Inga vapen till diktaturer

Förödelse i Jemen... Från Guardian, 19 mars 2011.

”Flogsta-Ekeby socialdemokratiska förening föreslår… Att mänskliga rättigheter och demokrati görs till ett kriterium vid svensk vapenexport.”

Detta var en av många motioner till Socialdemokraternas distriktskongress i Uppsala län, våren 2008. Ett av de direkta skälen till att motionen lämnades in var att handelsminister Eva Björling i Ekots lördagsintervju den 3 november 2007 hade försvarat vapenexport till diktaturens Saudiarabien.

Uppsala arbetarekommun gav sitt fulla stöd till motionen. Så icke partidistriktets styrelse, där jag som själv som ledamot förgäves pläderade för att vi borde tillstyrka kravet att vapen inte ska exporteras till diktaturer. Kongressens ombud tvekade dock inte att tillstyrka motionen. Som så ofta ifråga om vapenexporten stod medlemmar mot partilinjen.

Hela frågan om vapenexport har under lång tid varit en värkande böld inom Socialdemokraterna. Frågan gäller inte bara behovet av skärpta regelverk. Hela den politik för vapenexport, som en gång utformades inom ramen för svensk alliansfrihet, kräver genomlysning och omprövning. Sveriges vapenindustri är idag djupt integrerad i internationella nätverk.  Svensk vapenproduktion är beroende av insatsvaror från andra länder och kan inte agera utan hänsyn till detta beroende. Hela idén att vi genom skarpa regelverk ska kunna kontrollera svenska vapens spridning och användning är i praktiken överspelad.

Jan Björklund vill nu se över svensk vapenexport till diktaturer (DN). ”Bättre sent än aldrig!” noterar Ulf Bjereld, aktiv i Broderskapsrörelsen. Själv undrar jag om Björklunds utspel kan skapa öppningar också i vårt eget parti. När våldet exploderar i Libyen, Jemen och Bahrein blir det plågsamt tydligt att en politik som tillåter vapenexport till diktaturer som Saudiarabien inte kan försvaras. I diktaturens Bahrein har saudisk trupp bidragit till ett förödande våld mot civila. När ska Socialdemokraterna våga lyfta frågan om vapenexport till verklig omprövning?

Partiets sidoorganisationer har sedan länge drivit på. År 2005, när frågan senast diskuterades i skarpt läge, krävde Broderskapsrörelsen, S-kvinnor, S-studenter och SSU gemensamt en omprövning av partiets position ifråga om vapenexporten (i remissvar till Krigsmaterialutredningens slutbetänkande, SOU 2005:9). Man pekade på att partiet står inför ett vägval:

”Politiskt önsketänkande och ekonomiskt orealistiska beställningar från försvarsmakten höll länge den svenska rustningsindustrin under armarna. I dag har denna politik och praxis nått vägs ände. Sverige står inför ett vägval:

– antingen en liberalare exportpolitik, som möjliggör en stark och därmed sannolikt växande krigsmaterielindustri

– eller en även i praktiken restriktiv exportpolitik, som motiveras av ovannämnda utrikes- och säkerhetspolitiska mål och värderingar och får till följd en krympande vapenindustrisektor.”

Frågan om vapenexport är en politisk fråga av en grundläggande moralisk karaktär. Den kräver att vi lyfter oss över vardagspolitiken. Den kräver att vi vågar utmana etablerade relationer och intressen och skjuta tillbaka argument som normalt är starka – som omsorgen om svensk industri och svenska jobb.

Det är inte svårt att med ett bekvämt historiskt avstånd ifrågasätta moral och omdöme hos tidigare generationers politiker, som till exempel den svenska samlingsregering som under det andra världskriget tillät export av svensk järnmalm till Tyskland och släppte tysk trupp genom landet på Statens Järnvägar. Det är betydligt svårare att själv som politiker ta ansvar för moraliskt och politiskt svåra beslut som vi ännu har makt att påverka, som till exempel beslut att förse diktaturer runt om i världen med svenska vapen. Kostnaden för att avstå från vapenexport är inte särskilt stor för Sverige idag, om vi ser våra egna beslut i ett större historiskt perspektiv. Upproren i Nordafrika och Mellanöstern borde få oss att äntligen inse att dagen har kommit för att i grunden förändra svensk vapenpolitik. Mitt tack går till alla er som inom Socialdemokraterna och i fredsrörelsen som under många år har kämpat för att vecka opinion i denna fråga.

