Idag skriver jag i Expressen om 1990-talets marknadsreformer. Det ger skäl att reflektera över en mer grundläggande fråga: vad är egentligen ”vänster” i samhällsdebatten?
Under senare tid har jag allt oftare fått höra att jag tillhör vänstern i socialdemokratin, bland annat därför att jag vill att de gemensamma samhällsinstitutionerna ska drivas utan vinstintressen. Jag har ingenting emot att betecknas som vänster, eftersom hela mitt parti är ett vänsteralternativ. Men vänsteretiketten blir ett problem om den hindrar en nyanserad diskussion kring viktiga frågor som inte på något enkelt sätt kan placeras in på en skala från vänster till höger. Ett exempel är just den diskussion om vinstintressen kontra allmänintressen i offentlig sektor, som jag lyfter idag i Expressen.
Uppfattningen att vinstintressen bör hållas utanför de offentliga institutionerna ses idag ofta som en socialdemokratisk vänsterposition. Men idén att det finns en skillnad i de värden som ska bära marknaden och de värden som ska bära offentligheten är historiskt inte någon position till vänster. Tvärtom har denna idé – med begrepp som allmänintresse och rättssäkerhet – utgjort en grundbult i framväxten av de västerländska marknadsekonomierna. Inte heller i Europa idag kan idén om en skillnad i de värden som bär marknad och offentlighet betecknas som ”vänster”. Bland EU:s medlemsstater är Sverige en av få som på allvar har börjat reformera den offentliga sektorn efter marknadsprinciper. Motståndet mot dessa tankar är på många håll istället starkt. Inom EU-institutionerna och i EU-fördraget finns förvisso en stark betoning på att utvidga marknadens roll i samhället (till stöd för svenska marknadsliberaler), men samtidigt betonas inom EU också vikten av att värna andra värden. Det kommer till uttryck till exempel i de bestämmelser som gör det möjligt kunna skilja ut sådana tjänster från den inre marknaden som utförs i allmänhetens intresse och som därför rymmer särskilda förpliktelser. Man talar i EU om ”tjänster av allmänt intresse” eller Services of General Interest. Det finns inom EU en insikt om att marknadsmodellen inte alltid är tillämpbar och inte alltid lämplig.
Frågan om vinstintressen i offentlig sektor är ett av många exempel på hur en etikett som ”vänster” kan leda tanken fel. Men samma tendens att förenkla ideologiska positioner finns också i många andra sammanhang. Ett ytterligare exempel: Som socialdemokrat bärs jag av ett starkt engagemang för jämlikhet och social rättvisa och jag menar att vikten av grundläggande samhällstillgångar som miljö och hälsa måste skyddas genom mer långsiktiga och hållbara strategier för att uppnå ekonomiskt välstånd. Detta är positioner som tveklöst kan betecknas som ”vänster” men den etiketten skymmer samtidigt sikten. Faktum är att intresset för ett mer jämlikt och hållbart samhälle delas av långt fler än politiker till ”vänster”, som socialdemokrater. Hela EU-projektet drivs idag med utgångspunkt från sociala målsättningar om att minska fattigdomen och stärka den sociala sammanhållningen (social cohesion). Tillväxtpolitiken ska drivas på ett sätt som tar hänsyn till miljö och naturresurser. Man talar om sustainable and inclusive growth. När jag strax efter jul skrev en blogg om ekonomisk tillväxt (Sex punkter om ekonomisk tillväxt) återkom en läsare med observationen att mina sex socialdemokratiska punkter för tillväxt i långa stycken lyfter samma idéer som EU:s nya framtidsstrategi Europe 2020. Det är också med denna utgångspunkt som jag i ett antal artiklar har kritiserat den svenska borgerliga regeringen för att man motarbetar de gemensamma målen för EU, trots att man påstår sig ge hög prioritet åt det europeiska projektet (GP 13 juni, DN 24 juli, GP 27 juli)
Mer ”vänster” än att flertalet engagerade konservativa och liberaler i Europa kan instämma i kraven är alltså inte det perspektiv på ekonomisk tillväxt och demokrati som i dagens svenska debatt så ofta definieras ut med vänsteretiketten. Dock finns det en skillnad som är påtaglig och som gör att svensk socialdemokrati med rätta har uppfattats som radikal och annorlunda, genom historien: förmågan att realisera starka värderingar om jämlikhet – eller social sammanhållning – inte bara i mål och strategier utan även i praktisk politik. Där finns vårt uppdrag – också i framtiden.
Lena Sommestad 
”Vänster” är det när man låter det dåna i ”förnuftets krater” (som det står i originalversionen av Internationalen, mesigt förvanskat till svenska som ”rättens krater”). Med andra ord att man tänker efter först, och frågar sig vad det handlar om för verksamheter och hur de påverkar hela samhället långsiktigt. Att offentligt ägda gruvor, skogsindustrier etc. går med vinst är OK. Men det är inte OK att släppa loss vinstintressena exempelvis på åldringsvården eller i skolorna – nu har det varit skandal i Vintertullens åldersboende i Stockholm igen …
Genom att inte tillåta kortsiktigt vinstdrivna företag agera i skolvärlden är man förnuftig och arbetar för samhällsvinster som vi kommer att se tiotals år framåt även om det verkar kosta dyrt idag. Det här är en vänsterståndpunkt, men faktiskt också gemensam med vad konservativa personer kan tänka. Det långsiktiga samhällsansvaret ligger i botten. Däremot strider ståndpunkten mot den för närvarande dominerande och samhällsskadliga nyliberalismen (som väl egentligen är ungefär samma sak som 1840-talets hänsynslösa manchesterliberalism).
Jag håller med om att det låter väldigt förnuftigt att hela värdet, alla pengar som staten lägger på skola ska komma barnen till till del. Men det viktiga är ju egentligen hur mycket pengar staten lägger och vad som kommer barnen till del. Om kommunen lägger 1.000.000kr på att betala löner, lokaler och material i en kommunal skola där barnen trivs och betygen ligger på riksgenomsnittet, eller om kommunen betalar 1.000.000 till en privat skola med samma resultat fast ägaren ”plockar ut” 50.000 i vinst för att han är effektivare än den kommunala skolan – det är för mig exakt samma sak. Det har fortfarande kostat kommunen lika mycket, och man har fått samma resultat. Sen tycker jag att det privata alternativet är bättre, eftersom det innebär att en person har fått förverkliga sig själv som företagare, lärarna får högre löner eftersom det finns konkurrens mellan skolorna, engagemanget är mycket större hos en person som äger skolan än hos en som bara jobbar där.
Alla vet ju hur det var i kommunala skolor, lärarlönerna hålls nere för alla lärare ska ha samma lön inom en kommun, det blir politikerstyrt, folk maskar på jobbet för de kan inte påverka sin situation i samma utstrckning. Det gäller också att göra av med de pengar man fått, annars kanske man inte får lika mycket nästa år, så i december köps det ny kaffemaskin till personalrummet, nya tavlor till korridoren mm.
Så här tror jag en majoritet av väljarna tänker. Så gör inte misstaget ännu en gång att vara så idealistiska att det inte går att leva efter.
Det är rätta takter, att elevernas resultat försämrats och ojämlikheterna i skolan ökat i takt med privatiseringen är en illusion, en illusion säger jag!
Att dels argumentationsmässigt försöka förvandla hårt vinstdrivna storkoncerner inom skolbranschen till små fina lärare som ”förverkligar” sig själv, samt att bortse från hur den svenska skolan rasar utför (märkligt nog verkar den sjunkande standarden sammanfalla ungefär med privatskolornas genombrott) kan vi väl ta som ett tecken på långt utvecklad nyliberalism.
Jag ansera att skolornas sjunkande standard började långt innan privatiseringarna, med en undermålig lärarutbildning, lågt hållna lärarlöner, och politikers spariver. Inom skolan har ju politikerna agerat superkapitalister och tryckt ner lärarnas löner, förskt likrikta all verksamhet, precis likt ett stort vinstdrivande företag. Så samma drivkrafter finns helt klart inom det offentliga, bara att det är konsumenterna som drabbas av politikers inkompetens och inte har något fritt val att flytta.
Det ligger en hel del i det som Mikael säger, det var på 80-talet som lärarlösa lektioner såg dagens ljus under Feldt och Åsbrinks spariver.
Pang, där klev ni in i en fälla: Feldt och Åsbrink, de som var bland de mest aktiva att förvandla S från ett hyggligt socialliberalt till ett nyliberalt parti. Med andra ord kan man som nyliberal inte hänvisa till att deras politik var fel om man själv är ute i samma marker och traskar. När nyliberaler pekar bakåt och ropar ”men det där gjorde ju sossarna förut, det kan ni inte kritisera oss för när vi gör samma sak” pekar man faktiskt på sig själv och sin usla politik. Och det är det som är S:s stora fråga: kan man göra självkritik på vad man hållit på med under årtionden, inklusive de attacker på skolan som röjde vägen för senare kvastar, eller tänker man fortsätta att leva i en drömvärld där man uppfattar sig själv som ett hyggligt socialliberalt parti men utan att våga opponera på allvar mot de härskande?
Artificiella modeller är förstås ett utmärkt instrument för det ena och andra men de är inte verkligheten.
