”Socialdemokratins huvuduppgift är att påminna om hur det känns från maktunderlägets sida”

De sista dagarna har jag suttit med näsan djupt ner i mitt forskningsjobb, utan tid för tankar och reflektion kring politik och samhällsdebatt. Men i morse vid frukosten föll min blick på Lena Anderssons krönika i DN, och som så ofta stärktes jag av hennes skarpa blick. Jag hoppas att många läser den och kan inte låta bli att för ett ögonblick lämna forskningslyan och lyfta tre budskap som särskilt grep tag i mig:

Lena skriver att  ”det är socialdemokratins huvuduppgift att påminna om hur det känns från  maktunderlägets sida, särskilt när det motsatta perspektivet är så väl tillgodosett.” Visst är det så!  Vi har som socialdemokrater ett uppdrag att utmana och diskutera borgerlighetens samhällsanalys. Vi har ett uppdrag att visa att det finns en verklighet av växande ojämlikhet och gryende samhällsproblem som vi måste våga se och tala om. Ingen behöver just oss, om vi glömmer vårt uppdrag.

För det andra: ”Människan har olika stämningar i sig, hon vetter åt olika håll… Ett politiskt val är en kamp om väljarnas stämningar, en tävlan om att få dem att betona de stämningar som den egna ideologin svarar mot.” Också här har Lena Andersson så rätt. Vi har olika stämningar i oss, och som socialdemokrater sviker vi både våra värderingar och våra väljare om vi inte vågar formulera den berättelse som vädjar till solidaritetens och framstegets stämningar, och om vi inte vågar påminna om de stora idéer som gör politiken så betydelsefull.

Lena Anderssons tredje viktiga insikt handlar om klassamhället. ”Det sociala arvet”, skriver hon, ”upphäver i hög grad idén om rättvis belöning för flit, liksom synen på framgång som tecken på absolut duglighet och ansträngning.” Ja, precis så är det. Våra egna framgångar är alltid till större eller mindre del ett resultat av den miljö som vi kommer ifrån och de resurser som andra har ställt till vårt förfogande.

Varför är det så få som vill påminna om hur det känns från maktens undersida? Kanske för att det är en obekväm uppgift. Den som vill påminna om hur samhället ser ut från ett annat perspektiv får inget understöd och ingen uppmuntran i dagens svenska debatt. De som känner igen sig och tycker att du säger något viktigt har ju varken tillgång till ledarsidor, PR-konsulter eller talarstolar.  ”Alla” är eniga om att det är helt andra  samhällsproblem som är viktiga och intressanta.

På samma sätt är det sällan bekvämt att påminna om att de som har lyckats i livet inte bara har gjort det på grund av sin egen enastående skicklighet. De som själva har lyckats kan från sina positioner fritt odla idén  att alla människor kan göra i stort sett vad man vill bara man är smart och duktig nog. Ingen ska skylla ifrån sig eller vara avundsjuk. Den socialdemokrati som en gång påminde om att individens framgång också beror på samhällets institutioner, hörs alltför sällan säga emot.

Tack Lena Andersson för att du går emot strömmen. Jag tror att du möter de stämningar, som slumrar inom många av oss.

Annonser

26 kommentarer

Filed under Demokrati

26 responses to “”Socialdemokratins huvuduppgift är att påminna om hur det känns från maktunderlägets sida”

  1. Björn

    Kommer att tänka på det här debattinlägget, om att arbetarklassen är osynliggjorda i media: http://www.aftonbladet.se/debatt/article556240.ab

    Jag tycker det är sant att arbetarklassen blivit allt mer osynliggjorda i samhället och i synnerhet i medierna. Vi talar inte och ingen talar med oss eller ens om oss. Det är som att hela svenska folket gjort en klassresa från brevbärare Svensson i Vivalla till fondmäklare Fredrik på Solsidan.

