistiska vrövlet. Det vore synd!”
Detta är bakvänt och bara ett påstående som saknar täckning. Jag tror alla är läskunniga och vet vad Lena skriver! Det finns ingen svans, bara enskilda som tycker om det hon skriver.
Det finns ingen nostalgi! Vi har redan två partier som blickar bakåt. Den ena partiet vill vara statsbärande och har en partiledare som drömmer om att vara den ”nya” Erlander. Det andra partiet…ja någon form av enhetssamhälle, där ballongdäck, loranga och Hyland regerar. Jag tror inte framtiden ligger där. Så sök din nostalgi inom allians-förvaltarna, här finns inte drömmen om det förgångna, vi ser bara framåt…….
Socialdemokratin måste göra rent hus med den borgerliga retoriken. Tyvärr har (S) okritiskt tagit över högerns problemformuleringar. De intressekonflikter som finns mellan arbete och kapital, suddas nu ut och en kil drivs in mellan medborgarna, mellan de som för tillfället lönearbetar och de som för tillfället inte gör det.
All forskning visar på vikten av ett sammanhållet samhälle. Wilkinson och Pickett har presenterat ett gediget material i sin bok Jämlikhetsanden. Deras forskning visar att alla samhällsmedborgare tjänar på ett jämlikt samhälle, även de som har det förhållandevis bra ställt.
Jämlikhet handlar om att vilja alla människors frihet att växa, inte bara en elits. Jämlikhet handlar om frihet från nedtryckande attityder av typen ”du ska inte tro att du är något”. Jämlikhet handlar om allas vårt ansvar som medborgare i kontrast till marknadens logik, där den är starkast som har mest i plånboken.
Idén om jämlikhet är kärnan. Tack för ditt inlägg!
Två frågor till Lena Sommestad.
Det finns otaliga exempel på att Lena har helt rätt när hon påpekar att privatiseringens intåg på snart sagt alla områden får långtgående konsekvenser för möjligheterna att driva en jämlikhetsskapande politik. Jag väljer att koncentrera mig på den snabba(världsunika) privatiseringen av den kommunala skolan eftersom den så tydligt visar partiets tillkortakommanden . Min utgångspunkt är att denna uppslutning kring privatiseringen av den offentliga skolan är helt onödig av flera skäl. Att den leder till ökad segregering och sämre resultat för de elever som behöver mest hjälp är fastslaget i PISA-undersökningen, men även rent pedagogiskt innebär privatiseringen en försämring av lärarnas pedagogiska frihet och möjlighet att skapa nya lösningar.
Med en genomtänkt analys skulle det ha varit fullt möjligt att visa att valfrihet och pedagogisk förnyelse är möjlig och kan göras mycket bättre i den kommunala skolan.
Ändå svek partiet på 2009 års kongress sin uppgift att agera för ett alternativ till privatiseringen. Istället valde partistyrelsen att lägga all ansträngning på att få kongressen med sig på slagordet att vinst är en ”ickefråga” i partiet. Även om ställningstagandet till en del vilade på antagandet att kongressen måste visa enhet och att Mona måste stödjas, är jag övertygad om att de flesta ombuden ansåg att skolan inte skulle lämnas över till riskkapitalister (som ju blir följden av att privatiseringen inte innehåller några restriktioner). Ändå vägde hänsyn till partiledningens ståndpunkt över. Att inte oroa medklassväljarna var den bakomliggande analysen.(som är fel just i skolfrågan eftersom majoriteten av det svenska folket, enligt opinionsundersökningar, inte vill att skolan ska privatiseras).
Det som jag anklagar partiledningen för och det som gör mig så uppbragt är att dessa ”nödvändiga anpassningar till verkligheten” är utan vetenskaplig relevans och heller inte bygger på en egen genomtänkt analys och att genomförandet av dem oundvikligen driver utvecklingen in i ett hörn som det blir mycket svårt att ta sig ur.
Den första frågan jag vill ställa till Lena är alltså:
Är återställare möjliga eller har de borgliga åren och socialdemokraternas oförmåga till en egen analys för lång tid cementerat en utveckling som det blir svårt för att inte säga omöjligt att vända?
Den dagliga läsningen av Lenas analyser gör mig upprymd och någon gång litet frustrerad. I sin kommentar ställer ”aktivitetsfilosofen” frågan ”tror Du att (S) kan bära upp den här sortens retorik framöver. Är det praktiskt möjligt? Lenas svar lyder ”jag kastas mellan hopp och förtvivlan”. Det är precis vad jag tycker även om tonvikten idag för min del mest ligger på förtvivlan. Så här avslutas svaret ” Det kanske är dags för mobilisering”
Detta är ödesfrågan. Men hur ska denna mobilisering gå till? Vilka ska mobiliseras? Bengt Göransson skrev för en tid sedan i Expressen i sin artikel om en ” demokratisk baskurs” att de enda som hade rätt till partiledarvalet och framtagandet av partiets politik är medlemmarna.
