Tillväxt: sex punkter för socialdemokratin

En spännande och intensiv politisk debatt har pågått på min blogg under de senaste dagarna, liksom på flera andra bloggar. En fråga som ständigt återkommer gäller den ekonomiska tillväxten. Vissa efterfrågar en mer tillväxtvänlig socialdemokrati. Andra vill problematisera begreppet. Åter andra varnar för att utopiska krav på nolltillväxt ska spridas i partiet. Till sist ställs frågan om det överhuvudtaget finns någon ”antitillväxtfalang” i socialdemokratin. Är det kanske bara en fantasi?

Det viktiga, som jag ser det, är att vi som parti tar ett ytterligare steg, bortom konflikt och förvirrad debatt. Vägen framåt, menar jag, är att vi tillsammans formulerar en egen ekonomisk-politisk strategi. Idag upptäckte jag till min förvåning – bland kommentarer på Erik Laaksos blogg – att jag själv anses vara en person som pläderar för  ”nolltillväxt”. Det gav mig skäl att ställa samma några punkter, som jag ser som möjliga beståndsdelar i ett modernt, socialdemokratiskt välståndsparadigm:

  1. Välfärdspolitik är tillväxtpolitik. Modern forskning visar att de starkaste drivkrafterna bakom ekonomisk tillväxt  finns utanför marknaden, främst i form av investeringar i humankapital (t.ex. utbildning, hälsa och social tillit). Detta betyder att skatter som används för investeringar i humankapital är viktig tillväxtpolitik (sådana investeringar betecknas ibland som “produktiv socialpolitik” och utgjorde ett viktigt inslag i socialdemokratisk politik fram till 1960-talet). Detta betyder också att resultatet av den mest väsentliga tillväxtpolitiken, dvs. investeringar i humankapital, inte visar sig i samma ögonblick som investeringarna görs, utan ofta decennier senare. Vi skördar i Sverige idag frukterna av den ambitiösa socialpolitik och utbildningspolitik, som utvecklades i Sverige under efterkrigstiden.
  2. Marknadsreformer måste underordnas välfärdspolitiken. Reformer för att skapa effektiva och väl fungerande marknader är också ett  viktigt bidrag till ekonomisk tillväxt, men utan en befolkning med kunskap och erfarenhet, och utan fungerande samhällsinstitutioner, blir denna typ av marknadsreformer ett slag i luften. Detta blir tydligt om vi analyserar ekonomisk utveckling i globalt perspektiv. Ett ekonomiskt uppsving – av det slag som t.ex. Kina just nu genomgår  – föregås alltid av  förändringar i befolkningens livslängd och åldersstruktur, hälsa och utbildningsnivå. Inget land med höga födelsetal, kort livslängd och dålig folkhälsa uppnår hög BNP, oavsett hur väl marknadskonkurrensen värnas. Detta var något som IMF och Världsbanken  bittert fick erfara, när man i nyliberal anda från 1980-talet försökte ålägga fattiga u-länder strama ”strukturrationaliseringsprogram”. För att lägga grunden till ekonomisk tillväxt måste vi med andra ord börja med människorna. När marknadsreformer genomförs får detta heller inte ske på ett sätt, som undergräver den grundläggande tillväxtpolitiken – dvs. satsningar på hälsa och utbildning för hela befolkningen. Detta är klassisk socialdemokratisk politik.
  3. Hållbar utveckling ska vara målet för den ekonomiska politiken. Det sedvanliga måttet på ekonomisk tillväxt är BNP. BNP-måttet har länge debatterats och kritiserats, eftersom det bara ger en snäv ögonblicksbild av ett lands välstånd. Det är idag allmänt erkänt att BNP-måttet måste kompletteras och utvecklas.  BNP kan kompletteras med en  lång rad indikatorer – som human development index eller gröna nyckeltal. Kompletterande mått kan också ges genom att vi tar hänsyn till hur kapitalet minskar (t.ex. genom miljöförstöring, sjukdom och bristande underhåll). Som socialdemokrat vill jag plädera för att vi lämnar den snäva diskussionen om tillväxt eller inte tillväxt och istället riktar blicken mot hur vi kan uppnå ett långsiktigt välstånd, som mäts med flera indikatorer. Vi kan kan kalla detta för hållbar utveckling. Även här rör vi oss på klassisk socialdemokratisk mark, från Alva och Gunnar Myrdals analyser av befolkningsfrågan, humankapitalet och den preventiva socialpolitiken fram till Gro Harlem Burndtlands plädering för hållbar utveckling och social rättvisa i Our Common Future (1987).
  4. I dagens Sverige är ökad jämlikhet viktigare än ökad tillväxt. En ytterligare socialdemokratisk vinkel på tillväxtfrågan handlar om jämlikhet. Ett av de viktiga budskapen i den aktuella boken Jämlikhetsanden är att flertalet av världens industriländer har uppnått en nivå på BNP, där ytterligare ökning inte längre omsätts i större välfärd– så som välfärd (eller lycka) kan mätas med en rad etablerade indikatorer. Ett av de länder där vi redan har en BNP-nivå, som har slagit i ”glastaket”, är Sverige. Insikten om att vi har nått denna höga nivå på vår BNP gör det angeläget, menar jag, att rikta större uppmärksamhet mot hur tillväxten omsätts i välfärd och lycka, istället för att utgå från att tillväxt i sig alltid är positivt. Tillväxt är ju inte ett mål i sig, utan ett medel.  Också i ljuset av de dramatiska miljöproblem som världen står inför, är det viktigt att diskutera hur vår ekonomiska politik ska utformas inte i första hand för att öka BNP-tillväxten, utan för att återskapa och värna det välstånd vi redan har uppnått.
  5. Vi behöver en tillväxtpolitik för ett åldrande samhälle. För många inom socialdemokratin är det svårsmält att överhuvudtaget tala om ”nolltillväxt”. Faktum är dock att Sverige liksom andra europeiska länder mycket väl kan komma att få uppleva nolltillväxt i framtiden, inte för att någon politiker har dragit i tillväxtbromsen utan därför att Europas åldrande befolkning försämrar förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Trots ökad produktivitet i arbetskraften kan tillväxten sacka, helt enkelt därför att en allt mindre andel av befolkningen ingår i arbetskraften. Mot denna bakgrund är det angeläget att vi utvecklar vårt ekonomisk-politiska tänkande bortom en enkel jakt på en “normal BNP-tillväxt” (per capita). Om vi tror att BNP-tillväxten i ett samhälle alltid kan ligga på en viss “normal” nivå så riskerar vi att genomdriva en felaktig politik i jakt på tillväxt, istället för att göra vad vi kan för att anpassa oss till den demografiska situation som vi faktiskt befinner oss i.
  6. Tillväxt är inte detsamma som jobb. För oss socialdemokrater är tillväxt viktig som en väg att skapa jobb. Men det är viktigt att minnas att det inte finns något direkt samband mellan hög tillväxt och full sysselsättning. Tillväxt handlar ju inte bara om hur många som jobbar, utan också vilken produktivitet som arbetskraften har. Sverige upplevde  under 90-talet och 00-talet perioder med mycket stark tillväxt. Ändå har det varit svårt att nå de sysselsättningsnivåer, som Sverige hade på 1980-talet. Om vi vill nå full sysselsättning kan det vara viktigare att se på andra delar av den ekonomiska politiken, som penningpolitik och finanspolitik. Sedan 1990-talet är låg inflation ett huvudmål för svensk ekonomisk politik. Fram till 1980-talet var full sysselsättning överordnat inflationsmålet. Ifråga om finanspolitiken är budgetbalans idag ett centralt mål. Detta finns skäl att ompröva, om vi anser att full sysselsättning och  investeringar i framtidens tillväxt är viktigare.

Jag är övertygad om att Sverige och Europa har alla förutsättningar att klara ett gott ekonomiskt välstånd även under 2000-talet. Med den höga BNP-nivå som vi redan har är problemet nämligen inte tillväxten i sig.

Det som bekymrar mig är vår förmåga att politiskt hantera de utmaningar, som ligger framför oss. Jag bedömer att vi måste göra betydande insatser, dels för att värna miljön i en värld där alltfler fattiga länder blir rika, och dels för att undvika uppslitande sociala och politiska konflikter i ett Europa, som tappar i tillväxt och ekonomisk makt. Om detta ska lyckas tror jag att det handlar om att byta perspektiv: vi måste i Sverige och Europa se den rikedom som vi har och värna den – istället för att tröstlöst jaga för att vara ”bäst”. Och vi måste som socialdemokrater våga hålla fast vid det uppdrag som är vårt: alla människor lika värde och chans till ett gott liv, i fred och frihet.

Aktuell tillväxtdebatt: I Expressen är Gunnar Wetterbergs utgångspunkt idag den sedvanliga: det viktiga för tillväxten händer på marknaden och handlar om skatter.  De ekonomiska analyserna över året som gått följer samma tematik: marknadens upp- och nedgångar (se t.ex. DN 31/1). Annelie Nordström och Emma Lennartsson har ett långt mer progressivt grepp i Aftonbladet. De pekar på sambandet mellan sociala rättigheter, arbetsmarknad och ekonomi. Veronica Palm och Martin Moberg ger understöd. Maja Nordström reflekterar över tillväxt från Tvärdrags horisont. Ola reflekterar över progressiv näringspolitik.

Annonser

61 kommentarer

Filed under Ekonomi, Kunskap och demokrati, Miljö, Välfärd

61 responses to “Tillväxt: sex punkter för socialdemokratin

  1. Utmärkt, bra inlägg som vanligt. Även om jag noterar att det blev sex punkter istället för fem, men jag tar den sista som en bonus =)

    Jag har full respekt för din syn på tillväxt, och tror att den skulle vara nyttig att anamma för socialdemokratin. Att röra oss ifrån en debatt kring skatter och hur vi ökar tillväxten till en debatt om hur vi skapar en bra välfärd, och ökat välmående skulle vara ett stort steg framåt.

    Men jag undrar ändå hur du ser på den diskussion som sker i forskarkretsar just nu kring tillväxtens begränsningar. Det borde ju inte ha något med ideologi att göra egentligen, men ändå är frågan om begränsade resurser extremt politiskt laddad.

    Bedömer du att det är möjligt med fortsatt global tillväxt på medellång sikt, med tanke på fenomen som peak oil, och andra naturtillgångar som börjar bli allt svårare att få tag i?

    Om du svarar ja på den frågan. Bedömer du att det är önskvärt med fortsatt tillväxt i västvärlden på medellång sikt, med tanke på den tydliga korrelation som finns mellan koldioxidutsläpp och BNP?
    vänligen

    • lenasommestad

      Sex punkter förstås….! Nu är det ändrat.

      Min bedömning är att läget ifråga om samspelet miljö/ tillväxt är utomordentligt kritiskt. De många rapporter som vi idag kan ta del av, inte bara när det gäller klimatförändringarna utan också ifråga om förlust av biologisk mångfald, giftspridning, vattenförsörjning etc., visar ju att vi på många håll har gått över gränsen – redan idag. Samtidigt vet vi från den ekonomisk-demografiska forskningen att vi kan förvänta oss en fyrdubbling av BNP i världen under de närmaste årtiondena.

      I mitt blogginlägg idag har jag dock inte gett mig i kast med denna fråga på djupet, utan lagt fokus på att försöka mejsla fram hur vi bör angripa själva tillväxtfrågan. I förlängningen av ett sådant angreppssätt skapas också större förutsättningar att hantera miljöproblemen.

      Svårigheten, för min del, när jag möter miljöekonomer och miljödebattörer, är att jag upplever att många i grunden har samma syn på ekonomisk tillväxt som liberala ekonomer: man utgår från att det finns ett slags given tillväxttakt och att man kan välja att skruva på tillväxtkranen, eller att skruva av den. För mig är tillväxt ett historiskt fenomen, som är intimt förknippat med ett lands demografiska och industriella utveckling. Tillväxttakten skiftar över tid och såväl tillväxtpolitik som miljöpolitik handlar om att driva rätt politik i olika skeden av utvecklingen. Potentialen skiftar, liksom lämpliga styrmedel och strategier.

      När det gäller skeden då tillväxttrycket är mycket starkt, t.ex. på grund av en kraftig tillväxt i den arbetsföra befolkningen, då är det knappast möjligt att hejda tillväxten men däremot menar jag att vi kan komma utomordentligt långt genom en kraftfull miljöpolitik, i form av ”de-coupling”.

      Så mitt svar på din första fråga är att på medellång sikt kommer tillväxten att fortsätta, men med vilka effekter på CO2-utsläppen är svårt att säga. Klart är att många u-länder inser problemen och snart kommer att gå om Europa när det gäller miljöteknik. Redan idag konstaterar till och med EU att det faktiskt är mer attraktivt för företag att investera i förnybar energi i USA och Kina än att göra det i EU… Så medvetenheten finns, med mycket, mycket mer skulle kunna göras om i-länderna inte var så fixerade vid kortsiktigt tillväxt utan vågade satsa långsiktigt och strategiskt. Men om detta har jag skrivit i andra blogginlägg, om klimatpolitiken.

      Jag är i grunden teknikopitimist och framförallt samhällsbyggaroptimist. Inte minst med min erfarenhet av fjärrvärmesektorn och olika former av hållbart samhällsbyggande vet jag att potentialen för energieffektivisering och energiomställning är enorm – om vi jobbar på rätt sätt. Ett stort problem för klimatomställningen är dock fixeringen vid marknadsparadigmet, dvs. idén att energiomställningen ska ske via marknadssignaler och marknadskonkurrens. Prissignaler kan ibland fungera mycket bra, men det är feltänkt att bygga snart sagt hela energipolitiken på privata bolags investeringar och ständigt utgå från föreställningen att marknaden driver innovationer och allokerar resurser bäst.
      Energiomställning i stor skala handlar ju i grunden om samhällsbyggande. Detta kräver långsiktighet och koordinering, som idag i hög grad saknas hos de privata aktörerna på energimarknaden.. Vad värme beträffar kan t.ex. hela Europa värmas med den överskottsvärme, som idag kyls bort. En stor del av elen produceras nämligen med mycket låg verkningsgrad (30-40%). Verkningsgraden skulle kunna öka till 90% och hälften av gasen, kolet och olja i Europa sparas, om man byggde ut fjärrvärmenäten. Därtill finns massor med energi i soptimmar, biomassa och i den riktigt kraftfulla, geotermiska energin. Under de närmaste åren kommer EU att lägga stor prioritet på att bygga elledningar som ska binda samman den europeiska marknaden (strategin ”Energy 2020 A strategy for competitive, sustainable and secure energy”); men detta kommer såvitt jag kan förstå göras lika mycket av konkurrensskäl som av miljöskäl. Med miljön i fokus skulle prioriteringarna bli annorlunda.