Det är förstås gott och väl att spekulera i modellens funktionssätt men någon gång måste man också analysera verkligheten och hur den fungerar. Helst då innan man börjar med fullskaleexperiment. Tyvärr har det blivit allt mer så att verkligheten och den empiriska kunskapen har fått stå åt sidan för modellens värld.
Jag håller med om att det är viktigt att stimulera och ge utrymme för människors engagemang, det är den absolut starkaste kraft jag känner till.
Men det är en myt att kapitalismen skulle stå för drivna, engagerade entreprenörer med visioner för verksamheten medan det offentliga står för en stelbent, oinspirerad byråkrati.
Min bestämda åsikt är att kapitalism faktiskt inte borde tillåtas någonstans då kapitalistiskt ägande ofrånkomligen måste sätta klassmakten och vinstintresset i första rummet. Kapitalistiska företag kan förstås tillföra mycket positivt, men då är det alltid trots och inte på grund av kapitalismen.
Kapitalism kan aldrig vara förenligt med demokrati och kapitalism kan aldrig heller vara förenligt med att sätta behoven i första rummet. Jag menar att vi redan på dessa grunder helt kan stryka kapitalismen från alla diskussioner om hur mänsklig verksamhet bör organiseras.
Därmed inte sagt att allt blir bra eller ens bättre bara för att vi avskaffar kapitalistiska ägandeformer. Det finns jättestora utmaningar vad beträffar hur verksamheter bör organiseras, men jag ser inget principiellt hinder för att man skulle kunna utveckla verksamheter som placerar positiva värden i centrum.
Jag anser inte att allt ska vara offentligt, det bör inom många olika verksamheter finnas utrymme för andra former av kollektiva och även olika former av privata alternativ (dock inte kapitalistiska). Men det offentliga borde spela en större roll i samhället än vad det gör i dag.
Då står vi inför den stora utmaningen hur det offentliga bör organiseras. I dag finns ändå ett ganska påtagligt offentligt ägande, det mesta administreras emellertid genom staten och fungerar i stort som kapitalistiska företag. Många offentliga bolag är statskapitalistiska med vinstmål i centrum och typisk kapitalistisk organisationsstruktur med ovanifrån tillsatta direktörer och chefer.
Här har arbetarrörelsen verkligen svikit, vart tog den sociala demokratin vägen? Vad hände med att de som arbetar ett företag också ska sköta det?
Demokrati är någonting jag tror starkt på. När staterna började demokratiseras så ansåg de konservativa att det skulle bli katastrof. Här har vi en kung som uppfostrats hela sitt liv till att styra och nu ska han inte få göra det för det ska pöbeln göra, hur ska det gå!? Men faktum är att demokratin frigjorde enorma slumrande krafter, tusen människor kommer högst sannolikt fram till bättre lösningar än en människa.
Jag tycker att socialdemokraterna borde ta fram ett demokratiseringsprogram för den offentliga verksamheten, från stålverk till sjukhus.
Vad gäller friskolor så tycker jag som sagt att vinst ska bort, då försvinner incitamenten för kapitalister att ge sig in i skolan men kvar blir eldsjälarna. Det borde dock gå att ansöka om offentliga stipendier om man har en plan för att utveckla verksamheten. Finansiering är centralt för all form av verksamhet och socialdemokraterna måste utveckla ett progressivt finansieringsväsende så att människor inte ska behöva söka sig till privata banker eller starta aktiebolag och därmed släppa in kapitalism som underminerar goda krafter till förmån för krassa makt och vinstintressen.
Det produktionssätt som framförallt borde främjas av ett offentligt finansieringsväsende är arbetskooperativet. Det är inte så exotiskt som det låter, Sverige är idag fullt av ”bolag” och till och med ”aktiebolag” som i själva verket är maskerade arbetskooperativer. De har valt att maskera sig därför att kooperativa arbetsorganisationer – till skillnad från byråkratiska skenkooperativer som KF och ”bondekooperationen” – direkt missgynnas både i lagstiftningen och av herrarna i deras dagliga agerande. Att du har en produktiv idé är visserligen redan i sig diskvalificerande när det gäller att få finansiering, men andas du om att du arbetar på ett demokratiskt sätt tillsammans med några polare, så är det helt kört. Om du däremot kommer inspatserande och leker direktör blir bemötandet faktiskt något bättre. Tyvärr är detta inte hela historien. Aktiebolagslagen och den lagstiftning som kringvärver den har sina egna utvecklingslinjer inbyggda, och börsnissemasken växer till sist fast i det ansikte som bär den. Allt detta bör socialdemokratin alltså ställa på huvudet: Exit börsnissar, enter demokratiska kooperativ.
Alltså, en central utmaning som jag ser det är att bygga upp ett progressivt finansieringsväsende som premierar goda värden och sätter stopp för onda.
”Min bestämda åsikt är att kapitalism faktiskt inte borde tillåtas någonstans då kapitalistiskt ägande ofrånkomligen måste sätta klassmakten och vinstintresset i första rummet.”
Björn säger mot sig själv. WordPress, bloggverktyget denna blog skrivs med, är amerikanskt och gratis. Uppenbarligen kan människor i en kapitalistisk ekonomi sätta annat än vinst i första rummet.
WordPress är förvisso utvecklat i ett kapitalistiskt samhälle, men inte i en kapitalistisk produktionsprocess. Open Source är i det närmaste kommunism, faktiskt. Det, biblioteken och kranvattnet. 😉
Vidare påstod jag inte att människor i en kapitalistisk ekonomi inte kan sätta annat än vinst i första rummet, men en kapitalist kan inte göra det. Om en verksamhet inte är tillräckligt vinstdrivande så går den under. Vinsten och i förlängningen tillägnelsen av allt mer mervärde måste stå i centrum.
Det betyder inte att kapitalistiskt produktion inte kan vara nyttigt på något sätt, men nytta är på sin höjd ett medel – inte själva målet.
En sak är dock alltid viktigare än att maximera profiterna, och det är att behålla dem, det vill säga att behålla makten. I valet mellan en ineffektiv arbetsorganisation som hindrar de underlydande från att sammangadda sig och hävda sina intressen, och en effektiv som låter dem göra det, är valet fullkomligt självklart: söndra och härska, även på den kortsiktiga kapitalförräntningens bekostnad.
Björn
”De har valt att maskera sig därför att kooperativa arbetsorganisationer – till skillnad från byråkratiska skenkooperativer som KF och ”bondekooperationen” – direkt missgynnas både i lagstiftningen och av herrarna i deras dagliga agerande.”
Har du exempel på sådan lagstiftning? Eller litteraturtips som behandlar sådant missgynnande? Tacksam för svar!
”Finansiering är centralt för all form av verksamhet och socialdemokraterna måste utveckla ett progressivt finansieringsväsende så att människor inte ska behöva söka sig till privata banker eller starta aktiebolag och därmed släppa in kapitalism som underminerar goda krafter till förmån för krassa makt och vinstintressen.”
Det du glömmer här är att om staten ska stå för någon finansiering så är det ju en person som ska bedöma vilka bolag som ska få finansiering och vilka inte. Vem ska göra det på ett effektivt sätt? Låt mig gissa, en upplyst despot? Nä låt marknaden sköta fördelningen av knappa resurser, det blir garanterat mer effektivt och rättvist!
Mikael:
Du glömmer att det du kallar för ”marknaden” består av ett antal personer med egna intreanssen. ”Marknaden” är inte en neutral kraft utan består av privata ekonomiska och politiska intressen.
”Marknaden” (alltså storkapitalet) kommer för övrigt att finnas kvar ett tag framöver, men ska det tillåtas vara det enda alternativet? Ska varje projekt behöva anpassa sig till kapitalets intressen för att kunna få finansiering?
Jag menar att det borde finnas ett offentligt alternativ som sätter andra värden i centrum. Där finansiären inte frågar sig ”hur mycket vinst innebär detta för mig?” utan ”hur utvecklar detta samhället, jämlikheten, demokratin i en positiv riktning?”.
Tyvärr är det ju inte fullt så enkelt som Mikael beskriver. Det faktum att en skolägare kan få 1.000. 000 kr för att ”producera” ett visst antal elever åt kommunen och tillåts göra vinst, innebär ju att ägaren (som ytterst sällan/aldrig är en idealistisk lärare eller skolledare) vill ”effektivisera”. Det enklaste sättet att effektivisera är att se till att ”råvaran” (det vill säga eleven) redan är högt förädlad eller där produktionen delvis sköts av elevens föräldrar via stöd i hemmet. Alltså lokaliserar skolägaren sin skola till ett bostadsområde (alt. kommun) där det finns en hög andel elever som det kostar väldigt lite att utbilda. Höga betyg med liten insats. Resurserna bör istället fördelas efter behov.
Konkurrens om elever leder dessutom till betygsinflation, trots att de faktiska kunskaperna sjunker. Det är ett faktum att kunskaperna har försämrats även bland de ”hög-presterande” eleverna.
Det är vinstintresset, inte ägarformen som är problemet.
Du har rätt i att det möjligtvis kan bli så att i vissa kommuner finns det ingen skola och vissa finns det fler, där det är attraktivt att etablera sig. Det hindrar ju inte att det finns vissa kommunala skolor kvar. Dessutom kan kommunerna styra lite genom att erbjuda mindre elevpeng i attraktiva områden, det bör ju som du säger kosta mindre att utbild elever i välbärgade områden. Men det kostar ju isåfall mindre för kommunen idag också då? Jag ser inte ditt argument.
