Debatten om Primegate har åter blossat upp, efter att begäran har kommit om att Niklas Nordström ska uteslutas ur partiet. Det märkligaste i debatten kring detta är Lena Mellins inlägg i Aftonbladet, ”Sensation att de vill kasta ut S-profilen”. Nordström har ju enligt Mellin ”bara försökt påverka sitt parti i en mer tillväxtvänlig riktning”.
Som många skarpa observatörer redan har påpekat rymmer den här typen av beskrivningar av Primegate två märkliga antaganden; dels att Socialdemokraterna skulle ha en tillväxtfientlig politik, och dels att det skulle finnas en enda uppfattning om vad tillväxt är och hur den ska främjas. Men i det ofta upprepade påståendet att Primegate ”bara handlar om en mer tillväxtvänlig politik” finns också ett annat allvarligt förbiseende som borde väcka fler journalisters uppmärksamhet. Det gäller det faktum att Svenskt Näringslivs avtal om Prime inte bara också explicit lyfter en viss grupp medlemsföretag, vars hela existens beror på politiska beslut: Vårdföretagarna. I den tillväxtkampanj som socialdemokrater på Prime ska driva i partiet för Svenskt Näringslivs räkning nämns särskilt aktiviteter för Vårdföretagarna. De ska särskilt erbjudas samarbete med t.ex. SKTF och Kommunal om ”hur mer resurser ska skapas till vård och omsorg genom tillväxt”.
Frågan om vinstdrivande företag inom offentlig sektor är kontroversiell, inte minst inom socialdemokratin, och ett av de argument som ligger till grund för att släppa in privata företag inom skattefinansierad verksamhet handlar just om tillväxt. Offentlig sektor ses som en ny och viktig arena för företagande. Om en mer generell ”tillväxtagenda” kan uppfattas som okontroversiell , så har jag svårt att se att någon kan hävda att lobbying för att stärka de privata företagen inom vårdsektorn är okontroversiell. Här finns målet att omvandla den svenska sjukvårdssektorn, som inom landstingen drivs enligt non-profit principer, till en vinstdrivande marknad för Svenskt Näringslivs medlemmar. Frågan måste ställas hur stora ekonomiska resurser som Svenskt Näringsliv pumpar in i svensk politik för att svenska politiker ska bejaka detta systemskifte. Svenska journalister som Lena Mellin borde fråga sig vad det betyder för svensk politik att alltfler företag blir beroende av politiska beslut för sin verksamhet och därmed har allt större skäl att betala enskilda politiker för att driva sina frågor.
Ju mer enskilda företag är beroende av politiska beslut, desto mer ökar riskerna för otillbörlig påverkan. Just denna risk är ett tungt argument för att begränsa vinstintressena inom skattefinansierad verksamhet. Svenska journalister borde bidra till debatt i dessa frågor istället för att lägga locket på.
Mer bloggat: Mats Engström idag, och igår, Rebellabloggen, Röda Berget m fl.
Lena Sommestad 
Det är viktigt med en etikdiskussion om hur partimedlemmar men framförallt förtroendevalda agerar i förhållande till partiet och andra samhällsaktörer.
Men varför vill S i Stockholm gå så långt och iscensätta en uteslutningsprocess?
Jag välkomnar en diskussion om etik i partiet och öppenhet i pr-branschen. Men jag tror att en utrensningskampanj mot enskilda Socialdemokrater kommer att skada partiet. Och det i en situation där S befinner sig i sin djupaste politiska kris på länge.
Har bloggat om detta:
http://www.partistaten.se/2011/01/vilka-fler-bor-uteslutas-ur-s.html?
Tack Sandro för din länk.
Min fråga handlar inte om förslaget om uteslutning av Nordström utan om implikationer av Prime-affären som ännu inte diskuterats, nämligen vad det betyder för svensk politik att stora grupper av företag idag är direkt beroende av offentlig sektor för att kunna bedriva sin verksamhet.
När det gäller allvaret i Primeaffären har jag dock varit mycket tydlig. Dina jämförande exempel i dagens blogg är märkliga. Jag hade väntat mig en bättre analys.