      Kommer vi att klara omställningen i Europa? Jag tror att det blir oerhört tufft, men jag tror att insikten kommer att växa och att vi har en chans om vi ligger i startgroparna. Min uppfattning är att Sverige och Europa har en absolut skyldighet att gå först, eftersom det är långt enklare för oss – vars samhällen är färdigbyggda – att klara omställningen till ett klimatsnålt samhälle. Jag är också övertygad om att en Europa bara kan klara denna utmaning, om politiken för klimatomställning förenas med en kraftfull politik för jämlikhet. Om stora satsningar ska göras, måste ansvaret fördelas rättvist och alla måste få en chans att ta del av vinsterna – inte bara av kostnaderna. Jämlikhet är också en förutsättning för att en offensiv statlig investeringspolitik ska kunna förenas med miljöskatter. Socialdemokrater och miljöpartister kommer att behöva varandra… Om vi kan förena en politik för social rättvisa med mer kraftfulla insatser för att ställa om produktion och livsstil, då är vi där….

      Så sista frågan – är det önskvärt med global tillväxt på lång sikt? Min uppfattning är att det viktiga är välstånd, och välstånd inbegriper god miljö. Tiillväxten kommer på sikt att avta i hela världen, i takt med att den demografiska transitionen sveper fram. Födelsetalen går ner och inkomsterna stabiliseras. Men utan en medveten miljöpolitik kommer vi aldrig klara miljöförstöringen i framtiden, oberoende av tillväxtnivå. Därför tror jag att det alltid är bättre att tala om vilken miljö som vi vill ha i framtiden än att tala om tillväxten. Talet om tillväxt är alltid laddat, och låser tanken.

  2. Anders Romelsjö

    Lena Sommestad har som vanligt skrivit ett utmärkt inlägg. Tänk så bra om Sahlin och Östros varit endast 1-2 snäpp under hennes nivå i analysförmåga och insikt – då hade S kunnat vinna valet. I punkt 4 berör hon den aktuella boken Välfärdsanden, som rescenserats i bl.a Läkartidningen av undertecknad (http://ltarkiv.lakartidningen.se/), och kommer in på sambandet välstånd och lycka.
    I många länder, inte minst de med högst välstånd, har tillväxten varit kopplad till ökad arbetslöshet, stress, psykisk ohälsa och minskad social trygghet. Låt oss åter se på USA. Medianinkomsten i USA har ej ökat på 30 år. Professor Elisabeth Warren, Harvard nämnde i i ett skrivet uttalande till kongressen sommaren 2008 att medianinkomsten i USA minskat med 1 175 dollar för ett amerikanske medianhushåll, justerat för inflationen, mellan år 2000 och 2007 då tillväxten ökade i USA. (Dagens industri 24 juli 2008. USA:Stagnerande löner och inflation pressar medelklassen- CNN.) Och hur lyckliga är de närmare 50 miljoner oförsäkrade medborgarna i USA och alla de kriminella (9 gånger fler invånare i USA per capita sitter i fängelse, jämfört med Sverige) och deras offer. Lycka är ett relativt begrepp. Man måste bl.a. studera konsekvenser av till tillväxt, olika befolkningsgrupper samt ta hänsyn till inverkan av varierande bortfall i frågeundersökningar.
    Ett grundläggande problem med den jämförande forskningen av lycka är att personer med olika sociala, psykiska och ekonomiska problem med all sannolikhet är överrepresenterade i bortfallet i sådana liksom í andra frågeundersökningar. (Undertecknad har som forskare genomfört och analyserat data från flera frågeundersökningar, liksom bortfallsproblematiken).
    Tillväxten i Sverige har varit betydande de senaste 20 åren. Enligt den nationella folkhälsoenkäten 2009 (www.socialstyrelsen.se) har det psykiska välbefinnandet i befolkningen försämrats sedan 1980-talet och under samma tidsperiod har också värkbesvär ökat. Andelen skolbarn som rapporterade att de känt sig nere, haft svårt att somna, känt sig nervösa eller haft huvudvärk ökade bland både flickor och pojkar fram till slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, och därefter fortsatt hos för flickor i årskurs 9.
    Sedan början av 1990-talet har konkurrensen på arbetsmarknaden ökat liksom arbetslösheten.
    Säkert finns ett samband mellan de minskade möjligheterna till arbete och ökade psykiska problem bland unga.
    Är det inte tankeväckande att otryggheten och arbetslösheten ökat i samhället under en period då BNP ökat? Under denna period har de ekonomiska skillnaderna ökat, fackföreningarnas inflytande minskat(s) och bonusprogrammen skjutit i höjden. Den viktigaste anledningen är den neoliberala ekonomin, som Lena diskuterat i tidigare blogg. I världsmåttstock, med ökat antal fattiga (33% av alla människor i FN:s Human Development Report 2010), behövs ett annat ekonomiskt system, som mer tar fasta på människornas behov än på olika företags strävan efter maximal vinst. Vi behöver alltså ett mer demokratiskt ekonomiskt system (inte som i Sovjet) som mer planmässigt och gemensamt kan låta utnyttja jorden och våra gemensamma tillgångar till en välbalanserad tillväxt med central hänsyn till klimatfrågan! I detta avseende skiljer sig kanske Lena Sommestads och mina åsikter, förutom i klimatfrågan centrala betydelse. Dock har jag gott stöd i min skepsis till marknadsekonomins fortsatta framgång av en stor opinionsundersökning av BBC 2009 i 27 länder. 1 % ansåg att ”market capitalism” fungerade bra och ej behövde regleras, 51 % att reglering behövdes, medan 23 % (43 % i Frankrike) ansåg att kapitalism behövde ersättas av annat system. En majoritet ville att regeringen mer aktivt skulle äga eller kontrollera industrin. Frågeundersökningar täcker ej hela verkligheten. Medan satsningarna på krigsindustrin befrämjar BNP-tillväxt, t.ex. i USA i början av 2000-talet innebar det krig i Irak med kanske 1 miljon döda och 5 miljoner på flykt. Lycka för vissa aktieägare och död och djup olycka för andra.
    Dessa och många andra förhållanden, liksom Sommestads utmärkta inlägg, indikerar hur pass ensidig, tveksam och blind fokus på ökad BNP är.

    • lenasommestad

      Tack Anders för alla dessa fakta, som med förfärande tydlighet illustrerar de utmaningar som vi står inför i ett allt rikare men allt mer ojämlikt samhälle.

  3. Några reflexioner:

    1. Pratet om ”tillväxt” som måste till ”för att det skall finnas något att fördela” är lömskt. Redan Marx påpekade att man skall inte bara se på tillväxten utan också på hela den ekonomi som tillväxten skapas ur. Då blir det helt andra volymer för omfördelningar och omprioriteringar. Man kan ju vidta åtgärder för att dränera spekulationsekonomin och se till att resurser inom den reala ekonomin aktiveras i stället, exempelvis. Mindre bostadsspekulation och mer vindkraftverk exempelvis.

    2. Att efterfrågetillväxten avtar och stagnerar är ett förhållande som till och med kan förklaras med hjälp av neoklassisk nationalekonomi – det är den avtagande marginalnyttan eller marginaltillfredsställelsen av ytterligare konsumtion det handlar om. Den enorma reklamapparat som vi har runt omkring oss, och som blir allt mer påträngande, tyder på att varor allt mindre ”säljer sig själv” numera, det fordras påtryckningar för att få folk att konsumera. Dessutom betyder ganska hög medelålder att de flesta har gjort investeringar för att dra igång sina hushåll och redan har mycket av vad de behöver. Med andra ord finns det ingen anledning att bli upprörd över låg konsumtionstillväxt.

    3. Man kan väl åberopa och komplettera Engels lag också: En växande del av efterfrågan går till saker som ligger utanför massproducerade livsförnödenheter i och med att folks inkomster stiger. Bland annat efterfrågas tjänster som inte kan rationaliseras på samma sätt som industriproduktion, och det finns önskan om mer fritid. Arbetstid och pensionsålder är intressanta i detta sammanhang, men Sahlin verkar inte uppfatta detta annat än att det skall vara mer arbete och sämre pensionsvillkor. Hur ekonomin skall kunna förbättras av det förstår jag inte, allrahelst om det skall ske inom nuvarande ekonomiska system. Däremot kan man kanske backa i Engels schema, så att fler människor tvingas att lägga större andel av sina inkomster på nödvändighetsvaror, men är det detta socialdemokraterna strävar efter?

  4. Anders Romelsjö

    Marknadsekonomi och/eller välfärd framöver?

    Lena Sommestad har som vanligt skrivit ett utmärkt inlägg. Tänk så bra om Sahlin och Östros varit endast 1-2 snäpp under hennes nivå i analysförmåga och insikt – då hade S kunnat vinna valet. I punkt 4 berör hon den aktuella boken Välfärdsanden, som rescenserats i bl.a Läkartidningen av undertecknad (http://ltarkiv.lakartidningen.se/), och kommer in på sambandet välstånd och lycka.
    I många länder, inte minst de med högst välstånd, har tillväxten varit kopplad till ökad arbetslöshet, stress, psykisk ohälsa och minskad social trygghet. Låt oss åter se på USA. Medianinkomsten i USA har ej ökat på 30 år. Professor Elisabeth Warren, Harvard nämnde i i ett skrivet uttalande till kongressen sommaren 2008 att medianinkomsten i USA minskat med 1 175 dollar för ett amerikanske medianhushåll, justerat för inflationen, mellan år 2000 och 2007 då tillväxten ökade i USA. (Dagens industri 24 juli 2008. USA:Stagnerande löner och inflation pressar medelklassen- CNN.) Och hur lyckliga är de närmare 50 miljoner oförsäkrade medborgarna i USA och alla de kriminella (9 gånger fler invånare i USA per capita sitter i fängelse, jämfört med Sverige) och deras offer. Lycka är ett relativt begrepp. Man måste bl.a. studera konsekvenser av till tillväxt, olika befolkningsgrupper samt ta hänsyn till inverkan av varierande bortfall i frågeundersökningar.
    Ett grundläggande problem med den jämförande forskningen av lycka är att personer med olika sociala, psykiska och ekonomiska problem med all sannolikhet är överrepresenterade i bortfallet i sådana liksom í andra frågeundersökningar. (Undertecknad har som forskare genomfört och analyserat data från flera frågeundersökningar, liksom bortfallsproblematiken).
    Tillväxten i Sverige har varit betydande de senaste 20 åren. Enligt den nationella folkhälsoenkäten 2009 (www.socialstyrelsen.se) har det psykiska välbefinnandet i befolkningen försämrats sedan 1980-talet och under samma tidsperiod har också värkbesvär ökat. Andelen skolbarn som rapporterade att de känt sig nere, haft svårt att somna, känt sig nervösa eller haft huvudvärk ökade bland både flickor och pojkar fram till slutet av 1990-talet och början av 2000-talet, och därefter fortsatt hos för flickor i årskurs 9.
    Sedan början av 1990-talet har konkurrensen på arbetsmarknaden ökat liksom arbetslösheten.
    Säkert finns ett samband mellan de minskade möjligheterna till arbete och ökade psykiska problem bland unga.
    Är det inte tankeväckande att otryggheten och arbetslösheten ökat i samhället under en period då BNP ökat? Under denna period har de ekonomiska skillnaderna ökat, fackföreningarnas inflytande minskat(s) och bonusprogrammen skjutit i höjden. Den viktigaste anledningen är den neoliberala ekonomin, som Lena diskuterat i tidigare blogg. I världsmåttstock, med ökat antal fattiga (33% av alla människor i FN:s Human Development Report 2010), behövs ett annat ekonomiskt system, som mer tar fasta på människornas behov än på olika företags strävan efter maximal vinst. Vi behöver alltså ett mer demokratiskt ekonomiskt system (inte som i Sovjet) som mer planmässigt och gemensamt kan låta utnyttja jorden och våra gemensamma tillgångar till en välbalanserad tillväxt med central hänsyn till klimatfrågan! I detta avseende skiljer sig kanske Lena Sommestads och mina åsikter, förutom i klimatfrågan centrala betydelse. Dock har jag gott stöd i min skepsis till marknadsekonomins fortsatta framgång av en stor opinionsundersökning av BBC 2009 i 27 länder. 1 % ansåg att ”market capitalism” fungerade bra och ej behövde regleras, 51 % att reglering behövdes, medan 23 % (43 % i Frankrike) ansåg att kapitalism behövde ersättas av annat system. (BBC World Poll. Wide dissatisfaction with capitalism – twent years after the fall of Berlin wall. http://www.globescan.com/news_archives/bhc2009_berlin_wall). En majoritet ville att regeringen mer aktivt skulle äga eller kontrollera industrin. Frågeundersökningar täcker ej hela verkligheten. Medan satsningarna på krigsindustrin befrämjar BNP-tillväxt, t.ex. i USA i början av 2000-talet innebar det krig i Irak med kanske 1 miljon döda och 5 miljoner på flykt. Lycka för vissa aktieägare och död och djup olycka för andra.
    Dessa och många andra förhållanden, liksom Sommestads utmärkta inlägg, indikerar hur pass ensidig, tveksam och blind fokus på ökad BNP är.