Hej Mikael.
Jag tror att många håller med dig, om man tar det exempel som du ger. Det som jag tycker att vi måste diskutera är hur vi ska se på modellen när det inte fungerar på det sätt som det var tänkt – dvs. bättre resultat och ändå utrymme för vinst, högre löner för lärarna, större engagemang från en företagare som äger en skola, osv. Resultatet har blivit ett annat. Mest bekymmersamt är att Skolresultaten i hela skolväsendet sjunker, och mycket talar för att detta beror på att skolorna blir alltmer olika och att privata skolor inte gör vinst genom god kvalitet utan genom att rekrytera de barn som har de bästa förutsättningarna. Den modell du målar upp bygger på en fungerande konkurrens, där konkurrensen i sig garanterar kvalitet. Men min bestämda uppfattning är att de mekanismer som ska säkerställa kvalitet enligt konkurrensmodellen inte fungerar i praktiken på den artificiella ”skolmarknad” som vi försöker skapa.
Om det är en koncern eller ej spelar väl ingen roll. Det viktiga är att eleverna får en god undervisning. Om folk får välja väljer de utbildare som ger dem en god undervisning, antingen dessa är multinationella utbildningskoncerner, ett lärarkooperativ, eller en kommun.
Organisationsformen säger ingenting om kvaliteten. Kvalitet är en egenskap som uppstår när goda individer organiserar en verksamhet på ett bra sätt. Goda individer och god organisation kan uppstå varsomhelst. Därför är det viktigt att politiker inte begränsar folks valfrihet att välja till exempel utbildare.
Försöker man utmåla rent vinstdrivande bolag som någon sorts självförverkligande lärare så spelar det roll – då visar man att det finns något att dölja. Exempelvis att det går utför. Det blir bättre i liberalernas parallelluniversum, men det är inte där som ”verklighetens folk” befinner sig.
Organisationsformen har stor betydelse för kvaliteten, särskilt om vi lyfter blicken från en enskild skola till hela skolväsendet. Grupperna i skolan har redan blivit mer homogena eftersom de privata skolorna drar till sig vissa grupper av elever, skolresultaten i hela skolväsendet sjunker och det går sämre än tidigare för dem som har sämst förutsättningar. Utbildning är inte bara en tjänst som säljs från en utförare till en individ. Skolan är en social miljö där resultaten i hög grad beror på det vi kallar co-production, dvs. elevernas egna bidrag till kvaliteten på skolmiljön. Det uppdrag som skolan har är brett och komplext och ofta svårt att nagla ner i ett fungerande kontrakt.
Argumentationen kring de privata skolorna blir ofta motsägelsefull. Å ena sidan är det viktigt att ha privata utförare därför att dessa – som det påpekas i ett tidigare inlägg – skulle tillföra konkurrens och andra goda kvaliteter. Å andra sidan hävdas det, som du Ola gör, att organisationsformen inte spelar roll. Men då kan vi väl återgå till offentliga skolor i kommunal regi helt och hållet? Vad är det som de privata tillför om organisationsformen inte gör skillnad?
Här måste jag ställa dig en fråga. Har du fog för att påstå att ” eftersom de privata skolorna drar till sig vissa grupper av elever”. Det stämmer säkert i en del fall på samma sätt som det har gjort åtminstonde ett halvt sekel tillbaka. Men stämmer det generellt för skolorna idag. Min erfarenhet som visserligen gäller ett antal skolor här i västsverige bekräftar inte tesen. Men det finns kanske någon undersökning som säger det.
Din ursprungliga fråga är ju inte helt enkel att besvara. Oftast verkar den lasta den sökande med en ängslig tillbakahållenhet, eftersom den har blivit så belastad av att vara en sorts hedersbetygelse. På samma sätt är ju höger en skamfläck som väger mycket tyngre än varje argument. Från att en gång i tiden varit en sorts geografisk markering, villka som satt till höger och vilka som satt till vänster i plenisalen så har det upphöjts till en sorts internt kodord som täckt både de mest grymma handlingarna vi känner i världshistorien, de mest bisarra ekonomiska experimenten och den mest enastående godhet. Så för mig så är det bara ett klängord som inte betyder någonting längre.
I själva sakfrågan som du kopplar till rubriken så tror jag att det kritiska sinnelaget är den politiska egenskap som borde värderas högst, om resultatet av den tankemödan samnanfaller med ideologin så är det gott, men den dag den ideologiska ståndpunkten bestämmer vad som tål att granskas och inte så är vi illa ute. Så för mig så får gärna vänster vara när det dånar i förnuftets krater. Finns det ett bättre system än vinstdrivna skolor, vårdcentraler mfl offentliga åtaganden så ska man väl satsa på det, men jag har svårt att tro att bara tycka det ena eller det andra är särskilt god politik.
Jag håller med! Förnuftsargment ska vara grunden, men sådana kan ju också kombineras med ideologi. För socialdemokratins del är det viktigt att alla barn har samma livschanser. Om vi med sakliga argument kan visa att detta mål är svårare att uppnå med vinstdrivna skolor än utan, har vi ett gott och förnuftsbaserat skäl.
För mig får vänster också gärna vara när det dånar i förnuftets krater!
Ping: S måste bara våga! « Ett hjärta RÖTT
En blänkare om läget finns här: http://forskning.se/pressmeddelanden/pressmeddelanden/flerskoleleverhamnarutanfor.5.631f02d12cf0dbf32180001521.html
”Den framgångsrika svenska modellen att minska betydelsen av skolelevers skiftande sociala, kulturella och ekonomiska bakgrund på skolresultaten är rejält hotad efter tjugo år av skolreformer. Det skriver docent Girma Berhanu vid Göteborgs universitet i det senaste numret av International Journal of Special Education.
…
En ökad betoning inom skolan av faktorer som delegering, marknadsanpassning, konkurrens, standardisering, individuella val och profilering motverkar värden som mångfald, rättvisa och delaktighet.”
Verkar som även inlärning motverkas.
Tack. Nu behöver vi forskning. Med detta som grund kan en bättre diskussion börja.
Historiskt sett innebar ”vänster” att man var emot privilegier och för jämlikhet. Marknad eller inte marknad hade inte med detta att skaffa, och på 1800-talet var även högern mot marknaden fast de istället tyckte att saker och ting skulle styras av en elit (=dem själva).
Framemot trettitalet, och befäst med Bretton Woods-överenskommelsen, blev den marknadsskeptiska positionen allmängods. Dvs höger, mitt och vänster var eniga om att det gick åt helvete om man lät allt styras efter marknadsprinciper. Det var inte bara kraschen 1929 som var orsak till detta; som Karl Polanyi har visat växte ett marknadsskeptiskt konsensus fram successivt ända från mitten av 1800-talet för att kulminera i Bretton Woods.
Man kanske kan säga att det var tråkigt att deet gick så otroligt bra efter detta, det växte fram en bortskämd, skyddad playboymiljö där man var ointresserad av verkligheten och där dagens marknadsfundamentalism växte fram. Kanske det inte är så märkligt att denna tycks vara så stark i Sverige där det ju gick ovanligt lysande efter 1945…
Ping: Tweets that mention Vad är ”vänster” i samhällsdebatten? | Lena Sommestad -- Topsy.com
Ofta är beskrivningen av de offentliga verksamheterna vs det privata av karaktären att räkna missarna och glömma träffarna för det offentligas och tvärtom för det privata.
Om man ser t.ex. till verksamheter som Posten och Televerket rationaliserade de och minskade personal hela tiden. Man låg hela tiden i framkant när det gällde teknikutvecklingen. På posten och televerket skars tusentals arbeten bort på 80-talet och priserna sjönk. Posten var tidigt ute med att även småföretag och sen privatpersoner kunde betala räkningar datoriserat över modem på 90-talet innan internet slagit igenom på bred front, frågade man om nåt motsvarande hos banken visste banktjänstemännen inte vad man talade om det var bortom deras horisont, visst fanns det för de stora företagen men inte kreti & pleti.
Något som ofta glöms är att inte bara konkurrens kan pressa kostnader utan också stordriftsfördelar…
Stordrift har många aspekter, när läkemedlen blev gemensamt betalda och apoteken förstatligades skedde en snabbeffektivitets och produktivitetsutveckling. Att vara stor ger också en helt annan förhandlingsmakt, i den tandvårdsförsäkring som Perssonregimen avskaffade satt staten i praktiken priserna i de ”förhandlingar” som om prislister som var, så hade vi då också industri/västvärldens lägsta bruttopriser på tandvård. När detta togs bort sköt priserna i höjden något oerhört.
Hade vi haft en central sjukvårdsmyndighet som man kan ha i andra länder med större befolkning än vi har hade denna kunnat diktera priserna för företagen som hyr ut typ stafettläkare. Intresset för denna arbetsform hade då förmodligen minskat rejält.
Decentralisering ger svaga förhandlare mot leverantörerna, för att ta sig an staten behövs det stora företag. Som i USA det behövs typ GM, Loockheed Boeing för att skörta upp Pentagon, för små och medelstora företag som levererar till USAs militär som är som en stat i staten är det andra bullar som gäller.