Frågan gäller inte om någon har skadat partiet genom att agera på ett sätt som kan uppfattas som olämpligt i relation till partiets värderingar eller om någon har agerat på ett sätt som i efterhand visar sig vara ett misstag (och kanske också mindre lämpligt).
Frågan gäller en person som har bedrivit kampanj inom partiet utan att informera om att han har betalt för att framföra sina åsikter. Detta är något helt annat; ett avsiktligt försök att på en annan parts uppdrag påverka partiet, och därtill utan att informera om uppdraget. Niklas Nordström har – om man ska uttrycka det hårt – helt enkelt åtagit sig att driva Svenskt Näringslivs agenda inom Socialdemokraterna för betalning. Detta är vad kontraktet går ut på, oavsett vilken uppfattning Niklas Nordström själv har i dessa frågor.
Detta är inte ett agerande som bara kan klassas som olämpligt i relation till partiets värderingar eller som ett misstag. Det är ett avsiktligt agerande, med egen vinning, och ett agerande som även står i strid med den policy som Socialdemokraterna har ifråga om lobbying. Hur ska vi i framtiden någonsin kunna veta om partikamrater företräder utomstående intressen om inte partiet på något sätt tydliggör hur man ser på Primegate? Det jag i första hand väntar på är ett uttalande från Ibrahim Baylan som talar om vad som i fortsättningen ska gälla i partiet – att det är ok att ta emot dolt stöd från näringslivet eller andra intressenter eller om det inte är ok. Om vi tycker att det är ok har vi inte något roligt partiarbete att se fram emot framöver.
Till sist: Fundera själv på ett par fingerade exempel som kan påminna om det som nu har hänt inom Socialdemokraterna: Tänk dig att medlemmar i Svenska Naturskyddsföreningen under långt tid skulle driva kampanj för att synen på vargjakt borde bli mer tillåtande, med devisen att långsiktig acceptans av varg kräver mer jakt. Tänk dig att det visar sig att dessa medlemmar under hela den tid som de har agerat för att SNF ska ändra syn i vargfrågan i själva verket har varit finansierade av Svenska Jägarförbundet. Hur tror du att Svenska Naturskyddsföreningen skulle se på ett sådant agerande? Eller vad skulle hända om det visade sig att en grupp aktivister inom Greenpeace som drev åsikten att organisationen borde bli mindre kritisk mot sopförbränning finansierade sina kampanjer genom ekonomiskt stöd från avfalls- och energibolagen?
Ibland måste man sätta ner foten och inse att grundläggande etik måste gälla också i ett politiskt parti.
Lena. Det glädjer mig att du har stora förväntningar på mina analyser. Vad jag i mitt blogginlägg försöker åstadkomma är en diskussion om hur svårt det är att driva uteslutningsärenden mot enskilda partimedlemmar för att de i hemlighet har fått betalt av, ur ett Socialdemokratiskt perspektiv, olämpliga samhällsaktörer i syfte att påverka partiet.
Det finns flera problem med ovan nämnda problemställning. Det för min del viktigaste problemet är hemlighetsmakeriet i den professionaliserade lobbyingen (bland annat via pr/pa-företag) ett problem som jag anser att det behöver hanteras, exempelvis genom att de politiska partierna antar etiska koder eller en gemensam Code of Conduct.
Så länge det finns stora brister i frågan om öppenheten inom lobbying är det lätt att anklaga partikamrater att gå den enes eller andres ärenden. Men med ökad öppenhet kan vi förhoppningsvis hitta ett vettigt förhållningssätt till denna komplexa fråga.
För så är det, och så har det varit länge, att många Socialdemokrater har kunnat ta emot hjälp i form av ekonomiska och personella resurser från organisationer långt utanför arbetarrörelsen för att driva politiken i den ena eller andra riktningen. Det gällde EU/euro-omröstningarnas ja- och nejsidor. Det gäller kärnkraftslobbyn som lägger stora resurser på att övertyga Socialdemokrater om kärnkraftens fördelar. Det gäller Vårdföretags kampanjer för att få Socialdemokrater att tycka att det är bra att vård ska kunna bedrivas i privat regi.
I många fall sker stödet i det fördolda. Antingen via ombud (genom exempelvis pr-byråer), genom ad hoc-insatser eller löpande samarbeten mellan S-politiker och en samhällsaktör.
