”Vänta med slutsatser” är rubriken på dagens ledare i Dagens Nyheter. Budskapet är att kärnkraftsolyckan i Japan inte bör leda till förnyad prövning av kärnkraften som energikälla. Först behövs nämligen fakta i målet, menar DN, och fakta i målet handlar om teknik: hur väl reservsystem fungerar, hur reaktorer placeras, etc. Slutsatsen tycks vara att om vi bara har förutsättningar att ytterligare förbättra tekniken så finns det inga skäl att ”låta rädslans panik styra handlandet”.
Det stora problemet med DN:s resonemang är att kärnkraftens lämplighet som energikälla inte kan reduceras till en fråga om tekniska lösningar. Många av kärnkraftens risker handlar nämligen inte om teknik i begränsad mening, utan om människors och samhällens förmåga att hantera komplicerad teknik. Hur kärnkraftens risker ska hanteras kan heller inte enkelt besvaras utifrån tekniska riskkalkyler. Riskhantering är också en fråga om värderingar och etik.
När jag läser DN:s inskränkta tekniska resonemang går mina tankar till en av mina stora förebilder som kvinna och politiker: Camilla Odhnoff. Camilla Odhnoff, politiker och docent i växtfysiologi, var socialdemokratiskt statsråd (1967-1974) och landshövding (1974-1992). Hennes mest banbrytande insats var dock uppdraget som mångårig ordförande för Staten råd för kärnavfallsfrågor KASAM (1985-2002). I KASAM, som grundades av en annan av Sveriges mest kunniga och drivande kvinnliga politiker, Birgitta Dahl, hanterades en begränsad del av kärnkraftens problem: kärnavfallet och dess förvaring. Camilla Odhnoffs stora insats var att hon visade hur kärnavfallsfrågan måste hanteras inte bara som ett tekniskt, naturvetenskaplig och ekonomiskt problem utan också som en fråga om etik och värderingar. För detta hedrades hon år 2001 med ett hedersdoktorat vid Pierre och Marie Curie universitetet i Paris.
Som ordförande för KASAM såg Camilla Odhnoff till att rådet redan från början fick en bred sammansättning med forskare inte bara inom teknik och naturvetenskap utan också från ämnen som etik, juridik, samhällsvetenskap och socialpsykologi. Under sina nästan 20 år som ordförande presenterade hon tillsammans med sitt råd en lång rad studier kring de svåra etiska, demokratiska och mänskliga aspekter som är förknippade med kärnavfallet och dess hantering. Hur kan vår egen generation ta ansvar för kärnavfallet samtidigt som vi ger handlingsfrihet till framtida generationer? Vilka etiska riktlinjer kan vi följa när vi ställs inför beslut som inbegriper stor osäkerhet och stor risk? Hur kan värderingar och fakta vägas samman i beslutsfattandet? Jag är övertygad om att KASAM genom sina gedigna analyser och en ständig dialog med alla berörda parter har bidragit på ett avgörande sätt till att Sverige, till skillnad från många andra länder, har lyckats hitta samsyn i frågan om slutförvar av kärnavfall. Frågor om risk och ansvar kan inte förnekas eller tigas ihjäl. De måste erkännas, lyftas upp och diskuteras.
Vi som idag företräder uppfattningen att svensk kärnkraft bör fasas ut i den takt som den kan ersättas, vi låter inte vårt handlande styras av ”rädslans panik”. Inte heller är vi personer som tycker att man ska rusa iväg och fatta beslut utan ”fakta i målet”. Tvärtom. Frågan om kärnkraftens risker har debatterats i decennier, men den handlar inte bara om att hitta de perfekta tekniska lösningarna utan också om hur vi, som människor och politiker, i praktiken klarar av att garantera dessa tekniska lösningar. Avgörande, när fakta i målet finns, är hur vi inom ramen för demokratin tillsammans väljer att hantera frågor om osäkerhet och risk.
Det finns politiska beslut som är mycket svåra att ta, eftersom de tvingar oss att tänka bortom dagspolitikens kompromisser och kortsiktiga mål. Frågan är hur stora katastrofer som ska behöva möta oss innan vi inser att stora risker kan kräva mod att byta väg?
