Monthly Archives: januari 2011

”Socialdemokratins huvuduppgift är att påminna om hur det känns från maktunderlägets sida”

De sista dagarna har jag suttit med näsan djupt ner i mitt forskningsjobb, utan tid för tankar och reflektion kring politik och samhällsdebatt. Men i morse vid frukosten föll min blick på Lena Anderssons krönika i DN, och som så ofta stärktes jag av hennes skarpa blick. Jag hoppas att många läser den och kan inte låta bli att för ett ögonblick lämna forskningslyan och lyfta tre budskap som särskilt grep tag i mig:

Lena skriver att  ”det är socialdemokratins huvuduppgift att påminna om hur det känns från  maktunderlägets sida, särskilt när det motsatta perspektivet är så väl tillgodosett.” Visst är det så!  Vi har som socialdemokrater ett uppdrag att utmana och diskutera borgerlighetens samhällsanalys. Vi har ett uppdrag att visa att det finns en verklighet av växande ojämlikhet och gryende samhällsproblem som vi måste våga se och tala om. Ingen behöver just oss, om vi glömmer vårt uppdrag.

För det andra: ”Människan har olika stämningar i sig, hon vetter åt olika håll… Ett politiskt val är en kamp om väljarnas stämningar, en tävlan om att få dem att betona de stämningar som den egna ideologin svarar mot.” Också här har Lena Andersson så rätt. Vi har olika stämningar i oss, och som socialdemokrater sviker vi både våra värderingar och våra väljare om vi inte vågar formulera den berättelse som vädjar till solidaritetens och framstegets stämningar, och om vi inte vågar påminna om de stora idéer som gör politiken så betydelsefull.

Lena Anderssons tredje viktiga insikt handlar om klassamhället. ”Det sociala arvet”, skriver hon, ”upphäver i hög grad idén om rättvis belöning för flit, liksom synen på framgång som tecken på absolut duglighet och ansträngning.” Ja, precis så är det. Våra egna framgångar är alltid till större eller mindre del ett resultat av den miljö som vi kommer ifrån och de resurser som andra har ställt till vårt förfogande.

Varför är det så få som vill påminna om hur det känns från maktens undersida? Kanske för att det är en obekväm uppgift. Den som vill påminna om hur samhället ser ut från ett annat perspektiv får inget understöd och ingen uppmuntran i dagens svenska debatt. De som känner igen sig och tycker att du säger något viktigt har ju varken tillgång till ledarsidor, PR-konsulter eller talarstolar.  ”Alla” är eniga om att det är helt andra  samhällsproblem som är viktiga och intressanta.

På samma sätt är det sällan bekvämt att påminna om att de som har lyckats i livet inte bara har gjort det på grund av sin egen enastående skicklighet. De som själva har lyckats kan från sina positioner fritt odla idén  att alla människor kan göra i stort sett vad man vill bara man är smart och duktig nog. Ingen ska skylla ifrån sig eller vara avundsjuk. Den socialdemokrati som en gång påminde om att individens framgång också beror på samhällets institutioner, hörs alltför sällan säga emot.

Tack Lena Andersson för att du går emot strömmen. Jag tror att du möter de stämningar, som slumrar inom många av oss.

Annonser

26 kommentarer

Filed under Demokrati

Politik ska bygga på kunskap

Svenska Dagbladet har i en serie artiklar belyst de problem som följer i spåren på regeringens  stora och snabbt genomdrivna apoteksreform. Konkurrensutsättning och privatisering har drivit upp försäljningen av receptfria läkemedel. Experter varnar för följderna av ett växande missbruk. Göran Hägglund uttrycker en stor oro och betecknar reklamkampanjerna som ”oacceptabla” (SvD).  Han efterfrågar mer information, bättre tillsyn och mer ansvarsfull reklam. Han manar branschen till mer ansvar och återhållsamhet; annars ”kommer det att höjas röster för regeländringar”.

