En privatiserad stat – hur långt ska historien rullas tillbaka?

Jag har i blogginlägg och artiklar diskuterat de problem som skapas när vi väljer att privatisera och konkurrensutsätta grundläggande, allmännyttiga tjänster (t.ex. i Expressen). Vinstintressen i offentlig sektor kan skapa problem som privata oligopol och social segregation. Men de innebär också ett avgörande hot mot en av själva grundpelarna i en modern, demokratisk stat: en god samhällsstyrning präglad av rättssäkerhet,  transparens och effektivitet. När staten privatiseras mister den grundläggande kvaliteter, som krävs för att upprätthålla ett långsiktigt väl fungerande samhälle.

Krisexperten Johan Färm ger i dagens DN ett ytterligare exempel på hur privatisering försvagar statens effektivitet. Det handlar om Sveriges förmåga till krishantering (”Privatisering gör Sverige dåligt rustat mot katastrofer”). Färm pekar på ett självklart problem som följer när ansvar för grundläggande samhällsfunktioner privatiseras och fragmentiseras: överblicken försämras och samordningen försvåras. Privatiseringen kräver nya grepp i svensk krishantering, men framförallt bör Färms artikel ge fler anledning att reflektera över det massiva systemskifte som just nu genomdrivs i det svenska samhället.

En privatiserad stat, där viktiga funktioner delegeras till privata utförare, är inte något nytt fenomen i historien. Modellen var legio innan de moderna, professionella staterna växte fram. Ett av de mest magnifika exemplen på privat samhällsstyrning är Storbritanniens kolonisering av Indien, där det Ostindiska kompaniet fick hela kolonin på privat entreprenad. Ett välkänt exempel från den svenska historien är den lokala fattigvården, där fattiga äldre och barn utan föräldrar auktionerades ut till lägsbjudande.

Det kan hävdas att dagens privatiseringar och upphandlingar bedrivs med en helt annan kontroll och professionalism än vad som gällde den privatiserade staten i historien. Likväl är de principiella problemen desamma. Skälet till att alla moderna stater under 1900-talet rensade ut privata inslag i staten var just insikten om att förtroende och rättssäkerhet kräver att staten styrs med andra regler och handlingsprinciper än den privata marknaden.

Jag upphör aldrig att förvånas över den aningslöshet som präglar den svenska borgerlighetens politiska projekt. Hur långt ska historien rullas tillbaka? Idén att marknaden är den bästa modellen för samhällets organisation, också inom den stat som ska svara för allmänintresset, är en politisk utopi. Denna utopiska idé har – som så ofta är fallet med utopier – drivits igenom i ett tempo utan motstycke och utan grundliga utredningar och konsekvensanalyser.

För att klara framtidens utmaningar krävs något annat: en  pragmatisk politik baserad på historisk erfarenhet, empirisk forskning och stegvisa reformer. Den demokratiska arbetarrörelsen har sedan länge insett att utopiska idéer är en dålig grund för samhällsbyggande. Borgerligheten borde lära sig detsamma.

Mer bloggat: Gunna Lind, Tankesmedja allmänmedicin.

Annonser

53 kommentarer

Filed under Uncategorized

53 responses to “En privatiserad stat – hur långt ska historien rullas tillbaka?

  1. Mycket bra Lena.
    Det här är en fråga som på ett tydligt sätt visar skillnaden på borgerlighet och socialdemokratin. visst har framträdande socialdemokrater under senare tid hymlat i denna fråga. I dag visar det sig för den vanlige medborgaren vad denna privatisering för med sig och det måste i varje sammanhang poängteras,
    just för att påvisa skillnaden.Det är också glädjande att man i dag inte räds att låta SD hjälpa till att stoppa utförsäljningar.

  2. Och det är inte sååå länge sen kommunerna auktionerade ut fattiga barn. Min pappa auktionerades ut på det sättet så sent som i slutet av 1920-talet. Idag är jag glad att han hann gå bort så tidigt att han slapp att bli utauktionerad till lägstbjudande och bli illa behandlad även de sista åren av livet.
    Jag kan lova att han inte tillhörde dem som hävdade att det var bättre förr.

  3. Ylva Hedenquist

    Klokt, Lena! Önskar bara att dina partikamrater i Stockholms stad var lika kloka. De går samman med moderaterna och säljer ut gemensam egendom som simhallar och skolgårdar för en spottstyver. Se t.ex. Högdalens simhall och Engelbrektsskolans skolgård! Där ska det byggas lyxbostäder på barnens bollplan. Staden säljer ut marken till ett norskt byggbolag för en spottstyver utan upphandling. Stadsrevisorerna har kritiserat utförsäljningen av skolgården, men ingen bryr sig.:-( Försök övertyga sossarna i Stockholm stad om att det är fel att ta från barn och ge till betong! Fel hus på fel plats! Vi föräldrar har försökt i fyra års tid utan att få gehör för vår vädjan…
    Tack snälla!
    http://raddaengelbrekt.se/

