Varför ökar anmälda skador i vården?

Idag rapporterar DN om att vården väntar alltfler anmälningar om skador i vården. Skälet är en ny patientsäkerhetslag, som förväntas öka benägenheten att anmäla.

Det är bra att arbete pågår i syfte att förbättra regelverk och rutiner. Men det jag verkligen saknar i DN:s rapportering – och i debatten i stort – är en grundlig diskussion om orsakerna bakom den trend mot ökade anmälningar, som har pågått under längre tid. Enligt DN har utbetalningarna för patientskador nästan fördubblats under de senaste tio åren, från 231 miljoner kronor till 420 miljoner kronor. Är detta i första hand ett resultat av en ökad benägenhet att anmäla, som många lyfter fram? Eller ser vi också en utveckling i svensk sjukvård, där antalet missgrepp och skador faktiskt ökar?

På många håll i landet har sjukvårdspolitiken under senare år präglats av resursbrist, effektivitets- och kostnadsjakt. Ett exempel är Akademiska sjukhuset i min hemstad Uppsala, där sjukhusdirektören i höstas avgick i protest mot resursknappheten (UNT 18 november 2010). På debatt- och nyhetssidor har debatten varit intensiv, med kritik inte bara mot resursknapphet utan också mot arbetsformer och organisation (UNT 16 november, UNT 29 novemberUNT 4 december, UNT 28 december). Vad betyder denna typ av resurs- och förtroendekriser för svensk sjukvård? Hur påverkas kvalitet och resultat?

Hälsan är nyckeln till livskvalitet och framgång för individen, och hälsa är också nyckeln till ekonomiskt välstånd. Det ger oss skäl att sätta sjukvårdens resurser och organisation i fokus för den politiska debatten.

Svensk sjukvård har sedan 1990-talet förändrats radikalt, både ifråga om vårdens inriktning och ifråga om dess organisation. En utveckling från slutenvård mot mer öppenvård, och med en stark utveckling av medicinsk teknologi och ökad tillgång till effektiva, dyra mediciner har skett parallellt med radikala förändringar i styrsystem och organisation. Marknadsmodeller med större inslag av upphandlingar och ökat utrymme för privata vårdgivare har skapat en växande sjukvårdsmarknad inom ramen för den traditionella, landstingsstyrda vården.

När så många, stora förändringar sker parallellt, då är det svårt att utvärdera vilka förändringar som får vilka konsekvenser. Och likväl är det detta som behövs! Vi måste ställa frågan vad som är bra i det systemskifte som svensk sjukvård har genomgått, och vad som kräver förändring och förbättring. Allt fler anmälda skador i vården är en av många signaler, som ger oss skäl att känna oro.

Mer bloggat: Martin Moberg om en annan aspekt av vår hälsopolitik, den havererade sjukförsäkringen.

Annonser

21 kommentarer

Filed under Välfärd

21 responses to “Varför ökar anmälda skador i vården?

  1. Under många år har det varit riskfyllt att söka vård. Socialstyrelsen har rapporterat om detta, skulksköterkornas fack har protesterat alltmedan 3000 människor dör och 100000-tals människor varje år skadas av de skador de fått av att söka vård. Detta har av politiker lagts över på tekniker som om det vore en administrativ sak. Jag är en av flera som hävdat att det i högsta grad är ett politiskt ansvar, men inför döva öron. Det verkar som att 3000 döda är ett allt för obegripligt tal, så därför stoppar man hellre huvudet i sanden och lämpar över ansvaret på andra.

    Du talar om krav på 420 miljoner. Skulle man räkna på samhällskostnaderna för alla dessa döda och skadade så handlar det om i runda slängar 50 miljarder. Årligen.

    Så det är bra att du för upp frågan på den politiska dagordningen. Och som sagt, om man söker hänföra det till de 20% som utförs av privata vårdföretag så blir det svårt att utvärdera. För det här har pågått mycket under mycket lång tid.

  2. Pingback: Vårdens reklamationskostnader | Hans Åberg

  3. Jag har inte svaret men däremot fallenhet för konspirationstänkande. Någonstans ringer en klocka som påminner om att det som gör USA:s sjukvård så mycket dyrare än den svenska är skadeersättningar och advokatkostnader.

    Vad händer om sjukvården i Sverige blir otroligt mycket dyrare på grund av allt fler anälningar och skadeersättningsutbetalningar? Vilka reformer kommer det att leda till?