Det gör mig förtvivlad att läsa om apoteksreformen och det växande missbruket av läkemedel, inte bara på grund av svåra följder som läkemedelsmissbruket får för unga människor i Sverige, utan också därför att apoteksreformen är ett av många aktuella exempel på slarv och naivitet i genomförandet av stora politiska reformer. Göran Hägglund har burits av en idé om  att konkurrensutsättning är en god princip, oavsett verksamhetens art. Han har negligerat den omfattande kunskap som finns om de problem som kan uppstå både med avregleringar i allmänhet och med avreglering av en marknad för läkemedel i synnerhet. Han har velat tro att det omöjliga är möjligt: att alla goda mål ska uppnås samtidigt. Marknadens frihet ska vara maximal och det ska inte resultera i några problem eller kostnader, som kräver analys eller avvägningar. De begränsningar och regelverk som har byggts upp kring försäljning av läkemedel i Sverige under decennier av reformverksamhet har ju bara varit ett uttryck för socialdemokratisk klåfingrighet… När verkligheten nu kommer ikapp blir svaret detsamma som så ofta när en avreglering visar sig öppna upp för aktörer som är mindre ansvarsfulla: växande krav på kostnadskrävande information, tillsyn och kontroll. Tyvärr ställer dock Hägglund ännu inte den fråga som borde ställas:  om de goda mål som avregleringen var tänkt att främja verkligen kan förväntas väga upp de ökade risker och kostnader för tillsyn och information som avregleringen för med sig. (Den frågan är överhuvudtaget frånvarande i svensk samhällsdebatt idag, se t.ex. Sanna Raymans tidstypiska argumentation till försvar för privata assistansbolag i SvD).

Alliansregeringens problem är att visionen om ett samhälle med större frihet för företagande har skapat en ovilja att lyssna på argument som säger att konkurrensutsättning också kan vara förknippad med problem. En stark ideologisk övertygelse förblindar. Risken för att stora politiska reformer genomförs utan att tillräckligt beakta den kunskap, som motsäger den egna övertygelsen, är dock i grunden självklart inte något problem endast för borgerligheten. Risken att den politiska övertygelsen skymmer sikten för sakligt baserade argument är något som vi alla måste ta till oss och komma ihåg. För egen del ser jag vikten av att stärka respekten för kunskapen i politiken som en avgörande utmaning för svensk demokrati. Om detta har jag skrivit mer utförligt i andra sammanhang. Med anledning av den aktuella debatten om apoteken vill jag gärna lyfta följande rader om kunskap och politik som jag under valrörelsen skrev för Akademikern, som i sin läsekrets har många av de akademiskt skolade experter vars kunskap måste tas till vara i den moderna demokratin:

”Ända sedan det tidiga 1900-talet har svenska akademiker spelat en nyckelroll i de omfattande utredningar och remissrundor som föregått stora beslut – från välfärdsreformer till miljölagstiftning. Traditionen att förbereda beslut i breda samråd har lett till att reformer har tagit tid, men väl på plats har de hållit. Steg för steg byggdes det svenska samhället upp med väl fungerande institutioner ett stort förtroende för demokratin.

Men Sverige och svensk politik förändras. Under de sista 20 åren har kunskapstraditionen försvagats. Offentliga utredningar har blivit tunnare. Enmansutredare dominerar. Samtidigt ökar avståndet mellan specialiserade politiker och samhällets professioner. Det finns skäl att fråga sig om svenska akademiker i framtiden kan och vill ta det ansvar som krävs i en kunskaps­baserad demokrati. Personligen känner jag oro.

Inför valet i september är det lika viktigt att diskutera sättet att bedriva politik, som att diskutera politikens inriktning. Jag är som socialdemokrat upprörd över att regeringen driver en politik som ökar klyftorna i samhället . Men jag är lika upprörd över att regeringen så tydligt tar avstånd från en kunskapsbaserad politik. Snabba reformer tycks i dag vara viktigare än en väl genomarbetad reformpolitik….

Som historiker har jag under årens lopp läst många utredningar från 1900-talets första hälft. Dessa utredningar speglar en tid då få svenskar hade en chans att läsa på universitetet. De speglar en tid då samhällsforskningen knappt var etablerad. Ändå levererar de imponerande analyser. Ändå lägger de basen för reformer, som än i dag bär samhället. Av vilket skäl ska dagens reformer slarvas igenom? Finns det någon reform som är så bråttom att genomföra, att den inte bör genomföras med kvalitet?

