Svar till HBT-sossen

”Kommer Socialdemokraterna, med den nya partiordförande i spetsen, att  fortsätta Sahlins kamp för hbt-personers fri- och rättigheter? ” Det undrar HBT-sossen. Och hur tänker jag? Är jag beredd att driva Sahlins frigörelseprojekt vidare?

Eftersom HBT-sossen ställer frågan på sin blogg, så svarar jag på min:

”Du frågar om jag står bakom Mona Sahlins ”frigörelseprojekt”. Mitt svar är ett obetingat ja – även om jag, som du säkert har märkt, inte alls har varit politiskt aktiv i dessa frågor. Mitt intresse och den kunskap som jag har i frågor som berör HBT-personer eller diskriminering i stort kommer i högre grad från mitt liv före politiken, och låt mig börja där i det personliga och sedan för att sedan dela med mig av några reflektioner .

Som ekonom-historiker ägnade jag många år av mitt liv åt forskning om kvinnor och kvinnors ställning; ett område med en oändlig mängd utmanande infallsvinklar. Där konfronterades jag också med den för socialdemokrater centrala frågan om hur andra skiljelinjer än klass – som t.ex. kön – har betydelse för individen, hennes frihet och möjligheter, men också för samhällets organisation och utveckling. Det var en spännande tid som gav många lärdomar också kring det förakt som möter den som vill föra in nya frågor och perspektiv i forskningen..

Min tid i genusforskningen gjorde mig också intresserad av hur våra livsvillkor bestäms av samhällsstrukturer och värderingar. HBT-frågorna har sedan dess vuxit i betydelse och genusforskningen har också utvecklats till att bli långt bredare än när jag var aktiv.

En viktig lärdom från min forskning kring kvinnor och kvinnors ställning i historien är insikten om att de svåraste frågorna alltid är de som handlar om relationen till barnen. Här möts två perspektiv och två människors grundläggande rättigheter – kvinnans och barnets. Här finns det aldrig några lätta svar, vilket ju också diskussionen om surrogatmödrar visar. Problematiken kommer igen i allt föräldraskap, oberoende av föräldrarnas kön eller typen av partnerskap.

Jag tror personligen att vi alltid ser HBT-frågorna som en del av det större frigörelseprojekt som vi som socialdemokrater står för. Det handlar i botten om alla människors lika värde och lika rättigheter. Här finns många viktiga perspektiv.

Ett handlar om den generella välfärdsstaten, som utgår från vår likhet och våra rättigheter som medborgare, oberoende av bakgrund, kön eller sexuell läggning. Det är t.ex. intressant att se att den svenska välfärdsstaten är en av få som länge har varit könsneutral dvs. behandlat män och kvinnor lika, som medborgare, och inte olika, utifrån deras ansvar och roller i familjen. Denna grundläggande egenskap i vår samhällsmodell är betydelsefull också ur HBT-perspektiv.

En av de viktigaste insikterna i genusforskningen är att föräldrars frihet bygger på att samhället tar ett gemensamt ansvar för barnen så att alla individer ges möjlighet till egen försörjning. Historiskt är det möjligheten till stöd med omsorgen om barnen som har gett kvinnor möjlighet att komma ur beroendet av en enskild man, en familj och en släkt. På samma sätt vet vi att den svenska välfärdsstaten ger unga människor frihet att välja sina egna liv i långt utsträckning än vad som är möjligt i länder, där föräldrarna ska försörja ungdomar även under t.ex. universitetsstudier. Genom att göra det möjligt för varje individ att välja sitt eget liv skapas en starkare position för alla dem som behöver bryta sig loss.

Jag tycker också att vi ska se den kunskapsbaserade politiken som ett viktigt instrument för att grunden för ett samhälle baserat på förnuft och tolerans. Ju mer vi låter politiken styras av illa underbyggda föreställningar, desto större risk för att diskriminering biter sig fast.

Till sist: jag tror på idéernas kraft. Historikern Yvonne Hirdman har pekat på hur idén om demokratin och alla människors lika värde i Sverige hade en sådan sprängkraft under 1900-talet, inte minst tack vare socialdemokratin, att det till sist blev omöjligt till och med för de mest konservativa männen att stå emot tanken att också kvinnor fullt ut måste omfattas av denna idé. Så kom rösträtten 1919, kvinnolönelistorna avskaffades på 1960-talet och på  1970-talet fick vi i Sverige ett könsneutralt medborgarskap och sjukdomsstämpeln på homosexuella avskaffades.

Så jag tror på fortsatt kamp även i HBT-frågor inom ramen för vår breda kamp för ett samhälle baserat på alla människors lika värde; ett samhälle buret av jämlikhet, tolerans och förnuft.”

