Att bo granne med ondskan

Denna lördagsmorgon väntar jag som så många andra på en positiv vändning i Libyen. Men tragedin fördjupas, allt medan Sveriges regering är förfärande passiv (DN).

Utvecklingen i Nordafrika ställer frågorna om vårt eget ansvar på sin spets. Hur främjar vi i Sverige utveckling och demokrati i en värld, där ett stort antal av världens fattiga och växande ekonomier leds av diktatorer? Alla som i praktiken har konfronterats med problemet vet  att det inte finns några enkla svar. I det multi-laterala samarbetet är det regeringar som är samtalspartners – alltför ofta diktaturer. Biståndspolitiken balanserar i strävan att bistå världens fattiga utan att stötta korrupta regimer. Världshandeln omfattar regimer av det mest förhatliga slag – och den svenska staten stöttar denna handel genom generösa exportkrediter. Kontakter kan stärka förtrycket – eller bidra till förändring. På mitt nattygsbord ligger en aktuell och viktig bok av historikern Klas Åmark, Att bo granne med ondskan. Den handlar om ett av Sveriges stora trauman, vårt förhållande till nazismen, Nazi-Tyskland och Förintelsen. I historiskt perspektiv har många varit hårda i domen över den svenska bristen på ansvar under nazismens epok i Europa. Men hur förhåller vi oss till dagens ondska? Det finns sannerligen skäl till självrannsakan.

Jag skulle önska att vi som socialdemokrater tar demokratirevolterna i Nordafrika som utgångspunkt för en rejäl diskussion om hur vi har hanterat dessa svåra frågor och på vilket sätt vi har skäl att ompröva vår politik. Skäl att reflektera och ompröva finns på många områden. Själv har jag hittills främst önskat mer fokus och en tydligare etisk kompass när det gäller regelverk och tillämpning ifråga om vapenexporten. Jag har också pläderat för en omprövning av politiken i Afghanistan. Militariseringen av EU:s utrikespolitik oroar. Samtidigt har vi också skäl att försvara viktiga politikområden, och vi bör bidra till en nyanserad debatt. Det gäller till exempel biståndet.

I gårdagens DN gick Bengt Nilsson till angrepp mot Socialdemokraterna för att partiet i sitt Afrikaprogram uttrycker stöd för Afrikanska unionen och ledarskapsdialoger med afrikanska ledare. Den artikeln och Nilssons kritik är värd en seriös debatt, men tyvärr går han också fram med onödiga och svepande förenklingar om svenskt bistånd.

Jag tycker att Bengt Nilsson har rätt i att det finns goda skäl att diskutera modellen med budgetbistånd och biståndets roll i diktaturländer. Men Bengt Nilsson har fel när han utan att blinka hävdar att biståndspengar avsedda för fattigdomsbekämpning ”lika gärna” kan  användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen eller muta väljare. Risk finns att budgetbistånd frigör resurser, men det är långt troligare att diktatorer prioriterar militär före fattigdomsbekämpning oavsett biståndsinsatser. Därtill kommer att långtifrån allt bistånd är budgetbistånd. Påståenden om att ”inga” (!) politiska konsekvensanalyser görs av biståndet är likaså en svepande förenkling. Biståndet omprövas ständigt – här är Zimbabwe ett exempel. Det handlar inte om att ”inga” konsekvensanalyser görs. Det handlar om i vad mån de görs i tillräcklig omfattning, och om vårt agerande har gett önskade resultat. Här krävs en öppen och självkritisk diskussion, men med insikt om att bistånd aldrig kan bedrivas utan risker eller kompromisser.

Bengt Nilsson hävdar också att biståndspolitiken präglas av ett ensidigt makthavarperspektiv. ”Folket är inte intressant.” Detta är också en grov förenkling. Om Nilsson har rätt i att kritisera när makthavarperspektivet blir för dominant, så har han fel i att påstå att detta är det enda perspektiv som har präglat svensk biståndspolitik. För att klara hem detta argument måste han förtiga till exempel det faktum att svenskt bistånd inte bra kanaliseras genom regeringar och multilaterala organ utan också i stor utsträckning genom civilsamhällets organisationer. Socialdemokraterna, som Nilsson särskilt kritiserar, förordar inte bara ledarskapsdialoger utan också utökat bistånds- och opinionsarbete genom folkrörelserna (Afrikaprogrammet).

