Monthly Archives: februari 2011

S-kvinnor visar vägen för kongressen

Dagens viktigaste artikel finns i Svenska Dagbladet och signeras Nalin Pekgul och Carina Ohlson, S-kvinnor. De  skriver om den djupa krisen i svensk sjukvård och anger vad som nu krävs av den socialdemokratiska partikongressen: beslut om politikens framtida inriktning, med sjukvården som en central del (Förskräckande små marginaler i Stockholmssjukvården).

Pekguls och Ohlsons artikel bygger på Dan Anderssons rapport Mer vård för pengarna och mer pengar till vård. Läs den! Andersson visar att Sveriges tidigare mycket starka position ifråga om folkhälsan har försvagats. Sjukvårdens andel av BNP ligger nu bara på en mellannivå i Europa. Han diskuterar grundläggande frågor för sjukvårdens organisation som finansieringsmodeller, effektivitet och rättvisa, marknadsintressen och professionell etik. Han drar slutsatsen att svensk sjukvård kommer att drivas mot privatisering, om inte mer resurser tillförs. Han pekar på risker med marknadslösningar och försäkringsmodeller och rekommenderar en grundläggande översyn av sjukvårdspolitiken för att säkerställa en stabil finansiering, god effektivitet och prioritering efter behov.

Dan Anderssons rapport är ett utomordentligt exempel på den typ av grundläggande analyser som det Socialdemokratiska partiet nu behöver. Samtidigt ska vi komma ihåg att sjukvården bara är ett av de områden, där den svenska modellen är på väg att undergrävas. Jag har under den senaste veckan diskuterat svensk skola, där vi på samma sätt kan se hur en tidigare generös finansiering, väl genomtänkta institutionella lösningar, likvärdighet och goda resultat har ersatts av resursbrist, svåröverskådliga marknadsexperiment och kvalitetsförsämring. Liksom ifråga om sjukvården har det i Sverige länge funnits en uppfattning om att vi ligger långt framme ifråga om resurser och resultat i skolan, men tyvärr stämmer detta inte längre med fakta (se t.ex. Bo Malmbergs blogg). Under en period kan man leva på gamla meriter, men inte hur länge som helst.

För oss som socialdemokrater handlar det nu om att sätta utvecklingen i sjukvård och skola i relation till de grundläggande värderingar, som bär vårt parti. Om vi menar allvar med vår tro på jämlikhet och social rättivisa så måste detta också få konsekvenser för hur vi utformar vår politik. Vi måste ta ställning till den växande ojämlikhet som vi ser och till de kvalitetsförsämringar som hotar vår gemensamma framtid.

I dagens DN läser jag att ”S-kongressen rundar frågorna som splittrar”. Jag hoppas att DN övertolkar och att partistyrelsen önskar någonting annat: en öppen diskussion just om de kontroversiella frågor där vi måste ange vägen framåt. Kriskommissionen har pekat ut ett antal viktiga områden där Socialdemokraterna måste tänka nytt för att nå ökad jämlikhet och full sysselsättning. Kriskommissionen har också pekat på vikten av att värna den svenska generella välfärdsmodellen. Med sin bas i likvärdighet, riskspridning och förebyggande insatser har den svenska modellen varit en framgång inte bara för den sociala välfärden utan också för samhällsekonomin. I insikt om detta måste förnyelsen börja. S-kvinnor visar vägen genom att begära en kongress som inte bara diskuterar allmänpolitik i ett antal timmar utan också tar vassa beslut om riktningen framåt.

Viktigt om systemskiftet: Ett hjärta rött. Mer bloggat om S: Rasmus LeneforsBjörn Andersson, Högbergs tankar om kandidater och förnyelse, Röda berget.

Carina Ohlson och Nalin Pekgul, artikelförfattare, i förgrunden, tillsammans med Carina Hägg.

9 kommentarer

Filed under Demokrati, Välfärd

Att bo granne med ondskan

Denna lördagsmorgon väntar jag som så många andra på en positiv vändning i Libyen. Men tragedin fördjupas, allt medan Sveriges regering är förfärande passiv (DN).