    Så ser förstås inte verkligheten ut. Men vad kan Socialdemokraterna göra rent konkret för att ge vanliga människor en röst, alltså det som trots allt är Socialdemokraternas uppgift nr. 1?

    Det är många människor i det här landet som har allvarliga problem, t.ex. brist på inflytande på jobbet och i samhället, besvär med få ihop pengar till de mest grundläggande utgifter, psykisk ohälsa till följd av stress, svårigheter att få rätt mot myndigheterna, missbruksproblematik, allmän otrygghet osv.

    • Abe Bergegårdh

      Håller med dig fullständigt Björn, men ett medel att osynliggöra arbetarklassen är just genom att anamma borgerliga begrepp som just ”medelklassen” (likt Ulla gör i sin artikel). Detta fantasibegrepp är godtyckligt, fluffigt och extremt oklart men åsyftar de flesta i mitten någonstans. Det definieras aldrig utan lägger sig som en våt matta över all debatt och förvanskar den verklighet där arbetare och merparten av tjänstemän (en majoritet) faktiskt står gemensamt i sina grundläggande intressen mot dem ovan (borgarklass och mellanskikt).

      Medelklassen sågs senast 1776 och 1789 när de kom att formera dagens borgarklass. Begreppet sprider bara förvirring och fördunklar huvudmotsättningen under kapitalismen – så ett steg i att synliggöra arbetarklassen är att kasta ”medelklassen” i soptunnan som bara ger borgerlighetens verklighetsbeskrivning luft under vingarna.

      För övrigt är manschettarbetare (jfr white collar worker) ett väldigt fint (och könsneutralt) begrepp som borde återföras när även tjänstemannasektorn alltmer inordnas under löpandebandmekanismer, där New Public Management och Lean sprider sitt gift på kontoren.

  2. Alexander

    Tack, Lena för länken! Det var en mycket bra artikel.

    En sak jag har fastnat för och retat mig särskilt mycket på i Socialdemokraternas valanalys är uttrycket ”vinna val”, som brukar dyka upp som en förmåga nästa partiledare måste ha. När man sedan inte kan läsa ett ord om vad partiet vill förändra är det svårt, i alla fall för mig, att tolka det som någonting annat än ett uttryck för simpel maktabstinens.

    Att ett så i sig meningslöst uttryck får sånt fokus tycket jag är symptomatiskt på hur ideologiskt vilse partitoppen har blivit. När politikens innehåll främst diskuteras med lobbyister, och på deras villkor, och endast sällan med medborgarna, tappar ett folkrörelseparti sitt existensberättigande. Om makten är viktigare än vad man vill göra med den är det inte konstigt att väljarna överger partiet.

    • Anders

      Alexander, precis vad jag tycker.

      S pratar ju inte om vad de vill göra, vilka problem de vill lösa och hur de vill lösa det. Det lämnar ju planen fri för missnöjespartier som SD. Samt gör väljarna vilsna.
      Vad STÅR S för och vad VILL de numera? Varför pratar de inte om VAD de vill göra med makten, istället för ATT de vill ha makten?

      Varför strider S på borgarnas planhalva, istället för att dra över borgarna på sin planhalva. Själv definiera spelreglerna istället för att lämna borgarna att definiera vad S är? Som exempelvis låta dem påsta att S skulle stå för något diffust ”bidragslinje” och borgarna för lika diffust definierat ”arbetslinje”.

    • Så här skriver jag i min sensate blogg:

      -I Sverige verkar vi uppfatta maktlöshet som det som drabbar sidsteppade oppositionspolitiker och arbetslösa kanslitjänstemän. När vi talar om makten i de politiska partierna så talar vi om något gott. ”Man måste vilja ha makt” lyder mantrat, som om de har berövats den bara för att de hamnat i opposition.

