Regeringen vet vad man gör för att öka barnfattigdomen

Inför valet 2010 var vi många som pekade på hur regeringens politik mot ökade klyftor leder till ökad barnfattigdom. Siffrorna är otvetydiga, vilket Sveriges Radios valobservatörer också gjorde klart (Valet 2010). Likväl förnekade regeringens företrädare såväl de ökade klyftorna som barnfattigdomen, och så har man fortsatt att göra (se t.ex. Ett hjärta rött om hur Reinfeldt nyligen hanterade frågan om ökade klyftor i förra veckans telefonväkteri).

Men till sist blir det svårt även för  alliansregeringen och dess supporters att förneka behovet av åtgärder för barnens bästa. Således tar Sanna Rayman idag till orda i SvD och tycker att man ska ”ta allvarligt på barnfattigdomen”. Likväl vägrar hon att se fakta: att ökad barnfattigdom beror på en medveten politik för ökade klyftor.  Hon refererar istället Fredrik Reinfeldt som skyller på den ekonomiska krisen. Därefter avslutar hon med att föreslå sämsta möjliga lösning: att problemet ska hanteras via socialbidraget.

Utgångspunkten för svensk välfärdspolitik är generella åtgärder, inte riktat stöd till de sämst ställda. Det är just detta som har gjort att Sverige – som Sanna Rayman så riktigt påpekar – ”står sig utmärkt i en internationell jämförelse när det gäller att tillvarata av barns intressen”. Med en stark generell välfärdspolitik har alla hushåll – även de med ensamstående försörjare, många barn, eller sjuka och arbetslösa föräldrar – en rimlig inkomst som gör det möjligt att ge barn en god uppväxt (om detta har jag tidigare bloggat ”Generell välfärdspolitik ger färre trasiga skor…”). Socialbidrag ska vara ett undantag, inte en standardlösning i välfärdspolitiken.

Alliansregeringens uttalade mål har varit att slå sönder den hittills starka generella välfärdspolitiken genom att sänka ersättningarna och därmed de disponibla inkomsterna för dem som är sjuka eller saknar jobb. Därtill har man gjort en förändring som har fått långt mindre uppmärksamhet än försämringarna i socialförsäkring och arbetslöshetsförsäkring: man har ändrat familjepolitikens grundläggande mål om goda ekonomiska villkor för alla  familjer med barn. Målet för den svenska familjepolitiken  är nämligen inte längre är att barnfamiljer ska leva på samma standard som andra; en princip som stadfästes i Sverige redan under 1930-talet. Enligt det nya familjepolitiska målet räcker det att barnfamiljen har ”förutsättningar ” till god ekonomisk standard. Hur utfallet blir är en annan sak. För denna insats i svensk familjepolitik svarar Kristdemokraterna.

Reinfeldt försöker nu låtsas som om att den ökade barnfattigdomen är ett oönskat resultat av den ekonomiska krisen. I själva verket har regeringen varit väl medveten om att den egna politiken leder till ökade klyftor och därmed till ökad fattigdom. Ja, man har varit så väl medveten om detta att man under lång tid har agerat kraftfullt för att förändra själva definitionen av fattigdom. Om detta skrev jag ett antal artiklar och blogginlägg under valrörelsen, då frågan var aktuell på EU-nivå. Den svenska regeringen vägrade nämligen att godta EU-kommissionens mål om att minska fattigdomen i Europa, med hänvisning till att detta mål ”kunde hota medlemsländernas suvernätet”. Se Regeringens nej ökar klyftorna i Europa (Göteborgsposten 13 juni 2010) och  Regeringen försöker dölja ökade inkomstklyftor (DN 24 juli 2010). Även Okunnigt DN om fattigdomen! och Vill alliansens politiker försvara en politik för social sammanhållning?,  Det är svårt att försvara ökad fattigdom Varför vill KD inte värna de mest utsatta barnen? Fler fattiga barn – ett mänskligare Sverige?, och Hägglund erkänner ökad barnfattigdom.

Frågan om barnfattigdomen är central för framtiden. Den är ett av de värsta uttrycken för den politik för ökad ojämlikhet, som alliansregeringen driver. Fredrik Reinfeldt försöker ofta hävda att han står för en politik som värnar ”välfärdens kärna”. I själva verket slår Fredrik Reinfeldt sönder den bärande kärnan i svensk generell välfärdspolitik: starka socialförsäkringar, med medborgarskapet som grund.

Många läsvärda inlägg finns i denna fråga: Alliansfritt SverigeEtt hjärta röttBengt Silfverstrand, Martin Moberg, Peter Andersson, Cetin och Lago, Ing-Marie Elfström, Roger Jönsson m fl.

Annonser

55 kommentarer

Filed under Välfärd

55 responses to “Regeringen vet vad man gör för att öka barnfattigdomen

  1. Cynikern kanske skulle säga att det är bra att åtminstone någon har idéer om någonting. Den mer bibliskt sinnade kunde påpeka att här har vi en regering (inkluderande ett parti som uppger sig vara kristet) som inte verkar tveka i att vrida om armen på såväl änkor som faderlösa, och inte riktigt verkar hylla principen ”låten barnen komma till mig”. Nja, då skall det vara barn med föräldrar som har det riktigt gott ställt då som får komma … . Slarvar man med politiken nu så lär den komma tillbaka som obehagliga räkningar om något eller några tiotal år, men då tänker sig väl allianspolitikerna att deras stordåd skall vara bortglömda och/eller förlåtna.

  2. Precis. Ambitionen med regeringens familjepolitik är en helt annan än att utjämna skillnader och det ger självklart genomslag.

  3. Pingback: Borg predikar sänkta löner och ökde klyftor « Ett hjärta RÖTT

  4. Onekligen lite extra intressant att just den regering som starkast brukar uttala sig om vikten av en anslutningen till euron just vad det gäller att minska fattigdomen vill hävda vikten av suveränitet.

  5. Pingback: Valberedningens krav på ny S-ledare omöjliggör Sommestad « Röda Berget

  6. Nebbiolo

    Pricksäkert och välformulerat inlägg som vanligt – tack Lena!

    Att barnfattigdomen ökar i Sverige är ingen detalj eller olyckligt ”collateral damage” av en annars sund nyliberal politik – det är själva essensen av en nyliberal idé. För Sverige är detta inget mindre än en katastrof som gör att man inte längre kan vara stolt över det land som i ett halvsekel setts som ett gott föredöme internationellt.

    Barnfattigdom är dessutom bara en av flera parametrar där vi halkat efter internationellt. Utbildning är en annan. Snart kommer vi garanterat också se hälsoeffekter (som tar lite längre tid), om vi inte redan sett dem i och med den psykiska ohälsa som bland den unga generationen fullständigt exploderat de senaste decennierna (från 90-talets kriser och framåt).

    Fortsätt att ta upp dessa, för oss alla och främst våra barn och barnbarn, livsviktiga frågor och du kommer se att du kommer kunna lyfta S till forna höjder (gärna i kraft av rollen som kommande partiledare) – lycka till!

  7. Ante Johansson

    Barnfattigdomen är en del i arbetslinjen. Att dina barn har det dåligt ska öka drivkraften till att arbeta.

    Det verkar som media börjar ifrågasätta högerns politik. Det kanske beror på att det snart inte går att skylla allt på krisen samt att dom har haft makten i över fyra år och kan därför inte heller skylla på förra regeringen.

