S-kvinnors framtid: kvinnofrågorna i centrum för svensk politik

Jag har tackat ja till att nomineras som ordförande för s-kvinnor eftersom det är ett av de mest spännande uppdrag som jag kan tänka mig. Jag har jobbat med kvinnofrågor under många år, både som forskare och politiker. Det skulle vara en förmån att tillsammans med s-kvinnor i hela landet få kraftsamla för att stärka kvinnors ställning och utveckla det socialdemokratiska partiets jämställdhetspolitik.

Jag har tre huvudambitioner, om jag får förtroendet att leda s-kvinnor.

Min första ambition är att återföra kvinnofrågorna till centrum av svensk politik. Det är nu fyrtio år sedan de stora jämställdhetspolitiska reformerna genomfördes i Sverige. Ändå består ojämlikheten mellan kvinnor och män. Nu krävs en ny satsning på kvinnopolitiska reformer. Det behövs också en fortsatt vass opinionsbildning i viktiga, kvinnopolitiska profilfrågor.

Min andra ambition är att S-kvinnor ska spela en nyckelroll i förnyelsen av det socialdemokratiska partiet inför valet 2014. Jag är övertygad om att S-kvinnor kan bidra med avgörande politiska perspektiv som kan göra partiet mer intressant för väljarna.

Min tredje ambition är att satsa ordentligt på det lokala arbetet. Jag vill stärka medlemmarnas engagemang och inflytande. Utbildning, medlemsvärvning och organisationsutveckling är nycklar till ett starkt förbund. Jag är övertygad om att s-kvinnor har stor potential att utvecklas som organisation och att vi också kan visa partiet vägen till en ny partikultur – med mer demokratiska och professionella modeller för ledarskap, kunskapsutveckling och kommunikation.

Mot en ny kvinnopolitisk reformagenda – för s-kvinnor och för partiet

Den socialdemokratiska samhällsmodellen bygger på idén om ett jämställt medborgarskap med samma rättigheter och skyldigheter för kvinnor och män. Men verkligheten i Sverige ser idag helt annorlunda ut. Kvinnor har än betydligt lägre livsinkomster än män – men utför mer obetalt arbete. Kvinnor har sämre villkor i arbetslivet, med stress, deltid och temporära anställningar. Ökad ojämlikhet har slagit hårt mot många kvinnor och deras barn. Barnfattigdomen ökar. Kvinnor är mer sjukskrivna än män och lider mer av ångest och oro.

Socialdemokraterna har blivit ett feministiskt parti, men detta till trots har de mest centrala kvinnopolitiska frågorna – de som rör kvinnors ställning i arbetsliv, hem och samhälle – förskjutits till politikens periferi. Under de senaste 20 åren har det till exempel inte genomförts någon stor familjepolitisk utredning i Sverige, trots att arbetslivets villkor har förändrats i grunden och familjemönstren likaså. Bostadspolitiken har avvecklats liksom den solidariska lönepolitiken.

Den bestående ojämlikheten mellan kvinnor och män i Sverige kräver självklart nya, jämställdhetspolitiska reformer, som en individualiserad föräldraförsäkring. Men den kräver också att s-kvinnor utmanar själva grunderna i det ekonomiska tänkande som idag dominerar svensk politik och samhällsliv.

Den ekonomiska politiken bärs idag upp av idén om att ekonomisk framgång beror på effektiva marknader. Det är därför som frågor om konkurrens och företagande ständigt står i fokus för den ekonomiska debatten. Det är också därför som ekonomer och politiker är så ointresserade av de stora områden i samhällsekonomin där kvinnor dominerar – som det obetalda hemarbetet eller förvärvsarbetet inom vård, omsorg och utbildning. Arbete i hemmet och i den offentliga sektorn ses som ett bekymmer och en kostnad – sällan som en investering i framtidens välfärd.

Det finns idag en omfattande forskning som visar att det viktigaste för att bygga långsiktigt ekonomiskt välstånd inte alls är marknadskonkurrens, så som den konventionella ekonomiska teorin hävdar, utan tvärtom de investeringar i hälsa, utbildning och social tillit som kvinnor i så hög grad svarar för. S-kvinnor har ett viktigt uppdrag när det gäller att lyfta fram den här nya, viktiga kunskapen och driva reformförslag med feministiska perspektiv. S-kvinnor bör driva krav på reformer som både stärker kvinnodominerade sektorer som skola och sjukvård och bidrar till att män tar ett större ansvar för samhällsekonomin utanför marknaden (t.ex. genom en individualiserad föräldraförsäkring). S-kvinnor kan också skapa allianser med andra organisationer som vill utmana det idag dominerande ekonomiska tänkandet, som facket och miljörörelsen. S-kvinnor kan agera som en del av en större, progressiv rörelse som driver kravet på en rättvis och långsiktigt hållbar samhällsutveckling.

Profilfrågor. En viktig uppgift för en sidoorganisation som s-kvinnor är att löpande utmana partiets politik på viktiga områden. Här finns stort utrymme för alla medlemmar att ta initiativ. Ett område som kommer att förbli viktigt är våld mot kvinnor. Ett annat område, som jag själv känner särskilt starkt för, är fred och internationell säkerhet. Här skulle jag gärna se initiativ med andra sidoorganisationer, som Broderskapsrörelsen. Ett tredje område där s-kvinnor bör vara aktivt är migration och integration ur kvinnoperspektiv. Ett fjärde är miljö. Till sist tycker jag att det är en viktig uppgift för s-kvinnor att granska och utvärdera partiets politiska förslag ur ett feministiskt perspektiv. Granskningar av det slaget kan bidra till att synliggöra kvinnors villkor. De kan också väcka opinion.

En levande organisation – på alla nivåer

Jag vill utveckla ett gott ledarskap inom s-kvinnor och att bidra till att kvinnor får en starkare roll i Socialdemokraterna. Jag anser att s-kvinnor bör gå i spetsen för ett mer öppet parti med större medlemsinflytande.