    • lenasommestad

      Det viktiga är att vi ställer frågorna och analyserar de trender som vi ser. Det finns en oroväckande tendens till att förändringar tas för givna, också när en rad signaler borde ge skäl till reflektion.

    • Jag tror att de ökande skadeståndssakerna är dels en nyhet, vi svenskar förväntas inte reagera på det sättet och kräva ersättningar från det offentliga när de gör fel. Det är liksom att trampa på sin egen tå. Därför är ju ocksp det mest slående att inte mångdubbelt fler reagerar, protesterar och kräver upprättelse då ju skadorna som tillfogas folk bara för att de säker vård är så obegripligt stora. En sjukvård där 30% av resurserna går åt till att vårda skador som vården själv har orsakat är oacceptabelt. Och ansvaret för detta faller på politikerna. Men de håller tyst. Därför tror jag att man måste rikta ljuset mot dessa sakförhållanden och inte som du Kerstin, rikta det mot de människor som söker upprättelse. Det är att ställa sig på fel sida i konflikten mellan medborgare och myndighet.

      Inte heller kan man göra detta till en sak om enskilda fall, hur smärtsamma de än är för individen. Det är ett systemfel och måste debatteras som sådandt. Och som systemfel så faller ansvaret på politikerna.

      • Nja, det var nog inte alls så jag tänkte eller menade. Men jag har för mig att man nyligen ändrade lagen så att det man numer anmäler sjukskador på annat sätt etc.
        Var nog mer inne på att det här kunde vara ett försåtligt sätt att undergräva svensk offentlig sjukvård och få alltfler att söka privat vård, a la USA, något i stil med när man ändrade avgifterna till arbetslöshetskassan, för att undergräva densamma och få folk att lämna facket.
        Men jag kan ha alldeles fel. Det är bara min magkänsla som spökar, efter att jag ser hur försåtligt Alliansen monterar ner vår offentligt finansierade och solidariska välfärd på så många andra områden.

  4. Chris B

    Att ersättningarna för patientskador ökar kan tyda på flera saker. Dels det som Landstingens ömsesidiga försäkringsbolag (LÖF) säger, ökad anmälningsbenägenhet men också givetvis att fler faktiskt har rätt till ersättning dvs att skadorna ökar. Just anmälningsbenägenhet är väldigt svårt att mäta eftersom vanligen endast de allvarliga skadorna kommer till allmänhetens och sjukvårdsledningens kännedom. Mindre skador och ”nära misstag” sorteras bort på vägen eller anmäls helt enkelt inte (Vilket förmodligen har med kulturen inom vården att göra. Detta bör vården jobba med för att bli framgångsrika i sin riskhantering). Detta gör det svårt att faktiskt studera några samband. Mellan antalet fel som begås och antalet anmälningar som kommer in. Vad LÖF har för belägg för sitt påstående är därför svårt att se.

    Eftersom patienterna själva kan driva sin sak och begära ersättning och, tror jag, är ganska benägna att göra det om de misstänker att de utsatts för vårdskador, är det troligt ökningen till viss del beror på att fler misstag begås. Detta bör iaf inte avfärdas. För det är ju så att de är de svåra skadorna som kommer fram. När en patient får seriösa komplikationer eller dör är det svårt att sopa under mattan. Det borde rimligen vara dessa fall som också ger mest ersättning.

    • Socialstyrelsen har en glasklar redovisning om antalet skador som uppkommer i vården. Den är möjligtvis inte heltäckande som du skriver, men den är likafullt tillräckligt graverande för att alla borde reagera. Under en tioårsperiod så har alltså 30000 människor dött i förtid, en miljon människor skadats och tvingats till långa sjukperioder och livslånga handikapp. De skador som orsakats individerna är inte möjliga att sätta sig in i. Mera krasst kan man notera att kostnaderna för samhället i form av vård, sjukskrivningar och förtida dödsfall under dessa 10 år långt överskrider den samlade statskulden.

      • Chris B

        Visst har socialstyrelsen en redovisning. Men jag skulle vilja hävda att den är långt ifrån glasklar. Främst pga. att den inte är särskilt heltäckande då sjukvården själva avgör vad de skall anmäla i många fall. Sjukvården granskar själv sina interna avvikelserapporter och endast de som är mycket allvarliga skickas vidare. Detta för troligen med sig en bias mot svårare fall. De fall som inte går att förneka eller förklara bort. Men visst. Sett till svåra fall t.ex. dödsfall borde socialstyrelsen ha en hyfsad koll.