Mer skrivet: Röda Berget, Olsson betalar, Pierre GillyKristen Vänster, Broderskapsrörelsen kongress 2009. Tidigare artikel om svenska statens exportstöd till handel med diktaturer: DN.

Från Sveriges kristna socialdemokrater kan du beställa material för att lära mer om vapenexport och bedriva lobbying i frågan:


Annonser

17 kommentarer

Filed under Uncategorized

17 responses to “Inga vapen till diktaturer

  1. Lennart Emilsson

    Till en början vill jag tacka för en mycket inspirerande, bra blogg. Alla dina inlägg är mycket genomtänkta och man får mycket insikt i både det ena och andra, jag uppskattar också kommentarerna på dina inlägg, tänk vad det finns mycket kunnigt folk. Inte bara Socialdemokraterna utan hela Sverige skull behöva flera ledare som dig.
    Jag är emot våld och vapen i alla samanhang och vapen tillverkningen bör upphöra helt.
    Jag har tidigare gjort en kommenterat ditt inlägg ” Vad hände med icke våldets politik?” och jag tar mig nu friheten att kopiera in min kommentar igen, här nedan.

    Lägg ner Sveriges krigsmakt..

    För ca 50 år sedan, var det en livlig debatt i lilla Sverige om vi skulle skaffa oss kärnvapen.
    Förespråkarna tycket att vi måste ha det i avskräckande syfte, kanske kan man förstå deras rädsla, vi hade ju haft kriget in på våra knutar för inte så länge sedan. Men så här med facit i hand, var det bra att motståndarna i regeringen, Östen Undén, Gunnar Sträng och Ulla Lindström, segrade. Förnuftet segrade.

    Nu tycker jag att det är hög tid för nästa fråga, som alla bör ställa sig.

    Vad tror ni skulle hända om vi lade ner alla regementen, skrotade alla stridsvagnar, jasplan och annan krigsutrustning? Slutade tillverka vapen och annan krigsmateriel? Förbjöd alla vapnen i samhället?

    Skulle kanske våra grannländer, Danmark, Norge eller Finland anfalla oss? Det tror väl inte någon, eller hur. Skulle Ryssland eller USA börja med utpressning mot oss? Nej inte mer in vad dom gör idag.
    De som trots allt behöver vapen, en del poliser och jägare skulle efter sträng kontroll och utbildning tilldelas vapen efter behov. Vapnen skall vara personliga och vapenlicenserna skall vara tidsbegränsade och omprövas, bara de som måste ha och som vi kan lita på skulle få ha vapen.
    De människor som skulle bli arbetslösa borde kunna ges arbete inom skolan, vården och omsorgen eller att konstruera och tillverka miljövänliga bilar, tåg och flygplan mm. Omskola människor till att ta hand om varandra och vår natur, istället för det motsatta.
    Allt våld i samhället skulle motarbetas på alla sätt. Sverige skulle bli ett samhälle som drivs enligt pacifistiska idéer man kan göra motstånd på annat sätt än att slåss.
    Sverige skulle bli ett föregångsland igen och få andra folk och makthavare att tänka efter.
    VI skulle sprida ett pacifistiskt “virus”. Du och jag skulle vaknar på morgonen med ett renare samvete.
    Man måste kunna stödja andra länder och folk med annat än vapen och militär. Exportera istället utbildning, sjukvård och omsorg. Där behövs både utrustning och människor.
    Jag skulle vara stolt över att bo i Sverige, ett litet land med modiga klarsynta ledare.

  2. sossemannen

    Jag har funderat på en artikel med arbetsnamnet ”Verket för bussar, tåg, automatvapen och rullstolar”.
    Sverige är en liten ekonomi. Men vi behöver ändå ha ett permanent militärt organiserat hot om våld för att slippa utländska militärer på vår mark.

    För att vapenproduktionen inte ska bli oöverstigligt dyr skulle samma verk kunna producera fordon för kollektivtrafik, medicinsk metallutrustning och annat. På så sätt kan stordriftsfördelar få ner styckpriserna.

    Jag är utbildad tekniker och samtidigt socialist. Det tillsammans genererar sådana här tankar. I praktiken blir det svårt då fega och medgörliga rikspolitiker inte vill ha någon särskilt progressiv politik på området. EUs institutioner skulle dessutom bekämpa det och USAs regering skulle inte heller gilla det.
    Det du skriver, Lena, om att kunna blicka tillbaka på historien och också hantera dagens situation är intressant. Sverige sitter väl fast i det militärindustriella komplex som förser NATO/USA/EU-sfären med krigsmaterial.
    British Aerospace äger väl vissa delar av SAABs tillverkning?