Det lokala arbetet är basen för S-kvinnor. Jag vill få igång en nystart på klubbnivå, en medlemsvärvning för att bygga upp en organisation på lokal nivå som ligger i tiden. Jag vill att vi i organisationen prövar olika arbetsformer och beslutsmodeller så att vi både kan stötta de mest aktiva och nå ut till större grupper intresserade kvinnor.  Ibland är steget stort att direkt ta steget in i ett parti. Då kan s-kvinnor fungera som en brygga. S-kvinnor kan också genom ett öppet och nyfiket arbetssätt skapa plattformar för samarbete med andra organisationer. Den som är trygg i sina värderingar är inte heller rädd för att samarbeta med andra.

Som ordförande vill jag vara närvarande och tillgänglig. Jag ser det som ett viktigt uppdrag att ta ansvar för att organisationen fungerar och att medlemmar och förtroendevalda på alla nivåer känner engagemang och arbetsglädje.

Utbildning och idédebatt är bra arbetsformer för att engagera många medlemmar och för att ta vara på den kunskap och erfarenhet som finns både inom organisationen och utanför. Jag vill återta de lokala, regionala och centrala studiernas roll i förbundet. Inför 2014 skall S-kvinnor stå väl rustade såväl ideologiskt som organisatoriskt. Forskningens resultat ska tas till vara men även kvinnor segna, unika erfarenheter. Goda kvinnopolitiska argument kommer att vara avgörande för s-kvinnors möjlighet att höras i samhällsdebatten och därmed påverka partiet.

Slutligen tycker jag att det är viktigt att s-kvinnor lägger kraft på en genomtänkt, utåtriktad kommunikation. För att lyckas driva igenom viktiga reformförslag, som en individualiserad föräldraförsäkring, måste vi förklara varför reformerna behövs. Vi måste också visa hur s-kvinnors krav kan bidra till att förverkliga socialdemokratins gemensamma mål: en framtid i frihet, jämlikhet och solidaritet.

Min bakgrund

Jag är ekonom-historiker från Uppsala och har under många år forskat om kvinnor, arbetsliv och välfärdspolitik. Som miljöminister (2002-2006) fick jag chans att ägna mig åt kvinnofrågor som ordförande för det internationella nätverket för kvinnor och miljö, The International Network of Women Ministers for the Environment.

Jag har erfarenhet av ledarskap och administration som tidigare VD för Institutet för Framtidsstudier (1998-2002) och som VD för Svensk Fjärrvärme (2007-2010). Jag har arbetat med kommunikation och marknadsföring dels som politiker och VD, dels som journalist, lärare, folkbildare, mm. Jag har publicerat ett stort antal vetenskapliga arbeten inom kvinno- och genushistoria, bl.a. min avhandling Från mejerska till mejerist och antologin Kvinnor mot kvinnor. Jag är aktiv medlem i s-kvinnor (och ipartiet) i Uppsala län. Om jag skulle få förtroendet som ordförande har jag för avsikt att jobba huvuddelen av min tid för s-kvinnor.

Här finns min kampanjsida på Facebook.

Det är roligt att jag får stöd för min kandidatur av Piteå-tidningen som vill se nya perspektiv i den ekonomiska politiken.

Annonser

22 kommentarer

Filed under Uncategorized

22 responses to “S-kvinnors framtid: kvinnofrågorna i centrum för svensk politik

  1. Inga-Lisa Sangregorio

    I och för sig är det förstås bra med flera kandidater, i stället för den konstiga påvetillsättning som partiet ägnat sig åt när det gäller partiledaren. Kanske är det dags för Nalin Pekgul att gå vidare till andra uppgifter, men så vitt jag vet har hon inte erbjudits några sådana. Hennes modiga motstånd mot vissa religiösa smågruppers pretentioner på att bestämma över andra människors liv utgör en positiv kontrast till den flathet som präglat och präglar så mycket av det officiella Sverige.

    Naturligtvis håller jag med om det mesta Lena skriver i detta inlägg, men det är en punkt jag finner diskutabel och en fråga som helt saknas.
    Den diskutabla punkten är den s k individualiserade föräldraförsäkringen. Lena inser att det behövs en mängd ”kommunikation” för att få en motspänstig befolkning att acceptera den. Kanske borde hon fråga sig varför folket inte sluter denna reform till sitt hjärta. Faktum är att föräldraförsäkringen redan i dag är individualiserad. Hälften av tiden är vikt för modern, den andra hälften för fadern. Om föräldrarna vill dela upp tiden på annat sätt måste båda vara överens och skriftligen meddela detta till försäkringskassan.
    Jag anser själv att det är viktigt att föräldrarna redan tidigt delar på ansvaret för barnen och att det milda tvång som de s k pappamånaderna inneburit har varit positivt. Och jag känner naturligtvis till alla de argument som brukar anföras för en obligatorisk tudelning av ledigheten (”individualisering”).
    Trots detta har jag kommit fram till att det är fel krav att driva. Möjligen en tredelning, där föräldrarna själva kan bestämma över hur de vill fördela en tredjedel av tiden. Människor lever olika liv och har olika prioriteringar, och det är svårt att finna goda skäl till varför människor som anses mogna nog att bli föräldrar inte skulle vara i stånd att besluta i en fråga som denna.

    Det som helt saknas i Lenas text är arbetstiden. Länge drev kvinnoförbundet kravet på kortare arbetstid (”vi vill ha sex, vi vill ha sex, vi vill ha sex timmars arbetsdag”), men sen försvann det kravet (”orealistiskt”) och man hävdade att det var viktigare att alla fick rätt till heltid. Men ursäkta, om den normala arbetstiden var kortare skulle många fler ju automatiskt få heltid!
    Jag anser att det varit ett stort misstag att facket och vänstern inte drivit kravet på kortare arbetstid. Det har minskat löntagarnas makt i förhållande till kapitalet och bidragit till en uppdelning av befolkningen i en del som arbetar för mycket och en annan del som är arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade.
    Sjuttiotalets kvinnorörelse kämpade för ”arbete åt alla”, under en tid då många fortfarande var hemmafruar, eftersom en egen försörjning är en nödvändig förutsättning för kvinnors frigörelse. Vi ansåg det självklart att om alla förvärvsarbetade kunde arbetstiden bli kortare. Arbete åt alla, sex timmars arbetsdag och boendeformer som underlättar samarbete kring vardagens sysslor – så såg vårt framtida samhälle ut, och där var Grupp 8 och Socialdemokratiska kvinnoförbundet överens.
    Utopiskt? Varför det?