      Men de verkligt maktlösa finner du inte här. Dem möter du i väntrummen på socialkontoren, i häktets celler där asylsökande spärras in, hos kronofogdar och arbetsförmedlare. Du finner dem bland de fattiga barnen, de ensamstående mödrarna, bland papperslösa och underbetalda. I sinnrika system skalas värdighet och självkänsla av dem, som när man skalar en lök. Kastade mellan a-kassa, sjukförsäkring, socialkontor och gata förminskas dessa människor ner till en spillra vars makt över sina egna liv berövats dem.-

      Ett budskap som jag framfört många gånger, men mitt parti förkastar det. I den gågna valrörelsen så blev det till ett förläget skratt från riksdagsmannens sida. Så det är bra att nu en människa med makt för fram perspektivet. Samtidigt är det ju en god illustration till hur makten över hela livet. i vårt samhälle, kräver att det är från makten budskapet måste utgå.

  3. Pingback: Alltings värde « De Tystas Röst

  4. En ledare som ser perspektiven.

    Vem vill identifiera sig med maktens undersida, med förlorarna. Är inte det amerikanska samhället uppbyggt på lögnen att vem som helst kan bli president, att allt är en tävlan där bäste man vinner? Då vill man glömma hur det känns från maktens undersida för man är på väg till översidan. ”Att våra egna framgångar alltid till större eller mindre del var ett resultat av den miljö som vi kommer från och de resurser som andra har ställt till vårt förfogande” är lätt att skaka av sig.
    Se till exempel på ”de fyras gäng” i Davos, var det någon av de svenska regeringsrepresentanterna som påminde om att Sveriges krishantering byggdes upp under en socialdemokratisk regering och delvis byggde på försäljning av tillgångar som sparats av folket under en annan regerings maktperiod?
    Skickliga PR makare lurade oss alla att se på sjukskrivna, arbetslösa och förtidspensionerade från andra hållet. Utanförskapets kraft låg inte i att det var ett snyggt eller medryckande begrepp utan i att det så effektivt samlade moderaternas behov av ny ljussättning. ”Nya” arbetarpartiet skapade förväntningar om att ”utanförskap” var något som drabbade ”de där” och inte oss som var på väg upp bort från bidragsberoende.
    Solidaritet är att se vårt gemensamma beroende av starka strukturer och kunskap om samhällets behov av järnvägar, elkraft och utbildning som ger alla lika tillgång till framtiden utan att stå med mössan i hand utanför kontoret hos girighetens kungar och skattesmitarnas kontor. Dom får gärna kalla oss ”jävla idioter” men nu är det dags att ställa frågorna!
    Tack Lena för att du vågar se perspektiven.

    .

  5. Det är gott och väl – men för att kunna ”påminna hur det känns från maktunderlägets sida” måste man vara där.

    Det var ju det som från början var socialdemokraternas grej. August Palms ständiga budskap när han for omkring och agiterade var ju att bara arbetarna själva kunde tala för sig. Följaktligen satte man igång en folkorganisering av aldrig skådat slag.

    Ännu under 30- och 40-talets välfärdsstatsorganisering fanns perspektivet där. Gustav Möller och Per Nyström var extremt angelägna om att välfärdsapparaten inte skulle hanteras av byråkrater utan av förmånstagarna själva. Möller var t.o.m. beredd att bli fälld i konstitutionsutskottet för den sakens skull. Nyström har skrivit om detta i essän Välfärdsstaten och dess styrningsmekanismer, som finns införd i Ordfrontsamlingen I folkets tjänst.

    Men någon gång i samband med rekordåren släpptes det perspektivet (efter att det hade börjat försvagas i och med Möllers avgång och hans generations pensionering). Socialdemokratin blev paternalistisk. Man började tala om ”de svaga”, underförstått att dit hörde man inte själv. Perspektivet blev uppifrån och ner. Man satte sig i samma position som det liberala, arbetarvänliga borgerskap som Palm bara hade hån till övers för.