    • Bert Hoflund

      Tyvärr kör kamraterna i Göteborg också på oförtrutet i nyliberal anda. Två av tre hamnterminaler är redan utsålda – nu återstår den tredje och sista och det S-ledda vansinnet bara fortsätter…

  4. Ur ett krisperspektiv är det nog bäst att vi förstatligar hela Sverige. Lyckligtvis finns det mer än kriser i livet…

    mvh/Hans

    • lenasommestad

      Det är självklart inte alls bäst att förstatliga hela Sverige. Varför överdriva?
      Poängen med mitt inlägg är den motsatta: att vi inte ska gå fram med fundamentalistiska idéer av typen att allt ska förstatligas eller att marknaden alltid fungerar bäst. Exakt hur gränslinjen mellan privat och offentligt ska dras kan diskuteras och det finns olika modeller, men att det finns väsentliga skillnader mellan marknad och stat som kräver olika angreppssätt är ingen märklig uppfattning. Det synsättet ligger till grund för samhällsordningen i de flesta länder.

      • Alltid dessa fingrar i luften. Vem har sagt att allt ska privatiseras? Nu har en katastrof inträffat. Genast dyker det upp ett gäng som vill göra politiska poänger av eländet. Vad är ditt svar på din egen fråga? Vad ska återförstatligas?

    • ARGUMENTERAR ALLTID FOLKPARTISTER PÅ DETTA SÄTT?

    • Jag tror vi alla är överens om att SJ borde återförstatligas. Efter att vår minister sagt att man annars kanske ska vara beredd att fira jul någon annan dag verkar detta vara enda lösningen.

      • Hampus Eckerman:
        Ja, och i synnerhet efter att moderaten Ulf Adelsson talat om hur vanvettigt det var att stycka upp gamla SJ på det sätt som skett.

  5. Janne

    Jag återkommer till min käpphäst BALANS. Det är vad som måste finnas, lite privat, lite statligt. Det är inte bra om allt ligger i ena vågskålen. Nu har sossarna flyttat mer och mer till statliga vågskålen under sina decennier vid makten. Till slut tyckte medborgarna att det var nog och bytte regering. Nu är det borgarnas tur att vrida balansen tillbaka. När det gått för långt åt det privata så kommer alliansen antingen att inse det eller så byts det regering igen. Det är det fina med demokrati. Jag tror att det finns en lång väg att gå mot mer privat fortfarande innan vi ens har nått balans. Och att stoppa försäljning av statligt ägda aktier var det dummaste jag hört, varför ska staten äga inte bara en utan TVÅ banker? Aktier som man köpt med lånade pengar! Om medborgarna vill spekulera i aktier med lånade pengar så kan de när som helst ta lite mer lån på huset och köpa aktier för, då kan de dessutom bestämma själva vilka aktier som ska investeras i. Man ska väl inte tvingas till spekulation med lånade pengar som sker nu? Borde inte medborgarna själva få bestämma sin risknivå? Med nuvarande resonemang från vänsterhållet borde staten alltså kanske köpa lite mer aktier för lånade pengar nu när vi bara har 600 miljarder investerat… Vilka bolag ska man köpa då? H&M kanske? Eller Volvo? Varför inte IKEA? Sossarna var ju sugna på att köpa Saab för ett tag sen, men man kanske bara vill köpa bolag som går riktigt dåligt.

    Att dessutom liera sig med SD, som man dyrt och heligt lovat att aldrig ägna en blick åt, är för mig ofattbart!

    • Bosse Bergkvist

      Vaddå ”liera sig med SD”? Ta av dumstruten! Att motverka högerkrafternas stolligheter skulle (s) alltså avstå ifrån för att SD råkar tycka lika i enstaka frågor!!?

    • lenasommestad

      Poängen med mitt inlägg är just balans, men inte bara balans i kvantitativ mening – mer eller mindre privat – utan balans mellan marknad och allmänintresse. Att vilja ha en stat med mindre räckvidd är en sak. Att undergräva god samhällsstyrning är en annan.
      Om du jämför det utrymme som privata intressen har i den svenska staten med förhållandet i andra länder, så kommer du att upptäcka att vågskålen har sjunkit djupt ner mot ett försvagat allmänintresse för svensk del. Det handlar inte i första hand om att borgarna vill sälja ut ett antal statligt ägda bolag. Problemet som jag pekar på i mitt blogginägg är att Sverige har överlåtit det operationella ansvaret för fundamentala samhällsfunktioner som vård, skola, infrastruktur, etc. på marknadens aktörer.
      Jag har stor respekt för att det finns olika uppfattningar om hur samhället ska utformas och vilket storlek som staten ska ha. Tyvärr tror jag dock att det är just den borgerliga fixeringen vid att förändra det som man uppfattar som en alltför stor socialdemokratisk stat som har drivit fram det illa genomtänkta, utopiska systemskifte som vi nu ser. Här finns det skäl till besinning. Även en liten stat kan präglas av god samhällsstyrning, om man är noga med vilka funktioner som kräver offentlig reglering och vilka som är möjliga att överlåta åt andra aktörer.
      Olika länder har olika blandning av privata och statliga företag, ofta utan någon stark ideologisk komponent. För egen del ser jag ett stort värde i att de svenska medborgarna behåller ägandet i viktiga statliga företag, inte minst sådana som gäller våra naturresurser som skog och kraft. Här handlar det inte om några aktieklipp utan om tillgångar som har tillhört det svenska folket under mycket lång tid.