  5. Ingegerd Jansson

    Tack för kloka synpunkter, de första (s)-märkta som berört mig på många år. Men – några kommentarer, som kanske ligger vid sidan om men ändå har med saken att göra:
    1. I bloggarnas och twitter-världen går det rasande fort. Det kan kännas angeläget att hänga med, men den som springer fortast snubblar i regel först. Det är inte mycket luft eller tankar mellan ditt kloka inlägg 28/12 och sexpunktsprogrammet den 30:e. Jag har inga stora invändningar, det är som sagt mycket klokt. Men det får mig att minnas en god och klok vän som i samband med en annan snabb lösning gav mig det goda rådet som följt genom livet: ”Vänta lite med svaret, kan du inte leva med frågan ett tag till?”
    2. Tillväxt är inte allt. Jag tillhör de som diskuterade tillväxt eller ej på 70-talet i grundorganisationer och i den interna oppositionen. Diskussionen drunknade i vågen av argumentation från den tidens lobbyister – Boston Consulting Group, Round Table m.fl. – men vi hann upptäcka att politik inte handlade om tillväxt eller inte tillväxt. Tillväxten var sekundär eller tertiell. Politiken kunde ge tillväxten en riktning och ett innehåll. Resten var fördelningspolitik.
    3. Politisk demokrati förutsätter förankring. Om du eller ditt parti vill nå fram till väljare och resultat krävs mer än bara punktprogram. Människor är inte dumma och måste kunna ta till sig ”bilden” och acceptera punkter och program. Trettio år av reklambyråstyrd ”politikförsäljning” från samtliga riksdagspartier har förvirrat begreppen. Stig-Björn Lundgrens ryggmärgsreaktion att hänvisa till RUT, inkomstskatter och friskolor som de stora frågorna bevisar bara vilket genomslag PR-byråerna och media haft. Min bild och analysmodell, som ger mig en viss klarhet och fått mig att hålla mig ifrån partipolitiskt arbete i 25 år och i stället arbeta ideellt i civilsamhällets organisationer, är bilden av ett tregrenat samhälle: Här finns en ekonomisk sektor, näringslivet, som skapar välfärden och en politisk sektor, rättssamhället, som stiftar lagar och fördelar välfärden, och en kultursektor, civilsamhället, där de kreativa och ideella krafterna återfinns. Poängen med modellen är principen om det goda samhället som en balans mellan dessa tre sektorer. De sköter sitt, i den ekonomiska sektorn ser företagen till att producera och skapa välfärd, den lagstiftande fördelar och civilsektorn bidrar med idéer och arbetskraft till de andra. Idag är problemet att den ekonomiska sektorn dominerar totalt, speciellt över den politiska. Dessa två minimaliserar den tredje, med resultat som utslagning, landsbygdsdöd, reducering av människors liv till konsumtion och tv-tittande. Ingen balans!
    Mycket mer går att säga om detta, men jag hänvisar till den som talar bäst för detta idag, alternativa nobelpristagaren och bondeledaren från Filippinerna, Nicanor Perlas. Googla på honom eller på tregrening!

    • lenasommestad

      Tack för dessa synpunkter.

      Jag håller med dig om att tillväxt inte är allt – men den har tyvärr varit nästan allt i politiken under 30 år. Allt sedan 1970-talet har fixeringen vid tillväxt styrt agendan. Min ambition är att vrida intresset åt annat håll, men så som debatten ser ut tror jag också att det är viktigt att diskutera själva tillväxtbegreppet, trots allt. Förhoppningsvis kan det vara ett sätt att komma vidare.

      Jag håller med dig om att vi behöver mer än bara punktprogram, men min bild av samhället skiljer sig en del från din. Idén om det tredelade samhället känner jag igen från den konservative tänkaren Hans Zetterberg. Det positiva i denna bild är den starka roll som ges åt det civila samhället. Problemet, som jag ser det, är synen på politiken. Som jag ser det är politiken inte en sektor som fördelar en välfärd som näringslivet skapar. Välfärden eller välståndet i samhället skapas lika mycket i familj och politik som i näringslivet. En orsak till att näringslivet har fått en sådan dominans, som du påpekar, är just – tror jag – att vi har matats med föreställningen om dess avgörande betydelse för välfärden. På denna grund har näringslivet och marknadsekonomins förespråkare kunnat utvidga sin sfär.

      Jag vill heller inte se politiken som ett ”rättssamhälle”, som ”stiftar lagar och fördelar välfärd”. Då tycker jag att vi blandar ihop stat/ myndigheter med själva den levande politiken. Politiken måste vara mötesplatsen för kreativitet och idealism från såväl civilsamhället som från näringslivsintressena, men också en mötesplats för aktörer från t.ex. det kunskapssamhälle som finns bland annat på högskolor och universitet.

      Idag finns en stor del av samhällets mest aktiva och engagerade medborgare i civilsamhällets organisationer. Där har också jag själv länge haft min plats, med avstånd till den politik som många av oss uppfattar som mindre attraktiv. Men detta har också utarmat politiken, så att vi har fått en ond cirkel. De som drivs av idealism och engagemang uppfattar politiken som alltför strategisk och beräknande, och ju färre idealister och engagerade människor från civilsamhället som deltar i partierna, ju mer utarmade blir de.
      Det jag funderar över är hur vi ska kunna vända denna utveckling, i ett första steg genom att stärka mötesplatserna mellan politiken och civilsamhället. Partierna är fortfarande de organisationer som bär sammanhållna ideologier och idéer om hur vårt samhälle ska utformas. Partierna har ett ansvar att forma strategier, där många olika intressen från civilsamhället förs samman. Att föra dialog med ett parti ger för representanter för civilsamhället andra möjligheter än att bedriva lobbying för en fråga direkt mot regering eller riksdag.

      Du skriver: ”Min bild och analysmodell, som ger mig en viss klarhet och fått mig att hålla mig ifrån partipolitiskt arbete i 25 år”. Jag önskar att fler som du inte höll sig borta från partipolitiken, utan bidrog åtminstone i utkanten till denna arena av demokratin. Fler behövs!

    • Ingegerd Jansson:
      Min bild och analysmodell, … Här finns en ekonomisk sektor, näringslivet, som skapar välfärden och en politisk sektor, rättssamhället, som stiftar lagar och fördelar välfärden, och en kultursektor, civilsamhället, där de kreativa och ideella krafterna återfinns.

      Jag tycker den modellen haltar betänkligt.

      Jag kopierar från en ekonom:

      I varje samhälle finns mänskliga behov av många slag, och det finns olika sätt att tillgodose dessa behov. Behoven gäller både hårda och mjuka saker, både mat, tjänster, service, varor, trygghet, kultur etc. Varje gång och i varje ögonblick som mänskliga behov av dessa slag tillgodoses, antingen genom tillhandahållandet av en tjänst eller en vara, vare sig den är offentlig eller privat, vare sig den beslutats på politisk väg eller levereras av kommersiella skäl på marknaden, så kan man säga att välfärden ökat. Det betyder också att produktion av varor eller tjänster kommit till stånd och att resurser, eller inkomster har skapats.

      Produktionen av varor och tjänster kan fungera bra eller dåligt, den kan avse viktiga eller oviktiga varor, den kan produceras med vinst privat eller tillgodoses av kommuner, landsting eller stat via politiska beslut. Ekonomiskt finns ingen skillnad mellan varor och tjänster. Samhällsekonomiskt spelar det inte heller någon roll om de levererats genom privat eller offentlig organisation.

      Organisatoriskt finns skillnader, finansieringssätten varierar. Men i den grundläggande ekonomiska analysen är det bara detta som räknas: de mänskliga behoven och möjligheten att tillgodose dessa. Möjligen kan man skilja på viktiga och oviktiga varor, på utbildning och diskmaskiner kontra påsksmällare och våldspornografi. Men att tro att privatproducerade varor och tjänster har större värde än offentligproducerade är en felsyn, liksom att det är det privatproducerade som skapar pengar och på så sätt skulle bära upp det offentliga.

      Pengar trycks av regeringar. Om regeringarna trycker för mycket pengar så får man full sysselsättning och till sist överansträngning av ekonomin. Om man trycker för lite eller fördelar dem till endast några få, så får man undersysselsättning och stagnation. Det är oerhört viktigt att avpassa köpkraft och penningtillgång nöjaktigt på så sätt att ett land precis lagom utnyttjar sina resurser, så att det varken får överansträngning eller underansträngning eller oskäligt gynnar vissa grupper.

      Det är detta vi kallar ekonomisk politik och penningpolitik.

      Att export, det privata näringslivet skapar välfärden stämmer inte, man måste inte först producera ”påsksmällare och våldspornografi” för att sen kunna leverera välfärd t.ex. i form av äldrevård mm. Vi har sk blandekonomi där finns tjänster och varor som produceras både av privata aktörer och av offentliga. Med en produktivitets tillväxt som ökat med har jag för mig flera tusen procent på de senaste dryga hundra åren har vi möjlighet att producera allt möjligt inkl äldrevård. Det som det handlar om i blandekonomin är hur stor del av de tillgängliga resurserna som ska användas för att producera t.ex. äldrevård mm i den gemensamt betalda sektorn kontra hur mycket som ska produceras på den privata marknaden. Om vi t.ex. hade använt alla resurser på den privata marknaden hade det inte funnits utrymme för offentlig produktion av välfärd, det hade kvittat hur mycket skatt som kommit in, för att skapa utrymmer för offentlig produktion hade vi varit tvungna att skära ner på andelen privat produktion.

      ”Tillväxt” är ett ”buzzword”, det saknar egentlig mening om det inte definieras, det används för att driva olika intresses agendor. När en del använder det betyder det egentligen att löntagarnas anställningstrygghet ska försämras, att löner ska sänkas, typ mer till oss och mindre till alla andra. Man kan även notera hur ekonomin allt mer blivit ett sk nollsummespel hos de som en gång frankt förklarade att ekonomi inte är ett nollsummespel när de skulle ha mer och du mindre.

      Det enda sättet vi kan möta ett problem med en äldre befolkning och färre i aktiv ålder är med tillväxt, i meningen att vi med mindre ansträngning kan producera mer av de behov som kommer att finnas i framtiden.

      Att styra resurserna selektivt dit där de gör mest nytta är ett självklart ideal. Men problemet är att vi inte kan se in i framtiden, vi kan spekulera om framtiden men det är ett synnerligen osäkert företag. Det finns gott om kvalificerade framtidsspekulationer som slagit ordentligt fel. Det bästa är förmodligen att försöka ha en hög grad av flexibilitet och satsa på säkra kort som t.ex. att ge de som ska möta framtidens problem bästa möjliga utbildning. Att i dag dra upp detaljerade planer för hur det ska fungera om 30-50 år är förmodligen meningslöst, dels kan vi som sagt inte se in i framtiden och veta hur nya okända och gamla variabler kommer att se ut då, dels är det inte vi som äger problemet det tillhör de som är aktiva då.

      • Håkan

        Lasse;

        Bra kommentarer, men en invändning måste göras – pengar trycks inte av regeringar so ekonomen påstod. Nya pengar tillförs samhället huvudsakligen genom VANLIGA BANKLÅN.

        Penningmängden ökar när någon tar ett lån i en privat bank. Penningmängden minskar i takt med amorteringarna av banklånen.

        Hela 95% av våra betalningsmedel är alltså skapade ur tomma intet av privata banker. (De återstående 5 procenten är skapade av centralbanken.) Skapandet är en ren bokföringsoperation, och sker genom att banken utökar sin balansräkning. Vid utställandet av en kredit ökar ”utlåningen” (som finns på tillgångssidan) lika mycket som inlåningen, som återfinns på skuldsidan. That´s it.

        Pengar är alltså krediter. Detta för med sig en del mycket viktiga konsekvenser. Vill vi ha något att fördela måste vi se till att lånevolymen i privatbankerna kan öka. Observera att det inte räcker med att lånevolymen är konstant. Det finns en ”tvångsmässig” ökning som beror på två saker: Dels kan inte pengar till räntor skapas specifikt, utan måste tas från summan av ursprungliga lånebelopp. Dels finns inte den nödvändiga återcirkulation av inbetalda räntor till realekonomin som skulle ha kunnat balansera systemet. Räntorna återinvesteras alltså inte i realekonomin i tillräckligt hög grad, utan går till den växande ickeproduktiva finansiella sektorn.

        Vår penningmängd är alltså helt beroende av mängden skuldsättning till privata banker. Ständig exponentiell BNP-tillväxt betyder därför att vi någonstans tror att samhällets skuldsättning till privatbanker också kan växa exponentiellt i tid och evighet.

        Jag sticker ut hakan och säger att det finns en bråddjup dimension i detta som nu måste börja innebära ett UPPVAKNANDE för alla som är intresserade av politik och tillväxtfrågor. Debatten om monetära reformer pågår nu för fullt på internet, framför allt i USA. För svensk del får tex kreditavregleringarna 1985 sin förklaring med denna nya kunskap. Likaså inflation, konjunktursvängningar m m.

        I vårt nuvarande monetära system är det antingen expansion eller kris. Det finns inget fungerande mellanläge. Den som tycker att detta låter alarmerande har förstått det hela fullkomligt rätt.

        Här har en ny socialdemokrati en enorm utmaning och otroligt stimulerande framtida uppgift: Hur får vi bort det inbyggda tillväxttvånget när det gäller kreditpengar och skuldsättning och i förlängningen även BNP? Denna fråga varken kan eller vill borgarna svara på. Här finns alltså en möjlighet att profilera fram en helt ny vänster, och det med besked.

        Läs o filmtips:
        http://www.dinlokaltidning.se/index.php?johan_sandwall
        http://sahalee.wordpress.com/2010/05/24/money-as-debt/

      • Håkan:
        Klippet var ett par decennier gammalt och eftersom det fortfarande är lite luddigt om hur det monetära fungerar är det inte mycket att orda om. De monetära makthavarna blir ju ån i denna dag förvånade över att det inte fungerar som i teorierna. Man fick snart lägga ner Friedmans idéer om att penningmängden kunde styras av Centralbanker och att inflationen skulle styras av penningmängden. Så gick man över till att det var inflationsförväntningarna som var avgörande och att man bara skulle styra priset på pengar och inte mängden.
        Men fortfarande är det bara det offentliga i forma av centralbank som kan introducera sk HPM som inte motsvaras av en fordran.
        Monetary system not behaving according to textbooks
        William Mitchell
        Banks clearly do expand the money supply endogenously – that is, without the ability of the central bank to control it. But all this activity is leveraging the high powered money (HPM) created by the interaction between the government and non-government sectors.