    Jag tror att ett reformistiskt politiskt parti med det program du Lena står för skulle kunna ha en roll i Sverige – men då måste det till organisering av samma slag som för hundra år sen. Fast med större förmåga att tala emot regeringar även av aldrig så folkvänligt slag, för regeringsperspektivet förvrider alltid proportionerna. Statsnytta och konfliktfri administration får större vikt än de borde ha, och nytta för folkmajoriteten mindre.

  6. Vem är medelklass?
    Vår defenition av medelklassen har ändrats över tid.
    Från början avsågs de som för sin försörjning inte behövde arbeta utan leva på sitt kapital, mark, ägande. Dem som Veblen kallade för den arbetsfria klassen.
    Moderaterna angrep S för att kategorisera vanliga tjänstemän somöginkomsttagare I stället slår M in en kil mellan vi som jobbar och gör rätt för oss och dom i uörskap som behöver motiveras tillbaka till arbete. Piska neråt och morot ill den som vill tjäna mer. Synen på jämlikhet blir en delare mellan M och S.

    Är det inte dags att S visar på arbetets och livets vilkor för tjänstemänen också är en arbetarklass. Om än med bättre utbildning och krav på individuella valmöjligheter. Samhälle, individ, tillväxt och hållbarhet mår bäst i ett samhälle som håller ihop, utjämnar livschanser.
    Alla ska inte med i Allians sverige, vad gör det med oss som samhälle och individer det måste vi tala om på ett sätt där vi inte framstår som partiet för förlorare. Att på ett pedagogiskt vis, understödda av kunskap och med aktuella bilder beskriva fångarnas dilemma. Alla får det bättre om vi hjälper varandra och inte utgår från att vi blåser varandra och var och en rädde sig den som kan. Det är ju det som är storheten i den sociala demokratin. Tillsammans blir vi större. Medelklassen mår sämre och blir mer utsatt i ett samhälle där ett fall nedåt i klassamhällets kastlösa i ”utanförskapet” om jag skulle misslyckas i första försöket, bli sjuk eller uppsagd.
    Vi blir även bättre som individuella människor av att leva i ett samhälle som tar hand om sina utsatta. Om detta måste vi kuna tala men också leva upp till i vår politik.

    • lenasommestad

      Tack för att du pekar på att socialdemokratin behövs också för ”medelklassen”. Det är jag själv helt övertygad om. Många – men självklart inte alla – vill att vi talar om det som du kallar storheten i den sociala demokratin; tillsammans blir vi större. Om detta handlar politiken.

      • UM

        Jag håller med om detta. Men frågan är om hur man hanterar medelklassvärderingarna och den medföljande skräcken för att falla. Att erkänna att man inte hör till den arbetsfria medelklassen (som inte längre är arbetsfri) motsvarar i mångas medelklassögon att förnedra sig offentligt. Varför är det å ena sidan fult att leva arbetsfritt (om man inte är rik) å andra sidan är det fult att erkänna att man arbetar ihop sitt uppehälle som anställd åt andra?

  7. Pingback: M hyllar och krossar den svenska modellen « Ett hjärta RÖTT

  8. Mikael

    Här har ni huvudet på spiken.

    ”Socialdemokratin blev paternalistisk. Man började tala om ”de svaga”, underförstått att dit hörde man inte själv.”

    Socialdemokratin vill agera som Moder Teresa och hjälpa de svaga för de kan inte hjälpa sig själva. Det är här det brister i dagens läge. Dels är ”de svaga” alldeles för få för att man ska kunna vinna val på att hjälpa dem, det är inte ens 10% av befolkningen. Dels upplever även de svaga att S blivit ett förmyndarparti som tror sig veta bättre vad människor behöver än människorna själva. Ska ni komma nånstans så måste ni inse att medelklassen (underklassen) numera tjänar över 20.000 per månad och upplever att de ”har det ganska bra”. De största problemen en normal barnfamilj i Sverige står inför är att det finns för lite barnomsorg, att vårdköerna är för långa, att skolan inte lyckas förmedla de kunskaper som behövs för att få ett jobb, att polisen vägrar utreda de småbrott som man drabbas av dagligen, att det inte finns några lågkvalificerade jobb för deras underutbildade tonårs-söner och -döttrar. Det är dessa problem ni måste adressera för att få uppmärksamhet, inte det som ni verkar tycka är viktigast – om de som inte har jobb ska få sjukpeng, a-kassa eller socialbidrag. Man struntar väl i vad det heter, bara man får en slant så man överlever.