    • Janne:
      Nej, det är inte så det går till, att först gör det ena blocket si, och går de över gränsen så röstas de bort och sedan kan det andra blocket ta tillbaka vad som var överdrift i det första blockets politik.

      Det som har sålts ut, det har sålts ut och kan vara omöjligt att förstatliga igen. Det som har sålts till andra länder eller till det internationella riskkapitalet, det bestämmer man inte över i Sverige längre och det drar tillgångar ur Sverige, som därmed inte längre kommer svenska folket tilldel. Så det gäller istället att tänka efter före och inte rusa åstad, som både S och Alliansen gjort de senaste 20 åren.

      Vi svenskar har dessutom aldrig blivit tillfrågade om vi vill/anser att våra gemensamt ägda företag, Vattenfall, Telia, grundskolan, vårdinrättningar, sjukhus etc. ska säljas ut. Detta har gjorts över våra huvuden och det kostar oss massor av pengar och kommer att kosta oss mycket mer pengar, och nedskärningar i välfärden, i framtiden. Jag har kallat de skattesänkningar som görs nu för PPD-politik. Man mutar folk att acceptera vad som sker, med att de får lite mer i plånboken just nu. Vad det kommer att kosta dem senare tiger man däremot med. (PPD-politik = pinka på dig-politik / Varmt och skönt först, men väldigt kallt och obehagligt längre fram).

      När det mesta i Sverige ägs av utländska kapitalister eller finansintressen så är Sverige bara en råvaruproducerande koloni. Människorna i sådana brukar inte bli rika eller kunna leva anständigt, förutom den lilla överklassen förstås, som kan vältra sig i lyx även i utsugna kolonier.

      • Vi svenskar har dessutom aldrig blivit tillfrågade om vi vill/anser att våra gemensamt ägda företag, Vattenfall, Telia, grundskolan, vårdinrättningar, sjukhus etc. ska säljas ut. Detta har gjorts över våra huvuden och det kostar oss massor av pengar och kommer att kosta oss mycket mer pengar, och nedskärningar i välfärden, i framtiden.

        Det stämmer inte riktigt, svensken har om och om igen röstat in parterna som slumpar bort den gemensamma egendomen och gjort Sverige till en stor kapitalexportör. Om och om igen har folk genom att rösta in samma partier igen godkänt detta.

        Svensken blir förvisso förd bakom ljuset om ekonomin sen lång tid tillbaks av alla partierna. Men folk har själv ett ansvar att ta reda på hur det förhåller sig, det är förstås tillåtet att vara hur dum som helst men det blir dyrt, mycket dyrt.

        Till och med Lindbäck, tror jag det var, har bekymrat sig om den stora kapitalexporten. Men det är klart att det inte investeras i ett land som sedan länge satt sin hemmaekonomi på undantag för att ”spara”. Vi har så pass dumma politiker här i landet att de tror att folkhushållets och den offentliga ekonomin fungerar som ett enskilt hushålls ekonomi.
        Kapitalexporten hänger ju samman med de stora exportöverskotten, det är förståtts inte så lätt för den vanlige väljaren att hålla reda på sådant, inte heller blir denne på minsta sätt upplyst av media och inte heller av sk Public Service som lär ha just den uppgiften att vara oberoende media och granska tillståndet i landet och upplysa svensken.
        Svensken får förstås inte veta av dessa att spekulationsäventyren i Baltikum hänger ihop med allt svensken försakat för att det ska bli stora exportöverskott.

        Men det är ju inte bara här denna galenskap pågår, några ord om Nya Zeeland.

  6. Bosse Bergkvist

    För övrigt blir jag lika glad varje gång jag läser en text av dig Lena!
    Lena Sommestad for president!

    • Håller fullständigt med dig Bosse ,Försöker sprida hennes blogg så mycket jag kan.
      Beträffande Jannes inlägg ,kan man undra var hans ”balans” egentligen ligger.
      Är balans att staten äger polis ,militär och domstolar , inget annat, eller ska kanske domstolar också vara privata. Förövrigt räcker Lenas artiklar mycket väl.

