Vill Folkpartiet fortfarande ha generell välfärd av hög kvalitet?

Bästa Lotta Edholm:

Med anledning av ditt nya blogginlägg Mer om skolvalet och segregation, där du refererar en artikel i Liberal Debatt, väljer jag att svara med ett eget blogginlägg.

Låt mig då först konstatera att Liberal Debatt, som du citerar, inte ger en korrekt bild av den forskning som finns om skolsegregation. Det finns inte någon enighet bland forskare om att boendesegregationen kan förklara den växande skolsegregation som vi ser idag, även om boendesegregation självklart också utgör ett problem. Se t.ex. bloggen Skolval och segregation. Här visas en helt annan bild.

Anders Lindbom, som framträder i artikeln, är ingen objektiv rapportör om forskningsläget ifråga om skolsegregation, som artikelförfattaren tycks tro. Tvärtom har han gjort sig känd som den främste företrädaren för uppfattningen att det är boendesegregation och inte skolval som skapar segregation i skolan. Jag är förvånad över både Anders Lindboms uttalande om ‘otrevliga reaktioner’ på den egna forskningen och din egen oro över att det nu förs en livlig debatt om dessa viktiga frågor. Saklig argumentation om vetenskapliga spörsmål är värdefull och nödvändig. Den behövs om vi som politiker ska kunna bedriva en kunskapsbaserad politik. Det kan vara otrevligt att bli motsagd och ifrågasatt, både när det gäller resultat och metodik, men inom forskning och offentlig debatt är detta någonting som vi alla får lära oss att hantera.

Folkpartiet har hårt drivit frågan om kunskap i skolan. Jag förstår att det är bekymmersamt att behöva konfronteras med ny statistik som visar att detta viktiga mål om kunskap i skolan kan stå i motsättning till ett annat för dig lika viktigt mål: oinskränkt valfrihet. Men politik är inte alltid enkelt. Du hävdar att ‘man gör hela debatten om försämrade skolresultat en otjänst om man tror att lösningen är att tvinga barn att gå i skolor som de och deras föräldrar valt bort’. Jag tror att du själv gör debatten om försämrade skolresultat en långt större otjänst om du bestämmer dig för att det oinskränkta fria skolvalet är en icke förhandlingsbar princip, vars effekter du vägrar att diskutera.  Att blunda inför problem är sällan en bra strategi.

Jag skulle liksom du ingenting hellre önska än att alla goda ting i skolan gick  att förena – likvärdighet, valfrihet, god integration och goda skolresultat. Dock anser jag att den svenska skolans resultat och alla barns lika möjligheter är så viktiga frågor, att varje politiker har ett ansvar att förhålla sig till de nya resultat som har presenterats, till exempel i Pisa 2009. Önsketänkande får inte vägleda oss.

Så vidare till en annan fråga: selektiv politik kontra generell. Du skriver i din blogg om det socioekonomiska stöd som ges i Stockholm för att utjämna skillnader. Att sådant stöd ges är självklart mycket bra och vi är helt eniga om behovet av sådan kompensation. Samtidigt vill jag påminna om att utvärderingar som har gjorts visar att denna typ av kompensatorisk omfördelning generellt sett bedöms som otillräcklig av Skolverket (se Lärarförbundets rapport Perspektiv på skolan). Vidare måste vi förhålla oss till att den kompensatoriska omfördelningen kan bli allt svårare att försvara, om utvecklingen mot allt större kvalitetsskillnader mellan skolor fortsätter. Ju mer obalanserad elevsammansättningen blir i en skola, desto dyrare och svårare blir det ju att kompensera. Risken är  uppenbar att viljan från barn och föräldrar i andra skolor att avstå extra resurser till de mest behövande är begränsat och att det kan minska i takt med att behoven växer. Att betala det fria skolvalet genom att allt mer resurser måste föras över till skolor med t.ex. en extremt hög andel barn med utländsk bakgrund kan vara ett pris som inte alla är beredda att betala. Ska då mer resurser tillskjutas? Eller hur klarar vi de ökade kostnader som segregationen för med sig?

Här stöter vi på det i välfärdspolitiken så välkända problemet att en selektiv politik sällan har väljarnas stöd: ju mer som politiken inriktas på att ge extra resurser till de mest behövande, desto mer försvagas stödet bland övriga medborgare för välfärdspolitiken. För Folkpartiet, som sedan decennier tillbaka alltid har stått upp för en generell välfärdspolitik, borde det kännas tveksamt att nu på det viktiga utbildningsområdet med öppna ögon välja att förstärka en selektiv modell med riktade stöd. Varför inte istället försvara en generell modell, med tjänster av hög och likvärdig kvalitet till alla?

Så mina frågor till Folkpartiet är:  1) Har ni fortfarande som mål att höja kunskapsnivån i svensk skola?  2) Har ni fortfarande som mål att upprätthålla en generell, svensk välfärdspolitik?