    • Nebbiolo

      Att de nyliberala idéerna skulle kunna få sådant fotfäste möjliggjordes av det faktum att socialdemokratin själva (åtminståne den innersta cirkeln, skolad på Handels) under decennier anammade stora delar av den idéologiska basen för nyliberalismen – S syftade endast (under denna period) till att fördela resultatet av marknadskrafternas fria verkan i en villkorad evig tillväxt. Att kreditmarknaderna avreglerades -85 är ett exempel på detta (med kända och förutsedda effekter såsom ideliga finanskriser och lånebubblor) – ingen kan väl påstå att detta för samhället i stort (eller gemene man för den delen) lett till något som helst positivt!

      Om S trovärdigt skall kunna kritisera högerns nyliberala politik och också framföra idéer i motsatt riktning så måste nog en uppgörelse med 80- och 90-talens socialdemokrati göras och åtminståne erkänna att man gjort fel och alltför lätt köpt den världsbild som bla Milton Friedman serverade på fat.

      Vi har slagläge och opinionen i sakfrågorna är gynnsam – vi måste bara se till att göra upp med de förlorade decennierna, ta oss tillbaka till rötterna och få med väljar basen, tydliggöra de bärande idéerna och formulera visionen om det framtida och hållbara samhälle vi alla innerst inne vill ha!

      Lena verkar vara en av få som kan formulera dessa idéer just nu men det måste till fler innan de kan få riktig slagstyrka.

      • UM

        Jag instämmer i detta. För att S skall återvinna sin trovärdighet är nog en viktig förutsättning att man gör upp med det nyliberala tänkandet inom det egna partiet.

    • Maja

      Håller med de som kommenterat ovan. Jag har aldrig röstat på socialdemokraterna, när jag var gammal nog att få rösträtt var de redan ett högerparti, men Lena skulle kunna få mig att rösta på socialdemokraterna för första gången. Men, under förutsättning som ovan kommenterats, att man på allvar gör upp med den nyliberala politik som förts av det socialdemokratiska partiet sedan 80-talet. Om inte kommer partiet att dö ut, och kanske får vi vänta länge innan något anständigt parti kan ta dess plats.
      Fortsätt att lyfta fram barnen, Lena! De har haft alldeles för låg prioritet inom politiken alldeles för länge.

  8. Tobbe

    Det är cyniskt att påstå att regeringen medvetet försöker öka klasskillnaderna. Varför skulle de vilja något så ont??? Det finns väl ingen moderat, folkpartist, miljöpartist eller sosse som önskar att de sämst ställda ska ha det ännu sämre. Däremot behövs en omställning från livslångt bidragsberoende (pga flitigt sjukpensionerande under S ledningen för att snygga till arbetslöshetssiffrorna) till självförsörjning samt möjlighet att bidra till samhället genom att betala skatt på sin inkomst. Under denna påbörjade strukturomställning har människor självklart kommit i kläm vilket självklart är mycket olyckligt. Man bygger inte om ett lands felaktiga grundstruktur på 4 år. Det tar betydligt längre tid men när det är klart mår de allra flesta (vi har 10% som aldrig kommer vilja arbeta) mycket bättre då de känner sig behövda och kan försörja sina familjer.

    • lenasommestad

      Bästa Tobbe. Jag möter ofta det argument som du framför, nämligen att det är cyniskt att hävda att politiken för ökade klasskillnader är avsiktlig. Varför skulle någon vilja något så ont? Svaret är att den borgerliga regeringen mycket klart att förklarat varför man vill ”något så ont”. Skälet är att lägre disponibla inkomster för dem som saknar jobb och för dem som är sjuka antas öka arbetskraftsutbudet och därmed sysselsättningen. Regeringen utgår från att arbetslösheten är ett utbudsproblem. Även du tycks ha denna utgångspunkt eftersom du skriver om en felaktig grundstruktur som måste ändras. Jag tror som du att många borgerliga väljare inte alls önskar fler fattiga barn, och just därför borde de ifrågasätta Anders Borgs ekonomiska politik om entydigt inriktas just på att öka skillnaderna mellan dem som arbetar och dem som inte arbetar. Så länge det finns arbetslösa föräldrar och föräldrar som är sjuk kommer barnen att drabbas, och barnens problem blir större ju längre avståndet blir till samhällets mest välbeställda.
      Jag tror att vi också är eniga om flera saker, främst att det är viktigt att vi i samhället har full sysselsättning. Dagens skyhöga arbetslöshet kan inte lösas med en ensidig utbudspolitik. Jag deltog för ett par dagar sedan i ett seminarium där bl.a. Per Lundeborg tog upp en helt annan dimension av den fulla sysselsättningens problem, nämligen sambandet mellan ett alltför lågt inflationsmål och hög arbetslöshet. Jag är enig med Per om att en justering av de penningpolitiska målen kan vara en av flera viktiga åtgärder för att kunna återgå till den fulla sysselsättning som fanns före normpolitikens införande i början på 1990-talet.
      Du skriver om ”flitigt sjukpensionerande för att snygga till arbetslöshetssiffrorna”. Ingen sjukskriver för att snygga till arbetslöshetssiffror. Däremot vet vi att 1990-talet var ett katastrofalt årtionde såtillvida att många, pga av det tidiga 1990-talets djupa finansiella kris och den massarbetslöshet som den skapade, slogs ut permanent från arbetsmarknaden. Varför detta sker är ingenting som Anders Borg kan beskriva i sina ekonomiska modeller, där ”economic men an women” snällt svarar på ekonomiska stimuii; dvs. väljer att inte jobba därför att bidrag är höga eller går tillbaka till jobb om de är för låga. Människor i verkliga livet blir allt mindre attraktiva och får allt svårare att hävda sig i kampen om jobb, ju längre de har stått utanför arbetsmarknaden. Verkliga människor drabbas av fysisk och psykisk ohälsa och sämre självförtroende när de inte får en chans att delta i arbetslivet. Jag tror att det är mycket viktigt i politiken att vi inte tror att allt kan reduceras till ekonomi.
      Du skriver om att det självklart är olyckligt att människor kommer i kläm. Jag menar att det inte bara är olyckligt utan oacceptabelt. Varje människa har bara ett liv. Varje barn har bara en uppväxt. Idén att det är ok att människor kommer i kläm för att genomföra önskvärda radikala reformer är inte acceptabel.
      Jag deltog själv under slutet av 1990-talet i den statliga utredning som analyserade hur 1990-talets kris slog på välfärden, ”Kommittén Välfärdsbokslut”. Det är berättelsen om hur den så ofta hyllade svenska krissaneringen betalades i förlorad mänsklig välfärd; för många på ett sätt som inte gick att ta igen. Sparande och krissanering är ibland oundvikligt, men att som dagens borgerliga regeringen offra människors välfärd när resurser finns, det är oförlåtligt. De människor i Sverige som tjänar allra minst har under borgerligt styre fått se sina realinkomster sjunka. Jag tror att många, många borgerliga väljare med mig inte vill någon något så ont.

      J

      • Det är väl inte bara att öka utbudet av arbetskraft, utan också (och kanske i synnerhet) att pressa ner lönerna som är syftet med regeringens arbetsmarknadspolitik?