Sveriges kunskapsbaserade politiska tradition är stark, men det finns ingen anledning att ta den för given. Om Sverige vill behålla en position i internationell toppklass, krävs att politiker och akademiker tillsammans tar ansvar för den kunskapsbaserade demokratin.”

Idag debatteras S framtid i pressen, t.ex.  i SvD. På SvD:s ledarsida är mina linje i politiken inte uppskattad. (SvD).

56 kommentarer

Filed under Kunskap och demokrati, Välfärd

Att skriva sin egen historia

Jag har i veckan en krönika i ETC Uppsalademokraten om vikten av att skriva sin egen historia. De politiker som på ett övertygande sätt kan förklara vad som har hänt och varför, de kan också med större trovärdighet peka på hur vi ska lösa framtidens problem. För Socialdemokraterna är det särskilt viktigt att ge en egen bild av 1980-talets ekonomiska historia. Utvecklingen under 1980-talet hade en avgörande betydelse för Socialdemokraterna, eftersom den ekonomiska utvecklingen under detta decennium brukar tas till intäkt för att partiets idéer om jämlikhet och välfärd är omöjliga att förena med ekonomisk tillväxt.

En historisk tillbakablick ger nästan alltid nya perspektiv. Ett ämne som har format min egen världsbild är ekonomisk historia. Det är ett litet ämne, men ett ämne som har mycket att berätta om hur verkliga samhällen och deras ekonomier har fungerat – till skillnad från de perfekta konkurrensekonomier som finns i den ekonomiska teorin. En liten inblick i ekonomisk historia hittar man här. Nedan bidrag från tidigare kolleger:

42 kommentarer

Filed under Kunskap och demokrati, Uncategorized

Svar till HBT-sossen

”Kommer Socialdemokraterna, med den nya partiordförande i spetsen, att  fortsätta Sahlins kamp för hbt-personers fri- och rättigheter? ” Det undrar HBT-sossen. Och hur tänker jag? Är jag beredd att driva Sahlins frigörelseprojekt vidare?

Eftersom HBT-sossen ställer frågan på sin blogg, så svarar jag på min:

”Du frågar om jag står bakom Mona Sahlins ”frigörelseprojekt”. Mitt svar är ett obetingat ja – även om jag, som du säkert har märkt, inte alls har varit politiskt aktiv i dessa frågor. Mitt intresse och den kunskap som jag har i frågor som berör HBT-personer eller diskriminering i stort kommer i högre grad från mitt liv före politiken, och låt mig börja där i det personliga och sedan för att sedan dela med mig av några reflektioner .

Som ekonom-historiker ägnade jag många år av mitt liv åt forskning om kvinnor och kvinnors ställning; ett område med en oändlig mängd utmanande infallsvinklar. Där konfronterades jag också med den för socialdemokrater centrala frågan om hur andra skiljelinjer än klass – som t.ex. kön – har betydelse för individen, hennes frihet och möjligheter, men också för samhällets organisation och utveckling. Det var en spännande tid som gav många lärdomar också kring det förakt som möter den som vill föra in nya frågor och perspektiv i forskningen..

Min tid i genusforskningen gjorde mig också intresserad av hur våra livsvillkor bestäms av samhällsstrukturer och värderingar. HBT-frågorna har sedan dess vuxit i betydelse och genusforskningen har också utvecklats till att bli långt bredare än när jag var aktiv.

En viktig lärdom från min forskning kring kvinnor och kvinnors ställning i historien är insikten om att de svåraste frågorna alltid är de som handlar om relationen till barnen. Här möts två perspektiv och två människors grundläggande rättigheter – kvinnans och barnets. Här finns det aldrig några lätta svar, vilket ju också diskussionen om surrogatmödrar visar. Problematiken kommer igen i allt föräldraskap, oberoende av föräldrarnas kön eller typen av partnerskap.