        The important point though is that all transactions at the non-government level balance out – they “net to zero”. For every asset that is created so there is a corresponding liability – $-for-$. So credit expansion always nets to zero! In previous blogs I have called the credit creation process the “horizontal” level of analysis to distinguish it from the vertical transactions that mark the relationship between the government and non-government sectors.

        The vertical transactions introduce the currency into the economy while the horizontal transactions “leverage” this vertical component. …

        When a bank makes a $A-denominated loan it simultaneously creates an equal $A-denominated deposit. So it buys an asset (the borrower’s IOU) and creates a deposit (bank liability). For the borrower, the IOU is a liability and the deposit is an asset (money). The bank does this in the expectation that the borrower will demand HPM (withdraw the deposit) and spend it. The act of spending then shifts reserves between banks.

        These bank liabilities (deposits) become “money” within the non-government sector. But you can see that nothing net has been created.
        Only vertical transactions create/destroy assets that do not have corresponding liabilities.

        But what gives the unit of account chosen by the Government its primacy. Why do all the banks and customers demand it? The answer is that state money (in our case the $A) is demanded because the Government will only allow it to be used to extinguish tax liabilities. …

        The essential idea is that the “money supply” in an “entrepreneurial economy” is demand-determined – as the demand for credit expands so does the money supply.

        As credit is repaid the money supply shrinks. These flows are going on all the time and the stock measure we choose to call the money supply, say M3 (Currency plus bank current deposits of the private non-bank sector plus all other bank deposits from the private non-bank sector) is just an arbitrary reflection of the credit circuit.

        So the supply of money is determined endogenously by the level of GDP, which means it is a dynamic (rather than a static) concept.

        Central banks clearly do not determine the volume of deposits held each day. These arise from decisions by commercial banks to make loans. …

  6. Olof Malmberg

    Med reservation för att min nationalekonomi luddat till sig lite:
    Ett sätt att formulera det är ju att ta den klassiska ekonomiska produktionsmodelen (Solow):
    L=arbetskraften
    K = Kapitalstock
    N= Befolkningen (N-L = icke arbetsför befolkning)
    a=parameter (0<a<1)

    L^(1-a)*K^(a)= Y
    Y/N = BNP per capita

    Enligt denna kan inte per capita tillväxt finnas.
    Ganska snabbt upptäckte man att teknologi och utbildning spelade roll och definierade om modellen till något liknande:

    Där A= teknonologi (tillväxten i denna faktor utvecklas t ex enligt Romer-modellen)
    H= Lh
    h=utbildningsfaktor

    A(H)^(1-a)*K^(a)= Y

    Y/N är fortfarande lika med BNP per capita.

    En "uthållig tillväxtmodell" skulle kunna definiera en effektiv arbetskraft Hsom:

    H= L*f*h*l (befolkning i arbetsför ålder gånger "friskhet" och humankapitals/utbildningsfaktorer samt (inverterad)ledighet)

    och kapital som består av två delar:

    K=R+E

    R=reproducerbart kapital
    E= Extraktivt (icke reproducerbart kapital eller motsvarande mått)

    Grand Model för BNP-per capita blir då

    Y/N= A(L*o*h*l)^(1-a)*(R+E)^(a)

    Y/N är alltså ökande i teknologi, arbetsför befolkning, utbildning och användning av extraktivt och reproducerbart kapital, samt minskande i fritid och befolkningen totalt (barn+gamla ingår även här)

    En långsiktig hållbara tillväxt handlar ju egentligen om att optimera faktorerna A, o, h och R. Att öka "tillväxten" per capita (tillfälligt) genom få barn är ju kortsiktigt, ättestupan har moraliska betänkligheter, och att använda det extraktiva kapitalet i stor utsträckning, vars tillgänglighet i framtiden avgörs av användandet idag, kan vara långt ifrån optimalt. Att höja arbetstid och pensionsålder är ingen uppenbar välfärdseffekt. Hållbar långsiktigt tillväxt som höjder välfärden (och inte bara produktionen tillsammans med t ex pensionsåldern) bör således fokusera på faktorerna:

    f, h samt A och R.

    Om man vill ha tillväxt till varje pris på kort sikt (i detta fall är kort sikt ganska långt, jfr enbarnspolitiken i Kina, är det ju upp enbart att den boostas precis som Kina gör = Minimera barnafödandet, jättelång arbetstid, inga pensionssystem (ökar arbetskraftsutbudet!) samt plundra hela världen på naturresurser från kol till kisel och stjäl all immaterialrättsligt A du kan komma över.

  7. Sverige upplevde under 90-talet och 00-talet perioder med mycket stark tillväxt. Ändå har det varit svårt att nå de sysselsättningsnivåer, som Sverige hade på 1980-talet.

    Klart att det var ”svårt” att få ner arbetslösheten när man bedriver en politik som syftar till att hålla uppe arbetslösheten för att bekämpa en inbillad lönedriven inflation, något som vi egentligen inte haft sen rekordåren. Jag förstår inte varför man pratar som om det funnits någon vilja att bekämpa arbetslösheten när man de fakto drivit en politik som ska bekämpa ett inflationsspöke med just arbetslöshet.

    Den höga tillväxten har primärt varit genererad av rekordstora exportöverskott, alltså en tillväxt av produktion som inte konsumerats av här i landet men utomlands. Dessutom har produktivitetsökningen i exportindustrin varit god och man har kunnat producera allt mer med allt färre anställda.

    Även om vi ligger klart högre per capita i export relativt BNP och i US dollar än t.ex. Tyskland, Japan m.fl. har inte tillväxten i exportsektorn varit större än många andra haft. Det som främst gjort att exportnettot dominerat tillväxten har varit åtstramning av hemmamarknaden. Det är inte alls konstigt att arbetslösheten varit hög trots att det varit tillväxt.
    Några länders exportnetto sen 1970

    Så kunde också SN I sin December rapport om ekonomin meddela:

    Medelförmögenheten i Sverige är världens sjätte högsta. Men de rikaste 10 procenten äger 72 procent av tillgångarna, betydligt mer än i de flesta andra länder. En tredjedel av svenskarna saknar förmögenhet eller ligger på minus.

    Sverige har så här långt klarat sig långt bättre än de flesta andra I den globala konkurrensen, men i den svenska debatten låter det för jämnan som om vi var en förtvinad exportnation som hänger på repen och bara väntar på knockout. Det har nu sen mer än tre decennier målats fan på väggen om detta, det är inte riktigt friskt att ständigt hålla på så när verkligheten varit den motsatta.

    Scenariot med fler äldre och färre i arbetsför ålder borde rimligen innebära att vi måste vara noga med hur vi förvaltar de resurser som vi vill avsätta till vård och omsorg för dessa. Om detta ska betalas gemensamt har jag lite svårt att få ihop det med den omtalade valfriheten att välja än det ena än det andra som ska betalas gemensamt då detta onekligen blir dyrare. En obehaglig utveckling är som med tandvårdsubvention, Rut och rot subvention där tjockleken på plånboken avgör hur mycket man kan karva åt sig av den subvention som betalas gemensamt, speciellt som vi har ett synnerligen regressivt skattesystem med höga konsumtionskatter som belastar lågavlönade hårt.

    I sig ser jag principiellt inget fel i att pensionsåldrar justeras om folk lever längre och blir friskare, problemet är att som det diskuteras i många länder slår det snett och det är de som har haft slitsamma arbeten som kommer att drabbas hårdast. Och oavsett om folk lever längre och är friskare generellt sett så är det så att sjukdomsbenägenheten ökar med stigande ålder och det är inte alla förunnat att vara friska när de blir äldre.

  8. Pingback: Ett år av flygstörningar, tågstörningar och ..... | Svensson

  9. Klas

    Jag tror att Lena i sitt tillväxtmanifest har pekat ut ett antal viktiga utgångspunkter för en civiliserad och vitaliserad demokrati. Jag tror att inte ens dogmatiska tillväxtskramare blundar för tillväxtens begränsningar och problem. Men det är ju detta med mål och medel… Under ett par decennier har ekonomiska särintressen bit för bit erövrat den politiska agendan i namn av globalisering och förment tillväxttänkande. Orättfärdiga politiska beslut, ofta avsedda att göra stark starkare, har förlänats en ödesbunden karaktär, måste fattas si eller så pga att marknaden, omvärlden, utvecklingen, tillväxten kräver…Så måste det inte vara. Lena pekar ut en väg där mänskliga behov och önskningar, ställt i relation till naturens begränsningar och jämlikheten som tillväxtmotor, är utgångspunkten…även för politiska överväganden.

  10. Pingback: No euro for Sweden! Sommestad vettig sosse! « Helena Palena

  11. Jag är lite nyfiken på vad som döljer sig bakom det du skriver om i punkt 1:

    ”Modern forskning visar att de starkaste drivkrafterna bakom ekonomisk tillväxt finns utanför marknaden, främst i form av investeringar i humankapital (t.ex. utbildning, hälsa och social tillit). ”

    Har du något bra litteraturtips?

    • lenasommestad

      Några tips, om investeringar i hälsa och betydelse av livslängd och en befolknings ålderssammansättning, kommer nedan.

      Vetenskapliga artiklar:

      Bloom, David E. and David Canning (2000), The Health and Wealth of Nations. Science 288.

      Bloom, David E. and Jeffrey G. Williamson (1998) Demographic Transitions and Economic Miracles in Emerging Asia.World Bank Economic Review, 12 (3).

      Bloom, David E., David Canning and Jaypee Sevilla (2003), The demographic dividend: a new perspective on the economic consequences of population change. Santa Monica, CA: Rand.

      Lindh, Thomas and Bo Malmberg (1999), Age Structure Effects and Growth in the OECD, 1950-90, Journal of Population Economics 12, no. 3

      Lindh, Thomas and Bo Malmberg (2007), Demographically based global income forecasts up to the year 2050. International Journal of Forecasting, 23(4).

      Lutz, Wolfgang, Jesus Crespo Cuaresma and Warren Sanderson (2008), The Demography of Educational Attainment and Economic Growth, Science vol. 319.

      WHO (2001) Macroeconomics and Health: Investing in Health for Economic Development, Report of the Commission on Macroeconomics and Health, chaired by Jeffrey D. Sachs.

      Ett par länkar till mer lättillgängliga texter på temat:

      Nya möjligheter att förutspå framtiden

      What is the demographic dividend?

      • Tack. Mycket intressant. Har nu bara läst de populärvetenskapliga framställningarna, men det jag fattar huvudpoängerna som är intuitivt rimliga. En del kände jag ingen från min tid på IF, som du vet 🙂

        Nu utesluter ju inte detta en klokt utformad skattepolitik. Det är inte antingen eller. Men jag förstår hur du tänker. Med rätt utformad utbildnings- och allmän välfärdspolitik får man en högproduktiv vuxen befolkning.

      • lenasommestad

        Jag förstår vad du menar. Det får bli. Ett lästips så länge, från Uppsala Nya TIdning. Här skriver jag om drivkrafterna bakom tillväxt och varför den svenska välfärdsmodellen är så viktig.

  12. Pingback: 2010 – Björn von der Esch och Sören Wibe « Nemokrati

  13. Pingback: Tillväxt – och? « De Tystas Röst

  14. Pingback: Vad är det med dessa center tomtar ? « essbeck

  15. Tillväxt är i egentlig mening är i grunden att kunskapen ökat, med ökad förståelse och kunskap om hur den värld vi lever i fungerar har vi kunnat tillfredställa fler verkliga och inbillade mänskliga behov med mindre ansträngning. Om tillväxten/produktiviteten ökat bör mätas mot den potentiella förmågan vi har när de tillgängliga resurserna utnyttjas fullt. Att piska folk att arbeta längre och springa fortare är inte tillväxt i grundläggande mening.

    Människan har vandrat omkring här i 100 – 200 tusen år, den mesta av tiden hände inte så mycket i verklig förståelse av hur världen fungerar (om än hög kunskap genom naturvetenskapliga studier av närmiljön var ett måste för jägare och samlare för att överleva), en människa vid en given tidpunkt hade ungefär samma kunskap som de som funnits här tiotusen år tidigare. Stora saker som elden, förbättring av verktyg, domesticering av djur hände ganska sällan. För några tusen år sen började det öka en del och mer abstrakt kunskap kunde systematiseras med skriftspråk, de senaste 100-300 åren har det formligen exploderat och inte minst de senaste dryga 100 åren.

    I diskussioner om tillväxt i den framtidstroende och teknikvänliga tiden för så där en 60 år sen var det självklart att ökad tillväxt (i real mening) innebar att folk behövde arbeta mindre, hade kunnat föreställa sig den kunskapsökning som skett sen dess hade de nog föreställt sig att folk hade arbetat betydligt mindre än vad vi gör. Det nog inte riktigt hade kunnat föreställa sig att de få skulle kunna lanserar ett så framgångsrikt klasskrig att man började skruva klockan tillbaks när det gäller en del viktiga samhällsvetenskaper till en svunnen tid. Att stora delar av den arbetsföra befolkningen ställs utanför för att disciplinera de som arbetar, att döende barn avisas från sjukvård för att man ska ”spara”, att gamla dementa vanvårdas så pass att de avlider av detta för att ”spara” trots att de reala resurserna finns i överflöd.

    Som jag fattar det så visar de flesta undersökningar att folk i gemen prioriterar gemensam välfärdskonsumtion mycket högt och är beredda att betala för detta. Kapitalisterna förstår nog detta betydligt bättre än många politiker, det är förmodligen därför de vill privatisera välfärden inte minst när industriproduktion av varor får allt mindre betydelse i ekonomin.

    Den svenska ”tåligheten” med sk ”sparande”, nedskärningar, privatiseringar och bisarr ekonomisk politik grundar sig nog till stor del på just detta att det sägs vara den ekonomiska ”nödvändigheten” för att rädda välfärdsamhället. I många andra länder har man inte detta grundmurade förtroende för de politiska makthavarna att de egentligen vill allas vårt bästa. Det kanske är hög tid att svensken internationaliserar sin inställning till makthavarna.