Men var finns dessa aktiva medlemmar? Årtionden av försummelser, först genom att partiet mest fokuserade på att administrera och inte bedriva radikal samhällskritik och sedan genom att bara reagera på alliansens förslag ,har gjort att det, sedan länge, förekommer få politiska diskussioner bland vanliga medlemmar. (att det förekommer en radikal och spännande debatt i vissa tidningar och tidskrifter är en annan sak) Det finns fortfarande några enstaka eldsjälar på basnivå som inte låter sig förtröttas utan tappert träffas i studiecirklar för att diskutera väsentliga samhällsproblem, men deras åsikter efterfrågas inte. De får i de flesta fall hållas som en radikal kuriositet men de betraktas närmast som störande för den agenda som de ledande lokala socialdemokraterna redan fastställt.
Jag är dock fullkomligt övertygad om att den enda möjligheten att förändra partiets inriktning är en radikal rörelse från gräsrötterna. Det stora problemet är att socialdemokraterna vant sig av med att betrakta vanliga medlemmarna som en resurs. För att en mobilisering ska lyckas måste, någon form av hopp väckas. Min kanske naiva förhoppning är att om Lena eller några andra kända socialdemokrater stiger fram i media och tydligt visar att de är intresserade av att förändra partiet i radikal rikting skulle många slumrande gräsrötter vakna till liv och anse det meningsfullt att åter engagera sig. Det bästa vore givetvis om Lena eller någon annan kandiderar till posten som partiledaren. Om inget händer och partiet åter handlar ”taktiskt” och att en radikal förändring tycks försvinna ut i periferin tror jag att risken är överhängande att de intressanta och väldokumenterade analyser som görs på bloggar, i dagstidningar eller i tidskrifter blir isolerade rop i en starkt hierarkisk organisation där ”realisterna” lätt kan tysta kritikerna med argumentet att partiets sammanhållning hotas.
Så min andra fråga till Lena lyder:
Tror Du att den radikal mobilisering av gräsrötterna är möjlig?
Tack Hans för detta. Jag ska försöka svara, fast timmen är sen…
Du frågar: Är återställare möjliga eller har de borgliga åren och socialdemokraternas oförmåga till en egen analys för lång tid cementerat en utveckling som det blir svårt för att inte säga omöjligt att vända?
Jag tror att absolut återställare är möjliga, även om en del av de beslut som har tagits är svåra att förändra. Det gäller till exempel utförsäljningar av statlig och kommunal egendom.
Framförallt får vi inte ha utgångspunkten att förändring inte är möjlig. Under de senaste åren har det i svensk och även internationell debatt funnits en stark tendens till vad jag vill kalla ”historicism” – en föreställning om en ödesbunden historisk utveckling, där vi måste anpassa oss efter ”den enda vägen” (som Bildt uttryckte det). Ofta pekar man på globaliseringen eller starka värderingsförändringar som något som vi alla måsta anpassa oss till. Detta synsätt kritiserades hårt av filosofen Karl Popper i den läsvärda boken ”The Poverty of Historicism”, som ger många tankeställare och som jag tror kan bidra till ökad insikt om hur ofta historicistiska argument används i aktuell svensk debatt.
Utgångspunkten måste enligt min uppfattning alltid vara en vilja att påverka historiens riktning. Här finns ju själva hjärtat i demokratin! Vad hade hänt om det tidiga 1900-talets socialdemokrater hade haft den defensiva inställning som så ofta präglar debatten idag, med påståenden som t.ex. att ”friskolorna har kommit för att stanna”? Just nu tycks det vara så att borgarna kan göra vilka radikala systemreformer som helst, varvid vi konstaterar att de nu har kommit för att stanna.
Men när detta är sagt är det naturligtvis inte alltid lätt att ändra historiens riktning. Det som oroar mig är att värderingar långsamt förändras och att det i varje samhälle finns en ”path dependency”, dvs. en tendens att fortsätta i de hjulspår man befinner sig i. När institutioner förändras, då förändras också på sikt våra värderingar. Vad som kommer att gå att uträtta beror på i vad mån väljarna delar våra värderingar.