    • Du missförstår mig fullständigt, Mikael.

      Jag påpekar att ledstjärnan för de ursprungliga socialdemokraterna var ”i höjden räddarn ej vi hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi; nej själva vilja vi oss frälsa, och samfälld skall vår räddning bli”. På det franska originalet blir det ännu tydligare – ”ni dieu, ni césar, ni tribun”.

      Då handlade det om samfälld handling för att rädda sig själva, inte om att paternalistiska statstjänstemän skulle rädda en. Enligt dåtidens socialdemokrater var det enda sättet – och jag tror de hade rätt.

      Poängen är alltså inte att staten ska ägna sig åt fler poliser istället för bättre försäkringskassa. Poängen är att det aldrig kommer att bli bättre än det är förrän människor i underläge agerar politiskt själva. Om socialdemokrater kan bidra till detta är det bra. De har inte gjort det på så länge att jag är rädd att de har förlorat förmågan.

      • Mikael

        Ja jag kanske inte läste hela ditt inlägg…det var så mossigt. Men iallafall, det där revolutionstänket kanske funkade på 40-talet. Nu ser verkligheten annorlunda ut som jag påpekar, många med mig vänder sig emot hela klassbegreppet. Det finns ingen underklass idag. Vi är alla samma klass. Your work here is done. Det är dags att ta klivet upp i division ett, och vad vill ni göra där? Om ni tänker fortsätta spela i division 2 som alla här verkar vara inställda på så förlorar ni nästa val också.

        Här kommer några tips från coachen. Människor står inför verkliga, gripbara, småproblem som inte löses med att diskutera ideologi långt över folkets huvuden. Ska man vinna några val så måste man faktiskt visa resultat som konkret förbättrar folkets vardag. Hela folkets vardag.

      • Mikael: Du måste leva i en kolossalt segregerad stadsdel där du bara ser folk som du själv.

  9. Det var en bra artikel Lena Ansersson hade skrivit. I dagens Aftonblad hittar vi en annan artikel, av Stefan Svallfors, som varenda socialdemokrat borde läsa.

    En verklig socialdemokrati skulle se som sin uppgift att klargöra vad Alliansen faktiskt gör, och hur alla löntagare i hela landet kan drabbas, och snabbare än de anar, samt att de alla har intresse av en annan politik, nämligen av en traditionell socialdemokratisk sådan, där jämlikhet, broderskap och frihet är målsättningen.

    Som det är nu vet de allra flesta faktiskt inte vad de förlorar med Alliansens politik eftersom man medvetet vilseför väljarna från det hållet.

  10. John K.

    Jag läste härförleden ”Den politiska adeln”, av Anders Isaksson. En skrämmande läsning.

    Ett stort demokratiproblem är att politiken har blivit ett yrke, att den stora majoriteten är inskolad i politiken sedan barnsben via föräldrarna, och saknar yrke och koppling till arbetslivet. Ett kanske ännu större demokratiproblem är de höga arvodena, i synnerhet för dem som s.a.s. representerar de partier som folk i de lägre löneskikten röstar på. Det är ett problem att en vänsterpartist och sosse i princip alltid gör en klassresa genom att ta sig in i Riksdagen. Helt plötsligt blir de, fullt naturligt, mindre radikala.

