Sätt fokus på kvinnors liv och arbete

Med anledning av en bra kolumn idag (17/2) av Lisa Bjurwald i DN vill jag lyfta detta inlägg, som jag skrev häromdagen. Dags att  åter debattera jämställdheten!

När jag nyligen intervjuades av SvD kom det att handla om två kvinnopolitiska frågor: RUT och föräldraförsäkringen. RUT berör en av de svåraste frågorna i alla kvinnors – och mänga mäns – liv: hur livspusslet kring hemarbete och yrkesarbete ska gå ihop. Föräldraförsäkringen och hur den ska utformas är en fråga av större dignitet. Socialdemokraternas förslag om en tredelad uppdelning berör en kärna i   jämställdhetspolitiken: det jämlika ansvaret för barnen.

Det är bra att kvinnopolitiken kommer upp på agendan, men det är synd att intresset inte går ännu längre. Om vi ser tillbaka på svensk politisk historia är framgångarna på jämställdhetens område något som utmärker Sverige framför många andra länder. Redan innan ordet jämställdhet började användas, under 1900-talets början, stod kvinnor och barn i fokus för den svenska modellens samhällsbygge. Från 1930-talet och framåt utformades den moderna socialpolitiken, bostadspolitiken och familjepolitiken. Så småningom skapades en samlad jämställdhetspolitik. Ett märkesår var 1971 då sambeskattningen avskaffades och den svenska modellen formellt omvandlades till något internationellt sett unikt: en tvåförsörjarmodell där män och kvinnor förväntas dela lika på jobb och föräldraskap. För att möjliggöra det jämlika medborgarskapet byggdes förskolan ut, liksom föräldraförsäkringen och äldreomsorgen.

Men vad har hänt i Sverige sedan dess? Anmärkningsvärt lite, vill jag hävda. Idag har frågan om kvinnors rätt till förvärvsarbete och barnomsorg fått politisk sprängkraft i länder som tidigare byggde sina välfärdsstater på en manlig enförsörjarmodell, t.ex.Tyskland och Storbritannien. Men i Sverige, som en gång gick först, är det nu andra frågor som står i fokus. Det har blivit förvånansvärt kontroversiellt att ta ytterligare steg mot jämställdhet i form av en tredelad föräldraförsäkring eller ett helt jämlikt uttag av föräldradagar. Det var också länge sedan som det i Sverige genomförde en stor familjepolitisk utredning, med fokus på barns villkor och på kvinnors liv och arbete.

Jag tror att det nu är dags att nu återigen ta kvinnopolitiken och jämställdheten på allvar. En utredning kan vara ett viktigt steg på vägen. Att bygga kunskap gemensamt är ett bra sätt ska kunna diskutera enskilda frågor som RUT och föräldraförsäkringen.

Jämställdhetspolitiken och kvinnopolitiken  handlar inte bara hur vi bäst löser samspelet mellan familj och arbetsliv just nu, mot bakgrund av dagens arbetsdelning mellan kvinnor och män. Det handlar också om hur vi vill att framtidens Sverige ska se ut, för våra söner och döttrar. Hur vi väljer att utforma jämställdhetspolitiken påverkar våra liv, men det påverkar också vårt samhälle – välfärden och ekonomin. Om kvinnor har problem med sådant som ojämlika löner eller ett ensidigt ansvar för det obetalda arbetet i samhället så är det inte bara kvinnors problem – det är ett samhällsproblem.

Nedan några diagram som belyser svenska kvinnors situation idag, i liv och arbete – med lägre förvärvsinkomster, mer obetalt arbete, mer oregelbundet arbete, större sjuklighet och mer ängslan oro och ångest än män. De är hämtade från SCB:s jämställdhetsstatistik. Vill vi ha det så här? Hur ska framtiden se ut?

Lägre förvärvsinkomster

Mer obetalt arbete:

Mer oregelbundet arbete:


Större sjuklighet:


Mer ängslan, oro och ångest:


Annonser

41 kommentarer

Filed under Jämställdhet

41 responses to “Sätt fokus på kvinnors liv och arbete

  1. Johan

    Lena skriver: ”Det har blivit förvånansvärt kontroversiellt att ta ytterligare steg mot jämställdhet i form av en tredelad föräldraförsäkring. ”

    Det förbluffar, att du anser, att det är ”förvånansvärt” (sic) kontroversiellt att staten ytterligare vill bestämma över enskilda människors privatliv.

    Med vilken rätt gör staten anspråk på att påtvinga ett barns föräldrar något, som de (flesta) inte vill ha?

    Du åberopar ”hur vi vill att framtidens Sverige ska se ut, för våra söner och döttrar”.

    Med vilken rätt anser du, att staten kan köra över enskilda föräldrars önskemål utgående från hur ”vi” = en statlig utredning ”vill att framtidens Sverige ska se ut”?

    • lenasommestad

      Hej Johan.
      När jag läser ditt inlägg undrar jag om du tycker att föräldraförsäkringen ska avskaffas? Eller tycker du bara att just den utformning som föräldraförsäkringen just nu har är den enda rätta?
      Förutsättningen för att förändra föräldraförsäkringen är att det finns en demokratisk majoritet för detta. Föräldraförsäkringen innebär en rejäl och välbehövlig resursöverföring till barnföräldrar från andra skattebetalare. Den utgör inte någon privat rättighet utan är en gemensamt beslutad förmån.
      Som föräldraförsäkringen idag är utformad befäster den en lång rad problem som man kan se olika allvarlig på men som icke desto mindre finns. Jag har nu belyst dessa problem genom att lägga in ett antal diagram i mitt blogginlägg. De visar hur dagens arbetsdelning mellan män och kvinnor befäster en situation där kvinnor har lägre inkomster, större ansvar för det obetalda arbetet, mer temporära jobb, större sjuklighet och lider av mer ångest och oro än män. Vi vet också att en mer jämlik fördelning av ansvaret för hem och barn leder till mer stabila parrelationer. Fler pappamånader stärker mäns förhandlingsposition gentemot arbetsgivaren och kommer att bidra till att många manliga arbetsplatser tvingas anpassa sig till föräldraskap, på samma sätt som man har gjort på kvinnliga arbetsplatser. Att stärka pappors ställning ger också män större förutsättningar att bibehålla kontakten med sina barn efter en skilsmässa. Idag är som som du vet många män som helt tappar kontakten med sina barn.
      Om alla skattebetalare gemensamt ska bekosta en föräldraförsäkring så är det en gemensam angelägenhet hur denna utformas. Sverige har idag en långt längre föräldraförsäkring än vad som är vanligt i andra länder. Även med en tredelning kan svenska mammor vara hemma länge med sina barn.