Men också här måste vi tro på möjligheten att ändra riktning, med vilja och starka värderingar. Vad som kan bli avgörande kan bli vår förmåga att tala till väljarna och få dem att intressera sig för våra argument och sympatisera med dem. Det finns ofta en spännvidd i våra värderingar; om vi bemöts med förväntningar på att ständigt se till våra egenintressen, så som idag, då förstärks dessa värderingar och attityder, men om någon möter oss med en annan förväntan och andra idéer, då förstärks ett annat förhållningssätt. Vårt uppdrag är att väcka den slumrande solidariteten; att tala om människors lika värde och vår gemensamma framtid.
Det är bråttom för oss att komma tillbaka innan egenintresset har bitit sig fast i alla våra samhällsinstitutioner och djupt in i själen — och ändå ska vi inte ha så bråttom att vi inte tar oss tid att fundera över vilken berättelse som vi vill berätta och de argument som vi vill lyfta. Den viktiga frågan är hur vi lockar fram intresset för solidariteten, allmänintresset, och vår gemensamma framtid?
Din andra fråga: Tror Du att den radikal mobilisering av gräsrötterna är möjlig? Svaret är ja, men kanske inte på det gamla sättet. Jag tror att partiet behöver utveckla det jag har kallat en lärande organisation, och i en sådan organisation måste vi – utöver idédebatt i partiet – börja med att utveckla dialog och samarbete med de organisationer där de engagerade människorna idag finns, nämligen inom det civila samhället många folkrörelser och grupper (miljörörelsen m fl ) och inom professioner och på arbetsplatser. Människors engagemang bygger idag ofta på djup kunskap och starka intressen i vissa sakfrågor. Ofta är det knutet till yrket. Här finns engagemang som vi måste ta till vara. Vi måste skapa ett samtalsklimat där det blir en självklarhet för fler att delta i dialog med partiföreträdare, därför att man känner ett intresse och ett ansvar för demokratin.
Ping: S, Prime, tillväxt och Erik Laakso « Osunt
Ping: Frågan om tillväxtens vara eller icke vara « strötankar och sentenser
Mycket, mycket intressant. En eloge till dig, Lena, för vidden i ditt tänkande och för ditt utmärkta sätt att hantera efterdebatten.
Jag blev inspirerad till en egen liten bloggpost om ‘vrövel vs. visioner’ med lite egna ideer och förslag: http://hjarnfilspan.blogspot.com/2011/01/s-debatt-vrovel-vs-visioner.html Skulle vara roligt om du, Stig-Björn och ni andra ville läsa.
Du ska ha ett stort tack för det innehållsrika och tankeväckande svaret på mina frågor. Jag är inte van att åsikter från en gräsrot tas på så stort allvar. Jag håller med dig i det mesta men på en punkt är jag litet osäker på vad Du menar.
Du svarar obetingat ja på frågan om det är möjligt att mobilisera gräsrötterna. Dock inte på det ”gamla sättet”. Partiet måste bli, som Du skriver, ett lärande parti. Givetvis har Du helt rätt när Du skriver att partiet måste bli mer öppet och diskutera de frågor som ställs av kunniga och engagerade människor utanför partiet. Partiet måste också ta del av de väsentliga frågor som miljörörelser, vänsterrörelser, fredsrörelser och andra organisationer som bedriver radikal samhällskritik funderar över. Varifrån ska partiet annars hämta sin kunskap?
Ska jag tolka ditt svar som att Du tror att det inte längre är möjligt att mobilsera medlemmarna på det gamla sättet i lokala basorganisationer Helt klart behöver partiet nya former för kunskapsinhämtande om det ska bli vad Du kallar ett lärande parti. På det lokala planet måste kontakter knytas, seminarier om viktiga frågor organiseras och diskussioner med andra organisationer initieras. Att de nya medierna verkligen gör att fler människor kan delta i en kvalificerad diskussion om de ödesfrågor som Sverige och världen står inför är jag den förste att skriva under på. Den debatt som t.ex. förs på din blogg ökar självförtroendet och förvissningen hos många att en radikal reformistisk socialism är möjlig. Men även om partiet öppnar sig
och tar till sig de nya sätten att kommunicera och därmed möjligheterna till nya nätverk räcker det inte för att radikala socialdemokratiska idéer ska vinna brett stöd hos många människor. Till syvende och sist måste det finnas många aktiva socialdemokratiska gräsrötter som deltar i diskussionerna i det vardagliga livet.
Hur ska en då mobilisering av gräsrötterna kunna vara möjlig och hur ska fler människor lockas till partiet? Själv vet jag inte. Idag känns uppförsbacken lång. Du kanske har rätt när Du hoppas att ett lärande parti med ny öppenhet och andra arbetsformer ska locka fler människor. Ändå tror jag det är viktig att i dessa tider av nätdebatter inte glömma det gamla sättet att inhämta kunskap.