        Grundproblemet är ju att allt för många arbetssökande slåss om alltför få arbeten. Att få folk att söka mer aktivt kan omöjligt råda bot på det. Det behöver skapas fler arbeten, fler företag. Det har regeringen ingen lösning på, men jag ser inte att (S) har presenterat någon heller. (Det har däremot jag gjort. ;))

      • Tobbe

        Det var ett långt svar. Tack!
        Jag misstänker att de som läser en insändare typ min tror att jag är född med silversked i munnen men så är inte fallet…..
        Min uppväxt präglades mycket av att min far aldrig funnits där för mig. Jag växte upp med en ensamstående lågavlönad mamma som inte hade råd med det som mina vänners föräldrar hade. Vad gjorde jag då….jag började arbeta extra vid sidan av mina studier för att själv kunna köpa och göra det jag ville. Jag ville ha egen frihet och som bekant är pengar en del av den friheten. Jag anser att varje människa kan och ska ta sitt eget ansvar och välja sin egen väg för att bidra till samhället.
        Jag kan ju passa på att berätta att även jag varit arbetslös under 2 längre perioder. Under 90 talet som du beskriver blev jag som pappa till 2 små barn arbetslös men även senare har jag haft en period av arbetslöshet. Jag har aldrig räknat med att samhället eller någon annan ska lösa mina problem. Det här har naturligtvis varit jobbigt men jag har inte suttit på baken och latat mig. Jag har satt upp mål och delmål för att komma ur situationen. Jag har aldrig gett upp och man kan ju undra var jag fick mina krafter ifrån så här i efterhand. Problemet är att många gör sig själva till offer, kanske för att de aldrig lärt sig att man själv styr över sitt eget liv och sina egna val. Min nuvarande sambo har levt ett jättetufft liv och även hon beslutade att det fick vara nog. Hon tog eget ansvar då hon insåg att myndigheterna arbetade rent kontraproduktivt då de la sina huvuden på sned och tyckte synd om henne. Idag bidrar vi med ca 700 000:-/år i skatt och det känns tråkigt att bli stämplad som en borgarbracka, kapitalist och egoist av andra som med lite ansträngning själva kan leva gott. Jag tror att människor besitter egenskaper som kan göra dem mycket starkare och friare än vad de är idag. Tyvärr vill den politiska vänstern inte ha fria medborgare. Det viktigaste för vänstern är att i detalj styra sina medborgare, göra dem till bidragsberoende offer så att man garanterat får deras röster vid nästa val. Nu gick folket inte på det vid senaste valet…vi får se om de gör det vid nästa val. Jag hoppas och tror att när människor får känna på riktig frihet så vill de inte tillbaka till att bli styrda av klåfingriga politiker.

      • lenasommestad

        Tack för DITT långa svar som tvingar mig att fundera över mina argument.

        Du har rätt i att man kan tro att ditt inlägg är från någon som har vuxit upp med guldsked. Men i själva verket är det nog så att många som liksom du vill att vi ska skärpa kraven och ge individen större ansvar gör det med egna erfarenheter av att den egna kraften bär. Ändå tror jag Jag inte att vi står så långt ifrån varann i vår syn på samhället.
        Det samhälle jag vill ha är inte ett samhälle utan skyldigheter men ett samhälle med grundläggande sociala rättigheter som ger var och en chans att ta sig fram med egen kraft. Bra försäkringar ska just göra politikers eller andras ”klåfingrighet” onödig. Så få som möjligt ska behöva vända sig till socialtjänst eller under långa tider vara beroende av offentliga program.
        Sen vet vi alla att det är en svår balans att gå i betoningen av rättigheter och skyldigheter. Frågan om människor överutnyttjar gemensamma system kommer alltid att finnas. Men jag är övertygad om att vi nu har gått för långt i att betona den enskildes ansvar för en livssituation, som många gånger har helt andra orsaker än egen ovilja eller oförmåga att göra rätt för sig. Jag tror också att kostnaderna för samhället på lång sikt blir mycket mindre om vi förhindrar att människor trycks ner i fattigdom.
        Du beskriver ditt eget liv. Jag förstår att du ser hur förmåga och vilja gör skillnad. Men människor har olika kraft och förmåga att ta sig igenom svårigheter, och det måste finnas en gräns för hur detta får belasta barnen.
        Politik ska inte vara klåfingrig, men politik behövs för att ändra maktförhållanden i samhället. Många av dem som idag kan leva ett liv utan att arbeta, de gör det med hjälp av förmånliga fallskärmar och andra många gånger tveksamma vinster i livets lotteri. Ojämlikheten i Sverige börjar nå en nivå, som klyver samhället itu. Det tycker jag är orättfärdigt.

      • Anders

        Men Tobbe, varför tackar du för svaret när du inte läser det? Trevligt med din livshistoria och jag tror antagligen att du vill att fler skulle få chansen att göra samma sorts resa? Då kan vi ju antingen sitta och filosofera ihop vad som skulle göra sådana klassresor lättare, eller så kan vi titta på forskningen där man har mätt på vilka samhällen det är som gör att man lättast kan komma från en lågavlönad bakgrund och jobba sig uppåt. Jo, visar det sig, det är samhällen där inkomstskillnaderna är *mindre* som sådana livshistorier som din är troligare. Alltså ju mer hemsk och sossig omfördelning, desto friare blir människor att förändra sitt liv! Alliansens politik gör att fler stannar kvar i den socialgrupp de föds i, alltså ökar ofriheten.

    • Tobbe, varje stark och fri människa kan drabbas av såväl sjukdom som arbetslöshet utan egen förskyllan. Då minskar styrkan och friheten. Då är det bra att vi har generella försäkringar som skyddar. De är alltså försäkringar, inte bidrag, som du påstår.

      Klassresor i all ära, men samhället skulle inte fungera utan städare, undersköterskor, bilmekaniker och busschaufförer och många andra lågavlönade arbetare. Hur skulle du täcka in behovet av dessa samhällsnyttiga uppgifter, som alla dessa människor utför, om alla skulle bli miljonärer? Myten om ”the self made man” kan stämma in på några, men gäller inte i praktiken för alla. Istället vore det på sin plats att höja lönerna för dessa yrkesgrupper.

      Alla tjänar på ett jämlikt samhälle, även du. Sjukvårdskostnaderna, brottsligheten och missbruket minskar. Fler barn och ungdomar får en bra utbildning och de äldre får en bättre vård än vad de annars skulle ha fått.

      Det gäller också att se lite längre än bara till den egna plånboken.

  9. En sorglig historia om ett land som en gång var föredömligt och där nu utförsäljningen utav det som gör ett samhälle hållbart säljs ut billigt. Sjukvården funkar så dåligt så alla medelklassinkomstagare längtar efter det privata där man får läkare som bockar och bugar och smörjer sina krås…Såg Göran Perssons tal om från den 2/2-11 och inser att socialdemokratin har blivit ordentligt motarbetat och svartmålad. Ska det behövas en generation av fattiga barn för att alla i Sverige ska värna om det vi har som har fungerat!!!
    Vi ska svältas till att bli arbetsvilliga. Rena 1800-talet!!!Jag hoppas på dig Lena! Du kan verkligen sätta ord på det vi går igenom!!!!