      Jag är väl medveten om att många familjer idag vill fördela föräldraledigheten så att kvinnan tar största eller hela ledigheten, därför att det fungerar bäst i den situation man lever i – där pappa har högre lön och svårare att vara borta från jobbet. Ibland bör vi dock tänka lite längre framåt. Som kvinna är jag glad över att både män och kvinnor i Sverige tidigare har varit så framsynta att man har fattat demokratiska beslut om reformer som särbeskattning, föräldraledighet och utbyggnad av barnomsorgen. Det tror jag att de flesta svenska kvinnor är.

      • Purple

        Män och kvinnor skiljer sig 1-2% genetiskt sett. Det är lika stor skillnad mellan män och kvinnor som mellan en hanchimpans och en man eller en honchimpans och en kvinna. Fast detta är väl ”biologism” som vi naturvetare inte ska syssla med.

        Varför vill S vara ett tvångets parti? En av de saker som man hör ofta i Sverige är kvinnor som säger ”jag skulle egentligen vilja vara hemma med mina barn, men så får man ju inte säga”. Kvinnor som är politiker och journalister bestämmer att alla kvinnor ska yrkesarbeta. Det finansiella trycket för att få barnen in på daghem är 3-4 miljoner kr för en familj med 2-3 barn. 12000 kr per månad i subvention per barn, per månad för en daghemsplats.

        Om jag förstått det rätt så är utfallet mycket magert. Sedan 1960 är i stort sett det ända som har hänt att kvinnor lämnat hemmet för att utföra precis samma arbete som löneslavar. Världens högsta kvinnliga förvärvsfrekvens, världens mest könssegregerade arbetsmarknad.

        Och en internationellt sett mycket låg andel kvinnliga chefer. Tacka tusan för det med ”solidarisk” lönepolitik, hämta och lämna på dagis samt vabbande. Lättast att vara yrkesarbetande kvinna var det nog när jag var barn (född 64). Då kunde min mamma ha barnflicka.

      • lenasommestad

        Bästa Purple, du är en man född 1964 och din brist på kunskap och insikt är ett bevis för att det är dags att återigen lyfta jämställdhetsdebatten i Sverige.

        När det gäller kvinnors ställning i samhället är du fullständigt insiktslös. Förvärvsarbete innebär för kvinnor ekonomiskt oberoende. Om det för kvinnor har funnits tvång så har det varit tvånget att utan egen lön tvingas ta hand om barn och familj på sin makes och släktens villkor. Särbeskattning och barnomsorg har gett kvinnor den frihet som män alltid har haft: friheten att bestämma över sitt eget liv.

        Om du bekymrar dig om samhällsekonomin kan berätta att utbyggnaden av barnomsorgen är ett kostnadseffektivt sätt att klara omsorgen om barnen, och den svenska modellen med offentlig barnomsorg visar sig också i internationella studier har resulterat i omsorg av mycket hög kvalitet.

      • Johan

        Tack för svar, Lena!

        Du svarade inte på mina frågor.

        Du skriver, att du ”är väl medveten om att många familjer idag vill fördela föräldraledigheten så att kvinnan tar största eller hela ledigheten”.

        Min fråga till dig var, med vilken rätt staten anser sig kunna köra över föräldrars önskemål utgående från hur ”vi” = en statlig utredning ”vill att framtidens Sverige ska se ut”? Förstår du inte den frågeställningen?

        Jag kan förstå hur de resonerar, som anser att Gud har beslutat, vad som utgör ”det enda rätta”, varför människan måste foga sig. Jag sympatiserar inte alls med synsättet – men jag begriper vad man lutar sig mot, när man beropar Gud som en tvingande, allvis auktoritet.

        Men vad åberopar du?

        Eftersom du undrar: ”tycker du bara att just den utformning som föräldraförsäkringen just nu har är den enda rätta” – så kanske du inte förstår frågeställningen.

        Jag anser (förmodligen till skillnad från dig), att socialdemokratin (eller någon annan ideologi alt. religion) *inte kan* göra anspråk på att sitta inne med kunskapen om, vad som utgör ”det enda rätta” ang. hur t.ex. en barnfamilj ska utforma sitt liv. Jag efterlyser därför en förklaring till, varför ni anser er ha rätt att tvinga människor att leva efter ditt partis anvisningar – mot deras vilja.

        Du skriver, att ”det [är] en gemensam angelägenhet hur [föräldraförsäkringen] utformas” eftersom ”skattebetalare gemensamt ska bekosta [denna]”. Är det en helt främmande tanke för dig, att det finns en gräns för vad som är acceptabla statliga intrång i människors privatliv – mot de berördas uttalade vilja. Var går gränsen, Lena? Eller.. anser du, att det inte finns någon gräns?

      • lenasommestad

        Ja vi har mycket olika uppfattning i dessa frågor. Du tycks anse att människan är helt fri att göra sina val om det bara inte finns statliga regelverk som inskränker hennes frihet. Jag menar att så är inte fallet. Ett viktigt skäl till att människor i Sverige – i demokratisk ordning – har kommit överens om att införa en föräldraförsäkring, förbud mot avsked av gifta och gravida kvinnor, offentlig barnomsorg och offentlig äldreomsorg är att befria kvinnor från den ofrihet som har präglat kvinnors liv under historien genom att de ensamma har tvingats ansvara för samhällets obetalda omsorgsarbete, och det ekonomiska beroende av män som kvinnor har fått utstå därför att omsorgen om barnen gjort det omöjligt för dem att konkurrera om jobben. De svenska offentliga systemen har i långa stycken gjort individer friare än förr. Detta gäller för övrigt t.ex. reformer som studielånen, som gör det möjligt för unga svenska män och kvinnor att själva välja hur och var de vill studera – utan att be mamma eller pappa om lov.
        Jag anser inte att föräldraförsäkringen är ett intrång överhuvudtaget. Ingen är tvingad att ta ut föräldraförsäkring, varken män eller kvinnor. Om de ser erbjudandet att helt frivilligt mot god ersättning vara ledig med sitt barn som ett oacceptabelt intrång i människors privatliv har du hamnat alldeles snett. Det är just därför jag frågar hur du ser på dagens föräldraförsäkring.
        Till sist: du tycks också ta för givet att en familj självklart är en enhet som beslutar gemensamt till gagn för hela familjen. Så strävar vi säkert efter att göra i våra familjer, men faktum är att de val som kan tyckas vara för familjens gemensamma bästa idag i många fall slår hårt på kvinnan genom att ge henne lägre inkomst livet ut. I ett tidigare svar i detta kommentarsfält hänvisade jag till en statlig utredning som diskuterar just hur ojämna uttag i föräldraförsäkringen riskerar att cementera en könssegregerad arbetsmarknad med lägre löner för kvinnor.
        Det är möjligt att du tycker att detta är oviktigt. Själv tycker jag att det är viktigt att verka för att kvinnor i samhället har en lika god välfärd som män.