Och så länge de politiska partierna inte har en levande diskussion hur man ska balansera behovet av att öka förtroendevaldas och medlemmars kontaktytor gentemot arbetsmarknadens parter och civilsamhället samtidigt som man behöver dra en gräns för vad som anses vara ett illojalt beteenden gentemot partiet så tycker jag att ett uteslutningsförfarande mot Nordström är ett skådespel som i värsta fall kan fördjupa krisen för Socialdemokratin.
Med andra ord – jag anser att det är viktigt att diskutera villkoren för hur det politiska samtalet ska föras i Sverige. Här är det viktigt att även diskutera pr-branschens arbetssätt och betydande brister på öppenhet. Men jag motsätter mig en häxjakt mot enskilda Socialdemokrater så som just nu sker.
Man kan också påpeka att det aldrig har varit några problem med att utesluta folk om de har visat sig vara trotskister eller folk från Offensiv. Lite likhet inför lagen borde det väl också finnas inom S?
”Eller vad skulle hända om det visade sig att en grupp aktivister inom Greenpeace som drev åsikten att organisationen borde bli mindre kritisk mot sopförbränning finansierade sina kampanjer genom ekonomiskt stöd från avfalls- och energibolagen?”
Fastnade för detta exemplet från Lena Sommestad och har en kommentar som inte rör Primegate men dock om moral och lobbying.
Avfall Sverige som får sina inkomster från kommunerna som i sin tur tar dessa från kommuninnevånarna via avgifter och skatter har under flera år drivit hård lobbyverksamhet för kommunal sopförbränning. Bland annat för att ändra lagen om offentlig upphandling (LOU) och försöka nedvärdera miljöriskerna med sopförbränning.
Avfall Sverige har uppmanat sina medlemmar att inte följa LOU utan tyckt att kommuner ska få köpa avfallstjänster från egna kommunala bolag utan upphandling trots att detta strider mot lagen, samtidigt som man drivit lobbykampanjer med kommuninnevånarnas pengar att ändra lagen.
Var finns moralen och etiken i detta? Bryt mot dom lagar du inte tycker om och använd medborgarnas pengar för att försöka ändra lagen så att avfallsavgifterna som medborgarna betalar blir högre.
Hej Johan.
Ditt inlägg speglar den konflikt som idag finns mellan de privata avfallsbolagen, företrädda av Återvinningsindustrierna, och de kommunala, företrädda av Avfall Sverige. Dina argument är de som brukar framföras av Återvinningsindustrierna, som gärna vill ge bilden av att de står för mer miljövänliga alternativ men hindras av de kommunala bolagen, som driver stora sopförbränningsanläggningar. Den argumentationen är inte hållbar. De kommunala avfallsbolagen har förvisso byggt många soförbränningsanläggningar, och det finns en tendens till överetablering som man kan vara kritisk emot. Här pågår också en debatt där medborgarna inom ramen för demokratin kan påverka i vilken riktning som avfallsbolagen ska utvecklas och det har lett till att man på flera platser har valt bort sopförbränning till förmån för något annat (vilket är poängen med en demokrati). Men att de kommunala bolagen nedvärderar risker med sopförbränning tycker jag inte stämmer och de kommunala avfallsbolagen är också de som har gått i bräschen för utveckling av grön avfallsteknik, till exempel anläggningar för produktion av biogas. Här har de privata företagen inom Återvinningsindustrierna inte tagit något ansvar alls. Generellt är det så att länder med mycket sopförbränning, som Sverige, också hör till de länder som har nått längst när det gäller återvinning och biologisk behandling. Jag har stor respekt för Greenpeace men ett verkligt bottennapp är den onyanserade kampanjerna mot sopförbränning. Enligt den avfallshierarki vi alla ska jobba med, och som Avfall Sverige i högsta grad tar ansvar för, ska vi först återanvända, sen materialåtervinna, sen energiåtervinna. Genom förbränning av sopor blir vi av med de stora utsläpp av växthusgaser som kommer från deponigaser och kan använda energin från soporna till både el och värme. Det är ett bra sätt att ta vara på energi och bidrar till att Sverige har lyckats sänka utsläppen av växthusgaser rejält. Här har de kommunala avfallsbolagen, som inte drivs av några privata intressen och kan satsa långsiktigt, spelat en viktig roll. Jag skulle gärna se hårdare riktlinjer för att minska mängden sopor överhuvudtaget och satsa ännu mer på biologisk behandling, men om detta är vad vi vill bör vi värna de långsiktiga kommunala bolagen och ställa krav på dem.