Jag skulle gärna se ett vetenskapligt råd som lyfte de stora etiska frågor som driften av svenska kärnkraftsverk reser – på samma sätt som Camilla Odhnoff med en fördjupad dialog om kärnavfallet bidrog till att Sverige lyckades hantera denna fråga på ett framgångsrikt sätt . Camilla Odhnoff visade, som naturvetenskaplig forskare och politiker, hur samhällsvetenskap och humaniora kan bidra till en starkare demokrati. Här har vi mycket att lära.
Mer skriver och bloggat: Aftonbladet, Peter Andersson, Ett hjärta rött, Högbergs tankar, Mats Engström m fl. Från den borgerliga sidan bloggar man till kärnkraftens försvar, t.ex. Konservativa tankar.
Lena Sommestad 
Tack för ännu ett inspirerande blogg-inlägg! Det var mycket jag fick lära mig!
Nyss har jag också skakats om av en film på nätet som föranlett mig att skriva nedanstående brev till ett antal redaktioner, politiker m fl. Eftersom det hela inträffade under din tid som miljöminister är du förstås väl förtrogen med det som hände – men det gäller nog inte så många andra av oss. I inslaget från Sveriges radio som jag länkar till citeras du för övrigt. Här är min uppmaning att titta och sprida!
”Den så kallade Forsmarks-incidenten 2006 kan lära oss att strömavbrott och falerande kylsystem kan uppstå i ett kärnkraftverk även utan tsunami och jordbävning. Den har då och då nämnts i medierna, t ex http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=922837 men i den pågående rapporteringen från Japan är den nästan inte alls uppmärksammad. Tyvärr intervjuas nu nästan enbart tekniska ”experter” som är positiva till kärnkraften och som i en del fall snarare är vad Solveig Ternström kallat ”kärnkraftsromantiker”.
Det finns emellertid ett fantastiskt reportage om Forsmarksincidenten som jag alldeles nyss har sett. Den har gjorts av några gymnasieelever. Det ligger på Internet, tar 29 minuter att se och på slutet 22.56, när alla tror att mikrofonen var avstängd, säger en representant för dåvarande SKI: ”Javisst kunde det ha blivit en härdsmälta”. Jag vill till och med påstå att de här ungdomarna gör något som är mera effektfullt än ett Janne Josefsson-reportage. Den välkände journalisten Gunnar Lindstedt bekräftar i filmen att Forsmarksledningen saboterar möjligheterna till insyn.
Så här presenteras filmen på internet:
Med säkerheten som insats
Den 25 juli 2006 inträffar en större incident på Forsmark. Den beskrivs som odramatisk och när den tidigare chefen för konstruktionskontoret på Forsmark menar att det hade kunnat bli en härdsmälta är Statens Kärnkraftsinspektion (SKI) och Forsmark överrens om att han har helt fel. Med säkerheten som insats är ett gymnasiearbete av Makan Amini, Hans Chen, Van Do och Sebastian Mandrean på Sigrid Rudebecks Gymnasium. Vår kartläggning visar att incidenten vid Forsmark var betydligt allvarligare än vad SKI eller Forsmark ville ge skenet av.
Finns på http://video.google.se/videoplay?docid=-1129174823495821532&ei=Ge9aS-yNFsaA-Aa595XmBA&q=Forsmark+Amini&hl=sv#
SKI och SSI som nämns i filmen slogs 2008 samman till SSM.
Titta på filmen och sprid den!
Lasse Karlsson (Medlem i Folkkampanjen mot Kärnvapen och Kärnkraft)”
Tack – jag ska se filmen så snart jag hinner.
Forsmarksolyckan gjorde djupt intryck. Förloppet var långt värre än vad jag trodde kunde hända på ett svenskt kärnkraftverk. En sammanfattning ges i Ny Teknik:.
Det har förvånat mig att olyckan inte har diskuterats mer eftersom det rörde sig just om ett utslaget elsystem.