  10. Pingback: Tweets that mention Regeringen vet vad man gör för att öka barnfattigdomen | Lena Sommestad -- Topsy.com

  11. Inga-Lisa Sangregorio

    Jag tror du måste gå djupare och längre tillbaka och befria dig från några falska föreställningar. Det är en myt att vi hade en ”generell välfärdspolitik” tidigare, snarare handlade det liksom i dag om ett fallskärmssystem där den som inte hunnit skaffa sig en fallskärm fick skylla sig själv. För att få tillgång till de i och för sig generösa ersättningarna – a-kassa, sjukpenning, föräldrapenning – måste man först ha hunnit få ett helst välbetalt jobb. Jag räknade en gång ut att skillnaden mellan högsta och lägsta föräldrapenning motsvarade ungefär 30 års barnbidrag, detta trots att det handlar om exakt samma arbetsinsats, nämligen att ta hand om det egna spädbarnet. Jodå, jag vet att det inte är arbetsinsatsen som ersätts utan inkomstbortfallet, men det innebär ju de facto att det inte handlar om ”generell välfärdspolitik” utan om en mycket selektiv sådan.
    När arbetslösheten steg under krisen i början av nittiotalet kunde jag på nära håll se hur olika den drabbade olika människor beroende på om de hunnit kvalificera sig i systemet eller inte. Att ”den bärande kärnan i svensk generell välfärdspolitik” skulle vara ”starka socialförsäkringar med medborgarskapet som grund” är helt enkelt inte sant.
    Den krisen var ju i allt väsentligt hemmagjord, men jag har aldrig sett någon ordentlig analys av skatteomläggningens skuld till krisen.
    Naturligtvis håller jag med dig om din kritik av Alliansens politik, men utgångspunkten för en ny och bättre politik kan inte vara en samling myter.

    • Hej Inga-Lisa! Länge sen vi sågs.

      Som Per Nyström skriver i sin underbara essä Välfärdsstaten och dess styrningsmekanismer, i I folkets tjänst, Ordfront 1983, var dessa generella principer Gustav Möllers och hans generations avsikt. Men, som Nyström tvingades konstatera, redan när välfärdsreformerna nyss hade drivits igenom förvandlade statsbyråkratin dem till kontrollinstrument. Man nådde aldrig fram till avsikten. Delvis för att man aldrig fick kontroll över statsapparaten.

      Samma sak beskriver Bo Rothstein i Den socialdemokratiska staten, Arkiv 1986. Man lyckades ganska bra med arbetsmarknadspolitiken, för där hade LO ett starkt intresse och var beredda att slåss. Man lyckades inte alls med skolan, för där fanns en massa lärare med medelklassintressen av att skolan skulle fortsätta att gynna barn med medelklassbakgrund.

      Så jag tror du har rätt i att man inte ska idealisera tillståndet före 1992. Det fanns ett skäl till att folk revolterade på 70-talet. Men du måste hålla med om att det efter 1992 har blivit mycket, mycket sämre. Lösningen ligger inte i att återvända till 1990, eller 1985, eller 1976. I kampen för att upprätta ett rimligt samhälle måste vi också ställa oss frågan varför vi inte lyckades förra gången.

    • Bo malmberg

      80 % av arbetskraften var i sysselsättning 1990. Alla hade inkomstförsäkring. Det är vad forskningen kallar generell välfärdspolitik. Selektiv välfärd är när endast de mest behövande får del av välfärden. 80 % kan inte kallas mycket selektivt.

    • Det är bra att Inga-Lisa pekar på dessa myter om den generella välfärdspolitiken.

      ”Naturligtvis håller jag med dig om din kritik av Alliansens politik, men utgångspunkten för en ny och bättre politik kan inte vara en samling myter.”

      Det är bara att hålla med om det.

    • Inga-Lisa Sangregorio:
      Det är i och för sig helt korrekt att vi aldrig haft någon absolut jämlikhet och att somliga fick avsevärt mycket mer i försäkringsersättning om de blev arbetslösa eller sjuka. Men, och det är viktigt, det var nog det pris vi fick betala för att de lite bättre ställda också skulle ställa upp på de generella försäkringssystemen, och trots allt, dessa var avsevärt mycket bättre då än idag. Dessutom fanns det jobb åt alla – då innan man beslutat sig för att ha en betyligt högre arbetslöshet – av ideologiska = nyliberala, skäl.

      • Inga-Lisa Sangregorio

        Jag använde avsiktligt orden ”selektiv” och ”generell” inte som forskare använder dem utan som vanliga människor uppfattar dem. Barnbidraget är då ett generellt bidrag, lika för alla. Föräldrapenningen däremot är beroende av förälderns inkomst ett visst antal månader före födseln.
        Föräldrapenningen är särskilt intressant därför att det inte handlar om en olycka som drabbar någon utan om en oftast planerad lycklig händelse. De mycket stora skillnaderna i föräldrapenning kan motiveras på olika sätt:
        – Man kan hävda att de är rättvisa eftersom den som får hög föräldrapenning har betalat högre sociala avgifter, i motsats till den som blir på smällen oplanerat, t ex under studietiden. Det argumentet håller knappast, eftersom den som får barn tidigt sannolikt hinner betala in många års sociala avgifter senare.
        – Man kan säga att de är ett sätt att avskräcka från barnafödande som försörjningsinrättning. (Om du inte får nåt jobb kan du åtminstone bli mor/far.) Något ligger det i det argumentet; Sverige har ytterst få tonårsgraviditeter. Mindre positivt är att barnafödandet skjuts upp allt längre och blir konjunkturkänsligt, med starkt varierande antal födda olika år.
        – Ett tredje argument är att människors utgifter är anpassade efter deras löneläge och att det därför är rimligt att ersätta lönebortfallet när de av olika skäl inte kan förvärvsarbeta. En del ligger det väl i detta, men argumentet har utnyttjats in absurdum i debatten om varför pappor inte tar ut sin del av föräldraledigheten. De har inte råd, har vi fått veta, eftersom de har så höga löner att de förlorar för mycket om de offrar några månader på att ta hand om sin egen avkomma. Moderata kvinnoförbundet, som annars knappast går i spetsen för bidragssamhället, föreslog häromåret att pappalediga skulle få 100 procent av lönen, utan något tak, med motiveringen att det skulle öka jämställdheten.
        – Egentligen skulle man med liknande argument kunna plädera för att även barnbidraget borde vara högre för barn till högavlönade föräldrar. De har sannolikt dyrare vanor – större bostäder, äter dyrare mat, har mer exklusiva resvanor, köper kläder och annat av högre kvalitet – och eftersom de knappast kan låta barnen leva på en lägre standard än föräldrarna innebär det att kostnaden för varje barn blir högre än för barn till föräldrar med mer modesta inkomster och därmed utgifter. Ergo: enligt en parallell till inkomstbortfallsprincipen, förslagsvis kallad utgiftstillkomstprincipen, borde barnbidragen vara högre för barn till högavlönade föräldrar.
        Nå, min poäng är egentligen bara att det är nyttigt att skärskåda även de egna (van)föreställningarna och inte hemfalla åt en nostalgisk föreställning om ett förlorat paradis. I den mån barnfattigdomen beror på att föräldrarna aldrig kommit in på arbetsmarknaden skulle de barnen knappast ha haft det mycket bättre före alliansens härjningar, eftersom föräldrarna aldrig haft möjlighet att kvalificera sig för högre ersättningar. De konkreta erfarenheter från nittiotalskrisen som jag syftade på i mitt tidigare inlägg visade tydligt hur orättvisa systemen var även under den tid som nu ses som en svunnen guldålder.
        Båda mina söner blev då arbetslösa, med helt olika ekonomiska villkor. Den äldre hade hunnit arbeta några år och hade därför hygglig ekonomi och rätt till ersättning från a-kassan. Runt 13 000 i månaden, en summa som då var högre än lönen i en del kvinnoyrken (och högre än min pension i dag). Den yngre däremot hade just avslutat sina studier och kom ut till en stendöd arbetsmarknad med fem års studieskulder i bagaget. Eftersom han inte hunnit kvalificera sig för a-kassa kunde han på sin höjd räkna med att få KAS, efter tre månader. Under tiden fick han väl tära på fettreserven.
        Att min äldste son blev arbetslös berodde på att det arkitektkontor där han arbetade drabbats av att en stor byggfirma gått i konkurs och inte betalade sina underleverantörer. Som sist anställd fick han gå först. En av cheferna i konkursfirman intervjuades i DN. Han hade erbjudits ett nytt jobb men uppbar under tiden statlig lönegaranti på 122 000 i månaden.
        Tre personer drabbade av samma kris men med helt olika utfall. Generell välfärdspolitik?