  2. Johan Olofsson

    Jag länkade till en bloggpost med sex diagram.
    Nu verkar de ha försvunnit.
    Det var ju synd.

  3. Björn

    En lagom första reform tycker jag är att införa 250 dagars 100% föräldraförsäkring för varje enskild förälder efter det att ett barn fötts och att föräldrarna därefter har rätt till sex timmars arbetsdag med bibehållen lön fram tills dess att barnet är 8 år eller så, sen kanske 7 timmars arbetsdag tills dess att barnet är 15. Samt höjda barnbidrag och fler nattdagis.

    Jag är säker på att det i de allra flesta fall är nyttigt att föräldrar och barn spenderar mer tid med varandra, mer så än att föräldrar ska kunna arbeta maximalt trots att de har barn. Samtidigt tror jag också att förskola är viktigt för barnets utveckling efter ett, ett och halvt års ålder. Och om så är fallet så är det arbetet som måste prioriteras bort, det tar för mycket tid och energi från föräldrar. Barn, även tonåringar har behov av att föräldrar inte är stressade och tidspressade p.g.a. arbete, resor till o från jobbet och hemarbete.

    • lenasommestad

      Jag tycker att du har rätt i att vi bör återuppta diskussionen om arbetstiden. Exakt hur de politiska förslagen ska se ut behöver jag – och säkert även andra – fundera mera på, men klart är att vårt välstånd inte beror på en maximering av tid i förvärvsarbete. Välstånd skapas i både betalt och obetalt arbete – och egen tid är en del av välfärden.

  4. Hej Lena,

    Jag stödjer kampanjen för dig helhjärtat trots att jag aldrig varit socialdemokrat. Dock har jag socialdemokratin att tacka för så oerhört mycket och längtar tillbaka (framåt) till att de ideal som en gång genomsyrade den socialdemokratiska politiken med bl.a. solidaritet och kunskapsbaserade reformer i högsätet. Jag hoppas så innerligt att S-kongressen tar sitt beslut till fånga och väljer en framsynt, bildad och kunnig partiledare som du som sätter flera av vår tids viktiga frågor under lupp.

    Men, och här till min fråga : Av vilken anledning nämnde du inte kortare arbetstid som svar på SvD: s fråga om livspusslet om nu kvinnor ska vara i fokus? När denna fråga diskuteras är det ju helt centralt att lyfta upp S-kvinnornas (och vi andras) ständiga krav på kortare arbetstid som hittills inte förverkligats? Att över huvud taget med skattemedel stödja RUT är ju att understödja ett samhälle där några ska få mer tid över till roligare saker och några ska – med skattemedel – göra detta möjligt. I stället för att alla får mer tid över till vad de vill lägga den tiden på och de som nu inte väljer att städa sina hem själva får väl köpa in hjälp – men utan skattesubventioner.

    Det är ju verkligen TID – och därmed liv – som vi lider brist på i detta samhälle. Tid och oförstörd natur är ju i allra högsta grad välfärd i dag, där stora delar av världens befolkning lider brist på båda delar. Detta måste integreras i den nya S-politiken om ni vill hitta tillbaka till att vara ett välfärdsparti. Vilket jag verkligen hoppas att ni vill.

    vill citera några rader i den broschyr av Carl Schlyter, som du hittar här

    http://api.ning.com/files/Fyz9lPoEiAvUGOXjOE85H77gJn1HqhPv9I5WqsVKh2682Igf6UWeJ9zgdVjPOFMNjwshIKiUtd6KljzAULdjFkfRSo4jp2s1/ArbetstidKlimatWebb.pdf

    och ur vilken jag hoppas du kan hitta några korn att ta intryck av och arbeta vidare med i en S-politik för 2000-talet. Historiken kring krav på arbetstidsförkortning fram till 70-talet är ju i allra högsta grad socialdemokratisk, sedan gick ju partiet tyvärr alltmer vilse:

    ”Efter flera årtiondens politisk kamp – innanför och utanför de beslutande
    församlingarna – antar Sveriges Riksdag 1919 en lag om åtta
    timmars arbetsdag. Den så uppkomna 48-timmarsveckan – man
    arbetar vid den här tiden även på lördagar – kortas sedan stegvis
    och1973 införs 40-timmarsveckan. Opinionsbildning för fortsatt arbetstidsförkortning
    ner till 6-timmarsdag / 30-timmarsvecka svallar
    genom 1970-talet och bärs upp av en allt stridbarare kvinnorörelse,
    men ett gubbgrått betongblock av näringslivsföreträdare och fackföreningstoppar
    lyckas genom hänvisning till ”ekonomiskt ansvarstagande”
    stoppa fortsatt förkortning av normalarbetstiden. Facit
    av detta ”ansvarstagande” för ekonomin har nu visat sig. Lönernas
    andel av förädlingsvärdet har sjunkit från 55% till 45% sedan början
    av 80-talet. Dessutom har den rikaste tiondelens disponibla inkomst
    ökat med 88% under de senaste 16 åren, medan den fattigaste tiondelens
    disponibla inkomst endast ökat med 15%. Ständigt ökande
    vinstutdelningar hör också till det som karakteriserat dessa år. Upprätthållandet
    av 40-timmarsveckan har, sammanfattningsvis, inte
    bara lett till en sedan 70-talet stigande – av konjunkturer oberoende –
    strukturarbetslöshet utan har dessutom medfört att de med högst inkomster
    erhållit en ständigt ökande andel av produktivitetsvinsterna.
    Under 1900-talets båda sista decennier ökar den faktiska årsarbetstiden
    i två länder i den industrialiserade världen: USA och Sverige.
    SCB:s Statistisk Årsbok (2009) upplyser om att ”Årsmedeltalet för
    arbetade timmar var 138,6 miljoner per vecka. Värdet är det högsta
    som uppmätts i arbetskraftsutbudet sedan mätningarna startade
    1963.” Denna ökande arbetsinsats har emellertid, som vi sett, inte
    gynnat flertalet utan betalt för ökad snedfördelning av inkomsterna.
    Kortare arbetstid skulle, däremot, gynna alla lika mycket och
    därmed leda till en rättvisare fördelning av produktivitetsvinsterna.
    Det är knappast någon slump att vår tids alltmer avreglerade
    kapitalism växlar in ökad produktivitet i högre köpkraft för några
    istället för lägre arbetstid för alla. Ett ekonomiskt system uppbyggt
    kring maximal förräntning av investerade medel är programmerat
    för ständigt stegrad produktion och konsumtion och tillväxt utan slut.”

    jag rekommenderar läsning av hela skriften och hoppas på dig med alla tummar!