Om svaret på dessa frågor är ja, då är det viktigt att förutsättningslöst och pragmatiskt analysera det fria skolvalet, dess effekter och reformmöjligheter. Om Folkpartiet tillsammans med den övriga borgerligheten väljer att blunda för de problem som konkurrensmodellen för skolsystemet innebär, så är risken stor att det svenska skolsystemet inte bara tappar ytterligare i kvalitet och resultat . Risken är också stor att det till sist blir ett exempel på ett two-tier system, dvs. en välfärdsmodell där den generella politiken har ersatts av två olika ingångar: en för de resursstarka och en för de resurssvaga.

Envist vägrar jag att tro att ett svenskt socialliberalt parti vill bidra till detta.

Mer skrivet: DN (vars analys är intressant men vars slutsatser jag inte delar…)

Annonser

15 kommentarer

Filed under Välfärd

15 responses to “Vill Folkpartiet fortfarande ha generell välfärd av hög kvalitet?

  1. UM

    Ett mycket bra inlägg! Det finns dock en sak jag undrar lite över och det är följande skrivning: ”Här stöter vi på det i välfärdspolitiken så välkända problemet att en selektiv politik sällan har väljarnas stöd: ju mer som politiken inriktas på att ge extra resurser till de mest behövande, desto mer försvagas stödet bland övriga medborgare för välfärdspolitiken.” Jag tror inte att man skall ta detta axiom för givet. Det du beskriver här är en ideologisk skärningspunkt – och jag tror att det är just här striden måste utspela sig.

    För vad sägs egentligen? Är detta sant, då är ju väljarna dumma i huvudet då de inte inte inser att genom att göra detta besparas de en massa otrevligheter i form av farliga medmänniskor eller om de själva eller någon närstående skulle drabbas av allvarliga problem kanske det skulle vara bra att det fanns lite extra resurser. Egentligen är det självklart att detta gynnar alla, ändå uppfattas det inte så. En annan förklaring kan ju vara att politikerna har så låga tankar om väljarna att de inte tror att någon kan förstå något annat än det kortsiktiga egenintresset.

    Jag tror att båda dessa ståndpunkter inte är helt riktiga utan att denna föreställning är en produkt av en ideologisk strid som har vunnits genom att det kortsiktiga vinstintresset och cynismen har idealiserats. Vi upprätthåller alltså detta suboptimerade (om uttrycket tillåts) tänkande därför att det känns jobbigt och hotfullt att ändra en ståndpunkt vi vet är fel, som vi tror ändå gynnar oss utan att någon annan märker det.

    Genom att ge solidariteten och respekten för andra på båten har vi också tappat i självrespekt. Denna självrespekt kan inte återvinnas genom att vi försöker kompensera oss med att höja vår egen betydelse inför oss själva, det förvärrar bara problemet.

    Att hitta en utväg ur denna självcynismens dilemma tror jag är nyckeln till att bekämpa nyliberalismens ideologiska hegemoni.

    • lenasommestad

      Tack för ditt inlägg. Min diskussion här om hur väljare i regel reagerar är tyvärr en kunskap som finns från den jämförande välfärdsforskningen. Om du vill ha en kompensatorisk överföring till dem i samhället som behöver extra stöd, så visar erfarenheten att detta sker mest framgångsrik i länder med generella välfärd, dvs. system där alla betalar för samma system. När stödet blir riktat till en viss grupp är det svårt att få stöd för rejäla överföringar. Jag tror som du att solidariteten i ett samhälle självklart också bestäms av andra faktorer och att det ständigt står en strid kring dessa frågor, men det är också viktigt att lära av erfarenheten. Den mekanism som jag talar om kallas ibland för välfärdsparadoxen: ju mindre vi riktar oss just till de allra fattigaste, desto mer kan just de allra fattigaste få av den gemensamma kakan.

      • UM

        Tackar för svar. Naturligtvis förespråkar jag generella regler, speciell ”fattigvård” tror jag inte är någon bra strategi. Meningen med mitt inlägg var att försöka peka på betydelsen av de mellanmänskliga relationerna och värdet av dessa. Jag tror att fokusera på en dialogisk kommunikation och relationernas betydelse kan vara en väg att hitta en hållning som kan motivera ett samhälle där det gemensamma är en tillgång och inte en belasting.

    • Nebbiolo

      Jag tror att du är inne på en väldigt viktig tanke!

      Jag tror att vi alltför länge skolats i att tro att vi är alltigenom egoistiska varelser och att vi alltid skall sätta oss själva i första rummet och att detta skulle vara något djuriskt och nedärvt hos oss. Den nyliberala ideologin använder detta som ett slagträ (om inga andra altternativ står till buds). Även rena förfalskningar av Darwin såsom Survival of the fittest har använts för att styrka den nyliberala idén. Det var förövrigt inte Darwin som myntade detta utan Herbert Spencer som snarare levererade tankar om ”social Darwinism”.

      Modern forskning visar (i strid med den gängse tron) tvärtom att människan (såval som våra historiska förfäder) såsom flockdjur snarare har vår medfödda förmåga till empati att tacka för vår arts utveckling och överlevnad. Forskaren Frans de Waal belyser denna mkt intressanta forskning i sin underhållande bok The age of empathy.