  7. Pingback: Protestlistor mot utförsäkringarna – det är bråttom nu! « Ett hjärta RÖTT

  8. När den finansiella bubblan sprack hösten 2008 var det många som hävdade att det var ett tecken på nyliberalismens slutliga kollaps. Nu kan vi se att så inte var fallet. Tvärtom. De nyliberala idéerna lever vidare och det är få som öht tycker att det är kontroversiellt längre. Lena Sommestad är en av få som håller igång debatten i denna fråga. Det gör hon rätt i.

    • Birgitta M

      Tror tyvärr att många fler måste få det mycket sämre innan tillräckligt många ser mönstren och röstar bort Alliansen. Men det räcker inte med det, det måste finnas ett alternativ som inte för liberal politik också och då måste högermänniskorna inom S bort från ledande ställning.

  9. J-O

    Jag håller med om att privatiseringen av den gemensamma sektorn gått för långt, men, var det inte så att bollen sattes i rullning av just (S) med ”Systemskiftet” på 90-talet?? Liksom nedskärningar och försämrade ersättningsnivåer. Jag tror att en anledning till förtroendekris och vikande väljarunderlag för (S) är just glappet mellan retoriken om hur det borde vara och den faktiskt, praktiskt förda regeringspolitiken under 90-talet och fram tom 2006.
    Fast, som sagt, jag håller helt och hållet med, det har gått för långt – nyss såg jag ett inlägg från någon Centerpartist i Stockholm om att privatisera driften av stadsbiblioteket. Menar hon allvar?
    Förövrigt är dina blogginlägg väldigt bra och välskrivna.

  10. En balans mellan privat och offentligt är väl alla överens om. Problemet är väl bara att det i vårt samhälle är fritt fram att privatisera våra allmänna tillgångar om man har den politiska makten, men olagligt att ta tillbaka dessa i samhällets ägo om man nu skulle vilja ändra balansen. Våra gemensamma tillgångar, som vi alla arbetat ihop till via skatter, ”ägs” av någon anledning av den regering som kommer till makten och kan fritt förfogas över. Det här är, menar jag, en av de mest upprörande när det gäller utförsäljningarna. Varför betraktas det inte som stöld av våra gemensamma tillgångar när dessa reas ut till privata intressen!

  11. Frans

    Du är bäst.

  12. Inga-Lisa Sangregorio

    Det handlar inte bara om privatisering utan om en uppdelning av funktioner som borde höra ihop. SJs kollaps är paradexemplet, och jag är inte ens säker på att det var borgarna som kom på idén att stycka upp det i olika delar.
    Redan i slutet av 60-talet hade en av cheferna på det företag där jag då arbetade varit på kurs och lärt sig att varje avdelning borde ansvara för sin egen ekonomi och köpa/sälja tjänster av/till andra avdelningar. Resultatet blev att alla tvingades handla fullkomligt irrationellt ur ett helhetsperspektiv för att rädda sin egen avdelnings ekonomi.
    Tyvärr fungerar stora delar av samhället numera på det sättet; jag vet inte hur många gånger ett bra förslag på hur man kunde agera klokare har avfärdats med ett ”det begriper du väl att det inte är samma pengar”. Kommuner, landsting och stat (för att inte tala om privata företag) försöker undvika att sitta med Svarte Petter. Det samlade resultatet blir ofta förödande för helheten.
    Ett underskattat problem med de privatiseringar som bygger på tidsbegränsade upphandlingar är att ingen tar ett långsiktigt ansvar. Den privata aktören har ingen möjlighet att göra det, eftersom han kan förlora nästa upphandling, och beställaren förlorar viktig kunskap genom att lämna ifrån sig det operativa ansvaret.

    • Tack för det, Inga-Lisa – det är förstås kärnpunkten. Inte om det är staten eller ett privat bolag som står för verksamheten, utan vilket som är verksamhetens drivkraft: kortsiktig vinst eller långsiktigt politiskt ansvar.

      Tyvärr är det många annars kloka och insiktsfulla socialdemokrater som inte begriper denna konflikt. De tror att det går att använda budgeten för att styra till långsiktigt ansvar, vilket givetvis är omöjligt.

    • lenasommestad

      Jag håller helt med dig Inga-Lisa. Såväl uppsplittringen i resultatenheter som återkommande upphandlingar förhindrar samordning och långsiktighet. Det vi nu skulle behöva är ett genomtänkt alternativ, som bygger på en annan idé om ekonomin och en annan människosyn än den som ligger till grund för dagens system. Resultatenheter och upphandling syftar till kostnadseffektivitet i det korta perspektivet och bygger på idén att vi som människor drivs bäst av ekonomiska incitament. Det vi behöver i de offentliga verksamheterna är incitament som främjar långsiktighet och helhetssyn. Effektiv hantering av tillgängliga resurser är viktigt – men bara en pusselbit i det större uppdraget.

    • Inga-Lisa Sangregorio:
      Jo du har rätt, det var också så att man inom den borgerliga regeringen 76-82 hade påbörjat utredningar om andra redovisningssystem som sedan S tog över och slutförde, och där kom målstyrningen fram, som var början till det som idag kommit att kallas ”public management”.