Utvecklingen i Nordafrika ställer frågorna om vårt eget ansvar på sin spets. Hur främjar vi i Sverige utveckling och demokrati i en värld, där ett stort antal av världens fattiga och växande ekonomier leds av diktatorer? Alla som i praktiken har konfronterats med problemet vet  att det inte finns några enkla svar. I det multi-laterala samarbetet är det regeringar som är samtalspartners – alltför ofta diktaturer. Biståndspolitiken balanserar i strävan att bistå världens fattiga utan att stötta korrupta regimer. Världshandeln omfattar regimer av det mest förhatliga slag – och den svenska staten stöttar denna handel genom generösa exportkrediter. Kontakter kan stärka förtrycket – eller bidra till förändring. På mitt nattygsbord ligger en aktuell och viktig bok av historikern Klas Åmark, Att bo granne med ondskan. Den handlar om ett av Sveriges stora trauman, vårt förhållande till nazismen, Nazi-Tyskland och Förintelsen. I historiskt perspektiv har många varit hårda i domen över den svenska bristen på ansvar under nazismens epok i Europa. Men hur förhåller vi oss till dagens ondska? Det finns sannerligen skäl till självrannsakan.

Jag skulle önska att vi som socialdemokrater tar demokratirevolterna i Nordafrika som utgångspunkt för en rejäl diskussion om hur vi har hanterat dessa svåra frågor och på vilket sätt vi har skäl att ompröva vår politik. Skäl att reflektera och ompröva finns på många områden. Själv har jag hittills främst önskat mer fokus och en tydligare etisk kompass när det gäller regelverk och tillämpning ifråga om vapenexporten. Jag har också pläderat för en omprövning av politiken i Afghanistan. Militariseringen av EU:s utrikespolitik oroar. Samtidigt har vi också skäl att försvara viktiga politikområden, och vi bör bidra till en nyanserad debatt. Det gäller till exempel biståndet.

I gårdagens DN gick Bengt Nilsson till angrepp mot Socialdemokraterna för att partiet i sitt Afrikaprogram uttrycker stöd för Afrikanska unionen och ledarskapsdialoger med afrikanska ledare. Den artikeln och Nilssons kritik är värd en seriös debatt, men tyvärr går han också fram med onödiga och svepande förenklingar om svenskt bistånd.

Jag tycker att Bengt Nilsson har rätt i att det finns goda skäl att diskutera modellen med budgetbistånd och biståndets roll i diktaturländer. Men Bengt Nilsson har fel när han utan att blinka hävdar att biståndspengar avsedda för fattigdomsbekämpning ”lika gärna” kan  användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen eller muta väljare. Risk finns att budgetbistånd frigör resurser, men det är långt troligare att diktatorer prioriterar militär före fattigdomsbekämpning oavsett biståndsinsatser. Därtill kommer att långtifrån allt bistånd är budgetbistånd. Påståenden om att ”inga” (!) politiska konsekvensanalyser görs av biståndet är likaså en svepande förenkling. Biståndet omprövas ständigt – här är Zimbabwe ett exempel. Det handlar inte om att ”inga” konsekvensanalyser görs. Det handlar om i vad mån de görs i tillräcklig omfattning, och om vårt agerande har gett önskade resultat. Här krävs en öppen och självkritisk diskussion, men med insikt om att bistånd aldrig kan bedrivas utan risker eller kompromisser.

Bengt Nilsson hävdar också att biståndspolitiken präglas av ett ensidigt makthavarperspektiv. ”Folket är inte intressant.” Detta är också en grov förenkling. Om Nilsson har rätt i att kritisera när makthavarperspektivet blir för dominant, så har han fel i att påstå att detta är det enda perspektiv som har präglat svensk biståndspolitik. För att klara hem detta argument måste han förtiga till exempel det faktum att svenskt bistånd inte bra kanaliseras genom regeringar och multilaterala organ utan också i stor utsträckning genom civilsamhällets organisationer. Socialdemokraterna, som Nilsson särskilt kritiserar, förordar inte bara ledarskapsdialoger utan också utökat bistånds- och opinionsarbete genom folkrörelserna (Afrikaprogrammet).

Revolterna i Nordafrika är hoppingivande och viktiga, därför att de visar på den kraft som finns i länder som är på väg att resa sig ur fattigdomen och vars stora ungdomsgenerationer med egen kraft kan forma sin demokrati.

I många andra delar av Afrika har dock utvecklingen ännu inte nått den mognad som präglar de unga, dynamiska länderna i Nordafrika. De flesta länder söder om Sahara tyngs  ännu av en ofattbar fattigdom, en fattigdom som förvärras av exploatering och förtryck men som i grunden handlar om outsägligt svåra förutsättningar i form av stora barnkullar och därmed en tung försörjningsbörda, hög dödlighet och ohälsa, samt bristande resursbas ifråga om utbildning, infrastruktur och administrativ kompetens.