  5. Pingback: Endast en seriös sossepartiledarkandidat | Svensson

  6. John A.

    Det bästa vore att ta bort den allmänna föräldraförsäkringen! De statliga försäkringarna ska täcka in ”grundläggande behov” och att bli förälder är inget grundläggande behov. Det är i Sverige inget tvång att skaffa barn och då ska inga speciella försäkringar finnas heller, ingen speciell stimulans. Bort med såväl barnbidrag som statlig ff.

    åt oss istället titta mot framtiden. Det stora hotet inför framtiden är överbefolkningen. Redan nu är fiskevattnen utfiskade; hur ska det då inte bli när vi är 9 miljarder år 2050? Det måste bli slut på snacket om tillväxt. Låt Sverige bli den stat som tar initiativet till att befolkningen världen över inte växer mer!

    • lenasommestad

      Tack John.
      Jag håller med dig om att överbefolkningen i världen är ett stort problem. Men jag håller inte med dig om att föräldraskap skulle vara en privat fråga som staten inte har anledning att stötta.
      Födelsetalen i Sverige har sedan länge sjunkit till en nivå som ligger under reproduktionsnivån, dvs. utan invandring sjunker antalet invånare i Sverige. I många länder i Europa ligger nivån långt under reproduktionsnivån; ja så långt under att det finns en stor oro för att man inte ska klara av att ta hand om de äldre i samhället. Redan dag finns en stor inflyttning från t.ex. Nordafrika till Syderuopa och från Östeuorpa till Tyskland för att dessa länder ska klara omsorgen om sina gamla.
      I övriga delar av världen är det stora bekymret inte att födelsetalen är för höga just nu; det stora problemet är att mycket stora generationer hann födas INNAN födelsetalen började gå ner. Den snabba befolkningstillväxten inträffade under ett antal decennier efter det andra världskriget, då barnadödligheten sjönk snabbt samtidigt som människor ännu inte hade hunnit anpassa sina familjemönster efter en ny situation, där barnen överlevde. Nu sker detta, olika snabbt i olika delar av världen – men allt pekar på att födelsetalen går ner mot västerländska nivåer i alla länder i världen. Idag är födelsetalen fortfarande mycket höga i Afrika men långt lägre i t.ex. de flesta asiatiska länder. I vissa länder – och kanske främst Kina – har födelsetalen pressats ner så snabbt att det finns skäl att känna oro för hur man ska klara den snabba övergången från en ung till en åldrande befolkning. (Samtidigt är det förstås en fördel för Kina att befolkningstrycket nu inte är större än det är – inte minst mot bakgrund av landets känsliga ekosystem).
      Hur ser vi på barn? Är det ett grundläggande behov att få föda barn eller ej? Detta är naturligtvis en värderingsfråga där vi får respektera varandras uppfattningar.
      Min egen uppfattning är att möjligheten att kunna föda barn är en fråga om välfärd och livskvalitet. Jag anser också att den familjepolitik som vi bedriver inte bara handlar om föräldrarna och deras vilja att skaffa barn utan om barnen själva och deras livsvillkor. Den svenska familjepolitiken syftar till att ge alla barn en chans till en god uppväxt. En viktig lärdom från många års forskning om fattigdom och ojämlikhet är att föräldraskap utgör en stor fattigdomsrisk. Föräldrar som skaffar barn tar de allra mesta av kostnaderna för detta själva, i form av utlägg i pengar och mycket omfattande arbetsinsatser. Det stöd som samhället ger syftar till att de som skaffar barn ska kunna leva på ungefärligen samma nivå som de som inte skaffar barn. Jag tycker att detta är en bra politik.
      För den som är ensamstående kan familjepolitiken ibland upplevas som orättfärdig. Många ensamstående lever under svåra villkor, eftersom det är dyrare att leva ensam än i en parrelation samtidigt som den särskilda omsorg som visas föräldrar inte kommer ensamstående utan barn till del. Här tror jag att det handlar om att vi i samhället i stort måste bedriva en god välfärdspolitik, så att alla kan leva under goda livsvillkor – oavsett om man är förälder eller ej. Vad barnföräldrar beträffar gäller det att komma ihåg att samhällets stöd handlar om barnen i första hand. Varje människa som har kommit till världen har en rätt till ett gott liv.

      • Purple

        Barnafödandet i Nordafrika har som tur är gått ner, på 20 år har det rasat från 5-7 barn per kvinna till strax över 2. Detta utan tvång och informationskampanjer. Det verkar vara det moderna samhället, med modern medicin som gör att kvinnor skaffar färre barn. Utbildning har nog inte så mycket med det att göra för i t ex Marocko är nästan hälften av kvinnorna analfabeter.

      • lenasommestad

        Utbildning påverkar barnafödandet men också andra faktorer, som urbanisering. Det faktum att ungdomsgenerationer är mycket stora innebär i sig ett hinder för familjebildning eftersom det blir svårare att få jobb, bostad etc. Klart är att sjunkande fertilitet är en del i varje samhälles moderniseringsprocess.

      • Stefan

        Visst är befolkningsökning och överbefolkning såsom mycket annat i allra högsta grad ett regionalt problem. Det finns två sätt att minska befolkningsökningen. Det ena är kinas modell (och den vet vi vad vi tycker om). Den andra är att utbilda kvinnor. Det ger dem möjligheter i samhället och därmed val i livet.

  7. Pingback: S: Höger eller Vänster, Lönedumpning, ERM och EMU – eller Kollektivavtal och strejkrätt? | Nemokrati

  8. Karl

    ”Ett märkesår var 1971 då sambeskattning infördes”

    Du menar väl avskaffades?

    • lenasommestad

      Absolut! Tack för det. Sambeskattningen avskaffades 1971; särbeskattning infördes. Nu har jag korrigerat så att det blir korrekt.

  9. UM

    Jag är för jämställdhet och att dela lika på uppfostran av barnen men jag kan inte förstå varför man inte diskuterar konsekvenserna av att förlägga nyttan av föräldraförsäkringen till föräldrarna. Jag menar att som det ser ut idag är föräldraförsäkringen primärt till för barnet. Det är något jag tycker verkar vara vettigt. I händelse till exempel att en förälder är arbetslös (vilket händer) eller att en förälder har studerat (vilket också händer) kommer en kvoterad föräldraförsäkring, såvitt jag förstår slå hårt emot dessa barn i form av att de får betydligt kortare tid med sina föräldrar. Detta förslag verkar främst gynna de familjer där båda har en inkomst. Vid en tredelad föräldraförsäkring innebär alltså förslaget att de familjer där inte båda föräldrarna har vettig SGI kommer att få en tredjedel mindre tid för barnen.
    Det blir alltså ett förslag som drabbar de svagaste i samhället och är följaktligen ett exempel på antingen ett ogenomtänkt förslag eller en besparing på föräldraförsäkringen, medveten eller omedveten.