      Det är i vissa stycken vanvettigt och ökar transaktionskostnaderna, alltså de totala kostnaderna, för att inte tala om all annan galenskap det har fört med sig. I min lilla kommun fanns exempelvis en skolgymnastiksal som kommunen menade att skolorna skulle betala hyror för som om lokalen låg i centrala Stockholm, med resultatet att gymnastiksalen inte användes och barnen fick ha gymnastik på skolgården – suck!

      Man har helt enkelt fört en ren idiotpolitik de senaste 25 åren, på alla områden i stort sett, och där är S dessvärre lika skyldigt som de borgerliga.

  13. Jag upphör aldrig att förvånas över den aningslöshet som präglar den svenska borgerlighetens politiska projekt. Hur långt ska historien rullas tillbaka?

    Det kanske inte är fråga om aningslöshet eller ens godtrogenhet, man vill helt enkelt ha en modern variant av nattväktarstat där klyftorna är stora och huvuddelen av medborgarna får klara sig bäst de kan utan det stöd som finns i att ha en del av sina affärer/angelägenheter gemensamt organiserade.

    Ett effektivt sätt att åstadkomma detta är att se till att det gemensamma fungerar dåligt och para detta med osaklig negativ propaganda om den gemensamma sektorn, den skapade dåliga funktionen verifierar propagandan. Det faller på sin egen orimlighet att ett samhälle som i huvudsak styrs av den starkes rätt skulle producera välfärd åt alla, så dumma kan de helt enkelt inte vara.

    Den nyliberala ideologin vill avskaffa så mycket som möjligt av den gemensamma sektorn, det är en av dess hörnpelare. En annan är att egenintresset och egoismen ska styra. Helt enkelt en mycket obehaglig och antihumanistisk ideologi. En extrem ideologi som är apart från både klassisk liberalism och konservatism.

    Ideologin är inte aningslös och godtrogen men den verkar ha många godtrogna anhängare.

    En ideologi som menar att det skulle vara polis och domstolsväsen som i sig ser till om vi har ett samhälle med typ lag och ordning är en tunn ideologi som kan vara farlig. Mer avancerade ideologier, som tillämpar sunt förnuft också, förstår att det är vilket socialt kapital som finns i samhället som avgör sådant.

    Sangregorio nämner det om att varje enskild del ner till varje individ ska se sig som konkurrenter på en marknad, en ide som de flesta borde inse hur absurd den är i att vi ska se varandra som konkurrenter och har motstridiga individuella intressen. Detta manifisteras också i att just statens egen finansiella ställning blivit ett stort nummer, man talar inte ens om den offentliga delens finansiella ställning och än mindre om vilken inverkan den samlade offentliga ekonomin har på folkhushållets ekonomi, vilket var det normala före vi fick denna märkliga ideologi som rättesnöre. Det får konstiga effekter när statens finanser blir ett självändamål.

    Det finns ingen anledning att stryka en ideologi (eller dess företrädare) medhårs som är lika eller mer antihumanistisk än SD eller liknande ideologier som vill dela upp människorna i samhället i grupper av olika värde. Och sen ställa dessa ner på individnivå emot varandra för att skapa en klassisk situation av divide et impera.

    • Bosse Bergkvist

      Bosse gillar Lasse! (8=))

    • lenasommestad

      Jag ger dig absolut rätt i att starka aktörer bakom det nyliberala projektet inte är aningslösa, men jag kan inte undlåta att ändå uppfatta många av dem som accepterar och därmed cementerar denna ideologi som aningslösa. Problemet är att vi har en liten hård kärna som gör stora vinster på avregleringar, privatiseringar och ojämlikhet, men en långt större grupp som accepterar och därmed gör den nyliberala ideologin legitim.
      Utmaningen är att kunna tala på ett sätt som når fram och avslöjar det problem, som hela tiden förtigs.

      • Lena Sommestad:
        Man mutar, som sagt, folk att rösta på ”nattväktarpolitiken” med hjälp av PPD-politik i full insikt om att det systemskifte man genomför nu inte kan göras ogjort senare, då när väljarna, som mutats med lite mindre skatt idag, får börja betala vad systemskiftet faktiskt kostar. När väljarna då finner att det blev dyrare för dem i slutänden än det var före systemskiftet är det för sent att ångra sig och för sent att tillrättalägga politiken igen.

  14. Robin Alfar

    Allmännyttiga tjänster bör inte privatiseras. Vi har sett de katastrofala konsekvenserna som blev ett faktum till privatisering av SJ, skolor, vård. Splittrat ansvar är garanterat resultat till privatisering av de allmännyttiga tjänsterna. Staten bör ha central ansvar för en långsiktig utvecklings plan i den sektorn. Det är samtidigt inte dumt att ha balanserad marknad ekonomin i andra sektor som inte behöver central kontroll och ansvar.