När det gäller Avfall Sveriges konflikt med Återvinningsindustrierna ifråga om LOU är detta en stor fråga som skulle kräva en betydligt mer nyanserad analys än vad jag har utrymme för här. Men konflikten är också intressant eftersom den är principiell och speglar just den typ av konflikter och svårigeter som uppstår när offentliga och pirvata företag ska konkurrera inom samma sektor, trots att de i grunden har olika villkor.
Avfallshanteringen har i decennier varit en helt kommunal verksamhet på goda grunder. Renhållning är inte bara en servicefråga utan en folkhälsofråga. Det ör en tjänst som medborgarna har intresse av att organisera gemensamt till sjävkostnadspris. Avfallshanteringen har också stora skalfördelar. En avfallsanläggning t.ex. är så stor att det inte finns utrymme för flera konkurrerande anläggningar. Det är mer effektivt att ha en bil som hämtar avfall än många från olika bolag som kör omkring på samma gator. De stora skalfördelarna gör att privata företag lätt kan göra monopolvinster och en organisationsform som beaktar detta, t.e.x genom kommunalt ägande med regelverk för prissättningen, är därför en bra modell.
Sedan 1990-talet har privata aktörer kommit in i avfallshanteringen, dels som utförare för det som kallas verksamhetsavfall (till skillnad från hushållsavfall), dels som entreprenörer som ibland på uppdrag av en kommun sköter hela verksamheten. Nu är vi framme vid LOU. De privata företagen kan agera över hela Sverige och överallt lägga bud på avfallsverksamhet. Denna rättighet motsvaras dock inte av något ansvar eller några skyldigheter. Kommunerna har alltid ansvaret. Kommunerna, å andra sidan, som har ansvaret att alltid se till att avfallshanteringen fungerar, har inte rätt att bedriva verksamhet i någon annan kommun än sin egen. Den situation som kommunala bolag nu hamnar i är att de, med demokratiska beslut, bygger avfallsanläggningar för sina medborgare men sedan inte har självklar rätt att använda dessa sopor i sina anläggningar. De privata bolagens rättigheter att lägga bud går före. Den typ av lagstiftning som ger privata avfallsbolag dessa rättigheter har införts i Sverige för att främja de privata avfallsbolagen som de facto kan plocka russinen ur kakan där de anser att det är mest lönsamt för dem själva att bedriva verksamhet. Medborgarnas rätt att organisera sin egen avfallshantering på självkostnadsbasis sätts ifråga och i praktiken kan ett enskilt kommunalt bolag med denna typ av lagstiftning tvingas slå igen. Man har ju bara rätt att driva verksamhet i den egna kommunen.
Det är viktigt att inse att många ekonomiska verksamheter till sin natur är monopolverksamheter. Historiskt har det funnits stor enighet, över blockgränser, att sådana naturliga monopol bäst sköts av offentliga aktörer. Dessa kan visserligen bedriva verksamheten på ett sätt som vi ogillar eller tycker är ineffektivt, men medborgarna kan ställa dem till ansvar och behöver inte känna oro för att privata intressen utnyttjar monopolet för egen vinning.
Politiken har sedan länge tagits över av ekonomiska och militärindustriella kompletxets särintressen. Politikerna är ett staffage och nu har S också visat sig villiga att utgöra (S)taffaget. (M)arionettregeringen är ju ett tyskt särintresse och arenahögern de kan lika gärna översättas med Almega, Folksam, Vårdföretagarna och liknande, vilket inte minst den s k Borgkommissionens ”unika” samarbete med Timbro utgör exempel på.
Se gärna http://komigenuva.wordpress.com/2009/11/24/den-legala-nihilismen-och-gasledningarna/
samt
http://komigenuva.wordpress.com/2010/07/06/den-som-valfardsfinanseringsgapar-efter-mycket-mister-ofta-hela-stycket/
Eller hur?