Jag tror personligen att vi alltid ser HBT-frågorna som en del av det större frigörelseprojekt som vi som socialdemokrater står för. Det handlar i botten om alla människors lika värde och lika rättigheter. Här finns många viktiga perspektiv.

Ett handlar om den generella välfärdsstaten, som utgår från vår likhet och våra rättigheter som medborgare, oberoende av bakgrund, kön eller sexuell läggning. Det är t.ex. intressant att se att den svenska välfärdsstaten är en av få som länge har varit könsneutral dvs. behandlat män och kvinnor lika, som medborgare, och inte olika, utifrån deras ansvar och roller i familjen. Denna grundläggande egenskap i vår samhällsmodell är betydelsefull också ur HBT-perspektiv.

En av de viktigaste insikterna i genusforskningen är att föräldrars frihet bygger på att samhället tar ett gemensamt ansvar för barnen så att alla individer ges möjlighet till egen försörjning. Historiskt är det möjligheten till stöd med omsorgen om barnen som har gett kvinnor möjlighet att komma ur beroendet av en enskild man, en familj och en släkt. På samma sätt vet vi att den svenska välfärdsstaten ger unga människor frihet att välja sina egna liv i långt utsträckning än vad som är möjligt i länder, där föräldrarna ska försörja ungdomar även under t.ex. universitetsstudier. Genom att göra det möjligt för varje individ att välja sitt eget liv skapas en starkare position för alla dem som behöver bryta sig loss.

Jag tycker också att vi ska se den kunskapsbaserade politiken som ett viktigt instrument för att grunden för ett samhälle baserat på förnuft och tolerans. Ju mer vi låter politiken styras av illa underbyggda föreställningar, desto större risk för att diskriminering biter sig fast.

Till sist: jag tror på idéernas kraft. Historikern Yvonne Hirdman har pekat på hur idén om demokratin och alla människors lika värde i Sverige hade en sådan sprängkraft under 1900-talet, inte minst tack vare socialdemokratin, att det till sist blev omöjligt till och med för de mest konservativa männen att stå emot tanken att också kvinnor fullt ut måste omfattas av denna idé. Så kom rösträtten 1919, kvinnolönelistorna avskaffades på 1960-talet och på  1970-talet fick vi i Sverige ett könsneutralt medborgarskap och sjukdomsstämpeln på homosexuella avskaffades.

Så jag tror på fortsatt kamp även i HBT-frågor inom ramen för vår breda kamp för ett samhälle baserat på alla människors lika värde; ett samhälle buret av jämlikhet, tolerans och förnuft.”

Här finns länken till HBT-socialdemokrater Sveriges HBT-politiska program.


16 kommentarer

Filed under Demokrati

Vad är ”vänster” i samhällsdebatten?

Idag skriver jag i Expressen om 1990-talets marknadsreformer. Det ger skäl att reflektera över en mer grundläggande fråga: vad är egentligen ”vänster” i samhällsdebatten?

Under senare tid har jag allt oftare fått höra att jag tillhör vänstern i socialdemokratin, bland annat därför att jag vill att de gemensamma samhällsinstitutionerna ska drivas utan vinstintressen. Jag har ingenting emot att betecknas som vänster, eftersom hela mitt parti är ett vänsteralternativ. Men vänsteretiketten blir ett problem  om den hindrar en nyanserad diskussion kring viktiga frågor som inte på något enkelt sätt kan placeras in på en skala från vänster till höger. Ett exempel är just den diskussion om vinstintressen kontra allmänintressen i offentlig sektor, som jag lyfter idag i Expressen.