    • UM

      Jag instämmer med, dig Inga-Lisa. Att individualisera föräldraförsäkringen riskerar dessutom att skapa en situation för de familjer där en studerar eller är arbetslös att barnet får vara hemma bara halva tiden. Jag tog ut nästan all föräldraförsäkring, eftersom det var jag som hade inkomst, då min fru studerade. Hade försäkringen varit individualiserad hade barnen tvingats till dagis redan efter sex månader.

      Dessutom finns det en intressant filosofisk aspekt – man skulle kunna ställa sig frågan till vem är föräldraförsäkringen egentligen riktad? Är det föräldrarna eller barnet? I vår nyliberala tid läggs människovärdet hos den vuxna individen som har kapacitet att välja och uttala sina behov. Små barn kan inte inte välja eller hävda sina behov utan någon måste företräda dem. Detta gör barn till oönskade agenter i ett nyliberalt samhälle – de kan helt enkelt inte interagera på det sätt som krävs för att de skall kunna ta några medborgerliga rättigheter i anspråk. De behöver någon som ser till att deras rättigheter som medborgare uppfylls – detta är föräldrarnas roll och det borde rimligen vara det som föräldraförsäkringen skall säkerställa.
      Alltså blir en individualisering en attack på de mest primära rättigheterna hos de nyfödda medborgarna.

      Dessutom vore väl sex timmars arbetsdag ett oerhört viktigt steg mot ett bättre samhälle, där vi kan få mer tid över. Denna extra tid kan med fördel spenderas med barnen….

    • lenasommestad

      Tack Inga-Lisa för en uppfordrande kommentar.
      När det gäller föräldraförsäkringen tror jag på att först gå på beslutet om tredelning, som ger god grund för delat ansvar. Dock tror jag att en mer långtgående individualisering behövs. Föräldraförsäkringen är också en social rättighet, och en individualisering ger män i arbetslivet en betydligt starkare förhandlingsposition. Mönstret idag, i synnerhet i privat näringsliv, är att män snarast jobbar mer än övertid under småbarnsåren. I synnerhet på dagens arbetsmarknad, där löntagarnas ställning blir allt svagare, krävs strukturer som ger stöd att hävda också familjelivet.
      Jag instämmer i att kortare arbetstid är ett viktigt krav. Samtidigt ser vi hur stora kvinnogrupper inte ens har en fast anställning att förhandla förkortad arbetstid kring. Man jobbar inte bara deltid utan i temporära anställningar utan all trygghet. Vad som krävs är en kraftsamling för att stärka löntagarnas rättigheter på bred front.

  2. Kerstin

    Tack för ännu en tänkvärd artikel. Har under en tid funderat över varför rut/rot dominerar diskussionen och undrar om ett gordisk angreppsätt skulle vara att istället diskutera momsen på tjänster? Vad hände egentligen med talet om grön skatteväxling? Varför kostar det mig 400 kr att byta blixtlås på en i övrigt välfungerande barnjacka (jag skulle kunna hitta en ny jacka för samma peng – måste man vara rik idealist, eller sykunnig, för att vara miljövänlig)? Har inte jämfört statsfinansiella konsekvenser av Rut/Rot respektive sänkt moms på tjänster, men kanske skulle det gå att finna en momsnivå som motsvarade (de statsfinasiella) kostnaderna för avdragen ovan? Fördelen med sänkt moms istället för avdrag skulle dels vara minskad byråkrati, mindre genuskontroversiellt (samtidigt som t.ex. kvinnodominerade yrken som frisör skulle gynnas) och ett steg i rätt riktning mot det mer hållbara samhället.

    • Inga-Lisa Sangregorio

      Kerstin har helt rätt. Tjänster som vänder sig till privatpersoner har för hög moms. Kjell-Olof Feldt har medgett att det var ett misstag vid skatteomläggningen att tjänstemomsen lades på en alldeles för hög nivå.
      Fördelarna med en låg, enhetlig moms framför de absurda rot/rutavdragen är att staten inte längre skulle detaljreglera vilka tjänster som är avdragsberättigade och därmed gynnade. Det nuvarande systemet är i praktiken en motsvarighet till mat- eller klädkuponger: du får subventionen bara om du köper precis det som staten bestämt, annars får du ingenting. Obegripligt att liberala partier ställt upp på detta. Det snedvrider dessutom konkurrensen mellan olika branscher på ett sätt som även moderaterna borde vara motståndare till.
      Som min pensionerade väninna brukar säga: Städa kan jag göra själv, men jag skulle bra gärna vilja ha råd att gå till frissan i bland!
      Förklaringen till de många konstigheterna i framför allt rut-systemet är att Anders Borg & Co medvetet ville gynna tjänster som är så enkla att normala människor utan svårighet själv kan utföra dem. Därför får du avdrag om någon kommer hem och kammar dina mattfransar men inte om någon beskär dina fruktträd. Maximal sysselsättning skapas nämligen om man subventionerar sådant som människor själva klarar av – det de inte klarar av är de ändå tvungna att köpa. Arbetet i fråga bör dessutom utföras under maximalt irrationella omständigheter: du får avdrag om någon kommer hem och tvättar dina mattor i bostaden men inte om du skickar dem till en tvättinrättning.
      Tyvärr fruktar jag att S kommer att behålla rut men utvidga det så att även mindre bemedlade får råd att utnyttja det. Kritiken mot rut har i alltför hög grad varit antingen moraliserande (man ska ta hand om sin egen skit) eller gått ut på att de som har låga inkomster ändå inte har råd att låta någon annan städa toaletten. Det principiellt tvivelaktiga i hela upplägget är det inte många som har påvisat.

