Jag ser med glädje att Sverker Sörlin och Jesper Meijling, forskare från KTH, har fått stort gehör för sin viktiga artikel ”S måste hitta en riktning i för samhällsomvandlingen”. Sörlin och Meijling pekar på marknadsmodellens brister. De talar klarspråk om vad som krävs av S: en ordentlig analys av de svenska marknadsexperimenten och en verklig vilja att ta ansvar för framtidens samhällsinstitutioner. ”Under tjugo år har Sverige dansat som en kork på marknadiseringsexperimentens vilda sjöar,” skriver Meijling och Sörlin. ”Nu behövs en samlad begrundan av samhällsomvandlingens riktning.”
Tack Sverker och Jesper för att ni bidrar till att lyfta socialdemokratins ansvar för framtidens samhälle!
Jag har så länge saknat forskarnas röster i den vassa, progressiva samhällsdebatten. Ni behövs för att driva på politiken och för att säga som det är: att en kraftfull politik måste bygga på en grundlig samhällsanalys. För att förändra samhället till det bättre, måste vi förstå vad som hänt – och varför.
Mer bloggat, bl.a. Anna Ardin, Storstad, Livskraft och politik. Häromdagen bloggade jag själv på temat – om den privatiserade staten.
Om inte S gör dig till ekonomisk talesperson får de skylla sig själva. Riktigt riktigt korkat.
Så kan man tycka och det finns nog goda skäl till det men jag undrar om inte Lenas plats för tillfället är i någon ledande position i utarbetandet av ett nytt partiprogram,hon besitter vingar som lyfter tankar och samtal till nivåer där hjärta och hjärna tar plats i en Socialdemokratisk syntes.
En grannlaga och mycket viktig uppgift.
Ping: Vinden vänder – nu ifrågasätts marknadsfundamentalismen! | LO Bloggen
Fantastiskt!
Den blivande ekonomisk-politiska talespersonen Mikael Damberg har dock inte gjort sig känd som någon som står till vänster i partiet och kommer väl knappast vilja ändra den politik Socialdemokraterna förespråkat de senaste åren?
Är det här ett skämt? Damberg kan väl knappast bli ekonomisk-politisk talesman, dels tillhör han högerflygeln och dels saknar helt kompetens på det ekonomiska området.
Enligt Aktuellt blir det så, förhoppningsvis har de fel.
Jag tittade på DN-artikeln. Inget upprörande, bara ett förslag om det som normalt kallas ”utvärdering”. Sådant görs ju i alla möjliga företag och organisationer. Om några blir upprörda för en sådan sak visar det bara att det kan vara skäl att göra just en utvärdering! Kan det möjligen finnas folk som i ett läge pratar om att ”vi måste vara försiktiga med skattebetalarnas pengar” men i praktiken låter både pengar och gemensam egendom fara vind för våg för att man inbillar sig att detta skulle vara ”näringslivsvänligt” på något sätt? (Ja, egentligen har vi ju redan många av svaren på vad som är tokigt och varför, men det kan vara bra att få dem klart redovisade enligt de bästa traditionerna i det svenska utredningsväsendet.)
Hej Lena!
En annan artikel angående det rådande ekonomiska systemets brister publicerades i dag på SvDs opinionssidor. Den är skriven av Johan Rockström och Anders Wijkman och de fokuserar främst på de problem som uppstår i ett system som förutsätter evig tillväxt på en planet med begränsade resurser. De föreslår i artikeln även några ganska konkreta förändringar. Skulle du kunna ta en titt och berätta vad du tror om vad de säger?
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/jordens-resurser-nara-att-ta-slut_6024881.svd
Hej Isak och tack för tipset om artikeln, som jag missade i nyhetsflödet!
Anders Wijkman och Johan Rockström är två personer som jag hyser mycket stor respekt för. Jag har ofta tagit del av deras analyser och de lyfter den fråga som de flesta vill glömma: att jordens ekosystem inte tål hur stora påfrestningar som helst. Det finns ekologiska gränser som vi måste ta hänsyn till.
Jag har inte hunnit läsa deras bok och innan det är gjort är det svårt att ge mer detaljerade synpunkter. De som jag ställer mig helt bakom är problemanalysen och vikten av en ny ekonomisk modell. Jag brukar själv tala om att vi behöver ett nytt ekonomiskt-politiskt paradigm, som jag vill kalla för ”the economics for sustainable development”. Det handlar om en modell för hållbar ekonomisk utveckling, inte bara miljömässigt utan ocså socialt.