Uppfattningen att vinstintressen bör hållas utanför de offentliga institutionerna ses idag ofta som en socialdemokratisk vänsterposition. Men idén att det finns en skillnad i de värden som ska bära marknaden och de värden som ska bära offentligheten är historiskt inte någon position till vänster. Tvärtom har denna idé – med begrepp som allmänintresse och rättssäkerhet – utgjort en grundbult i framväxten av de västerländska marknadsekonomierna. Inte heller i Europa idag kan idén om en skillnad i de värden som bär marknad och offentlighet betecknas som ”vänster”. Bland EU:s medlemsstater är Sverige en av få som på allvar har börjat reformera den offentliga sektorn efter marknadsprinciper. Motståndet mot dessa tankar är på många håll istället starkt. Inom EU-institutionerna och i EU-fördraget finns förvisso en stark betoning på att utvidga marknadens roll i samhället (till stöd för  svenska marknadsliberaler), men samtidigt betonas inom EU också vikten av att värna andra värden. Det kommer till uttryck till exempel i de bestämmelser som gör det möjligt kunna skilja ut sådana tjänster från den inre marknaden som utförs i allmänhetens intresse och som därför rymmer särskilda förpliktelser. Man talar i EU om ”tjänster av allmänt intresse” eller Services of General Interest. Det finns inom EU en insikt om att marknadsmodellen inte alltid är tillämpbar och inte alltid lämplig.

Frågan om vinstintressen i offentlig sektor är ett av många exempel på hur en etikett som ”vänster” kan leda tanken fel. Men samma tendens att förenkla ideologiska positioner finns också i många andra sammanhang. Ett ytterligare exempel: Som socialdemokrat bärs jag av ett starkt engagemang för jämlikhet och social rättvisa och jag menar att vikten av grundläggande samhällstillgångar som miljö och hälsa måste skyddas genom mer långsiktiga och hållbara strategier för att uppnå ekonomiskt välstånd. Detta är positioner som tveklöst kan betecknas som ”vänster” men den etiketten skymmer samtidigt sikten. Faktum är att intresset för ett mer jämlikt och hållbart samhälle delas av långt fler än politiker till ”vänster”, som socialdemokrater. Hela EU-projektet drivs idag med utgångspunkt från sociala målsättningar om att minska fattigdomen och stärka den sociala sammanhållningen (social cohesion). Tillväxtpolitiken ska drivas på ett sätt som tar hänsyn till miljö och naturresurser. Man talar om sustainable and inclusive growth. När jag strax efter jul skrev en blogg om ekonomisk tillväxt (Sex punkter om ekonomisk tillväxt) återkom en läsare med observationen att mina sex socialdemokratiska punkter för tillväxt i långa stycken lyfter samma idéer som EU:s nya framtidsstrategi Europe 2020. Det är också med denna utgångspunkt som jag i ett antal artiklar har kritiserat den svenska borgerliga regeringen för att man motarbetar de gemensamma målen för EU, trots  att man påstår sig ge hög prioritet åt det europeiska projektet (GP 13 juni, DN 24 juli, GP 27 juli)

Mer ”vänster” än att flertalet engagerade konservativa och liberaler i Europa kan instämma i kraven är alltså  inte det perspektiv på ekonomisk tillväxt och demokrati som i dagens svenska debatt så ofta definieras ut med vänsteretiketten. Dock finns det en skillnad som är påtaglig och som gör att svensk socialdemokrati med rätta har uppfattats som radikal och annorlunda, genom historien: förmågan att realisera starka värderingar om jämlikhet – eller social sammanhållning – inte bara i mål och strategier utan även  i praktisk politik. Där finns vårt uppdrag – också i framtiden.

71 kommentarer

Filed under Kunskap och demokrati

Barnen först!

Fotot till höger visar Pildammsskolan i Malmö, som byggdes 1905. Det var en tid då svenska barn många gånger hade det fattigt och svårt. Skolan var auktoritär, och barns livschanser berodde på samhällsklass. Men det var också en tid då barnens sågs som landets framtid. Ellen Key skrev om ”Barnets århundrade”. Folkskolepalatsen, som Pildammsskolan,vittnade om ett samhälle där utbildning värderades högt.Den offentliga skolan mötte barnen med det bästa som den tidens samhälle kunde erbjuda.

Fortfarande gäller att utbildning är vägen till framgång, både för individ och samhälle. Vikten av god utbildning är också ett kärt tema i dagens samhällsdebatt. Men hur prioriteras barnen i dagens svenska samhälle, som är så oändligt mycket rikare än Sverige 1905?

Idag larmar DN om att barnen inte får plats i Stockholms skolor utan hänvisas till provisoriska baracker . Platsbristen är akut. (DN, DN).