Här finns länken till HBT-socialdemokrater Sveriges HBT-politiska program.


Annonser

16 kommentarer

Filed under Demokrati

16 responses to “Svar till HBT-sossen

  1. Kalle

    Skulle vara intressant om du utvecklade resonemanget om spänningen mellan barnets och kvinnans rättigheter!

    • lenasommestad

      I relationen till våra barn blir det tydligare än någon annanstans att vår egen frihet och integritet måste balanseras mot det ansvar och de skyldigheter vi har mot våra medmänniskor. I föräldrarelationen gäller det naturligtvis också pappor och barn, och problematiken återkommer i många andra sociala sammanhang. Men kvinna-barn relationen har tveklöst varit speciell och den har präglat hela synen på vad kvinnlighet är och bör vara.

      Problematiken börjar redan innan barnet är fött. Ska kvinnan få bestämma över sin egen kropp, dvs. själv bestämma om hon ska föda sitt barn eller ej? I vilken utsträckning har någon annan rätt att ställa krav på kvinnan att under graviditeten anpassa sig till rekommendationer och krav för att värna barnets hälsa – som att avstå från alkohol, rökning, vissa utpekade livsmedel? Är sådana krav en kränkning av den personliga integriteten? Hur ser vi på att myndigheter agerar på detta område?

      När barnet är fött har huvudansvaret historiskt legat på kvinnan. Miljontals fäder har genom historien lämnat sina barn av olika skäl. Än idag är det många pappor som tappar kontakten med sina barn och långt fler som prioriterar jobbet framför familjen. Detta föranleder sällan fördömanden med motivet att faderskapets ansvar måste gå före alla andra åtaganden och intressen i livet. Att en kvinna skulle välja att lämna sitt barn under längre eller kortare tid är däremot något synnerligen kontroversiellt; något som går emot hela den idé vi har om moderskapets tyngd i kvinnorollen. I många länder anses det ju än idag tveksamt att kvinnor överhuvudtaget förvärvsarbetar när barnen är små. I Sverige har det historiskt ansetts ok för kvinnor att lämna bort sina barn till andra under arbetet, men även i Sverige har t.ex. debatten om förskolan präglats av spänningar när det gäller hur barnomsorg ska motiveras. Ska den byggas ut med jämställdhetsmotiv, att kvinnan ska ha frihet att arbeta? Eller är det illegitimt att inte sätta barnet i fokus – det måste väl ändå vara så att förskolan är till i första hand för barnets skull och ska utformas inte efter föräldrarnas intressen utan till gagn för barnet?

      Exemplen kan fortsätta och innefattar förstås också svårare situationer, som när domstolar ska avgöra en kvinnas rätt att behålla sitt barn trots fattigdom, missbruk eller andra problem, där frågan om ”barnets bästa” ställs på sin spets. Är barnets bästa också att relationen till mamma består, eller är barnets bästa en annan vårdnadshavare?

      I mitt inlägg nämner jag surrogatmödraskap som rymmer flera svåra frågor kopplade till de rättigheter som föräldrar och barn kan anses ha. Har t.ex. barnet rätt till fortsatt kontakt med den mamma som burit barnet?
      I relation till HBT-frågorna kan vi konstatera att dimensionen föräldraskap gör frågeställningarna mer komplexa, liksom i alla sammanhang där relation kvinna – man – barn blir aktuell. När två eller fler vuxna har relation till ett barn, kan det bli konflikt om vem som har vilka rättigheter. Samtidigt måste vi också beakta barnets rättigheter – vilket ofta innebär oerhört svåra avgöranden kring vad som kan anses vara ”barnets bästa”. Dessa frågeställningar kan rymma vissa speciella dimensioner för HBT-personer men jag uppfattar dem som i huvudsak allmängiltiga; gemensamma för oss alla. HBT-personers rätt att vara föräldrar är en av många dimensioner av föräldraskapet.

      Sammantaget rymmer frågan om föräldraskap – och i synnerhet moderskap – utmanande frågor kring balansen mellan frihet och skyldigheter i våra liv. Om alla människor vore vuxna och utan ansvar för barn skulle den liberala samhällsvisionen vara enkel. Föräldraskapet och det faktum att många medlemmar i vårt samhälle – barnen – inte alls är fria utan tvärtom beroende gör allt mycket svårare. De äldre liberala filosoferna löste detta på ett elegant sätt. Kvinnor och barn räknades helt enkelt inte till medborgarna och omfattades inte av de medborgerliga rättigheterna. De företräddes av familjeföreståndaren, som utgjorde länken till staten och offentligheten.