Att stora insatser i form av bistånd inte har resulterat i att Afrikas länder redan idag har uppnått välstånd kan inte – så som ibland görs – tas som intäkt för att bistånd inte behövs. Så länge som över 40 procent av befolkningen i många afrikanska länder är barn, så länge kommer dessa länder att brottas med fattigdom. Det är enkel samhällsekonomi som vi som givare och partners i världssamfundet måste förhålla oss till.

Själv är jag övertygad om att biståndet i än högre grad än idag måste inriktas på själva grunden för utveckling: utbildning och hälsa. Detta, i sin tur, kräver ett ännu starkare fokus än i dag  på kvinnor och barn. Bättre utbildning  för kvinnorna och lägre barnadödlighet skapar förutsättningar för familjeplanering och ökat välstånd. Genom satsningar på utbildning och hälsa kan vi stärka länders egen förmåga att ta tag i de frågor som de i grunden själva måste ta ansvar för: utvecklingen av sitt eget samhälle och sin egen demokrati. Så länge fattigdom, ohälsa, hög dödlighet och brist på utbildning består i Afrika, så länge kommer utrymmet också att vara förfärande stort för diktaturens företrädare.

Men låt oss heller inte glömma det som demokratirevolterna i Nordafrika har påmint oss om: att utrikespolitik kräver något mer utöver omsorg om ekonomiska och realpolitiska realiteter. Det kräver en diskussion om etik och solidaritet. Det kräver en debatt om vårt ansvar som medmänniskor. Att bo granne med ondskan är alltid svårt – men historiens lärdomar kan hjälpa oss att växa som människor. Jag hoppas att ni läser Klas Åmarks bok.

18 kommentarer

Filed under Demokrati

Åman måste förhålla sig också till obekväma fakta

Jag har framfört ståndpunkten att det fria skolvalet – eller modellen för marknadskonkurrens mellan skolor – kan rymma problem som vi bör förhålla oss till, av två skäl. Dels visar statistiken att svenska skolor blir alltmer olika när det gäller skolresultat, samtidigt som resultaten för hela den svenska skolan försämras. Dels ser vi att denna process är förknippad med ökad etnisk segregation. Jordbromalmsskolan, som diskuterades i Agenda, är ett exempel. I Jordbromalmsskolan har andelen barn med utländsk bakgrund ökat från 13 procent år 1998 till 45 procent år 2010.

Att peka på att det fria skolvalet kan rymma problem är i dagens Sverige en obekväm ståndpunkt. Därför är jag  inte förvånad över att jag av Johannes Åman utmålas som en förvirrad och slirande debattör. Men fakta sparkar. Oavsett om Johannes Åman delar mina värderingar eller ej är det viktigt att alla med intresse för skolan förhåller sig till de oroväckande trender som vi idag ser.

Jag hävdade i debattprogrammet Agenda att vi tidigare i Sverige hade en situation där elever inte behövde byta skola av kvalitetsskäl, därför att kvalitetsskillnaderna var så försumbara att det inte spelade så stor roll vilken skola man gick i. Detta ondgör sig Johannes Åman över. Han medger att skillnaderna skolresultat har ökat mellan skolor men hävdar att kvalitetsskillnaderna ”naturligtvis inte” var försumbara innan det fria skolvalet började slå igenom. Men här har Johannes Åman fel. Faktum är att Sverige så sent som år 2000 var det land i EU som hade den lägsta variationen i resultat mellan skolor. Bara 9 procent av variationen i elevers skolresultat förklarades då av skillnaden mellan skolor, medan 91 procent låg på individnivå. Det tycker jag att man kan beteckna som att skillnaden mellan skolor var ”försumbar”. Min poäng kvarstår alltså: vi har fått en situation där skillnaderna i kvalitet mellan skolor ökar och där valet av skola får allt större betydelse för elevers resultat. Samtidigt sjunker de totala skolresultaten i Sverige. Detta är något som även Johannes Åman borde förhålla sig till.