  3. William

    Tack för ett intressant inlägg!

    Eftersom argumenten mot en avrustning ofta är ekonomiska kom jag att tänka på att det finns en hel del forskning som visar hur vapenindustrier kan ställas om till civil produktion, utan att jobb och industri går förlorad.

    Seymour Melman, professor i industriell ekonomi, har tillsammans med andra amerikanska forskare länge hävdat att en sådan omställning vore möjlig i USA, så varför inte i Sverige?

    Jag tror det finns mycket att vinna på att visa hur nedskärningar i vapenindustrisektorn inte behöver stå i konflikt med en tillväxtvänlig politik. Tvärtom, en omställning kan leda till fler jobb och nya marknader.

  4. Hej Lena,
    På Biståndsdebatten.se kan du ta del av ledar- och debattartiklar som handlar om bl.a. vapenexport

    http://www.bistandsdebatten.se/category/amnen/handelspolitik/vapenhandel/

  5. En del så kallade demokratier i dagens värld är ytterst våldsamma och hänsynslösa. ‘Demokrati’ och ‘fredlig’ är inte synonymer. Det gäller bland annat länder inom NATO, och även ett land som Indien som inte haft en dag av fred sedan självständigheten och där regeringarna är våldsbenägna såväl inåt som utåt. Om man skall sätta vapen i händerna på folk är det alltså andra saker man bör titta på än om de kallas/kallar sig för demokrater.

    • lenasommestad

      Du har rätt och det finns också andra krav formulerade i relation till vapenexporten, till exempel när det gäller hänsyn till mänskliga rättigheter.

  6. En krympande eller helt försvinnande svensk försvarsindustri är inte i första hand en fråga om ekonomi och arbetstillfällen, utan om säkerhetspolitik. Det är en bärande del av svensk säkerhet att själva kunna tillverka en försvarlig del av de vapen som behövs för att försvara riket; detta av den enkla anledning att vi inte – oavsett ingångna avtal – kan förvänta oss att kunna köpa vapen av andra den dag det verkligen hettar till, då alla kommer att behöva sina vapen själva.

    Man kan naturligtvis tycka att vi inte skall ha någon förmåga att försvara oss själva. Man kan också med visst fog hävda att vi redan har avskaffat den förmågan, och därmed lika gärna kan göra oss av med försvarsindustrin också. Eller så kan man kanske tycka att vi skall gå med i Nato och lösa vår säkerhet den vägen. Men att inte tycka något alls i den frågan, utan helt ducka för den säkerhetspolitiska aspekten av att ha en försvarsindustri, gör detta till en meningslös bloggpost. Mycket förvånande, med tanke på hur mycket klokt som annars brukar skrivas på den här bloggen.

    • Lennart Emilsson

      Jag får väl tacka för Börjessons mycket meningsfulla bloggpost om nödvändigheten av en Svensk säkerhetpolitik som innebär egen vapentillverkning och en stark krigsmakt så att vi kan försvara oss mot den lede fi.
      Jag skulle vilja att du besvarar frågan vad tror du skulle hända om vi skrotade all vapentillverkning, och lade ner sveriges krigsmakt. Vilka skulle anfalla oss, vad skulle hända ??

      • Lennart: Jag har inte skrivit någon bloggpost, bara en bloggkommentar. Och jag har redan sagt att det är fritt fram att, som du gör, tycka att vi inte skall ha något försvar. Min poäng är att om det är så man tycker så måste man säga det. Alternativt bör man resonera kring de säkerhetspolitiska aspekterna kring att faktiskt ha ett försvar, men inte längre någon försvarsindustri. Att som Lena göra ingetdera, att inte överhuvudtaget nämna det faktum att försvarsindustrin också är en säkerhetspolitisk fråga, är att undvika kärnfrågan och därmed ha skrivit en bloggpost utan mening.

    • Det verkliga problemen idag är väl att vi varken har något försvar längre eller någon svensk försvarsindustri. Vi har väl i själva verket bara sammansättningsfabriker för vapen och stora delar av dessa ägs av utländskt kapital.

      Syftet med den här politiken har väl klart varit att tvinga in Sverige i NATO, få svenska folket att ”inse” att vi måste vara med där. Och när den dagen kommer, att vi är med i NATO, kommer vi att tvingas bli betydligt aktivare i krigssammanhang och att bygga ut försvaret igen.