      Den tid då denna typ av samhällsmodell var försvarbar är sedan länge förbi. Men realiteterna består: frågan om individers fri- och rättigheter blir långt mer komplicerade när föräldraskap och barn kommer in i bilden.

  2. M. E.

    Ett utmärkt svar tycker jag!

    Hoppas ni har överseende med att jag i samband med detta vill uppmärksamma en site som jag känner mycket för:

    Har ni sett den här siten?

    http://komigenlena.nu/

    Kanonbra tycker jag!

  3. Pingback: Tweets that mention Svar till HBT-sossen | Lena Sommestad -- Topsy.com

  4. Pingback: Nuder seglar upp? « Röda Berget

  5. Kim

    Bra att du ser HBT-personers rättigheter som en viktig angelägenhet.

    En rättighetsfråga som har berörts här ovan är barnets rätt till sin pappa och pappans rätt att räknas som en förälder likvärdig och jämställd mamman. Jag menar att det även är en viktig jämställdhetsfråga.

    Idag föds en betydande andel barn utanför äktenskapet. Även om fadern är känd och inte har några kända brottsliga eller sociala problem får en ogift mor automatiskt enskild vårdnad. Väljer hon att behålla enskild vårdnad har fadern ingen rätt att ta ut föräldraledighet, ingen laglig rätt att bestämma bostadsort, barnomsorg, skola, etc.

    Hur kan samhället kräva något ansvar alls (t. ex. delaktighet, dela lika på föräldraledigheten) av pappor som inte har något att säga till om?

    I pressen har det nyligen lyfts fram absurda konsekvenser av denna skevhet, exempelvis i SvD-artikeln ”Mamman insjuknade – då erkänns inte faderskapet” (kan googlas enkelt) om ett nyfött barn, en sjuk och inte tillräknelig mamma – och en ensam pappa som inte har rätt till en enda föräldradag.

    För min egen del skulle jag hellre acceptera några tusenlappar lägre lön per månad än att inte ha vårdnaden om mina barn.

    • lenasommestad

      Tack för ditt inlägg som verkligen lägger till en viktig dimension i denna diskussion.
      Jag håller helt med dig om att pappans rätt att räknas som en förälder är en mycket viktig jämställdhetsfråga. Det finns inte bara många pappor som inte har vårdnad om sina barn trots att de skulle vilja det utan också många pappor som inte alls träffar sina barn. Sverige tog för några decennier sedan ett viktigt steg genom idén om gemensam vårdnad efter skilsmässa, men ifråga om vårdnad för barn födda utanför äktenskapet finns inte något motsvarande om man inte – som borde vara regel – ansöker om gemensam vårdnad.
      Men det problematiska är ju att situationer när pappor inte får träffa sina barn i regel är situationer när det råder oenighet mellan föräldrarna. Hur löser man detta? Går det att formulera en lagstiftning som fungerar bättre än idag? Jag kan inte bedöma om vi behöver förändringar i lagstiftningen; för detta skulle jag behöva sätta mig in i frågan mycket mer. Men det är tveklöst djupt problematiskt inte bara att många pappor inte får vara de föräldrar som de skulle vilja vara utan också att många pappor därtill inte har annat val än att driva frågorna med stöd av domstol, för att alls ha en chans till förändring. Detta trappar ju upp konflikten. Allt som kan göras för att hitta de konstruktiva lösningarna och undvika juridisk konfliktlösning måste vara högt prioriterat. Här, i relationen till våra barn, finns ju en grund i våra liv, det som för de flesta av oss är viktigare än något annat. Då måste det också vara viktigt i politiken!

      Jag tror att vi behöver driva en större debatt om frågorna och väcka en djupare insikt också bland oss kvinnor om vikten av fäders rättigheter och vikten av att barn får träffa sina fäder. Visst kan det finnas tillfällen när det inte alls är lämpligt att pappan är vårdnadshavare (liksom det kan vara fallet att en mamma inte är lämplig), men om vi menar allvar med jämställdheten och vill att pappor ska ta ansvar för barn och familj, så måste våra normer förändras. Och det gäller inte bara ensamstående med barn eller föräldrar i konflikt om vårdnad eller umgänge. Det gäller också föräldrar som bor tillsammans. Att dela föräldrapenningen lika och att i sitt familjeliv utgå från att mamma och pappa är lika viktiga för barnen, det är också att bidra till att förändra rådande normer om faderskapets betydelse. Om alla pappor som har en chans att vara pappor verkligen utnyttjar denna chans, och liksom du hellre tjänar några tusenlappar mindre för glädjen att få vara med sina barn, då kommer det att stärka alla fäders ställning. Argumentet att det i just den egna familjesituationen är svårt eller omöjligt för pappa att vara hemma håller inte, om vi menar allvar med att faderskapet är så viktigt att det bör vara förenat med rättigheter. De mammor som inte kan vara hemma alls finns ju nästan inte – hur viktiga jobb mammorna än har och hur oumbärliga de än anses vara på arbetsplatsen.