Det satsas enorma pengar på T.e.x arbetslösa där flertal ”nya” bolag bildas enbart för att sätta FAS 3:are på en stol, för att sedan kunna inkassera de 250:- om dagen för dem… Man kan fråga sig hur samhällsekonomiskt detta är i längden? De är ju inga skattepengar som kommer tillbaka till statskassan genom detta precis, snarare tvärtom…
Sedan kan man alltid fråga sig hur smart det är att behålla arbetscoacher som bevisligen inte ger några arbeten. ..
Det här slösandet med våra skattepengar som alliansen gör borde de rödgröna mycket hårdare uppmärksamma det sovande folket på…. Det faktum att Moderaterna fortfarande tillåts mörka varifrån deras partipengar kommer, ger ju dessutom upphov till spekulationer…
Tycker också att Lena Mellins artikel är väldigt konstig. Skönt att fler reagerar.
http://sherwoodforrest.wordpress.com/2011/01/13/pa-vilken-sida/
Lena mellin har väl alltid utmärkt sig för att jaga någon sosse. Under valet var det jätterubriker om hur dålig Mona Sahlin var och under åren har bilan gått så det stänker om det. jag är inte sosse, men det verkar ärligt talat inte hon heller vara! Hon sår splittring!
Allt hon säger är konstigt! Jämt!
Nu är det ju inte bara SN som driver detta om privatiseringar av offentlig tjänstesektor, det är en internationell trend och när det gäller SN brukar man inte hitta på så mycket eget i den nyliberala revolutionen utan plankar mest från amerikanska sk think thanks. ”Kapitalisterna” är föstps inte tappade bakom en vagn, de vet va egenintresse är i dess grundläggande mening. Undersökningar visar nog ganska entydigt att folk prisar just sådant som traditionellt levererats i offentligt kontrollerade former mycket högt, typ vård skola omsorg. Man kan notera på den amerikanska fastighetsmarknaden har bostäder som ligger där det finns bra tillgång till bra offentliga skolor etc har priserna stigit dubbelt så mycket som där det inte finns, folk primärt ”köper” skolor och inte bostäder per se. En undersökning i Kalifornien visade i princip på att folk hellre bor på en ”toxic dump” än någon annanstans om där finns bra skolor för deras barn. Alltså kapitalisterna är förmodligen mer än väl medvetna om industrialismens minskande betydelse för ekonomin och inser – klarsynt – var framtiden ligger för att få avkastning och inom vilka områden där betalningsviljan är hög.
En effekt av detta kommer förmodligen att bli ett paradigmskifte inom ekonomin, fortsätter utvecklingen med privatiseringar kommer vår ekonomivetbästare snart att se ljuset och förklara för oss att det där med offentliga underskott inte är så farligt, snarast mycket bra, budgetregler var ett misstag som behövdes så och inte nu, vem kan plocka folk på pengar bättre än ”staten” för att leverera till kapitalet. Så har förstås alltid varit med skatter, de har alltid fungerat som ett sätt att plocka från de många till de få. Att det en kort tid användes till folkets bästa vär nog bara en kort parantes, en anomali.
Och vänstern vad har de för analys, inte mycket av vad som går att se, de låter snarast drygare än Bo Lundgren i sitt skattetjafsande.
I Sverige finns det helt klart ett starkt stöd för offentligt producerad välfärd. Skattepolitiken har också i den svenska modellen fungerat omfördelande; och mer så än i andra typer av välfärdsstater. Detta är ju den generella välfärdspolitikens stora pluspost. Borgerligheten gör nu allt för att lägga om politiken i en riktning som är ökar klyftorna och minskar omfördelningen. Jag själv tänker inte ge upp när det gäller att kämpa för att värna ett samhälle och ett skattesystem som fortsätter att skapa jämlikhet. Det är ju själva målet för ett socialdemokratiskt parti. Du låter uppgiven, Lasse. Jag tycker inte att du ska ge upp än och konstatera att vi har haft bara en parentes av omfördelning. Även om orättvisor består finns det grader också i de politiska bakslagen.
Ge upp är det inte tal om, men det kan vara bra att påminna om att detta med skatter för folkets gemensamma välfärd inte har varit den historiska normen, folk tenderar att ta det för givet.