Svenska Dagbladet har också de senaste dagarna också rapporterat följande om Stockholms privata (men offentligt finansierade) förskolor: Antalet privata förskolor som utreds för brister har tredubblats i Stockholm på fem år, och förskolor och fritidshem får upprepade krav om att åtgärda brister utan att förlora tillståndet (SvD 15 januari). Föräldrar håller barn hemma efter larm om missförhållanden, bl.a. alltför stor personalomsättning och små matportioner (SvD 15 januari). Trots indraget tillstånd får en förskola i Stockholm fortsatt utbetalda bidrag (SvD 17 januari). Föräldrar vill stärka lagskyddet för sina barn (SvD 17 januari).

Borde inte dagens svenska samhälle kunna sätta barnen först? Varför har vi inte nolltolerans för skolor och förskolor med låg kvalitet – i synnerhet om resurser som borde gå till barnen istället går till vinster?

Om den ståtliga Pildammsskolan  i Malmö läser jag att den i mars 2009 blev reservdags för förskolebarn i Malmö som inte fick plats någon annanstans. De fick dela lokalerna med gymnasieelever (Sydsvenskan). Vi får vara glada att Sverige hade råd att bygga skolor åt barnen i början av 1900-talet, eftersom vi uppenbarligen har så svårt att klara det idag. Nog är det dags att sätta barnen först!

40 kommentarer

Filed under Välfärd

Hur vi berättar historien har betydelse för politiken

Anne-Marie Lindgren gav politiken ett historiskt perspektiv på Rönneberga.

Igår deltog jag i den socialdemokratiska kriskommissionens seminarium på Rönneberga. Som alltid var det en glädje att lyssna till Ann-Marie Lindgren, som valde att bidra med en historisk analys. Hon beskrev socialdemokratins historia, och noterade den ideologiska vindkantring som inleddes efter 1970-talets tillväxtkris. ”1980-talet ändrade förutsättningarna… och socialdemokratin förstod inte vad som hände… och fick svårt att hantera det”.

Socialdemokratins har fått betala ett dyrt pris för oförmågan att förklara 1970-talets tillväxtkris och 1980-talets nya ekonomisk-politiska villkor. I det tomrum som uppstod lanserades istället en slagkraftig borgerlig förklaringsmodell: Sverige som offer för ett orimligt skattetryck. Med denna förklaringsmodell som grund kunde angreppen mot den svenska, skattebaserade välfärdsmodellen påbörjas och det liberala marknadsprojektet fick luft under vingarna.

I praktisk politik har socialdemokraterna sedan länge tagit avstånd från denna förenklade förklaringsmodell. Forskning har också visat att det inte finns några entydiga samband mellan skattetryck och tillväxt. I teoretiska modeller över tillväxt förväntas negativa effekter av skatter, men det har visat sig att det inte är lika lätt att observera dessa effekter i verkligheten. En förklaring till detta är att skatter kan ge positiva effekter när de används på ett bra sätt, till exempel för investeringar i humankapital (som t.ex. utbildning). Därför är det viktigare att diskutera innehållet i politiken (och kvaliteten på de statliga institutionerna) än exakta skattenivåer. (I denna diskussion finns förstås många bidrag, t.ex. Economic Growth and the Role of  Taxation. Jag vill också varmt rekommendera ett aktuellt och skarpt inlägg om en modern tillväxtpolitik, Marika Lindgren Åsbrink i Sydsvenskan.)

Debatten efter Rönnebergsseminariet  visar dock att de borgerliga argumenten från 1980-talet fortfarande drivs – som om ingenting hade hänt. Ett exempel är Smålandsposten, som med anledning av Rönnebergaseminariet ifrågasätter min analys av  det nyliberala tänkandets betydelse för svensk politik. Ledarskribenten Martin Tunström hävdar att det var ”verkligheten” och inte nyliberalismen som ”besegrade dåtidens system”: ”De offentliga systemen krackelerade med stora strukturella underskott som följd. De rekordhöga marginalskatterna bromsade både möjligheter och tillväxt.”