Som jag minns det var det inte så mycket diskussion i Sverige ens när olyckan hände, som man kunde ha förväntat. Faktum är att Forsmark-olyckan väckte mer debatt i Tyskland.
Olyckan vid Forsmark har stärkt mig i min uppfattning att kärnkraften bör fasas ut. Det är en för farlig teknik för människor att hantera. En fråga som också bör diskuteras är att kärnkraftverk i dag drivs av privata företag, där det alltid finns en risk att vinstintressen kommer i konflikt med de mycket långtgående säkerhetskraven.
Hej Lena. Du har helt klart en poäng i ditt resonemang. Samtidigt vill jag också ifrågasätta det. De tekniska lösningarna är nämligen i allra högsta grad relevanta för diskussionen. Det intressanta är nämligen att den tekniska utvecklingen i mycket hög grad kan lösa både de tekniska och etiska problem som vi står inför. Den tekniska utvecklingen handlar inte bara, som du vill göra gällande, om att lägga till fler nivåer av säkerhet. Den handlar inte bara om sannolikheter. Den handlar också om fysik.
I Kina finns idag en kärnkraftsreaktor som inte kan få en härdsmälta. Det är en fysisk omöjlighet på grund av reaktorns design. Denna reaktortyp, Pebble bed-reaktor, är ett resultat av teknisk utveckling. En härdsmälta kan inte inträffa i en pebble-bed reaktor då reaktionen avtar när temperaturen ökar. Temperaturen blir således aldrig över cirka 2 000°C, vilket bränsleelementen och konstruktionen i övrigt tål. Det är inte bara teori utan faktiskt provat i verkligheten.
En annan mycket intressant teknik är Toriumdrivna kärnkraftverk. Denna teknik är inte lika långt framme, men det finns experimentreaktorer. Torium har flera stora fördelar jämfört med Uran:
* Det finns mycket mer Torium än Uran
* Torium är avsevärt säkrare att bryta än Uran.
* Torium behöver inte upparbetas på samma sätt som Uran.
* Toriumreaktorer skapar avfall med halveringstider som kan räknas i hundratals år istället för hundratusentals år.
* Torium kan, till skillnad från Uran, inte själv hålla igång en fissionsprocess. En katalysator måste tillföras. Genom att ta bort katalysatorn avstannar processen, och en härdsmälta omöjliggörs.
* En toriumreaktor kan använda vårt befintliga kärnbränsle som en del av sin bränslemix. I det fallet finns förvisso risken för härdsmälta då uran finns som en del av mixen i reaktorn vid dessa tillfällen, men den stora fördelen är att det avfall som blir kvar också det får halveringstid på några hundra år. Med toriumreaktorer behövs ingen slutförvaring, inte ens för det avfall vi redan har.
* Torium kan användas mycket effektivare av reaktorn än Uran. I en Urandriven reaktor används bara någon procent av den tillgängliga energin. I en Toriumreaktor kan en mycket större del av energin tas tillvara.
Kontentan av detta är alltså att en diskussion om teknisk utveckling inte kan låsas fast vid en diskussion om den typ av reaktorer som vi idag har, teknik med över ett halvsekel på nacken. Det blir lite som att säga nej till elbilar eftersom en Chevrolet Impala från 1959 släpper ut en massa koldioxid.
Tack för ett intressant inlägg. Du har en poäng att teknikutveckling kan bidra till att de problem vi ställs för blir av en helt annan art. Om riskerna blir mindre förändras ju självklart de problem som vi har att tackla och därmed skulle diskussionen om kärnkraften förändras. Samtidigt tror jag att det är viktigt att komma ihåg att värderingar alltid finns med i någon form i beslutsfattande, också när det gäller långt mindre farlig teknik, som till exempel vindkraft. Även detta energislag tror jag skulle behöva en strukturerad diskussion om hur tekniska fördelar ska vägas mot t.ex. estetiska.
Åter till kärnkraft: min kritik mot DN:s ledare är att de verkligen hänvisar till existerande teknik i snäv mening: debatten ska skjutas upp tills alla fakta i målet Fukushima ligger på bordet. Här handlar det alltså inte om teknisk utveckling.