När det gäller segregation hävdar Johannes Åman att ökad etnisk segregation inte är ett viktigt mått; det är ”rimligare” att mäta socio-ekonomisk segregation. Men här är det självklart inte frågan om antingen eller. Båda måtten på segregation är viktiga. Under de senaste åren har rapporterna haglat om utanförskapsområden och vikten av integration, men när vi ser en process som dramatiskt minskar integrationen och ökar utanförskapet – då är det plösligt inte viktigt med etnisk segregation. Jordbromalmsskolan ökar andelen utländska barn från 13 procent till 45 procent på tolv år och beslut är fattat om nedläggning, men här finns inga problem…? Vad Jordbromalmsskolan beträffar ser vi för övrigt också en process mot ökad socio-ekonomisk segregation, vilket visas i Skolverkets statistik över föräldrar sammanvägda utbildningsnivå i Jordbromalmsskolan. Jordbromalmsskolan halkar efter riksgenomsnittet.

Nedanstående diagram visar på ena axeln de försämrade skolresultaten i Sverige efter år 2000 och på den andra axeln den ökade skillnaden mellan skolor. Processen sätter fart efter år 2000. Detta är ett diagram för alla att förhålla sig till. Läs gärna mer, på Bo Malmbergs blogg.

47 kommentarer

Filed under Uncategorized

Återupprätta samförståndet om den gemensamma skolan!

Sedan mitten av 1990-talet har Folkpartiets Jan Björklund drivit tesen att socialdemokratisk skolpolitik har resulterat i en undermålig skola, ”flumskolan”.

Idag kan vi se att hela denna kampanj bottnar i stor okunskap om den svenska skolans prestationer. Ännu på 1990-talet presterade den svenska skolan toppresultat i internationell jämförelse. Ett exempel på de goda prestationerna är den internationella TIMSS-undersökningen (Trends in International Mathematics and Science Study) där Sverige så sent som 1995 låg på andra plats i världen i ”mathematics and science literacy”. Sverige uppvisade också goda resultat i den första Pisa-undersökningen (2000). En viktig faktor som kan förklara dessa goda resultat är att den svenska skolan har varit likvärdig. Skillnaderna mellan olika skolor har varit relativt sett små.

Det stora fallet i svenska skolresultat kommer på 2000-talet. För varje Pisa-undersökning under 2000-talet uppvisar Sverige allt sämre resultat (från 2000 till 2003, från 2003 till 2006, och från 2006 till 2009). I TIMSS-undersökningen 2008 hade också svenska elevers resultat i matematik och naturvetenskap försämrats kraftigt. Sverige låg nu under genomsnittet i ”mathematics and science literacy”. Relativt lågpresterande elever har försämrat sina resultat mest.

Varför fick Jan Björklund från 1990-talet och framåt ett så stort genomslag för sitt budskap om den dåliga socialdemokratiska ”flumskolan”? Det finns säkert många svar, men jag tror att Socialdemokraterna också har ett eget ansvar som det är viktigt att vi analyserar och försöker förstå. Låt mig formulera det så här:

En förutsättning för en likvärdig skola av hög klass är att alla föräldrar är nöjda med den utbildning som erbjuds – också högutbildade föräldrar med stora krav. Detta är samma krav som måste ställas för all service inom ramen för en generell välfärdpolitik – annars kan den inte för bli generell.

Studentexamen på flickläroverket 1949 - inte en dröm för alla...

Kampen för en gemensam skola för alla barn har drevs under många decennier under 1900-talet, och inte bara av socialdemokratin. Också folkskollärarna, till exempel, kämpade för en gemensam bottenskola. Resultatet – kring 1960 – blev att den gamla privilegieskolan fasades ut. Samtidigt slöts en outtalad förtroendepakt med medelklassen, som nu förlorade sitt eget exklusiva spår i utbildningssystemet – realskolan, läroverket och flickskolan. Så här ungefär formulerades den: ”Vi erbjuder er en sammanhållen skola, där era barn får gå i samma klasser som barn till föräldrar med lägre utbildning och sämre förutsättningar. En sådan sammanhållen skola kommer att ge alla barn en bättre chans och Sverige en bättre framtid. Vårt löfte till er är att den utbildning som era barn får i denna sammanhålla skola ska vara lika högklassig som den som de hittills har fått i den exklusiva realskolan, i läroverken och i flickskolan. Vi har visioner och ambitioner också för era barn!” Så byggdes högstadiet ut, över hela landet. Ämneslärare, laboratoriesalar, höga ambitioner och goda resultat. Nio år i gemensam skola, som var tillräckligt bra för oss alla – detta blev den bottenplatta av kunskap och gemenskap som alla svenska barn fick, från 1960-talet till 1980-talet.