Revolterna i Nordafrika är hoppingivande och viktiga, därför att de visar på den kraft som finns i länder som är på väg att resa sig ur fattigdomen och vars stora ungdomsgenerationer med egen kraft kan forma sin demokrati.

I många andra delar av Afrika har dock utvecklingen ännu inte nått den mognad som präglar de unga, dynamiska länderna i Nordafrika. De flesta länder söder om Sahara tyngs  ännu av en ofattbar fattigdom, en fattigdom som förvärras av exploatering och förtryck men som i grunden handlar om outsägligt svåra förutsättningar i form av stora barnkullar och därmed en tung försörjningsbörda, hög dödlighet och ohälsa, samt bristande resursbas ifråga om utbildning, infrastruktur och administrativ kompetens.

Att stora insatser i form av bistånd inte har resulterat i att Afrikas länder redan idag har uppnått välstånd kan inte – så som ibland görs – tas som intäkt för att bistånd inte behövs. Så länge som över 40 procent av befolkningen i många afrikanska länder är barn, så länge kommer dessa länder att brottas med fattigdom. Det är enkel samhällsekonomi som vi som givare och partners i världssamfundet måste förhålla oss till.

Själv är jag övertygad om att biståndet i än högre grad än idag måste inriktas på själva grunden för utveckling: utbildning och hälsa. Detta, i sin tur, kräver ett ännu starkare fokus än i dag  på kvinnor och barn. Bättre utbildning  för kvinnorna och lägre barnadödlighet skapar förutsättningar för familjeplanering och ökat välstånd. Genom satsningar på utbildning och hälsa kan vi stärka länders egen förmåga att ta tag i de frågor som de i grunden själva måste ta ansvar för: utvecklingen av sitt eget samhälle och sin egen demokrati. Så länge fattigdom, ohälsa, hög dödlighet och brist på utbildning består i Afrika, så länge kommer utrymmet också att vara förfärande stort för diktaturens företrädare.

Men låt oss heller inte glömma det som demokratirevolterna i Nordafrika har påmint oss om: att utrikespolitik kräver något mer utöver omsorg om ekonomiska och realpolitiska realiteter. Det kräver en diskussion om etik och solidaritet. Det kräver en debatt om vårt ansvar som medmänniskor. Att bo granne med ondskan är alltid svårt – men historiens lärdomar kan hjälpa oss att växa som människor. Jag hoppas att ni läser Klas Åmarks bok.

Annonser

18 kommentarer

Filed under Demokrati

18 responses to “Att bo granne med ondskan

  1. Lars W

    Kanske svenska regeringen borde har väljat annan taktik ? Vi har erfarhet även den taktiken. Dawit Isaak fallet: ” I november 2005 släpptes Dawit plötsligt…. Men alltför snabba uttalanden om hur man gått till väga för att påverka den Eritreanska regimen, av diplomater och av den dåvarande utrikesministern ( S ) Laila Freivalds, bidrog till att tiden i frihet inte blev längre än 48 timmar.”– Har inte S-partiet lärt sin läxa, stora tomma ord har ingen som helst påverkan till diktaturländer, mer skada än nytta är resultatet.

    • lenasommestad

      Jag tror att det är viktigt att betänka konsekvenserna av den handlingsnorm som du nu föreslår för svensk utrikespolitik.
      Du bör också betänka att det finns många aktörer i Libyen som påverkas av omvärldens reaktion – också till exempel alla militärer som överväger om de ska överge Khadafi eller ej.
      Ska världen hädanefter stillatigande betrakta när en regim driver öppet krig mot sitt eget folk?

