Dagens debatt – om ungas villkor

Idag gästbloggar jag på en viktig webbplats, Mellan anpassning och motstånd. Det handlar om ungas villkor, och om vad som är verkligt viktigt att kunna välja. Bilderna är från valrörelsen. Då var de unga bäst på att baka bullar!

Annonser

13 kommentarer

Filed under Uncategorized

13 responses to “Dagens debatt – om ungas villkor

  1. Joakim

    Jag tror att en översyn av LAS kan vara på sin plats. Inte så att skyddet för de anställda borde bli mindre, men dagens utformning har några olyckliga konsekvenser:

    1. LAS blir inom tex mediabranchen Lagen om Anställnings Stopp. När en ung person har arbetat så länge att LAS riskerar att träda in erbjuds inget mer arbete. Istället tar en annan ung person över vikariatet. Detta har den positiva effekten att fler unga får arbetslivserfarenhet, men det är knappast avsikten med lagen.

    2. På skolor går hänsynen om de anställda lärarna före hänsynen om barnen/eleverna. I princip är det omöjligt för en rektor med små resurser att flytta bort direkt olämpliga lärare från sina tjänster, om de inte har begått något regelrätt brott. Det finns många äldre lärare som fortsätter hålla sig ajour och engagerade, men det finns också de som har tappat all ork och ändå fortsätter undervisa till gagn för ingen (liksom det finns nyexaminerade lärare som inte har förmågan, eller har fått den utbildning de behöver). Fortbildning kan förhoppningsvis hjälpa vissa, omplacering är sällan ett alternativ pga ekonomin. Kvar står att välja mellan eleven och läraren och där ger LAS den inkompetente läraren rätt. Jag har inget svar på hur man kan komma runt det problemet, men jag vet att barnen alltid bör sättas främst.

    • UM

      Blir det inte lite kontraproduktivt att hålla på och mala om LAS, när det stora problemet är bristen på arbeten?

      Vad gäller mediebranschen som jag känner till i någon mån, finns beroende på var man tittar en rad problem. Grovt talat så lider den kommersiellt finansierade delen av denna bransch av en enorm girighet och därför vill man undvika att anställa folk på längre sikt. Den konstnärligt finansierade delen (stat, kommun, fonder etc.) är så groteskt underfinansierad att det är i nästintill omöjligt att tillsvidareanställa någon.

      Vad gäller olämpliga lärare så är det väl knappast LAS som är problemet heller – det finns massor med kryphål i lagstiftningen om man vill göra sig av med folk som mindre nogräknade personer i till exempel mediebranschen använder sig av.

      • Joakim

        Jo, UM, du har nog rätt i att LAS kanske inte borde vara den mest prioriterade frågan, utan som du säger bristen på arbete. (Vad gör vi åt det?) Jag tycker bara att det är synd att värnandet om löntagarna i vissa fall kan gå ut över ännu svagare samhällsgrupper, såsom arbetslösa, ungdomar, invandrare.

        Förutom rätt till vård och utbildning för papperslösa (tack Mp!) är den enda positiva förändring jag kan påminna mig att borgerligheten har genomfört på sistone möjligheten för asylsökande att jobba från dag ett. Om det är sant att socialdemokraterna har motsatt sig det, som det påstås i Ullenhags debattartikel, är det djupt skamligt. (Eller har jag missförstått någon väsentlig aspekt av det här?)

        http://www.dn.se/debatt/nyanlanda-behover-mer-an-en-klapp-pa-huvudet

        http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article8539530.ab

        Visionen om att alla ska med, måste gälla just alla (även om visionen i sig är ett ganska mjäkigt slagord). Att den kompetens som ungdomar och invandrare besitter inte kommer till gagn är ett enormt samhällsekonomiskt slöseri.

      • Problemet är förstås den brist på arbete som skapas med NAIRU-politiken som är och har varit ledande för den ekonomiska politiken här i landet de senaste decennierna.