Det är en svår fråga hur mycket resurser som ska satsas på eventuella tekniska genombrott för framtidens kärnkraft i relation till annan teknik. Ditt exempel från Kina var nytt för mig. Stora kostnader och långa tidsperspektiv kan göra det rimligare att satsa på mer näraliggande alternativ. Jag ser en risk i den ”path dependency” som ständigt främjar fortsatta satsningar på kärntekniken.
Hej igen Lena. Tack för ditt svar, som jag tycker var positivt.
Själv ser jag användningen av fossila bränslen som den absolut största utmaning som vi står inför, både i Sverige, och i hela världen. Det är ur den aspekten som jag ser med oro på en diskussion som skulle kunna fastna kring att det viktigaste är att få bort all kärnkraft så snabbt som möjligt. Rent krasst är användningen av fossila bränslen långt farligare, hundratusentals människor dör årligen som ett direkt resultat av den, och då räknar man inte ens in de skador som den globala uppvärmningen orsakar och kommer att orsaka. Det innebär inte att riskerna med kärnkraft bör spelas ner eller förnekas, tvärtom måste de lyftas och diskuteras. Men det är viktigt att se hela bilden.
Alla möjliga lösningar på energiproblematiken bör granskas objektivt. Ingen sten lämnas ovänd. Det innebär också att en fråga om nya kärnkraftverk måste tas med i den diskussionen.
Om du vill läsa mer om reaktorn i Kina så heter den HTR-10 och finns på Tsinghuauniversitet i Beijing.
Tack Anders.
Jag instämmer om de enorma problem som vi står inför när det gäller de fossila bränslena som ju utgör den absoluta merparten av vår energiförsörjning. Det som är så bekymmersamt att inse är dock att så mycket skulle kunna göras med redan med befintlig teknik. Faktum är att de stora hindren för en snabb energiomställning är institutionella och politiska snarare än tekniska. Om vi såg energiomställningen på samma sätt som ett krig och mobiliserade våra resurser skulle dramatiska förändringar snabbt kunna ske i både energieffektivisering och utveckling av förnybar energi. Det är i detta perspektiv jag kan oroas över de fortsatt stora satsningarna på kärnkraftsutveckling – även om jag instämmer i vikten av att ”ingen sten lämnas ovänd”. I Europa försummas de enklaste åtgärder idag till förmån för storskaliga lösningar som prioriteras av de etablerade intressena – inte bara kärnkraft utan också megaprojekt som CCS, storskaliga satsningar på smarta elnät etc. Jag ser en risk för att intresset riktas mot kärnenergi som kan bli en återvändsgränd istället för mot den teknik som redan kan användas.
Därutöver kommer andra orosmoment ifråga om kärntekniken, som t.ex. spridning av kärnvapen. Det är djupt problematiskt att satsa stort på en energikälla som inte anses legitim för alla länder (jfr Iran).
Likväl – forskning och utveckling är viktig och mest angeläget nu är att vi får en konstruktiv diskussion om vägarna framåt.
Givetvis ska man hålla koll på den tekniska utvecklingen. Men vi bör inte glömma att den billigaste, mest praktiska politiken är att i första hand minska energiförbrukningen.
Nittonhundratalets villfarelse är att energi är billig. Vi har låtit oss luras av att oljan har varit just det, och vi tror att t.ex. kärnkraft, solkraft, vågkraft och andra tekniska underverk kan bli lika billig. Med tanke på att alla dessa har en EROEI – energy return of energy input, dvs kvot mellan vad man måste satsa och vad man får ut – som är mycket lägre än olja framstår det som ganska orealistiskt.
Så prioritet ett bör vara att minska behovet av transporter och minska behovet av uppvärmning. Tekniskt enkelt, men förmodligen politiskt och organisatoriskt svårt. Men jag tror att Anders – som t.ex. brinner för täta och nära städer utan stora transportbehov – håller med.