      • Inga-Lisa Sangregorio:
        Men bara för att allting inte var perfekt tidigare, vilket det förstås inte var, så kan man ju inte acceptera att det är mycket sämre idag. Det var faktiskt bättre förr på det sättet att människor hade större chanser och dessutom en bättre grundtrygghet då. Det är knappast fel att påpeka den saken.

  12. Dryga Lisa

    Hej Lena,

    Du säger så här:

    ”Men jag är övertygad om att vi nu har gått för långt i att betona den enskildes ansvar för en livssituation, som många gånger har helt andra orsaker än egen ovilja eller oförmåga att göra rätt för sig. ”

    Vad betyder detta i klarspråk? I vilka konkreta politiska åtgärder skulle detta påstående formaliseras OM DU skulle bli nästa s-ledare? MVH

    • Toofan Salehpour

      Dryga Lisa:

      Är det inte uppenbart vad hon menar? Det är absurt att påstå att fattiga människors livsvillkor beror på att de varit apatiska. Att titta på två olika områden som exempelvis Lidingö och Fittja, och sedan påstå att det _endast_ (för visst är det delvis det) är individens ansvar som utgör dennes framtid, är också absurt.

      Folk är, och kommer alltid att vara, beroende av sin klass och sociala miljö. Det innebär inte att en klassresa från Fittja till Lidingö är omöjlig; det innebär att man i Fittja har mycket _sämre_ förutsättningar. Och därav den statistiska skillnaden i utbildnings- och lönenivå mellan just Fittja och Lidingö.

  13. Dryga Lisa,

    Jag undrar om du kan läsa. Dagens inlägg handlar om barnfattigdomen.
    Är inte det en behjärtansvärd uppgift att ägna sig åt som politiker? Andra områden ha Lena tagit upp i andra inlägg. Och tämligen konkret.

    • Dryga Lisa

      katten,

      Jo, jag kan läsa … Kan du ange var dessa ”konkreta politiska åtgärder” finns ?

      Sorry, jag måste ha missat något i så fall. MVH

      • M. E.

        För en mesta möjliga konstruktiv diskussion tror jag det vore bättre om du hade ett nick som inte ger negativa vibrationer. Jag tror inte det gynnar kontentan i det du skriver att du har ett sådant nick, det signalerar något negativt som inte uppmuntrar till konstruktiv diskussion.

        Annars kan jag bara hålla med om att Lena åtskilliga gånger konkretiserat, på egen hand och på begäran. Dock tror jag faktiskt du får ta lite ansvar för vilket nick du väljer, intrycket det ger och vilka konsekvenser det får. Om du verkligen vill ha en hederlig diskussion, varför kalla dig ”Dryga Lisa”? Vad är avsikten? Detta är frågor som säkerligen andra än mig ställt sig också. Visst, i den bästa av världar skulle man kunna kalla sig vad som helst utan att det väckte misstänksamhet, men på nätet hittar man faktiskt personer med nick som ditt som i större eller mindre grad helt enkelt är ute efter att jävlas (såkallade ”trolls”). Om du hade haft ett nick som inte var laddat på det sätt ditt är, skulle jag nog inte fästa mig så mycket vid det, men det är onekligen konstigt att du inte sett alla de gånger Lena konkretiserat sina tankegångar.

        Har du inte ens fått med dig vad hon sa nyligen i DN?

        http://www.dn.se/nyheter/politik/skolan-ska-inte-ha-vinstmotiv

      • Dryga Lisa

        Hej M.E.,

        Först: det fanns ingen ”Svara”-möjlighet i ditt forna inlägg (februari 6, 9.41 fm) därför lägger jag in mitt svar här.

        Jag har använt detta nick för mer än 10 år i olika sammanhang och debatter. Det är första gången jag får direkt negativ respons på mitt nick. Alla nick kan väcka konstiga associationer för någon, inkl ditt (ME … vill du sprida kunskap om ”kroniskt trötthetssyndrom”, det var min spontana tanke …), även om det inte var avsikten. Skall jag ställas till svars för vad andra gör på nätet? Jag står för mitt och det jag säger resp frågar. Jag försöker vara en tänkande och om du tillåter mig begreppet ifrågasättande medborgare särskilt när det gäller makthavare. ”Dryga Lisa” vill signalera detta och inget annat är ”avsikten”. Jag är säker på att de frågor jag ställer finns även i många andra huvuden.

        Jag känner en aning irritation i ditt inlägg över att jag efterlyser ”konkreta politiska åtgärder”. Men jag tänker så här: Lena kanske vill bli s-ledare eller ledande s-politiker. Jag vill se tydligt hur hon vill åtgärda de problem hon identifierat och jag tror att frågor hjälper mer att vässa politiken än instämmande hallelujakörer.

        Tack för länken i DN: jag har missat den! MVH

      • M. E.

        Hej Lisa,

        (gör som du, fanns ingen ”Svara”-möjlighet på ditt svar till mig)

        jo, du har förstås rätt i att det finns många nick som kan få en att undra. Jag har dock försökt vara så tydlig som möjligt med att mitt nick föreställer initialerna i mitt namn, varken mer eller mindre. Jag är inte ute efter att provocera. Det förstår jag nu att heller inte du är.

        Jag förstår din kritiska attityd gentemot makthavare. Fast kanske kan man då hamna i fällan att hitta på problem? För ser man noga efter är det svårt att se rimligheten i påståendet att Lena skulle sakna tillräckligt med medvetenhet om konkreta sätt att gå till väga med de problem hon ser för att vara framtida S-ledare och statsminister. Tvärt om, jämfört med dagens makthavare slås man av att hon inte uttrycker sig luddigt.

        Min och andras irritation har kanske att göra med vad som upplevs som en ensidig och förvrängd bild. Jag tycker Bernt Blomgren här (http://www.lidkopingsnytt.nu/2011/02/05/bernt-blomgren-spanar-vidare-vart-ar-s-pa-vag/) ställer en befogad fråga: ”Varför verkar ”man” så rädd för Lena Sommestad?” Om man gräver lite djupare, tror jag det rör sig om en rädsla som under en period gripit mer och mer tag i samhället, rädslan för förändring. I åratal har medierapporteringen blivit så kommersialiserad att en sorts cynism med skylappar för ögonen har uppmuntrats. Medier där de kommersiella intressena tagit alldeles över kör med en strategi som handlar om att göra folk ängsliga. Enligt logiken att ängsliga människor är en säker intäcktskälla. Så kommer då någon som Sommestad trots kraftigt medialt motstånd och ingjuter mer och mer hopp i samhället.

        Annorstädes har jag skrivit:

        Dagens (kommersiella) medier vill väl att folk hela tiden ska vara ängsliga, för på det viset tror de sig ha ”full kontroll”. Det är klart, folk med självförtroende, självständighet och autonomi känner sig nog mindre beroende av media och har lättare för att aktivera sig och förändra samhället. Rent personligen skulle det förvåna mig om man inte har en ”Prime-effekt” även på Aftonbladet; det har väl till och med framkommit att bland de som varit med i ”Prime-projektet” finns också Aftonbladet-inslag.