Det är ett märkligt resonemang. Tunström driver inte bara den sedan länge gendrivna, förenklade tesen om den klassiska svenska välfärdsmodellen som dödsdömd på grund av skattetrycket. Han missar också poängen i min analys genom att ta för givet att det är just de nyliberala lösningarna som är svaret på de utmaningar som Sverige mötte under 1980-talet. Han diskuterar helt enkelt som om ideologiska argument inte alls spelar roll. Men faktum är att den svenska välfärdsmodellen sedan 1990-talet har utvecklats i en mycket specifik och därtill internationellt sett unik riktning. Det svenska friskolesystemet som är öppet för vinstdrivande företag finns till exempel inte i andra länder. Det bygger direkt på Miltons Friedmans idéer och kan därför knappast frikopplas från ideologiska argument (för Friedmans idéer om skolan, se t.ex. Cato Institute). Också andra delar av det svenska samhället har blivit föremål för en omfattande omreglering enligt konkurrensmodell  (t.ex. järnväg och energiproduktion), och detta i en omfattning som har få motsvarigheter i andra länder (till länder med liknande reformer hör Storbritanninen). Jag menar att det är viktigt att vi har förmåga att inse att den historia som vi har genomlevt aldrig kan ses som ett nödvändigt resultat av verklighetens krav. Historien, liksom framtiden, påverkas av politiska beslut. Det är just det som är poängen med demokratin.

Jag ser det som ett bekymmer att man nu från borgerligt håll vill återskapa en motsättning mellan välfärd och tillväxt och därtill driver tesen att det här finns en grundläggande motsättning inom socialdemokratin. Per Gudmundsson i SvD målar upp en sådan bild, när han först hyllar Sven-Erik Buchts spännande inlägg på Rönneberga, där han tog Haparanda som utgångspunkt för en optimistisk framtidsanalys om ekonomi och jobb, och sedan konstaterar att ”Lena Sommestad, däremot, menar att det är ‘de gemensamma resurserna som skapar välstånd'”.  Faktum är att min analys av vad som lägger den avgörande grunden för ekonomiskt välstånd, nämligen långsiktiga satsningar på gemensamma resurser som folkhälsa, social tillit och infrastruktur inte på något sätt behöver stå i motsättning till den innovativa näringslivspolitik som Sven-Erik Bucht förespråkar. Min tes är att välfärdspolitiken inte är en belastning, utan en central del i tillväxtpolitiken. Att se välfärden i detta produktiva perspektiv tycks vara svårt för en borgerlig analytiker som Per Gudmundson men är en naturlig utgångspunkt för socialdemokratisk politik. Den lyfts till exempel idag av Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Thomas Östros i en bitsk kritik av moderaternas ensidiga satsning på skattesänkningar. Välfärdspolitik ”är en central del i en tillväxtorienterad politik” skriver Östros på SvD Brännpunkt.

Tillbakablickande perspektiv av det slag som Anne-Marie Lindgren bidrog med på Rönneberga bemöts inte sällan med kritiken att vi ska titta framåt, inte bakåt. Det gäller inte minst i debatten om socialdemokratin (se t.ex. Folkbladet). Men att förkasta historiska analyser är feltänkt. Det är genom att förstå historien och historisk förändring som vi kan förstå hur samspelet mellan verklighetens ramar och politikens vägval ser ut. Historisk analys ger oss de redskap som vi behöver för att kunna förändra framtiden.

När det gäller 1980-talets ekonomisk-politiska förändringar är det knappast förvånande att Socialdemokraterna, med Ann-Marie Lindgrens ord, inte förstod ”vad som hände…. och fick svårt att hantera det”. Idag befinner vi oss emellertid i ett helt annat läge. Det är inte bara så att forskningen tillbakavisar förenklade förklaringar om sambandet mellan skattetryck och ekonomisk tillväxt. Vi har också ny kunskap om de mer långsiktiga trender i samhällsekonomin, som påverkade svensk ekonomi under 1980-talet. Jag har själv, bland annat som tidigare chef för Institutet för Framtidsstudier, medverkat till att sprida kunskap om denna forskning, som handlar om demografiska effekter på ekonomisk tillväxt. Vad denna – idag internationellt omfattande – forskning säger är enkelt uttryckt att ett lands tillväxt påverkas av befolkningens åldersstruktur. Tillväxtpotentialen i ett land är störst under sådana perioder, då det finns osedvanligt stora generationer som befinner sig i arbetsför ålder, och särskilt i åldern över 50 år. Här talar man ibland om the demographic gift eller the demographic dividend (se t.ex. Bloom och Canning och Lindh och Malmberg). Tillväxten är lägre i länder som antingen har stora generationer i unga åldrar eller stora generationer pensionärer.