      • lenasommestad

        Jag tror som ni Kerstin och Inga-Lisa att vi bör titta på hela skattesystemet kring tjänster. Detta är viktigt ur många olika perspektiv som alla har med en hållbar samhällsutveckling att göra. Stefan Edman har lyft dessa frågor på ett bra sätt bl.a. utredningen om Bilen, biffen, bostaden.
        Jag tror att ett viktigt skäl till att S inte klarar Rut-debatten är att vi inte har talat om den viktiga frågan om ”livspusslet” överhuvudtaget. Hela frågan om hur vi kombinerar jobb och hemarbete och hur ansvaret för det obetalda arbetet i samhället ser ut har försvunnit bort i en samhällsdebatt där det enda som räknas är ”riktigt jobb” på marknaden. När då borgerligheten börjar tala Rut blir detta den enda politiska fråga där ”livspusslet” blir synligt. När vi som socialdemokrater då går emot Rut så hamnar vi på defensiven kvinnopolitiskt (inte minst när man kan slå Rot i huvudet på oss).
        Sanningen är ju att livspusslet och dess problem inte i första hand handlar om städningen utan om en rättvis arbetsfördelning, rimliga arbetstider och arbetsvillkor (där 6-timmarsdagen kommer in) och en hög kvalitet och nivå på de offentliga tjänsterna. Massor av kvinnor (och män) har idag en helt omöjlig livssituation därför att dagis, fritids, skola, äldreomsorg och sjukvård sparar på ett sätt som gör att kraven på kompletterande insatser från anhöriga hela tiden växer. Det handlar om tusentals och åter tusentals arbetstimmar som inte registreras någonstans, men som dyker upp i indikatorer på försämrad kvinnohälsa. Jag tror som ni att vi behöver ett större grepp om tjänstefrågorna, och inte inte minst frågan om hur kvinnors liv och arbete i Sverige idag ser ut.

  3. Vill först önska Lena Sommestad lycka till i valet .
    Rutavdraget , som rätteligen borde heta rutbidraget, är ett otrevligt sätt att driva politik på. Jag vill föreslå , att lika summa som bidraget kostar ska också delas ut till de som inte kan använda bidraget. utdelningen bör ske som en
    generell skattereduktion, så kan de hjälpa produktionen genom att handla mer, och bidraget blir bättre fördelat.På detta sätt kan S behålla bidraget.

  4. Pingback: Så duperas massorna! « Ett hjärta RÖTT

  5. Janne

    Lycka till Lena!
    Känner mig bara tvingad att kommentera hatet mot RUT som florerar här. Vet ni inte om att alliansen allra helst skulle sänkt momsen på tjänster generellt? Men nu gällde det snabba effekter. Var ger pengarna som staten satsar mest valuta, i form av fler jobb? Jo de flesta arbetslösa är just kvinnor med invandrarbakgrund. Vilka jobb kan de ta? De kan ta jobb med flexibla arbetstider som kräver låg utbildningsgrad, där de kan jobba ett par timmar om dan medan barnen är i skolan. Swosch! sa det så kom det 10.000 nya jobb. Och sen kom S och sa att ni ville skicka hem dessa kvinnor till förorten igen och hellre bara ge dessa pengar till arbetslösa och sjuka, utan att de utför nåt jobb… Gissa varför ni förlorade valet på en sådan liten skitsak som RUT 🙂

    • lenasommestad

      Hej Janne. Se mitt svar ovan till Inga-Lisa och Kerstin. Invandrarkvinnor kan också få andra jobb – t ex i skola, barnomsorg och äldreomsorg där behovet av att avlasta kvinnors obetalda arbete är lika stort. Att vi reagerar mot rut-avdraget beror på att det går enorma skattesubventioner till grupper som redan har mycket höga inkomster. EN viktig fråga som måste ställas är varför så många inte vill betala vit lön för sin städning, fast man har råd. Ett svar är att man helt enkelt inte värderar kvinnors städarbete så högt att man vill betala vad det kostar. Jag hade under flera år (långt innan jag visste att jag skulle komma in i politiken) en vit städhjälp. Vi prioriterade bort charterresan. Den verklighet som stora grupper lågavlönade familjer har är inte att prioritera utan att pengarna inte ens räcker till det allra nödvändigaste. Då måste vi fråga oss vart skattesubventionerna ska gå.
      Själv vill jag att vi bygger ut den gemensamma servicen till gagn för kvinnor i långt högre utsträckning. Det som har varit svårast för mig som yrkeskvinna i karriären är inte bristen på subventionerad städning. Svårast har varit när fritids har så lite personal att barnen inte längre kan vara där, när äldreomsorgen har så lite resurser att jag själv måste rycka in för att det ska fungera, och när skolan är så underbemannad att jag måste använda min fritid för att rädda mina barns skolgång.
      En annan faktor som det talas lite om, men som förklarar att det inom arbetarrörelsen finns en oro för ett samhälle som bygger på personliga tjänster i hemmen, är risken för att kvinnor utnyttjas och inte kan tillförsäkras samma rättigheter och samma trygghet som andra anställda. Historiskt lyckades arbetarrörelsen aldrig fullt ut organisera hembiträdena, som ofta arbetade under helt orimliga förhållanden. Läget idag är inte mycket lättare, i synnerhet inte när städning utförs av invandrarkvinnor med lite kunskap som sina rättigheter. Jag rekommenderar att du tittar på en artikel om hur verkligheten ser ut, av forskaren Anna Gavanas: Sextrakassierier och hushållsnära tjänster.
      Den ger ett perspektiv att fundera över.

      • Jan Olof

        ”Ett svar är att man helt enkelt inte värderar kvinnors städarbete så högt att man vill betala vad det kostar.” — Motsvarande kommentar betr. rot-avdraget borde lyda: ”Ett svar [på frågan varför privatpersoner helst inte anlitar hantverkshjälp till ‘fullt pris’] är att man helt enkelt inte värderar mäns snickeriarbete, rörmokeri, takläggning osv så högt att man vill betala vad det kostar.” Om inte, vad är skillnaden?