  15. Här är en intressant artikel av den gamle räven Michael Hudson:
    [Norway’s Sovereign Wealth Risk Vortex]
    En kraftfull och kompetent kritik av den nyliberala galenskapen i ett ekonomiskt makroperspektiv. I stort också applicerbart på Sveriges märkliga inställning till ekonomi.

    Hudson som inte sällan noterar trender ett par år innan de blir allmängods. I en intervju med Pierre Gilly januari 2008:

    USA har ett stort spionprogram och dokumenterar vad folk på nästan alla nivåer tycker.

    Vilket vi nu vet med säkerhet efter wikileaks.

    – De på Wall Street köper råvaror eftersom de flesta valutor kommer att förlora i värde, när dollarn gör det. Nästa boom kommer att bli råvaror.

    Alltså detta sades i januari 2008, att råvarupriserna rusat i höjden är nu ett faktum.

  16. Björn

    Jag fattar inte varför de enda ägandeformer som diskuteras är privatkapitalistiskt ägande och statligt ägande. Som att valet stod mellan två dystopier symboliserade av Nattväktarstaten och Sovjetunionen.

    Som jag ser det är både kapitalistisk företag och stater otillbörliga aktörer eftersom de är auktoritära maktapparater som tillämpar fyrkantig, byråkratisk ovanifrånstyrning och inte lämnar särskilt mycket utrymme åt frihet och demokrati.

    Jag skulle vilja se en politik som verkar för en övergång från kapitalism till demokrati, måhända kan detta införas stegvis t.ex. genom att införa straffskatter och ”krångliga regler” för privat kapitalistiska företag, och olika incitament, lättnader och subventioner för demokratiskt-kooperativa företag.

    Mitt ideal vore ett samhälle med noll kapitalistiskt ägande och så lite statlig makt som möjligt (staten lär tyvärr behövas ett tag till). Istället bygger ekonomin på fria produktionsformer, närmare bestämt i huvudsak demokratisk produktion men också enskild produktion.

    Jag tror att de som producerar också ska förvalta sin produktion. Sedan behövs såklart central samhällelig-demokratisk styrning också, företag kan ju inte göra precis som de vill, även om de är demokratiska.

    Finns det några skäl att inte sträva mot en sådan modell?

    • Björn ! Det du skriver var lite knepigt att förstå . Skulle vara trevligt om du kunde maila mig och i klartext skriva hur du menar att ditt samhälle ska fungera.
      akenorrman.wordpress.com

      • Björn

        Jag vill inte utveckla en modell. Det vore att uppvärdera min personliga uppfinningsrikedom på ett orimligt sätt. Eller med Marx ord, att skriva recept för morgondagens soppkök.

        Jag nöjer mig med att konstatera att en annan värld är möjlig och att demokrati är att föredra framför statsmakt och kapitalmakt.

    • lenasommestad

      Det bör absolut finnas andra alternativ än privata och statliga. Kooperationen har varit en viktig del av arbetarrörelsen. Jag tror att en viktig utmaning inför framtiden är att utveckla nya former av non-profit verksamheter som lämpar sig för olika typer av verksamhet.
      Dock håller jag inte med dig i din radikalt negativa bild av staten. Demokratisk styrning via staten är av stor betydelse. Vårt uppdrag är att ta kontroll över staten och använda statens institutioner för våra syften. Staten är inte i sig något ont.
      Det du inte skriver något om är att statens roll i samhällsekonomin handlar om mycket mer än produktion av varor och tjänster. Genom staten organiserar vi till exempel våra socialförsäkringssystem, som inte bara hanterar social risk utan också resursöverföringar över livscykeln och mellan generationer. I synnerhet kvinnors ställning i samhällsekonomin och i demokratin kräver ett gemensamt ansvar också för reproduktionens ekonomi.

      • Björn

        Jag tror att vi, inte minst med 1900-talets erfarenheter i bagaget, gör klokt i att förhålla oss skeptiska till staten. Frågan är om demokratin långsiktigt kan tämja Leviathan och om denne i så fall är en god tjänare.

        Nu talar jag om staten i bemärkelsen en maktapparat (eller kanske snarare en samling maktapparater) med våldsmonopol som är höjd över samhällslivet. Jag är inte negativ till ett folkmakten underordnat organ för att samordna samhället. Det behövs samhällsstrukturer som sträcker sig betydligt vidare än ex. kommunen.

        Men staten saknar principiella begränsningar. Nazisterna härskade över exakt samma stat som den liberala Weimarrepubliken, vars grundlag också inleddes med ”all makt går från folket ut”. (Men vart går makten hän?) Och det är för övrigt samma stat som i dagens Tyskland, länge bestod den t.o.m. av samma personer; samma tjänstemän, samma ämbetsmän, samma byråkrater – i samma organisation.