För Sveriges del har den demografiska förklaringsansatsen stor betydelse, inte minst när det gäller att förstå varför Sverige från 1970-talet tycktes prestera sämre än jämförbara länder. Ett av de mest utmärkande dragen för Sverige under 1970- och 1980-talen var nämligen att Sverige då drabbades av en ålderschock. De rekordstora generationer som föddes i början av 1900-talet började gå i pension och andelen äldre i befolkningen ökade starkt. Från 1974 till 1997 var Sverige enligt FN det land i världen som hade den högsta andelen äldre (över 65 år). Samtidigt minskade tillgången på erfaren arbetskraft (50-65 år) påtagligt, eftersom de rekordstora generationerna födda i början på 1900-talet skulle ersättas med de osedvanligt små generationer som föddes i Sverige under 1920-talet och 1930-talet (och som föranledde makarna Myrdal att skriva den berömda boken ”Kris i befolkningsfrågan”). Ung, välutbildad mer oerfaren arbetskraft ersatte alltså äldre samtidigt som försörjningsbördan ökade betydligt. Det som imponerar på mig när jag ser tillbaka på 1980-talet är inte hur dåligt vårt land klarade de stora ekonomiska utmaningar som folkhushållet ställdes inför, utan tvärtom vilken styrka det innebar att i denna situation kunna bygga vidare på en redan väl utvecklad kommunal äldreomsorg. Den offentligt finansierade äldreomsorg som under 198o-talet erbjöds den åldrande generationen svenskar var  långt mer effektiv och välorganiserad än de informella och privata lösningar, som växer fram i dagens åldrande Europa.

Ann-Marie Lindgren noterade på Rönneberga att det var svårt för socialdemokratin att på 1980-talet enas om en politisk linje, just eftersom det under det ”rosornas krig” som rasade under detta decennium saknades en enighet om hur verkligheten skulle förstås. Detta är en viktig påminnelse om att en enighet om en god samhällsanalys är grunden för framgångsrik politik, och att många politiska motsättningar och skiljelinjer kan överbryggas om vi tillsammans vinnlägger oss att så långt det är möjligt förstå hur verkligheten omkring oss ser ut – och varför.

När det gäller de svårigheter som Socialdemokraterna hade att förstå vad som egentligen hände i samhällsekonomin under 1980-talet kan det vara intressant att påminna om hur John Maynard Keynes, med sin skarpa blick, redan i början på 1900-talet pekade på de långsiktiga demografiska trender som påverkar oss alla långt mycket mer än vi tror. Svårigheten att tolka samtidens samhällsekonomi möter ju inte bara Socialdemokraterna. Det är ett problem vi delar med många andra:

The great events of history are often due to secular changes in the growth of population and other fundamental economic causes, which, escaping by their gradual character the notice of contemporary observers, are attributed to the follies of statesmen or the fanaticism of atheists. John Maynard Keynes, The Economic Consequences of the Peace, 1919.

Seminariet på Rönneberga (första dagen) finns inspelat på SVT Play.  Missa inte heller andra dagen med  Sandro Scoccos utmärkt pedagogiska föredrag om tillväxt. Bloggat och skrivet: Arena,  DagbladetExpressen, Sveriges RadioMonica Green, Martin Moberg, Högbergs tankar, Rasmus Lenefors, HBT-sossen, In Your Face, Peter Andersson, m fl.

45 kommentarer

Filed under Ekonomi, Kunskap och demokrati, Välfärd