Vårt problem som socialdemokrater i skolpolitiken idag, menar jag, är att denna pakt om skolan sveks under 1990-talet, just i en tid när det var viktigare än någonsin att visa att generell skolpolitik betyder högklassig skolpolitik för alla. Under 1990-talet började rekordstora generationer svenska barn grundskolan, mitt under en brinnande ekonomisk kris. Socialdemokraterna tvingades till en hårdhänt åtstramningspolitik som slog särskilt hårt på skolan – just när vi istället borde ha satt in mer resurser. Resultatet, som jag upplevde det, blev att  medelklasens föräldrar tappade förtroendet för den socialdemokratiska skolpolitiken. Det fungerade helt enkelt inte ute på skolorna, när resurserna till skolan skars ner samtidigt som kommunaliseringen krävde helt nya – och oprövade– modeller för styrning och resursfördelning. Parallellt växte idéerna om alternativen – friskolor, bortom de kommunala skolornas alla bekymmer.

Jag själv och många andra med barn födda under babyboomen från 1985 och framåt möttes under 1990-talet av en skola med överfyllda klassrum i skolor med små ekonomiska marginaler. När grupperna i fritidshemmen ökade från tolv till 36 på ett par år gick det över gränsen för vad mina egna barn klarade.

Så fick jag se hur medelklassens föräldrar runt omkring mig tog saken i egna händer: egna förskolor, egna skolor. Så berövades den offentliga skolan allt detta föräldraengagemang och alla dessa resursstarka barn. Så lärde sig en stor generation föräldrar att tiden med barn i förskola och skola– i det korta perspektivet – blir så mycket enklare om man slipper föräldrar som är annorlunda än man själv. Jag och många andra gladdes över samarbetet i föräldrakooperativet och bidrog lojalt med vår arbetstid för städning och andra föräldrainsatser – men jag gnagdes som så många andra av en plågsam insikt: att detta är början till ett samhälle, där samtalet över klassgränserna  upphör.

Idag, år 2011, börjar resultaten av en ökade segregationen i förskola och skola synas i utvärderingar och i elevresultat. Skolorna i Sverige skiftar alltmer i kvalitet. De elever som har sämst förutsättningar halkar alltmer efter. Samtidigt sjunker resultaten i hela den svenska skolan.

Ikväll har jag debatterat det fria skolmarknaden med Lotta Edholm (fp) i TV:s Agenda. Lotta Edholm var tydlig i sitt budskap. Hon ser inga skäl att utvärdera effekterna av den skolmarknad, som under 2000-talet går hand i hand med ökade klyftor och sämre skolresultat. Vem vill förbjuda föräldrar att välja skola åt sina barn? undrar hon skarpt.

Mitt svar är att jag skulle vilja se en ny förtroendepakt om skolan med medelklassen – en skolpakt som säkerställer ett rejält lyft i kvaliteten på hela den svenska skolan, för alla barn. Jag vill inte se skolor som har blivit bortvalda och måste läggas ner, som Jordbromalmsskolan, men jag vill heller inte se privata skolföretag som gör vinst på att erbjuda de mest högpresenterande eleverna en utbildning med lägre lärartäthet och färre utbildade lärare än vad den kommunala skolan har. Sveriges barn och ungdomar är värda ett skolsystem där all utbildning har kvalitet, och där valmöjligheter är en extra möjlighet – inte ett sätt att slippa skolor som är på väg att stänga. Utbildning är en investering! Vi måste ha råd!

Att läsa: Skolverket om Pisa-undesökningarna,  School Choice and Increasing Performance Difference.

78 kommentarer

Filed under Uncategorized

Kriskommissionen anvisar rätt

Socialdemokraternas kriskommission har fått stor och berättigad uppmärksamhet med rapporten Omstart för socialdemokratin. I debatten hörs nu många välförtjänta lovord men också en del ifrågasättanden och kritik. Eric Sundström i Arena, till exempel, målar bilden av en rapport som saknar skarpa politiska förslag för att istället diskutera organisation: ”Här levereras en önskelista på 35 punkter som innehåller krav på ökat medlemsinflytande och transparens, betydande organisatoriska förändringar, samt satsningar på idé- och politikutveckling. Bilden av att partier gärna diskuterar sin egen organisation besannas. Att en självklar önskelista återigen måste skrivas är dock oroande.”