    • lenasommestad

      Du tar upp en viktig aspekt, nämligen att uttag av föräldraförsäkring kan påverkas av föräldrars inkomst. Problemet är att dessa överväganden i stort sett alltid leder till att kvinnan tar ut mest tid, därför att hon har lägst inkomst. Kvinnors ständiga frånvaro för barn leder i sin tur till att kvinnor får sämre chanser i arbetslivet och blir kvar på låga inkomstnivåer. Vi återskapar ett samhälle där det skeva ansvarsfördelningen består, till stor skada för många kvinnor som många gånger hamnar i stora ekonomiska svårigheter efter skilsmässa, och för män som tappar möjligheten till nära kontakt med sina barn.
      Den fråga jag vill ställa till männen är: hur viktigt är det att vara pappa? Vilka kvinnor avstår från att vara hemma med sina barn med hänvisning till att de inte kan därför att de får för låg ersättning? Vad är det för pappor som inte kan prioritera sina barn framför jobb i tre månader av sitt liv?? Det har varit bekvämt att vara pappa därför att man alltid har kunnat prioritera sitt jobb och ändå räkna med att det egna barnen får bästa möjliga omsorg. Det har också varit svårt att vara en pappa som tar ut föräldraledigt eftersom pappor förväntas prioritera jobbet före sina barn.
      Det är oerhört svårt att klara jobb och ekonomi när man har små barn och sjukdom och arbetslöshet gör det ännu svårare. Men allra svårast blir det för de mammor som efter att ha tagit huvudansvaret för barnen när de är små står ensamma med deltidsjobb, låg lön och låg pension därför att det när barnen var små var mest ekonomiskt att de skulle ta allt ansvar för barnen och mannen skulle prioritera inkomsten. Till sist måste vi återvända till den grundläggande fråga som står på spel; ska mammor och pappor dela ansvaret för barnen? Har barn rätt till en nära relation till båda sina föräldrar? Vill vi ha ett samhälle där kvinnor har samma chans att utvecklas i arbetslivet som män?

      • Martin

        Hej,

        Jag tror du attackerar detta problem ur fel perspektiv. Utan att göra anspråk på att ha detaljerad kunskap om arbetsmarknaden vill jag ändå påstå att de ojämna inkomsterna inte i första hand beror på att kvinnor är hemma mer med barn, utan att de i större utsträckning arbetar i yrken med lägre löner. Om vi skall få en jämnare inkomstfördelning bör arbetet snarare börja i den änden, inte genom en påtvingad förändring i föräldraförsäkringen som riskerar att gå ut över barnen.

        Svaret på din fråga: ”Vilka kvinnor avstår från att vara hemma med sina barn med hänvisning till att de inte kan därför att de får för låg ersättning?” går att hitta i följande rapport: http://www.sweden.gov.se/content/1/c6/01/77/14/116bbfe1.pdf

        Det är kvinnorna som ligger över inkomsttaket. Där kvinnan ligger över taket och mannen under taket är fördelningen att mannen tar ut hela 40%, nästan jämn fördelning. Med tanke på att kvinnan rent fysiskt kan behöva en återhämtning efter graviditeten samt har bättre förutsättningar att amma de första månaderna tycker jag 40% är en väldigt lovande siffra. Den pekar framförallt på att inkomsterna i familjen styr hur föräldraförsäkringen fördelas mellan föräldrarna. Sedan kan man tycka att det vore bättre om den också låg på 35-50% där båda hade samma inkomster, men det skulle vara mer kraftfullt att istället attackera problemet där det egentligen finns istället för att från statligt håll ta bort frihet och tvinga in vissa familjer med ojämn inkomst i ekonomiska bekymmer.

        Det är naturligt att en familj som väljer mellan att få 10 000 kr mindre i månaden kan tycka att det inte är så viktigt att fördela föräldraledigheten helt jämnt mellan föräldrarna mot en total kostnad på kanske 50 000 kr. Och om man nu vill ta den kostnaden kanske man hellre väljer att låta den med lägre inkomst ta ut färre dagar och vara hemma i många fler månader, vilket ger barnen längre tid hemma med någon av sina föräldrar istället för kortare tid jämnt fördelat. I familjer med riktigt stora inkomstskillnader, exempelvis när någon är arbetslös eller studerande, kan en påtvingande fördelning slå väldigt hårt mot barnen då den föräldern med den högre inkomsten mot ekonomisk bakgrund inte kan vara hemma alls och då får barnet istället en mycket kortare tid med sina föräldrar före de skall börja på förskola.

        Om vi ändå håller oss till föräldraförsäkringen är några alternativ att:
        1. kraftigt höja taket i föräldraförsäkringen
        2. ge ännu bättre jämställdhetsbonus, gärna kopplad till högre takgränser åtminstone för jämställdhetsbonusen
        3. korta ner antalet dagar i föräldraförsäkringen och istället höja taket eller ge kraftig jämställdhetsbonus

        Men bäst effekt skulle vi få om någon liknande åtgärd kombinerades med att styra över kvinnor till att välja yrken med högre lön. Problemet bottnar väl ändå i att typiska kvinnoyrken (som också ofta tillhör den offentliga sektorn) har lägre lön och typiska mansyrken har högre lön. Sedan finns det skillnader och orättvisor inom samma yrkesgrupper som bör bort, men jag spekulerar i att den största effekten ändå är valet av yrke snarare än de mindre skillnaderna i inkomst som finns inom varje yrke.