    Jag hoppas att det fortsätter att vara kunskapstillväxt så vi förstår den värd vi lever i bättre och bättre och jag är övertygad om att det också leder till att vi med mindre ansträngning kan tillgodose mänskliga behov.

  16. Bo Elmgren

    På världsnaturfondens hemsida kan man testa sig själv för att få en uppfattning om hur stora ”ekologiska fotavtryck” som man kan anses göra, högst personligen. Jag svarade på ett antal frågor om min egen privata livsstil och konsumtion. Resultatet: Jag förbrukar så mycket att det skulle behövas 2,62 jordklot för att klara försörjningen och ta hand om avfallet om alla mina 6-7 miljarder medmänniskor skulle leva som jag.

    Och det finns bara ett jordklot…

    Jag, en svensk pensionär, som visserligen lever gott men absolut inte i någon extrem lyx jämfört med andra i vårt land, har en materiell förbrukning som är två och en halv gånger så hög som borde vara tillåtet. Motsvarande för genomsnittsvensken är mer än tre gånger så mycket som jorden i längden kan tåla. Det väcker tankar.

    Sen ska vi inte tala om ameriakanarna. De förbrukar mer än fem gånger sin andel av vad jordklotet tål. Ändå lever tiotals miljoner i USA under ”fattigdomsstrecket”…

    Det här är inte rättvist, det inser säkert alla. Vi måste vända någon gång. Det behöver inte ske drastiskt och plötsligt. Men det måste ske.

    Det är den materiella förbrukningen det gäller. Mat, prylar, bränsle, och så vidare. Konsumtionen av tjänster sätter inte alls samma allvarliga ”ekologiska fotavtryck”.

    Det är bland annat mot den här bakgrunden man bör föra diskussionen om tillväxten.

    Att det måste bli stark ekonomisk tillväxt i de fattiga länderna är helt klart. Miljarder människor i världen som har en levnadsstandard långt under alla fattigdomsgränser måste få öka sin materiella konsumtion – och produktion – högst avsevärt.

    Snart måste naturligtvis vi som bor i de rikare delarna av världen sluta öka vår materiella konsumtion. Så småningom måste den börja minska, i den mån som mänskligheten inte hittar vägar att öka jordklotets samlade produktionsförmåga. Särskilt gäller det de välbeställda och rika av de rika ländernas befolkning.

    Det betyder inte att all ekonomisk tillväxt måste upphöra i rika länder som Sverige. Men det är framför allt konsumtion och produktion av tjänster som bör få växa. Flera kommentarer i den här debatten på Lenas hemsida har varit inne på detta.
    Det bör bli mer personal i skolan, i omsorg om barn, gamla och gravt handikappade, i sjukvården, fler som arbetar med miljöinvesteringar, underhåll av bostäder, järnvägar, ledningsnät och så vidare. Här finns de största angelägna behoven som ännu inte är tillgodosedda. I stort sett sådant som betalas med skatter, solidariskt. Det går inte att förena med allmänna sänkningar av skatterna. Snarare kräver det att skatterna höjs.

    Det här är åtgärder som kommer att minska ojämlikheterna. På två sätt: Dels genom att människor med högre inkomster får betala mer än andra för samhällstjänster som alla får del av. Dels genom att det blir många nya arbetstillfällen.

    Mot detta säger många som tänker i traditionella nationalekonomiska banor, att högre skatter betyder lägre konsumtion och därmed lägre produktion och färre arbetstillfällen. Men ofta är det precis tvärtom: Om man sänker skatterna med en miljon blir det kanske nya arbetstillfällen. Om man i stället använder pengarna till att anställa fler människor i verksamhet för gemensamma ändamål, då blir det säkert nya jobb. Högre skatter kan mycket väl leda till att fler människor kommer i arbete.

    Vi gör ett medvetet val om vi väljer att att hålla högre skatter och ha fler människor anställda med gemensamma uppgifter: Vi begränsar den privata konsumtionen, som till stora delar är förbrukning av prylar och energi, men ökar i stället den gemensamma konsumtionen, som i till större delen är konsumtion av tjänster. Till exempel välfärdstjänster. Tjänster som inte alls belastar jordklotets förmåga att producera och ta hand om avfall lika mycket som materiell konsumtion.

    I jämlikare samhällen är det inte samma konsumtionstävlan, framdriven av strävan efter status, som råder i mera ojämlika samhällen. Och i samhällen som präglas av jämnare inkomstfördelning och mindre skillnader i levnadsvillkor mellan medborgarna, där mår människorna allmänt sett bättre. Fattigare såväl som rikare. Det får vi övertygande belägg för i boken ”Jämlikhetsanden”, skriven av Kate Pickett och Richard Wilkinson, två brittiska forskare med folkhälsa som specialitet. De har sammanställt jämförbar statistik från många olika länder vad gäller folkhälsa, barnadödlighet, brottslighet, människors tillit till varandra, barnens skolprestationer och så vidare.

    Slutsatsen av ”Jämlikhetsanden”: Jämlikare samhällen är bättre både för människornas välbefinnande och livskvalitet och för miljön i vår gemensamma värld. Kort sagt: Rött och grönt går hand i hand.

    Låt detta vara ledstjärnan för socialdemokratisk politik!

  17. Dryga Lisa

    Lena,

    Det finns en sak som alla politiker vill undvika så även Du enligt det som framgår hittills i Dina inlägg . Vi har pantsatt våra barns framtid ordentligt. Det finns ju en statsskuld på ca 300,000 kr per sysselsatt svensk (1 200 mrd/4 milj). Detta är ett övertydligt tecken på att den nu levande generationens välfärd, eskapader, utopier och misshushållning skall betalas av våra barn i framtiden. Är detta ansvarsfullt? Moraliskt?

    Ingår denna begränsande omständighet i Din verklighetsbeskrivning /uppfattning ang den framtida s-politiken? På vilket sätt har du tagit hänsyn till detta? MVH

    • lenasommestad

      Hej Lisa,
      den svenska staten har skulder, men det svenska staten har också mycket stora tillgångar. Att Sverige har skulder behöver därför inte betyda att vi har pantsatt våra barns framtid. Många gånger kan det vara rimligt att staten gör upplåning för att möjliggöra investeringar som kan ge större avkastning än räntan. Det normala är att varje stat har en skuld, vilket kommer till uttryck i att det också finns en marknad för statspapper. Denna marknad har en viktig funktion och utgör en bra placeringsmöjlighet för dem som vill placera långsiktigt.
      Allt detta betyder dock självklart inte att all upplåning är ok till vilka nivåer som helst.
      Om upplåning är bra eller ej beror för det första på vad den används till. Att låna till militär upprustning, som många länder i t.ex. Latinamerika gjorde under 1980-talet, är ingen god idé. Att däremot låna till investeringar i infrastruktur eller i stimulansåtgärder för jobb kan vara en mycket klok politik.

      Att spara för att minska på sin skuld så att man försummar t.ex. sjukvård och utbildning innebär att man försnillar ett annat slags kapital än penningkapital, nämligen humankapital. Det är långt värre än att ha en statsskuld, som alla länder i alla tider har haft.
      Just nu går Sverige mot en epok med en åldrande befolkning. Vi går också mot en situation med ökade klimatrisker. Om vi vill förbereda oss för detta bör vi enligt min uppfattning satsa på att rusta Sverige så att vi klarar de påfrestningar som ligger framför oss. Det innebär t.ex. att vi bör se till att rusta infrastrukturen och utbilda våra ungdomar väl. Idag är räntorna mycket låga och du går mycket tillbaka på att investera. Samtidigt har vi den största ungdomsgenerationen sedan 40-talisterna. De behöver jobb och utbildning nu, om de ska kunna bidra till Sveriges inkomster och utveckling i framtiden!

      Jag är helt enig med dig om att vi inte ska belasta kommande generationer och leva över våra tillgångar, dvs. att vi ska ha en hållbar ekonomi. Men för att kunna bedöma vad som är hållbart måste vi se på mycket mer än statsskulden. En introduktion till hur man då kan mäta och vilka andra indikatorer som behövs finns att läsa i en aktuell EU-rapport av ekonomerna Stiglitz, Sen och Fitoussi. De pekar på hur man t.ex. måste se också på välstånd i form av fysiskt kapital, hälsa, etc. Den är spännande att bara bläddra i eller kanske läsa sammanfattningen i början: Stiglitz- Sen- Fitoussi report

      Diagrammet över utvecklingen av Sveriges statsskuld här, med några andra länder som jämförelse.

    • Konsoliderad offentlig sektor har ingen finansiell skuld utan ett dött finansiellt överskott. Staten är som navet i den totala offentliga sektorn, att den del fått så stor betydelse i den svenska debatten är politik och inte ekonomi. Ordet ”Staten” alluderar förstås på den engelska betydelsen i ekonomiska sammanhang som typ OECD, IMF, EU etc där det då vanligen avser just den offentliga delen av ekonomin.

      Man kan notera i t.ex. Australien när man betalade av all sk statsskuld, de hade då inte något sk ”fonderande” av tillgångar i den valuta som de är monopoltillverkare av, då började marknaden klaga att det inte fanns säkra papper som man kunde få ränta på så man beslöt att som en service och subvention av marknaden att ge ut statspapper trots att man inte behövde låna. Nyligen har banker ojat sig om att där inte finns tillräckligt med statspapper för att de ska klara Basel III kraven på säkerhet och eget kapital som inte får vara vilka påhittiga ”papper” som helst.

  18. Dryga Lisa

    Hej Lena,

    Tack för Dina rader! Jag tolkar Ditt svar så att Du inte betraktar statsskuldsfrågan som en begränsande omständighet för den framtida s-politiken. Du skriver om marknaden för statspapper så här:

    ”Denna marknad har en viktig funktion och utgör en bra placeringsmöjlighet för dem som vill placera långsiktigt.”

    Som te x grekiska eller irländska statsobligationer som ingen ville köpa i höstas? Också våra egna statspapper hamnade i blåsväder på 90-talet. Har du redan glömt bort det när Göran Persson fick förklara sig inför ”flinande 25-åringar” på 90-talet i New York? Eller när dåvarande Skandia inte ville köpa osäkra svenska statspapper?

    ”… en statsskuld, som alla länder i alla tider har haft.”
    Nja, det här är väl ändå INTE sant?

    Politiker skall definitivt INTE ha mandat för att få låna i våra namn. Jag vill absolut inte löpa risken av att vi ”greklandiseras”. Historien skrämmer mig. Ni vill alla ”stimulera” även med lånade pengar men sedan går Ni när skulderna skall betalas tillbaka. Det är inte ansvarstagande enligt mig.
    Långsiktighet kan faktiskt också innebära att man FÖRST driver in medlen (skatterna), lägger dem i ”ladorna”och bara DÄREFTER spenderar dem för de där behjärtansvärda reformerna eller samhällsinvesteringarna. Finns det inga statsobligationer så finns det inget att spekulera emot på finansmarknaderna heller. Så enkelt är det. Är det så svårt att kommunicera ut detta budskap till väljarna? Men du kanske inte tycker att det är så ”progressivt” …

    Jag skulle vilja se en annan ordning vid upprättandet av statsbudgeten: årets budget skall helt och hållet baseras på förra årets skatteintäkter dvs har Ni inte lyckats driva in skattepengar till Era löften så får de vänta Denna nyordning skulle innebära att Ni politiker skulle kunna koncentrera Er på förvaltningen av de resurser som vi medborgare arbetat ihop. Och det är så jag vill se politikerrollen, inte så att Ni ger Er ut på ofinansierade, populistiska ”väljarköprundor” vart fjärde år. Vore det inte bättre även för Er att slippa lova saker som Ni i slutändan ändå inte kan stå för?

    Sedan till rapporten som vill styra bort ifrån det rent kamerala politikerrollen (dvs mindre GDP, mer andra indikatorer som inte är så lätta att definiera … är det därför Du gillar den?). Vi alla, särskilt i Sverige, har ett eget val men rapporten förbiser dess betydelse nästan (helt), det som i väldigt hög grad påverkar sådana saker som hälsa, utbildning, personliga aktiviteter, relationer, närmiljö etc. Det blir urproblematiskt att mäta dessa på ett jämförbart sätt i alla länder. Men som ett underlag för diskussion duger den.

    Till slut en sak från rapporten (sid 25) jag inte fattar. Är detta verkligen sant?

    ”A household that spends its wealth on consumption goods increases its current well-being but at the expense of its future well-being.”

    Min ena kollega har köpt en solenergidriven gräsklippare för 20,000 och den andra en cykel för 15,000, På vilket sätt innebär dessa konsumtionsvaror kostnader för deras framtida ”well-being” ? (Dessa kollegor finns!). De har ju dels investerat i miljövänlig energi dels i den egna hälsan! Varför är detta inte bra för framtiden? Det är mera komplicerat alltså än vad rapportförfattarna utgått ifrån men jag förstår att det är svårt att täcka in alla eventualiteter. MVH

  19. Pingback: Myter om velferd « johanrsjoberg

  20. Pingback: Miljö, lycka och välstånd | Martin Westin

  21. nekopolifil

    Mycket välskrivet och tankeväckande. Härligt att se att inte alla socialdemokrater är trötta grå gubbar, vilket tycks vara vad media för tillfället vill påskina.

  22. Som biolog och naturvetare är det lätt att inse att planeten Jorden är ett slutet system. Det finns däremot ett stort antal människor som tror på en oändlig materiell tillväxt i det slutna systemet.
    Jag skriver materiell tillväxt, helt enkelt för att begreppet tillväxt skulle kunna definieras på ett annat sätt, men där de flesta människornas associatonsbanor går till mer, mer och mer.
    Sverige ligger på 13 plats vad gäller det ekologiska fotavtrycket enligt Global Footprint Network http://assets.panda.org/downloads/lpr2010.pdf Figur 17
    I och med det så förbrukar vi svenskar nästan 6 gånger så mycket som planetens ekosystem kan bära.
    Det är, för mänsklighetens överlevnad, dags att börja prata och agera kraftfullt för DEGROWTH, ett begrepp som jag ännu inte hört en enda svensk politiker våga ta i sin mun.
    Däremot finns forskare som Tim Jackson, Peter Victor och Sergei Latouche som tydligt talar om det här och också försöker hitta vägar för att hitta lösningen att få en ekonomi att fungera med degrowth. För en översikt, se föreläsningen med Peter Victor från det seminarium som hölls i Helsingfors 24 september 2010. http://vimeo.com/15621894

    På det personliga planet handlar det om att vara förnöjsam, dvs kunna säga att det räcker nu. Jag som boende i Norrbottens inland och som har blivit bilbefriad (sålt bilen!) och därmed också fått en ökad livskvalité har givetvis lätt att säga att jag är nöjd. Jag kan nog pressa ner min materiella konsumtion (och därmed minska mitt ekologiska fotavtryck) MEN det är inte där lösningen ligger. Det måste fattas POLITISKA övergripande beslut och det måste göras på ett klokt sätt. Gör vi inte det så kommer vi att skapa kaos och i slutänden en situation från vilken vi inte kan backa.