        Det är i grund och botten ingen skillnad på liberala och totalitära stater, förutom i vilken mån statens makt inskränks. Sveriges stat är inte till sitt väsen mer demokratisk än någon annan stat, om något så har vi i Sverige påfallande få konstitutionella begränsningar för statens maktutövande. Hela rättighetsbalken är ju ett stort skämt, var och en av våra medborgerliga rättigheter kan inskränkas på en eftermiddag av lämpligt preparerad riksdagsmajoritet.

        Staten har en självständighet gentemot både folkmakten och kapitalmakten, men staten låter sig lättare påverkas av den senare.
        Det var inte länge sedan som folket i detta land var övertygat om att de sociala, ekonomiska och politiska framsteg vi gjort, kanske i västerlandet men i varje fall i Sverige, i det stora hela var irreversibla: de skulle inte kunna göras ogjorda. Aldrig, sade vi oss, skulle folket åter acceptera en massarbetslöshet, det vill säga en som låg nämnvärt över två procent. Den generella välfärdspolitiken skulle inte kunna rivas upp, eftersom den var i kapitalets långsiktiga intresse (men begrep kapitalisterna den saken?). Lönesänkningar skulle aldrig gå att genomföra (men vi tänkte inte på att det finns andra sätt att öka exploateringsgraden, både den privata och den statliga, t.ex. genom skattereformer).

        Framsteg kan enkelt slås tillbaka, i den mån de skrivs ner i lag som upprätthålls av en byråkratisk stat, som substitut för att säkra framstegen i folkets egen styrka.

      • Insikten att staten inte är någon jultomte borde naturligtvis anammas även av socialdemokrater som har tenderat att tro på just detta. Till skillnad från den första och andra generationen, måste man tillägga – någon skarpare statskritiker än t.ex. Fabian Månsson har sällan funnits.

        Under en period försökte man med att skapa parallellstrukturer inom staten, och låta folkrörelserna tämja och kontrollera byråkraterna. Det var Gustav Möllers metod. Tyvärr visade den sig inte särskilt effektiv på sikt.

        Staten måste finnas, annars blir man ett byte för andra stater, och för andra maffior. Knepet ligger i att behålla oberoende makt inom folkliga rörelser som håller den i schack. Detta kan aldrig regleras i lagar och rutiner eftersom rörelser inte följer lagar och rutiner. Det kan man bara göra genom att alltid sträva i den riktningen som poilitska människor.

  17. Pingback: Sofia Arkelsten – Otydlighetens okrönta drottning | Nemokrati

  18. Pingback: Marknad vs demokrati | Storstad

  19. Pingback: Våga analysera (M)arknadsexeperimentet « Ett hjärta RÖTT

  20. Pingback: Vår tid är nu « gemensam

  21. Björn skriver:
    Jag tror att vi, inte minst med 1900-talets erfarenheter i bagaget, gör klokt i att förhålla oss skeptiska till staten.

    Jag, som har medvetna och vuxna upplevelser av de senaste 50 åren av 1900-talet förstår inte vad du talar om. Staten kunde förvisso göra stora misstag och var inte alltid den ideala aktören, men privatkapitalet är avsevärt mycket värre. Vad man ser idag av de villkor som privatanställda har har jag inte ens i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att folk skulle råka ut för i Sverige. Hade någon sagt till mig att en bit in på 2000-talet skulle människor slita så ont som många gör idag, och få så dåligt betalt, samt bli så illa behandlade, så hade jag inte trott dem.

    Men visst, staten styrs ju av lagar och därför av regeringen, och dagens regering är gräslig mot alla dem som inte är födda med guldsked i munnen.

  22. PS till Björn:
    Jag skriver om skillnaderna mellan helt privatiserade samhällen och statligt organiserade sådana här. Rekommenderas till läsning.

  23. Nebbiolo

    Jag tror inte som vissa kommentatörer i denna blog att vi behöver rädas staten – det finns fortfarande många områden där nationen (staten) behöver ha ett organisatoriskt och ekonomiskt inflytande. Att bygga och förvalta nationsomspännande infrastruktur är bara ett exempel.

    Dock så tror jag (inte av rädsla för staten) att det är långt mer effektivt (både ekonomiskt och demokratiskt) att mer och mer av det organisatoriskaoch ekonomiska inflytandet utgår från de lokala samhällena, dvs från kommuner och landsting. Tex så är det rimligt att norrlandskommuner som producerar el och timmer/massa också tar del av bolagsbeskattningen – det finns ingen anledning att denna skall komma Stockholm (och staten) till godo (oavsett hurvida huvudkontoret ligger där eller inte) – principen att verksamhetsvinster skall taxeras där de produceras (och inte där HQ råkar ligga) torde vara ett rättesnöre på samma sätt som internationell taxering fungerar. Motivet är bla att det är lokalt som kostnaderna tas (tex utsikt och buller när det kommer till utbyggnad av vindkraft, eller stora fördämningar pga vattenkraft). Även konsumtionsskatter torde kunna fördelas lokalt. Att en kommun med större inflytande är bättre för demokratin råder väl det inget tvivel om då besluten ligger mkt närmre medborgarna. Sammantaget så tror jag därför att en decentralisering av samhället är en riktning att jobba för, inte av rädsla för staten utan av värnande om det lokala inflytandet (både ekonomiskt och demokratiskt).