  2. Ett sätt att verkligen långsiktigt hjälpa afrikanerna- förutom att omedelbart stå upp för mänskliga rättigheter – är att snabba upp omställningen till fossilfritt samhälle och bli ett land som visar respekt genom att vända oljestriderna ryggen i stället för att ducka och klaga på bränslepriserna.

    Eller som en egyptisk bloggare uttryckte det:

    Fuck oil prices, freedom is priceless

    http://www.effektmagasin.se/fuck-oil-prices-freedom-is-priceless

    • lenasommestad

      Ja – striden om fossilbränslena bidrar sannerligen inte till stabilitet!

      • Vad är din åsikt om kärnkraften, Lena? När oljan sinar, varifrån skall vi få vår energi? (Du kanske har skrivit något i ämnet tidigare? Jag hittar inget vid en snabb sökning.)

      • lenasommestad

        Hej.
        Jag anser att vi bör fasa ut kärnkraften i takt med att vi kan ersätta den med energieffektivisering och förnybara energikällor, i enlighet med socialdemokraternas program. Jag har inte skrivit så mycket om vår energiframtid men däremot hållit många anföranden i frågan speciellt under min tid som VD för Svensk Fjärrvärme. Min grundinställning är att det finns en enorm potential att utveckla energisystemet med nuvarande teknik och en än större med utveckling av ny teknik. Kärnkraften är en energikälla som rymmer mycket stora problem när det gäller slutförvaring. Sverige är ett av få länder som ens är i närheten av en lösning på slutförvaret, och då ska vi komma ihåg att planerna idag handlar om att slutförvara bränsle från nuvarande kärnkraftverk – inte att slutförvara för en expanderande kärnkraftsindustri. Till slutförvarsproblemet kommer risk under drift samt risk för kärnvapenspridning. Kärnkraft är än mer riskabelt i ett internationellt sammanhang och om vi inte anser att detta är en energikälla som alla länder kan hantera så bör vi tar vårt ansvar och utveckla andra.
        Möjligheterna för energibesparing i världen är enorma, inte minst inom ramen för hållbara städer. 70 procent av primärenergin i Europa går förlorad som spillvärme. Möjligheterna att skapa kyla genom spillvärme och kallt havsvatten har inte alls tagits till vara. Potentialen för vind, sol etc. är också enorm. Om dessa potentialer ska kunna utnyttjas måste vi dock, menar jag, lämna idén att marknaderna kan ta huvudansvaret för energiomställningen. Mycket energiteknik kräver långtgående systemtänkande och samordning. En kraftfull omställning kräver också att konsumenterna har förtroende för energiproducenterna – vilket inte är fallet idag.

      • Tack för svaret, Lena! Men på sätt och vis var det ett icke-svar.

        Jag delar definitivt din skepsis mot nuvarande form av kärnkraft som en långsiktig lösning. För mig är det olycksrisken som är det allra tyngsta argumentet emot. Risken att något går snett är väldigt liten för varje anläggning, men konsekvenserna om det faktiskt gör det är så katastrofala att varje risk är för stor. Lägg därtill möjligheten att någon som vill oss illa medvetet saboterar, så stiger risken avsevärt.

        Men vad är alternativet? Vi behöver energi just nu, det är inget som kan skjutas på framtiden. Effektiviseringar i all ära, men elbehovet kommer oundvikligen att öka i takt med att oljan tar slut. Nuvarande kärnkraftverk sjunger på allra sista versen. Vi kan inte vänta längre på att det dyker upp någon ny teknik som löser energiförsörjningen. Antingen satsar vi på ny kärnkraft nu, eller också har vi implicit gjort vårt val, och det valet är importerad kolkraft.

        Eller ser du någon annan lösning som kan garantera vår elförsörjning på kort sikt, i den nära framtid när nuvarande kärnkraftverk lägger benen i vädret?