    • lenasommestad

      Herr Börjesson: Min poäng i dagens inlägg är att lyfta vapenexporten som moraliskt problem. Som moraliskt problem måste frågan analyseras på djupet, inte minst inom socialdemokratin. Du har rätt i att det finns en lång rad frågor i anslutning till detta som jag inte har tagit upp i bloggtexten. Låt mig utveckla några av dem nedan.
      Vapenexporten är som du konstaterar knuten till försvarsindustrin, och försvarsindustrin har historiskt haft till uppgift att förse svensk alliansfri krigsmakt med vapen. Som du skriver har det varit en bärande del av svensk säkerhet att vi själva har kunnat tillverka en försvarlig del av de vapen som behövs för att försvara riket.
      Problemet är att varken den svenska alliansfria försvarspolitiken eller den traditionella, i hög grad självständiga försvarsindustrin längre finns kvar. Svensk försvarsdoktrin har under det senaste decenniet förändrats i grunden, från idén om ett starkt invasionsförsvar till idén om internationella insatser som en bärande del av försvarspolitiken. Så här formulerades detta i Försvarsberedningens rapport ”En strategi för Sveriges säkerhet” år 2006:
      ”Sverige har ett militärt försvar för att vi inte långsiktigt kan utesluta ett militärt angreppshot, med de utomordentligt allvarliga konsekvenser som ett sådant angrepp skulle få. Försvarsberedningen står kvar vid sin bedömning att ett enskilt militärt väpnat angrepp i alla dess former direkt riktat mot Sverige bedöms som osannolikt under överskådlig tid. Uppgifterna för vårt militära försvar har med detta som utgångspunkt förändrats, i syfte att bidra till fred och säkerhet genom ett ökat deltagande i internationella fredsfrämjande insatser, inklusive insatser med kort varsel.” Under alliansregeringen har det traditionella nationella försvaret förändrats ytterligare genom att värnplikten har avskaffats. Samarbetet med bland annat NATO utvecklas och är inte minst i Afghanistan mycket starkt.
      Parallellt med denna utveckling har svensk försvarsindustri blivit alltmer beroende av importerade komponenter. Idén att Sverige som alliansfritt skulle kunna utrusta det egna försvaret utan att vara beroende av andra länder är inte längre hållbar.
      Sammantaget är alltså bedömningen idag att risken för angrepp mot Sverige är liten samtidigt som såväl försvarspolitiken som vapenproduktionen bedrivs i nära samarbete med internationella partners. Svensk försvarsindustri får under hand allt mindre inhemsk efterfrågan och blir istället alltmer beroende av export. Sverige har blivit det land världen som säljer mest vapen per capita. Från att ha varit ett alliansfritt land med stort nationellt försvar och en försvarsproduktion för eget bruk har vi blivit ett land med internationella uppdrag i fokus och export av vapen som specialitet. Samtidigt ser vi hur de militära ambitionerna växer både i EU och i NATO, som är Sveriges partners. NATO som en gång var en nordatlantisk försvarspakt har idag ambitionen att agera globalt. EU vill spela en nyckelroll i internationell politik och man satsar hårt på sina egna ”battle groups”.
      Den fråga som vi har anledning att ställa oss, mot bakgrund av de senaste årens förändringar i svensk försvarspolitik och i omvärlden, är vad svensk försvarsindustri idag betyder för vår alliansfrihet. I vilken grad kan den garantera oss den självständighet som vi sökte när den byggdes upp?
      Vi måste också bättre analysera de effekter som svensk vapenexport de facto har. Kan exportkontrollen förhindra att vapnen utnyttjas för diktaturers förtryck, terrorism, etc.? Vet vi överhuvudtaget var vapnen finns? Både försvarsmakt och försvarsindustri skapades en gång för de inhemska behoven. Kan legitimiteten upprätthållas om de inhemska behoven inte längre finns?

      Vad göra? I ett första steg anser jag att kraven på vapenexporten måste skärpas. Export till diktaturer är till exempel inte acceptabelt. Tillämpningen måste också motsvara högt ställda krav.
      I ett andra steg måste vi ställa oss frågan om vapenproduktion och vapenexport är aktiviteter som är förenliga med svenska säkerhetspolitiska intressen idag. Kan alliansfrihet upprätthållas utan en egen, stor försvarsindustri? Hur påverkas vår relation till NATO?
      I detta sammanhang krävs också en bred analys av sådana näringspolitiska frågor som jag nämnde i min blogg. Det handlar om jobb och tillväxt, men också – mer specifikt – om innovationer. Svensk försvarsindustri har en hög innovationsnivå. Företag som SAAB har drivit på en teknikutveckling som har varit viktig för Sverige. Försvarsindustrin har därtill kunnat ta emot statligt stöd för att utveckla nya tekniska system, vilket ger viktiga pluspoäng i innovationspolitiken. Som noteras på annan plats i detta kommentarsfält finns troligen stora möjligheter att ställa om försvarsproduktion till civil produktion, utan samhällsekonomiska förluster. Själv skulle jag dock vilja veta mer om dessa möjligheter och hur de kan fungera i ett EU-politiskt sammanhang.