Problemet med denna argumentation är ju att i princip samtliga av de reaktorer som faktiskt finns är som en Chevrolet Impala från 1959, de övriga liknar mer en Ford 1938 – skalet är strömlinjeformat, men tekniken innanför är oförändrad sedan 1917. Dessa toriumreaktorer verkar ju finnas i lika hög grad i verkligheten som fungerande elbilar. Vill man vara lite motorhistorisk är det ju dessutom lätt att konstatera att dagens elbilar har samma prestanda som de som tillverkades omkring 1902. Det vill säga att ingen utveckling har skett sedan dess. Varför? Jo, därför att det har funnits billig bensin och ingen har bemödat sig om att reglera marknaden så att elbilar har utvecklats.
Med facit i hand är det inte rimligt att bygga ett enda kärnkraftverk till med dagens teknik. Nu är det omvändelse under galgen som gäller. Det är vår tids osympatiska signum. Dessutom bör de kärnkraftverk som finns avvecklas snarast möjligt. Utan en politisk styrning av marknaden kommer knappast detta att hända. Just det, den förhatliga politiken – dessa inkompetenta människor som inte har vett att låta marknaden styra skall åter få inflytande över världen med sina opålitliga väljarbaser.
Ett nyliberalt dilemma: Politiken kan inte driva företag – därtill saknar de kompetens, de skall koncentrera sig på att förvalta staten, staten förvaltas bäst av marknaden, alltså är politikerna oförmögna att sköta även denna. Slutsatsen blir att politiken alltid har fel om den försöker göra något annat än att avveckla sig själv. Vad är då politiken? Den består av politiker. Vilka är politikerna? Politikerna är de enda makthavare i samhället som är demokratiskt valda.
Jag håller inte med om dina slutsatser här. Visserligen finns det definitivt etiska aspekter som bör tas i beaktning när man diskuterar kärnkraften, men frågan blir i slutändan ändå teknisk. Man kan inte diskutera kärnkraftens vara eller icke vara utan att prata om alternativa energikällor. Kan vi ersätta kärnkraften med förnyelsebar energi? Vad skulle den tekniken innebära för naturen?
Jag är också emot kärnkraften, men jag måste opponera mig när du hävdar att det inte är en teknisk fråga. Vill man diskutera detta måste man vara beredd att komma med tekniska argument. En energibrist skulle för det nuvarande systemet innebära enormt förödande konsekvenser.
Hon händar att det inte BARA är en teknisk fråga. Och det har hon ju helt rätt i.
Stavfel: händar=hävdar (som för att understryka människans begränsningar)
Ping: Kärnkraftens pris « Ett hjärta RÖTT
DNs argumentation är inte ny, men ganska tröttsam.
”Gårdagens kärnkraft var inte helt säker, tyvärr. Dagens kärnkraft är helt säker. Framtidens kärnkraft kommer att vara ännu mer helt säker. Svensk kärnkraft är alltid säkrare.”
Så lät det inför folkomröstningen 1980, så lät det efter Tjernobyl, så låter det nu.
För ungefär 120 000 år sedan lämnade de första moderna människorna den afrikanska kontinenten.
För ungefär 115 000 år sedan påbörjades nedisningen av Nordeuropa och Nordamerika. Där jag bor smälte isen bort för ungefär 13 000 år sedan.
För 400 år sedan var den förhärskande uppfattningen bland ”de lärde” att solen kretsade runt jorden.
Om ungefär 100 000 år är dagens kärnavfall ganska ofarligt. Vem kan med någon som helst trovärdighet träda fram och ta på sig ett verkligt ansvar för vad som händer med kärnavfallet om 10 000, 20 000, 50 000 eller 70 000 år?
Vem kan med någon som helst trovärdighet träda fram och påstå att det som nu händer i Japan är så osannolikt att det nog inte har hänt?
Kjell Arvedson:
Väl uttryckt
Och vem kan säga något alls om vad som kommer att hända de 100.000 år som avfall och rester av kärnkraften måste hållas under kontroll. Ingen vet något om detta. Därför ska inte vår generations människor lämna sådant efter oss som kan skada framtida generationer i 100-tusentals år. Detta är så självklart att det inte borde behöva hävdas.