        Frågar du mig bör man se över både hantering av avvikelserapporter dvs hur de används för att förbättra verksamheten, rapporteringsbenägenheten och arbetsmiljön på våra sjukhus får att komma tillrätta med problemen. Mer bestraffning och hårdare tag emot vårdpersonal som begår misstag funkar inte. Det för bara med sig att ännu mer sopas under mattan eller mörkas.

    • Chris B, du har så rätt i att mycket inte blir rapporterat. Det jag menar är att det som trots allt rapporteras är tillräckligt för att reagera. Idag så stoppar politikerna huvudet i sanden och springer bort från sitt ansvar.

      I Skåne, där mer än 30% av resurserna gick åt till vårdskador, har man infört en ny arbetsorganisation, vilket också har lett till att man kunat reducera antalet skadetillfällen. Modellen har hämtats från amerikanska sjukhus där man också har lyckats vända trenden med ökade skador. Man har helt enkelt fört över mera av beslut och uppföljning nämare patienten och den personal som arbetar närmast denne. Dvs till biträden och sjuksköterskor. Tvärtemot det som förespråkare av mera övervakning, hårda tag och bestraffning vill ha. Så jag är helt enig med dig om detta.

      • Chris B

        Håller helt med om att beslut och uppföljning skall ligga närmare verksamheten (i detta fall vården av patienter) och bevisligen fungerar det. Dock finns det inom vården idag, kulturella och sociala hinder för att kunna utnyttja den fulla potentialen till lärande ifrån de misstag som begås. Främst pga. att de flesta misstag som inte leder till skador (men mycket väl skulle kunna göra det), tystas ner och sopas under mattan av kulturella och sociala skäl. Läkaren ses som en stark individuell aktör, med kunskapsmonopol inom sitt område som därför inte kan eller får begå misstag. Misstag upplevs som hot emot läkarens självbild. Detta måste man jobba med. Kanske inom ramen för läkarutbildningen. Sen spelar ju också vårdens hantering av avvikelserapporter en roll. Om ledningen inte agerar, lyfter fram, analyserar, undviker skuldbeläggning och uppmuntrar till diskussion kring de misstag som rapporteras och begås, kommer personalen inte att se någon mening med rapporterandet. De har mycket att göra som det är och de kommer inte att lägga sin tid på något som de inte upplever som produktivt.

    • Helst Anonym

      Nej Chris B,

      Så fort man har en lite allvarligare skada, som kräver återkommande besök hos vården, är man inte särskilt motiverad att anmäla någonting. Flera landsting har redan infört att patienter måste skriva under på att de avsäger sig sin 90-dagars vårdgaranti för att ”garantera” att de skall få slippa sitta och förklara sin situation från start, om de skulle få nya läkare vid de olika tillfällena. Och mig veteligen skriver de flesta på.

      Att sedan, under pågående behandling, börja klaga på den vård man får, oavsett om det är berättigat eller ej, tror jag är mycket mycket ovanligt. Som patient är du i total beroendeställning gentemot vården. Att vara ”besvärlig” är förvisso bra, då kan man få lite uppmärksamhet bland alla andra, men om du faktiskt gör en anmälan, har du också ”använt”, det lilla påtryckningsmedel du faktiskt hade.

      Dessutom, som långvarig (snart 5 år) patient, med flera ingrepp och sjukhusvistelser under denna tid bakom mig kan jag säga att vården både är underdimensionerad och behöver mer resurser.