Televerket, eller Telia, är än idag mycket överbemannat. Så där har du fel. Visst kan man skära utan konkurrens men någon optimering är det inte tal om.
”Vänster” är en ren platsmarkör utan innebörd i sig självt. Det har otaliga gånger hänt att ett ords innebörd förändrats, eller att ett varumärke blivit synonymt med varan. ”Windsurfer” var en gång företaget som var störst på brädor att vindsurfa på, ”Goretex” var ett av många regntäta material och ”vänster” …
Begreppet vänster myntades 1789 under den franska revolutionen. Idag är ”vänster” fullständigt meningslöst, och används därför av alla om allt med åtföljande obegripligheter.
Ett grundläggande problem för socialdemokratin och liknande anti-vinstorganisationer är att de i kamp mot vinst alltför ofta inte bara accepterar inteffektivitet, slarvighet, småpåvighet och föråldrade arbetsmetoder, utan ofta aktivt motarbetar studier av verksamheten ur ett förbättringsperspektiv. Den svenska skolan har blivit sämre, men det finns få konkreta data att ta på – just eftersom det varit tabu att mäta, registera och jämföra. Tacka tusan för att man då inte hittar de bra utlärningsmetoderna.
Hej Erik.
Jag vet inte vilken egen erfarenhet du har när du skriver att ”socialdemokratin och andra anti-vinstorganisationer inte bara accepterar ineffektivitet, slarvighet, småpåvighet och föråldrade arbetsmetoder, utan ofta aktivt motarbetar studier av verksamheten ur ett förbättringsperspektiv.” Om du har upplevt detta är det ju fakta, och kanske förekommer det på vissa håll, men jag har oerhört svårt att se din koppling mellan alla dessa negativa förhållningssätt och en kritisk inställning till vinst i vissa typer av verksamheter. Det som utmärker de flesta verksamheter som inte bedrivs med vinst – och som gör det därför att de inom kommun och stat ska tillgodose ofta komplexa, allmännyttiga ändamål eller i civilsamhället i övrigt verka för något intresse – präglas enligt min uppfattning av något helt annat: professionalism och idealism. Jag möter lärare, läkare, sjuksköterskor och andra offentliganställda med höga ambitioner och stor skicklighet. Jag tycker det är tråkigt när man utgår från att människor inte kan prestera och vara effektiva utan ständiga ekonomiska incitament. Motiven för att prestera väl är ju långt mer sammansatta än så och de flesta som väljer yrken inom offentlig sektor har gjort det just av intresse för yrket och dess innehåll – inte för att maximera sin inkomst.
Jag håller dock helt med dig om att verksamheter ska utvärderas och ständigt ha som mål att förbättras, även om jag vet inte vad du menar med att det är tabu att mäta, registrera och jämföra. Tänker du på betygen? Skolan till exempel har ju annars utvärderats under många år och i offentlig sektor i övrigt utvärderas det mer än någonsin; ja alltför mycket enligt min mening. Problemet är kanske snarare metoderna i utvärderingarna, liksom bristen på forskning kring bl.a. det du nämner: vilka utlärningsmetoder fungerar? Hur kan metoder utvecklas och vilka styrinstrument kan fungera väl i miljöer som drivs non-profit?
Samtidigt tror jag att vi också måste inse att många offentliga verksamheter bidrar till samhällets utveckling i former som är svåra att mäta på något enkelt sätt. Kanske kan vi enas om att utveckling behövs på detta område! En väl fungerande non-profit-sektor är av stor betydelse och att utveckla metodiken för hur de bäst organiseras och styrs är ett viktigt komplement till de styrmodeller med vinst i fokus som är modellen för det privata näringslivet.
Till sist: Ett intressant inlägg i denna fråga görs nedan av Lena Källman.
Lena Källman har fullständigt rätt, men missar två saker.
a) Ovanpå professionen finns ett byråkratiskt lager som i bästa fall är onödigt, i sämsta fall kontraproduktivt. Om varje landstingshus försvann skulle sjukvården inte i något fall påverkas negativt. Försvarsmakten är nog bästa exemplet på meningslös byåkrati.
b) Lärare och läkare må vara professionella i sitt yrke, men mycket kring yrket är rackarns så ineffektivt. Dokument försvinner, nyckelpersonal är inte på plats, beslut fattas inte i tid – varpå massor av professionell tid går till spillo.
Privata vinstdrivna företag är duktiga på att upptäcka och åtgärda a och b. Offentlig sektor har många gånger på lokal nivå tagit itu med a och b, men det har oftast varit punktinsatser som tagit slut när eldsjälen blivit utbränd och/eller utmobbad.
Rörande utvärdering: Sverige har personnummer och datorisering. Vi borde idag ha följt upp varenda skolelev sedan 1950 och ha en tämligen komplett modell över vilken undervisningstyp som passar olika elever, och därigenom anpassa skolgången, ge särskilt stöd, optimera lärarutbildning och ge rektorerna kraftfulla verktyg.
Men det har uppenbarligen inte skett. Vilket skulle bevisas …
I marknadsliberalismens tid kan man fråga sig vad som driver en människa i hennes yrkesutövning. Jag tar mig själv, f.d gymnasielärare, som exempel. Jag blev färdig ämneslärare i samhällskunskap, socialkunskap och psykologi våren 1981 och arbetade i huvudsak på gymnasieskolor med statligt huvudmannaskap.
Min och mina kollegors drivkraft var att göra ett så bra arbete med våra elever som möjligt. Det handlade om inneboende ambitioner och yrkesstolthet. Att känna att jag gjorde så gott jag kunde. Lönen var fastslagen i löneplanen och någon individuell lönesättning förekom alltså inte. Det såg jag som helt naturligt. Trots att jag var aktiv moderat på den tiden.
Min åsikt är att det är en felsyn att tro att konkurrens mellan skolorna automatiskt leder till bättre lärare, till en bättre skola. Professionaliteten finns där och växer bäst när det finns en viss förutsägbarhet och lugn och ro i verksamheten, som t.ex i elevunderlaget.
Att med jämna mellanrum tvingas ut och agera marknadsförare för den egna skolan tar tid, kraft och pengar i anspråk. Vi tycks också se att en viss betygsinflation smyga sig in på de konkurrensutsatta skolorna. Konkurrensen gör att fokus alltför lätt hamnar på fel saker. Det är lärandet som ska stå i centrum.
Min poäng är att vi måste uppmuntra och ha tilltro till varje yrkeskvinnas/yrkesmans professionalitet. Den är den viktigaste drivkraften. Det är inte i konkurrensen med andra som vi växer. Det är när vi känner att vi själva lär och utvecklas genom våra egna inre drivkrafter. En bra lärare är själv i en ständig process av lärande, såväl ämnesmässigt som pedagogiskt.
Tack Lena för detta. Precis så här har jag upplevt att det är och du uttrycker det mycket väl. Jag är själv uppvuxen i en familj och i en släkt av lärare, djupt engagerade i sitt yrke. Jag ser på idag engagerade kolleger och vänner som på samma sätt som mina föräldrar drivs av intresse, plikt och engagemang i sina uppdrag inom forskning och undervisning, vård och omsorg, samhällsplanering och utredningsarbete. Alla drivs de av sitt yrkesintresse och sin vilja att göra ett gott arbete.
Klokt, Lena Källman, mycket klokt, oavsett om du fortfarande är moderat. 🙂
/Eva
Jag har funderat på varför det nyliberala genomslaget blev så starkt i Sverige.
Min hypotes är att det beror på att det i Sverige, till skillnad från Tyskland m.fl kontinentaleuropeiska länder saknas en socialkonservativ borgerlighet. I Tyskland finns det inflytelserika borgerliga krafter som kan förhindra de värsta nyliberala experimenten. Man har till exempel inte tillåtit vinstdrivande sjukhus och skolor såvitt jag förstått. I Sverige fanns det ingen opposition med tyngd över huvudtaget när S började röra sig i marknadsliberal riktning.
Inte heller Kd är ju socialkonservativt som sina kontinentala systerpartier, utan ett liberalt parti utom när det gäller hbt och kvinnofrågor.
Ja, Motvalls – jag undrar också varför tyskarna inte tillåter knarkförsäljning i livsmedelsbutiker, vilket vi haft i Sverige sedan 1988. Skämt åsido: använd inte ”nyliberalism” som kodord för ”allt jag ogillar”.
Sverige har under hela sin industriella tid varit exportorienterat, och fackföreningarna / arbetarrörelsen har accepterat detta faktum. De tidiga socialisterna insåg att förstatligande av företagen inte var någon idé.
I Tyskland är vinstdrivna sjukhus standard. I Tyskland tror dessutom folk att ”väntetid” till en behandling innebär en vecka eller högst två. Det kan ha något samband …
Genomgång av flera stora studier och utvärderingar av kostnadseffektiviteten i kommersiell och offentlig vård visar att icke-vinstdriven sjukvård är lika eller mer kostnadseffektiv än kommersiell drift (”Vård på lika villkor – drivkrafter och motkrafter ”Socialmedicinsk tidskrift, Vol 87, Nr1 2010).
En sammanställande studie av resultaten från 317 vetenskapligt granskade artiklar visar på att inget av de kommersiellt drivna vårdalternativen var kostnadseffektivast.