    Jag anser att riksdagspolitikerna i arvode bör tilldelas ett arvode motsvarande det yrke de har/den lön de hade innan de blev invalda. Och hade de inget yrke borde de få ett minibelopp på t.ex. 18 000 kronor/månad. Då skulle de klasskillnader som de facto finns ute i samhället också återspegla sig i samhället.

    Vad tycker du om mina tankar Lena?

    • Alexander

      Det vore intressant att se resultatet av ett ersättningssystem där riksdagsmän/kvinnor fick en ersättning nära medianlönen för den väljarkår partiet säger sig representera. Eventuella sidoförmåner skulle givetvis också behöva stoppas för att effekten ska bli synlig.

      Kan man tänka sig att de flesta partier ganska snabbt skulle definiera om sin målgrupp uppåt i samhällshierarkien? Om inte annat så skulle det bli tydligare vilka samhällsskikt ett parti egentligen representerar och hur mycket retoriken är värd.

      En helt orealistisk tanke, givetvis, men onekligen ganska intressant.

      • John K.

        Ja, tyvärr låter det orealistiskt. Politik handlar ju i grunden om att sno åt sig. Anders Isaksson: [För politikern] ”är valsegern det allt annat överskuggande målet, så allt som sägs och allt som sker tolkas utifrån vad som är bra eller dåligt för partiet. Intensiteten i valtider blir extra tät just för att så mycket står på spel för yrkespolitikerna. Förhoppningar om jobb, inkomster, styrelseposter, kärriärer, framtidsutsikter som kan avgöras denna enda dag av de 1460 dagarna i varje mandatperiod”. (Den politiska adeln, 2006: s. 54). AI hade följt det politiska livet på nära håll som journalist under många år när han så tragiskt avled 2009. Man märker att hans förtroende för politikerns idealism inte var speciellt stort. Det är en svart cynism det handlar om. Verkligheten. La réalité noir…

  11. Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
    Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

    Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
    alla tåg som går mot lyckans land på första maj
    – svara på en fråga från en vän som tappat tron:
    när är dom framme vid sin slutstation?

    Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
    ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
    Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
    men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

    Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
    Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
    Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
    – så synd att hennes huvud var ett hål!

    Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
    Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
    Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
    fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

    Vi som satts att leva i besvikelsens epok
    – ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
    Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
    tro på det vi trodde på – trots allt!

    Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
    ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
    Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
    Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

  12. John K.

    ”också återspegla sig i Riksdagen”, skulle det naturligtvis ha stått.

  13. Lena Källman

    Citat ur Lena Anderssons artikel:
    ”Människan har olika stämningar i sig, hon vetter åt olika håll. En kombination av stimuli avgör vad som väger över. Ett politiskt val är en kamp om väljarnas stämningar, en tävlan om att få dem att betona de stämningar som den egna ideologin svarar mot. Opinionsbildning och långsiktig samhällsförändring handlar om att få människor att föredra vissa stämningar i sig framför andra.”

    Jag vänder mig emot Lena Anderssons användning av begreppet ”stämningar”. Att några stimuli i rätt riktning skulle få en person att svänga i politiken. Det är en syn på människan som grundas på behaviorismen. Som en av Pavlos hundar eller Skinners råttor anser hon människan kunna manipuleras. Människan ses som ett rö för vinden.

    Alla människor har en uppsättning värden som man håller för sanna. Ofta är vi starkt påverkade av vår uppväxt. Därmed inte sagt att vi inte kan utveckla värderingarna under vuxenlivet.

    Att som politisk rörelse påverka värderingarna är en mer djupgående process än att tillföra ett antal stimuli och att försättas i vissa stämningar. Det är genom samtal och åter samtal som vi kan nå varandra på djupet. Då får vi bryta våra värderingar mot varandra och då kan vi förändras.

    Att bygga politiken på stämningar, som lätt kan förflyktigas, är som att bygga hus på lösan sand istället för på urberget.