  5. Bengt Nilsson

    Jag har sedan ett och ett halvt år sedan slutat med att kommentera Anders Nilssons kommentarer om skador och dödsfall i vården. Innan dess var jag en stark förespråkare till försvar för läkarnas ” sk missbedömanden” av bl.a symptom. Men för just ett och ett halvt år sedan dog min sambo efter ett andra akutbesök på UAS (Uppsala Akademiska Sjukhus) efter att en vecka tidigare blivit hemskickad av en ung läkare på akuten där symptomen tolkades som varandes ryggskott. Istället var det en allvarlig infektion av livsnödvändiga organ istället! Vad jag undrar är om man inte ens tar ett litet blodprov när man kommer in med smärtor i hela kroppen till akuten (eller alla redan i ambulansen)?Jag har inte gjort någon anmälan men påpekat detta för flera chefsläkare jag träffade på IVA och andra enheter senare!
    Ett halvår efter min sambos bortgång åkte jag själv in på akuten på UAS med våldsamma buksmärtor. Jag blev direkt omhändatagen och röntgad där det konstaterades at jag hade brusten tjocktarmscancer! Jag blev akut opererad och har sesdan dess gått en sex månads lång cytostatikabehandling. Under denna tiden har alla läkare jag träffat och framförallt sjuksköterskorna på onkologens dagvård varit väldigt trevliga och kunniga!
    Själv mår jag bra nu och inga ytterligare metstaser har hittats!
    Så olika kan ödets lott falla efter ett besök på akuten på UAS!

    Bengt Nilsson, röd gråsosse

    • lenasommestad

      Tack för din kommentar. Jag tror att många av oss har liknande erfarenheter; erfarenheter som får oss att känna ömsom vrede och tacksamhet. Men återigen – just därför måste vi veta mer om både vad som händer i enskilda fall och om varför organisation och styrning kan brista. Vi vill ju alla kunna känna tillit, så långt det går.

    • Bengt Nilsson:
      Kvinnor behandlas sämre i vården än män, tas inte på lika stort allvar, vilket ju har dokumenterats ett antal gånger. Du tycks ha ett solklart exempel här.

  6. Jag har ingen statistik att utgå ifrån, så det här är mer av en vag hypotes än en teori. Ta det för vad det är!

    Min känsla är att det helt enkelt är resursbrist, vilket ger ständig överbeläggning och utarbetad personal med mindre och mindre tid per patient, som ligger bakom den sjunkande vårdkvaliteten. Men jag tror inte att det läggs mindre offentliga medel per capita på sjukvården nu än för, säg, trettio år sedan, utan snarare tvärtom. Men vi får ut mycket mindre vård för pengarna.

    Varför? Ja, dels finns det nog en del administrativa problem, t ex kortsiktigt sparande på kringpersonal som gör att läkarna sitter och fyller i blanketter istället för att träffa patienter. Men huvudskälet är, tror jag, att hela läkarvetenskapen har blivit så oerhört kommersialiserad. Vård är i princip synonymt med medicin. Läkemedelsföretagens affärsidé är att ”bota” alla krämpor genom livslångt pillerknaprande – dyra, patenterade mediciner som samhället förstås måste subventionera så att inte den enskilde patienten blir drabbad. Samhällets kostnader för läkemedel har gissningsvis mångdubblats de senaste decennierna. Att hitta riktiga botemedel istället för symptomhämmare är förstås inte intressant för bolagens egen forskning – det skulle ju minska intäkterna. Och den fristående medicinska forskningen är inte stark nog att bekämpa trenden. Tvärtom låter även den sig sponsras av företagen, till den grad att man till och med låter Pfizer m fl skriva läroböcker åt skolorna och patientinformation åt vårdcentralerna.

    En målmedveten och fokuserad satsning på förebyggande friskvård, kombinerad med fristående medicinsk grundforskning, med mer inriktning på till exempel vad som kan åstadkommas med kost och motion än på att bara hitta nya patenterbara droger, skulle kunna spara samhället miljardbelopp. Dessa pengar kunde istället användas till fler vårdplatser och högre personaltäthet, vilket rimligen skulle minska vårdskadorna.

  7. Sixten Andréasson

    Över huvud taget är denna inriktning på att spara inom vården helt fel.
    Man måste vända på det. Att bota sjukdom och hjälpa de lidande måste få kosta. Måste vara självklart.
    Högsta prioritet för en regering som vill satsa på människorna.
    En regering som nu vill satsa på tillväxt och export samt ge de redan välmående mer pengar kan aldrig tillfredsställa de sjukas, gamlas eller de uppväxandes behov. Den måste röstas bort.
    Dessutom är deras program inte alls ekonomiskt bra (lönsamt!).
    Sen länge kostar sjukvården i USA (som väl är deras drömscenario) ca 13% av BNP , medan vi klarar vårt med 7-8%!