    • Ev bolagsskatt är väl statlig och inte kommunal, så var huvudkontoret ligger har ingen betydelse.
      Om man ser det på det viset med kostnaderna och bolagskatter så blir det än mindre vilja att utjämna i de kommunerna som inte har välbetalda invånare och få av samhällets sociala kostnader.

      Dessutom kommer så där en 90-95% av alla skatteintäkter från, kommunal/landsting, socialavgifter och konsumtionskatter med moms som det dominerande. Nettot av bolagskatter tillsammans med statlig skatt på inkommster är en mycket liten del av de totala skatterna.

      Stockholm och mälardalen torde inbringa en försvarlig del av landets konsumtionskatter, ska de skatterna stanna där och ingå i den omfördelning som staten som ett nav utgör i den totala offentliga ekonomin?

      Det där med att allt sköts bättre lokalt var argumentet för kommunalisering av skola och vård, jag är tveksam till att det blivit bättre. De som tror sig generera extra mycket av produktion vill gärna tro att d blir skinnade och vill behålla mer men samhället är intrikat sammanflätat och blir det mer och mer. Kommunindelningen runt storstäderna är egentligen befängd i dagens samhälle alla delarna finns där i sin nuvarande form därför att de ligger där ihop klumpade. Utan Malmö skulle Vellinge varit betydligt tunnare med höginkomsttagare. Allt är inte rosenrött på den lilla orten, den svage blir inte opartiskt behandlad på den lilla orten, vi har sett i en rad olika fall där någon haft rätt till t.ex. socialbidrag men godtyckligt nekats av personliga skäl. Provinskorruptionen och inskränktheten frodas i småsamhällen, som vi kunde se härom året med det uppmärksammad våldtäktshistorien. Själv skulle jag hellre bli dömd och få min sak provad av en avlägsnare central myndighet som inte har några personliga bindningar lokalt.

      • Håller helt med lasse här.
        Jag är ju ,som väl framgått, så gammal att jag varit med ett tag, och som ung och otålig, på 60-talet, var jag en av alla dessa ivriga anhängare av decentralisering och ansåg att staten var ett enda stort ont.
        Det var säkert så under 70-talet, att politikerna tog detta stora missnöje med centraliseringen på allvar och hyste en uppriktig vilja att just decentralisera allt fler beslut och processer. Resultatet blev just det som lasse påpekar, kommunaliserad skola mm.

        När jag, som i slutet av 80-talet och början av 90-talet var kommunalt anställd lärare (sfi), såg vad decentraliseringarna ledde till förskräcktes jag och ändrade radikalt min uppfattning i frågan.

        Det är som lasse säger inte alls så att det råder en slags himmelsk rättvisepatos eller en djupt känd vilja att skapa bästa möjliga förhållanden ute i kommunerna. Där är det ofta helt andra faktorer som bestämmer politikernas agerande, det är kohandel, det handlar om ryggkliande, det handlar om personliga preferenser, sympatier och antipatier.
        Så kan exempelvis Kalle bli mycket sämre behandlad där det är kommunens tjänstemän som bestämmer enligt eget skön, de som känner honom, än han kunde behandlas när stat och lagar satte upp strikta regler, som var möjliga att överklaga dessutom.

        Jag vill nog hävda att rättssäkerheten har tagit en hel del stryk pga decentraliseringarna. Jag skulle önska att även andra, i den vänster som ropade efter sådana för 30-40 år sen, verkligen satte sig in i konsekvenserna eller försökte se dem. Men visst, en hel del av dem kom att själva bli beslutsfattare på mellannivå, eller uppåt (har sett en hel del av dessa) och tyckte att det var alldeles utmärkt att de personligen fick mer makt. Jag tror att detta var ett av skälen till att en massa av de ganska förödande reformer som vi har sett sedan mitten av 80-talet, inte kritiserades utan välkomnades av vänstern.

      • @Kerstin
        Så är det, vet fall med mobbing i skolan där en parten har varit bygdens storbonde/företagare son och den andra barn till någon lite mer udda existens i lokalsamhället. Någon rättvisa för den senare parten är det överhuvudtaget inte tal om.

        Det är då i princip ingen som helst skillnad mot som min mor berättade om hur det var när hon gick i skolan på 1920-talet, de fattiga ungarna fick känna på rottingen i tid och otid medan storböndernas barn vågade inte ”pedagogen” röra.

  24. Pingback: Je suis un pragmatique. Jag är en pragmatiker. Soy un pragmático | Jácome DeMarlén

  25. Pingback: Socialdemokratins bygge innebär soptippen för en del | Högbergs Tankar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s