    Klimatförändringarna visar mer än tydligt att det är bråttom – dags att ta hotet på allvar, förändringar i den här skalan som krävs för överlevnad är inte snabba och tiden rinner iväg.

  23. Pingback: Frågan om tillväxtens vara eller icke vara « strötankar och sentenser

  24. Håkan

    Svar till Lasse 2011-01-10;

    Du är väl insatt i ämnet, trevligt!

    OK – privata banker skapar alltså kreditpengar och drar kreditpengar ur cirkulation i en kontinuerlig process. I och med detta har numera 95% av våra betalningsmedel kommit att bli inlåning på bank.

    Endast 5% är centralbankspengar, dvs kontanter plus bankernas medel på konto i Riksbanken. Dessa pengar är emellertid också krediter, om än skapade i Riksbanken.

    Alla existerande pengar i samhället har således skapats genom lån i banksystemet, och penningmängden ökar o minskar i takt med nya banklån resp amortering.

    Visst finns det ekonomer o politiker som inte känner till detta, men ändå råder det numera knappast några oklarheter om själva tillvägagångssättet. Till och med tjänstemän i Riksbanken medger numera att bankerna skapar ”kreditpengar” genom att öka sin balansräkning, dvs både tillgångar och skulder, vid lånetillfället.

    Att tillgångarna och skulderna ökat lika mycket betyder emellertid inte någon ”nettning”, detta pga att löptiderna är olika. Vid kreditgivning skall låntagarens nyuppkomna fordran på banken kunna betalas ut direkt (avistafordran), medan bankens fordran på låntagaren kan ha en löptid på flera år.
    Skillnaden i löptider utgör i själva verket hela hemligheten bakom trolleriet. Banken och låntagaren kommer helt enkelt överens om att bli skyldiga varandra en viss summa pengar med olika löptider på betalning, och voilá – kreditpengar, dvs inlåning eller avistafordran på bank, har skapats ur tomma intet.
    Kreditpengarna, som alltså utgör 95% av våra betalningsmedel, är i själva verket enbart löften om betalning med pengar. Men vi handlar ju gladeligen med dessa löften som om det vore riktiga pengar.

    Systemet tycks alltså fungera. Men i takt med att privatbankernas trolleri vuxit har det ändå utkristalliserats ett jättelikt problem.
    I sig är problematiken t o m ganska lättförståelig. Svårigheten är mera att verkligen förstå själva ”trolleriet”, precis som det beskrivits ovan om än lite knapphändigt.

    Är det något jag skulle önska att socialdemokratiska politiker skulle bli mera medvetna om, så är det hur och var våra pengar skapas, samt den obönhörliga konsekvensen av privata bankers penningskapande.

    OK – till det viktigaste – konsekvensen o tillväxtens ursprung :

    Den exponentiella tillväxten beror INTE i första hand på befolkningstillväxt, innovationer, prylmani, strävan efter högre status, vinstmaximering, etc. Dessa faktorer med en smak av viss frivillighet spelar visserligen in och har sin givna roll, men det finns i själva verket ett expansionstvång á PRIORI på penningmängden! Förstår man inte detta tvång, blir faktiskt hela synen på politiken och tillväxtproblematiken snedvriden, ofullkomlig eller t o m direkt felaktig.

    Det inbyggda felet beror på att ”ränta” inte kan skapas specifikt vid banklånet. Endast principalen, dvs själva lånebeloppet kan skapas genom att banken utökar sin balansräkning. Räntan på lånen måste i stället tjänas ihop av låntagarna från summan av alla lånebelopp i cirkulation. Eftersom alla låntagare måste göra just detta – hela penningmängden består ju av krediter tagna i bank – så räcker de existerande pengarna aldrig till för nödvändiga betalningar. Tar vi räntepengarna från mängden principaler, så fattas det ju pengar i ”nästa låneled” till både ränta och amorteringar, vilket betyder att vi måste låna ännu mer, varvid det uppkommer ännu större räntekrav, osv, osv.

    Vi har alltså fastnad i en skuldspiral, vi måste ständigt låna mer och mer. Och – äntligen kanske man kan säga – nu går det faktiskt inte längre, det har den senaste finanskrisen visat. Det har uppstått en global skuldmättnad, nya lån höjer inte längre produktiviteten.

    Så vad skall vi nu göra åt allt detta, och vad skall socialdemokratin göra?

    Ofta handlar debatten om vi i den rika världen borde ”avstå” från den exponentiella BNP-tillväxten för miljöns skull. Svaret är att det KAN vi ju inte – eftersom exponentiell tillväxt i lånevolym är en förutsättning för att alla låntagare löpande skall kunna betala tillbaka sina banklån plus ränta !!
    Vrider vi av tillväxtkranen det allra minsta blir det kreditförluster, bank-och finanskris, konkurser, arbetslöshet etc. I nuvarande system är det antingen exponentiell tillväxt i penningmängd och BNP – eller finanskris.

    Såvitt jag förstår behöver vi reformera banksystemet på ett sådant sätt att exponentiell tillväxt i penningmängd (och skuldsättning) inte längre är ett absolut krav för att ekonomins öht skall fungera. Då och endast då kan vi sänka tillväxten.

    Hur gör man en sådan reform?

    De flesta penningreformister (Michael Hudson, Rickard Werner, Bernard Lietaer m fl) rekommenderar att en viss mängd offentligt ”utgivna” skuldfria pengar bör spenderas in i cirkulation via den offentliga sektorn.
    Det är ett förslag, det finns några andra, tex statligt helägda banksystem med fortsatt marknadsmässiga kreditbedömningar, samt återinförda valutaregleringar i alla länder (mitt förslag).

    Gemensamt för alla förslag är STATENS nya och viktiga roll för ekonomin i framtiden. Därför är det just Socialdemokraterna som skall gå i täten vid en eventuell penningreform! Detta borde alltså bli ”den nya berättelsen” som så många efterlyser.

    Lena Sommestad, om du läser detta, socialdemokraterna måste bli mera engagerade och verkligen stå beredda i den här frågan.
    Penningreformerna behöver kanske inte börja i Sverige, faktum är att USA och andra krisländer ligger närmare till hands. Men RÄTT kunskap om privatbankernas penningskapande måste upp till ytan och börja debatteras inom socialdemokratin.

    • Bo Malmberg

      Penningfrågorna är intressanta och viktiga, men de rymmer ingen större mystik som jag ser det. Något som vi kan vara stolta över som svenskar är att den moderna teorin först publicerades på svenska, nämligen Knut Wicksells ”Föreläsningar i nationalekonomi: Om penningar och kredit”, 1906.

      Om du inte läst den rekommenderas den starkt. Det har tagit tid för Wicksells teori att få fullt genomslag men idag bildar den grunden för all centralbankspolitik, om jag förstått saken rätt. Wicksell har en mycket bra beskrivning av hur kreditexpansionen går till. Hans huvudtes är att prisutvecklingen styrs av hur snabbt mängden kreditpengar expanderar i förhållande till hur snabbt produktionen ökar. Nyckeln här är hur hög den nominella räntan är i förhållande till den avkastningen på rörelsekapital. Om den nominella räntan är lägre än avkastningen skapas en accelererande ökning av mängden kreditpengar och därmed en inflationsprocess. Om den nominella räntan är högre än avkastningen blir det istället kontraktion och deflationen. Om centralbanken kan anpassa räntan går det därför att styra prisutvecklingen, vilket är vad centralbanker idag håller på med. Ett problem som Keynes upptäckte var att om man har deflation kan det vara svårt att åstakomma en utlåningränta som inte är högre än avkastningen. Deflation kan därför vara svårt att häva.

      Det jag inte ser är vad de analyser som du diskuterar har att tillföra jämfört med Wicksell. Om den reala ekonomin expanderar så måste mängden kreditpengar expandera men detta sker mer eller mindre automatiskt om man har en riktig räntepolitik. Man kan också se att en kreditexpansion underlättar ackumulationen av stora förmögenheten eftersom de rikas förmögenheter kan öka även utan real kapitalbildning om allmänheten ökar sin skuldsättning.

      Den viktigaste diskussionen idag tycker jag handlar om bl a Krugmans förslag att man ska ha ett högre inflationsmål, t ex 4%, för att göra det lättare att stimulera ekonomin med en negativ realränta. Se kommentarsdiskussionen under Lenas inlägg: https://lenasommestad.wordpress.com/2010/09/27/vaga-diskutera-penningpolitik/

      Hittills pekar det mesta på att en man med en centralbank som kan föra en självständig räntepolitik kan åstadkomma en hyggligt balanserad ekonomisk utveckling, framförallt om man har ett något högre inflationsmål. Har du några starka argument emot?

      • Ante Johansson

        Problemet är att vi är medlemmar i EU. I EU fördraget har vi lovat att hålla låg inflation i nivå med dom andra medlemsländerna. Man kan ju tycka att vi borde vara fria att driva vilken penningpolitik vi vill när vi inte har euron men det är vi konstigt nog inte.

        Det kan nog vara en fördel att ha ett inflationsmål på 4 procent men det påverkar inte nivån på jämviktsarbetslösheten som idag är drygt 6 procent.

      • Bo Malmberg

        Till Ante:
        Det är möjligt att EU kan vara ett hinder, men det beror väl på hur starka sanktionsmöjligheter man har. Hävdar vi att det är ett starkt nationellt intresse brukar det finna ett förhandlingsutrymme.

        Som påpekats i https://lenasommestad.wordpress.com/2010/09/27/vaga-diskutera-penningpolitik/
        finns det rätt starka argument för att ett högre inflationsmål kan ge lägre arbetslöshet. Det har t ex Akerlof och empiriskt stöd för Sverige har Per Lundborg presenterat. Ett annat argument har framförts av Blanchard (+). Med ett högre inflationsmål (t ex 4%) kommer en låg nominal ränta (t ex 0.5%) att ge större stimulans än vid ett lågt inflationsmål (typ 2%). Alltså kan deflationsimpulser bekämpas fortare, d v s perioder med hög arbetslöshet blir kortare = lägre genomsnittlig arbetslöshet. Också, med kortare perioder av hög arbetslöshet kan man undvika hysteresis, d v s att hög arbetslöshet leder till att jämviktsarbetslösheten ökar. Istället kan jämviktsarbetslösheten pressas ned.

      • Ante Johansson

        Jag håller med om att ett högre infltionsmål ger riksbanken större möjlighet att snabbare å fart på ekonomin i en lågkonjunktur. Frågan är bara hur mycket det skulle sänka jämviktsarbetslösheten och den genomsnittliga arbetslösheten. Om det skulle vara ca 1 procents sänkning är det helt klart värt att höja inflationsmålet.

        Hitills har det varit väldigt lite diskussion om penning, finanspolitik och lönebildning inom (s) trots att full sysselsättning borde vara den viktigaste frågan för (s).

      • Håkan

        Bo Malmberg;
        Du frågade vad mina funderingar och analyser kan tillföra utöver Knut Wicksells tankar om naturlig ränta.
        Det är svårt att förstå hur du kunnat missa detta, men en kort sammanfattning: Finns det ett underliggande ”matematiskt imperativ” eller tvång till exponentiell kreditexpansion inbyggt i det privata banksystemet, och således i hela det monetära systemet?

        Som ekonom eller politiskt intresserad får man inte skygga för denna fråga. Om svaret är ja, så behöver man inte längre fundera över några normpolitiska experiment med exv hög inflation o negativ realränta. Normpolitiken, och öht försöken att styra kreditexpansionen och samhällsutvecklingen med centralbanksräntor, är att betrakta som en tillfällig lösning och har spelat ut sin roll. Det enda som nu kan lösa den ekonomiska knuten är en fullständig reform av det privata banksystemet.

        Statligt utgivande av pengar skulle exempelvis fungera utmärkt även i en marknadsekonomi/blandekonomi. Förutom eliminerandet av risken för finansiell panik finns en mängd andra fördelar. Statligt ägande av banksystemet (med marknadsmässiga kreditbedömningar) skulle tex verkligen kunna gynna realekonomin på bekostnad av den finansiella sektorn. Låter vi vinsten av hela kreditsystemet ingå i statsbudgeten, får vi äntligen råd med både offentliga investeringar och ev skattesänkningar. Vi skulle för en gångs skull i modern tid ha råd att bedriva positiv POLITIK, i motsats till nuvarande budgetslaveri. Och detta utan att behöva följa något exponentiellt tillväxtkrav.

        Mitt förslag är en enda statligt ägd bank, Riksbanken, med filialkontor över hela landet. Det är förvisso ett radikalt förslag, men jag kan inte för mitt liv se att det i framtiden skulle behövas några fördyrande mellanhänder i form av privata banker/penningskapare. En titt i backspegeln säger oss numera att privata banker varken fungerar som reglerade eller avreglerade. Privata banker med sina höga räntekrav och orealistiska vinstkrav är upphovet till samtliga allvarliga finansiella kriser vi sett unde de senaste århundradena, och är dessutom med sin blotta affärsidé upphovet till det underliggande tvånget på exponentiell ökning av BNP, vilket börjar hota vår överlevnad på planeten…!

        Privata finansbolag kan möjligen ha en uppgift att fylla i framtiden, men inte privata banker. Privatbankerna har gjort sin uppgift, privatbankerna kan gå.

        Och Krugmans förslag : Been there, done that – eller?