      • lenasommestad

        Bste Jan Olof.

        RUT och ROT diskuteras ofta parallellt. Varfr ROT om inte RUT? Vad ROT betrffar r jag absolut inte ngon anhngare av det system som nu har infrts, med permanent ROT-avdrag. Jag tycker ocks att det r lika viktigt att betala hantverkare vitt som att betala stdhjlp vitt. Ett skl att subventionera byggtjnster kan vara miljmssigt, att du t.ex. vill frmja utbyte av vrmesystem. Det kan vara ett skl till subvention eftersom vinsten av detta i hg grad tillfaller samhllets om helhet och inte individen. Tyvrr har dock ROT-avdraget under senaret tid inte haft ngon sdan komponent. Det brande sklet fr ROT-avdrag har dock tidigare varit krispolitiskt; att subventionera byggande i kristider innebr en stimulans fr efterfrgan inom en bransch som har stora multiplikatoreffekter, dvs. byggande skapar ytterligare jobb i andra sektorer och kan drmed bidra till att dra igng ekonomin. Men ett sdant bidrag ska inte vara permanent utan konjunkturanpassat. Jag tycker att det finns goda skl att ifrgastta omfattningen av byggsubventioner i jmfrelse med vad som i vrigt subventioneras i samhllet. Under det senaste decenniet hade det nog varit viktigare att investera i infrastrukturen n att subventionera bostadsrenoveringar i stor skala.

        En skillnad mellan stdtjnster och byggtjnster r att ingen ngonsin har hvdat att subventioner r en frutsttning fr att byggbranschen ska existera. Renoveringar genomfrs ven utan ROT.

        En annan skillnad gller byggfretags och byggnadsarbetares position i samhllet jmfrt med stdare. Byggarbetare har kompetens och ofta utbildning. P mnga hll i landet r det brist p kompetenta hantverkare, vilket skapar en sljarens marknad. Byggnadsarbetare har i regel ln och sociala frmner eller en f-skattesedel; i den mn de sljer jobb svart r det utver en grundplt av inkomsten som r vit. Det innebr att relationen mellan kund och fretag ser annorlunda ut n p stdmarknaden. Jag tycker inte att det r ngon skillnad i attityd ifrga om byggtjnster eller stdning om en kund krver att ett arbete ska vara svart fr att verhuvudtaget vilja betala, eller driver tesen att inga renoveringar r mjliga att genomfra om de inte subventioneras. S frs dock inte debatten ifrga om byggjobben.

        Till sist: jag har hittills inte hrt talas om manliga byggjobbare som utnyttjas sexuellt p sina jobb i mnniskors hem. Att s sker i skrmmande stor omfattning r ytterligare ett uttryck fr nedvrdering av ett arbete, dr utvarna ofta inte r utbildade och har en svag stllning.

      • Jan G

        Lena,
        ditt svar till Jan-Olof var mycket bra. Du blir helt enkelt mycket bättre när du säger ifrån på skarpen. Och det är förmodligen klokt eftersom det sannolikt finns gott om väljare som fått nog.

  6. Jan Olof

    Stort tack för ditt utförliga svar! Du har flera viktiga poäng och påpekar även saker som jag inte kände till, som att kvinnliga städare utnyttjas sexuellt. Det finner jag upprörande (även om jag kanske inte är säker på att det är uttryck för nedvärdering just av deras arbete). Det är klart att ingen hävdar att subventioner är en förutsättning för att byggbranschen ska existera. Men har någon hävdat detta om städbranschen? Den springande punkten är ju möjligheten för *privatpersoner* att anlita såväl det ena som det andra med tanke på skattekilarna. Såvitt jag har förstått så har marknaden för byggtjänster till privatpersoner varit mycket liten före rot-avdragets tid. Jag vet också av egen dyster erfarenhet att man då många gånger gjorde egna amatörmässiga insatser för att underhålla t.ex. sin stuga hellre än att med redan skattade pengar betala ett pris som tedde sig oproportionerligt högt för en fackmässigt utförd tjänst (städtjänster o.likn. har däremot aldrig varit aktuellt för mig men blir det kanske när åldern gör sig mer påmind än nu). Jag är dock — liksom alla andra medborgare — i min fulla rätt att göra en bedömning av priset på det aktuella arbetet utifrån mina egna förutsättningar utan att beskyllas för att nedvärdera detsamma eller att inte vilja betala ”vad det kostar”. F.ö. undrar jag om inte termen ”subvention” är så missvisande i dessa sammanhang att den borde utmönstras. Kostnaden för tjänsterna innefattar ju skatt, även om den är lägre än normalt, och några bidrag (vilket är termens vanliga innebörd) ges inte. Alternativet skulle i en stor del av dessa fall inte vara ”normal” skatt utan ingen skatt alls eftersom tjänsterna överhuvudtaget inte skulle bli utförda mot betalning.

    • Inga-Lisa Sangregorio

      Vad menar du med ”några bidrag ges inte”? Skatteverket skickade förra året 14,4 miljarder till företag inom de båda sektorer av svenskt näringsliv som av tradition haft störst andel fuskare, städ- och byggbranschen.
      Jag upprepar: tjänster som vänder sig till privatpersoner är för hårt beskattade, men öronmärkta avdrag/bidrag för vissa godtyckligt utvalda tjänster, typ rut och rot, snedvrider konkurrensen och leder till ett irrationellt resursutnyttjande. En intressant principiell kritik skriven av en läsare finns i lördagens DN (Är branschstöd rimligt? DN 16 april).
      Själv har jag på SVTs debattsida visat på de orimliga konsekvenserna av rut inom ett helt annat område. Jag tillåter mig att återge artikeln nedan. (Rubriken är redaktionens.)