I kontrast till kapitalets nyfunnen förkärlek för vård, skola omsorg, el, tele och infrastruktur är det förstås i stark kontrast till våra regimers inställning till konsumtionen av detta i medborgarnas tjänst.
Här är ett index som visar på utvecklingen sen 1993:
Som man kan se har det i praktiken stått helt stilla, hade även detta tillåtits växa hade den totala tillväxte förstås varit högre, det är ju inte så att det saknats reala resurser i form av arbetskraft i landet som sen dess i praktiken haft permanent massarbetslöshet.
Den gängse kunskapen säger också att just offentlig konsumtion är det som har minst sk importläckage. Alltså det hade varit den tillväxt som minst hotade det älskade exportöverskottet i den benhårda lilla merkantilistnationen:
När det sent omsider gick upp för RB att det var internationell kris agerade man omedelbart och sänkte kronan, som annars skuggar euron i sin väntan på anslutning, facken i exportsektorn var genast ute och pratade om lönesänkningar och nollavtal. Dvs man gjord omedelbart allt man kunde för att rycka undan mattan för de stackarna i typ Piigs som brottas med svårartade bytesbalansunderskott. Iofs typisk svensk ”beggar thy neighbour” politik och då som vanligt utan att det finns något egentligt bytesbalansproblem utan ren sk konkurrens ”devalvering”.
Tack Lasse. Jag tror som du att det är oerhört viktigt att inse betydelsen av hemmamarknaden och offentlig sektor. Det finns idag, som du noterar, ett ”markantilistiskt” drag i den ekonomiska politiken; ett slags idé om att alla ska exportera sig fram till välstånd. Dock tror jag också att handelsbalans och betalningsbalans påverkar av förändringar i den underliggande reala ekonomin, och då inte minst demografiska förändringar. Sverige har under ett antal år haft realekonomiska förutsättningar för ett exportöverskott, bl.a. på grund av att pensionärskohorterna under en tid har varit mindre än på 1970- och 1980-talet (om detta skrev jag igår en blogg, ”Hur vi berättar historien har betydelse för politiken”.
Lena S:
”Det finns idag, som du noterar, ett ”markantilistiskt” drag i den ekonomiska politiken …”
Det är nog inget nytt för idag, landets politiker har varit besatta av detta så länge jag kan minnas, allt har handlat om detta när det gällt den ekonomiska politiken. SAF Industriförbundet och sedermera SN har med sina propagandaorgan helt dominerat denna debatt och inte sällan med mycket grova vinklingar för att inte säga rena felaktigheter om det ekonomiska läget. Nämnda organ är ytterst organ för den lilla del som äger de svenska storföretagen som utgör de stora i exportindustrin. Förr var det som Hermansson skrev om ca 15 familjer och förstås med Wallenbären i spetsen. Det är nog något man ska ha i åtanke när man funderar på vad S primeaffär handlar om.
Endast ett barn kan tro att en minoritet av den överklass som i Sverige äger näringslivet skulle ha med folkflertalet identiska intressen när en privilegierad minoritet vill gör sin världsbild till S och vår.
Men går det verkligen så fort med demografi förändringarna, som nästan en dag till nästa att exportöverskotten och exportens andel av BNP skjuter i höjden?
Hur påverkar demografi förändringen med färre gamlingar så att det uppstå stora exportöverskott?
Ping: Tweets that mention Primegate handlar om mer än ”bara tillväxt” | Lena Sommestad -- Topsy.com
Jag skulle vilja säga att nu har man gett företagen så mycket pengar de senaste årtiondena, via skattelättnader och genom möjliggörandet av en vanvettig finansmarknad som tillåter dem att skinna vanliga småsparare och pensionssparare, att de inte vet vad de ska göra med sina pengar, utom att köpa upp politiken. I USA verkar ju båda partierna var helt uppköpta och nu ser vi en mycket snabb utveckling åt samma håll i Sverige. Det är så sorgligt att man vill bara sätta sig ner och gråta.
Lena Melin i AB förresten – är hon inte borgerlig?
hahaha! Titta det är fler som funderar..
Ping: Sanningen om samhället – 2011-01-15 FM
Ping: Europas Förenta Stater men S och V tiger | Nemokrati
Jag är mycket glad att du, Lena, orkar fortsätta med att försöka förklara vad Primegate faktiskt handlar om.