        På sätt och vis tror jag den nyliberala eran som har varit har påverkat såväl LO som S som Aftonbladet. Aftonbladet ska ju egentligen inte vara en del av makten, utan skildra den, ge insyn, men sedan en tid känns det som om Aftonbladet tror att tidnigen på något sätt ska kontrollera och bestämma hur det går för sig i S och – i förlängningen – LO. Det känns som att förut var det annorlunda: LO och S var mer jämställda och hade en fruktbar dialog, och Aftonbladet hade inte de konstiga (odemokratiska) anspråk tidningen kan tyckas ha i dag.

        Aftonbladet pushar förstås vem de vill, men en sak är att göra det i sina ledare, en annan sak att bedriva tendensiös ”journalistik”. Aftonbladet blandar sig i på ett *mycket* konstigt sätt som jag ser det i dag. För mig känns det som att tidningen förlorat all heder, den känns mer och mer dubbelbottnad. För mig vore det nästan enklare om den helt enkelt gick och förklarade sig borgerlig, så visste man i alla fall, demokratin behöver ju transparens.

        Eller också kan kanske en mer offensiv arbetarrörelse återta majoriteten i tidningen? Eller kanske det bästa är att starta annat från scratch? Har sett folk som förespråkat att kapa banden med Aftonbladet för att starta nya, hederliga, transparenta tidningar.

        På sätt och vis känns det som om somliga kanske är påverkade av den här medialogiken, smittade så att säga, så att de försöker skjuta ner envar skymt av förändring, smittade av cynism, i avsaknad av tro på demokratin och människan. Demokrati kan rymma destruktivitet, det visar historien, men det behöver inte betyda att man behöver döda envar skymt av förändring genom att på ett överdrivet sätt gå åt människor som söker förändring. Förnuftigt nog erkänner Sommestad att hon inte har alla konkreta svar, att en del tar tid att reda ut, men hon har gett åtskilliga konkreta åtgärder, möjligheter och vägar att gå och undersöka, hon verkar medveten om att saker behöver åtgärdas och förändras, det är en utmärkt utgångspunkt för en bra ledare. Inte minst är hon öppen för dialog och att få ytterligare insikter genom ”direkt” kontakt med samhället. Detta speglar på ett bra sätt att politik inte är en övermänniskas uppgift, men en kollektiv ansats och insats. Så när du skriver ” Jag vill se tydligt hur hon vill åtgärda de problem hon identifierat”, verkar du inte se hur hon ser politik som ett kollektivt verk där man i samspråk kommer fram till saker. Kanske har alltså min och andras irritation också att göra med det sätt varpå du och några få andra enligt oss inte verkar ha uppfattat i vilken anda denna blogg och Sommestad verkar. Det är just där hoppfullheten ligger: invitationen till dialog och samverkan, delaktighet, istället för ett ensidigt elitstyre. Det är bra enligt mig och många andra att Sommestad ger plats och utrymme för reflektion och dialog, att hon inte låser sig innan det är nödvändigt, att hon uppmuntrar till dialog och verkar öppen för att lära saker innan hon låser sig alldeles fast i konkreta åtgärder, även om hon redan nu tydligt visat att hon har ett antal konkreta åtgärder i huvudet. Kort sagt (och lite hårddraget): denna blogg är enligt mig och många andra inte tänkt att vara en plats för inkvisitionen.

      • Dryga Lisa

        Hej M.E.,

        Det var en massa tankar i ett enda inlägg …

        Jag delar din beskrivning av det massmediala läget men det är inget vi direkt kan göra något åt. Aftonbladet var en gång en LO-tidning men såldes …Jag mins även Stockholmstidningen … Det fanns A-pressen … S har inte varit någon vidare medieägare. Och idag, med internet är det ännu svårare att styra över media. Allt kan spridas ursnabbt, även dessa rader. Man får gilla läget, i alla politiska läger. AB kan vara ganska elaka även mot alliansen.

        ”Varför verkar ”man” så rädd för Lena Sommestad?” Mitt enkla svar är att S-MP-V-konstellationen inför valet i höstas hade en solklar vänsterförskjutning. Väljarna avvisade den: s förlorade stort och inte heller v kom vinnande ur sammanhanget. Dessa är fakta. Lena har en klar vänsterprofil som blir ännu tydligare i DN-artikeln jag missat. Detta alternativ har ju redan förlorat en gång ”därför är man rädd för L Sommestad”. Jag misstänker att hennes planer på skattehöjningar retar ganska många. Det tolkas som att gå tillbaka till gamla lösningar. Var är ”förnyelsen” då? Alliansens skattesänkningar upplevs av de flesta som väldigt positivt och nytt. Det är ingen som skickar tillbaka det de fått extra. Inte ens vänsterväljarna!

        ”Politik ÄR ett kollektivt verk” men att bli partiledare och bli rejält vingklippt efteråt (se Mona Sahlin) sätter idag genast igång en svekdebatt: ”Du har ju lovat!” Det blir en omöjlig sits. Vill Lena eller någon annan bli partiledare för s så måste hon/han kunna övertyga majoriteten i partiet i förväg om att hennes/hans lösningar kommer att gå hem hos väljarna. Annars är det ingen idé.

        Lenas blogg är ett slags mötesforum så som många andras. Här kan idéer presenteras, tankar testas, försvaras eller förkastas. Förhoppningsvis lär vi oss något av det. Men var kommer ”inkvisitionen” in i bilden???? Är det mig du vill se på bålet? … LOL … MVH

      • M. E.

        Intressant att du uppfattade de rödgröna på så sätt. I själva verket gick de till val på en politik till höger om den S gick till val på 2006. Andra har sagt att de aldrig blev kloka på de rödgröna, att de inte visste om de var röda eller blå eller gröna,efter hand som de tävlade med Alliansen i skattesänkningar osv. Här är en intressant reaktion: http://rebellabloggen.wordpress.com/2011/02/06/mamma-vill-ha-lena-sommestad-som-partiledare/

        Sahlin ville till en början använda Mp till att dra S-politiken åt höger, sedan blev det till att Mp användes till att dra även V till höger. Fast deras konstiga valafficher kunde ge intryck av att det var någon form av solidaritetsprojekt de gick till val på, även om det kunde verka rätt oklart vad en bil proppfull av människor och djur skulle symbolisera. Och retoriskt försökte de ju också ge intrycket av att vara mer vänster än de var. Likväl var det långt ifrån alla som reagerade som dig och tyckte de var så långt åt höger att det inte fanns någon anledning att rösta rödgrönt.

        Det intressanta (om du läser DN-artikeln jag skickade ordentligt) är ju faktiskt att Sommestad inte pratar om skattehöjningar eller skattesänkningar. Hon pratar om politik, vägar att gå, just det som Sahlin inte gjorde. Man kan säga att det handlar om att prata om varför innan man pratar om vad. Annars förstår folk ingenting. Och de ”rödgröna” upplevdes just som ett mickmack jämfört med alliansen.

        Som du kan se här: http://bit.ly/dRtBZI

        Sommestad fokuserar på politik och vad som är ändamålet med den. Hon pratar om att bygga upp det som en gång var S’ styrka, men som istället har blivit Alliansens styrka och S’ svaghet, det vill säga reflektioner kring dagsläget och politiken, hur man bäst går till väga för att förverkliga den form av samhälle man eftersträvar.