      Vårt val av politik kan göra skillnad i världen. Jag vill att Sverige ska bli en starkare aktör i arbetet för internationell säkerhet, men inte genom militär närvaro, utan genom civila insatser.

      • Lena:
        Ett tips i all anspråkslöshet:
        Skriv gärna namnet överst på den du svarar eller vars kommentar du kommenterar . Det underlätta att följa diskussionen på din i övrigt utomordentligt intressanta och välskrivna blogg.

      • Lennart Emilsson

        Lena: Ditt svar till Börjesson var mycket klargörande när det gäller hur på denna kompliserade fråga som svensk vapentillverkning är.De tre sista raderna kunde jag inte skrivit bättre själv.
        Börjesson: Nu fick jag lära mig skillnaden på bloggpost och bloggkommentar. Tack för det.

  7. Frågan är komplex och har många förgreningar. I och med kalla krigets slut såldes en hel del av den svenska krigsmaterieltillverkningen och kom i utländsk ägo. I den mån sådan industri inte är beroende av det krympande försvarets beställningar/subventioner kommer den förstås bara att flytta om deras försäljning begränsas av strängare exportkrav.

    Förr var krigsmaterielexporten även ett smörjmedel för övrig exportindustri, krigsmateriel gick hand i hand med försäljning av lastbilar, telefonväxlar etc. Även om krigsmaterielen var en liten del ekonomiskt var de nödvändiga för att få sålt typ lastbilar till ställen som Iran, Irak etc. Oljekrisen på 70-talet fick handelsministern i panik och det inleddes en rad vapenaffärer med gulfstaterna för att få oljeleveranser, det var här som Saudiarabien blev en inte obetydlig kapitalistintressent i Sverige, någon shejk numer som äger en rad svenska bolag och fastigheter. Det märkliga är att nu senast när Leni Björklund som försvarsminister gjorde vapenaffärer med den saudiska diktaturen så presenteras det i media som något nytt när vi i själva verket haft ett nära samarbete sen början av 1970-talet.

    Men nu är ju saudimonarkin också demokratikämpar, de har anslutit sig till den bomber för demokrati i Libyen. Verkligheten överträffar dikten en av världens hårdaste diktaturer ställer upp för att bomba fram demokrati.

  8. Pingback: SP: Stöd det libyska folkupproret för demokrati – ingen tilltro till stormakterna | Svensson

  9. UM

    Det finns ett par frågor som jag tycker är viktiga att besvara:
    1. behöver Sverige något försvar?
    Om ja:
    2 Vem skall stå för det svenska försvaret?
    Sverige?
    Någon annan?

    Om det är någon annan är det lätt: det blir helt enkelt den som lyckas knyta landet till sig militärt – ungefär som Danmark 1940. Rimligtvis är detta också ett recept för att bli indragen i konflikter. Går vi med i NATO, får vi dras med risken att bli praktiskt indragna i alla de möjliga och omöjliga konflikter som NATO hamnar i. Om vi inte går med i NATO och inte har något försvar riskerar vi att bli en munsbit för antingen NATO eller någon annan om det skulle bli en militär konflikt i baltikum.

    Om Sverige skall stå för det svenska försvaret måste Sverige ha en egen vapenindustri, tyvärr. Jag menar verkligen inte att vi skall återgå till den typ av försvar vi har skrotat. Antagligen är det möjligt att hitta på ett försvar som är mer effektivt – det finns ju flera exempel på hur stormakter har misslyckats militärt med att invadera mindre motståndare. Vad jag menar är att Sverige kommer att behöva en ny och egen försvarsdoktrin om vi vill försvara landet själva.

    Om vi på ett trovärdigt sätt skulle kunna försvara oss själva tror jag risken för att bli indragna ett storkrig eller en otäck regional konflikt skulle minska, och om detta skulle innebära en viss vapenexport må detta vara hänt. Däremot finns ingen anledning att sälja till diktaturer osv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s