Att bo granne med ondskan

Denna lördagsmorgon väntar jag som så många andra på en positiv vändning i Libyen. Men tragedin fördjupas, allt medan Sveriges regering är förfärande passiv (DN).

Utvecklingen i Nordafrika ställer frågorna om vårt eget ansvar på sin spets. Hur främjar vi i Sverige utveckling och demokrati i en värld, där ett stort antal av världens fattiga och växande ekonomier leds av diktatorer? Alla som i praktiken har konfronterats med problemet vet  att det inte finns några enkla svar. I det multi-laterala samarbetet är det regeringar som är samtalspartners – alltför ofta diktaturer. Biståndspolitiken balanserar i strävan att bistå världens fattiga utan att stötta korrupta regimer. Världshandeln omfattar regimer av det mest förhatliga slag – och den svenska staten stöttar denna handel genom generösa exportkrediter. Kontakter kan stärka förtrycket – eller bidra till förändring. På mitt nattygsbord ligger en aktuell och viktig bok av historikern Klas Åmark, Att bo granne med ondskan. Den handlar om ett av Sveriges stora trauman, vårt förhållande till nazismen, Nazi-Tyskland och Förintelsen. I historiskt perspektiv har många varit hårda i domen över den svenska bristen på ansvar under nazismens epok i Europa. Men hur förhåller vi oss till dagens ondska? Det finns sannerligen skäl till självrannsakan.

Jag skulle önska att vi som socialdemokrater tar demokratirevolterna i Nordafrika som utgångspunkt för en rejäl diskussion om hur vi har hanterat dessa svåra frågor och på vilket sätt vi har skäl att ompröva vår politik. Skäl att reflektera och ompröva finns på många områden. Själv har jag hittills främst önskat mer fokus och en tydligare etisk kompass när det gäller regelverk och tillämpning ifråga om vapenexporten. Jag har också pläderat för en omprövning av politiken i Afghanistan. Militariseringen av EU:s utrikespolitik oroar. Samtidigt har vi också skäl att försvara viktiga politikområden, och vi bör bidra till en nyanserad debatt. Det gäller till exempel biståndet.

I gårdagens DN gick Bengt Nilsson till angrepp mot Socialdemokraterna för att partiet i sitt Afrikaprogram uttrycker stöd för Afrikanska unionen och ledarskapsdialoger med afrikanska ledare. Den artikeln och Nilssons kritik är värd en seriös debatt, men tyvärr går han också fram med onödiga och svepande förenklingar om svenskt bistånd.

Jag tycker att Bengt Nilsson har rätt i att det finns goda skäl att diskutera modellen med budgetbistånd och biståndets roll i diktaturländer. Men Bengt Nilsson har fel när han utan att blinka hävdar att biståndspengar avsedda för fattigdomsbekämpning ”lika gärna” kan  användas till att förstärka presidentens säkerhetsstyrkor, eller till att köpa vapen eller muta väljare. Risk finns att budgetbistånd frigör resurser, men det är långt troligare att diktatorer prioriterar militär före fattigdomsbekämpning oavsett biståndsinsatser. Därtill kommer att långtifrån allt bistånd är budgetbistånd. Påståenden om att ”inga” (!) politiska konsekvensanalyser görs av biståndet är likaså en svepande förenkling. Biståndet omprövas ständigt – här är Zimbabwe ett exempel. Det handlar inte om att ”inga” konsekvensanalyser görs. Det handlar om i vad mån de görs i tillräcklig omfattning, och om vårt agerande har gett önskade resultat. Här krävs en öppen och självkritisk diskussion, men med insikt om att bistånd aldrig kan bedrivas utan risker eller kompromisser.

Bengt Nilsson hävdar också att biståndspolitiken präglas av ett ensidigt makthavarperspektiv. ”Folket är inte intressant.” Detta är också en grov förenkling. Om Nilsson har rätt i att kritisera när makthavarperspektivet blir för dominant, så har han fel i att påstå att detta är det enda perspektiv som har präglat svensk biståndspolitik. För att klara hem detta argument måste han förtiga till exempel det faktum att svenskt bistånd inte bra kanaliseras genom regeringar och multilaterala organ utan också i stor utsträckning genom civilsamhällets organisationer. Socialdemokraterna, som Nilsson särskilt kritiserar, förordar inte bara ledarskapsdialoger utan också utökat bistånds- och opinionsarbete genom folkrörelserna (Afrikaprogrammet).

Revolterna i Nordafrika är hoppingivande och viktiga, därför att de visar på den kraft som finns i länder som är på väg att resa sig ur fattigdomen och vars stora ungdomsgenerationer med egen kraft kan forma sin demokrati.

I många andra delar av Afrika har dock utvecklingen ännu inte nått den mognad som präglar de unga, dynamiska länderna i Nordafrika. De flesta länder söder om Sahara tyngs  ännu av en ofattbar fattigdom, en fattigdom som förvärras av exploatering och förtryck men som i grunden handlar om outsägligt svåra förutsättningar i form av stora barnkullar och därmed en tung försörjningsbörda, hög dödlighet och ohälsa, samt bristande resursbas ifråga om utbildning, infrastruktur och administrativ kompetens.

Att stora insatser i form av bistånd inte har resulterat i att Afrikas länder redan idag har uppnått välstånd kan inte – så som ibland görs – tas som intäkt för att bistånd inte behövs. Så länge som över 40 procent av befolkningen i många afrikanska länder är barn, så länge kommer dessa länder att brottas med fattigdom. Det är enkel samhällsekonomi som vi som givare och partners i världssamfundet måste förhålla oss till.

Själv är jag övertygad om att biståndet i än högre grad än idag måste inriktas på själva grunden för utveckling: utbildning och hälsa. Detta, i sin tur, kräver ett ännu starkare fokus än i dag  på kvinnor och barn. Bättre utbildning  för kvinnorna och lägre barnadödlighet skapar förutsättningar för familjeplanering och ökat välstånd. Genom satsningar på utbildning och hälsa kan vi stärka länders egen förmåga att ta tag i de frågor som de i grunden själva måste ta ansvar för: utvecklingen av sitt eget samhälle och sin egen demokrati. Så länge fattigdom, ohälsa, hög dödlighet och brist på utbildning består i Afrika, så länge kommer utrymmet också att vara förfärande stort för diktaturens företrädare.

Men låt oss heller inte glömma det som demokratirevolterna i Nordafrika har påmint oss om: att utrikespolitik kräver något mer utöver omsorg om ekonomiska och realpolitiska realiteter. Det kräver en diskussion om etik och solidaritet. Det kräver en debatt om vårt ansvar som medmänniskor. Att bo granne med ondskan är alltid svårt – men historiens lärdomar kan hjälpa oss att växa som människor. Jag hoppas att ni läser Klas Åmarks bok.