  8. M. E.

    I Skottland har patienterna blivit nöjdare och vården effektivare sedan man övergett ett marknadstänkande, en konsumtionslogik och uppmuntrandet av lönekaruseller genom privata aktörers inflytande.

    • lenasommestad

      Intressant. Jag har själv aldrig haft tid och möjlighet att fördjupa mig i frågor kring vårdens organisation i de moderna välfärdsstaterna, men jag är övertygad om att det här som i så många andra frågor finns mycket viktig kunskap att hämta i jämförande studier – både mellan länder och över tid. Världen och historien är som ett enda stort arkiv över politiska modeller och sociala experiment…

  9. Maria

    Patientsäkerheten har uppmärksammats i hela västvärlden sen bl a en amerikansk barnläkare kunde presentera siffror på hur många som faktiskt dog av vårdskador eller skadades för ugf ett decennium sedan. Det är inte ett nationellt problem utan allmänt och jag har för mig att Socialstyrelsens siffror bygger på uppskattningar med utgångspunkt från denna forskning.
    Man försöker nu förändra vårdkulturen, från att försöka dölja misstag till att själva rapportera frivilligt, ugf som i flygindustrin och annan riskindustri där man uppmuntras att berätta uppriktigt så att problemen kan inventeras och åtgärdas. Men det är inte ett arbete i medvind ännu inom vården. Avskaffandet av HSAN:s gamla funktion från årsskiftet, den som GD Aud Sjökvist tycker är ogenomtänkt ur patientperspektiv ska ses i ljuset av detta. Alla som arbetar inom vården vet att de under sitt yrkesliv kommer att göra en massa misstag. Man vill inte ovanpå skuld och skam pekas ut och bestraffas ytterligare. Människor skriver inte avvikelserapporter på egna och andras misstag om de riskerar en erinran eller varning eller att andra inte backar upp kollegialt när man själv klantat sig.
    På Astrid Lindgrens sjukhus har de en framåt och modig chef som jobbar i den nya andan och det är därför allmänheten fått insyn i en massa fel.

    Nu kan patienten fortfarande anmäla till patientnämnden. Ursäktskulturen är dock lika underutvecklad som riskhanteringskulturen inom vården. Det är kanske mot denna bakgrund HSAN:s generaldirektör beklagar att människor först far illa och sen märker att anmälningar inte leder till något. Lidandet är ju så mycket lättare att stå ut med om det erkänns och blir föremål för åtgärder, så att andra inte ska kunna drabbas av samma sak.

    Ett avgörande problem är bristen på ansvar för patienten. Kontinuiteten kan brista eller vården kan vara så fragmenterad på olika vårdgivare att det blir ett kaos och ingen tar ansvar. Det försökte man åtgärda med PAL-funktionen. Patientansvarig läkare. Den tog de borgerliga bort i somras för att det inte användes utan hade glömts av mer och mer. Läkarförbundet krävde att man istället skulle utveckla denna funktion. Det hörsammade man inte utan började istället dilla om vårdlots. Men en sådan är inte läkare!

    Det är faktiskt så att under två långvariga strejker som lamslog vården, vilket land minns jag inte, så resulterade det i att man kunde konstatera att patientkollektivet blev påtagligt friskare av att vara utan sjukvård. Och förklaringen som anges är att biverkningarna skadar oss så mycket mer än vi kan överblicka och att vården också på andra sätt orsakar så mycket farliga misstag som skapar skador och lidande.

    Att jag läst in mig på det här beror på att jag själv var med om en mastodontisk räcka ”mänskliga misstag” sk avvikelser, på ett sätt som jag trodde var uteslutet i den mest avancerade sjukvården. Det ledde så småningom till en påtagligt kännbar tillitsbrist. Från att ha varit en orädd och äventyrssökande person är jag numera ett ängsligt ”vrak” som PTSD-behandlats och som pga både de långvariga och häftiga cortisolpåslagen har försämrad minnesfunktion och en jobbig stresskänslighet. Jag berättar det för att man ska inse vilken materia vi talar om. Om man inom vården ska tala om om etik, ska det inte vara för att det ser snyggare ut när man tittar sig i spegeln, utan för att man faktiskt skadar människor.

    Ja, det finns mycket att göra. Och om alla goda krafter inser att privatiseringar och konkurrens fördjupar detta besvärliga problem: oviljan att öppet delge sina misstag, så kan vi dra åt rätt håll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s