      • lenasommestad

        Faktum är att jag är helt övertygad om att potentialen för att producera förnybar energi och att energieffektivisera är tillräckligt stort. Problemet när vi hela tiden tvekar är att vi undergräver incitamenten för förnyelse av produktionsapparaten. Historiskt ser vi detta mycket tydligt. Så snart energipriserna dyker och tillgången på el är god så avtar investeringarna i omställning.
        Det stora problemet som jag ser det är att våra avreglerade energimarknader är illa rustade att ta de långsiktiga investeringar och de risker som omställningen kräver. Likaså finns ett stort motstånd bland många konsumenter, som inte litar på att de pengar som de betalar verkligen används till klimatåtgärder. I takt med att inkomstskillnaderna ökar växer detta problem med kunders misstroende och motståndet mot klimatskatter som hamnar i företagens fickor.
        Valet att ställa om är en kostnadsfråga – eller kanske snarare en fråga om att betala investeringar i ny energiteknik nu eller att betala dem senare.
        När det gäller debatten om kärnkraftens vara eller icke vara går debattens vågor ofta höga. Jag bevittnade detta bl.a. när jag var ledamot i referensgruppen till Kungliga Vetenskapsakademins Energiutskott. Bland dem som då riktade hård kritik mot KVA:s fixering vid kärnkraften och deras ifrågasättande av t.ex. vindkraftens potential var Energimyndighetens generaldirektör Tomas Kåberger. Hans kloka analyser i frågan har gjort mig ännu mer övertygad om att kärnkraften är en återvändsgränd. Ju snabbare vi väljer att satsa kraftfullt i rätt riktning, desto bättre.

      • Så vad du föreslår är att sätta ner foten, och säga typ ”om fem år stänger vi oåterkalleligen av kärnkraften”, och sedan hoppas att alternativen infinner sig? Och gör de inte det så är det elimport som gäller? Det känns som ett mycket farligt spel.

      • lenasommestad

        Svar: nej! Modellen bör vara densamma som vid nedläggningen av Barsebäck. Den föregicks av mycket grundliga analyser i syfte att kartlägga att energiförsörjningen kunde klaras. Min poäng är att det måste finnas en tydlighet om vartåt vi vill. Vi måste undvika att marknaden översvämmas av ny kärnkraft, vilket blev fallet från 1980-talet och vilket återigen kan bli fallet om de kärnkraftverk som vi har inte bara uppgraderas utan också ersätts av nya med större kapacitet. Vi måste också vara trovärdiga i vår linje att satsa på energieffektivisering och förnybart — annars blir investeringsriskerna alldeles för stora för dem som vill satsa på dessa nya energislag.

  3. That what is happening in the fact that the revolution of Tunisia led to the outbreak of the revolution now sweeping the entire Arab world and Iran, which can be extended to Africa and Asia for many reasons. So it does not seem to be there is general stability in sight.
    China, Russia and Israel are showing concern for the developments, and that the U.S. administration would be unable to deal with these developments for many reasons.

    That the revolution has become a new factor in the global political development, and management of the world has become more difficult and dangerous than the former.

  4. UM

    Tack för ett klokt och klart resomang.

  5. Fridolf

    Elisasson är verkligen en dumbom! Men det kännetecknar hela den socialdemokratiska oppositionen som ständigt kastar sten i glashus. Att Bildt håller låg profil beror på att hans intressen är säkerheten för de svenskar som var kvar i Libyen, inte att högmodigt fördöma diktatorer för att vinna billiga politiska poäng på betryggande avstånd från ansvaret.

    • lenasommestad

      Jan Eliasson är en erfaren diplomat kapabel att göra en minst lika god analys av situationen som Calr Bildt – om än annorlunda.

  6. Tack för mycket intressant läsning.

    Gjorde också kopplingen till oljan som Anso ovan i ett blogginlägg igår.
    http://majastopek.blogspot.com/2011/02/aj-ajvad-vi-bor-skammas.html

    Hälsning Maja Stopek

  7. Pingback: Borg och Reinfeldt arkitekterna bakom systemskiftet « Ett hjärta RÖTT

  8. Bertil Johansson

    Hej Lena,
    Jag fyllde 80 den 9:de mars, fyra dagar sedan. Har väntat på dig i c:a
    60 av dom. Lycka till!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s