  14. Dordi Westerlund

    Eftersom medelklassen diskuteras här bland läsarna, vill jag passa på att kasta in en fråga. Jag har hittat ett par motsägelsefulla uppgifter som jag inte kan tolka, men ni kan säkert mer om detta:

    Det pratas mycket om medelklassen: Men hur definieras medelklassen?
    Vad som är medelklass, och hur stor den är – medelklassen är kanske inte så lättdefinierad, som man kan tro i debatten. Och var går gränsen till arbetarklassen?

    Henrik Ekengren Oscarsson, statsvetare, skriver på sin blogg:
    ”Andelen väljare som med objektiva mått kan klassificeras som arbetare har minskat från 50 till 25 procent sedan mitten av 1970-talet: framtidens val vinns bland välmående högutbildade tjänstemannagrupper, inte bland arbetargrupper.”
    http://www.henrikoscarsson.com/2010/11/informationssamhallet.html
    Han skriver mer om att valet vinns bland medelklassväljare här: http://www.henrikoscarsson.com/2010/12/vad-imponerar-pa-tjansteman.html

    Å andra sidan skriver sociologen professor Göran Ahrnes om klassanalys i Sverige, att arbetarklassen lever vidare.
    Bloggaren Björnbrum: “för den som tror att det skett en enorm medelklassifiering i Sverige, och att arbetarklassen försvunnit, torde Ahrnes siffror och slutsatser vara överraskande.”
    http://bjornbrum.blogspot.com/2011/01/klassanalys.html

    Jag undrar också hur man definierar och hur stor underklassen är, de som inte har arbete, som till exempel är sjuka och fattiga – de kan väl inte höra till arbetarklassen eller medelklassen? Eller?

  15. John K.

    @Dordi Westerlund: Många av de begrepp som vi idag använder, som höger-vänster och arbetarklass-medelklass-överklass, togs fram för att illustrera ett samhälle som rådde för 150 -100 år sen. Undan för undan har samhället och politiken förändrats men inte begreppen! Vad vi som önskar klassutjämning borde göra är att ta fram nya begrepp, som visar på DAGENS samhälle. Om vi tar t.ex. begreppet ”höger”. Förr i världen hette Moderaterna Högerpartiet. Det var ett reaktionärt parti. De stod för absolut konungamakt – tillsatt av Gud -, strikt skola, starkt försvar, nationalism, att kvinnan skulle förbli omyndig, etc. Det är lätt att se att det inte finns något sådant parti i Sveriges Riksdag av idag. Vänster, å andra sidan, betydde att privat ägande skulle bli allmän egendom. Idag kallas detta för kommunism. Vänster/höger är idag tomma ord eftersom ju sossar och moderater tycker precis samma sak vad gäller det mesta. De är bägge globaliseringsvänliga, för fri kapitalism, för privatiseringar (d.v.s. stöld) av offentliga bolag med påföljande förskingring av de offentliga medlen (skattepengar i privata fickor vad det gäller de s.k. friskolorna och benbrott som läggs ut på entreprenad medan sjuksköterskor får sparken från de allmänna sjukhusen), för extremt hög invandring (vilket på lång sikt alltid innebär att 20% i praktiken står utanför arbetsmarknaden) etc. På vilket sätt skiljer sig SAP och Moderaterna åt idag? Nej just det, varför kallas de de då höger/vänster i massmedia? Och varför kallas Sd för ”extremhöger” när partiet ju mest påminner om SAP på 50-talet? Är det extremhöger det?

  16. Anders Jartelius

    Jag läste också Lena Anderssons krönika och för första gången läste jag en analys av S problem värt namnet. Att du, Lena Sommestad, bekräftar den krönikan räcker för mig. Du har min röst och jag hoppas du leder S mot en framtid med ett samhälle där krav på oss individer vilar på en grund av rättvisa och solidaritet. Nu är Sverige verkligen på väg åt fel håll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s