Själv tycker har jag ännu bara hunnit läsa rekommendationerna men tycker att Kriskommissionen har alldeles rätt när man lägger skarpa förslag på organisation. Politikens utveckling kräver ett nytt arbetssätt. Skarpa politiska förslag hör inte hemma i en krisrapport som författats på några månader. De kräver mer analys och diskussion än så.

Jag tycker också att författarna är befriande tydliga när det gäller den ideologiska kompass som partiet bör följa. Det handlar om full sysselsättning och en tilltro till demokratin. Det handlar om grunden för den ekonomiska politiken: att god välfärd och ekonomiskt välstånd går hand i hand. Det handlar om jämlikhet.

En tydlig idémässig grund och en väl utvecklad modell för hur partiet ska arbeta – det är det två utgångspunkter som partiet nu behöver. Med idégrund och arbetssätt på plats har vi alla chansen att utveckla också de politikområden och förslag som vi själva kan sakna i den nu liggande rapporten. För egen del ser jag fram emot att Socialdemokraterna kommer att driva debatt på de politikområden som vi själva värderar högt, men som alliansen inte har velat tala om. Kriskommissionen lyfter ett par av dem: bostadspolitiken och politiken om ”det goda arbetet”. Jag skulle själv vilja se mer debatt om ett annat försummat område: jämställdheten och kvinnors och barns villkor.

Många som kommenterar är båda besvikna över att kommissionen inte har kommit längre i samhällsanalys och förslag och varnar för att locket därtill läggs på (debatt av Westerholm m fl i Aftonbladet, Ner kommer man alltid). Det är en oro jag kan dela. Men bara vi själva kan avgöra om vi, som Olof Palme en gång formulerade det, kommer att få fortsatt nedgång för partiet eller ”underbara dagar framför oss”… Kriskommissionen är ett första steg.

Debatten är förstås intensiv: SvDDN, Kikki Liljeblads blogg, Tusen tankar, Rebella, m fl.,

39 kommentarer

Filed under Demokrati

Ett effektivt samhälle kräver specialisering och social tillit

Peter Malmqvist skriver idag på DN:s debattsida om hur de senaste tio årens snabba förändringar i det svenska pensionssystemet har lett fram till en extrem aktieexponering, som skapar en stor risk för spararna. ””Valfrihet har varit honnörsordet” skriver Peter Malmqvist och efterfrågar ett större ansvarstagande från politiker och arbetsgivare. Pensionsspararna behöver stöd för att kunna begränsa sitt risktagande, hävdar han.

Det är intressant att se hur det idag dominerande marknadsparadigmet leder till bekymmer på område efter område. Det är samma grundläggande idéer om att minska statens inflytande och lägga större ansvar på individen och marknaden som nu slår tillbaka mot den enskilde medborgaren i pensionssystemet, i utbildningssystemet, på energimarknaderna och i transportsystemet. Ifråga om pensionssystemet  som i så många andra fall saknar vi som medborgare den perfekta information som vi skulle behöva ha för att få det optimala utfall av valfriheten,som den ekonomiska teorin utlovar.

Peter Malmqvist föreslår en lösning som vi känner igen: mer information och mer utbildning . ”Pensionskunskap” ska införas som obligatoriskt ämne redan på gymnasiet, tycker Malmqvist.

Malmqvist har så rätt i att mer kunskap behövs, men min fråga är: vad händer med vårt samhälle om vi inte längre kan utnyttja de produktivitetsfördelar, som ligger i yrkesmässig specialisering? Vad händer med effektivitet och tillväxt om jag och alla andra yrkesutövare, som har specialiserat oss på ett av många nischområden, ska ägna mer och mer av vår tid åt finansiell ekonomi, skolsystemets kvalitet och uppbyggnad, olika vårdföretags kvalitet och allt annat som vi behöver veta för att inte blir lurade när det gäller för vårt liv grundläggande frågor som pension, sjukvård och skola? Och hur ska vi därtill ha tid att hålla kolla på energimarknaderna, telemarknaderna och alla andra svåröverskådliga marknader där ansvaret för kontroll har överlåtits på konsumenten?

Modern forskning visar att social tillit är viktig för ekonomiskt välstånd. Social tillit möjliggör en långtgående specialisering och minskar transaktionskostnaderna. De får vårt samhälle att fungera väl.