        Med en sådan ekonomisk politik blir förstås LAS lök på laxen för de som dömts till offer i bekämpning av det förmenta inflationsspöket. Det blir då svårare att byta plats med någon som har arbete. Det hade varit både rättvisare och jämlikare om inte de som har arbete skyddats av LAS så de som av den förda politiken ingår i inflationsbekämpningens utanförskap.

      • @Joakim

        Problemet är inte LAS utan den politiskt skapade arbetslösheten. Hade det varit full sysselsättning så hade LAS minskat i betydelse både för de som har jobb och de som förpassats till utanförskapet av den politiskt skapade arbetslösheten.

        LAS kanske inte borde vara den mest prioriterade frågan, utan som du säger bristen på arbete. (Vad gör vi åt det?)

        Till att börja med kan man ju sluta föra den ekonomiska politik som skapar och håller landet i massarbetslöshetens permanenta stålbad. Att kalla en politik för välfärds dito som under två decennier fört denna politik där specielltlandets underklass ska leva permanent recession är att göra våld på språket

    • Jag blev arbetslös när jag var 54, för att man inte ville lasa mig, så det där drabbar minsann inte bara ungdomar. Däremot, men på grund av den höga arbetslösheten fungerar ju LAS så att folk inte vågar byta arbeten. Det resulterar i att människor tvingas vara kvar på arbetsplatser där de vantrivs, vilket ofta leder till ökad ohälsa.

      Sedan är lasse ovan inne på rätt linje, det är inte slopandet av LAS som är det angelägnaste just nu, även om SN och de rika eliterna tycker det och försöker få ungdomar att tro att om man bara slopar denna så ska de få jobb, utan att vi får en politik för full sysselsättning igen.

      Blir du Joakim lyckligare om dina föräldrar blir arbetslösa, inte får nytt jobb, vilket är nästan omöjligt när man kommer upp i 50-årsåldern, och att de därmed hamnar i FAS3 så småningom, tvingas sälja allt de har till slut och får gå på försörjningsstöd (c:a 3.500 kr/mån + hyra), samt får så usel pension så småningom att du blir tvungen att stötta dem ekonomiskt när de blir äldre och dessutom ställa upp och hjälpa dem då de behöver hjälp.

      Att slopa LAS är bara att skapa andra problem, även för de unga, fast de inte ser det just nu. Det gäller att ställa de rätta kraven och dem tycker jag att vi alla ska ställa, oavsett ålder, och gemensamt så att politikerna tvingas föra en politik som gynnar oss alla. Vi ska inte sätta upp den ena generationen mot den andra, eller människor mot människor för det förlorar vi alla på ganska snart, yngre som äldre.

      • Joakim

        Näe Kerstin, det skulle inte göra mig särskilt lycklig om mina föräldrar hamnade i FAS3. Inte heller glädjer det mig att du blev utlasad när du var 54. Jag tycker inte att man ska sätta upp generationer mot varandra, eller att man ska slopa LAS. Men om det finns mekanismer i LAS, så som den är utformad, som just ställer generationer mot varandra, eller gör att folk inte vågar byta arbeten (som du så intressant påpekar), så kanske det kan vara på plats att fundera på om det går att hitta en bättre utformning på LAS eller dess tillämpning (genom lagförändringar eller frivilliga överenskommelser). Har du några förslag?

  2. Joakim

    Svar till UM

    Jo, du har nog rätt i att LAS kanske inte borde vara den mest prioriterade frågan, utan som du säger bristen på arbete. (Vad gör vi åt det?) Jag tycker bara att det är synd att värnandet om löntagarna i vissa fall kan gå ut över ännu svagare samhällsgrupper, såsom arbetslösa, ungdomar, invandrare.

    Förutom rätt till vård och utbildning för papperslösa (tack Mp!) är den enda positiva förändring jag kan påminna mig att borgerligheten har genomfört på sistone möjligheten för asylsökande att jobba från dag ett. Om det är sant att socialdemokraterna har motsatt sig det, som det påstås i Ullenhags debattartikel, är det djupt skamligt. (Eller har jag missförstått någon väsentlig aspekt av det här?)

    http://www.dn.se/debatt/nyanlanda-behover-mer-an-en-klapp-pa-huvudet

    http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/samhalle/article8539530.ab

    Visionen om att alla ska med, måste gälla just alla (även om visionen i sig är ett ganska mjäkigt slagord). Att den kompetens som ungdomar och invandrare besitter inte kommer till gagn är ett enormt samhällsekonomiskt slöseri.