Det problem som jag kan se med Wijkmans och Rockströms argumentation – med förbehållet att jag ju inet har läst boken – handlar om den strategiska vägen fram till att förverkliga en ny typ av ekonomisk modell. Tillspetsat kan jag uppfatta att de hoppas på att dagens makthavare och beslutsfattare ska inse att det behövs en ny ekonomisk modell och välja att införa en sådan.
Jag tror själv att miljökampen måste sättas in i ett större maktpolitiskt sammanhang, där kampen för en hållbar miljöpolitik också måste inbegripa kamp för social jämlikhet och en starkare demokrati, dvs. större rättigheter för alla medborgare, oavsett ekonomisk ställning, att styra resurshushållningen för det gemensamma bästa. Ett starkt globalt regelverk för miljön kräver helt enkelt progressiva regeringar som vill backa upp ett sådant regelverk. Alla makthavare är inte beredda att göra det, och alltför många makthavare är starkt influerade av den ekonomiska eliten och dess prioritering av kortsiktiga vinster.
Jag tror också att vi måste koppla idén om ”en ny ekonomisk modell” för att värna miljön till de ekonomisk-politiska traditioner som redan finns, som keynesiansk efterfrågepolitik, klassisk europeisk välfärdspolitik, en arbetsmarknadspolitik baserad på starka fackföreningar och väl fungerande trygghetssystem, etc. Frågan om vilken ekonomisk modell som ska råda är helt enkelt en avgörande politisk maktfråga. Över 100 år av kamp inom arbetarrörelsen har handlat om att förändra maktförhållandena i samhället för att förhindra exploatering av arbetskraften och främja välfärd och jämlikhet. Den kampen visade att förändring är möjlig. Det är oerhört viktigt att Wijkman och Rockström nu pekar på att miljön kräver att vi återigen tar kamp för att tämja marknadskrafterna så att de inte driver fram kortsiktig exploatering utan ”bäddas in” i ett demokratiskt beslutsfattande som främjar långsiktigt välstånd. Wijkmans och Rockströms argument får förhoppningsvis fler att inse hur viktigt detta är, men om målen ska uppnås krävs också förändrade maktförhållanden i politiken.
Sverker Sörlin och Jesper Meilings artikel i DN understryker vad Lena diskuterat under lång tid. Hennes analyser i ekonomiska och andra frågor visar att hon borde få en ledande roll, helst ekonomisk talesperson i det förnyade socialdemokratiska partiet. Tyvärr verkar det inte, om man ska tro vad som kommit fram i media, bli så. Valet av henne som ekonomisk talesperson skulle innebära en signal att partiet nu återgår till sin traditionella roll som ett reformistiskt parti som accepterar fri företagsamhet men som menar att det finns vissa samhälliga institutioner och företag som inte bör privatiseras. I ett tidigare blogginlägg diskuterar Lena mycket förtjänstfull frågan om vad som är höger eller vänster i partiet. Att beteckna de som anser att det är ett problem att låta marknadskrafterna ta över en allt större del av den offentliga sektorn som vänster gör inte motsättningarna inom partiet tydliga och gripbara. Det stora flertalet av socialdemokratiska medlemmar tillhör den pragmatiska reformistiska mittfåran i partiet. De få som öppet förespråkar att frågan om vinst i den offentliga sektorn är en ”ickefråga” kan därför inte för jämviktens skull göra anspråk på att kompenseras med viktiga poster i partiets ledande organ. I denna fråga finns det ingen jämvikt att uppnå. Det stora flertalet av socialdemokrater menar att det är en fundamental skillnad mellan en privat marknad och en samhälligt ägd produktion. Det är skillnad mot att bygga en skola och att driva en skola. Att säga att privatiseringen och utförsäljningen gått för långt är inte med Lenas ord en vänsterståndpunkt. Så genom att välja Lena till ekonomisk-politisk talesperson så återtar socialdemokraterna sin traditionella hållning och den oreflekterade marknadsanpassningen kan slås tillbaka.
Kan inte hålla med mer Lena! Och det är så klart viktigt både att förstå varför avregleringar ibland fungeras och varför de ibland inte fungerar.