      Motsatsen till empati är förövrigt avsaknad av densamma vilket också är diagnosen för psykopati.

      Intressant är också att kulturen i vilken vi lever kan påverka vår förmåga till empati, dvs att mer egoistiska kulturer dämpar förmågan till empati men även öka andelen diagnostiserade psykopater. Tex så har USA mer än dubbelt så stor andel som många länder i Europa, vilket verkar stödja tesen.

      Jag tror därför precis som du att det är viktigt att styrka vår inneboende kraft av empati!

      Vi skall givetvis ta stans i forskningen i syfte att sänka (sista återstoden i) fundamentet för nyliberalismen som idé – den saknar all bäring i forskningen!

      …vilket även Lena så starkt påvisat i artikeln – tack Lena!

      • UM

        Människan har både en egoistisk och en altruistisk sida. Det är viktigt att inte glömma bort den altruistiska sidan av existensen. Denna sida är i lika hög grad sammankopplad med tillfredsställelse för individen som den egoistiska viljan att fylla sina behov.

      • Nebbiolo

        @UM

        Jag vet inte om man kan kalla ”att tillfredställa sina behov” för egoistiskt, åtminståne inte förrän det är på andras (i kollektivet, gruppen, familjen) bekostnad. Jag tror inte bara att vi inte skall glömma existensen av äkta altruism (vilket skiljer sig från empati) utan snarare höja den till något som garanterat vår arts överlevnad och lett till många av mänslighetens framgångar, dvs att vi hjälper varandra till framgång och i möjligaste mån delar bördor och utdelning av vårt gemensamma arbete.

        Empati är inte altruism (som snarare är de handlingar som empati kan utmynna i) utan handlar om hur andras känslor speglas i vår egen hjärna så att vi själva upplever samma känslor (vi har tydligen någon slags spegelneuroner i hjärnan för just denna funktion). Att skratta och dessutom själv bli glad när vi ser någon annan göra det är ett exempel. Frans de Waals bok ”The age of empathy” är väldigt underhållande (samtidigt som den refererar till den moderna forskningen i ämnet) och ställer mänskligheten i en helt ny dager som skiljer sig från de gängse ”sanningarna” – jag rekommenderar den varmt.

      • Nebbiolo

        @UM

        David C Korten höll vid lanseringen av sin nya bok ”Agenda for a New Economy”(och i omedelbar anslutning till finanskrisens utbrott i USA) ett mkt starkt tal i Trinity Church (på just Wallstreet…som så att säga skapade finanskrisen). Han är också inne på dessa tankar, dvs att härskarna ofta ”tvingat på oss” tron att vi är egoistiska varelser (och att det är OK att skapa sig fördelar på andras bekostnad) när vi i själva verket är på vår topp och mår som allra bäst när vi tillsammans med andra människor skapar något meningsfullt för oss alla.

  2. Pingback: Inte lätt att vara sjuk, arbetslös eller statstjänsteman i Alliansens Sverige! | LO Bloggen

  3. Pingback: Ärkebiskopen stöder diakonernas upprop « Ett hjärta RÖTT

  4. Pingback: Jag vill se Lena Sommestad som ordförande för programkommissionen « Röda Berget

  5. Alexander

    Ännu ett strålande inlägg! Man blir snar tvungen att sätta på sig solglasögon när man läser din blogg, Lena! 8D

    På tal om valfrihet så rekommenderar jag starkt, för den som har ca 20 minuter över, det här tänkvärda och underhållande föredraget av Barry Schwartz från TEDtalks om valfrihetens paradox.

  6. Kim

    Klockrent. Bara att hoppas att du får möjlighet att ta tag i både socialdemokratin och Sverige. Och jag är inte ens sosse …

  7. Gustav

    ”Politik ska bygga på kunskap”! Lenas enkla och geniala slagord för en ny tid!

  8. UM

    @Nebbiolo:
    Jag tror att kanske kunde ha varit tydligare. Med egoism menar jag en person som tycker om sig själv och därför också kan tycka om andra. Egoismen är just den positiva kraft som ser till att individen kan sätta gränser gentemot andra då det behövs samt en grundläggande insikt om att de egna behoven också har ett värde. En egoistisk person kan bli mätt.

    En egocentrisk person däremot tycker inte om sig själv och försöker kompensera detta genom att hävda sig på andras bekostnad och förskansa sig andra människors tillgångar och egenskaper. En egocentrisk person kan inte bli mätt.

    Nyliberalismen har egocentrin som ideal enligt min mening, inte egoismen – symptomatiskt nog kallar man sin egocentri för egoism därför man vill förknippas med självkärlek och inte kompensationer.

    Självfallet är det ju så att dessa båda hållningar finns i alla människor samtidigt, men genom att ideologiskt legitimera denna omättliga sida hos människan så får den också förutsättningar för ett större spelrum inom individen och i samhället.

  9. Pingback: Rädda kassan (Facebookgrupp) « miniblogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s