European Observatory on Health Systems rapport konstaterar att ”Ökad effektivitet genom privatisering har visat sig vara en ideologisk tro snarare än en verklighetsbaserad analys”.
Skulle kunna bero att man lägger betydligt mycket mer pengar på sjukvård, speciellt m h t andelen äldre. Men det vore ju tråkigt om det vore så att svensk sjukvård var en av världens kostnadseffektivaste men underfinansierad. Då finns det ju ingen anledning att karva ut en extra procent av BNP för vinster i sjukvården.
Efter lite googlande får jag erkänna att du har rätt angående driftsformer av sjukhus. Att man inte tillät privata sjukhus i Tyskland hörde jag på ett föredrag en för en massa år sedan, men det stämmer i alla fall inte idag. Vad jag kan se så var ungefär 25 % av sjukhusen privata och vinstdrivande, 37 procent offentliga och resten privata icke-vinstdrivande.
Det ändrar dock inte det intressanta i att vi inte har någon marknadsskeptisk höger i Sverige, till skillnad från många länder med socialkonservativa traditioner. Vad det gäller avregleringarna under 90-talet framhärdar jag i att hävda att de var en frukt av nyliberala influenser.
Skulle inte denna kantring kunna bero på att det var inom socialdemokratin på 80-talet som nyliberalismens tankar slog igenom i svensk politik? Om S och högern (om uttrycket tillåts i denna debatt) bär samma ideologiska grundtankar i sin praxis, leder inte det till att demokratin urholkas? Jag menar att demokratins förutsättning är att olika ideologier och idéer står emot varandra. I denna brytning mellan perpektiven skall kompromisser uppstå som ger utdelning åt alla åsiktsriktingar på lite längre sikt, annars börjar systemet likna hur det var i gamla Östeuropa. Där fanns det massor av politiska partier, det enda problemet var att alla var överens om att de stod på ”den reellt existerande socialismens grund”.
Politiskt vänster betyder för mig att värna om allmänintresset. Att ha en långsiktig plan där man ser till att alla har tillgång till bra vård , bra skola och bra omsorg trots att man kanske inte fått en bra start i livet.
För mig är politiskt vänster att se till att serva företag som skapar jobb med allt från bra utbildade människor till medfinansiering av vissa strukturella åtgärder som bidrar till förändringar på markytan.
Jag tror att personer som är politiskt höger vill måla bilden av en politisk vänster som är fientligt inställt till företagsamhet och lite svävande på målet nämna kommunism och gamla kommunistiska planekonomier.
Politiskt höger pratar ofta om att de värnar om friheter, om det är lite svävande formulerat kan frihet vara precis det som betraktaren ser framför sig.
Om de menar med frihet att det handlar om ekonomisk frihet där skatterna sänks så finns det någon i andra änden av denna frihet som får en begränsad frihet. Om det nu är ett barn som inte haft så tur att få födas in i en familj med goda ekonomiska resurser kan ökad ekonomisk frihet betyda att han får minskad tillgång till utbildning vilket gör att han missar möjligheten att utveckla sin potential något som gör att samhället och han själv går miste om potential som aldrig utvecklas fullt ut.
Att vara vänster anser jag att stå för frihet, stå för att använda skattepengar för att utveckla människors potential för jag tror att de pengarna kommer tillbaka i form av skatter och tillväxt.
Jag tycker inte att sverige som litet land har råd att låta bli att se till at få ut så mycket potential som är möjligt av samtliga människor som bor i Sverige.
Jag ser inget problem med att stötta företag som etablerar sig och därmed hjälper till att skapa jobb. Alla vinner på det.
In the various countries of the world left-wing parties seeking to improve social conditions in ways and methods are possible and necessary.
And about possible and necessary methods to improve social conditions split the left, reformist and radical.
But the majority of parties on the left are reformist in the current circumstances, but this does not mean that the radical is no longer necessary or possible.
The social situation varies from one country to another for many reasons, therefore, necessarily the methods differ from one country to another.
But the evolution of unit economics and global politics necessarily lead to the unity of the global community. Therefore, on the left to have a national and global conception to social question.
There are challenges of global economic and political, but the left lacks the unity and vision.The left seems to these global challenges backward from the right.
These global challenges necessarily create a new global force reform, and if it unable the global political situation from the creating this force reform, the development of radical movement would be a sine qua non. This means that the role of political radicalism did not end until now.
Can be shortened my vision thereby:
1. The controversial mind and knowledge, which is reflected in the evolution of a scientific technician has unlimited possibilities to solve various problems.
2. Problematic in the policy, of any policy we choose. Policy to resolve the dilemma, or worsening the dilemma.
Ping: Motvallsbloggen » Hur S bäddade för nedmonteringen av välfärden och började gräva partiets grav
Det är så lätt att hålla med dig, Lena Sommestad! Du uttrycker vad jag tänker. Det finns inte så värst många vänstersocialdemokrater. De som betecknas vänster är mest traditionella socialdemokrater. Däremot har svensk politik fått se nya högersocialemokrater, som beskriver verkligheten i stort sett på samma sätt som företrädare för de borgerliga partierna.
Kan det vara för att vi har haft en så stark socialdemokrati under så lång tid, som har satt sin prägel på det svenska samhället, som vi under de senaste tre decennierna ser en så kraftfull borgerlig revolt mot detta samhälle? Sverige och svensk socialdemokrati, liksom svensk borgerlighet, har gått samma utveckling tillmötes i land efter land. Men svensk borgerlighet är extremare i sin nyliberala agenda än de flesta av deras motsvarigheter i andra länder och de har varit mer framgångsrika.
I övrigt ganska stillsamma politiker som Eskil Erlandsson – och han är långt ifrån ensam – kan man få höra säga hur skönt det är att bli av med 70 års sosseri. Ett uttryck som frustar av undertryck ilska, decenniers lidande. En frustration som när den släppts fri har vridit det svenska samhället ordentligt till höger, som lämnat sakförhållanden efter sig när de egna idéerna äntligen fått ett friare spelrum.
Är det därför som så otroligt mycket av det allmänna, det politiskt styrda samhällets inflytande över vardagslivet har begränsats? En beskrivning av den borgerliga förändringsagendan blir en blanding av högt och lågt. Avregleringar och privatiseringar blandas om vartannat, ATP, skolorna, vårdinrättningarna, elförsörjningen, järnvägstrafiken, Posten, den sociala bostadspolitiken, mineralprospekteringen, kreditregleringar, kapitalregleringar. Budgetregler och utgiftstak har begränsat folkvalda politikers rätt att fritt prioritera och politiker hålls på armlängds avstånd från peningpolitiken, listan fortsätter.
Inte så lite av dessa förändringar har genomförts av socialdemokratiska regeringar. Ganska sällan med entusiasm från de folkvalda i riksdagen och dessto oftare som ett uttryck för nödvändighet.
Långt ifrån allt är dåligt, men sammataget ger det en bild av där demokratiin kommit att underordas marknadskrafternas behov och där det som borde varit socialdemokratisk politik, en viktig förnyelse i offentlig sektor, med ökad makt åt brukare och anställda, istället har blivit en politik för att privatisera.
Lena visar så tydligt betydelsen av att socialdemokratin har en egen analys och en egen verklighetsbeskrivning. Vi kan lägga till att socialdemokratin måste ha en egen politik. Lena visar också att strukturella förändringar i internationell ekonomi och politik har gjort det svårare att bedriva en traditionell socialdemokratisk politik och att vi måste ta till oss dessa förändringar när vi blickar framåt.
En framåtblickande socialdemokrati, som alltför länge låtit sig ledas med i denna utveckling måste också idka självkritik för att se vad som måste göras om av de senaste 30 årens politik för att göra rätt.
Hej Lena!
Skrev tidigare in den här kommentaren under en annan post, men tror den passar bättre här.
Jag tycker att lösningen på dilemmat med valfrihet i välfärden ligger i att låta ideella rörelser och Sveriges föreningsliv stå för utförandet av alternativen i välfärden.
Skolor och förskolor skulle då kunna drivas av exempelvis skolföreningar och föreningar inriktade på särskilda pedagogiker. Vårdmottagningar skulle kunna drivas av patientföreningar, sjukhus av exempelvis Röda Korset och stiftelser, LVU-hem av exempelvis Rädda Barnen och IM. Även de enormt kostnadsslukande assistanstjänsterna (där många oegentligheter från företagens sida tyvärr förekommer) skulle kunna tas över av patientföreningar.
Däremot skulle företagsdriven välfärd i stort sett fasas ut och alltså ersättas av en mellanform av privat och offentligt, nämligen den ideella sektorns form.
På detta sätt skulle man uppnå kontroll över skattemedlen eftersom incitamentet för att mjölka skattemedel minskar dramatiskt – samtidigt som man uppnår valfrihet, småskalighet och kvalitet för den som önskar. Dessutom, och det är kanske det viktigaste, skulle verksamheten och människorna hamna i centrum, istället för att vinsten står i centrum som fallet ofta är idag.
De många problem som vi sett på senare år – som glädjebetyg för att locka elever, för lite mat till dagisbarn, Hells Angels-personer som driver LVU-hem, eller riskkapitalbolag som spekulerar i sjukhus och apotek – skulle försvinna.