      • lenasommestad

        Hej Martin.
        Tack för ett utförligt svar. Visst är det så att kvinnor som har högre inkomster i högre grad väljer att dela sin föräldraförsäkringstid med männen, men ditt exempel bekräftar ändå precis det jag skriver: ÄVEN de kvinnor som har högre lön än sina män tar ut hela 60 procent av tiden, dvs. familjen väljer en ekonomiskt ofördelaktig modell därför att kvinnan trots allt vill vara hemma med sitt barn. DU ser det som en naturlig följd av att kvinnan ”rent fysiskt kan behöva en återhämtning efter graviditeten samt har bättre förutsättningar att amma de första månaderna”. Men att avstå från jobbet och karriären under många månaders föräldraledighet är inte något självklart utan något som vi i Sverige har valt att stötta genom en stark föräldraförsäkring och som därmed har blivit en norm för hur kvinnor förväntas göra — till glädje för barnen. Många länder har betydligt kortare ledighet även för kvinnor.
        När det gäller löneskillnader mellan män och kvinnor finns det en mycket omfattande forskning, och kort kan jag säga att detta stora problem inte kan lösas genom att kvinnor går över till mansjobb. En mer grundläggande fråga är nämligen vad som egentligen bestämmer lönenivån – är det arbetets art eller är det helt enkelt vem som utför det? Historiskt vet vi att det tveklöst är så att jobb som utförs av kvinnor är sämre betalda helt enkelt därför att de utförs av kvinnor. I svensk industri fanns till exempel särskilda kvinnolönelistor ända fram till början av 1960-talet. Om du ser på de diagram som jag har i min blogg kan du också observera att löneskillnaderna mellan män och kvinnor sticker iväg just i den ålder då man bildar familj. Fram till 30-årsålders ligger kvinnors löner obetydligt lägre än mäns och ökar i samma takt. Därefter viker kvinnors lönekurva av. Kvinnors svaga löneutveckling över livet är helt enkelt direkt relaterad till barnafödandet. En familj som tänker ekonomiskt har anledning att fundera över inte bara hur många tiotusentals kronor man förlorar under föräldraledigheten genom att den som tjänar mest (oftast mannen) prioriterar att jobba. Man bör också fundera över hur mycket familjen kommer att förlora i inkomst under resten av livet genom att mamma kommer efter i sin karriär under några mycket viktiga år på arbetsmarknaden.
        När det till sist gäller hur föräldraledighet påverkar löner så finns förstås en omfattande forskning även kring detta. Se t ex bilagan till den svenska långtidsutredningen 2003, som här bifogas.I denna bilaga diskuteras hur uttag av föräldraförsäkring påverkar den könssegregerade arbetsmarknaden och kvinnors löner.
        Man diskuterar i utredningen utförligt det tryck neråt på lönerna som föräldraledighet kan innebära samt hur kvinnors inriktning mot familjeansvar också påverkar yrkesvalet, t.ex. Sambanden är komplexa men slutsatsen är att det är viktigt att reformera föräldraförsäkringen för att skapa ett mer jämställt arbetsliv. Så här skriver man avslutningsvis: ”Som vi har visat sorterar arbetsgivare efter kön, kvinnor får andra typer av arbetsuppgifter med lägre lön. Män straffas med en långsammare löneutveckling om de tar föräldraledigt, vilket bör minska deras vilja att ta längre ledighet, och kvinnor ges inte tillträde till karriäryrken så länge som inte männens föräldraledighet ökar. En klokt utformad individualisering av föräldraförsäkringen skulle kunna ge de incitament som krävs för att bryta denna låsning.”
        Bilagan:
        http://www.sweden.gov.se/content/1/c4/16/05/2ef8838c.pdf

      • UM

        För mig är det otroligt viktigt att vara pappa, och jag har tagit ut majoriteten av de föräldraförsäkringsdagar som vi har haft tilldelade, detta eftersom min fru studerade och jag hade en SGI. Barnen tog vi hand om tillsammans. Ekonomiska styrmedel i all ära, men med med en alltför stor tilltro till dessa kan politiken bli instrumentell. Jag tror att ett skifte i värderingar skulle vara det viktigaste tillsammans med att mäns och kvinnors löner skulle bli jämlika. Jag vill återigen påpeka att skälet till föräldraförsäkringen borde vara barnets behov. Självfallet skall föräldrarna dela lika på bördan, men att individualisera föräldraförsäkringen riskerar att resultera i att på ett typiskt nyliberalt sätt uppvärdera den handlande individen och nedvärderande den individ (barnet) som inte kan tillvarata sina intressen själv.

      • Martin

        Tack för ditt svar Lena. Jag vill dock igen förtydliga att föräldraförsäkringen i första hand skall vara till barnens bästa, inte användas som verktyg för att skapa ett mer jämlikt samhälle och jämna ut löneskillnader. Det finns säkerligen ett par positiva effekter som skulle komma av att individualisera föräldraförsäkringen mer än idag, men det skulle komma med ett par bieffekter med bitter eftersmak. Antagligen skulle det bli liknande och värre situationer än de förändringar som Alliansen drivit igenom kring sjukförsäkringen. Familjer där inkomsterna mellan mamman och pappan skiljer sig mycket åt skulle hamna i kläm ekonomiskt, och allra värst är att barnen skulle hamna i kläm. Det skulle enligt mig vara både solidariskt och socialt mycket dåligt att sätta en minoritet av föräldrarna och deras barn i sådana situationer, och media skulle utan problem kunna hitta mängder av familjer som hamnar i kläm i diverse situationer.

        Även om undersökningar visar att föräldraförsäkringen har påverkan på lönerna kan jag inte se att mer individualisering är rätt väg. Jag föreslår några andra alternativ:

        1. Korta ner föräldraförsäkringen, men höj taket. Statistiken visar att det kommer ge jämnare uttag.
        2. Anpassa oss till flera länder i Europa och korta ner föräldraförsäkringen dramatiskt. Om det viktiga är att få jämlikhet och kvinnor drabbas lönemässigt av att vara hemma bör en drastisk, men fungerande, lösning vara att inte låta dem vara hemma mer än typ 2 månader. Ge pappan 2 månader då också. Är löneskillnaderna jämnare i länder som har kortare föräldraledighet? Om inte, är det verkligen troligt att en individualisering skulle ha någon större effekt på löneskillnaerna? Detta alternativ är inte bra för barnen, men är bättre och kraftfullare om det viktigaste är jämlikheten.
        3. Höj lönerna för de offentligt anställda. Kraftigt. Då lyfts de yrkena som domineras av kvinnor idag och det påverkar löneskillanderna kraftigt. Att muttra om att yrken som kvinnor väljer att arbeta i har sämre betalt blir lite som att kasta sten i glashus när man är politiker och faktiskt på något sätt är arbetsgivare åt just de kvinnorna som har lägre lön i vård, skola och omsorg. Driv en kampanj för att höja deras löner. Men förankra den också med ekonomerna i partiet för att säkerställa att det kan skapas det budgetutrymmet och att det inte leder till kraftig inflation etc. Tyvärr tror jag det blir svårt att få till i praktiken, men att skapa en opinion för en sådan förändring är ett viktigt första steg. Här finns i varje fall större möjligheter att påverka löneskillnaderna direkt än att försöka styra dem genom föräldraförsäkringen med risken att sätta vissa familjer och barn i kläm.

        Jag är inte emot en reform av föräldraförsäkringen. Men de måste göras rätt, försiktig och av rätt anledningar. Det måste finnas bättre verktyg att attackera löneskillnaderna med än genom föräldraförsäkringen.