      Privat läxläsning gör oss dummare
      Publicerad 22 januari, 2011 – 17:05
      RUT Häromkvällen hade Rapport ett inslag om en ny trend: det har blivit allt vanligare att familjer köper läxhjälp till barnen. Eftersom detta räknas som en ”hushållsnära tjänst” behöver köparen bara stå för halva kostnaden. Problemet är att det som på kort sikt kan vara rationellt för individen på längre sikt kan vara förödande för helheten. Det skriver författaren Inga-Lisa Sangregorio.
      Häromkvällen hade Rapport ett inslag om en ny trend: det har blivit allt vanligare att familjer köper läxhjälp till barnen. Eftersom detta räknas som en ”hushållsnära tjänst” behöver köparen bara stå för halva kostnaden. Den andra halvan står Skatteverket och i slutändan alla skattebetalare för.
      Det konkreta exemplet i reportaget var en familj i Danderyd som köper extraundervisning i matematik för tonårsdottern, som siktar på att få MVG i matte. En privatlärare kommer hem till familjen en och en halv timma i veckan för att hjälpa henne förstå matematiken bättre. För detta betalar föräldrarna 1 600 kronor i månaden och skattebetalarna lika mycket. När några av flickans klasskamrater intervjuades visade det sig att alla har privatundervisning i hemmet.
      Jag har tvekat att skriva om detta eftersom jag har all förståelse både för den ambitiösa flickan och för hennes föräldrar. Det är faktiskt modigt att ställa upp i ett sådant reportage, i synnerhet om man heter Mörner och bor i Danderyd. Självklart har de all rätt att utnyttja de möjligheter som finns att ge sitt barn ett så gott utgångsläge som möjligt.
      Samtidigt är detta ett övertydligt exempel på att privata lösningar på vad som i själva verket är gemensamma problem inte bara blir orimligt dyra utan också riskerar att skapa onda cirklar. Om alla de fem elever som framträdde i inslaget betalar lika mycket för privat läxhjälp kostar det deras föräldrar 8 000 kronor i månaden och skattebetalarna lika mycket. Hur många elever finns det i svenska skolor? Multiplicerar vi det antalet med 1 600 och den siffran med säg nio månader om året hamnar vi snart i astronomiska tal.
      Nå, alla behöver inte extraundervisning, alla har inte lika höga mål som flickan i reportaget, alla har inte råd att köpa den typen av tjänster. Ändå måste vi fråga oss om detta är ett rimligt sätt att använda våra gemensamma (och för den delen även privata) resurser. År 2009 var genomsnittskostnaden per elev i svensk grundskola 85 600 kronor, i gymnasiet 90 400 kronor. Mycket pengar kan man tycka, men det är alltså inte mer än ungefär tre gånger totalkostnaden för en och en halv timmas privatundervisning i veckan.
      Det är möjligt att den svenska skolans problem inte beror på för lite pengar. Men när det numera i vissa kommuner åligger lärarna att städa i skolsalarna, samtidigt som de kan få rutavdrag för att låta någon annan städa sina hem, då måste man fråga sig om det finns någon som vinner på det arbetsbytet.
      Som individer gör vi vårt bästa utifrån de förutsättningar som existerar. Problemet är att det som på kort sikt kan vara rationellt för individen på längre sikt kan vara förödande för helheten. Om skolans undervisning inte är bra nog för att uppfylla dess egna mål blir det rationellt att själv ge eller köpa stödundervisning för de egna barnen.
      Det ökar sannolikt klyftorna mellan olika elever på ett sätt som inte motsvaras av en skillnad i begåvning, men betydligt allvarligare är att det kan dölja brister i den ordinarie undervisningen. Om hon och han kan – varför kan inte du? Så länge kostnaderna, i form av tid eller pengar, bärs av den enskilde är det svårt att invända mot vissa föräldrars legitima omsorg om sina barns framtid, men det blir en annan sak när samhällets resurser tas i anspråk.
      De resurserna är inte obegränsade. Under de senaste årtiondena har många delar av den offentliga sektorn tvingats spara även på viktiga delar av sin verksamhet. Att låta lärarna sköta städningen är bara ett exempel; betydligt allvarligare är de inblickar i sjukhusens städning eller brist på sådan som bland annat Uppdrag granskning gett.
      Sannolikt skulle de flesta hellre välja rena operationssalar och lärare som får ägna sig åt undervisning än skatteavdrag för privata tjänster, men det valet existerar inte. I valet mellan ingenting och något som gagnar den egna familjen väljer många, begripligt nog, det senare. Privatiseringen av det som i själva verket är gemensamma problem gör oss både fattigare och dummare.
      Det är bara politikerna som har möjlighet att välja.
      Inga-Lisa Sangregorio

  7. En sak saknas: Uppvärderingen av hemmaföräldrarnas barnomsorg. Vård av egna barn borde väl självklart jämställas med vård av andras barn. Har ni tänkt på vad vård av egna barn är jämställt med? Jo, vård av egna hundar. Varför protesterar ingen av er mot detta? Hundar växer som bekant inte upp till samhällets framtida medborgare. Därför är det självklart att vården av hundar ska ses som ett egennyttigt arbete – inte ett samhällsnyttigt. Men att ni intelligenta och välutbildade människor kan acceptera att hemmaföräldrarnas barn jämställs med hundar – det övergår mitt förstånd.

    • lenasommestad

      Redan i början av 1900-talet drömde tyska feminister om att kvinnor skulle få erkännande genom mödralöner. Hela kvinnorörelsens historia har präglats av konflikter mellan kvinnor som – liksom du – hävdar att kvinnors omsorgsarbete ska uppvärderas och kvinnor som istället har betonat lika ansvar och möjligheter för kvinnor och män.

      Jag håller med dig om att omsorgsarbetet borde värderas mycket högre än idag. All historisk erfarenhet visar dock att idén om att kvinnors arbete ska uppvärderas och kvinnor få en god samhällsställning som heltidsarbetande mödrar inte är någon framkomlig väg. Ingenstans i världen har kvinnor uppnått en aktad samhällsställning eller ekonomiskt oberoende som mödrar. Tvärtom – att acceptera och understödja subvention eller bidrag för barnomsorg i hemmen cementerar en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat. Om du vill att omsorgsarbetet ska bli uppvärderat bör du se till att män och kvinnor delar på ansvaret.