Den ideella sektorns roll och synlighet skulle också stärkas i samhället. I Tyskland drivs exempelvis c:a 60 % av exempelvis äldreboenden i denna form idag – alltså med den ideella sektorn som utförare, men med staten som finansiär.
Viktigt att betona att det inte rör sig om frivilligarbete. Alla har normala löner och gratisarbete får ej förekomma.
Tror att denna modell skulle leda till en kvalitets- och rättviserevolution i välfärden. Vore intressant att höra vad du har för syn på detta.
Håller med om att det i mediadebatten ofta råder en väldigt tvådimensionell syn på höger och vänster, även hos människor som borde ha förmåga att se lite mer komplicerade sammanhang. Inte bara inom politiken, förresten, verkligheten beskrivs ofta väldigt svartvitt.
Själv har jag exempelvis bakgrund i den frihetliga vänstern (som mycket kortfattat vill se en hög grad av gemensamt drivna samhällsfunktioner, men utan centralism och starkt decentraliserad demokrati). Jag får ofta förklara för många att jag inte alls är socialliberal, även om jag i ett snävt perspektiv och i enskilda frågor kan ha åsikter som ligger nära dessa.
En av vänsterns stora utmaningar tycker jag är att återerövra begreppet frihet från högern. Ett starkt samhälle hindrar inte nödvändigtvis medborgarnas frihet, utan kan tvärtom utöka den jämfört med ett marknadsliberalt samhälle och en minimal stat.
Ännu bättre skulle det nog vara om vi skrotade begreppen höger och vänster, i alla fall som beteckning för aktörer. Låt dem gärna finnas kvar i betydelsen vänster=gillar jämlikhet (vilket var den ursprungliga), men så fort man börjar resonera i termer av att ”vi inom vänstern måste…” ligger sekterism och kotteriväsende nära till hands.
En gång i tiden organiserade man sig utifrån intressen och social tillhörighet. I en arbetarrörelse till exempel. Det skulle jag gärna se mer av. Sådant främjar en pragmatisk syn på verkligheten. Medan de ideologiskt bestämda tillhörigheter som dominerar idag främjar den sortens ideologiska dogmatism som till exempel regeringen ägnar sig åt då den privatiserar apoteken eller satsar infrastrukturpengarna på vägar.
Instämmer inte i att det är bra att organisera sig utifrån intresse och social tillhörighet, för det innebär ju att man bara arbetar utifrån ett snävt egenintresse. Själv arbetar jag gärna för fattiga, kvinnor, invandrare, HBT-personer och andra minoriteter som behandlas illa just på grund av sin grupptillhörighet – trots att jag själv inte kvalar in i någon av de grupperna.
Henrik: Det var många som engagerade sig i arbetarrörelsen utan att vara arbetare, just av de skäl du nämner. Men det var ändå en rörelse som bildades utifrån ett intresse.
Ja, vad är vänster?
En f.d. minister enligt uppgift tillhörig vänstersidan i vårt parti använde märklig retorik i ett anförande till att ytterligare förvilla på ”Jobbkongressen” 2009. Hon sade: ”Vi tror att om vi säger att man inte får plocka ut vinsten måste det också sägas att man inte får ge väldigt höga styrelsearvoden, inte ge konstiga bonusar, inte ha interndebitering till ett moderbolag på Jersey, inte får låta pengarna försvinna någon annanstans i verksamheten. Då har vi hamnat i att reglera vad pengar inte ska användas till.”
Sådan eländig retorik måste bytas ut mot någon form av klarspråk. Vi kan inte undervärdera varken våra partikamrater eller våra väljare. Människor må vara olika men de är inte dumma.
Jag kan önska att all privat verksamhet i förskolor, skolor, omsorg eller sjukvård inte tillåts att bedrivas i aktiebolagsform. Förutom att insynen i ett aktiebolag är mycket begränsad säger aktiebolagslagen att målet för aktiebolagets verksamhet ska vara att ge vinst åt sina ägare. Finns det idag ingen lämpligare driftsform än aktiebolagsformen så borde det kunna gå att skapa en sådan.
Här borde man lära sig av de stora företagen, något liknande som med detta med att slussa medborgarnas surt förvärvad skatteslantar till skatteparadis hade inte de gått med på. En underleverantör till IKEA, Wal-Mart
etc. är i praktiken livegna. En underleverantör till IKEA måste låta dem ha full insyn i bokföringen och verksamheten, IKEA dikterar hur mycket vinst som får göras osv. Varor och tjänster på marknaden säljs efter vad folk är beredda att betala och storföretagen skulle inte att låta någon livegen underleverantör snuva dem på deras ”rättmätiga” vinst.
Slutsats: Det måste finnas BÅDE privata och kommunala alternativ. Detta för att säkerställa att inte politiker går in överallt och styr verksamheten som vilken Megakoncern som helst. Och fri flytträtt ska råda, det kan faktiskt hända att även kommunala skolor inte håller måttet.
Att förbjuda privata företag att gå med vinst är en omöjlighet, för det går inte att kontrollera. Det är absolut inte nödvändigt heller om politikerna gör en affärsmässig upphandling och skriver juridiskt hållbara avtal, där man kan utdöma vite om de privata bolagen inte sköter sig. Det är inte vinsten som är det viktiga, det viktiga är vad samhället får för de pengar som satsats.
Så då har vi löst det problemet 🙂 Nästa fråga!
Om man inte är nöjd med sina valda representanter bör man välja nya. Politikerna är dina valda representanter som i detta namn upphandlar sådant som vi i demokratisk ordning bestämt att betala gemensamt.
Själv tycker jag att de ska bete sig marknadsmässigt och absolut inte betala mer än som behövs för att få tjänsten eller varan effektuerad för min eller någon annans konsumtion, det är ju trots allt mina och andras skatteinbetalningar som bekostar det. Precis som storföretaget ser jag helst att jag behöver betala så lite som möjligt. En slant mindre i överskott leverantörens ficka är en slant mer i min ficka.
Men du kanske inte är för marknadsekonomi? Du kanske hellre tycker att sådant som vi betalar gemensamt ska fungera som en subventionerad skyddad verkstad för vård, skola och omsorgs ”entreprenörer”.
Det är nog ingen tillfällighet om det är så att IKEA kräver full insyn i sina underleverantörers bokföring: beställning av varor och skrivandet av långsiktiga kontrakt är en synnerligen snårig verksamhet. Intressant nog finns det många företag som klarar att driva av sin verksamhet, men som kämpar med effektiva kontrakt som fungerar att genomdriva. Vad du hävdar är att staten är tvärtom; inkompetent på att organisera saker, men lysande på att skriva kontrakt som egentligen är en svårare uppgift.
Varför är det svårare då? Varför kan man inte bara skriva ett affärsmässigt kontrakt och kräva vite? En rad anledningar visar det sig, vilket gett upphov till det stora området ”Contract Design” inom nationalekonomin.
För det första innebär ett stenhårt kontrakt där man ger en viss betalning och kräver vite om den inte fullgörs att all risk läggs på det privata företaget. Det finns en rad faktorer utanför det privata företagets kontroll som kan förstöra verksamheten, och företaget kan vara rädd för denna osäkerhet, speciellt om kontraktet är stort. Det innebär att staten kan få det privata företaget att kräva mindre betalt om staten istället tar på sig en del av risken: detta kan ta formen att definiera under vilka förutsättningar företaget slipper vite till exempel.
Detta leder dock till andra problem. Om man tillåter det privata företaget att misslyckas får man genast kontrollproblem. Man måste se att eventuella misslyckanden inte låg inom deras kontroll, och närhelst ett kontrakt börjar innehålla undantag finns det incitament till att verka som att ens misslyckande faller inom ramen för dessa. Staten behöver mer insyn i företagets löpande verksamhet och behöver göra mer kontroller.
Antag nu att vi ändå lyckas göra dessa kontroller. Då finns det transaktionskostnader i att upprätthålla avtalet. Plötsligt måste staten kalla in en rad olika advokater och utredare för att undersöka huruvida kontraktet är brutet eller ej. När det gäller mindre entreprenader får man nu problemet att företagen inte har råd att betala rättegångskostnaderna även om de förlorar, och än mindre vitet. När processen kommit så långt finns det incitament för ägarna att plundra företaget och den offentliga servicen kan fullständigt kollapsa därefter.
Problemet är att när kontraktet är skrivet sitter staten och företaget i samma båt, låsta av transaktionskostnader och förbindelser vinner dom på att slippa konflikter och gränserna kan börja tänjas. Notera att det är nu dom, enligt dig, inkompetenta affärsmännen i staten som ska föra dessa förhandlingar, göra bedömningar av strategiska risker och kostnader i komplexa juridiska processer, väga det mot samhällsintresset i att inte störa entreprenadens arbete, samt väga alltihopa mot risken av att alltför hårda krav på entreprenörerna för risker bortom deras kontroll kommer att driva upp verksamhetspriset i framtiden.
Alla dessa problem går man igenom för att de privata företagen ska vara så mycket bättre organiserade. Tycker du då inte det är rimligt att bedöma hur överlägsna dessa företag är, och väga detta mot kostnaden för att skapa effektiva kontrakt under asymmetrisk information?