      • lenasommestad

        Hej Martin. Tack för svar.
        Att höja taket menar jag är viktigt. Den socialdemokratiska regeringen höjde taket under mandatperioden före valet 2006, men alliansen valde att sänka igen. Att korta föräldraförsäkringen tycker jag inte är en bra idé. Det som händer i länder med riktigt kort föräldraförsäkring är att de kvinnor som jobbar och återvänder till jobbet efter ett par-tre månader får ett mindre avbräck i sin karriär än kvinnor i Sverige, men här kommer värderingarna kring barnen in. Jag tycker att den modellen innebär att man tvingas lämna bort sitt barn tidigare än vad jag tror att de flesta föräldrar i Sverige vill. Därtill kommer problemet att många kvinnor pga av den korta föräldraledigheten inte återvänder till jobbet alls. Istället för en skevt fördelad föräldraförsäkring får man då ett skevt fördelat yrkesarbete, där många kvinnor helt förlorar kontakten med jobbet. Det är inte bra alls.
        Slutligen håller jag helt med dig om jobben i offentlig sektor. Detta är ett område som politiken förfogar över – men inte bara politiker utan också väljare och skattebetalare. När är vi beredda att betala kvinnor en rimlig lön för deras jobb i offentlig sektor?
        Till sist vill jag ändå understryka att jag är helt övertygad om att familjer klarar att dela föräldraförsäkringen jämnare – med en tredjedel åt pappan som första steg. Som jag tidigare skrivit innebär kvinnors långa frånvaro från jobbet ofta en stor förlorad livsinkomst för kvinnan och hennes familj. När alla kvinnor oavsett lön kan välja att vara hemma, då måste också män kunna göra det. Jag tror att du har fel i att detta är en stor risk för barnet. Risken är långt större att barn lever i fattigom därför att deras frånskilda mammor har låg lön och en svag ställning på arbetsmarknaden. Men framförallt handlar det om att pappor måste inse hur oerhört viktigt det är att få ett eget ansvar för barnen redan när de är små. Det är en investering för resten av livet.

    • Martin

      Du har skarpa svar och jag får inse att det ligger en del bakom ditt resonemang. Det handlar om att hitta en balansgång mellan vad som i första hand är bra för barnen och i andra hand kan bidra till att skapa ett mer jämlikt samhälle. Till detta är kopplat svåra frågeställningar. Jag tror att vi skulle kunna klara oss på en något kortare period föräldraledighet än idag och istället öka taket, men det går inte i linje med socialdemokratiska värderingar om att i första hand rikta sig till de med lägre inkomster. Jag tror också att jämställdhetsbonusen kan ge effekt om några år. Ett alternativ är att tillföra nya dagar bundna till pappan istället för att minska valfriheten genom att överföra gemensamma dagar till respektive förälder. Jag tittade på statistik i (http://www.sverigesingenjorer.se/SiteCollectionDocuments/Rapport_remiss_undersok/Sveriges_Ingenjorer_kids_karriar.pdf) och kan lyfta fram följande citat:

      ”År 2003 tog ”genomsnittspappan” i Sverige 43 föräldradagar (enligt RFV:s statistik) per barn som uppnått fyra års ålder.”

      Det är ju inte alls bra, det är vi överens om. Men det visar redan här att barnet faktiskt blir drabbat av de 60 dagar som idag är öronmärkta. I genomsnitt tas inte ens alla de dagarna ut. En effekt av det är att våra barn i genomsnitt missar 17 dagar hemma med någon av sina föräldrar. Tråkigt för dem.

      Effekten av den andra ”pappamånaden” är enligt en undersökning jag hittade på nätet inte enorm, utan skiftar några procent i rätt riktning. Risken som jag vill lyfta fram är att de 17 dagar som barnen i genomsnitt går miste om idag kommer med säkerhet öka om fler ”pappamånader” införs. Är det verkligen värt det?

      Jag vill också tillägga att mätandet av antalet dagar som tas ut är en trubbig mätning. I regel är kvinnan hemma mest i början och då har man inte någon SGI att skydda utan kan ta ut mindre än 5 dagar. När männen kliver in i föräldraledigheten måste de efter en period börja ta ut minst 5 dagar för att skydda sin SGI. Dessutom kan man, som jag själv gjorde, se efter vad som ger mest total föräldraledighet och ersättning. Istället för att min fru tog ut de mesta dagarna då hon var hemma (hon tog 1 dag i veckan första året) var jag ledig på fredagar och kunde då ta ut 3 föräldradagar i veckan då helgen kan räknas in. På pappret ser det ut som att jag var hemma mycket mer än min fru, men i realiteten var jag endast hemma på fredagarna då hon dessutom också var hemma.

  10. Lena skriver:
    Ett märkesår var 1971 då sambeskattningen avskaffades och den svenska modellen formellt omvandlades till något internationellt sett unikt: en tvåförsörjarmodell där män och kvinnor förväntas dela lika på jobb och föräldraskap.
    Ja, det var en bra reform då. Men för att den ska vara verkligt bra krävs full sysselsättning, som vi hade då. När vi nu dras med allvarligt hög arbetslöshet blir den här reformen i somliga fall en riktigt otäck kvinnofälla. Den minskar avsevärt många kvinnors möjlighet att ex, be en odräglig man dra eftersom kvinnor fått svårare att försörja sig och eventuella barn. Därmed kan de i värsta fall bli inlåsta i ett hopplöst eller eländigt äktenskap eller förhållande.
    Ack så enkelt dessutom, för en man att, då han ledsnar på sin fru, dra vidare med den goda lönen och så står hon där med en grinande fattigdom framför sig, i värsta fall utan försörjningsmöjligheter eller med en försörjning på en mycket låg nivå, samt förstås en usel pension i slutänden.
    Så jag menar nog att dagens situation kräver andra lösningar än 70-talets för att jämställdheten ska gynnas och för att inte alltför många kvinnor ska råka illa ut.

    • Som i nästan alla frågor av betydelse för ett land som vill vara ett sk välfärdsland, det fungerar inte utan full sysselsättning. Var finns de barn som misslyckas i skolan, där det är hög arbetslöshet, varför misslyckas integration… hög arbetslöshet, varför förfaller infrastruktur på nationell och kommunal nivå, hög arbetslöshet ger lägre skatteintäkter och högre sociala kostnader etc etc …

      Det går inte i längden att ge illusionen av ett välfärdssystem när man tagit bort fundamentet, folk inser förstås detta även om analysen kanske inte är den rätta och då kan moderaterna skörda framgångar, varför betala mer till ett system som ändå krackelerar när M ger intryckt av att de kan få lite mer till sig själv och sin familj.