Dessvärre vill Niklas Nordström fortfarande inte begripa det – det framgår när han idag får ”sin berättelse” publicerad i Dagens Opinion, ett av de medier som tidigare nedlåtit sig till att ställa upp i jakten på Aftonbladets källa och som välförtjänt fått kritik för den saken av Journalistförbundets ordförande.
Det är också trist att se hur han – inte oväntat – utnyttjar Lena Mellins förvirrade artikel (eller ”analys” som han kallar den).
Här är hans ”berättelse”:
Jag är en bricka i ett osympatiskt (s)pel
http://www.dagensopinion.se/niklas-nordstr%C3%B6m-jag-bricka-osympatiskt-spel
Ping: Niklas Nordströms självgodhet i GP, och en guide till Primes kodspråk « Rebella unga S-kvinnor
Mina argument gällande LOU är inte tagna från Återvininnigsindustrierna, utan från NOU (Nämnden för Offentlig Upphandling som tidigare hade hand om tillsynen kring LOU), Konkurrensverket, domar i svenska domstolar och EU kommissionen. Att din argumentation kommer från Avfall Sverige kan dock skönjas.
Att utbyggnaden av sopförbränningsanläggningar lett till en ”tendens till överetablering” är en klar underdrift då det redan år 2007 importerades över 600 000 ton avfall till Sverige och med en stigande tendens. Även privatägda sopförbränningsverk importerar. Underskottet av svenska sopor minskar incitamenten att ta fram mer miljövänliga behandlingsalternativ och den stora utbyggnaden som fortfarande inte nått sin topp kommer att cementera förbränning i minst 20 år.
Att medborgare skulle kunna påverka beslut om utbyggnad av sopförbränning eller inte är en utopi om majoriteten av partierna är för utbyggnad och har gått på propagandan från bland annat Avfall Sverige.
Dom starkaste argumenten att övertyga politiker är absolut inte miljömässiga utan rent ekonomiska.
Du skriver också att kommunerna gått i bräschen för produktion av biogas vilket också jag tycker är ett bättre sätt att behandla de sopor som är lämpliga för detta. Den privata marknaden har ju inte haft någon möjlighet att göra något inom denna sektor då kommunerna har monopol på hushållsavfall, i vilket också matavfall från restauranger och industrier inräknas. Att förbränningen av sopor minskat deponigaser blir då också ett lite konstigt argument då deponigaserna kommer från just det avfall som lämpar sig bättre för framställning av biogas i rötningsanläggningar och inte borde förbrännas av den anledningen.
Ditt korta miljöresonemang att kommuner inte nedvärderar riskerna och att Greenpeace argument är verkligt bottennapp är kort men koncist. Men sanningen finns att hitta någonstans mittemellan. Ett argument som hörs är att utsläppen minskat med 95%, vilket ju är positivt, men 5% av utsläppen blir inte nyttiga för det. Dioxiner är bland de giftigaste ämnena som finns och Östersjön, Vänern och Vättern är vatten där halterna i fisk överskrider gränsvärden för föda. I Vättern har delikatessen rödingen t ex 2,5 ggr högre halter än gränsvärdet.
De utsläpp av dioxin från Jönköpings sopförbränningsverk som domstolarna medgivit, skulle räcka att få ca 27 000 ton fisk att nå till maxgränsen, om de idag var opåverkade och all dioxin skulle upptas i fisk. Detta är inte realistiskt men inga andra uträkningar hur påverkan blir finns gjorda och det visar på hur oerhört giftigt dioxin är. Enligt Länsstyrelsens yttrande till domstol är det dock stor sannolikhet att gifthalterna i fisken kommer att öka.
För att inte tala om alla andra ämnen som bildas som det inte finns gränsvärden för. Avfall som bränsle är det sämsta tänkbara eftersom det inte är homogent och kontrollen av vad som eldas är som bäst sporadisk.
Du återgår sedan till LOU och påstår att kommunerna inte kan verka utanför sina gränser? De kommunalägda sopförbränningsföretagen har vad jag vet inte några förbud att lägga anbud på behandling på sopor från andra kommuner eller företag och självklart får de lägga anbud till sina ägarkommuner på samma villkor som alla andra.