För övrigt vill jag rekommendera Erik Bergs utmärkta inlägg i saken på bloggen Approximantion. Det bästa inlägg mot kärnkraft jag någonsin läst, och jag har läst mycket om den här frågan.
Håller med dig, väldigt bra. Någon föreslår i kommentarerna till Erik Bergs blogg att han borde skicka inlägget till en stor tidning, men om det är något som det varit förbjudet att skriva annat än positivt om i de stora tidningarna så är det kärnkraften. DN har konsekvent refuserat välskrivna och väldokumenterade artiklar av sin före detta medarbetare Eva Moberg, som kontinuerligt följt utländsk forskning som aldrig ens nämns i Sverige. En av dessa artiklar publicerades i höstas av Helsingborgs Dagblad, finns på deras webbsida.
Eftersom Lena tar upp Camilla Odhnoffs insatser vill jag gärna påminna om Birgitta Hambraeus, som var en av de första politiker i Sverige som uppmärksammade avfallsproblemet. Det har verkligen gått utför med Centerpartiet, inte bara opinionsmässigt!
Det står ingenstans att det ”inte är en teknisk fråga” utan att det – inte bara – är en fråga om teknik.
Bra och och tankeväckande inlägg Lena.
Framtiden är alltid osäker, vi har så lite erfarenhet av den.
”Får jag fråga hur människan kan styra sitt öde om hon nu inte bara saknar möjlighet att göra upp någon plan för en så löjligt kort tidrymd som låt oss säga tusen år, utan dessutom inte heller ens kan förutsäga vad som kommer att hända henne i morgon?”
Lucifer i ”Mästaren och Margarita”
Intressant notering om det där med den senaste nedisningen i den innevarande istidsperioden. Man menar att det finns starka skäl för att de beror på sk Milankovitch cykler, men de senaste omgångarna med 100 tusen år av is och 10 – 12 tusen år av relativ värme på de nordliga breddgraderna har jag för mig ”bara” skett fem gånger, före dessa var det ett antal omgångar med betydligt kortare intervaller. Före den innevarande istiden var det åtskilliga 100 tals miljoner år utan istid och förmodar jag isfria poler. Under den senaste miljarden år lär det ha varit fyra omgångar med istider, totalt ca 40 % av tiden.
Någon säger att Milankovitch cyklen skulle vara ur led och det nu skulle kunna bli 30 tusen år med värmeperiod, hur säkra de är på det vet jag inte. Vi vet förmodligen inte ens när och om den innevarande istiden tar slut och det blir isfria poler igen. Om den senaste cykeln går på som de fem tidigare kommer det ytterligare ca 100 tusen år med kilometer tjockt istäcke över vårt lilla land, det som är nergrävt torde ligga kvar där under. Det stora problemet blir förstås att förutsättningarna för liv på jorden ändras radikalt, nuvarande civilisation slås förmodligen ut på nolltid när matförsörjningen minskar drastiskt och jorden bara kan försörja en bråkdel av i dag.
Om istiderna beror på Milankovitch cykler verkar det vara ett oregelbundet och ännu oförutsägbart wobblande på det här klotet.
Och är det inte underligt, vi ska vara förfärligt oroliga för att ”pengarna” inte ska räcka till att försörja alla 40-talister som går i pension nu, för att inte tala om den generation som kommer efter oss. Vi ska dö av oro över eventuella budgetunderskott och vi ska oroa oss ofantligt över statsskulden och att vi skuldsätter nästa generation. Vi har inte moralisk rätt, sägs det, att skyffla över denna skuld på nästa generation. Men vi har all rätt i världen att efterlämna livsfarligt avfall till kommande generationer under 100.000 år, anser de ekonomiska och politiska eliterna.
Mycket märkligt.
Tack för ett klokt inlägg i en debatt som borde finnas!
Det är inte nödvändigtvis så att avfallet måste lagras i hundratusen år. Förhoppningen är att framtida snabba reaktorer (vilka till skillnad från dagens termiska reaktorer inte har någon moderator, som vatten, som bromsar ner neutronerna som frigörs vid kärnklyvningarna) ska kunna klyva de ämnen med längst halveringstid som bildas i reaktorer (vilket är transuranier, ämnen efter uran i det periodiska systemet). Då kommer avfallet ”bara” behöva lagras några hundra år.