    • lenasommestad

      Du har rätt Kerstin. Kvinnors ekonomiska oberoende kräver full sysselsättning.
      Jag tycker också att det är detta som vi ska prioritera.
      Man kan argumentera för att politiken istället bör anpassas efter den verklighet vi ser: kvinnor har lägre löner, jobbar deltid etc. och tar en större del av det obetalda arbetet. Då ska männen kompensera dem för detta, är argumentet, eller de välfärdspolitiska systemen ska byggas upp för att skydda kvinnor som har tagit huvudansvaret för barnen. I många länder finns änkepensioner etc. som utgår från att kvinnor är försörjda av män.
      Jag tror dock själv att detta är fel väg att gå; ja i alla händelser är det att ge upp grundläggande mål om jämlikhet och kvinnors och barns rättigheter. Det skulle också innebära att vi driver utvecklingen tillbaka genom att ännu fler kvinnor – med hopp om stöd och kompensation – drivs in i att acceptera ett eget ekonomiskt beroende som ett sätt att praktiskt lösa frågor kring familjens gemensamma försörjning under familjeåren. Vi vet också att komopensation i form av t.ex. vårdnadsbidrag, änkepension eller pensionspoäng från maken aldrig kan ge kvinnor det oberoende och den självständiga ställning som eget yrkesarbete kan ge.
      Flera kommentarer hittills på detta blogginlägg från andra än dig Kerstin visar på ett stort motståndet mot idén att män ska ta ett jämlikt ansvar för barnen och det obetalda arbetet i samhället. Här tycker jag att vi ska argumentera emot! I Sverige har vi trots allt kommit långt på vägen mot ett jämställt medborgarskap. Vi har det formellt och måste kämpa för att det ska realiseras i praktiken.
      Vi har som män och kvinnor ett gemensamt ansvar för våra barn, och även män måste inse att föräldraskap inskränker på den personliga friheten. Det är inte kvinnors sak att ensamma bära den konflikt som ligger i själva tillvaron som människa: konflikten mellan vår egen strävan efter oboeroende och självförverkligande och vårt eget personliga ansvar för de barn som vi sätter till världen.

      • Lena:
        Tack för utförligt svar.
        Vi måste också komma ihåg att vi hade ett annat skattesystem då, ett som var avsevärt mycket mer progressivt och därför inte förfördelade kvinnor med lägre löner (eller män med sådana), som fungerade mer omfördelande alltså. Jag brukar säga att den offentliga sektorn utbyggnad, mellan åren 1960-1980, var ett sätt att för första gången i historien betala kvinnor anständigt för de traditionella kvinnosysslorna, om än inte fullt ut, låta kvinnor vara med och dela på landets inkomster.

        Jag håller annars förstås med dig vad gäller vad som vore önskvärt, men samtidigt kan jag inte tycka att i väntan på det goda måste vi acceptera det riktigt dåliga, för det har blivit mycket sämre för många kvinnor de senaste 20 åren. Det bör man inte sopa under mattan.

        Jag har aldrig förordat ex. det tyska systemet, men för närvarande har tyska kvinnor en tryggare sits än de flesta svenska kvinnor, då deras äkta män blir skyldiga att betala underhåll till dem, vid skilsmässa, tills de gifter om sig (inte undra på att många män i Tyskland tycker att det svenska ”jämlikhetssystemet” är mycket bättre). I Sverige kan en kvinna, som servat sin man under många år, numer bara kastas ut, utan att hon har någonting att falla tillbaka på, inte en chans att få ett arbeta som hon kan försörja sig på. Det är en rent djävulsk situation för en del kvinnor. Jag har träffat några av dem.

        Föräldraförsäkringen tycker jag ingenting om eftersom jag inte satt mig in i hur den ser ut den här veckan men visst bör män vara med och ta det fulla ansvaret för barnen, inte bara ekonomiskt.

      • lenasommestad

        Kerstin, du stärker mig i min uppfattning om att vi måste göra en ordentlig utredning om hur kvinnors liv i Sverige ser ut idag och resonera om hur lösningarna ska se ut.
        Du har helt rätt i att den offentliga sektorn äntligen synliggjorde det kvinnoarbete, som så länge har varit obetalt. Detta resulterar ju för övrigt ofta i att man ondgör sig över hur ”orimligt kostsamt” det är med den offentliga sektorn.

  11. Mikael

    Jag tycker föräldraförsäkringen är alltför generös. Ska det verkligen vara så som många av mina kompisar gör, dvs drar till Thailand eller Australien 2 månader på statens bekostnad? Bara för att man fått ett barn?

    Näe titta på Danmark tex där jag tror att man får vara hemma 6 mån sammanlagt. Sen är det bara att skaffa en barnflicka eller in med ungen på dagis. Det mår dessutom ungarna bra av har jag läst. Ju tidigare de lämnas in på dagis desto snabbare utvecklas deras hjärna.

  12. Pingback: Föräldradagarna uppdelade eller inte? « Aktivarum

  13. Hej igen,

    Jag hoppas du får tid att diskutera arbetstidsförkortning som ett led i de reformer du talar om, delad föräldraförsäkring och arbetstidsförkortning tror jag mycket på. Kanske i ett separat inlägg?

    läs även Dagens Arens intervju med professor Tim Jackson:

    ”Stämmer inte det?
    – Bara så länge vi fortsätter att sträva efter ökad produktivitet. Och så länge du antar att de anställda arbetar lika många timmar i framtiden som de gjorde tidigare. En lösning är att alla i hela samhället arbetar mindre. Då skulle inte ekonomin behöva växa så mycket.”

    här:

    http://dagensarena.se/reportage/adjoss-till-tillvaxtsamhallet/

  14. Mycket bra inlägg. Du är en av de som kommissionen efterfrågar Sympatisörerna från akademin som vågar dra politiska slutsatser av vetenskapen. Härligt att du finns

  15. Marie

    Å, vad jag önskar att fler pappor valde att vara med sina barn. Och jag tycker definitivt att politiken ska understödja det som är önskvärt av samhället. Tack för ett bra inlägg och genomtänkta svar på kommentarerna – och jag hoppas vi ser dig som partiledare snart.

  16. Jag vill poängtera, med hänvisning till diskussionen om barnens bästa att

    1. Föräldraförsäkringen och Föräldraledighetslagen infördes främst som en jämställdhetspolitisk reform för att kvinnor skulle kunna både skaffa barn och arbeta. Inte få kicken så snart magen började visa sig, eller när barnet fötts. (Vilket allt för många kvinnor får även idag, dessvärre, det är bara att ta del av t ex DO:s statistik över ärenden.) Den var inte tänkt främst som någon slags förlängning av barnkonventionen.

    2. Varför skulle en tredelad föräldraförsäkring vara sämre för barnen? Är det inte att underkänna pappor som lika bra föräldrar att resonera på det sättet? En tredelning enligt det förslag som lades av Föräldraförsäkringsutredningen under förrförra mandatperioden, och som Göran Persson och S tyvärr förpassade till ett runt arkiv nånstans, skulle inneburit att mamman fick en (1) månad mindre att förfoga över. Knappast livsfarligt för barnet väl?

    För övrigt anser jag att om jag skall vara med och betala för föräldrars ledighet skall jag också får vara med och tycka till om hur försäkringen utformas. Därför faller min röst alltid på ett parti som har (tre)delad föräldraförsäkring som krav och löfte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s