    • UM

      Jag får lust att citera en gammal renegat ifrån förr som på många sätt hade rätt och på minst lika många sätt hade fel:

      ”Ett besynnerligt vansinne har gripit arbetarklassen i de länder där den kapitalistiska civilisationen härskar. Detta vansinne drar i sitt kölvatten med sig det individuella och sociala elände, som sedan två århundraden plågar en dyster mänsklighet. Det är kärleken till arbetet, den med döden kämpande lidelsen för arbete, vilken drivits dithän att livskraften hos den enskilda människan och hennes avkomma bryts ned. Istället för att kurera denna sinnesförvirring har präster, ekonomer och moralister gjort arbetet till något heligt. I sin inskränkta blindhet har dessa människor trott sig vara klokare än sin Gud; svaga och föraktliga som de är har de velat låta det som deras Gud har förbannat åter komma till ära och anseende. Jag, som varken påstår att jag är kristen, ekonom eller moralist, vädjar om att deras Guds omdöme måtte få gå före deras; att de fruktansvärda konsekvenserna av arbetet i det kapitalistiska samhället må väga tyngre än det som deras religiösa, ekonomiska och fritänkarmoral predikar.”

      Paul Lafargue (1883)

  3. anonym partimedlem

    Jag vill påminna om hur ungdomar på 90-talet lockades med stora evenemang för att studera utomlands. Utbildning utan struktur, därför att man inte hade föräldrar med akademisk utbildning bakom sig, har resulterat i att vissa nu snart medelålders svenskar sitter fast i ett skuldberg utomlands och kan/vågar inte komma hem eftersom deras examina är värdelösa i Sverige. 90-talet var en hemsk och naiv period i ungdomars liv. 90-talets mantra var FLEXIBILITET. Jag har sett hur detta ord använts som ett mantra och resulterat i utbrändhet genom motstridiga krav och otillräcklig befogenheter. Människan som biologisk varelse är inte särskilt flexibel. Dags att använda ett nytt icke nyliberalt ord såsom arbetsro?!

  4. anonym partimedlem

    P.S. jag säger som ungdomarna.
    Lena du rockar!

  5. Nebbiolo

    Någonstans ställs olika åtgärder mot varandra.

    – Minskad skatt för pensionärer innebär mindre utrymme för aktiva insatser för att komma till rätta med ungdomsarbetslöshet.
    – Höjd pensionsålder (i stället för tidigarelagt inträde på arbetsmarknaden för ungdomar?) innebär att ungdomar får allt svårare att få jobb.
    – Att till varje pris skapa valfrihet för föräldrar och släppa in kasinoekonomin i utbildningen av våra barn innebär att vi spelar bort våra barns möjligheter till en bra och jämlik utbildning.
    – Att minska antalet hyresrätter (eller inte bygga nya) innebär att ungas möjligheter att studera och söka tillfälliga jobb (några andra finns inte för unga) på annan ort än föräldrarnas, minskas.
    – Att inte redan idag (medans vi ännu har tid) ställa om samhället till ett hållbart sådant innebär att våra barn och barnbarn kommer att få allt kortare tid för att akut hantera de problem vi ständigt skjuter framför oss.

    Det är dags att vi säger i från att detta INTE ÄR OK, att vi gör något åt det och att vi också ser till att få fram politiker som vågar föra vår, våra barns och våra barnbarns talan!

    Målet med livet kan aldrig vara att se till att vara den som rikast dör i sin ensamhet – det måste handla om att skapa en ny generation, vårda den, se den växa och skapa möjligheter för den att leva bättre än vi (utan att den skall behöva städa upp för våra misstag)!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s