Kanske kommer få eller inga länder att satsa på sådana reaktorer så det är ju inte säkert att problemet med lagring i hundratusen år kommer att undvikas men jag tycker inte att man ska se det som helt givet att sådan extrem långtidslagring kommer att vara nödvändigt.
Christian Carlsson:
Tills denna fantastiska lösning föreligger måste man kalkylera med de där 100.000 åren.
Teknikromantik ska man inte ägna sig åt. Man ska vara teknikrealist. Ingen sätter sig i ett flygplan för att flyga över Stilla Oceanen fast planet inte har bränsle mer än halvvägs men med besättningens lugnande besked att man har så kompetenta tekniker ombord att de säkert komma på något sätt att lösa detta problem under vägen.
Isak:
Helt rätt, så långt tänkte man inte för 45 år sedan. Men du tror att idag är vi alla fullständigt informerade och tänker på allting?
I så fall kan jag berätta att det har människor tyckt i alla tider. Och i alla dessa tider har de visat sig ha fel i väldigt mycket och inte tänkt på väldigt mycket.
Det är exempelvis uppenbart just nu att man inte tänkt på allting i Japan. Det hade man inte gjort i Forsmark heller 2006.
Ovanpå det faktum att både tekniker och forskare i stort sett aldrig klarar av att ta alla eventualiteter med i beräkningen, så har vi den andra mycket obehagliga faktorn i sammanhanget, att de kärnkraftdrivande/ägande företagen har som första intresse att tjäna pengar, och därför inte drar sig för att slarva med säkerheten om de kan tjäna på det, och det kan de – på kort sikt och det är vad som räknas i kvartalskapitalismens tidevarv. Detta har vi sett så många gånger att det är löjligt att räkna bort denna faktor. Just nu ser vi den i Japan där TEPCO ljugit och slarvat med säkerheten och vi såg BP göra samma sak vid utsläppet i Mexikanska Golfen för att bara nämna några exempel med förfärande konsekvenser.
Det finns ingen teknik/teknologi i sig, teknik/teknologi och människa är odelbara system. Därför är det meningslöst att diskutera tekniken som om den inte påverkas av människor.
Slagkraftig liknelse! Men den är minst lika tillämplig på dem som à priori utesluter byggande av ny kärnkraft, utan att kunna visa hur vi annars skall klara energibehovet när nuvarande kärnkraft avvecklas. Ny kärnkraft, utbyggnad av de sista orörda älvarna, eller ett totalt beroende av importerad el, det är väl de enda realistiska alternativen i dagsläget, som inte förutsätter plötsliga tekniksprång eller lika plötsliga mentalitetssprång i form av drastiskt lägre förbrukning.
Och ju förr den gamla kärnkraften läggs ner, desto bättre! Att fortsätta driva gamla slitna kärnkraftverk med föråldrad teknik bortom deras planerade livslängd, och dessutom ständigt klämma mer effekt ur dem, måste ju vara det sämsta av alla alternativ. Att den taktiken kommer att leda till katastrof förr eller senare känns oundvikligt.
Ping: Respektera svenska folkets nej till kärnkraft « Feminististiskt Initiatitiv Intersektionalitet
Varför säger man inte atomkraftverk istället för kärnkraftverk?
Den kände vetenskapsmannen Hannes Alfvén har ett svar på detta i sin bok ”Kärnkraft och atombomber”, Aldus 1975:
”För att ””bryta köpmotståndet”” ändrades namnet atomenergi – som ger associationer till atombomb – till kärnkraft.”
Ping: Motvallsbloggen » Forsmark 25/7 2006 – tur att vi inte fick en härdsmälta
Väldigt intressant läsning, du har en hel del kloka tankar.
”Slutsatsen tycks vara att om vi bara har förutsättningar att ytterligare förbättra tekniken så finns det inga skäl att ‘låta rädslans panik styra handlandet’.”