      Få länder lägger så stora resurser på omsorgen om barnen och de små barnens utveckling som Sverige, och Just därför har omsorgsarbetet synliggjorts och uppvärderats. Det är utbyggnaden av förskolan som ger dig själv argument för att kräva att också hemmaföräldrar ska ha betalt. I länder där man – som du vill – har idén att man ska ersätta hemmaföräldrar blir det inga löner att leva på. Det som finns i andra länder är skattesubventioner till hemarbetande kvinnor – via männens löner – eller socialbidrag som till ensamma mammor, ofta föraktade som ”welfare queens”.

      Inom ramen för den svenska demokratin har vi beslutat att subventionera förskola och att främja kvinnors förvärvsarbete därför att det är en politik som vi genom erfarenhet och forskning vet främjar vår gemensamma välfärd, kvinnors ekonomiska oberoende och barnens utveckling. Till skillnad från nästan alla andra länder i världen har vi i Sverige en föräldraförsäkring som ger föräldrar möjlighet att vara hemma under lång tid (16 månader) utan att riskera jobbet. Vi har rätt till sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar.
      Ingen hindrar någon från att vara hemma med sina barn när samhällets subventioner till omsorg i hemmet löper ut, men detta betalas inte med lön därför att en sådan modell rymmer risker och nackdelar som det inte finns skäl att subventionera. Du må tycka att detta ”övergår ditt förstånd” men jag skulle då rekommendera dig att se hur det ser ut i länder där man inte – så som i Sverige – har prioriterat förskolan och kvinnors förvärvsarbete. I dessa länder har barnafödandet sjunkit som en sten, helt enkelt därför att de flesta kvinnor inte delar din uppfattning.

  8. Tack för ditt seriösa svar!

    Det är en gammal dröm att kvinnan skulle få ”erkännande genom mödralöner”, skriver du. Och vilka är emot detta? Är det männen eller kanske ni feminister, frågar jag.

    Konflikten består, menar du, mellan kvinnor, som jag, som vill uppvärdera omsorgen om barnen och de som, liksom du, betonar ”lika ansvar och möjligheter för kvinnor och män”.

    Lika ansvar och möjligheter låter ju bra. Men bakom de fina orden döljer sig ett förmyndaraktigt förakt för kvinnans egna val. För hennes eget bästa anser feminister och politiker att de måste ta ifrån henne möjligheten att välja ”fel” – nämligen barnen.

    Vad du och s-kvinnorna inte vill förstå är att vi kan välja hur vi ser på barnen – som kvinnans förvärvshinder eller som hela samhällets framtid – en plågsam arbetslöshet eller ett samhällsnyttigt arbete. Hur vi ser på barnen avgör hur vi ser på arbetet och jämställdheten.

    Varför törs feministerna inte ge kvinnan ett val på ekonomiskt lika villkor mellan barnomsorg hemma eller borta? Varför törs man inte ge henne samma subvention oavsett hur hon väljer? Det är ju kvinnan man vill uppvärdera? Varför respekterar man henne då inte? Är det på grund av denna brist på respekt som verklig jämställdhet inte vill infinna sig?

    Idag måste kvinnan välja mellan barnen eller jämställdheten. Varför inte ge henne rätt till båda? Ett fritt val är väl förutsättningen för jämställdhet? Vuxna kvinnor står under sina ”befriares” förmynderskap! Det är ju horribelt!

    Har feministerna fastnat i ett svårutrotat feltänk? Tror de att det är omöjligt att jämställa kvinnan om hon tillåts vårda barnen? Kan man inte separera vården av barnen från det oavlönade hemarbetet? Törs man inte göra det oavlönade arbetet med barnen till ett avlönat arbete? Vad är det som är så farligt med det?

    Är man så osäker på sin arbetspolitik att man tror att denna valfrihet för föräldrarna är ett hot mot den så dyrkade arbetslinjen? Men att föräldrar är borta från arbetsmarknaden några år medan de har småbarn kan ju ge ungdomar en större chans och ökad rörlighet behöver inte ses som ett hot. Det är väl positivt?

    Utan det fria valet blir ju kvinnan återigen omyndigförklarad. Någon annan bestämmer hur hon ska välja. Hon själv saknar valfrihet. Idag är båda föräldrarna lika frånvarande som bara fäderna var förr. Föräldrarna blir jämställda genom att ingen av dem kan vara hos barnen. Är det en bra jämställdhet? Är det inte bättre att uppvärdera hemmaföräldern, oavsett kön, genom en rimlig ersättning? Då avdramatiseras hela frågan. Hemmaförälder blir ett vanligt arbete. Ett arbete bland andra. För den som så önskar.

    Sen säger du diplomatiskt och snällt att det vore bra om omsorgsarbetet värderades högre. Men så lägger du till, beklagande och pessimistiskt, att ”ingenstans i världen har kvinnor uppnått en aktad samhällsställning eller ekonomiskt oberoende som mödrar”. Och då tycks du mena att vi i Sverige inte kan gå före och vara så djärva? Men varför kan vi inte det? Vad hindrar oss? Våra fördomar? Feghet? Fundera över en sak; I vårt fantastiska Sverige kan kvinnan gör allt vad hon vill, bli soldat, läkare, partiledare och statsminister! Allt, allt – utom en enda sak: Hon kan inte vårda egna barn och mötas med respekt. Kvinnor måste vårda andra kvinnors barn, byta barn med varandra för att respekteras. Hur klokt är det?

    Och sen kommer argumentet som ska få mig att inse hur galen min idé är: ”att acceptera och understödja subvention eller bidrag för barnomsorg i hemmen cementerar en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat”. Om jag vill ”att omsorgsarbetet ska bli uppvärderat” bör jag se till ”att män och kvinnor delar på ansvaret”.
    Tänk, jag tror precis tvärtom! Genom att subventionera även barnomsorg i hemmen krossar vi de fördomar som hittills cementerat en samhällsordning där omsorgsarbetet förblir underbetalt och marginaliserat.
    Varför skulle en rättvis fördelning av subventionerna vara ett hinder för uppvärderingen av barnomsorgen? Är det inte i själva verket en förutsättning? Och – blir det inte lättare – inte svårare – att få männen att dela lika på ansvaret för omsorgen om den får ett verkligt arbetsvärde, inte bara som en sorts semester från arbetet?