        PS;
        Vad gäller ”det utmärkta citatet” i Lasses inlägg nedan så verkar det som du har missuppfattat innehållet. Det är i själva verket en mycket stark kritik av Knut Wicksells antaganden om en naturlig ränta. Artikeln i sin helhet, var så god:
        http://bilbo.economicoutlook.net/blog/?p=4656#

        Ett annat komplett reformförslag och kritik mot Wicksell m fl, utarbetat av professor Richard Werner (bl a författare till boken Princes of the Yen, ”Mammons furstar”). Werner är inte nådig mot centralbankernas nuvarande metodik med styrräntor:

        http://www.positivemoney.org.uk/wp-content/uploads/2010/11/NEF-Southampton-Positive-Money-ICB-Submission.pdf?utm_source=BenDyson.com&utm_campaign=d300fa5e16-PM_Student_Conference_Nov_2010_10_12_2010&utm_medium=email

  25. Ante Johansson

    (S) största misslyckande är den höga arbetslöshet vi haft dom senaste 18 åren. (S) har drivit en penningpoltik som helt lämnat över ansvaret för arbetslösheten till arbetsmarknadens parter och lönebildningen som inte klarat av att leverera låg arbetslöshet.. Lönebildningen fungerar så dåligt att det krävs minst 6 procents arbetslöshet för att inte ge för höga löneökningar som riskerar inflationsmålet.
    Jag tror inte att lösningen är att förändra penningpolitiken genom att den ska prioritera låg arbetslöshet före låg inflation. Om riksbanken skulle ha 3 procents arbetslöshet som mål skulle vi få accelerande inflation eftersom den nya penningpolitiken inte förändrar jämviktsarbetslösheten i grunden. Man kan inte få lägre jämviktsarbetslöshet med hjälp av högre inflation.

    Lösningen finns i att få en lönebildning somm klarar av att ge låga löneökningar även när arbetslösheten är låg. Idag klarar lönebildningen att ge låga löneökningar bara om arbetslösheten är hög.

  26. lasse

    Lite kritik av den penningpolitik som fört världen dit där den nu är:

    The natural rate of interest
    “The idea of a neutral rate is relevant because it reflects the belief in the primacy of monetary policy as the preferred counter-stabilisation tool. Accordingly, almost all economists these days (not me!) believe that the central bank can maximise real economic growth by achieving price stability. …

    So the neutral rate is sometimes called the equilibrium interest rate. It has a direct analogue in the labour market in the concept of the natural rate of unemployment – another neo-liberal smokescreen.

    Where did this construction come from? We can initially see the idea in the writings of Classical British economist Henry Thornton (1760-1815) but the best known exposition is found in the 1898 book by Swedish monetary theorist Knut Wicksell (1851-1926). Wicksellian thinking is very influential among central bankers.
    ….
    there was an important speech given by former Federal Reserve Chairman Alan Greenspan in 1993 which elevated this concept back into mainstream policy considerations. Central bankers in the 1980s had been beguiled by Milton Friedman’s view that they needed to control the stock of money if they were to maintain price stability. As a consequence monetary targetting was pursued and soon after turned out to be a total failure.

    It was obvious that the stock of money could not be controlled by the central bank given it was endogenously determined by the demand for credit …
    ….
    to fill the gap, central bankers shifted ground. In his Statement to the Congress, on July 20, 1993 (published in the Federal Reserve Bulletin, September 1993, pages 849-855, Greenspan told the Congress that:

    In assessing real rates, the central issue is their relationship to an equilibrium interest rate, specifically the real rate level that, if maintained, would keep the economy at its production potential over time. Rates persisting above that level, history tells us, tend to be associated with … disinflation … and rates below that level tend to be associated with eventual resource bottlenecks and rising inflation, which ultimately engender economic contraction.

    This was an important break from the money targeting period and marked the beginnings of inflation targeting whereby central banks would announce or imply a target rate of inflation and then adjust the interest rate up or down to manipulate (so they thought) aggregate demand and hence prices. ….”

    • Bo Malmberg

      Bra citat. Bekräftar min tes om Wicksells starka ställning.
      Observera att Europas ekonomiska röra inte kan kan skyllas på Wicksell. Pga valutaunionen har ju de enskilda länderna inte kunnat anpassa låneräntan till den nivå som hade kunnat ge en balanserad i det egna landet. Bl a påverkas det som ovan kallas jämviktsräntan av demografin. När euroräntan ligger för får man en inflationsprocess som i Irland, Spanien, Grekland. Och när euroräntan är för hög får man ökande arbetslöshet som Tyskland.

      Sveriges utveckling är ett exempel på hur Wicksell-baserad politik kan ge hygglig balans. Undantag är perioden 2002-2003 då man höjde räntan trots låg inflation vilket skapade ökande arbetslöshet.

      I USA har också politiken skapat utrymme för en stark tillväxt och god sysselsättning. Det kraschen visar är att en väl avvägd penningpolitik inte räcker om man avreglerar finansmarknaden.

      Framgångarna med Wicksell-politiken gör att man nu borde prova om man med ett högre inflationsmåls skulle kunna uppnå en lägre genomsnittsarbetslöshet. Med ett inflationsmål på två procent har det visat sig svårt att åtstadkomma en vändning uppåt när inflationen sjunkit under inflationsmålet. Det vore enklare om inflationsmålet var 4 %. Då kan man skapa en negativ realränta om man drabbas av en kris och därmed få en snabbare vändning uppåt.

  27. Pingback: Osunt

  28. Håkan

    Bo Malmberg;
    Du frågade vad mina funderingar och analyser kan tillföra utöver Knut Wiksells tankar om naturlig ränta.
    Det är svårt att förstå hur du kunnat missa detta, men en kort sammanfattning: Finns det ett underliggande ”matematiskt imperativ” eller tvång till exponentiell kreditexpansion inbyggt i det privata banksystemet, och således i hela det monetära systemet?

    Som ekonom eller politiskt intresserad får man inte skygga för denna fråga. Om svaret är ja, så behöver man inte längre fundera över några normpolitiska experiment med exv hög inflation o negativ realränta. Normpolitiken, och öht försöken att styra kreditexpansionen och samhällsutvecklingen med centralbanksräntor, är att betrakta som en tillfällig lösning och har spelat ut sin roll. Det enda som nu kan lösa den ekonomiska knuten är en fullständig reform av det privata banksystemet.

    Statligt utgivande av pengar skulle exempelvis fungera utmärkt även i en marknadsekonomi/blandekonomi. Förutom eliminerandet av risken för finansiell panik finns en mängd fördelar: Statligt ägande av banksystemet (med marknadsmässiga kreditbedömningar) skulle tex verkligen kunna gynna realekonomin på bekostnad av den finansiella sektorn. Låter vi vinsten av hela kreditsystemet ingå i statsbudgeten, får vi äntligen råd med både offentliga investeringar och ev skattesänkningar. Vi skulle för en gångs skull i modern tid ha råd att bedriva positiv POLITIK, i motsats till nuvarande budgetslaveri. Och detta utan att behöva följa något exponentiellt tillväxtkrav.

    Mitt förslag är en enda statligt ägd bank, Riksbanken, med filialkontor över hela landet. Det är förvisso ett radikalt förslag, men jag kan inte för mitt liv se att det i framtiden skulle behövas några fördyrande mellanhänder i form av privata banker/penningskapare. En titt i backspegeln säger oss numera att privata banker varken fungerar som reglerade eller avreglerade. Privata banker med sina höga räntekrav och orealistiska vinstkrav är upphovet till samtliga allvarliga finansiella kriser vi sett under de senaste århundradena, och är dessutom med sin blotta affärsidé upphovet till det underliggande tvånget på exponentiell ökning av BNP vilket börjar hota vår överlevnad på planeten…!

    Privata finansbolag kan möjligen ha en uppgift att fylla i framtiden, men inte privata banker. Privatbankerna har gjort sitt, privatbankerna kan gå.

    Och Krugmans förslag : Been there, done that – eller?

    PS;
    Vad gäller ”det utmärkta citatet” i Lasses inlägg så verkar det som du har missuppfattat innehållet. Det är i själva verket en mycket stark kritik av Knut Wiksells antaganden om en naturlig ränta. Artikeln i sin helhet, var så god:
    http://bilbo.economicoutlook.net/blog/?p=4656#

    Ett annat komplett reformförslag, och kritik mot Wiksell m fl, utarbetat av professor Richard Werner (bl a författare till boken Princes of the Yen, ”Mammons furstar”) i nedanstående länk. Werner är INTE nådig mot centralbankernas nuvarande metodik med styrräntor:
    http://www.positivemoney.org.uk/wp-content/uploads/2010/11/NEF-Southampton-Positive-Money-ICB-Submission.pdf?utm_source=BenDyson.com&utm_campaign=d300fa5e16-PM_Student_Conference_Nov_2010_10_12_2010&utm_medium=email

    • Bo Malmberg

      Nej, jag ifrågasätter att det finns ett matematiskt imperativ. Antag att jag tar ett 30-årigt amorteringsfritt lån som finansieras genom att banken skapar kreditpengar. Inte förrän lånet slutbetalas kommer amorteringen att ställa krab på tillgång till betalningsmedel. Under hela lånets löptid finns där kreditpengarna tillgängliga för att förmedla mängder av andra betalningar varav en mycket ringa del kommer att vara räntebetalningar på lånet. Problemet med kreditpengar är därför att snarast att det kan skapas för mycket betalningsmedel vilket kan leda till inflation.

      ”Det enda som nu kan lösa den ekonomiska knuten är en fullständig reform av det privata banksystemet”. Nej detta har du inte argumenterat övertygande för.

      ”dessutom med sin blotta affärsidé upphovet till det underliggande tvånget på exponentiell ökning av BNP”. Här är jag övertygad om att du har fel. BNP tillväxten drivs av en ökande produktionsförmåga, inte av en banksammansvärjning.

      Krugamans förslag om högre inflationsmål har inte provats.

      Nej, jas ser inte att jag har missuppfattat innehållet. Den enda kritik jag kan se är att han ifrågasätter att en ”central bank can maximise real economic growth by achieving price stability”, en kritik jag håller med om.

      Jaså, Werner är inte nådig. Vad är hans kritik? Ska man föra en debatt räcker det inte med att klippa in länkar.

      • Håkan

        Till Bo Malmgren: Det är riktigt att ”trettioåriga amorteringsfria lån” knappast resulterar i brist på betalningsmedel.
        Men samtidigt är detta ett vinklat och vilseledande exempel. Amorteringsfria lån är ett hasardspel och en styggelse för varje ansvarskännande bankman (åtminstone dem jag pratat med). Det är att likna vid en nödlösning där man ständigt bygger upp större o större bubblor trots tilltagande hot om prisras med garanterad efterföljande finansiell kris. Amorteringsfria lån resulterade som bekant i den amerikanska bolånekrisen, med efterföljande global finanskris. Nu står Europa på tur.

        Förekomsten av amorteringsfria lån står självfallet inte i något motsatsförhållande till förekomsten av ett ”matematiskt imperativ” till kreditexpansion. Det uppenbart vanskliga med införandet av amorteringsfria lån i stor skala är snarare en indikation på banksystemets underliggande svårigheter att åstadkomma en tillräcklig mängd pengar i realekonomin.

        Detsamma kan i princip sägas om värdepapperisering av bankkrediter.
        Kreditavregleringarna på 80-talet samt flerdubblingen av de rika OECD-länders bruttostatsskulder kan också ses som indikationer på samma systemfel. Bankbranschen har naturligtvis vidtagit sina mått och steg för att överleva, konstigt vore det annars.

        Räntefria och amorteringsfria lån skulle däremot kunna användas av staten visavi sin egen ägandes bank. En självständig stat behöver inte låna i privatbanker, den kan lika gärna skapa sina egna pengar. Om man är allergisk mot ordet statlig kan man ju kalla banken gemensamt ägd eller liknande. Bankernas Konsum kanske…

        Varför skall det gemensamma sektorn behöva skuldsätta sig i privata affärsbanker enbart för att skapa landets nödvändiga betalningsmedel – är inte detta en berättigad fråga att ställa sig?

      • Bo Malmberg

        Till Håkan:
        Det fungerar samma med lån som amorteras. Antag att 1/30 amorteras varje år. Då behövs det betalning av 1/30 plus ränta varje år. Men det är fortfarande en bråkdel av de betalningsmedel som skapats av lånen. Alltså inget tillväxtkrav.

        De facto så skapar en stat som lånar faktiskt ett slags pengar nämligen statsobligationer. Dessa kan användas som betalningsmedel eftersom de ofta är likvida. Stater lånar sällan i banker. Istället sker upplåningen genom att bankerna köper obligationer från Riksgälden. Om dessa sedan säljs till Riksbanken får banken ett tillgodohavande i Riksbanken = betalningsmedel för transaktioner mellan banker. Basen för bankernas penningskapande för allmänhetens räkning är alltså statens penningskapande via statsskulden.

        En poäng med ett privat banksystem är att den makt som ligger i kontrollen över kreditgivningen decentraliseras. En kollega har argumenterat för att oberoende partier inte kan fungera om enbart staten är kreditgivare. Alla måste då ha nära relationer till det styrande partiet annars riskerar de att bli avstängda från kredit. Därmed inte sakt att inte banksektorn ska regleras. Tvärtom. Just eftersom den har så stor makt måste den underkasta sig en lika noggrann reglering som t ex läkemedelssektorn.

      • Håkan

        Bo: Ränta kan inte skapas på samma sätt som lånebeloppet, dvs genom att banken utökar sin balansräkning. Jag kan alltså inte gå till banken och säga: Jag skulle vilja låna 100 000….åsså skulle jag vilja låna 40 000 till räntan också .
        Det var ju RÄNTAN som var ursprunget till tanken om det ”matematiska imperativet” eller tillväxttvånget.

        Statsobligationer är ett slags pengar, visst – men detta kan inte jämföras med en situation där t ex staten kunde låna räntefritt i sin egen centralbank, eller kunde hysta in nästan samtliga räntor i riket till förmån för skattebetalarna.