Om du tycker det kan jag hälsa att du har sällskap av nobelpristagare i ekonomi såsom Oliver Williamson som hävdade att det som avgör huruvida ett företag ska lägga ut en verksamhet eller inte på ett avgörande sätt beror på transaktionskostnaderna för att upprätthålla det. Standardiserade varor och endimensionella mål gör det lätt. Unika varor, multidimensionella mål, stor informationsasymmetri och höga risker för att andra faktorer kan störa produktionen gör det svårare.
Denna teori ger en bra grund för att diskutera privatisering av offentlig verksamhet. Kriterier, förståelser för kostnader och fördelar av olika lösningar, och en öppenhet för att situationen avgör lösningen är centralt. Dina 10-liners kommer tyvärr inte lösa det här problemet.
Huvudet på spiken Hannes!
Ditt argument att staten i ena stunden framställs som helt oförmögen att bedriva affärer, i andra ögonblicket som expert på att skriva felfria kontrakt är lysande. Jag riktade en gång en likande kritik mot Bo Rothstein när han köpt Milton Friedmans argument för att offentlig verksamhet kan utföras i privat regi:
Om vi bestämmer att en viss verksamhet ska vara offentlig, eller finansieras offentligt så beror det på att tjänsten i fråga inte kan tillhandahållas på ett effektivt sätt på den privata marknaden. T ex så är sophämtning inte en privat tjänst eftersom hushålls om inte tar hand om sina sopor kan skada miljön för kringboende och bidra till spridandet av sjukdomar. Därför får individen själv inte bestämma om man vill ha sophämtning eller inte.
In kliver Milton Friedman och säger: OK, sophämtning ska vara obligatorisk men den kan utföras av privata vinstmaximerande förtag.
Akt 2. Det vinstmaximerande företaget som sköter sophämtningen kommer till en fastighet där en tunna är fylld över kanten. Vad händer? Sophämtaren har inte betalat för att hämta mer än en viss mängd. Alltså släng den extra påsen på marken, för råttorna att kalasa på. [Detta var ett exempel ur verkliga livet]
Sensmoral. Idén bakom obligatorisk sophämtning förfelades när den lades i handen på en privat entreprenör. Entreprenörer handlade som om det rörde sig om ett kontrakt med en enskild fastighetsägare när uppgiften var att kommunal renhållning.
Lättsinnig privatisering av offentlig verksamhet kommer alltså som regel att leda till problem eftersom verksamheter som bedömts som offentlig angelägenheter, in the first place, av någon anledning inte ansetts bli tillfredställda på ett bra sätt på en privat marknad.
Hehe, fint problematiserat, men dina 100-liners löser det ju knappast heller. Du diskuterar som en fullfjädrad kapitalist och träffar helt rätt i massor av punkter, jag vet inte riktigt var du vill komma. Det som du inte behandlar så mycket är att kontrollerna naturligtvis behövs även i en helt kommunal verksamhet för att säkerställa effektivitet, och det har vad jag förstår varit eftersatt. Det som är bra med din diskussion är att vi får upp på bordet vilka kostnader och risker som är inblandade i alla former av verksamhet. Och en duktig inköpare/administratör/ledare tar hänsyn till dem alla och optimerar dem för verksamheten. Men det måste göras oavsett om det är en kommunal eller privat verksamhet.
Det handlar om vem som tar kostnaden för att driva verksamheten.
Det handlar om vem som tar transaktionskostnader vid upphandling och kontroll.
Det handlar om vem som tar risker och försäkringar.
Vad blir totalkostnaden och servicekvaliteten vid drift i egen regi och vad blir den vid outsourcing? Det måste varje kommun själv ta ställning till, det kan varken du eller jag göra här. Det vi måste säkerställa är att kommunerna har det engagemang, den kompetens och de verktyg och valmöjligheter som krävs för att kunna göra en bra bedömning.
Det är ju en viss skillnad att kontrollera en verksamhet där man själv är behörig att bestämma över den, och att kontrollera en verksamhet som man inte har beslutanderätt över annat genom en civil- eller förvaltningsrättsliga processer. Editionsföreläggande enligt 38 kap rättegångsbalken är inte ett så effektivt informationsmedel.
Förövrigt kan noteras att det marknadsmässiga sätter att lösa tre-parts förhållanden (en betalar, en producerar, en konsumerar) verkar vara det som råder inom mitt yrkesområde, försäkring. Försäkringsbolagen reserverar sig i princip rätten att styra ersättningsformen: Återställande, ersättande eller kontant ersättning. Försäkringsbolaget har vidare rätt att anvisa utförare med mera. Samma tendens ses i USA där sjukförsäkringsbolag har egna sjukhus som man måste använda, just för att få kontroll då produktions-konsument relationen annars blir extremt kostnadsdrivande, och medföra uppenbara bedrägeririsker.
Om ett försäkringsbolag misstänker bedrägeri t ex vid en brand, kan man därför återuppföra en byggnad trots att det innebär värdeförstöring, för att inte bedragaren ska göra en kontant vinst.
Problem av denna typ är smärtsamt uppenbara i system där man har *rätt* att välja en annan part än betalaren som utföra. Personlig assistans är paradexemplet där man genom att fejka ett handikapp kan få loss mångmiljonbelopp tillsammans med sitt fejk-assistansföretag som ”privat utförare”. Om kommunen istället hade alternativet att skicka egna personliga assistenter så hade ju naturligtvis kostnaden blivit likartad, men hur attraktivt är det att försöka sig på bedrägeri i första läget om du får hem någon som torkar dig i rumpan istället för miljoner i handen?
Sen är det naturligtvis en gradskala från fullskaligt bedrägeri till partiella bedrägerier överdrifter, precis som i andra försäkringssammanhang (man brukar räkna 50/50 på rena bedrägerier och ”saltade” räkningar).
Avslutningsvis: Det marknaden är expert på är att hitta felprissättningar, att låta privata utförare välja delar av välfärdsmarknaden (patienter, elever) kommer leda till att dom letar upp alla tjänster som är överprissatta, korta läkarbesök för friska eller dyl. Ren rent-seeking dvs.
Mvh Olof
De obildade medierna säger att vänster är sossar och vänsterpartiet, det kunde inte ha varit mer felaktigt.
Förlåt för att jag kapar den här kommentaren men jag vill göra alla här uppmärksamma på att det råder ett upprop för att rekommendera Sommestad till partiordförande. Jag har själv skrivit under och hoppas därmed att Sommestad åtminstone får en stark (ekonomisk talesperson) post i de nya Socialdemokraterna.
http://komigenlena.nu/
Saxat från Bloggen alltomsverige.bloggplatsen.se
Vårt gamla hederliga och sedan länge stadsbärande parti håller på att tyna bort.Alla verkar vara överens om socialdemokratins betydelse för Sverige och att det är just ”sossarna” som byggt upp det som alla slåss om att vi ska bibehålla, den svenska tryggheten, folkhemmet – solidariteten. Visserligen uttrycker sig strävan efter att försvara folkhemmet på olika sätt partierna emellan men hittills har ju inget parti gjort sig en valframgång på löften om det raserade folkhemmet och när Moderaterna plötsligt började kalla sig för ett arbetarparti så blev de, i alla fall enligt dem själva, det statsbärande partiet.Den svenska socialdemokratin var unik i att under så lång tid dominera politiken i sitt land. Framgångsreceptet var, så här i backspegeln, tydligt. Det fanns egentligen två övergripande skäl att rösta på socialdemokraterna – antingen för att få det bättre eller av solidaritet för de som borde få det bättre.
Nu har alla fått det bättre – i alla fall arbetaren. Att som Moderaterna gör kalla sig för ett arbetarparti är tämligen riskfritt eftersom arbetaren har det i alla fall ekonomiskt och arbetsmiljömässigt bra, det har nämligen Socialdemokraterna tillsammans med sin systerorganisation LO ordnat. De grupper som den gamla socialdemokratin vände sig till, den breda och ofta fattiga arbetarklassen och de som var solidariska finns kvar men varför ska de rösta på Socialdemokraterna idag? Arbetarna, alltså de som får lov att vara med i LO, tjänar inte sällan bättre än en akademiker och varför ska de då rösta på någon som pratar om solidaritet och att bygga bort klassklyftorna, ofta på deras egen bekostnad. Naturligtvis lägger de sin röst på någon som vill sänka deras skatt, kanske det nya arbetarpartiet! De som väljer att vara solidariska mot resten av världen kan rösta på Miljöpartiet och de som vill ha ett folkhem liknande det som fanns 1950 innan den första pizzerian öppnats i Sverige röstar på Sverigedemokraterna.
Så vem ska då rösta på Socialdemokraterna? Allt färre har det ju visat sig men det finns en ny fattigdom. Det finns nya klasskillnader, det finns en ny underklass.
Detta blir slående när man ser att en takbox ”reas” på Mekonomen för strax över 7 000 kronor. Vem kan köpa den? En arbetare på Volvo till exempel! Men för en ensamstående förälder, en arbetslös flykting, en ung person som ännu inte kommit in på arbetsmarknaden är priset på takboxen förmodligen mer än de har att röra sig med i under en hel månad. Å andra sidan behöver de ingen takbox eftersom de varken har råd med bil eller att åka till fjällen.