        Du må vara dryg, Lisa, men med bara dryghet kommer man ingen vart. Du får inte vara så dryg att du inte ser annat än den schablonbild du tycks vilja se (till exempel att Alliansens skattesänkningar skulle skapa ett paradis). Det vore respektlöst om det inte är så att du helt enkelt inte ser annat än den karikatyrala bild som vissa Sommestadmotståndare målar upp. Och snart är det respektlöst oavsett om du fortsätter att vistas på Sommestads blogg utan att ta till dig den bild som den reflekterar. Det handlar om artighet. Man besöker inte någon och envisas med att vara dryg utan att vilja lyssna på vad han eller hon har att säga. Det finns rättigheter, men också skyldigheter. Man har rätten att besöka någons blogg, men man har också skyldigheten att visa respekt för den personen som hyser bloggen. Att beskriva Sommestad som en skattehöjarpolitiker som vill återvända till det förflutna blir som att besöka någon som visar bilder och serverar en trerätters middag, för att sedan säga att man bara såg en massa bilder tagna från senaste semestern.

      • Dryga Lisa

        Hej M.E.,

        De rödgröna i höstas MED Ohly var mycket mera till vänster än UTAN v. Detta går inte att bortförklara. Hur det var 2006 jfr 2010 kommer nog ingen ihåg 4 år senare och det är inte heller så relevant.

        De arbetande röstade i alla fall i mycket liten utsträckning (bara ca var femte) på det gamla arbetarpartiet. Detta bör få strategiska konsekvenser för s i framtiden om de vill komma tillbaka till makten. Utan deras röst vinner man inte.

        Jag ser absolut ingen ”karikatyral bild av Sommestad”! Tvärtom: jag tycker att det är JÄTTEBRA att hon träder fram och vill bli s-partiledare. Hon vädrar sina idéer bl a här och får reaktioner på dem: av dig, av andra, av mig. Sedan är det upp till henne att ta dessa till sig eller förkasta dem. Jag hoppas att mina reflektioner kanske sätter igång vissa processer hos henne att ompröva eller vässa vissa tankar. Jag tror att hon uppfattar detta på samma sätt och vill ha omgivningens intryck.

        Sedan till ” Sommestad som en skattehöjarpolitiker ”. Du vidarebefordrade tidigare en fråga till mig: ”Varför verkar ”man” så rädd för Lena Sommestad?” Jag försökte besvara den så ärligt som jag kunde. T ex enl DN-artikeln har hon en klar vänsterprofil, vill inte ha bortre parentes i a-kassan, vill ha bort vinstintressena i skolan och vården, vill återinföra förmögenhetsSKATTEN och även fastighetsSKATTEN i någon form. (Jag måste samtidigt säga att jag varken har förmögenhet eller fastighet att tala om!) Antyder inte dessa uttalanden solklart en vilja att höja skatterna? Här i strängen högre upp säger hon att samhället ” … har gått för långt i att betona den enskildes ansvar för en livssituation…”. Då måste väl samhället stå för det där ansvaret och det måste finansieras med all sannolikhet på skattevägen. Hur annars? Eller skall vi öka på statsskulden?

        Till slut: skulle JAG vilja se ”alliansens skattesänkningar som något som skapar ett paradis”? Snälla ME, jag är gammal och ”dryg” nog att inte göra det … heller! MVH

      • M. E.

        Bästa ”Dryga Lisa”,

        jag tror du underskattar många svenskar när du säger att de inte bryr sig om vad som hänt. Mycket av förklaringen till S’ problem ligger nog i att folk inte är så oreflekterade som många konsulter lär ha trott. Folk jämför med hur S var tidigare och gillar inte vad de ser. Jag tror Sahlin-S underskattade i hur hög grad S’ historiska framgångar faktiskt har berott på en viss förmåga till reflektion och motivera den politik man går till val på. Som sagt: detta ”varför?” hamnade alldeles i skymundan, reflektionen bakom politiken verkade för många obefintlig och trovärdigheten var bevisligen mycket låg för S på riksnivå (medan S lokalt faktiskt gick rätt så bra, även V faktiskt). Så på nationell nivå så lyckades det inte alls för S och V, och det beror nog mycket på att man generellt var dåligare på att förankra politiken nationellt än lokalt.

        Min poäng är att Sommestad lägger tyngdpunkten vid varför och inte vid vad, vilket Sahlin tyvärr inte gjorde. Men är man dryg så begär man förstås att den som lägger tidpunkten vid varför ska lägga tyngdpunkten vid vad och den som lägger tyngdpunkten vid vad ska lägga tyngdpunkten vid varför. Sommestads popularitet tyder dock på att hon verkar vara inne på något när hon tycker det är dags att tänka lite över varför innan man pratar om vad, för en politik måste hela tiden förnyas för att vara i takt med tiden, eftersom vad som är ändamålsenligt vid en tidpunkt inte behöver vara det eller i lika hög grad en annan.

        Personligen tycker jag att skatterna visst ska höjas för de som för närvarande helt enkelt bygger upp förmögenheter som inte kommersamhället till godo. I Norge har man ju höjt skatterna för ett antal pensionärer som inte lider av det. Då kan det tyckas konstigt att icke-oljelandet Sverige tvärt om ska sänka skatten för samtliga pensionärer såsom Sahlin plötsligt kom på att hon ville under valrörelsen, ja betydligt mer än vad Alliansen ville. En fråga om förtroende helt enkelt, politiker som har en åsikt ena dagen och en annan den andra förlorar mycket snabbt i förtroende. Det kändes inte stabilt helt enkelt, det där rödgröna samarbetet, och S i synnerhet. Folk har nämligen inte så kort minne som du och Sahlin verkar tro.

  14. Erik

    Klyftorna är oviktiga. Det spelar ingen roll hur stort avstånd det är mellan den som tjänar bäst och den som tjänar sämst. Det viktiga är att den som tjänar sämst inte har det för dåligt.

    Det kan vara så att man måste tillåta folk att lyckas bra och bli rika för att ha råd att hjälpa de som har det sämst. Framgångsrika företag är vad som skapar jobb. Framgångsrika personer är vad som skapar framgångsrika företag och skatteintäkter.

    • Nebbiolo

      Klyftorna är viktigare än snittnivån. Jämlikhetstanden av Wilkinson&Pickett bevisar detta tydligt. Klyftor skapar ohälsa, mindre bildning, mer brottslighet etc etc. Listan är lång.

      De som har det sämst har det just sämst för att vissa tillåts skansa till sig oerhörda rikedomar på andras bekostnad. Människors behov skapar jobb – inte företag! Företagen endast bestämmer vilka behov de själva tycker är viktigast att uppfylla!

    • Erik: Detta är förstås så fel det kan bli. Alla sociala djur – hundar som apor som människor – drabbas av direkta somatiska syndrom om klyftorna är stora. Vi är inte individer, vi är medlemmar i grupper, och alltför branta hierarkier är psykiskt och fysiskt plågsamma. Som Wilkinson & Pickett har visat är människor gladare, friskare och snällare i mer jämlika samhällen än i ojämlika.

      Det är ingen slump att det mest ojämlika industrisamhället – USA – också är det mest våldsamma, och det där genomsnittslivslängden är lägst och barnadödligheten är högst. Jämlikhet gör människor friska, ojämlikhet gör oss sjuka..