        Vidare var det verkligen inte meningen att skrämma slag på din kollega med ett scenario där enbart alliansväljare får låna pengar i det statliga banksystemet 😉 Jag skrev faktiskt statligt ägda banksystem med ”marknadsmässiga kreditbedömningar”. Ingen politisk styrning således. Jfr Systembolaget o Vattenfall. Det går väl i värsta fall att lagstifta om man misstror politikerna.

        Jag tror inte att det går att reglera ett system som tvångsexpanderar som det privata banksystemet gör. Höjer vi kapitaltäckningskravet får vi dyrare lån, vilket inte är bra i dagsläget. Inför vi ett utlåningstak så är vi väl tillbaka till samma situation som rådde innan avregleringarna på 80-talet.

  29. Bo Elmgren

    Det är märkligt att läsa denna debatt om samband mellan arbetslöshet och inflation utan att någon ens nämner Gösta Rehn och Rudolf Meidner.

    Dessa legendariska LO-ekonomer utvecklade på 1940- och 1950-talen en uppmärksammad modell för ekonomisk politik för full sysselsättning utan inflation. De hävdade att en så kallad ”jämviktsarbetslöshet” absolut inte är någonting en gång för alla givet. De ville bekämpa inflationen men vägrade att acceptera att arbetslöshet användes som ett medel för att bekämpa den. Full sysselsättning var ju – och är – också ett fundamentalt fackligt intresse.

    Särskilt Gösta Rehn blev känd för att ”hata inflationen”. Inflation är orättvisa, konstaterade han. Han ville ha en ekonomisk politik som höll den allmänna efterfrågan i strama tyglar men samtidigt stimulera efterfrågan genom riktade insatser, till exempel för viktiga investeringar. Hans grundtanke kan sägas vara att stimulera till efterfrågan av resurser som annars inte skulle efterfrågas. Stimulera att fler skulle få arbete utan att det leder till inflationshärdar.

    Följdriktigt blev också Gösta Rehn den främste arkitekten bakom den svenska aktiva arbetsmarknadspolitiken. Utbildning, stimulanser till geografisk rörlighet, rehabilitering, effektiv arbetsförmedling och så vidare utvecklades i stigande grad av socialdemokratiskt ledda regeringar och med fackföreningsrörelsen som energisk pådrivare. Resultatet blev fler människor i arbete än som annars skulle varit fallet och att man motverkade brist på arbetskraft och därmed inflationsdrivande konkurrens om arbetskraft.

    Naturligtvis trodde varken Meidner eller Rehn att man skulle kunna få ner arbetslöshet och inflation till noll. Men de ansåg att man hela tiden skulle bekämpa bådadera, varje tiondels procent.

    Den aktiva arbetsmarknadspolitiken blev efter hand som den lyckades en svensk ”exportvara”. Till detta bidrog efter hand Gösta Rehn personligen under en tid som expert och ”ambassadör för arbetsmarknadspolitik” hos OECD. Dessvärre har denna politik gradvis fått förfalla under senare årtionden, både under socialdemokratiska regeringar som inte helt har insett dess betydelse för sysselsättning, jämlikhet och inflationsbekämpning, och under borgerliga ministärer.

    Det bör förstås påpekas att ”Rehn-Meidner-modellen” inte bara består av aktiv arbetsmarknadspolitik utan också innehåller åtskilliga andra delar.

    Jag vill rekommendera till läsning böckerna ”Gösta Rehn. Full sysselsättning utan inflation”, som gavs ut av Tidens förlag 1987 och ”Rudolf Meidner. I arbetets tjänst”, utgiven av Tiden och Arbetslivscentrum 1984. De innehåller åtskilliga tankar och idéer som jag hoppas ska kunna berika debatten om den socialdemokratiska politiken i framtiden – tankar som aldrig blir omoderna utan ständigt kan anpassas till och omformas efter nya verkligheter.

    Måtte särskilt den aktiva arbetsmarknadspolitiken återupprättas, utvecklas i nya former och få större omfattning än tidigare! Jag vill själv försöka ge ett bidrag till debatten om detta och hänvisar därför till en artikel på min egen hemsida http://www.elmgren.org/bosse under rubriken ”Allmän arbetsförsäkring kan bli viktig frihets- och trygghetsreform”.

    Grundtanken är en obligatorisk försäkring, betald genom en arbetsgivareavgift och utan egenavgifter för den enskilde, som väver ihop arbetsmarknadspolitik, a-kassa och rehabilitering till en helhet. Läs gärna artikeln och kom igen med kommentarer

    Hur som helst: Frågan om inflation och arbetslöshet är inte något som bara regleras genom penningpolitik av centralbanker. Framför allt krävs en aktiv och medveten politik av regeringar och parlament. Då kan man åstadkomma något som mer än allt

  30. Bo Elmgren

    Förlåt, men sista raden föll bort i mitt inlägg alldeles nyss. Sista stycket ska lyda så här:
    ”Hur som helst: Frågan om inflation och arbetslöshet är inte något som bara regleras genom penningpolitik av centralbanker. Framför allt krävs en aktiv och medveten politik av regeringar och parlament. Då kan man åstadkomma något som mer än allt annat medverkar till jämlikhet: hög sysselsättning och låg inflation.”
    B.E.

    • Bo Malmberg

      Till Bo Elmgren: Centralbankspolitiken ska inte underskattas. När Rehn och Meidner lanserade sin modell hade vi en centralbanks som kunde styra konjunkturen med en självständig räntepolitik tack vare internationella restriktioner för kapitalets rörlighet. När Bretton Woods systemet havererade under Vietnam-kriget försvagades denna möjlighet och den försvann helt under 1980-talets fasta växelkurspolitik. När den återkom 1992 kombinerades den med en lågt inflationsmål som ser ut att ha bidragit till en lägre sysselsättning se: https://lenasommestad.wordpress.com/2010/10/10/vaga-diskutera-penningpolitik-3/

      Det som gäller för framtiden är att penningpolitiken måste användas också för att nå en högre sysselsättning, inte bara för att nå låg inflation. Ett höjt inflationsmål kan därför vara värt att prova. Arbetsmarknadspolitik behövs självklart också, men det innebär inte att penninpolitiken ignoreras på det sätt som socialdemokraterna ofta gjort sedan låg-inflationsmålet infördes.

      Man ska inte glömma bort att Keynes såg penningpolitiken som huvudvapnet mot arbetslöshet, med finanspolitiken som ett viktigt komplement, inte minst i deflationslägen.

  31. Bo Elmgren

    Till Bo Malmberg:
    Jag har aldrig påstått att penningpolitiken skulle sakna betydelse om man vill höja sysselsättningen. Tvärtom, den kan betyda mycket. Men jag hävdar att inflation och sysselsättning inte bara kan regleras genom penningpolitiken, därtill är den ett alltför trubbigt instrument för att resultatet ska bli bra. Och om man verkligen vill så kan man genom en medveten aktiv politik med tydliga selektiva inslag bekämpa både arbetslöshet och inflation. Där anser jag att vi alltjämt har en hel del att lära av Gösta Rehn och Rudolf Meidner. De borde uppmärksammas mer och vad de skrivit läsas av flera.
    När de utvecklade sin modell var för övrigt penningpolitiken (eller räntepolitiken som den ofta kallades) en del av den ekonomiska politiken och styrdes i praktiken av regering och riksdag, via riksbanksfullmäktige. (Borde det vara så igen, så sysselsättningspolitiken kunde bli mera handlingskraftig? Ja, detta kräver förstås att vi väljer regeringar och riksdagsmajoriteter som för en klok politik…).
    Det som verkligen skiljer dagens läge från den tiden är, som Du själv har varit inne på, dagens katastrofalt höga arbetslöshet, som är en ren skandal. Om det skulle föras en framsynt och aktiv arbetsmarknadspolitik borde vi just nu kunna bortse från inflationsriskerna. Det är i varje fall min syn på saken.

  32. Bo Malmberg

    Per Lundborg skriver idag om behovet av höjt inflationsmål:

    http://dagensarena.se/debatt/per-lundborg-hoj-inflationsmalet/

  33. lasse

    Jag förstår inte varför det amorteringsfria lånet skulle vara en styggelse för en bankman i dagens system, det är i princip fri tillgång till pengar för bankerna att låna ut, det som begränsar är om det finns kreditvärdiga kunder. Det torde vara egalt vem som står för ränteinbetalningarna på de utlånade pengarna, det torde vara billigare för banken att inte behöva jaga upp en ny kund för att maximera sin utlåning. Det kritiska för banken är att kunden är kreditvärdig.

    Jag betvivlar att det var amorteringsfria lån som orsakade finanskrisen. Var det inte att banker och finansinstitut blåst upp sina balansräkningar med sk ”toxic waste” och ägnade sig åt kriminella oegentligheter för att dölja detta.

    Om man jämför i det svenska perspektivet så skulle den svenske bostadsinnehavaren de senaste decennierna kunna ha amorteringsfria lån och ständigt öka sin belåning utan att bo dyrare än om denne hade bott i en hyresbostad. Problemet är förstås avsaktande av bostadspolitik som håller värdestegringen på en rimlig nivå, om det varit så är det inga problem med amorteringsfria lån. Swr kunde också blivit stabilare och säkrare för folk om man som i USA och har jag för mig Danmark kunnat lågga om långa lån typ på upp till 30 år för en billig peng, nu är det ju helt i bankernas favör och ett långt lån kostar mycket mer än det smakar att lägga om i ett läge där räntorna sjunker. Man skulle också kunna se över riskpremien som bankerna tar ut för långa lån. Sverige har inte speciellt ”konsumentvänliga” regler på detta området jämfört med många andra länder.

    Vad är det man ska åstadkomma med den då relativt sett lägre räntan? Att hushållen ska låna ännu mer? i t.ex. USA som är den stora ekonomin är hushållen redan mer belånade än de klarar av. Det är ju det primära problemet i att finanskraschen att man måste dra in på konsumtionen för att justera sin balansräkning. Att företagen ska investera? Storföretagen har inte sen början av 60-talet suttit på så mycket pengar som i dag, storföretagen lånar men investerar inte i produktion, de lånar för att det är så billigt. Fed försöker på olika sätt med sk ”quantitative easing”. Det är inte tillgånge till billigt kapital som är problemet, problemet är efterfrågan i ekonomin.

    Det finns en övertro på räntan som styrmedel, men nu är dogmen så det är det magiska medlet att man med en variabel i ett mycket komplext kaosartat system tror sig kunna styra med att finjustera en separat variabel. Mer religion än vetenskap finns det nog de som skulle säga.

    Så en något större fallhöjd skulle ha räddat oss från den globala krisen, tillåt mig tvivla. Problemet är på efterfrågesidan i en sådan här massiv sk balansräkningskris och vad ska penningpolitiken göra åt efterfrågan. Ständigt denna blinda tro på utbudsekonomin.

    Här i landet har vi haft permanent hög arbetslöshet sen vi fick nuvarande riksbanksordning med den flytande växelkursen, det har helt enkelt inte funnits minsta vilja att sänka denna höga arbetslöshet från riksbankens sida man har hela tiden varit njugga med det utrymme man haft. Den enda gång vi var nere på lite lägre arbetslöshet var ett par år i början av 2000-talet och då var det till stor del för att man skyfflade in arbetslösa i sk kunskapslyft och inte per se att varken finansen eller riksbanken lät ekonomin växa.

    Att vi haft permanent hög arbetslöshet och låg inflation beror nog snarare på att det varit en stram finanspolitik än att riksbanken duttat lite hit eller dit med räntan. Det som gjorde att krisen dämpade en aning i början var nog mer beroende på en del finanspolitisk stimulans som många länder hade, har för mig det var OECD som sa att Kina stått för åtminstone en tredjedel av stimulansen för att dra den globala ekonomin.

    Sen åtminstone år 2000 har uppemot hälften av tillväxten i konsumtionen här i landet berott på att hushållen belånat sina bostäder för konsumtion. Det har funnits hur mycket pengar som helst till ett billigt pris. Ett osunt system där hushållen lånar för konsumtion och det offentliga sparar och har överskott, alltså det som hushållen lånar är ytterst samma pengar som det offentliga har i överskott. Ena dagen kan finansministern med ekonomanhang stolt och popöst deklarera den ”starka” offentliga ekonomin för att nästa dag lägga pannan o djupa veck och bekymra sig över hushållens lånande. Att där kan finns ett samband verkar de överhuvudtaget inte reflektera över. Att det konsumerats mindre och varit högre arbetslöshet om hushållen inte lånat, både konsumtionsskatter och löneskatter hade varit lägre och därmed de offentliga finanserna som även haft högre utgifter.

    Det som ”räddat” landet från den ekonomiska politik som förts är de ständigt rekordartade exportöverskotten som till den del balanserat våra regimers ”sparsamhet”. En åtstramad hemmamarknad har åstadkommit detta, men det primära har förstås varit den internationella konjunkturen som varken riksbank eller finansen råder över. För att har exportledd tillväxt som vi haft är det ett oundvikligt krav att någon annan är villig att ta på sig ett underskott, den primära drivkraften i detta har förstås ytterst varit USA och även en del av våra krisvänner i EUrolandet. Krugman brukar påpeka detta när man försöker komma med svenskt mästrande om sk budgetsanering.

    Och var hamnar då dessa stora överskott mot utlandet?

    Medelförmögenheten i Sverige är världens sjätte högsta. Men de rikaste 10 procenten äger 72 procent av tillgångarna, betydligt mer än i de flesta andra länder. En tredjedel av svenskarna saknar förmögenhet eller ligger på minus.
    SN

    Det är totalt sett inga småpengar det handlar om dessa exportöverskott. Mellan tummen och pekfingret om man summerar överskotten i fasta priser (år 2000 tror jag det var) de senaste 16 åren hamnar man på den nätta summan av 3000 miljarder, ungefär samma summa som norrmännen hade i sin oljefond 2009. Alltså detta är vad svensken producerat men inte konsumerat utan skickat för konsumtion i utlandet utan att importera motsvarande för egen konsumtion.

  34. Pingback: I framtiden krävs det att vi äter kött | Svensson

  35. Pingback: MP sjunger upp sig « Osunt

  36. Pingback: Tillväxt, hållbarhet och rättvis fördelning — emretsson.net

  37. Pingback: MP sjunger upp sig | Osunt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s