Jag är fortfarande övertygad om att människor måste träffas rent fysiskt ansikte mot ansikte och diskutera viktiga samhällsfrågor. Den ideologiska inre socialdemokratiska diskussionen måste återupprättas. Medlemmarna måste samlas och återta makten över ideologin. Så är t.ex. studiecirkeln oöverträffad när det gäller att fördjupa kunskaper. I denna gamla och demokratiska inlärningsform kan ofta spretiga tankegångar tas på allvar. Det är endast när man har möjlighet att direkt mötas i en diskussion som den nya kunskapen kan befästas. Det unika med ett lärande parti måste vara att ny kunskap från olika håll tas tillvara, sammanvägs och att konsekvenserna pekas ut. Socialdemokratins särart är att alltid ha det långsiktiga målet om jämliket och solidaritet för ögonen. För att detta ska kunna vara möjligt måste det vara många som besjälas av de grundläggande tankarna. Då räcker det inte med, i och för sig, helt nödvändig diskussioner bland några få. I möten på arbetsplatser och vid diskussioner mellan vänner måste partiet ha många medlemmar som kan delta och framföra den socialdemokratiska synen på olika samhällsproblem. Dessa medlemmar måste då, i ett inre ideologiskt arbete, vara med och utforma partiets ställningstaganden. Först då kommer partiets uppfattningar vinna gehör bland de många människorna.
Hur detta ska gå till är den stora frågan?
Så min undran om gräsrötterna kan mobiliseras kvarstår.
Tack Hans. Ditt bidrag hjälper mig att förtydliga. Jag tror inte att nya former helt måste ersätta de gamla, tvärtom. Men de gamla behöver kompletteras. Jag tror också att det finns många nya former som fortfarande kan inbegripa mänskliga möten och diskussioner. T.ex. kan former som frukostseminarier på arbetsplatser, där sådana fungerar, eller möten med olika yrkesgrupper i form av ”remiss-samtal” etc. vara andra typer av möten, som också behövs. Vi behöver många kanaler!
Till Hans Östensson och Lena: Politik är både att vilja och att välja, men den styrs samtidigt av ganska enkla mekanismer – ett parti behöver framför allt en ledare som kan ingjuta framtidstro och hopp. Ledarskapet är centralt. Vem vet var SAP hade landat om om August Palm hade kvarblivit i ledningen? Nu kom Branting in i bilden och drog med sig majoriteten på den reformistiska vägen med sin kloka strategi. De flesta partimedlemmarna finns kvar ännu. Vad partiet nu behöver är således en trygg ledare som kan ta fatt på den där herrelösa hunden, som kan greppa kompassen på nytt. Då kommer de flesta andra bitarna att åter falla på plats.
Omformulerad fråga till Lena S
På min förra fråga hur gräsrötterna ska mobiliseras nämner Du ”frukostmöten” som ett exempel på hur man kan skapa ett öppet parti, men det var inte det frågan gällde. Jag kanske var otydlig och ska försöka förklara vad jag menar.
För att socialdemokraterna ska bli ett mer öppet parti måste det finnas aktiva medlemmar är min enkla utgångspunkt. Vilka ska annars initiera seminarier, frukostmöten m.m. framför allt på det lokala planet. Men inte bara det. De socialdemokrater som deltar i dessa öppna möten måste ha något att bidra med, som gör att människor känner sig lockade av vad socialdemokraterna har att säga. Var finns dessa socialdemokrater? Min egen erfarenhet av det socialdemokratiska basarbetet är ganska dystert. Ytterst få deltar i förutsättningslösa ideologiska diskussioner. Få studiecirklar skapas, nästan inga seminarier initieras. Jag kan ha fel. Det kanske inte är så illa i hela landet men jag har inte hört eller läst något som motsäger min uppfattning att det inre partiarbetet befinner sig i en kris. Den springande frågan är om den krympande skaran aktivister kan blir fler och mobilseras .
Jag tror att endast genom att den nya partiledningen helt ändrar inriktning och synen på medlemmarnas betydelse kan en förändring komma till stånd. Denna nya partiledning måste uppmuntra och ärligt involvera de aktiva partiarbetarna i förnyelsearbetet. Denna växelverkan mellan partiledning och bas, där man som gräsrot känner att man är med och påverkar partiets politik, är enligt min mening avgörande för om den önskade öppenheten ska lyckas.
Så min omformulerade fråga lyder:
Kan ett öppet parti skapas utan en radikal förnyelse av partiledningen?
Ping: Demokratins kris: ett uppdrag för S | Lena Sommestad
Ping: Postmaterialismens tidevarv « strötankar och sentenser
Ping: Prime-skandalen. Opinionsundersökningar som slug och köpt propaganda. |
Ping: Socialdemokratiska femtekolonnare? « BJÖRN ALVEBRAND