    • lenasommestad

      Hej Erik. Man kan kanske tro att klyftor inte spelar roll utan bara den absoluta levnadsstandarden, men faktum är att redan Adam Smith på 1700-talet lyfte fram det faktum att fattigdom också har en relativ sida, dvs. det spelar roll vad du tjänar i jämförelse med andra. Det beror på avståndet avgör relationen människor emellan. Den som har långt mindre inkomst än andra kan inte delta i samhällslivet; vare sig privat eller offentligt. De som drabbas av relativ fattigdom utesluts ur samhällsgemenskapen. Detta i sin tur skapar en lång rad negativa effekter, som t.ex. ökad kriminalitet, ohälsa och sviktande social tillit. Betydelsen av en hygglig jämlikhet- eller social sammanhållning – är skälet till att EU har gjort just ”social cohesion” till ett övergripande mål för unionen.

      • Dryga Lisa

        Hej Lena,

        Är inte begreppet ”relativ fattigdom” urproblematiskt?

        Så … om Kamprad, Rausing med flera skulle flytta hem till Sverige så skulle det påverka den sociala sammanhållningen NEGATIVT. Den ”relativa fattigdomen” skulle ju öka dvs ”ökad kriminalitet, ohälsa och sviktande social tillit etc.” Det bästa vore då enligt denna tes att jaga bort även Stefan ”HM” Persson med flera. Det vore väl ett rejält steg mot utjämning i detta hänseende.

        Det får mig att tänka också på de gamla öststaterna. Vilka lyckoriken de måste ha varit! Tänk om vi skulle ha Nordkorea här … Eller Kuba …Där finns ju nästan ingen relativ fattigdom alls. MVH

      • M. E.

        Jag håller med Jan Wiklund (februari 10, 2011 kl. 3:44 e m), ”Dryga Lisa”, den bild du har av att det nästan inte fanns någon relativ fattigdom alls i gamla öststaterna är inte objektiv. Rent bortsett från att Lena Sommestad efter vad jag förstår inte pratar om att jaga folk vare sig in eller ut ur landet, men helt enkelt om hur det finns exempel på hur relativ fattigdom är destruktivt och att man därför kan se på hur man kan minska den relativa fattigdomen med positivt resultat. Rimligen tänker hon då inte på Kuba eller Nord-Korea (även om man förvisso inte ska vara svart-vit; våld i hemmet, mot kvinnor och mot barn är mindre vanligt på Kuba än i Europa, och om det kan bidra positivt i Europa att studera detta närmare ska man förstås göra det, förstås utan att importera de saker som det står sämre till med på Kuba än i Europa).

        Vi måste inte vara så dryga att vi inte är öppna för världens komplexitet, ”Dryga Lisa”!

      • M. E.

        Jag undrar lite om Brasiliens senare utveckling inte kan vara ett exempel på hur minskad relativ fattigdom ger positiva resultat? Kanske till och med för miljön?

  15. Nebbiolo

    Det spelar ingen roll hur stort avstånd det är mellan den som tjänar bäst och den som tjänar sämst.

    Du har tydligen inte ännu tagit del av Jämlikhetsanden (Wilkinson&Pickett)…

    Framgångsrika företag är vad som skapar jobb.

    Vad jag vet så är det människors behov som skapar jobb…

  16. Pingback: Den flexibla arbetsmarknaden: del 2 « De Tystas Röst

  17. Pingback: Kämpa för rättvisa, frihet och… bakelser | Av månsken växer ingenting

  18. Pingback: Regeringen leker Ja-leken | Nemokrati

  19. Dryga Lisa: Du har nog misstagit dig på de gamla öststaterna. Inte var de jämlika inte. Där hade partieliten tillgång till allt och folket till mycket lite. Man skulle kunna likna dem vid gigantiska företag med mycket stora skillnader mellan cheferna och arbetarna.

    Det var inte en slump att det är gamla kommunistpampar som nu uppträder som s.k. oligarker. De delade helt enkelt upp det de redan ”ägde” informellt. Mest extremt gick det till i staden Perm där stadens tre kommunistpartipampar gjorde om hela staden till aktiebolag med sig själva som enda delägare.

    • Dryga Lisa

      Hej Jan Wikliund,

      Läs 10 rader högre upp, ovanför mitt inlägg, vad Lena skriver!
      Hon tycks ha en förkärlek för ”relativ fattigdom” isf ”absolut”. Jag ville med mina exempel belysa hur problematiskt detta begrepp är.

      Skillnaderna i öststaterna var i övrigt mycket mindre före ”murens fall” jfr med våra svenska förhållanden, även om partimedlemmarna hade vissa förmåner.

      Det blir inget rikare samhälle bara vi gör oss av med de riktigt rika. Och det är egentligen vad begreppet ”relativ fattigdom” handlar om: minska inkomstskillnaderna. Men det är mycket bättre för oss alla om de rika stannar i vårt land och betalar skatt här. Då kan även den ”absoluta fattigdomen” minskas och det är det som är det viktiga.

      • M. E.

        Men ”Dryga Lisa”,

        var skriver Sommestad att hon vill göra sig av med de rika? Hon säger ju tvärt om att specialinriktade lösningar mot den absoluta fattigdomen har mindre stöd än generella välfärdslösningar som även inkluderar de rika? Och vad säger du om exemplen som visar att den relativa fattigdomen bättre bekämpas med generella välfärdslösningar än specialinriktade lösningar mot den absoluta fattigdomen?

        Igen vill jag påstå att du i din iver att vara kritisk mot Sommestad överser vad hon faktiskt säger.

  20. Adrian

    Det är sorgligt om du Lena Sommestad blir partiledare och statsminister. Barnfattigdom? Det är ju bara oseriöst att använda sig av begrepp som barnfattigdom i dagens Sverige. Socialen garanterar en miniminivå som ligger långt över vad man kan beskriva som fattigdom. Jag är själv uppvuxen i Uppsala på 80-talet med en finsk ensamstående och sjuk mamma som gick på soc och som inte har arbetat en endaste dag i Sverige, men det har inte gått någon nöd på varken mig eller mina s.k ”fattiga” kompisar på Kvarngärdet och i Gränby.

    Dessutom, såklart att den här ”fattigdomen”, hur den nu definieras i siffror, bara kommer att öka i takt med den enorma massinvandringen till Sverige av människor som inte kan försörja sig och som dessutom av tradition har relativt många barn per familj. Det ingår liksom i sakens natur som flykting att man inte kommer hit i egenskap av en potentiellt produktiv enhet, utan (förhoppningsvis) i egenskap av att endast vara skyddsbehövande. Det är oavhängigt om det är sossar eller borgerliga som styr och har ingenting med sämre välfärd att göra. Gör inte politik av allting.

  21. Wilson

    Dear Lena,
    I continue to be awed by the ignorance of ‘educated’ people. If it were not for Reinfeldt and his team, this country would not be as strong economically as it is. Welfare comes from the private sector and the prior government was not on a sustainable course to say the least. Open your mind and ask yourself why S was in power for so long with good ole Gudrun and the equality and state of this state can be so poor. Fusk, svart pengar, integration som inte fungera, skolar som blir sämre och sämre…osv. Wake up!

    • lenasommestad

      Dear Wilson. I do not agree. Welfare comes from the private sector but also from the public sector and from civil society. The most important resource of any country is its people. The Swedish welfare model produced a country on top of the Human Development Index. I am awake!

  22. Pingback: Välfärd, till för dig och mig eller endast för Adel, de mest välbeställda? « SOLIDARITETSTANKEN

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s