Medborgarnas möjlighet att ställa kommunala bolag till ansvar är minimal, eftersom insynen i dessa är klart begränsad, då de inte lyder under offentlighetsprincipen.
Hej. På tal om demokratin och ekonomin, och för den delen den okontroversiella tillväxten, Jenny Andersson skriver om det i ”när framtiden redan hänt” som du säkert vet eftersom du ju tackas av henne i den, men hur ser du på hennes kritik som jag citerat nedan?
”Under 90-talet försvann stora delar av socialdemokratins gamla historiska debatter om kapitalismens och samhällsekonomins förändringar. De lämnade plats åt betydligt snävare ekonomiska analyser, som framför allt handlade om hur man skulle skapa tillväxt. Ett konkret exempel är den svenska socialdemokratins gamla näringspolitiska kommittéer som under 90-talet ersattes av författandet av tillväxtpolitiska program.
Dessa program skiljer sig betydligt från de gamla näringspolitiska rapporterna, även om också dessa var fulla av diskussioner om produktivitet och tillväxt. Men i de gamla rapporterna fanns resonemang om eventuella ojämlikhetseffekter, om förhållandet mellan privat och offentlig konsumtion, om samhällsekonomin i stort. Nu inleds programmen med några retoriska paragrafer om att tillväxt har fördelar och nackdelar, men därefter följer mantran om ny ekonomi, entreprenörer och små och medelstora företag.
Den svenska socialdemokratin är i och för sig inte ensam om att ha förlorat ett kritisk perspektiv på ekonomi. Alltsedan 70-talet är ekonomvetenskaperna själva allt mindre kritiska och alltmer snävt inriktade på matematiska modeller och formler. Den så kallade neoklassiska analysen har tagit över andra mer samhällstillvända inriktningar. Det har föranlett vissa att tala om den dystra eller till och med autistiska vetenskapen, den som inte längre kan kommunicera med det omgivande samhället eftersom den varken lyssnar eller kan göra sig förstådd.
Det är ljusår från hur ekonomi en gång formulerades som en praktisk empirisk politisk vetenskap i välfärdens tjänst. Det är också långt från hur kritiken av den klassiska nationalekonomin en gång hade ett viktigt inflytande på den framväxande arbetarrörelsen. Socialdemokratiska ekonomer som Gunnar Myrdal eller Ernst Wigforss var högst medvetna om vilka värderingar som präglade den klassiska nationalekonomin, och om betydelsen av att arbetarrörelsen själv blev medveten om dessa för att kunna formulera egna ekonomiska perspektiv i reformismens tjänst. I den tidiga arbetarrörelsens bildningscirklar var studiet av ekonomi en del av den praktiska medborgarkunskapen. Exempel på sådant som diskuterades i studiecirklar vid sekelskiftet var nationalekonomi, så kallad hushållningslära och kommunallagstiftning. Det var den potentiellt samhällsförändrande kunskapen, den som man kunde använda sig av för att kritisera det gamla samhället och bygga det nya.
Den tredje vägen är som politisk ideologi utformad kring ett snävt perspektiv på ekonomi som värdeproduktion och tillväxt. Detta har att göra med att socialdemokratin som rörelse alltsedan 70-talets kristid sett som sin främsta uppgift att återskapa ekonomisk stabilitet. Därigenom har man tappat ett intellektuellt försvar mot det som en gång kallades den ”borgerliga vetenskapen” ”
Jag tycker att Jenny formulerar detta mycket väl. Hon fångar just den perspektivlöshet på ekonomin som är roten till så mycket av problemen i dagens socialdemokrati. Jenny pekar också på det som jag tror är nyckeln: att socialdemokratin behöver en egen egen samhällsanalys.
Ping: Aftonbladet och Svenska Dagbladet har samma ägare – och Sverige saknar opposition | Nemokrati
Ping: Kvällens Agenda – Pan-Europeisk Bankakut i kärleksfull mobbningsenighet mot sjuka och arbetslösa | Nemokrati
Ping: Det Nya Folkmordets tid | Nemokrati
Ping: Hur påverkas demokratin av att är starka lobbyintressen tar större plats i debatten? | LO Bloggen