Konsumentmakt är viktig och fungerar väl på många områden, men den räcker inte till i alla sammanhang. Peter Malmqvist argumenterar väl för att frågor av grundläggande betydelse för människors välfärd kräver ett gemensamt ansvarstagande.

48 kommentarer

Filed under Uncategorized

Sätt fokus på kvinnors liv och arbete

Med anledning av en bra kolumn idag (17/2) av Lisa Bjurwald i DN vill jag lyfta detta inlägg, som jag skrev häromdagen. Dags att  åter debattera jämställdheten!

När jag nyligen intervjuades av SvD kom det att handla om två kvinnopolitiska frågor: RUT och föräldraförsäkringen. RUT berör en av de svåraste frågorna i alla kvinnors – och mänga mäns – liv: hur livspusslet kring hemarbete och yrkesarbete ska gå ihop. Föräldraförsäkringen och hur den ska utformas är en fråga av större dignitet. Socialdemokraternas förslag om en tredelad uppdelning berör en kärna i   jämställdhetspolitiken: det jämlika ansvaret för barnen.

Det är bra att kvinnopolitiken kommer upp på agendan, men det är synd att intresset inte går ännu längre. Om vi ser tillbaka på svensk politisk historia är framgångarna på jämställdhetens område något som utmärker Sverige framför många andra länder. Redan innan ordet jämställdhet började användas, under 1900-talets början, stod kvinnor och barn i fokus för den svenska modellens samhällsbygge. Från 1930-talet och framåt utformades den moderna socialpolitiken, bostadspolitiken och familjepolitiken. Så småningom skapades en samlad jämställdhetspolitik. Ett märkesår var 1971 då sambeskattningen avskaffades och den svenska modellen formellt omvandlades till något internationellt sett unikt: en tvåförsörjarmodell där män och kvinnor förväntas dela lika på jobb och föräldraskap. För att möjliggöra det jämlika medborgarskapet byggdes förskolan ut, liksom föräldraförsäkringen och äldreomsorgen.

Men vad har hänt i Sverige sedan dess? Anmärkningsvärt lite, vill jag hävda. Idag har frågan om kvinnors rätt till förvärvsarbete och barnomsorg fått politisk sprängkraft i länder som tidigare byggde sina välfärdsstater på en manlig enförsörjarmodell, t.ex.Tyskland och Storbritannien. Men i Sverige, som en gång gick först, är det nu andra frågor som står i fokus. Det har blivit förvånansvärt kontroversiellt att ta ytterligare steg mot jämställdhet i form av en tredelad föräldraförsäkring eller ett helt jämlikt uttag av föräldradagar. Det var också länge sedan som det i Sverige genomförde en stor familjepolitisk utredning, med fokus på barns villkor och på kvinnors liv och arbete.

Jag tror att det nu är dags att nu återigen ta kvinnopolitiken och jämställdheten på allvar. En utredning kan vara ett viktigt steg på vägen. Att bygga kunskap gemensamt är ett bra sätt ska kunna diskutera enskilda frågor som RUT och föräldraförsäkringen.

Jämställdhetspolitiken och kvinnopolitiken  handlar inte bara hur vi bäst löser samspelet mellan familj och arbetsliv just nu, mot bakgrund av dagens arbetsdelning mellan kvinnor och män. Det handlar också om hur vi vill att framtidens Sverige ska se ut, för våra söner och döttrar. Hur vi väljer att utforma jämställdhetspolitiken påverkar våra liv, men det påverkar också vårt samhälle – välfärden och ekonomin. Om kvinnor har problem med sådant som ojämlika löner eller ett ensidigt ansvar för det obetalda arbetet i samhället så är det inte bara kvinnors problem – det är ett samhällsproblem.

Nedan några diagram som belyser svenska kvinnors situation idag, i liv och arbete – med lägre förvärvsinkomster, mer obetalt arbete, mer oregelbundet arbete, större sjuklighet och mer ängslan oro och ångest än män. De är hämtade från SCB:s jämställdhetsstatistik. Vill vi ha det så här? Hur ska framtiden se ut?

Lägre förvärvsinkomster

Mer obetalt arbete:

Mer oregelbundet arbete:


Större sjuklighet:


Mer ängslan, oro och ångest:


41 kommentarer

Filed under Jämställdhet