Låta ”rädslans panik” styra handlandet? För att man tar upp de uppenbara bristerna som kärnkraften faktiskt har, som ett argument för att kärnkraft bör fasas ut? Vi använder oss av en farlig energikälla med en farlig slutprodukt utan att egentligen riktigt veta vad vi ska göra av avfallet, utan att ha en riktigt bra och säker lösning. Det här är inget att leka med!
Madelene:
Fast just nu vill man ha godkännande för att gräva ner avfallet 500 meter under jorden. Det kallas fortfarande kvittblivningsprocess antar jag. För 40-50 år sedan ansåg man att atmosfären var oändlig, så det man blåste ut genom skorstenarna hade man gjort sig ”kvitt”. Annat kunde man spola ut i havet för det var ju också oändligt och det man skickade ut där blev man också kvitt. Nu har vi fått en ny kvittblivningsprocess, att gräva ner farligt avfall väldigt djupt för då är vi kvitt problemet (åtminstone den här generationen och förhoppningsvis några till, tror några).
Hur det gick med de andra kvittblivningsprocesserna vet vi ju idag. Skiten ansamlades, spreds och ställer till stora problem idag – redan 50 år senare.
Detta är dock en ganska orättvis jämförelse. Den stora skillnaden är att mycket tankeverksamhet och forskning har ägnats åt att skapa ett så säkert slutförvar som möjligt. Den tidigare miljöförstöringen du nämner är ett resultat av att man inte ens begrundade eventuella problem. Bilden av jorden som ett slutet system, en synergistisk helhet, fanns helt enkelt inte (och saknas tråkigt nog fortfarande hos många).
Självklart misstar man sig om man antar att vi kan fortsätta utveckla kärnkraften och tro att vi kommer att kunna gräva ner allt avfall. Faktum är dock att vi redan har en hel del avfall att ta hand om, och i min mening är slutförvaring i urberget det säkraste alternativet.
Ping: Vill vi kärnkraften? « Resilienta reflexioner
Bra sagt,
Jag har lagt upp två bilder på
http://tradgardenjorden.blogspot.com/2011/03/nar-sjalvbilden-krackelerar.html
De visar dels att energiutbytet av kärnkraften är riktigt dåligt om man tar hänsyn till hela livscykeln och att de CO2 utsläpp som den orsakar faktiskt är riktigt betydande, nästan i klass med elgenerering i ett gaskraftverk.
De och så mycket annat bekräftar att kärnkraften bara är ”lönsam” (ja för den som driver den alltså inte för dig och mig) genom exploatering av:
-vårt samhälle som subventionerar kärnkraften enormt från att betala all utveckling, ta alla risker till att tillhandahålla all infrastruktur den behöver. De som beklagar subventioner till vindkraft skulle räkna ut vad kärnkraften har kostat oss…
-andra platser och andra människor där man utvinner uran
-andra platser och andra människor för alla andra resurer some behövs, eller för att ta hand om avfall.
– framtida generationer
På så sätt är kärnkraften ett av de mest extrema exemplen på den exploatering i rum och tid som Alf Hornborg hävdar är ”hemligheten” bakom industrikapitalismens framgångar.
Du kan inte bara vagt hävda att kärnkraft även är ”en fråga om värderingar och etik”: Om du inte förklarar vad du menar mer i detalj och ger faktiska argument för din position så har du fortfarande inget mer än tom retorik.
Om du vill ha mer fördjupning rekommenderar jag läsning av t.ex. Anne-Marie Thunberg som skriver om kärnavfall och etikfrågor bl.a. i en skrift från KASAM 2002, Kärnavfall: tillbakablick och framtidsperspektiv. Finns tyvärr ej fullständig på nätet.
Mina argument utvecklar jag gärna ytterligare vid tillfälle.
Pga. bristande argument för din tes betraktar jag då det hela som tom retorik.
Ping: Kan vi skönja en vänsterförnyelse av den ”svenska modellen”? | LO Bloggen
Ping: Gör inte arbetsskadeförsäkringen till en nyliberal exprimentverkstad! | LO Bloggen
Ping: Inlägg som berör – 19 mars 2011 « Nattens bibliotek