      Samhällsförändringar sker alltid i ett samspel mellan lagstiftning och rådande värderingar, där lagstiftningen ibland kan driva på men där vi också genom förebilder, envishet och argument måste skapa grund för en vilja till förändring.

      • Bo

        Även om man går till tingsrätten och får ett enhälligt beslut om tex gemensam vårdnad så kan man ändå hindras att träffa sitt barn genom moderns manipulation (eller faderns i andra fall). Så lagar ger inte alltid en rätt. Och tex socialförvaltningen kan vara medskyldig i att skapa hinder och på egen hand motarbeta ett domslut.

  6. Helena

    Tack för ett fantastiskt inlägg. Har själv som feminist och mamma tänkt mycket på skärningspunkten mellan detta perspektiv och barnperspektivet. Och saknat detta i debatten -antingen blir det bara en diskussion om ”barnets bästa” och då ofta med en konservativ ton eller en om kvinnans frihetsprojekt och då med en ganska individuliserad självförverkligandelogik som inte heller känns bra. Längtar e diskussion som kan inkludera både och- samtidigt. Tack!

  7. Förlåt för att jag kapar den här kommentaren men jag vill göra alla här uppmärksamma på att det råder ett upprop för att rekommendera Sommestad till partiordförande. Jag har själv skrivit under och hoppas därmed att Sommestad åtminstone får en stark (ekonomisk talesperson) post i de nya Socialdemokraterna.

    http://komigenlena.nu/

    • Bo

      LS passar inte som partiledare för hon
      saknar utstrålning för att vinna ett val.
      Så enkelt är det.

      • Anders

        Så du menar att valet har blivit en dokusåpa eller reality show där politiken inte räknas?
        Det är dettas om gjort att S inte har lyckats bättre de senaste valen. S har inte drivit sina frågor, utan valt att acceptera borgarnas definitioner av verkligheten och ta strid på deras planhalva. Vilket inte fungerar, eftersom S inte kan sänka skatt och dra ned på välfärden ”bättre” än Borgarna.
        S behöver styra den politiska diskussionen och driva den på ”sin” planhalva, inte acceptera borgarnas definitioner, som att S står för ”bidragslinje”. Vilket den ju inte är och har aldrig varit. S har alltid ståt för arbetslinje, men har glömt att man alltid måste tala om det. Det kommer ju nya generationer för varje val, och folk tenderar att glömma.

        Men, S har ju sålt ut alla sina tidningar, så det är ju bara borgarnas kvar. Klart det blir svårt att sprida idéer då…

  8. Pingback: Delat och intressant – 22 January, 2011 | [insert random stupid name here]

  9. Ika

    Jag undrar vad du anser om att en ensamstående kvinna inte ges samma möjlighet som andra kvinnor till fertilitetsutredningar och assisterad befruktning i hälso- och sjukvårdens regi, på grund av hennes civilstånd.

    • lenasommestad

      Hej. Min utgångspunkt är att ensamstående kvinnor ska ha samma rätt till fertilitetsutredning och assisterad befruktning som gifta. Hela frågan om assisterad befruktning rymmer samtidigt stora och svåra etiska frågeställningar t.ex. kring barns rätt till kunskap om sitt biologiska ursprung och frågan om hur långt rätten till stöd och assistans för att motverka ofrivillig barnlöshet bör gå. Här har jag inte själv någon djupare kunskap än den jag som politiker har tillägnat mig i ett ”utifrånperspektiv”.
      Personligen ser jag helt enkelt möjligheten att leva med barn som en fråga om att tillmötesgå ett av de viktigaste önskemål som många människor av oss har med vårt liv, det kan ses som en del av vår välfärd och livskvalitet, och för ensamstående kvinnor är det viktigt att önskemålet om att bli mor inte ska falla på att man inte har en partner (eller har en kvinnlig partner). Barnens bästa (som är så svårt att definiera!) är en lika viktig aspekt, men här ser jag det också som viktigt att samhället försöker bistå dem som verkligen vill ta på sig den stora och viktiga uppgiften att vara förälder. Det är slutligen viktigt att ensamstående föräldrar, oavsett om de har fått sina barn via assisterad befruktning eller i en parrelation, har en rimlig ekonomisk livssituation. Här har utvecklingen under senare år gått åt alldeles fel håll. Barnfattigdomen ökar och ensamstående föräldrar är särskilt utsatta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s