”Arbetarna” har kanske inte råd heller eftersom de har stora skulder på sina stylade villor med vita möbler, hemmaspa och fräscht kök men då kan man köpa den på kredit som mycket annat man har konsumerat de senaste åren men kanske skulle de, när de en lördagseftermiddag står på en pall i villans kök och målar ”Carpe Diem” eller ”Fånga dagen”
på väggen med schabloner inköpta på något närbeläget köpcenter istället citera den under lång tid framöver kanske sista svenska socialdemokratiska stadsministerns visdom:
”Den som är satt i skuld är icke fri”.
Men kanske var det den smärtsamma sanningen som till sist gjorde att de breda folklagren definitivt vände sig bort från Socialdemokratin.
Socialdemokratins dominans i Sverige under 1900-talet berodde inte enbart på partiets politik. Dominansen berodde också på att man under 1900-talets första hälft lyckades få ett slags monopol på att ”företräda folket”, dvs i betydelsen att man var ”detsamma som folket”. (jämför gärna med danska centerpartiet Venstre som lyckades ”få monopol på att företräda folket” redan under andra halvan av 1800-talet. Läs mer om detta i Hanne Sanders m.fl. antologi om Grundtvig från 2003).
Eftersom man var identiskt med folket (och faktiskt i viss mån med svenskheten [Sanders, 2003]) hade man en annan plats än de andra partierna och kunde räkna med valvinster, delvis oberoende av vilken politik man drev.
Detta var under långa perioder partiets välsignelse, men har idag vänts till att bli både (s) och Sveriges förbannelse.
Sedan lång tid har nämligen (s) kapitulerat från att ta fram ny politik på ”obekväma” områden.
Nya fenomen – som våldsam organiserad brottslighet, tvångsgifte, hedersvåld, stark ökning av generella brottsligheten, bygdedöd, utländsk dominans över näringslivet, bidragsfusk, hemlöshet, friskole-kaos och religiös fanatism – har mötts med smärtsam likgiltighet, tystnad och frånvaro av politik.
På ett av dessa områden – bidragsfusk/felaktiga sjukskrivningar, har (m) gjort en inbrytning och lyckats med det.
Om (s) vill undvika en framtida, ännu värre valkatastrof, är det helt nödvändigt att man tar fram politik även för de områden som betraktas som ”obekväma” och svåra. Det finns idag en feghet inom (s) för att ta i ”hårda” och svåra frågor. Man vill inte stöta sig med någon, alls, någonsin (jmfr ”Alla ska med”).
Det finns också en rädsla för förnuftsresonemang och intelligenta lösningar (alla måste förstå), liksom för löpande, nödvändig samhällskritik (av typen som exempelvis det här inlägget utgör).
Men man vinner inte val på tystnad och på att stoppa huvudet i sanden. Kan man inte ta nya samhällsproblem (obs! att sådana uppkommer kontinuerligt) på allvar, och därmed bidraga till att lösa dem – ja då kommer heller inte väljarna att kunna ta (s) på allvar i framtida val.
En annan märklig sak som hänt under senare år är att man börjat förneka det folk och det land man en gång företrädde och fick mandat för och från. Utan att ta till några sverigedemokratiska argument, kan man tycka att detta är både destruktivt och mycket svårt att se meningen med.
Om man på allvar vill företräda ett land, kan man inte från officiellt håll hävda att detta land och dess folk, identitet och kultur – inte finns. Alla förstår att detta i längden är politiskt självmord.
Det är även föraktfullt mot de väljare och medborgare som lever sina liv utanför kulturens och identitetens ramar och sammanhang, och som kanske är i störst behov av dessa.
Detta är sagt i all välmening. Jag tror att Lena skulle bli en utmärkt s-ledare. Men (s) som kollektiv kan inte fortsätta att vara feghetens och tystnadens parti, om man vill ha en framtid.
Tack för ditt inlägg. Jag är dock inte enig med dig i hur du beskriver de problem som Sverige står inför. Framförallt tror jag att det är fel att tolka socialdemokratisk tradition med koppling till ”folket” som något som har med svenskhet att göra i någon nationalistisk mening; att så som du skriver företräda ”ett land och dess folk, identitet och kultur”. Socialdemokratin står för något helt annat: alla människors lika värde, oberoende av ursprung. Hela den socialdemokratiska rörelsen är internationalistisk i den meningen att solidariteten aldrig går vid landets gräns. När Per-Albin Hansson och andra socialdemokrater byggde på begreppet folk och folkhem var det inte i syfte att utesluta andra. Det handlade istället om att bredda solidariteten, från den arbetarklass som från början hade utgjort partiets kärna till alla samhällsklasser. Det handlade också om att utnyttja demokratin som redskap för att förverkliga idén om alla människors lika värde, och eftersom demokratin så som den har sett ut under 1900-talet ofta har varit grundad i nationalstater – och är så i Sverige – så blev socialdemokratins projekt i den meningen svenskt, ”en svensk modell”. Men de rättigheter som modellen bygger på har ingenting alls med kulturell svenskhet eller identitet att göra. Den svenska modellen handlar om medborgerliga rättigheter.
Utifrån den svenska modellen med dess specifika institutioner, som medborgerligt baserade socialförsäkringssystem, barnbidrag eller familjepolitik – kan man reflektera över en lång rad traditioner och kulturella drag som har vuxit fram i samspel med dessa institutioner. Men än en gång: detta har ingenting med svenskhet att göra. Du säger att du inte vill ta till några sverigedemokratiska argument, men när du skriver om att ”förneka det folk och det land som man en gång företrädde” så är det tyvärr just den typ av argumentation som leder oss helt fel. En miljon svenskar lämnade Sverige från 1800-talets mitt fram till början av 1900-talet därför att ungdomsgenerationerna då var så stora i Sverige att alla inte kunde få jobb och försörjning. De unga människor som idag kommer till Sverige kommer från länder som genomlever samma problem som Sverige hade för hundra år sedan. Problemet idag, som jag ser det, är att organisera vårt samhälle så att vi klarar de möten med andra kulturer som alla människor i världen idag måste hantera. Det gör vi bäst, tror jag, genom god kunskap både om de problem som vi har på hemmaplan och de förhållanden som råder i andra delar av världen. Vi ska se till att vi även i fortsättningen har en väl fungerande, medborgarbaserad välfärdspolitik som säkerställer att människor i Sverige inte slås ut ur arbetslivet, berövas grundläggande trygghet eller tappar tilltro till samhället och demokratin. DU beskriver en hotbild av bygdedöd, religiös fanatism etc. som du menar har mötts med tystnad. Jag menar att dessa problem ofta beskrivs på ett sätt som är både felaktigt och destruktivt. Jag delar din uppfattning att de många samhällsproblem som du nämner ska tas på allvar, men om vi ska lösa dem ska vi inte falla tillbaka i tron att vår framtida trygghet kan knytas till ”folk, identitet och kultur” i den mening du antyder. Däremot kommer ett tolerant välfärdssamhälle alltid utgöra en utomordentlig grund för att utveckla sin egen kultur.
Tack för svaret! Vill klargöra (vilket jag kanske inte var tydligt med) att jag pekade på två olika politiska problem utan egentlig inbördes koppling:
Det första handlade en förbryllande tystnad från (s) när det gäller vissa allvarliga samhällsproblem, och uteblivna reaktioner på de nya utmaningar som kontinuerligt och löpande uppkommer. Kopplingen till Sanders om ”att företräda folket” handlade mer om varför denna typ av ”frånvaro av politik” uppstått på vissa områden (frånvaro har ej uppstått exempelvis inom miljöpolitiken, där vi också står inför allvarliga utmaningar).
Min gissning är att man under vissa perioder på grund av sin särställning ”vann val på slentrian” och därför missade att ta fram politik (eller möjligen fastnade i en tystnadskultur inom partiet). Denna tystnad tycks bestå än idag, och jag tror att det är detta som är anledningen till kräftgången för (s).
Jag ber om ursäkt för att jag var otydlig med detta i inlägget. Det hade ingen koppling till välfärdsstaten som exklusivt svensk eller dylikt.
Den andra delen handlade om Sverige och synen på vårt land. Visst tycker jag att det är ett allvarligt problem, både för Sverige och socialdemokratin, om (s) inte längre anser att vårt land och vår kultur existerar.
Jag kan heller inte se motsättningen mellan internationell solidaritet och existensen av länder. Vi kämpar ju i Sverige för existensen av länder som Palestina, Västsahara, Tibet och Kurdistan, utan att detta står i konflikt med internationell solidaritet eller alla människors lika värde.
Jag kan inte tänka mig att (s) vänder sig mot existensen av olika länder och kulturer. Om så är fallet gissar jag att det blir mycket svårt för (s) att vinna val framöver.
I övrigt håller jag med dig i mycket och tycker att du är en modig, klok och bra politiker, det vill jag ha sagt.
Ping: Om högersossar,vänstersossar och Lena Sommerstad | Visionerna
Ping: Vem är S heliga graal? « Ledarredaktionens blogg
Ping: Påskupprop – engagera dig! « De Tystas Röst
Jag är mer vänster idag än jag var för 30 år sen – och är stolt över den saken. Man gör sig urarva om man låter högern bestämma den egna vokabulären och förlorar därmed ideologin.
Bekämpa istället högerns utarmning av det politiska språket och förvanskning av den svenska historien.