    Vad är det för traditioner som du och s-kvinnorna anser så omistliga? Är det Alva Myrdals berömda ord om att barnen skall tas omhand i storbarnkammare av en särskild glad människotyp? Eller är det s-kvinnornas framtidsvision om att staten ska ha huvudansvaret för barnens vård och fostran? Jag vet inte vad du anser om detta, men för mig luktar det Sovjet och diktatur.

    Låt oss förbehållslöst jämföra din modell med min! Vår uppgift är att jämställa kvinnorna, som ibland föder barn och då vill vara hemma längre eller kortare tid, med männen, som aldrig föder barn.

    Det går att lösa på två sätt. Det gamla sättet är att befria kvinnan från barnen. Oavsett om hon vill eller ej. Det nya, djärva är att jämställa hemmens barnomsorg med förskolornas.

    Det gamla sättet grundas på industrisamhällets gamla traditionella beundran för arbetet utanför hemmet och dess förakt för ”hemmafruarnas” oavlönade hemarbetet vartill vården av barnen fortfarande räknas. Föda och vårda barn ses ännu inte som ett samhällsnyttigt arbete. Kvinnan måste därför befrias från barnen. Hur? Jo genom att subventionera, ge bidrag, till en kollektiv barnomsorg. Ett barn som är värdelöst när det vårdas hemma blir därmed värt minst 100 000 kr per år av skattebetalarnas pengar. Men eftersom det inte går att lura någon att barn behöver förskoleundervisning när det är nyfött, så väntar man till bäbisen blivit ett år och förskolemogen (?).

    Att ettåringar nu separeras från anknytningspersonen trots att vi känner till att det krävs minst tre-fyra innan anknytningen fullbordats, det skadar barnen och är ytterligare ett starkt argument mot din linje och för min.

    Barnets/förvärvshindrets första år, hur löser man det för att det inte ska drabba kvinnorna? Jo, man vill tvinga ovilliga fäder att dela exakt lika med modern. Med piska och morot bestående av propaganda och diverse fantasifulla bidrag hit och dit ska männen övertygas att deras halvårsgamla spädbarn behöver en mans omvårdnad mer än en kvinnas.

    Och båda föräldrarna ska genom propaganda övertygas om att efter det första levnads året behöver barnet bara förskolepersonalen. Föräldrarna behövs knappast alls. En trött puss morgon och kväll är väl allt som trötta och jäktade föräldrar orkar med.

    Kort sagt, enligt denna modell ses barnen enbart som ett problem. En värdelös black om foten på kvinnan. Ett hinder i livets viktigaste uppgift; att göra karriär. Moderskapet ses som en naturens orättvisa nyck, ett kvinnligt handikapp, som mannen ska tvingas dela. Barnen ses kort och gott som förvärvshinder.

    Det nya sättet är djärvt och revolutionerande. Det frågar oss om det finns en annan möjlighet? Kan man se på barnen på ett positivt sätt? Ja, jag tror det! Som allas vår framtid t.ex.? Hela samhällets framtid? Tänk om vi kunde göra en riktig revolution? Vända upp och ner på det gamla synsättet? Tänk om vi kunde bli det första landet i världen att värdera vård av egna barn som ett värdefullt och samhällsnyttigt arbete med barnomsorg? För det är väl det det är, egentligen? Om vi ska vara ärliga och glömma gamla fördomar. Tänk om vi kunde ge hemmaföräldrarna, oavsett kön, en lön som motsvarar barnomsorgskostnaden för ett barn i förskolan?

    Det vore väl roligt! Och djärvt! Och spännande!
    Mvh Feminix

  9. Pingback: Min debatt med Lena Sommestad 1) | Feminix's Verkstad

  10. Pingback: Den omänskliga utförsäkringspolitken måste stoppas nu! | LO Bloggen

  11. Olle Nilsson

    Måste säga att jag i dessa frågor i huvudsak delar Feminix uppfattning. Kan exemplifiera med vad nuvarande system har inneburit för min egen familj. Vi fick våra barn som nu är några och tjugo år när vi var relativt till åren komna. Min fru som innan dess förvärvsarbetat i hela sitt vuxna liv ville själv vara hemma och ta hand om barnen så länge det behövdes, 11 år, och vi belastade därför inte den offentliga barnomsorgen. Ekonomiskt var det möjligt genom att jag själv var högavlönad. Samhällets tack för detta är att hon nu får nöja sig med en pension på netto ca 4600 kr/månad! Detta eftersom hon senare endast lyckats få lågavlönade och tillfälliga timanställningar och stressats så att hon tvingats pensionera sig vid 61 års ålder. Om jag själv dör före henne, vilket är troligt eftersom jag är betydligt äldre, hamnar hon i ett ekonomiskt mycket utsatt läge.

    Gör tankeexperimentet att vi undviker att utsätta någon individ för en sådan ekonomisk press genom att till varje individ, barn, förvärvsarbetande som pensionär, utdela en grundläggande medmänniskolön svarande mot existensminimum i ett fattigt land.
    Detta skulle i Sveriges fall behöva betalas med exempelvis en ca. tioprocentig löneskatt och skulle gynna barnfamiljer, studenter, lågavlönade och fattigpensionärer på höginkomsttagarnas bekostnad.

    Observera att en sådan medmänniskolön skulle kunna ersätta en hel del befintliga transfereringar så att ökningen av skattetrycket på de förvärvsarbetande skulle kunna bli ganska blygsam.
    Därför tror jag att medmänniskolönen med fördel skulle kunna sättas högre, kanske till tre gånger existensminimum. Jag själv skulle i likhet med, tror jag, många andra höginkomsttagare välkomna en sådan reform.

  12. Pingback: Arbetsmarknaden slimmas allt mer och fler slås ut! | LO Bloggen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s